Kungl. Maj:ts -proposition nr 116 år 1960

Nr 116

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående ianspråktagande
av viss del av de Längmanska donationsmedlen;
given Stockholms slott den 25 mars 1960.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF

Ragnar Edenman

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att den med litt. A betecknade delen av den
svenska donationsfond, som upprättats genom testamente av finländske
handlanden Erik Johan Längman, tages i anspråk och under benämningen
ro" '' ""^rfnmlen användes till att främja företagsamhet, före desvis

hantverk, jorilonitt, skogsoruk, nske^tiö,.. ä åindust ''

Fonden är den enda del av de Längmanska donationsmedlen, som ännu
icke kommit till användning. Fondens behållning uppgick den 30 juni
1959 — efter att under nära etthundra år ha till vuxit genom förräntning
— till 11 786 146 kronor 53 öre. Avkastningen från fonden utgjorde under
budgetåret 1958/59 406 781 kronor 14 öre.

Enligt propositionen skall av fondens årliga avkastning en fjärdedel läggas
till kapitalet samt återstoden användas till utdelning och förvaltningskostnader.
Med de för utdelning tillgängliga medlen avses främst att understödja
för företagsamheten betydelsefull forskning och andra åtgärder
av gemensamt intresse för flera företagare. I undantagsfall bör enligt förslaget
bidrag ur fonden kunna utgå även till enskild företagare, som av
särskild anledning är i behov därav. Fondens verksamhet föreslås tills
vidare vara begränsad till Norrbottens län.

Som förvaltningsorgan för fonden skall enligt propositionen finnas en
nämnd, Längmanska företagarfondens nämnd.

1 — liihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt Nr 116

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1960

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
25 mars 1960.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Edenman,
Netzén, af Geijerstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Edenman, fråga angående
ianspr åktag ande av viss del av de Långmanska donationsmedlen samt
anför därvid följande.

1. Inledning

Finländske handlanden Erik Johan Längman, som var av svensk släkt,
föddes i Borgå den 24 maj 1799. I 20-årsåldern kom han till Helsingfors
och tog där anställning såsom bodbiträde. Senare drev han egen butiksrörelse.
På 1830-talet övergick han till trävarubranschen och ägde snart
ett antal sågverk i mellersta och södra Finland. Under 1840-talet innehade
han även ett sågverk i Över-Torneå. Då i slutet av 1850-talet hans planer
på att ytterligare utvidga sågverksrörelsen rönte motstånd från m
heternas sida, avvecklade han sin verksamhet i Finland och bosatte si
London. Sista året av sitt liv grundade han i Malmö en fabrik för tillverkning
av shoddy (konstull). Under ett tillfälligt besök i hemlandet avled
han i Helsingfors den 16 oktober 1863.

Genom ett den 20 december 1859 dagtecknat testamente överlämnade
Längman sin förmögenhet till Finlands och Sveriges »alla stånd och folkklasser».
Enligt testamentet skulle i Finland och Sverige bildas olika fonder
för tillgodoseende av skilda ändamål, i Finland A- och B-fonderna och
i Sverige A-, B- och C-fonderna. Längmanska A-fonden i Sverige är den
enda del av donationsmedlen i de båda länderna, som ännu icke tagits i
bruk. Fonden uppgick den 30 juni 1959 — efter att under nära etthundra
år ha tillvuxit genom förräntning — till 11 786 146 kronor 53 öre.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 27 juni 1957 tillkallade
dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet överståthållaren Johan
Hagander, tillika ordförande, ledamoten av riksdagens första kammare,
redaktören Torsten Bengtson och professor emeritus Åke Holmbäck att

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1960

verkställa utredning rörande användningen av den i Längmanska donationsfonden
ingående A-fonden.

För att tagas i övervägande vid fullgörandet av utredningsuppdraget
överlämnade Kungl. Maj:t den 7 mars 1958 till utredningsmännen riksdagens
skrivelse den 3 december 1957, nr 379, jämte statsutskottets utlåtande
nr 161 i anledning av väckta motioner (1:127 och II: 122) angående
tillskapande av en fond för att användas för kulturellt samarbete mellan
Sverige och Finland.

Utredningsmännen har den 5 mars 1959 avgivit betänkande med förslag
angående användningen av Längmanska A-fonden (stencilerat).

Över betänkandet har efter remiss yttranden avgivits av justitiekanslersämbetet,
socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, statskontoret, lantbruksstyrelsen,
skogsstyrelsen, kommerskollegiet (efter hörande av Stockholms,
Smålands och Blekinge, Gotlands, Skånes, Västernorrlands och Jämtlands
läns samt Norrbottens och Västerbottens läns handelskamrar ävensom
Sveriges hantverks- och småindustriorganisation), statens hantverksinstitut,
länsstyrelserna i Stockholms, Kronobergs och Gotlands län, länsstyrelsen
i Västerbottens län (efter hörande av Västerbottens läns landstings
förvaltningsutskott och hushållningssällskaps förvaltningsutskott), länsstyrelsen
i Norrbottens län (efter hörande av Norrbottens läns landstings
förvaltningsutskott, länets hushållningssällskap, skogsvårdsstyrelse och
företagareförening samt Tornedalskommunernas förbund) och Längmanska
kulturfondens nämnd.

Jag anhåller nu att få upptaga denna fråga till behandling och skall
härvid till en början lämna en redogörelse rörande Längmanska donationens
tillkomst samt donationsmedlens hittillsvarande förvaltning och användning.

2. Längmans testamente

Testamentet innehåller i huvudsak följande.

Förmögenheten, vilken av Längman uppskattades till 320 000 silverrubel,
skulle genom förräntning tillväxa till 450 000 silverrubel. Detta
belopp skulle därefter fördelas mellan Finland och Sverige på det sättet
att Finland tilldelades 2/7 av 218 750 rubel eller 62 500 rubel samt 2/5
av 231 250 rubel eller 92 500 rubel, tillhopa 155 000 rubel, medan Sverige
tilldelades 5/7 av 218 750 rubel eller 156 250 rubel och 3/5 av 231 250 rubel
eller 138 750 rubel, tillhopa 295 000 rubel.

Av de för Finland bestämda beloppen skulle A-fonden, vilken benämnes
grundfond, tilldelas 62 500 rubel och B-fonden 92 500 rubel.

A-jonden skulle användas för följande ändamål.

»l:o) för kommunala behofver såsom Jordbruks och skogs modell farme,
Folkskolor, bidrag till Jordgummor, Docktorer, Läke Medel, Sjuka Fattiga

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1960

och dylike Orkeslösa hindrade på hvilket sätt som hällst att kunna eller
förmå arbeta; och i rundeligare mohn till bättre klassens nödlidande; Sparbanker,
Understöd och lifränta för Oäkta och ej Skyddegande barn, m. m.
hvad för en komun anses af behof.

2:o) för Hungers-, Missväxt- och Farsotsår, Brand- och andra Natur
påkommande skador och olyckor, såsom Watten öfversvämning, Jordras,
Hagel m. m. dylikt.

3:o) för bidrag till Bergverken, Morasters uttorkning, Sjöars af- och
tilledning, Landsvägars uphjelpande och Kommunikationers befrämjande.

4:o) för Sjöfart och handel.

5:o) för Industri och slöjd.

6:o) för lifräntefond.

7:o) för Jernvägar, Kanaler och andra allmänt nyttiga företag.»

Utdelning från A-fonden skulle påbörjas först efter det fonden »under
ett tidlopp av 6 Serier» genom förräntning vuxit till 4 millioner silverrubel.
Då skulle avsättning ske till en delfond, som i testamentet kallas kommunala
fonden. Därefter skulle äga rum vidare förräntning av A-fonden och
avsättning till fyra andra delfonder. En i testamentet intagen tabell anger
ett belopp för A-fonden och delfonderna efter den 15 serien av 77 millioner
silverrubel. Endast delfondernas avkastning fick utdelas; föreskrift att del
av sådan avkastning skulle innehållas gavs icke. Med »serie» avsåg testator
den tidrymd, under vilken kapitalet genom förräntning fördubblas.

B-fonden hade en dubbel uppgift. Den avsågs dels för »Wettenskaper
och sköna konster, Litterära Arbeten och skrifters gratis utdelning till
allmoge, på det nödig förtida kännedom och hog förberedes att upprätthålla
och förvalta förtecknade fonder», och dels »för aflöningar, omkostnader
och Resor till och för dem, hvilka uti Styrelse-, Controllerings-, förvaltnings-,
räckenskaps- och bokföringsväg skola redogöra för alla fonder».

Även B-fonden skulle växa genom »förräntning i serier». Såtillvida gjorde
testamentet en inskränkning i fråga om avkastningen att blott hälften
av denna fick tagas i anspråk för de ändamål fonden avsåg.

Användandet av de för Sverige avsedda beloppen skulle »oafvikeligen
ske efter samma bestämmelser och Schema som för Finland blifvit bestämt».

Enligt testamentet skulle till A-fonden avsättas 125 000 rubel (4/7 av
218 750 rubel) och till C-fonden 31 250 rubel (1/7 av 218 750 rubel) 138 750
rubel (3/5 av 231 250 rubel) skulle bilda svenska B-fonden.

C-fonden, till vilken motsvarighet saknades i Finland, avsågs »för Svenska
Coursens uphjelpande». Fonden skulle växa till 100 millioner riksdaler
innan den fick börja tagas i anspråk; till förmån för staten skulle då halva
årliga räntan indragas. Då fonden nått 200 millioner, skulle hälften av återstående
räntan få indragas o. s. v.

I fråga om den ordningsföljd, i vilken landets olika delar skulle åtnjuta

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 116 år 1960

understöd, föreskrevs i testamentet, att enär inledningsvis »berörda olägenheter
och eländen kännbarast uppstå uti Landets norra del», skulle i Finland
början i sinom tid ske »aldraförst och till fullo inom Uleåborgs Län,
börjande ifrån Svenska, Norska och Rysk Arkangelska gränsoma, och att
sålunda utan afbrott med nästangränsande Län fortsättas, Ändock så, att
förr än till annat Län skrides, skall Comunerna inom det handhafvande
Länets sedermera insedda behofver än vidare behövliga understödjas och
afhjelpas».

Till slut föreskrevs i testamentet att för förvaltningsändamål en kommitté
skulle bildas, »varibland 2:ne Wettenskapsmän och 2:ne Handlande,
hvilka inom hvar sin Corps utse de sina, och dessa utse en präses, hvilka
tillsammans utse personer af hvarje stånd, och till antal efter behof».

3. De svenska donationsmedlens förvaltning in. m.

Vid bouppteckning, som förrättades efter Längman den 12 april 1864,
uppskattades boets behållning till 1 338 000 mark finskt mynt. Allt efter
som boets tillgångar realiserades utskiftades de båda ländernas andelar
efter den i testamentet bestämda grunden. Först 1876 var fördelningen
avslutad.

Kungl. Maj:t uppdrog den 27 maj 1864 åt statskontoret att, intill dess
annorlunda kunde varda förordnat, förvalta svenska folkets andel av donationen
och mot ränta utlåna ej mindre dessa medel än även därå efter
hand uppkommande räntebesparingar.

Sedan den svenska delen av donationen vid 1876 års slut vuxit till
841 013 kronor 64 öre och därigenom uppnått det belopp av 295 000 rubel
— 826 000 kronor efter ett kursvärde av 2 kronor 80 öre per rubel —
som i testamentet angivits utgöra svenska folkets andel, fördelades behållningen
mellan de olika fonderna enligt den i testamentet föreskrivna
proportionen, därvid A-fonden tillfördes 356 361 kronor 71 öre, B-fonden
395 561 kronor 50 öre och C-fonden 89 090 kronor 43 öre.

Donationens behållning vad den svenska delen beträffar uppgick den
30 juni 1959 till 19 471 448 kronor 50 öre, varav på A-fonden belöpte
11 786 146 kronor 53 öre.

Av donationsmedlen, för vilka gäller de för statliga donationsfonder utfärdade
snäva placeringsreglema, var den 30 juni 1959 13 173 876 kronor
50 öre placerade i obligationer (nom. 13 334 110 kronor), 5 415 000 kronor
i inteckningslån, 598 176 kronor 71 öre i kommunlån och 85 000 kronor i
statsskuldförbindelser.

Avkastningen på donationsmedlen uppgick under budgetåret 1958/59
t ill 670 223 kronor 49 öre, varav på A-fonden 406 781 kronor 14 öre.

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1960

4. Svenska B- och C-fonderna

Förslag att taga B-fondens avkastning i anspråk väcktes hos Kungl.
Maj:t dels av statskontoret år 1877, dels av 1893 års riksdag. Framställningarna
föranledde icke någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

I proposition (nr 293) till 1918 års riksdag föreslogs — sedan frågan om
B-fondens användning varit föremål för särskild utredning — att riksdagen
måtte medgiva, att B-fonden fick i den omfattning testamentet stadgade
och enligt de närmare bestämmelser, som av Kungl. Maj:t utfärdades,
tagas i anspråk för de med fonden avsedda kulturella ändamålen. Sedan
riksdagen lämnat det begärda medgivandet, utfärdade Kungl. Maj:t den
29 november 1918 stadgar för Längmanska kulturfonden (SFS 925/1918,
ändringar 746/1951 och 406/1955).

Enligt dessa stadgar skall fonden användas till att »främja vetenskaper
och sköna konster, litterära arbeten och skrifters gratis utdelning till allmoge».
Om användningen av tillgängliga medel — halva årliga avkastningen
— beslutar en särskild nämnd, Längmanska kulturfondens nämnd,
vilken årligen från statskontoret erhåller besked om för utdelning tillgängligt
belopp. Nämnden består av fem ledamöter, av vilka universitetskanslern
är självskriven ordförande och de fyra andra — jämte suppleanter
för dem — tillsättes av Kungl. Maj:t efter förslag av olika sakkunniga
myndigheter och institutioner. Kungl. Maj:t utser tillika ställföreträdare
för ordföranden. Ledamöterna (suppleanterna) företräder respektive de humanistiska
däri inbegripna de teologiska och juridiska vetenskaperna, de
matematisk-naturvetenskapliga, däri inbegripna de medicinska vetenskaperna,
konst och litteratur samt folkbildningsverksamheten. Nämnden äger
att taga initiativ i allt, som tillhör främjandet av fondens syften. Den
fastställer själv sin arbetsordning och övriga för dess verksamhet erforderliga
föreskrifter.

Förslag om C-fondens iansprålctagande framfördes av riksdagens revisorer
i deras den 15 december 1950 avgivna berättelse (§ 15).

Statsutskottet vid 1951 års riksdag upptog i utlåtande (nr 143) över
revisorernas förslag till behandling jämväl två till utskottet hänvisade motioner,
i vilka hemställts, att riksdagen måtte anvisa anslag för understöd
åt finlandssvenska skönlitterära författare, samt uttalade, att bestämmelserna
rörande C-fonden borde bli föremål för permutation och att övervägande
skäl syntes tala för att fonden överfördes till och sammansloges
med B-fonden. Det i motionerna angivna syftet syntes det utskottet, som
icke var berett att tillstyrka att anslag för ändamålet anvisades på riksstaten,
vara lämpligt att tillgodose genom anlitande av medel från Längmanska
kulturfonden. Utskottet hemställde, att riksdagen måtte hos Kungl.
Maj:t anhålla om åtgärder i enlighet med vad utskottet anfört.

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1960

Riksdagen biföll utskottets hemställan (skrivelse nr 275), och därefter
utfärdade Kungl. Maj:t den 30 november 1951 kungörelse (nr 746) angående
ändring i vissa delar av stadgarna den 29 november 1918 för Längmanska
kulturfonden. Enligt de nya reglerna skall Längmanska kulturfonden
bestå av B- och C-fonderna. Vidare skall av tillgängliga medel ett
av nämnden för varje gång bestämt högsta belopp kunna årligen utbetalas
till finländska medborgare såsom stipendier för litterärt författarskap på
svenska språket eller såsom belöning för litterärt svenskspråkigt verk.

5. Tidigare förslag om svenska A-fondens användning

I samband med riksdag srevisoremas framställning 1950 om C-fondens
ianspråktagande yttrade revisorerna angående A-fonden, att under de nära
100 år som förflutit från Längmans död samhällsutvecklingen väsentligen
rubbat förutsättningarna för de hjälpaktioner testator avsett samt att de
av honom anvisade ändamålen numera i regel främjades genom anslag av
allmänna medel. Med hänsyn till den relativt korta tid, som återstode
intill dess A-fondens ianspråktagande skulle bli aktuellt, ville revisorerna
dock i detta sammanhang icke föreslå en ändrad disposition av fonden.

Förslag om A-fondens nyttiggörande väcktes därefter av riksdagens år
1955 församlade revisorer i den av dem avgivna berättelsen (§ 23). Revisorerna
förklarade till en början — under förmälan att enligt testamentet
A-fonden finge tagas i anspråk, när den vuxit till ett belopp motsvarande
4 millioner silverrubel, d. v. s. cirka 11,2 millioner kronor — att fondens
behållning kunde beräknas komma under budgetåret 1957/58 överskrida
detta belopp och att det därför syntes vara befogat att nu upptaga frågan
om fondens användning. Revisorerna, som framhöll att det skulle bli förenat
med betydande svårigheter att på ett ändamålsenligt sätt finna användning
för A-fonden i enlighet med donationens ursprungliga syften,
ifrågasatte att överföra jämväl A-fondens kapital till kulturfonden. Genom
en dylik överföring kunde möjligheter skapas för en verklig breddning
av området för fondens kulturfrämjande verksamhet, vilket vore särskilt
värdefullt med tanke på den vetenskapliga forskningens beträngda läge.
I fråga om en på detta sätt utökad kulturfonds användning syntes böra
beaktas, att donator uttalat sig för att de åtgärder, som skulle vidtagas
med stöd av A-fonden, borde inrättas successivt med början norrifrån.
Detta syfte torde kunna förverkligas exempelvis på så sätt, att vid nyttiggörandet
av fondens kapital siirskild hänsyn toges till behovet av teknisk
forskningsverksamhet för det norrländska näringslivets utveckling och förkovran.
På grund av fondkapitalets storlek samt testamentets invecklade
och svårtolkade föreskrifter syntes dock dessförinnan frågan om A-fonden
behöva göras till föremål för särskild utredning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1960

Över revisorernas förslag avgavs remissutlåtanden av justitiekanslersämbetet,
statskontoret, länsstyrelsen i Norrbottens län och Längmanska
kulturfondens nämnd. Revisorernas uttalande, att tidpunkten nu fick anses
inne att till behandling upptaga frågan om den i de Längmanska donationsmedlen
ingående s. k. A-fondens användning, mötte icke någon gensaga
från remissmyndigheterna, vilka även tillstyrkte en utredning i ämnet.
Däremot var meningarna delade om på vad sätt fonden lämpligen borde
nyttiggöras. Remissmyndigheterna underströk starkare än revisorerna de
sociala och näringspolitiska behov, som donator i förevarande fall velat
tillgodose. Justitiekansler sämbetet framhöll dock, att vägande skäl för
permutation kunde anses föreligga och att ett nytt ändamål borde sökas
i den riktning revisorerna antytt. Längmanska kulturfondens nämnd betonade,
att genom en utredning borde klarläggas vilka av de i testamentet
angivna sociala uppgifterna inom landets nordliga delar, som för närvarande
kunde främjas genom från A-fonden avsatta underfonder eller
eljest medelst fondens avkastning. Den från revisorerna mest avvikande
uppfattningen uttalades av länsstyrelsen i Norrbottens län, som ansåg fondavkastningen
böra disponeras för vissa närmare angivna åtgärder i nämnda
län.

Statsutskottet vid 1956 års riksdag upptog i utlåtande (nr 94) över revisorernas
förslag jämväl till behandling

dels två likalydande motioner (I: 15 och II: 23), i vilka hemställts att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om att Kungl. Maj:t
ville låta utreda frågan om användande av den Längmanska A-fondens
avkastning till främjande av det kulturella samarbetet mellan Sverige och
Finland.

dels ock två likalydande motioner (1:109 och II: 103), i vilka hemställts
att riksdagen måtte dels uttala, att den Längmanska A-fonden skulle disponeras
jämlikt andemeningen i testamentet och att förslag om ändrade
användningsföreskrifter alltså skulle avvisas, dels hos Kungl. Maj:t hemställa
om en utredning såvitt anginge den närmare tolkningen av testamentets
bestämmelser om A-fondens utnyttjande för de ändamål, som
ursprungligen avsetts, eller andra därmed jämförliga syften i Norrbottens
län, beträffande tidpunkten för avkastningens ianspråktagande samt i
fråga om sammansättningen av det organ, som skulle besluta om medlens
användning.

Utskottet förklarade sig icke berett att för det dåvarande uttala sig till
förman för något visst ändamål, för vilket fonden framdeles kunde komma
att utnyttjas, utan menade, att frågan härom borde närmare prövas under
utredningsarbetets gång, varvid tillbörligt beaktande borde skänkas de
synpunkter, som framlagts såväl av revisorerna och vederbörande remissmyndigheter
som i motionerna. Utskottet hemställde, att riksdagen måtte,
i anledning av revisorernas förevarande uttalande ävensom motionerna

Kungl. Maj.ts proposition nr 116 år 1960

1:15 och II: 23 samt I: 109 och II: 103, i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t ville föranstalta om en utredning rörande användningen
av den i de Längmanska donationsmedlen ingående A-fonden. Riksdagen
biföll utskottets hemställan (skrivelse nr 234).

I två likalydande motioner till 1957 års riksdag (I: 127 och II: 122) hemställdes
ånyo om utredning i fråga om möjligheterna för tillskapande av
en fond för kulturellt samarbete mellan Sverige och Finland. I utlåtande
(nr 161) i anledning av motionerna framhöll statsutskottet, att utskottet
i utlåtandet 1956: 94 förutsatt att frågan om användandet av fondens
avkastning till främjande av det kulturella samarbetet mellan Sverige och
Finland upptoges till närmare prövning under utredningsarbetet. Utskottet
underströk vidare betydelsen av att genom utredningen klarhet snarast
vunnes huruvida viss del av nämnda donationsmedel kunde tagas i anspråk
för det i motionerna angivna ändamålet samt hemställde, att riksdagen
måtte, i anledning av motionerna I: 127 och II: 122, i skrivelse till Kungl.
Maj:t giva till känna vad utskottet anfört. Riksdagen beslöt (skrivelse 379)
i överensstämmelse med vad utskottet i utlåtandet föreslagit.

6. Finska A-fonden

På förslag av finska riksdagens bankoutskott beslöt 1950 års finska
riksdag, att ur Längmanska A-fonden ofördröjligen till en fond, benämnd
»E. J. Längmans kommunala fond» överföra 4 millioner mark, att Finlands
Bank framdeles, så snart A-fonden åter uppnådde i testamentet angivet
gränsbelopp, skulle föra till de uti testamentet föreskrivna delfondema dem
tillkommande belopp, och att utdelning av räntemedel från kommunala
fonden skulle begynna, så snart föreskrifter för denna utdelning fastställts
av riksdagen.

Den 19 mars 1954 fastställde finska riksdagen »Föreskrifter för utdelning
av understöd ur E. J. Längmans kommunala fond». Enligt föreskrifterna
skall understödsmedlen tilldelas kommunerna enligt viss proportion för
att användas till medicinalvård i form av läkemedel och sjukvård, understöd
åt sjuka och arbetsoföra, understöd åt mindre bemedlade barn och
stödjande av yrkesundervisning för ungdom samt understödjande av uppförandet
av hälsogårdar. Understöd beviljas icke för ändamål, vilkas stödjande
innebär, att kommunernas i lag föreskrivna vårdskyldighet minskas.
Fördelningen av understödsmedlen omfattar tills vidare vissa namngivna
kommuner i Uleåborgs och Lapplands län. Sedan tionde serien i Längmanska
A-fonden utgått, skall riksdagen ånyo besluta om fördelningen med
avseende fäst vid en eventuell utvidgning av understödsområdet.

Genom finska riksdagens sålunda meddelade beslut gjordes — frånsett
att kommunala fondens ändamål starkt begränsades i förhållande till vad
i testamentet upptagits — icke någon avvikelse från testamentet.

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1960

7. Utredningsmännen

Utredningsmännen har till en början undersökt frågan om Längmanska
testamentet såvitt angår bestämmelserna om A-fonden bör underkastas
permutation. I fall som det förevarande bör enligt utredningsmännen permutation
få tillgripas på lindrigare villkor än eljest. Föreskrifterna om avkastningens
kapitalisering — innebärande att först ett hundratal år skall
förflyta innan en del av donationsmedlens avkastning får tagas i anspråk
samt att därefter under ytterligare hundratals år kapitalisering av återstående
fondmedel skall fortsätta — syftar till att tillgodose framtida behov,
vilkas angelägenhet och storlek alls icke låtit sig överblickas vid bestämmelsernas
tillkomst. Enligt utredningsmännen är det vida mindre
angeläget att slå vakt om sådana långsiktiga bestämmelser än i fråga om
bestämmelser, vilka ger uttryck åt en uppfattning, vilken testator kunnat
överblicka.

Testamentet — icke minst i fråga om A-fonden — har utredningsmännen
funnit vara oklart och lämna vägen öppen för olika tolkningar. Bestämmelserna
om tidpunkten för den svenska A-fondens nyttiggörande kan sålunda
tolkas på två sätt. Enligt den ena tolkningen kan, enär fonden
redan efter fem seriers förlopp vuxit till förekrivna fyra millioner silverrubel
(11,2 millioner kronor), avsättning nu ske till delfond och avkastningen
av denna utdelas. Enligt den andra tolkningen är tidpunkten för
fondens nyttiggörande inne först då fonden efter sex serier vuxit till åtta
millioner silverrubel (22,4 millioner kronor), d. v. s. nått ett kapital som
är dubbelt så stort som finska A-fondens.

Utredningsmännen har icke ansett sig behöva taga ställning till vilkendera
tolkningen som bör givas företräde utan konstaterar att det spörsmål,
som skall besvaras, är huruvida sakliga skäl finnes för fortsatt kapitalisering
av fonden. Detta spörsmål har utredningsmännen ingående behandlat
med utgångspunkt från såväl den ena som den andra av de båda tolkningsmöjligheterna.
De har kommit fram till att, oavsett vilken tidpunkt som är
den riktiga, testamentets regler om fortsatt kapitalisering av A-fonden ej
vidare bör tillämpas och att permutation därför bör ske i ändamål att
hela eller större delen av fondens avkastning skall kunna nyttiggöras. Utredningsmännen
har för sitt ställningstagande beaktat bland annat de penningvärdeförändringar,
som ägt rum under den tid som förflutit sedan
Längman skrev sitt testamente, och dessa förändringars starka återverkningar
på Längmanska donationen ävensom de senare årens minskning av
A-fondens realvärde, oaktat hela avkastningen — omkring tre procent —
lagts till kapitalet. Frågan om den sannolika framtida utvecklingen av
penningvärdet är enligt utredningsmännen oviss. Bedömningen huruvida
avsteg bör göras från testamentets föreskrifter om fortsatt kapitalisering
anses dock icke böra ske efter andra förhållanden än dem som nu råder.

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1960

I testamentet har föreskrivits ett invecklat system, enligt vilket omväxlande
del av fondmedlen skall avsättas till delfonder och återstoden
vidare kapitaliseras. En given följd av kapitaliseringens slopande är enligt
utredningsmännen, att avsättning till delfonder ej kan ske enligt nämnda
system.

A-fondens syftemål är synnerligen omfattande och enligt utredningsmännen
erbjuder kommunala fonden det främsta exemplet på denna vidsträckta
planläggning. För utredningsmännen står det utan vidare klart,
att en begränsning av dessa syftemål måste ske. För en permutation i fråga
om A-fondens syftemål talar också den oerhörda omdaning, som det svenska
samhället genomgått under dessa hundra år och vilken väsentligen rubbat
förutsättningarna för de av testator avsedda hjälpaktionerna. Utredningsmännen
har därför ansett det klart, att avsteg även bör göras från testamentets
bestämmelser om A-fondens syftemål.

Utredningsmännen har vidare funnit, att vägande skäl talar för att regeln
i testamentet om viss ordningsföljd mellan länen äger avseende allenast
beträffande utbetalning från kommunala fonden och att i fråga om övriga
delfonder — i anslutning till grundbestämmelsen att testamentet givits
»till förmån för Sveriges alla Stånd och Folkklasser» — utdelning skall ske
oberoende av behovets lokalisering. Längmans plan att varje kommun i
landet efter hand skulle få sina aktuella och framtida behov »till fullo»
täckta ur A-fonden har utredningsmännen konstaterat vara omöjlig att
genomföra.

På grundval av den gjorda undersökningen har utredningsmännen föreslagit
att — med avsteg från testamentets föreskrifter — användningen av
A-fonden i huvudsak bör få anpassas efter nu rådande förhållanden. Detta
innebär enligt utredningsmännen givetvis icke, att testamentets föreskrifter
är betydelselösa. Liksom alltid vid permutation bör anknytning i största
möjliga utsträckning ske till testators mening.

I syfte, bland annat, att fondens realvärde ej snabbt skall minska har
utredningsmännen ansett att i fortsättningen en betydande del av fondens
avkastning årligen måste läggas till kapitalet. De har härutinnan föreslagit
en kapitalisering av hälften av fondens årliga avkastning.

Utredningsmännen övergår därefter till att behandla olika konkreta förslag
i fråga om fondens användning och verksamhetsområde.

För Längman torde — framhåller utredningsmännen — såsom mest
angelägna ha framstått de för den kommunala fonden upptagna sociala
ändamålen och därnäst torde Längman ha fäst stort avseende vid företagsamhetens
främjande. T utredningen betonas, att det sociala läget numera
är helt annorlunda än på Längmans tid. Den allmänna standardhöjningen
och olika sociala hjälpåtgärder — folkpensioner, allmän sjuk -

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1960

försäkring, kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel, arbetslöshetshjälp,
bidragsförskott, barnbidrag etc. — har åstadkommit att sådan allmän
nöd, som Längman hade i tankarna, icke vidare existerar. Med hänsyn till
de i socialt avseende helt ändrade förhållandena har utredningsmännen
ansett att fonden icke bör användas inom det i egentlig mening sociala
området. Däremot föreligger det enligt utredningsmännen utrymme för
en betydande verksamhet från fondens sida inom näringslivet. Inom olika
delar av landet, främst i glesbebyggda eller avlägset liggande trakter, har
den smärre företagsverksamheten — såsom jordbruk, skogsbruk, småindustri,
hantverk och slöjd — att kämpa med stora svårigheter. Att i
sadana trakter företagsamheten stödjes anser utredningsmännen vara mycket
viktigt ur allmän samhällelig synpunkt. De statliga hjälpåtgärder som
utgår till småföretagsamheten är förvisso icke tillräckliga. Fondens användning
för företagsamhetens främjande innebär vidare en koncentration
av verksamheten till ett av de i testamentet bestämda användningsområdena,
en lösning, som utredningsmännen finner tillfredsställande ur permutationsrättslig
synpunkt. — Utredningsmännen har därför föreslagit,
att A-fonden användes till främjande av småföretagsamheten, därvid främst
bör stödjas åtgärder, vilka är till mera allmän nytta.

Detta ståndpunktstagande innebär, att utredningsmännen funnit sig icke
kunna biträda den av riksdagens år 1955 församlade revisorer uttalade
uppfattningen att A-fondens medel icke lämpligen kan nyttiggöras i anslutning
till det syfte testator haft med bestämmelserna om fonden och
att A-fonden därför bör uppgå i kulturfonden. Jämväl till den i olika
motioner framförda tanken att använda A-fondens avkastning till främjande
av det kulturella samarbetet mellan Sverige och Finland har utredningsmännen
ställt sig avvisande.

Enligt utredningsmännens förslag skall A-fonden ha till ändamål att
främja företagsamhet, företrädesvis hantverk, jordbruk, skogsbruk, slöjd
och småindustri. Vid bidragsgivningen skall iakttagas att åtgärder av gemensamt
intresse för ett flertal företagare, såsom rådgivning, upplysning
och yrkesutbildning, i första hand stödjas, att förutsättning för bidrag till
enskild företagare är att denne kan antagas icke vara i stånd att själv
bekosta åtgärden samt att bidrag kan, därest så prövas lämpligt, lämnas
jämväl i fall då statligt eller kommunalt understöd utgår.

Fonden har föreslagits böra benämnas Längmanska företagarfonden.

Beträffande fondens verksamhetsområde har utredningsmännen ansett
något skäl icke föreligga för att testators vilja om viss företrädesrätt för
det nordligaste länet icke skulle beaktas. Vid utdelning ur fonden synes

med aktgivande på att donationen gjorts till förmån för hela svenska
folket — det nordligaste länet böra tillerkännas viss prioritet. Härvid lärer

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1960

enligt utredningsmännen två huvudalternativ kunna ifrågakomma. Antingen
kan fondens verksamhetsområde bestämmas vara landet i dess helhet
med förklaring att särskild hänsyn skall tagas till behoven i norra
delen av landet. Eller kan bestämmas, att fonden under viss tid helt skall
ha sin verksamhet förlagd till det nordligaste länet, därvid förutsättes att
efter den angivna tiden verksamhetsområdet skall ändras. Av dessa alternativ
har utredningsmännen funnit det sistnämnda såväl bäst ansluta sig
till testators intentioner som ur allmän synpunkt vara att föredra.

Enligt förslaget skall därför tillgängliga medel till en början under viss
tid — förslagsvis 50 år — helt förbehållas Norrbottens län. I god tid innan
nämnda tid gått till ända bör frågan om fondens verksamhetsområde upptagas
till nytt övervägande.

I fråga om jondens förvaltningsorgan har utredningsmännen funnit det
ur allmän organisatorisk synpunkt mest ändamålsenligt att företagarfonden
och kulturfonden med sina vitt skilda ändamål har var sitt förvaltningsorgan.
Testamentets bestämmelser om ett gemensamt förvaltningsorgan
föreslås därför sättas ur kraft. I stället förordas att företagarfondens förvaltning
ordnas efter mönster av kulturfondens.

Då fondens verksamhetsområde enligt förslaget till en början skall vara
förlagt till Norrbottens län, föreslås att förvaltningsorganet icke endast
under denna tid är lokaliserat till nämnda län utan även är sammansatt
av personer med speciell insikt i fråga om de ändamål inom länet, som
fonden avses skola främja. Organet, som förslagsvis benämnes Längmanska
företagarfondens nämnd, skall enligt förslaget bestå av fem ledamöter, av
vilka en, landshövdingen i Norrbottens län, är självskriven ordförande och
de fyra övriga — jämte suppleanter för dem — utses av Kungl. Maj:t på
förslag av landstinget, hushållningssällskapet, skogsvårdsstyrelsen och
företagarföreningen i länet.

8. Remissyttranden

Samtliga remissinstanser ansluter sig till utredningsmännens uppfattning,
att Längmanska testamentet med hänsyn till såväl avfattningen av
testamentet som under det gångna seklet inträdda förändringar i de ekonomiska
och sociala förhållanden som donator haft för ögonen icke kan efter
ordalydelsen tillämpas i fråga om den donerade A-fonden och att testamentet
följaktligen i hithörande hänseenden bör underkastas permutation
i ändamål att på lämpligaste sätt förverkliga donators syften. Oavsett
vilken tolkning som ges åt testamentets bestämmelser ifråga om tidpunkten
för A-fondens ianspråktagande utgör enligt justitiekansler sämbetet de skäl,

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 116 år 1960

som kan åberopas för att ej längre upprätthålla testamentets kapitaliseringsregler
utan nu nyttiggöra hela eller större delen av A-fondens avkastning,
tillräcklig grund för en permutation av dessa regler i enlighet med
förslaget.

Frågan om kapitali sering även i framtiden av viss
del av fondens avkastning beröres i några remissyttranden.
Justitiekansler sämbetet och länsstyrelsen i Norrbottens län anser ur skilda
synpunkter tillräckligt med att 25 procent av avkastningen tills vidare
fonderas. Justitiekansler sämbetet utvecklar sin ståndpunkt sålunda.

Bibehållandet av realvärdet är naturligen angeläget i fråga om såväl
kulturfonden som A-fonden. Det synes emellertid föga tilltalande, att
detta syfte tillgodoses genom en fondering av så stor del av avkastningen
som hälften. Ur allmän synpunkt ligger det icke något önskvärt i att avkastningen
av donationer blott i ringa mån tages i anspråk, låt vara att
syftet därmed är att donationerna skola tillväxa; ofta ter sig detta ej
heller tilltalande med hänsyn till donator. Skattereglerna i fråga om allmännyttiga
stiftelser har också erhållit sådant innehåll, att berörda önskemål
beaktats. Här må blott hänvisas till punkten 8 i anvisningarna till
53 § kommunalskattelagen. Där uttalas, att frågan om skattskyldigheten
för stiftelse skall bedömas med hänsyn till det ändamål som tillgodoses i
den bedrivna verksamheten. Om stiftelse — heter det vidare — under
längre tid icke bedrivit eller icke kan väntas komma att bedriva verksamhet
i en omfattning som skäligen svarar mot avkastningen å stiftelsens
tillgångar, skall stiftelsen, oavsett dess ändamål, anses hänförlig under
53 § 1 mom. f) i lagen, d. v. s. utgöra skattepliktig stiftelse. I praxis lärer
gränsen för avkastningsfondering, som icke föranleder skatteplikt för stiftelse,
ligga mellan 20 och 30 procent. Ämbetet har velat erinra om berörda
förhållanden, ehuru förevarande fond såsom tillhörig staten icke är underkastad
skatteplikt.

I och för sig är det således önskvärt, att avkastningen av A-fonden för
fondering tages i anspråk blott till så stor del som vanligen är fallet i fråga
om fonder, även om detta skulle vara till men för strävandena att bevara
fondkapitalet reellt sett oförminskat. Dessa strävanden synas böra främjas
på annat sätt. Härutinnan är att märka, att vid behandlingen av 1956 års
fondutrednings nyligen avgivna betänkande Donationsfonder — SOU
1959:29 — ökade möjligheter torde yppa sig att motverka förlust för fonder
på grund av fondmedels hittillsvarande placering i icke värdebeständiga
valutor. Det borde, såvitt nu kan bedömas, icke vara uteslutet att — om
det ej lämpligen låter sig göra uppdraga åt statskontoret att enligt mera
fria placeringsregler förvalta statliga fonder — fristående förvaltning anordnas
för medel av det slag de betydande Längmanska donationsfonderna
utgöra. Tills vidare och intill dess klarhet om förvaltningen av Längmans
donationsfonder vunnits, torde vara tillrådligt att såvitt angår A-fonden,
varom nu är fråga, avsätta något mera av avkastningen än vanligen är
fallet för att motverka kapitalförlust men dock icke så stor andel som 50
procent.

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1960

Länsstyrelsen i Stockholms län ifrågasätter om icke önskemålet att fondens
realvärde i görligaste mån upprätthålles bättre tillgodoses, om avsättningen
för kapitalökning göres beroende av förändringar i penningvärdet,
dock så att minst halva avkastningen fonderas varje år.

Utredningsmännens förslag i fråga om A-fondens ändamål har
framkallat en livlig diskussion bland remissmyndighetema. Man är i allmänhet
ense om att donators intentioner icke kan helt tillgodoses och
att med hänsyn till fondens begränsade resurser en koncentration av ändamålen
inom den i testamentet givna ramen är erforderlig. Uppfattningarna
delar sig dock något i fråga om vilka av testamentets egentliga ändamålsföreskrifter
som kan anses ha framstått för donator som mest angelägna
och som därför i första hand bör tillgodoses. Utredningsmännens förslag
härutinnan lämnas utan erinran av arbetsmarknadsstyrelsen, lantbruksstyrelsen,
skogsstyrelsen, kommerskollegiet, statens hantverksinstitut samt
länsstyrelserna i Stockholms, Kronobergs, Gotlands och Norrbottens län.
Lantbruksstyrelsen föreslår, att de fondmedel som tilldelas jordbruket
huvudsakligen bör användas för demonstrationsjordbruk samt för forsknings-
och upplysningsverksamhet inom jordbrukets område.

En användning av fonden i enlighet med de av utredningsmännen angivna
riktlinjerna synes enligt statskontorets mening medföra, att fonden
erhåller en alltför ensidig inriktning till gynnande av företagsamheten, särskilt
i betraktande av de i testamentet givna föreskrifterna, av vilka framgår,
att för donator de sociala ändamålen framstått som de mest angelägna.
Statskontoret ifrågasätter därför om icke fonden borde få ett mera
vidsträckt användningssätt och föreslår härutinnan, att hälften av den tillgängliga
avkastningen disponeras till stödåtgärder vid naturkatastrofer
och liknande olyckor, vilka donator särskilt omnämnt.

För socialstyrelsen blir ställningstagandet till frågan om fondens användning
helt beroende av om här i landet — och närmare bestämt i
Norrbotten — behov i mera avsevärd utsträckning föreligger av enskild
hjälpverksamhet på det sociala området. Socialstatistiken — främst statistiken
rörande socialhjälpen — ger, uttalar socialstyrelsen, en klar anvisning
om att det i vissa norrbottenskommuner, särskilt i Tornedalen,
finns ett betydande utrymme för sociala insatser från enskilt håll. I denna
situation saknas därför enligt socialstyrelsens bestämda uppfattning anledning
att vid permutation uppge det primära syfte som testator avsett
med fonden. Socialstyrelsen föreslår därför, att A-fonden användes för
sociala ändamål. Längmanska kulturfondens nämnd framkastar, att fondens
avkastning jämväl bör användas för tillgodoseende av sådana hjälpbehov,
vilka icke alls eller icke tillräckligt stödjas genom samhälleliga insatser.
Länsstyrelsen i Västerbottens lön, som anser avkastningen böra
användas inom det i egentlig mening sociala området, förordar att frågan

Kungl. May.ts proposition nr 116 år 1960

om användningen av fonden utredes på nytt och att därvid större hänsyn
tages till testamentets bestämmelser av fondens syftemål.

Justitiekansler sämbetet, som tagit del av övriga remissyttranden, accepterar
utredningsmännens förslag med det tillägget att såsom ändamål för
fonden även anges främjande av sådan forskning som har betydelse för
näringslivet i nordligaste Sverige. Ämbetet ifrågasätter vidare om icke
härtill kunde fogas en bestämmelse av innebörd, att det föreslagna utdelande
organet icke skulle vara betaget möjlighet att undantagsvis, när
särskilda skäl så påkallade, använda ringare del av avkastningen till annat
ändamål som organet fann stå i överensstämmelse med testamentet eller
dess grunder. Ämbetet yttrar bland annat.

Ämbetet är benäget att i princip ansluta sig till de sakkunnigas mening,
att fonden icke bör användas inom det i egentlig mening sociala området.
Socialstyrelsen har i sitt remissyttrande framhållit, att ett stort socialt
hjälpbehov finnes i Norrbotten, särskilt i vissa kommuner, och att fonden
borde användas för sociala ändamål. Häremot synes kunna invändas, att
en användning av fonden till främjande av företagsamheten indirekt tillgodoser
sociala synpunkter. Ämbetet föreställer sig också, att missförhållanden,
vilka tar sig uttryck i så höga understödsfrekvenser som styrelsen
angivit för vissa kommuner i Norrbotten, hellre bör avhjälpas genom
åtgärder som skapar arbetstillfällen än genom utdelande av understöd.
Vissa av de i testamentet angivna andra ändamålen av social natur är
numera tillgodosedda i sådan omfattning, att det ej bör komma i fråga,
att de Längmanska medlen skall komma dem till godo, såsom till »jordgummor,
doktorer, läkemedel, sjuka». Vad nu sagts gäller även sådana
ändamål som »folkskolor» och »sparbanker». En del andra av Längman
angivna ändamål kräver nu kapitalinsatser av sådan storleksordning, att
de icke kan tillgodoses med avkastningen av donationsmedlen. Hit hör
exempelvis »morasters uttorkning, sjöars av- och tilledning, landsvägars
upphjälpande och kommunikationers befrämjande» samt anläggande av
järnvägar och kanaler. Inrättande av livräntefond hör också hit men lärer
även av andra skäl i våra dagar icke böra komma i fråga som ändamål
för fonden. Avvisas således tanken på att använda fonden till nu berörda
sociala och andra ändamål, och vidhålles önskan att vid en permutation
av testamentsföreskrifterna så nära som möjligt hålla sig inom ramen för
testamentets egentliga ändamålsföreskrifter, torde icke återstå mycket
annat än sådana ändamål som i betänkandet angivits under den gemensamma
benämningen företagsamhetens främjande. Uteslutet bör det dock
möjligen icke vara att i särskilda fall taga fonden i anspråk för avhjälpande
av behov hos enskilda, som uppkommit exempelvis i samband med naturskador
och dylikt. Angelägenheten av att resurserna icke alltför mycket
splittras talar dock häremot. Att undantagsvis medgiva sådan användningsynes
likväl tänkbart.

Ur en synpunkt torde en viss tvekan göra sig gällande beträffande den
föreslagna användningen. Med sin donation till »Sveriges alla Stånd och
Folkklasser» torde Längman ha avsett, att donationen såvitt gäller A-fonden
skulle kunna göra väsentliga självständiga insatser på olika områden

Kungl. Maj.ts proposition nr 116 år 1960

till förbättrande av medborgarnas materiella tillvaro. Ehuru efter ett
slopande av kapitaliseringsreglerna det är om möjligt ännu klarare än
förut, att varje tanke måste uppges på att A-fonden skulle vara mäktig
några direkta insatser av den omfattning Längman menat, synes dock
kunna sättas i fråga, om det icke läte sig göra att i någon, om än obetydlig
män vinna anknytning till det som torde ha legat Längman särskilt om
hjärtat, nämligen att i ett eller annat avseende något stort skulle uträttas
med hans kvarlåtenskap. Ämbetet menade nog, att något i denna riktning
vore möjligt, då ämbetet i sitt utlåtande över riksdagsrevisorernas år 1955
framlagda förslag om A-fondens nyttiggörande som ett tänkbart framtida
ändamål, för A-fonden pekade på »forskning, som avser att nå praktiska
resultat inom områden testator angivit och därigenom möjliggör av honom
åsyftad förkovran och utveckling». Även 1955 års riksdagsrevisorer synes
ha varit inne på liknande tankegång, då de yttrade, att vid nyttiggörandet
av fondens kapital särskild hänsyn skulle tagas till behovet av teknisk
forskningsverksamhet för det norrländska näringslivets utveckling och förkovran.
Det är visserligen alldeles uppenbart, att fondens resurser icke
förslå till insatser för främjande av forskning på alla de av Längman angivna
områdena. Den del av avkastningen av A-fonden, som bör kunna
göras tillgänglig för användning, synes dock ej så ringa, att den icke
skulle vara tillräcklig att bekosta något tämligen väsentligt forskningsprogram
till gagn för Norrlands näringsliv.

Med det nu anförda har ämbetet icke — emot utredningsmännens uppfattning
och det stöd denna erhållit vid remissbehandlingen — ansett sig
böra framlägga förslag, syftande till att ett forskningsändamål skulle träda
i stället för det i betänkandet upptagna. Ämbetet anser sig emellertid böra
ifrågasätta, om icke även forskning bör nämnas vid sidan av det av utredningsmännen
föreslagna ändamålet med fonden.

I det närmaste samtliga remissinstanser — justitiekansler sämbetet, socialstyrelsen,
arbetsmarknadsstyrelsen, statskontoret, lantbruksstyrelsen,
skogsstyrelsen, kommerskollegiet, statens hantverksinstitut, länsstyrelserna

1 Kronobergs och Norrbottens län samt Längmanska kidturfondens nämnd
— biträder tanken att under någon mera avsevärd tid låta tillgängliga
medel förbehållas Norrbottens län eller lämnar förslaget
härom utan erinran. Statens hantverksinstitut ifrågasätter om ej
åtminstone Lapplandsdelen av Västerbottens län jämväl borde ingå i fondens
verksamhetsområde. Med hänsyn till den snabbhet, varmed samhällsoeh
näringsförhållanden utvecklas och förändras, och till avkastningens
successiva ökning förordar nu nämnda remissinstanser i allmänhet en kortare
tid — varierande mellan 10 och 33 år — än den föreslagna, efter vilken
nytt verksamhetsområde skall bestämmas för fonden. J ustitiekanslersämbetet
anser tiden ej behöva anges på annat sätt än att det föreskrives
att verksamhetsområdet tills vidare skall vara Norrbottens län. Länsstyrelsen
i Norrbottens län finner det mindre lämpligt att redan nu fastslå att
fondens avkastning efter 50 år skall anviindas för annan landsdel än Norrbottens
län.

Länsstyrelserna i Stockholms och Gotlands län ställer sig avvisande till

2 — llihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt Nr 116

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1960

att för avsevärd tid helt binda fondens användning till det nordligaste
länet. Även i andra glesbebyggda eller avlägset liggande trakter än i norra
Sverige har, betonar sistnämnda länsstyrelse, den smärre företagsamheten
att kämpa med stora svårigheter. Ett lämpligt sammansatt förvaltningsorgan
tager under alla förhållanden nödig hänsyn till de landsdelar, där
behovet av hjälp mest gör sig gällande.

Den föreslagna sammansättningen av fondens förvaltningsorgan
lämnas i huvudsak utan erinran av flertalet remissinstanser. Justitiekansler
sämbetet finner — med hänsyn till den av ämbetet ifrågasatta
utvidgningen av fondens ändamål — det påkallat att i förvaltningsorganet
ingår någon som kan vara målsman för forskningsintressen. Enligt arbetsmarknadsstyrelsen
bör länsarbetsnämnden beredas tillfälle att föreslå en
representant i organet. Statens hantverksinstitut framhåller lämpligheten
av att institutet såsom det statliga organ som har att sörja för fortbildningen
av yrkesmän inom den viktiga sektor av näringslivet, som utgöres av
hantverk och småindustri, blir företrätt i förvaltningsorganet.

9. Departementschefen

Ett sekel har förflutit sedan den finländske handlanden Erik Johan
Längman i testamente förordnade om sin stora donation till förmån för
Finlands och Sveriges folk. Av donationsmedlen har endast den svenska
A-fonden ännu inte tagits i bruk. Genom A-fondens tillväxt — efter
förräntning under nära 100 år uppgick fonden den 30 juni 1959 till
11 786 146 kronor 53 öre — har frågan om dess ianspråktagande nu blivit
aktuell. På grund av testamentets invecklade och delvis svårtolkade bestämmelser
om hur fonden skall användas har genom särskilt tillkallade
utredningsmän verkställts undersökning för att klarlägga dessa frågor.

I fråga om A-fonden har donationen vittgående syftemål inom ett flertal
olika viktiga områden av samhällslivet. Säkerligen tänkte sig Längman
att donationsmedlen härvidlag skulle komma att spela en utomordentligt
betydelsefull roll. I syfte att tillförsäkra fonden ett tillräckligt kapital föreskrevs
i testamentet en invecklad och långsiktig kapitaliseringsplan, innebärande
bland annat att avsättning successivt skulle ske till delfonder för
de skilda ändamålen. Allteftersom sådan avsättning ägde rum skulle delfonderna
få börja användas. Såvitt nu kan bedömas skulle med fullföljande
av detta kapitaliseringssystem troligen ytterligare några hundra år komma
att förflyta innan fondbildningen vore helt klar och dess avkastning fullt
ut kunde nyttiggöras för de avsedda ändamålen.

Fonden har numera vuxit till sådan storlek (11,2 miljoner kronor), att
— såsom kapitaliseringsreglerna ursprungligen tolkats — avsättning kan

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1960

ske till en första delfond. Denna tolkning är dock ej ovedersäglig. Utredningsmännen
har framhållit att donationsbestämmelserna också kan tolkas
så, att tidpunkten för påbörjandet av fondens användning är inne först
då fondens kapital fördubblats ytterligare en gång. Emellertid har utredningsmännen
ej funnit erforderligt att taga ställning till vilkendera tolkningen
som bör givas företräde. De har nämligen ansett att, oavsett vilken
tolkning som lägges till grund för bedömningen, så bör testamentets
regler om fortsatt kapitalisering ej längre tillämpas utan större delen av
fondens avkastning genast tagas i anspråk. En följd härav blir att systemet
med delfonder helt slopas.

Till detta förslag, vilket tillstyrkts av samtliga remissinstanser, vill även
jag ansluta mig. Såsom utredningen understrukit är sådana långsiktiga dispositioner,
som Längman tänkt sig beträffande A-fonden, förbundna med
betydande risker, främst sammanhängande med förändringarna i penningvärdet.
Den hittillsvarande utvecklingen ger anledning antaga, att fonden
med den föreskrivna ordningen för kapitalisering aldrig kommer att erhålla
de resurser som fordras för att tillnärmelsevis fylla så högt ställda
anspråk som Längman haft i sikte. Ej heller synes ens en fondering i framtiden
av avkastningen i dess helhet innebära garantier för en tryggad realvärdeökning
för fonden. Enligt min mening bör man därför med frångående
av testamentets kapitaliseringsregler nu taga i anspråk fondens samlade
resurser. I likhet med justitiekanslersämbetet anser jag, att avkastningen
av fonden bör användas till tre fjärdedelar och återstoden kapitaliseras.

Såsom utredningsmännen framhållit torde det ej heller vara möjligt att
fasthålla vid åtskilliga andra till donationen knutna bestämmelser, bland
annat dem som anger fondens ändamål. Redan med hänsyn till fondens
resurser — för närvarande avkastar fonden cirka 400 000 kronor årligen,
varav en del måste kapitaliseras — förefaller det uppenbart att dess användning
måste starkt begränsas i förhållande till vad donator föreskrivit.
Dessutom synes det oundgängligt, att fondens syftemål avpassas efter den
samhällsutveckling som ägt rum sedan fondens tillkomst.

Från dessa utgångspunkter, om vilka i ärendet ej synes föreligga några
meningsskiljaktigheter, bör donationsbestämmelserna underkastas permutation
i syfte att finna en ändamålsenlig användning för A-fondens avkastning.

Vad så beträffar frågan, vilket ändamål fonden bör ha, vill jag till en
början erinra om att såsom en grundregel vid permutation gäller, att anknytning
så långt det är möjligt bör ske till donators avsikt. Härav följer
att A-fondens användning såvitt möjligt bör bestämmas inom ramen för
testamentets ändamålsbestämmelser. Såsom jag skall utveckla närmare
i det följande synes det vara möjligt att utan svårighet finna en förnuftig
användning för fonden inom områden, som omfattas av donationsbestäm -

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1960

melserna. Jag anser mig av denna anledning ej böra biträda den tidigare
framkastade tanken att låta A-fonden uppgå i kulturfonden och därigenom
bredda området för sistnämnda fonds kulturfrämjande verksamhet. Av
samma skäl måste jag ställa mig avvisande till den tidigare motionsledes
framförda tanken att använda avkastningen till främjande av det kulturella
samarbetet mellan Finland och Sverige. I sammanhang härmed må
erinras om att numera mellan Finland och Sverige träffats överenskommelse
om tillskapande av en gemensam kulturfond genom att taga i anspråk
räntelikvider å de svenska statskrediterna till Finland (prop. 1958: B 57,
SU B 106, Rskr B 129).

När det gäller att från de utgångspunkter jag nyss angivit söka sig fram
till ett lämpligt ändamål, måste främst beaktas den genomgripande omdaning,
som det svenska samhället genomgått under de hundra åren sedan
fondens tillkomst; denna omdaning har väsentligen rubbat förutsättningarna
för åtskilliga av donators förordnanden. Många av de behov som
avsetts skola tillgodoses genom fonden bestrides numera genom anslag
från stat och kommun i en helt annan omfattning än på Längmans tid.

Vad nu sagts torde äga tillämpning i särskild grad beträffande de i testamentet
angivna sociala ändamålen. Utredningsmännen konstaterar sålunda,
att det sociala läget numera är helt annat än vid tiden för testamentets
tillkomst, och att sådan nöd som Längman haft i tankarna ej längre existerar.
Med hänsyn till de i socialt avseende helt ändrade förhållandena
anser utredningsmännen att fonden icke bör användas inom det i egentlig
mening sociala området. I denna mening, som biträdes av flertalet av remissinstanserna,
kan jag för egen del instämma. Om fonden, såsom förordas
av några remissinstanser, skulle tagas i bruk för sociala ändamål,
bleve det på grund av de begränsade resurserna nödvändigt att hålla sig
inom enbart detta område. Fonden skulle därmed få karaktär av ett förhållandevis
obetydligt komplement till det i dagens läge rikt utbyggda
sociala välfärdssystemet. Ett dylikt resultat kan enligt min mening inte
anses väl förenligt med de principiella intentioner Längman måste antagas
ha haft med donationsmedlen.

Åtskilliga andra av de i testamentet angivna ändamålen bör, såsom utredningsmännen
funnit, ej heller komma i fråga som ändamål för fonden.
Antingen drives numera den avsedda verksamheten huvudsakligen av stat
eller kommun, såsom exempelvis gäller beträffande skolväsendet och kommunikationsväsendet.
Eller också är ändamålen sådana — jag tänker t. ex.
på torrläggningsföretagen — att det kräves kapitalinsatser av sådan storleksordning
att de ej tillnärmelsevis kan tillgodoses med de tillgängliga
fondmedlen.

Bortses sålunda från de syften jag nu berört återstår av de i testamentet
upptagna ändamålen i huvudsak endast sådana, som utredningsmännen
angivit under den gemensamma beteckningen företagsamhetens främjande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1960

Utredningsmännen har funnit det möjligt att med fonden göra en betydande
insats inom vissa områden av näringslivet, särskilt beträffande den
smärre företagsamheten, som enligt vad utredningsmännen påpekat kämpar
med stora svårigheter, främst kanske i glesbebyggda eller avlägset
liggande trakter. De statliga stödåtgärderna för dylik företagsamhet anser
utredningsmännen ej kunna medföra, att behovet av stöd från annat håll
eller med annan inriktning bortfaller. Utredningsmännen har framhållit,
att det från permutationsrättslig synpunkt skulle vara tillfredsställande om
fondens användning på detta sätt koncentrerades till ett av de i donationen
bestämda användningsområdena. Utredningsmännens förslag till
fondens användning, som alltså är av denna innebörd, har vunnit anslutning
av flertalet av remissinstanserna.

Enligt min mening innebär utredningsmännens förslag att fondens användning
erhåller en efter dess resurser väl avpassad begränsning. Samtidigt
tillgodoses härmed ett av de huvudändamål, som testator vid sitt
förordnande ställt i förgrunden. Även jag är av den uppfattningen att
fonden inom det föreslagna området kan finna utrymme för en väsentlig
allmännyttig insats i den anda Längman tänkt sig. Jag förordar därför,
att fonden under benämningen Längmanska företagarfonden får användas
till främjande av företagsamhet, företrädesvis hantverk, jordbruk, skogsbruk,
fiske, slöjd och småindustri. Däremot anser jag mig icke kunna
biträda det av några remissinstanser framförda förslaget, att fonden vid
sidan av det nu angivna ändamålet även skulle få tagas i anspråk för
hjälp åt enskilda i anledning av naturskador och dylikt. Om fonden på
detta sätt splittras på flera ändamål, kan det nämligen befaras att den ej
blir mäktig den betydande insats som i främsta rummet bör eftersträvas.

Inom ramen för det av mig förordade ändamålet bör fondens avkastning
få användas till stödåtgärder av skilda slag. I princip bör härvidlag den
nämnd, som jag i det följande kommer att föreslå som förvaltningsorgan
åt fonden, äga tämligen fria händer. Jag vill här endast framhålla några
huvudområden för användningen. Främst kommer därvid i åtanke åtgärder
av gemensamt intresse för flertalet företagare inom visst eller vissa
områden. Av stor betydelse är, såsom justitiekanslersämbetet påpekat, den
insats till småföretagsamhetens fromma, som kan göras genom att något
för företagsamheten betydelsefullt forskningsprogram erhåller stöd från
fonden. Genom en forskningsinsats skapas också större möjlighet att infria
Längmans förhoppning att något stort skulle åstadkommas med fonden.
Andra åtgärder av betydande intresse för ett flertal företagare kan, såsom
utredningsmännen framhållit, utgöras av stöd åt rådgivnings-, upplysningsoch
yrkesutbildningsverksamhet. Som ytterligare exempel kan nämnas
bidrag till försöksverksamhet, utredningar och marknadsundersökningar.
I undantagsfall bör även ekonomiskt bidrag kunna tänkas utgå till enskild
företagare, som av särskild anledning är i behov därav. Bidrag ur fonden

22 Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1960

bör givetvis kunna lämnas jämväl i fall då statligt eller kommunalt understöd
utgår.

Efter band torde erfarenhet vinnas av hur fonden bör användas för att
bäst tillgodose sitt syfte. Det är möjligt att det då visar sig påkallat med
närmare direktiv för bidragsgivningen inom den nyss angivna ramen.
Sådana direktiv torde det få ankomma på Kungl. Maj:t att utfärda.

Beträffande företagarfondens geografiska användningsområde finner jag
i likhet med utredningsmännen donators vilja om viss företrädesrätt för
det nordligaste länet böra beaktas. Detta torde lämpligast ske genom att
verksamhetsområdet tills vidare bestämmes vara Norrbottens län. En följd
härav blir bland annat, att den forskning, som kan komma att åtnjuta
understöd, i början bör vara inriktad på speciella problem inom detta län.
Med stöd av vunna erfarenheter av fondverksamheten och dess resultat
torde Kungl. Maj:t sedermera få besluta om att användningsområdet skall
ändras eller utvidgas till ny del av landet. Någon fixerad tidpunkt för en
dylik omprövning bör enligt min mening alltså icke nu fastställas.

Från organisatorisk synpunkt är det mest ändamålsenligt, att företagarfonden
och kulturfonden med sina skilda ändamål har var sitt förvaltningsorgan.
Avsteg bör därför göras från donationsbestämmelserna om
gemensamt sådant organ. Företagarf ondens förvaltning torde kunna ordnas
i huvudsak efter mönster av kulturfondens. Förvaltningsorganet bör benämnas
Längmanska företagarjondens nämnd. Med hänsyn till att verksamheten
till en början skall vara förlagd till Norrbottens län, torde
nämnden tills vidare böra vara lokaliserad till detta län och sammansatt
av personer med speciell insikt i fråga om de ändamål inom länet, som
fonden avses skola främja. Jag kan i princip godtaga den av utredningen
föreslagna sammansättningen, dock att antalet ledamöter bör utökas med
en som kan vara målsman för forskningsintressen. Nödiga förvaltningskostnader
bör bestridas ur den för utdelning disponibla delen av avkastningen.

Nämnden bör börja sin verksamhet den 1 juli 1960. Fondens avkastning
för tiden från och med den 1 juli 1959 bör då i den utsträckning ovan
föreslagits vara tillgänglig för utdelning.

Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att utfärda närmare bestämmelser
om fondens användning enligt de riktlinjer jag ovan angivit.

I utredningen har berörts frågan om utgivande av en levnadsteckning
rörande Längman. Något förslag härom har dock icke framlagts. Därest
frågan efter överenskommelse med vederbörande finska förvaltningsorgan
blir aktuell, torde det få ankomma på Kungl. Maj:t att besluta om bidrag
härtill ur avkastningen från donationsmedlen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1960

Under åberopande av vad jag i det föregående anfört och med hänvisning
till att riksdagen medverkat i tidigare beslut om ianspråktagande av övriga
delar av Längmans donation får jag hemställa, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen

att medgiva att den med litt. A betecknade delen av
den svenska donationsfond, som upprättats genom testamente
av finländske handlanden Erik Johan Längman, må
tagas i anspråk enligt av mig förordade grunder.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av
den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

B. Assar son

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 116 år 1960

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Sid.

1. Inledning ................................................. 2

2. Längmans testamente ...................................... 3

3. De svenska donationsmedlens förvaltning m. m............... 5

4. Svenska B- och C-fonderna ................................. 6

5. Tidigare förslag om svenska A-fondens användning............ 7

6. Finska A-fonden ........................................... 9

7. Utredningsmännen ......................................... 10

8. Remissyttranden ........................................... 13

9. Departementschefen ........................................ 18

Ivar Hseggströms Boktryckeri AB • Stockholm 1960

600640