Kungl. Maj ds proposition nr 115 år 1960

Nr 115

Kungl. Maj ds proposition till riksdagen med förslag till lag om
straff för varusmuggling, m. mgiven Stockholms
slott den 25 mars 1960.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda i statsrådet och
lagrådet förda protokoll, föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag
till

1) lag om straff för varusmuggling;

2) lag om förbud i vissa fall mot införsel av spritdrycker;

3) lag om ändring i lagen den 4 juni 1913 (nr 159) angående förbud mot
införsel till riket av varor med oriktig ursprungsbeteckning;

4) lag om ändring i lagen den 11 juni 1943 (nr 346) angående statsmonopol
å tillverkning och import av tobaksvaror;

5) lag om ändrad lydelse av 7 och 8 §§ atomenergilagen den 1 juni 1956
(nr 306);

6) lag om ändring i strålskyddslagen den 14 mars 1958 (nr 110);

7) förordning om ändrad lydelse av 11 § 3 mom. och 20 § förordningen
den 1 juli 1918 (nr 564) angående vissa alkoholhaltiga preparat m. m.;

8) förordning om ändrad lydelse av 9 § förordningen den 19 maj 1939
(nr 174) angående tillverkning, införsel och försäljning av gasskyddsmateriel; 9)

förordning angående andrad ,/deise av 3 a och li §g föroru.iui~eeii
den 25 maj 1941 (nr 251) om varuskatt;

10) förordning angående ändring i förordningen den 5 mars 1948 (nr
85) om försäljningsskatt;

11) förordning om ändring i förordningen den 5 juni 1953 (nr 372) angående
reglering av införseln av vissa slag av fisk och skaldjur;

12) förordning om ändrad lydelse av 19 § förordningen den 26 februari
1954 (nr 73) angående tillverkning av brännvin;

13) förordning om ändrad lydelse av 86 § 2 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen
den 26 maj 1954 (nr 521);

14) förordning om ändring i förordningen den 7 juni 1956 (nr 401) angående
reglering av införseln av vissa levande djur och jordbruksprodukter
in. m.;

15) förordning om ändring i förordningen den 7 juni 1956 (nr 403) angående
reglering av införseln av fettråvaror och fettvaror, in. in.; samt

1 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt Nr 115

Kungl. Maj.ts proposition nr ilo år 1960

16) förordning om ändrad lydelse av 5 och 28 §§ förordningen den 23
november 1956 (nr 545) angående omsättningsskatt å motorfordon i vissa
fall.

GUSTAF ADOLF

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen framlägges förslag till ny lagstiftning rörande straff för
olovlig införsel och utförsel av varor. Bestämmelserna om påföljder för
sådan införsel eller utförsel är för närvarande upptagna i ett stort antal
författningar. De föreslås nu skola sammanföras till en gemensam lag om
straff för varusmuggling. Genom denna lag upphäves 1923 års lag om straff
för olovlig varuinförsel och 1949 års lag om straff för olovlig varuutförsél;
1924 års spritinförsellag skall ej erhålla förlängd giltighet. Lagen träder
också i stället för de straffbestämmelser mot varusmuggling som nu upptas
i en rad import- och exportförfattningar.

Den föreslagna nya lagen avses i princip bli tillämplig på all slags införsel
och utförsel av varor i strid mot gällande bestämmelser vare sig gärningen
innebär undandragande av tull eller annan allmän avgift eller utgör
överträdelse av import- eller exportförbud. Också spritsmugglingen omfattas
av den föreslagna lagen. Olovlig införsel eller utförsel av valutor berörs
däremot ej av förslaget.

Brott mot den nya lagen benämnes varusmuggling. Härunder hänföres
såväl de fall, då en vara hemlighålles för tullverket, som de fall, då man
vilseleder tullmyndigheten. Även den som köper, säljer eller tager annan
olovlig befattning med smuggelgods kan straffas.

Reglerna om förverkande av smuggelgods och hjälpmedel vid smuggling
bär utformats i nära anslutning till motsvarande bestämmelser i strafflagen.
Domstolen erhåller möjlighet att helt eller delvis underlåta förverkande.
Huvudregeln skall dock vara, att smuggelgods förverkas till kronan.

Den straffregistrering av smugglingsmål, som nu sker hos generaltullstyrelsen,
skall upphöra.

Härjämte föreslås, att tiillmalsdomstolarna och tullåklagarna skall avskaffas
och att smugglingsmålen i stället skall handläggas av de allmänna
domstolarna och de allmänna åklagarna. Såsom åklagare i enklare smugglingsmål
skall dock befattningshavare vid tullverket fortfarande fungera.

Bestämmelserna om olovlig införsel av spritdrycker till svenskt territorialvatten
i 1924 års spritinförsellag samt ett par av träffade konventioner
föranledda lagar mot spritsmuggling av år 1925 och år 1935 föreslås skola
i huvudsak oförändrade sammanföras till en ny lag av permanent karaktär
om förbud i vissa fall mot införsel av spritdrycker.

Den nya lagstiftningen är avsedd att träda i kraft den 1 januari 1961.

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1960

Förslag

till

lag om straff för varusmuggling

Härigenom förordnas som följer.

Om straff

1 §•

Den som utan att giva det tillkänna hos vederbörlig myndighet till riket
inför eller från riket utför gods, för vilket tull eller annan allmän avgift
skall erläggas till statsverket eller som enligt stadgande i lag eller författning
ej må införas eller utföras, dömes, om gärningen sker uppsåtligen, för
varusmuggling till dagsböter, lägst tio, eller fängelse i högst ett år. Samma
lag vare, om någon medelst vilseledande i samband med tullbehandling av
gods uppsåtligen föranleder, att tull eller annan allmän avgift undandrages
statsverket eller att gods införes eller utföres i strid mot förbud.

2 §•

Är varusmuggling som avses i 1 § första punkten med hänsyn till godsets
värde och övriga omständigheter vid brottet att anse som ringa, dömes till
böter, högst trehundra kronor.

3 §.

Är varusmuggling att anse som grov, skall dömas till straffarbete i högst
två år eller fängelse.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas om det
förövats yrkesmässigt eller avsett gods av betydande myckenhet eller värde
eller om gärningen eljest varit av särskilt farlig art.

4 §.

Såsom varusmuggling skall ock anses, om någon uppsåtligen

1. förfogar över oförtullat eller obeskattat gods, restitutionsgods eller införsel-
eller utförselförbud underkastat gods, som i vederbörlig ordning anmälts
hos tullmyndighet, och därigenom föranleder att tull eller annan allmän
avgift undandrages statsverket eller att godset i strid mot införselförbud
utkommer i den fria rörelsen eller att utförsel sker i strid mot utförselförbud; 2.

förfogar över infört gods, för vilket åtnjutits tullfrihet eller tullnedsältning
under stadgad särskild förutsättning, i strid mot vad sålunda förutsatts; 3.

förfogar över gods, för vilket meddelats tillstånd till införsel eller utförsel
under stadgad särskild förutsättning, i strid mot vad sålunda förutsatts; 4.

medelst vilseledande förmår tillståndsgivande myndighet att medgiva
införsel eller utförsel av gods och därigenom föranleder alt godset införes
eller utföres i strid mot förbud.

4 Kungl. Maj.ls proposition nr 115 år 1960

5 §•

Den som av grov oaktsamhet förövar gärning som i 1 eller 4 § sägs, dömes
till dagsböter. I ringa fall skall dock ej till straff dömas.

6 §•

Den som förvärvar, forslar, döljer, förvarar eller avyttrar gods, som varit
föremål för varusmuggling, dömes, om gärningen sker uppsåtligen, för olovlig
befattning med smuggelgods till dagsböter, lägst tio, eller fängelse i högst
ett år.

Om gärningsmannen icke insåg men hade skälig anledning antaga, att
godset varit föremål för varusmuggling, dömes till dagsböter.

Är brott som avses i denna paragraf ringa, skall ej till straff dömas.

7 §•

Påträffas gods undandolt i fartyg, luftfartyg eller tåg på plats, som icke
är upplåten till medföljande resandes personliga begagnande, och framgår
av omständigheterna, att varusmuggling, som ej är att anse som ringa, är
tillämnad eller har ägt rum, dömes befälhavaren för bristande tillsyn över
transportmedel till dagsböter, där ej ansvar bör ådömas honom enligt annan
bestämmelse i denna lag. Har befälhavaren gjort vad på honom skäligen
ankommit för att förhindra varusmuggling, vare han fri från ansvar.
Vad nu sagts om befälhavare skall, där tillsynen över transportmedlet i det
avseende, varom här är fråga, genom skriftlig instruktion eller på annat
dylikt sätt anförtrotts annan person av befälsgrad, i stället gälla denne.

8 §.

Lika med varusmuggling anses försök därtill.

Hava flera medverkat till gärning, som enligt denna lag är belagd med
svårare straff än böter, högst trehundra kronor, skall gälla vad i 3 kap. strafflagen
är stadgat.

Om förverkande

9 §•

Gods, som varit föremål för varusmuggling eller försök därtill, skall, tilllika
med emballage och kärl, vari godset förvaras, förklaras förverkat till
kronan; finnes egendomen ej i behåll, skall i stället värdet förklaras förverkat.
Är påföljd som nu sagts uppenbart obillig, må den helt eller delvis
eftergivas.

Vad i första stycket sägs skall ej gälla mot den som i god tro förvärvat
egendomen eller särskild rätt därtill.

10 §.

Vad som använts som hjälpmedel vid varusmuggling eller försök därtill
eller vid olovlig befattning med smuggelgods må, såvitt ägaren eller någon
som var i hans ställe uppsåtligen förövat gärningen eller medverkat därtill,
förklaras helt eller delvis förverkat till kronan, om det är påkallat till
förebyggande av brott, som nu sagts, eller eljest särskilda skäl föreligga och
det ej är uppenbart obilligt; finnes egendomen ej i behåll må i stället värdet,
helt eller delvis, förklaras förverkat. Vad nu sagts skall dock ej gälla
mot den som i god tro förvärvat egendomen eller särskild rätt därtill. I
stället för förverkande äge rätten föreskriva åtgärd till förebyggande av
missbruk.

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1960

11 §•

Avser förverkandeförklaring fartyg, som besväras av sjöpanträtt eller inteckning,
eller luftfartyg, besvärat av luftpanträtt eller inteckning, må domstolen
ock förklara, att panträtten skall upphöra i den förverkade egendomen.
Finnes i annat fall någons rätt till föremål, som förklaras förverkat,
böra oaktat förklaringen bestå, göre domstolen förbehåll därom.

12 §.

Rätten må, i stället för att förklara egendom förverkad till viss del, meddela
sådan förklaring med avseende å motsvarande del av egendomens värde.

Om förundersökning m. m.

13 §.

Förundersökning rörande brott, som avses i denna lag, må inledas av
tullmyndighet. Har den inletts av tullmyndighet, skall beträffande myndigheten
gälla vad i rättegångsbalken är stadgat om undersökningsledare. År
saken ej av enkel beskaffenhet, skall ledningen övertagas av åklagaren, så
snart någon skäligen kan misstänkas för brottet. Åklagaren skall ock eljest
övertaga ledningen, när det finnes påkallat av särskilda skäl.

Åklagaren äge, då undersökningen ledes av tullmyndighet, meddela anvisningar
rörande undersökningens bedrivande.

Då undersökning ledes av åklagaren, äge han vid undersökningens verkställande
anlita biträde av tullmyndighet, så ock uppdraga åt tulltjänsteman
att vidtaga särskild till undersökningen hörande åtgärd, om dess beskaffenhet
tillåter det.

Med tullmyndighet avses i denna paragraf tullverkets ombudsman, tulldirektör,
tullförvaltare, kustdistriktchef och gränsdistriktchef. Generaltullstyrelsen
äge förordna jämväl annan befattningshavare i tullverket än nu
sagts att fullgöra vad enligt denna paragraf ankommer på tullmyndighet.

14 §.

Tulltjänsteman, tjänsteman vid lots- och fyrstaten, posttjänsteman och
tjänsteman vid statens järnvägar åligger att i den mån honom anbefalld
tjänstgöring därtill föranleder noggrant övervaka, att brott, som avses i
denna lag, icke äger rum. Vid sådan tillsyn äge, utan hinder av vad eljest
är stadgat, posttjänsteman föranstalta om undersökning av postpaket, som
inlämnats för befordran till utrikes ort eller ankommer till riket.

Tulltjänsteman äge enahanda rätt som enligt rättegångsbalken tillkommer
polisman att gripa den som misstänkes för brott, som avses i denna lag.
samt att till förhör medtaga den som är tillstädes å plats, där sådant brott
förövats.

Om beslå"

15 §.

Tulltjänsteman, tjänsteman vid lots- och fyrstaten ävensom polisman må
taga egendom, som kan antagas vara enligt denna lag förverkad, i beslag. I
samband med tillsyn enligt 14 § första stycket för uppdagande av varusmuggling
må ock posttjänsteman och tjänsteman vid statens järnvägar
verkställa beslag som nyss sagts. Tulltjänsteman äge i övrigt i fråga om

Kungl. Maj.is proposition nr 115 år 1960

brott, som avses i denna lag, den rätt att taga egendom i beslag, som enligt
rättegångsbalken tillkommer polisman.

Verkställes beslag av annan än undersökningsledaren eller åklagaren och
har denne ej beslutat beslaget, skall anmälan skyndsamt göras hos honom,
och skall han därvid omedelbart pröva, om beslaget skall bestå.

16 §.

När beslag lagts å egendom, som kan antagas vara enligt denna lag förverkad,
skall åklagaren antingen så snart ske kan väcka åtal för brott, som
föranlett beslaget, eller talan vid domstol med yrkande om egendomens förverkande
eller ock förfara på sätt i 21 § sägs.

Vad i rättegångsbalken är stadgat om den tid, inom vilken åtal sist skall
hava väckts, skall ej äga tillämpning.

17 §.

Beslagtagen egendom skall, där ej föreskrift i särskild författning till annat
föranleder eller åklagaren annorlunda bestämmer, omhändertagas och
förvaras av tullverket.

Om husrannsakan och kroppsvisitation
18 §.

För eftersökande av egendom, som kan antagas vara enligt denna lag för\erkad,

lannsakan i lägenhet, som avses i 28 kap. 3 § rättegångsbalken, samt i magasin,
upplagsbodar och uthus. I övrigt äge tulltjänsteman i fråga om brott,
som avses i denna lag, samma rätt att utan förordnande företaga husrannsakan
som enligt nämnda kalk tillkommer polisman.

19 §.

Förekommer mot någon, som anträffas vid gräns- eller kustort eller ankommer
till plats, där förbindelse med utlandet äger rum, anledning att
han har på sig gods, som enligt denna lag är underkastat beslag, må för
eftersökande av sådant gods tulltjänsteman företaga kroppsvisitation å honom.
Om vederbörande chef för tull-, kust- eller gränsbevakning finner
skärpning av tullkontrollen å persontrafiken till eller från utlandet ined viss
lagenhet eller för viss tidrymd å någon plats oundgängligen nödvändig, må
efter bevakningscliefens förordnande kroppsvisitation verkställas å envar,
som med lägenheten eller under tidrymden till platsen ankommer från eller
från platsen avreser till utlandet. Sådant förordnande skall ofördröjligen
underställas generaltullstyrelsens prövning men går likväl genast i verkställighet.

Kroppsvisitation, som är av mera väsentlig omfattning, skall verkställas
inomhus i avskilt rum eller i lämpligt utrymme i fartyg samt, om undersökningsman
eller den undersökte begär det och det kan ske utan större
omgång, i vittnens närvaro. Kroppsvisitation å kvinna må ej verkställas
eller bevittnas av annan än kvinna.

Förande av protokoll och utfärdande av bevis om företagen kroppsvisitation
erfordras ej med mindre föremål, som påträffas, tages i beslag.

Kungl. Mnj.ts proposition nr 115 år 1960

Om förfarandet i vissa fall vid egendoms förverkande

20 §.

Är fråga om förverkande av annan egendom än forslingsredskap och är
ägaren ej känd eller har han icke känt hemvist inom riket eller kan eljest
ej på sätt om stämning i brottmål är stadgat delgivning ske här i riket, må
talan om egendomens förverkande föras mot forsiare eller annan innehavare
av den beslagtagna egendomen, om han kan anträffas med stämning.

21 §.

Kan ej mot någon föras ansvarstalan för brott, som föranlett, att egendom
enligt denna lag tagits i beslag, må åklagaren, där fråga är allenast
om annan egendom än forslingsredskap och egendomens värde uppskattas
till mindre än femhundra kronor, i stället för att vid domstol väcka talan
om egendomens förverkande meddela skriftligt förordnande, att beslaget
skall tills vidare bestå; och skall i sådant fall egendomen vara förverkad,
därest icke inom en månad, sedan förordnandet meddelats, ägaren eller annan,
som påstår sig äga rätt till egendomen, hos åklagaren anmäler missnöje
med beslaget.

Anmäles missnöje, skall åklagaren, om ej beslaget finnes böra hävas,
väcka talan vid domstol med yrkande om egendomens förverkande. Väckes
ej talan inom en månad, sedan anmälan gjorts, skall beslaget gå åter.

Har förordnande enligt första stycket meddelats och anställes, innan frågan
om egendomens förverkande blivit avgjord i den ordning, som ovan angivits,
åtal angående brott, som föranlett beslaget, skall frågan om egendomens
förverkande i stället prövas i samband med åtalet; och skola förty
jämlikt första och andra styckena vidtagna åtgärder förfalla.

Om förfarandet med förverkad egendom

22 §.

Sedan slutligen avgjorts, att egendom, som enligt denna lag tagits i beslag,
skall vara förverkad, skall egendomen, där ej föreskrift i särskild författning
till annat föranleder, efter åklagarens bestämmande försäljas på
offentlig auktion genom tullverkets eller utmätningsmannens försorg. Förvapngspersedel,
som på grund av sin beskaffenhet är särskilt ägnad att
användas för varusmuggling, må dock försäljas allenast om den gjorts otjänlig
för sådant ändamål. Där detta ej lämpligen kan ske, skall med persedeln
förfaras på sätt generaltullstyrelsen bestämmer.

Har med avseende å egendom meddelats förklaring som i 12 § sägs och
erlägges ersättningsbelopp som där avses inom två månader efter det saken
slutligen avgjorts, skall egendomen återställas. 1 annat fall må egendomen
för ersättningsbeloppets uttagande försäljas i den ordning som i första stycket
föreskrives.

23 §.

Är beslagtagen egendom underkastad förskämning eller snar förstörelse
eller annan nedgång i värde, må den genast försäljas på offentlig auktion,
och skall så alltid ske om ägaren begär det. Uppskattas egendomens värde
Iill femhundra kronor eller mera och har ej försäljning påkallats av ägaren,
skall dock tillstånd till försäljningen sökas hos rätten. Rätten må utan ägarens
hörande meddela beslut om egendomens avyttring.

8 Kungl. Maj. ts proposition nr 115 år 1960

Om åtal
24 §.

I mål rörande brott enligt författningar, vilkas efterlevnad tullverket har
att övervaka, må, om ej svårare straff än böter kan följa å brottet, talan
föras av befattningshavare vid tullverket som generaltullstyrelsen bestämmer.
Sådan befattningshavare må ock såsom åklagare meddela förordnande
enligt 21 § första stycket.

Vad nu stadgats skall icke lända till inskränkning i allmän åklagares
åtalsrätt i fråga om brott, som nyss sagts.

Särskilda bestämmelser
25 §.

Häves beslag å utländskt oförtullat gods, skall egendomen eller, om godset
redan försålts, köpeskillingen överlämnas till tullmyndigheten för behörig
redovisning.

26 §.

Tullmyndighet skall i enlighet med vad därom är särskilt stadgat medverka
vid verkställighet av böter och andra påföljder, som ådömas enligt
denna lag.

27 §.

Hava i lag eller författning angående förbud mot införsel eller utförsel av
visst gods givits särskilda föreskrifter om påföljd för överträdelse av förbudet,
skola bestämmelserna i denna lag, där ej annat uttryckligen angives,
icke äga tillämpning.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1961.

2. Genom denna lag upphävas lagarna den 8 juni 1923 (nr 147) om straff
för olovlig varuinförsel och den 18 juni 1949 (nr 398) om straff för olovlig
varuutförsel.

3. Vad i lag eller författning är stadgat om tullmålsdomstol och tullåklagare
skall ej vidare äga tillämpning; dock att mål, vari talan väckts före
den nya lagens ikraftträdande, i sådant hänseende skall handläggas enligt
äldre lag.

_ 4. Utan hinder av vad i denna lag stadgas om åtalsrätt må åklagaruppgifter
fullgöras av de nuvarande tullfiskalerna i Stockholm, Göteborg och
Malmö enligt de närmare föreskrifter generaltullstyrelsen i samråd med
riksåklagarämbetet äger meddela.

5. Har åklagare före denna lags ikraftträdande meddelat skriftligt förordnande,
som avses i 17 § 2 mom. lagen om straff för olovlig varuinförsel,
17 § lagen med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med
spritdrycker och vin eller 6 § 2 mom. lagen om straff för olovlig varuutförsel,
skall, utan hinder av vad i den nya lagen är föreskrivet, förfaras enligt
förordnandet.

6. Förekommer i lag eller författning hänvisning till eller avses däri eljest
stadgande, som ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall den bestämmelsen
i stället tillämpas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1960

Förslag

till

lag om förbud i vissa fall mot införsel av spritdrycker

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

1 mom. Spritdrycker må icke med fartyg av mindre nettodräktighet än
femhundra ton införas från internationellt eller utländskt område till
svenskt territorialvatten.

Då särskilda omständigheter därtill föranleda, må Konungen beträffande
fartyg av större nettodräktighet, än nu sagts, meddela motsvarande förbud
att gälla i fråga om införsel till visst område av svenskt territorialvatten.

2 mom. Förbud, som i 1 mom. avses, skall icke utgöra hinder för införsel
till svenskt territorialvatten av spritdrycker

a) då dryckerna äro att hänföra till skeppsproviant för det fartyg, med
vilket de forslas, eller tillhöra med fartyget följande resande eller ombord
å detsamma anställda personer, allt i den mån dryckerna prövas icke överstiga
behovet under resan eller dryckerna eljest enligt gällande stadgande
må av den resande för eget bruk till riket införas; samt

b) vid genomfart utan onödigt uppehåll genom Öresund mellan Falsterbo
rev och Kullens fyr från internationellt eller utländskt område till annat
sådant område, såvida det av omständigheterna uppenbarligen framgår, att
dryckerna icke äro avsedda att olovligen införas till riket; dock må vattenområde
inom en halv kilometer från svenska landet icke befaras.

3 mom. Generaltullstyrelsen må för särskilda fall medgiva undantag från
förbud, som avses i denna paragraf.

2 §•

1 mom. Bryter någon mot förbud, som avses i 1 §, vare det ansett såsom
varusmuggling enligt lagen om straff för varusmuggling.

Framgår uppenbarligen av omständigheterna, att dryckerna icke varit
avsedda att olovligen införas till riket, skall dock förverkande icke äga
rum.

Visas, att det fartyg, med vilket dryckerna forslats, på grund av sjönöd
för räddande av fartyg, last och människoliv tvingats att ingå på svenskt
territorialvatten och att där förbliva, vare den tilltalade från ansvar fri.

2 mom. Åtal för brott, som avses i 1 mom., må ej äga rum med mindre
generaltullstyrelsen lämnar tillstånd därtill.

3 §.

/ mom. Tulltjänsteman äger, där honom anbefalld tjänstgöring därtill
föranleder, å fartyg företaga den visitation, som oundgängligen erfordras
för utrönande, huruvida mot förbud, som avses i 1 §, spritdrycker medföras
å fartyget.

2 mom. Har chef för tull- eller kustbevakning med hänsyn till befarad

Kangl. Maj.ts proposition nr 115 år 1960

olovlig införsel av spritdrycker funnit särskild tullbevakning böra anordnas
a fartyg av mindre nettodräktighet än femhundra ton, vilket ankommer
från eller avgår till utrikes ort, må, därest beslag ägt rum å drycker, vilka
under resan medförts å fartyget, bevakningschefen kunna förordna, att
kostnaden för bevakningen skall gäldas av fartygets ägare.

Kostnaden för bevakningen skall utgå efter gällande taxa för extra tullförrättningar
samt gäldas i den ordning, som härutinnan är stadgat i fråga
om ersättningsbelopp för sådan förrättning.

4 §.

Hava spritdrycker med fartyg av mindre nettodräktighet än femhundra
ton införts till farvatten, som ligger utanför svenska territorialvattengränsen
och sträcker sig intill tolv sjömil från svenska kusten eller där utanför
belägna yttersta skär, och framgår uppenbarligen av omständigheterna, att
syftet med fartygets uppehåll i nämnda farvatten är att företaga eller främja
olovlig införsel av dryckerna till riket, vare det ansett såsom olovlig införsel
till svenskt territorialvatten enligt 1 §.

I gränsvatten av mindre bredd än tjugofyra sjömil skall gränsen för det
farvatten, som avses i första stycket, anses sammanfalla med mittellinjen
eller den gränslinje, som eljest är fastslagen genom överenskommelse, hävd
eller annorledes.

Vad i denna paragraf är stadgat skall icke tillämpas med avseende å fartyg
av främmande nationalitet, med mindre Konungen förordnar, att paragrafen
skall äga tillämpning beträffande fartyg av den nationaliteten.

5 §•

\ad enligt 1 § 2 mom. b) och 2 § 1 mom. andra stycket gäller för
de fall, då beträffande spritdrycker, som införts till svenskt territorialvatten,
av omständigheterna uppenbarligen framgår, att dryckerna icke äro
e^er varit avsedda att olovligen införas till riket, skall, i den mån Konungen
så förordnar, icke äga tillämpning vid införsel till område inom territorialvattnet,
i fråga om vilket avtal med främmande stat om gemensam bevakning
för bekämpande av olovlig införsel av alkoholvaror träffats, med mindre
av omständigheterna tillika uppenbarligen framgår, att dryckerna icke
aro eller varit avsedda att olovligen införas till den stat, med vilken avtalet
ingåtts.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1961. Där i lag eller författning
förekommer hänvisning till stadgande, som ersatts genom bestämmelse i
denna lag, skall den bestämmelsen i stället tillämpas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1900

Förslag

till

lag om ändring i lagen den 4 juni 1913 (nr 159) angående förbud mot
införsel till riket av varor med oriktig ursprungsbeteckning

Härigenom förordnas, att 5, 11 och 13—15 §§ lagen den 4 juni 1913 angående
förbud mot införsel till riket av varor med oriktig ursprungsbeteckning
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

5 §.

Innan målet av generaltullstyrelsen
företages till avgörande, skall
tillfälle lämnas den tullfiskal, inomi,
vars tjänstgöringsdistrikt beslaget
skett, ävensom varuägaren, varmed i
denna lag förstås emottagaren av varan
eller, om han är ombud för annan
här i riket, vilken över densamma
äger förfoga, denne senare, att i
målet sig yttra; och förelägge styrelsen
för sådant ändamål envar av
dem att inom viss tid från erhållen
del av föreläggandet avgiva dylikt
yttrande, vid äventyr att målet ändå
avgöres. Är ägaren ej känd, eller kan
han icke med kallelse anträffas, skall
styrelsen låta i allmänna tidningarna
införa kungörelse angående beslaget
med föreläggande för ägaren att, Aid
nyssnämnda äventyr, inom tre månader
från kungörandet inkomma
med yttrande i målet. Där så prövas
nödigt, inhämte styrelsen jämväl yttrande
från den, som verkställt beslaget.

11 §•

Påkallar tullfiskalen eller varuägaren
vittnesförhör vid domstol, eller
finner generaltullstyrelsen eljest sådant
förhör erforderligt, må styrelsen
därom förordna.

13 §.

Är tullfiskalen eller varuägaren
missnöjd med beslut, som generaltullstyrelsen
jämlikt (i, 7, <3 eller 9 §

5 §•

Innan målet av generaltullstyrelsen
företages till avgörande, skall
tillfälle lämnas befattningshavare,
som generaltullstyrelsen förordnar,
ävensom varuägaren, varmed i denna
lag förstås emottagaren av varan eller,
om han är ombud för annan här
i riket, vilken över densamma äger
förfoga, denne senare, att i målet sig
yttra; och förelägge styrelsen för sådant
ändamål envar av dem att inom
viss tid från erhållen del av föreläggandet
avgiva dylikt yttrande, vid
äventyr att målet ändå avgöres. Är
ägaren ej känd, eller kan han icke
med kallelse anträffas, skall styrelsen
låta i allmänna tidningarna införa
kungörelse angående beslaget
med föreläggande för ägaren att, vid
nyssnämnda äventyr, inom tre månader
från kungörandet inkomma
med yttrande i målet. Där så prövas
nödigt, inhämte styrelsen jämväl
yttrande från den, som verkställt beslaget.

11 §•

Påkallar den av generaltullstyrelsen
förordnade befattningshavaren
eller varuägaren vittnesförhör vid
domstol, eller finner generaltullstyrelsen
eljest sådant förhör erforderligi,
må styrelsen därom förordna.

13 §.

Är den av generaltullstyrelsen förordnade
befattningshavaren eller varuägaren
missnöjd med beslut, som

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1960

(Gällande lydelse)

meddelat, äge han att, vid talans förlust,
däröver hos Konungen anföra
besvär före klockan tolv å tjugondedagen
från beslutets dag; dock att
tullfiskalen ej må fullfölja talan mot
beslut enligt 8 §, såvitt angår sättet
för den oriktiga ursprungsbeteckningens
oskadliggörande.

Över beslut, ----icke föras.

14 §.

Förklarar före besvärstidens utgång
såväl tullfiskalen som varuägaren
hos generaltullstyrelsen sig åtnöjas
med styrelsens jämlikt 6 eller 8 §
meddelade beslut, skall detsamma
såsom lagakraftvunnet anses.

Har talan —- --finnes stadgat.

15 §.

Vara, som — — — försorg förstöras.

Vara, som----fria disposition.

1 händelse beslagtagen vara finnes
underkastad förskämning, minskning
eller annan sådan nedgång i värde,
såframt med försäljningen därav
fördröjes, må generaltullstyrelsen,
jämväl där målet är beroende på Konungens
prövning, efter därom av
tullfiskalen eller varuägaren gjord
framställning eller om eljest så prövas
skäligt, förordna om varans försäljning
utan avbidan på målets slutliga
avgörande.

Innan vara----är, förstöras.

(Föreslagen lydelse)

generaltullstyrelsen jämlikt 6, 7, 8
eller 9 § meddelat, äge han att, vid
talans förlust, däröver hos Konungen
anföra besvär; dock att den av generaltullstyrelsen
förordnade befattningshavaren
ej må fullfölja talan
mot beslut enligt 8 §, såvitt angår
sättet för den oriktiga ursprungsbeteckningens
oskadliggörande.

Över beslut, —- •— — icke föras.

14 §.

Förklarar före besvärstidens utgång
såväl den av generaltullstyrelsen
förordnade befattningshavaren
som varuägaren hos generaltullstyrelsen
sig åtnöjas med styrelsens
jämlikt 6 eller 8 § meddelade beslut,
skall detsamma såsom lagakraftvunnet
anses.

Har talan----finnes stadgat.

15 §.

Vara, som —• — —- försorg förstöras.

Vara, som---fria disposition.

I händelse beslagtagen vara finnes
underkastad förskämning, minskning
eller annan sådan nedgång i
värde, såframt med försäljningen
därav fördröjes, må generaltullstyrelsen,
jämväl där målet är beroende
på Konungens prövning, efter därom
av den av generaltullstyrelsen förordnade
befattningshavaren eller varuägaren
gjord framställning eller
om eljest så prövas skäligt, förordna
om varans försäljning utan avbidan
på målets slutliga avgörande.

Innan vara---är, förstöras.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1961.

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1960

Förslag

till

lag om ändring i lagen den 11 juni 1943 (nr 346) angående statsmonopol
å tillverkning och import av tobaksvaror

Härigenom förordnas, att 44 och 49 §§ lagen den 11 juni 1943 angående
statsmonopol å tillverkning och import av tobaksvaror skola upphöra att
gälla samt att 36 och 46 §§ samma lag1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt

nedan angives.

(Gällande lydelse)

36 §.

Till riket inkommen vara, som enligt
denna lag ej må införas, må, därest
den icke är att enligt lagen om
straff för olovlig varuinförsel anse
såsom olovligen införd, av varuägaren
återutföras i enlighet med de föreskrifter
generaltullstyrelsen äger
meddela. Sker ej återutförsel, skall
med varan förfaras på sätt Konungen
förordnar.

46 §.

I denna lag avsedd egendom, som
enligt denna lag eller lagen om straff
för olovlig varuinförsel förklarats
förbruten eller skolat enligt tullstadgan
eller annan författning försäljas,
skall behandlas på sätt Konungen
förordnar.

(Föreslagen lydelse)

36 §.

Till riket inkommen vara, som enligt
denna lag ej må införas, må, därest
den icke är att enligt lagen om
straff för varusmuggling anse såsom
olovligen införd, av varuägaren återutföras
i enlighet med de föreskrifter
generaltullstyrelsen äger meddela.
Sker ej återutförsel, skall med varan
förfaras på sätt Konungen förordnar.

46 §.

I denna lag avsedd egendom, som
enligt denna lag eller lagen om straff
för varusmuggling förklarats förbruten
eller skolat enligt tullstadgan eller
annan författning försäljas, skall
behandlas på sätt Konungen förordnar.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1961.
* Senaste lydelse av 36 § se 1955:202.

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1960

Förslag

till

lag om ändrad lydelse av 7 och 8 §§ atomenergilagen den 1 jimi 1956

(nr 306)

Härigenom förordnas, att 7 och 8 §§ atomenergilagen den 1 juni 1956
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

7 §•

Bryter någon mot vad i 1 eller 2 §
stadgas eller iakttager han icke villkor
som meddelats med stöd av 4 §,
straffes med dagsböter eller fängelse
i högst sex månader eller, om brottet
är grovt, med fängelse eller straffarbete
i högst två år. Samma lag vare
där någon i strid med 3 § ur riket
utför eller söker utföra ämne eller annat
som avses i 3 §.

8 §.

Har någon brutit mot vad i 1 eller
2 § stadgas, skall, om det ej är uppenbart
obilligt, i 1 § avsett ämne eller
förening, som han därvid innehaft,
bearbetat eller eljest tagit befattning
med, förklaras helt eller delvis
förverkat till kronan. Innehar
han icke längre ämnet eller föreningen,
må i stället värdet förklaras förverkat.
Samma lag vare beträffande
ämne eller annat som någon i strid
med vad i 3 § stadgas utfört eller
sökt utföra ur riket.

(Föreslagen lydelse)

7 §•

Bryter någon mot vad i 1 eller 2 §
stadgas eller iakttager han icke villkor
som meddelats med stöd av 4 §,
straffes med dagsböter eller fängelse

1 högst sex månader eller, om brottet
är grovt, med fängelse eller straffarbete
i högst två år. Angående påföljd
för olovlig utförsel av ämne eller annat
som avses i 3 § och för försök
därtill stadgas i lagen om straff för
varusmuggling.

8 §.

Har någon brutit mot vad i 1 eller

2 § stadgas, skall, om det ej är uppenbart
obilligt, i 1 § avsett ämne eller
förening, som han därvid innehaft,
bearbetat eller eljest tagit befattning
med, förklaras helt eller delvis
förverkat till kronan. Innehar
han icke längre ämnet eller föreningen,
må i stället värdet förklaras förverkat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1961.

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1!)60

Förslag

till

lag om ändring i strålskyddslagen den 14 mars 1958 (nr 110)

Härigenom förordnas, att 23 § 1 mom., 26 och 27 §§ strålskyddslagen den
14 mars 1958 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)
23 §.

1 mom. Med dagsböter eller fängelse
straffes

1. den som olovligen bedriver radiologiskt
arbete eller obehörigen inför
eller söker införa radioaktivt ämne
eller som eljest bryter mot vad i 2,
4 eller 6 § sägs;

2. den som---andra före skrifter; 3.

den som---eller 19 §;

4. den som---uppgift; och

5. den som---21 § sägs.

26 §.

Brukas radioaktivt ämne olovligen
i radiologiskt arbete eller införes eller
söker någon obehörigen till riket
införa eller innehar någon här olovligen
sådant ämne, må detta jämte
strålskyddsanordning, vari det förvaras,
förklaras förverkat till kronan,
om det ej är uppenbart obilligt. Finnes
ämnet ej i behåll, må i stället värdet
förklaras förverkat.

Anordning, som---äro där till.

Med förverkad — — — strålskyddsmyndigheten
bestämmer.

27 §.

Påträffar tulltjänsteman egendom,
som skäligen kan antagas vara förverkad
enligt 26 §, skall han taga
egendomen i beslag.

I övrigt gäller om beslag vad därom
finnes särskilt stadgat.

Om verkställt —-----i beslag.

(Föreslagen lydelse)

23 §.

1 mom. Angående påföljd för olovlig
införsel av radioaktivt ämne och
försök därtill stadgas i lagen om
straff för varusmuggling.

Med dagsböter eller fängelse straffes 1.

den som olovligen bedriver radiologiskt
arbete eller som eljest, annorledes
än genom olovlig införsel,
bryter mot vad i 2, 4 eller 6 § sägs;

2. den som —--andra före skrifter; 3.

den som---eller 19 §;

4. den som---— uppgift; och

5. den som---21 § sägs.

26 §.

Brukas radioaktivt ämne olovligen
i radiologiskt arbete eller innehar någon
hår olovligen sådant ämne, må
detta jämte strålskyddsanordning,
vari det förvaras, förklaras förverkat
till kronan, om det ej är uppenbart
obilligt. Finnes ämnet ej i behåll, må
i stället värdet förklaras förverkat.

Anordning, som---äro där till.

Med förverkad — — — strålskyddsmyndigheten
bestämmer.

27 §.

Om beslag gäller vad därom finnes
särskilt stadgat.

Om verkställt------i beslag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1961.

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1960

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 11 § 3 mom. och 20 § förordningen den
1 juli 1918 (nr 564) angående vissa alkoholhaltiga preparat m. m.

Härigenom förordnas, att 11 § 3 mom. och 20 § förordningen den 1 juli
1918 angående vissa alkoholhaltiga preparat m. m. skola erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

11 §•

3 mom. Den, som —--fem

hundra kronor.

Lag samma vare, därest någon i
strid mot förbud eller annan föreskrift,
varom i 9 och 10 §§ sägs, fortsätter
tillverkning eller försäljning
av alkoholhaltigt preparat, så och där
någon försäljer eller håller till salu
dylikt preparat, vilket, honom veterligen,
blivit olovligen till riket infört.

20 §.

Till riket inkommen vara, som enligt
denna förordning icke får införas,
må, därest den icke enligt tullstadgan
är att anse såsom olovligen
införd, av varuägaren återutföras.
Sker ej återutförsel, skall med varan
förfaras på sätt Konungen förordnar.

(Föreslagen lydelse)

11 §•

3 mom. Den, som — — —- fem
hundra kronor.

Lag samma vare, därest någon i
strid mot förbud eller annan föreskrift,
varom i 9 och 10 §§ sägs, fortsätter
tillverkning eller försäljning
av alkoholhaltigt preparat.

20 §.

Till riket inkommen vara, som enligt
denna förordning icke får införas,
må, därest den icke enligt lagen
om straff för varusmuggling är att
anse såsom olovligen införd, av varuägaren
återutföras. Sker ej återutförsel,
skall med varan förfaras på
sätt Konungen förordnar.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1961.

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1960

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 9 § förordningen den 19 maj 1939 (nr
174) angående tillverkning, införsel och försäljning av gasskyddsmateriel

Härigenom förordnas, att 9 § förordningen den 19 maj 1939 angående
tillverkning, införsel och försäljning av gasskyddsmateriel skall erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)
9 §•

Tillverkar någon olovligen gasskyddsmateriel
av första klass,

eller inför någon till riket gasskyddsmateriel
av första klass utan
att hava erhållit tillstånd därtill eller
gör försök till sådan införsel,

eller saluhåller eller försäljer någon
gasskyddsmateriel i strid mot bestämmelserna
i denna förordning,
straffes, där ej gällande bestämmelser
om ansvar för olovlig varuinförsel
äro tillämpliga, med dagsböter
eller fängelse, och vare egendomen
förverkad.

Äro omständigheterna — — —
vara förverkad.

Kan egendom, —--värde gäl das.

(Föreslagen lydelse)

9 §.

Angående påföljd för olovlig införsel
av gasskyddsmateriel av första
klass och för försök därtill stadgas i
lagen om straff för varusmuggling.

Tillverkar någon olovligen gasskyddsmateriel
av första klass,

eller saluhåller eller försäljer någon
gasskyddsmateriel i strid mot bestämmelserna
i denna förordning,
straffes med dagsböter eller fängelse,
och vare egendomen förverkad.

Äro omständigheterna — — —
vara förverkad.

Kan egendom, -—--värde gäl das.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1961.

Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 sand. Nr 115

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1960

Förslag

till

förordning angående ändrad lydelse av 3 a och 11 §§ förordningen
den 25 maj 1941 (nr 251) om varuskatt

Härigenom förordnas, att 3 a och 11 §§ förordningen den 25 maj 1941
om varuskatt1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

3 a §.

Kontrollstyrelsen är ----och

försäljning.

Beträffande införsel är, med den
inskränkning som nedan sägs, generaltullstyrelsen
beskattningsmyndighet.

11 §•

Om ansvar i vissa fall för den, som
i deklaration eller försäkran lämnat
oriktig uppgift, stadgas i skattestrafflagen.

(Föreslagen lydelse)

3 a §.

Kontrollstyrelsen är —- —- •— och
försäljning.

Beträffande införsel är, med den
inskränkning som nedan sägs, generaltullstyrelsen
beskattningsmyndighet.
Bestämmelserna i 46 § nyssnämnda
förordning skola gälla jämväl
vid införsel.

11 §•

Angående påföljd i vissa fall för
den, som i samband med införsel av
skattepliktig vara i deklaration eller
försäkran lämnat oriktig uppgift,
skall gälla vad i lagen om straff för
varusmuggling är stadgat.

Om ansvar i vissa fall för den, som
eljest i deklaration lämnat oriktig
uppgift, stadgas i skattestrafflagen.

Denna förordning träder i kraft, såvitt avser 3 a §, dagen efter den, då
förordningen enligt därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk
författningssamling, och i övrigt den 1 januari 1961.

1 Senaste lydelse av 3 a § se 1959: 93 samt av 11 § se 1946: 144.

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1960

Förslag

till

förordning angående ändring i förordningen den 5 mars 1948 (nr 85) om

försäljningsskatt

Härigenom förordnas, att 34 § förordningen den 5 mars 1948 om försäljningsskatt
skall upphöra att gälla samt att 8 och 33 §§ samma förordning1
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

8 §■

Kontrollstyrelsen är — -—• ■— sådan
försäljning.

Beträffande införsel är, med den
inskränkning som nedan sägs, generaltullstyrelsen
beskattningsmyndighet.

33 §.

Om ansvar i vissa fall för den, som
i deklaration eller försäkran lämnat
oriktig uppgift, stadgas i skattestrafflagen.

(Föreslagen lydelse)

8 §•

Kontrollstyrelsen är---- sådan

försäljning.

Beträffande införsel är, med den
inskränkning som nedan sägs, generaltullstyrelsen
beskattningsmyndighet.
Bestämmelserna i 46 § nyssnämnda
förordning skola gälla jämväl
vid införsel.

33 §.

Om ansvar i vissa fall för den, som
eljest i deklaration lämnat oriktig
uppgift, stadgas i skattestrafflagen.

Denna förordning träder i kraft, såvitt avser 8 §, dagen efter den, då förordningen
enligt därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk
författningssamling, och i övrigt den 1 januari 1961.

1 Senaste lydelse av 8 § se 1959: 94.

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1960

Förslag

till

förordning om ändring i förordningen den 5 juni 1953 (nr 372) angående
reglering av införseln av vissa slag av fisk och skaldjur

Härigenom förordnas, att 15 § förordningen den 5 juni 1953 angående
reglering av införseln av vissa slag av fisk och skaldjur skall upphöra att
gälla samt att 11—14 §§ samma förordning skola erhålla ändrad lydelse på
sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

11 §•

Till riket inkommen vara som på
grund av bestämmelserna i denna
förordning icke får införas må, därest
varan ej enligt 13 § eller enligt lagen
om straff för olovlig varuinförsel
skall vara förverkad samt hinder
ej heller eljest möter mot utförsel av
varan, under tullkontroll återutföras
enligt de föreskrifter som i tullstadgan
äro givna för gods anmält till
returförtullning.

Vad i---föreskriven tid.

12 §.

Skall i denna förordning avsedd
vara enligt tullstadgan eller lagen om
straff för olovlig varuinförsel eller på
grund av stadgande i denna förordning
säljas å auktion genom tullverkets
försorg, må försäljning ske endast
till någon, som erhållit tillstånd
varom i 1 § sägs, eller ock under förbehåll
att varan återutföres.

Kan försäljning--— general tullstyrelsen

förordnar.

13 §.

Den som utan behörig tullangivning
eller medelst vilseledande åtgärder
till riket inför eller söker införa
vara, som enligt denna förordning
icke får införas, straffes med dagsböter.

Vara som någon i strid mot denna
förordning olovligen infört eller sökt
•införa skall förklaras förverkad jämte
emballage eller kärl vari den förvaras.
Kan egendom, som enligt den -

(Föreslagen lydelse)

11 §•

Till riket inkommen vara som på
grund av bestämmelserna i denna
förordning icke får införas må, därest
varan ej enligt lagen om straff
för varusmuggling skall vara förverkad
samt hinder ej heller eljest möter
mot utförsel av varan, under tullkontroll
återutföras enligt de föreskrifter
som i tullstadgan äro givna
för gods anmält till returförtullning.

Vad i---— föreskriven tid.

12 §.

Skall i denna förordning avsedd
vara enligt tullstadgan eller lagen om
straff för varusmuggling eller på
grund av stadgande i denna förordning
säljas å auktion genom tullverkets
försorg, må försäljning ske endast
till någon, som erhållit tillstånd
varom i 1 § sägs, eller ock under förbehåll
att varan återutföres.

Kan försäljning---general tullstyrelsen

förordnar.

13 §.

Angående påföljd för olovlig införsel
av vara, som enligt denna förordning
ej får införas, och för försök
därtill stadgas i lagen om straff för
varusmuggling.

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1960

(Gällande lydelse)

na förordning skolat förklaras förverkad,
ej tillrättaskaffas gälde den
brottslige dess värde. Framgår av
omständigheterna att brottet skett av
förbiseende, må av domstolens prövning
bero, huruvida förverkandepåföljd
skall inträda.

I fråga om åtal för förseelse, som
avses i första stycket, och talan om
förverkande av gods eller värde på
grund av föreskrifterna i andra stycket
ävensom beslag av gods, som kan
antagas vara förverkat, och förfarandet
med beslagtaget gods skall vad i
allmänhet är stadgat om olovlig införsel
av tullpliktig vara äga motsvarande
tillämpning.

14 §.

Den som bryter mot villkor för
tillgodonjutande av tillståndsbevis eller
i strid mot stadgandet i 4 § första
stycket disponerar å provianteringsfrilager
upplagd vara annorledes
än till fartygs, buss eller luftfartygs
proviantering eller utrustning i
föreskriven ordning straffes med
dagsböter.

(Föreslagen lydelse)

14 §.

Den som, utan att vara förfallen till
ansvar enligt lagen om straff för varusmuggling,
bryter mot villkor för
tillgodonjutande av tillståndsbevis eller
i strid mot stadgandet i 4 § första
stycket disponerar å provianteringsfrilager
upplagd vara annorledes än
till fartygs, buss eller luftfartygs proviantering
eller utrustning i föreskriven
ordning straffes med dagsböter.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1961.

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 19 § förordningen den 26 februari 1954
(nr 73) angående tillverkning av brännvin

Härigenom förordnas, att 19 § förordningen den 26 februari 1954 angående
tillverkning av brännvin1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

19 §. 19 §.

1. Den som olovligen tillverkar 1. Den som olovligen tillverkar
brännvin eller bereder mäsk i uppen- brännvin eller bereder mäsk i uppenbart
syfte att därav framställa bränn- bart syfte att därav framställa bränn1
Senaste lydelse av 19 § se 1955:35.

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1960

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

vin, så ock den som innehar mäsk,
uppenbarligen avsedd för olovlig
brännvinstillverkning, straffes med
dagsböter eller fängelse i högst sex
månader.

Är brottet--• -— två år.

Vid bedömande —- — — framställt
brännvin.

Begår någon — — — äro däremot.

2. Har någon förövat gärning, som
avses i 1 mom., skola därvid nyttjade
redskap, å stället befintliga förråd av
för den olovliga tillverkningen eller
beredningen uppenbarligen avsedda
råämnen samt av brännvin och mäsk
ävensom de kärl, i vilka brännvinet
och mäsken förvaras, tagas i beslag
och dömas förverkade.

3. Den som ----- etthundra kro nor.

vin, så ock den som forslar, döljer eller
förvarar brännvin, vilket uppenbarligen
är olovligen tillverkat, eller
mäsk, som uppenbarligen är avsedd
för olovlig brännvinstillverkning,
straffes med dagsböter eller fängelse
i högst sex månader.

Är brottet —--- två år.

Vid bedömande---framställt

brännvin.

Begår någon---äro däremot.

2. Har någon olovligen tillverkat
brännvin eller berett mäsk, skola därvid
nyttjade redskap samt å stället
befintliga förråd av för den olovliga
tillverkningen eller beredningen uppenbarligen
avsedda råämnen tagas i
beslag och dömas förverkade. Påträffas
brännvin, som olovligen tillverkats,
skall brännvinet, tillika med
kärl, vari det förvaras, tagas i beslag
och dömas förverkat. Vad nu sagts om
brännvin, som olovligen tillverkats,
skall äga motsvarande tillämpning i
fråga om mäsk, som uppenbarligen
är avsedd för olovlig brännvinstillverkning.

3. Den som---- etthundra kro nor.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1961.

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 86 § 2 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen
den 26 maj 1954 (nr 521)

Härigenom förordnas, att 86 § 2 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen
den 26 maj 1954 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

86 §. 86 §.

2 mom. Är införsel av rusdrycker 2 mom. Angående påföljd för olovbelagd
med straff enligt gällande be- lig införsel av rusdrycker och för förstämmelser
om ansvar för olovlig va- sök därtill stadgas i lagen om straff
ruinförsel, skola de i sådant avseen- för varusmuggling. I fråga om förde
meddelade föreskrifter lända till säljning av olovligt införda rus -

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1960

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

efterrättelse. I fråga om försäljning drycker skall gälla vad i 90 § 2 mom.
av olovligt införda rusdrycker skall sägs.
gälla vad i 90 § 2 mom. sägs.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1961.

Förslag

till

förordning om ändring i förordningen den 7 juni 1956 (nr 401) angående
reglering av införseln av vissa levande djur och jordbruksprodukter m. m.

Härigenom förordnas, att 17 § förordningen den 7 juni 1956 angående
reglering av införseln av vissa levande djur och jordbruksprodukter m. m.
skall upphöra att gälla samt att 13—16 §§ samma förordning skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

13 §.

Till riket inkommen vara som på
grund av bestämmelserna i denna
förordning icke får införas må, därest
varan ej enligt It § skall vara
förverkad samt hinder ej heller eljest
möter mot utförsel av varan, under
tullkontroll återutföras enligt de
föreskrifter som i tullstadgan äro
givna för gods anmält till returförtullning.

Vad i — — — föreskriven tid.

(Föreslagen lydelse)

13 §.

Vad i---föreskriven tid.

14 §.

Den som utan behörig tullangivning
eller medelst vilseledande åtgärder
till riket inför eller söker införa
vara, som enligt denna förordning
icke får införas, straffes med dagsböter.

Vara som någon i strid med denna
förordning olovligen infört eller sökt
införa skall förklaras förverkad jämte
emballage eller kärl vari den förvaras.
Kan egendom som sålunda
skolat förklaras förverkad ej tillrättaskaffas,
gälde den brottslige dess
värde. Framgår av omständigheterna

14 §.

Angående påföljd för olovlig införsel
av vara, som enligt denna förordning
icke får införas, och för försök
därtill stadgas i lagen om straff för
varusmuggling.

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1960

(Gällande lydelse)

att brottet skett av förbiseende, må
av domstolens prövning bero, huruvida
förverkandepåföljd skall inträda.

1 fråga om åtal för förseelse, som
avses i första stycket, och talan om
förverkande av gods eller värde på
grund av föreskrifterna i andra stycket
samt om beslag av gods, som kan
antagas förverkat, och förfarandet
med beslagtaget gods skall vad i allmänhet
är stadgat om olovlig införsel
av tullpliktig vara äga motsvarande
tillämpning.

15 §.

Den som bryter mot villkor för tillgodonjutande
av tillstånd enligt 1 §
eller i strid med stadgandet i 5 §
första stycket disponerar å provianteringsfrilager
upplagd vara annorledes
än till fartygs eller luftfartygs
proviantering eller utrustning i föreskriven
ordning eller underlåter att
fullgöra i 4 § stadgad uppgiftsslcyldighet,
straffes med dagsböter.

16 §.

Skall i denna förordning avsedd
vara enligt tullstadgan eller på grund
av stadgande i denna förordning säljas
å auktion genom tullverkets försorg,
må försäljningen ske endast till
någon, som enligt denna förordning
äger införa varan, eller ock under
förbehåll att varan återutföres.

Kan försäljning —--general tullstyrelsen

förordnar.

(Föreslagen lydelse)

15 §.

Den som, utan att vara förfallen
till ansvar enligt lagen om straff
för varusmuggling, bryter mot villkor
för tillgodonjutande av tillstånd
enligt 1 § eller i strid med stadgandet
i 5 § första stycket disponerar å
provianteringsfrilager upplagd vara
annorledes än till fartygs eller luftfartygs
proviantering eller utrustning
i föreskriven ordning eller underlåter
att fullgöra i 4 § stadgad uppgiftsskyldighet,
straffes med dagsböter.

16 §.

Skall i denna förordning avsedd
vara enligt tullstadgan eller på grund
av stadgande i denna förordning eller
lagen om straff för varusmuggling
säljas å auktion genom tullverkets
försorg, må försäljningen ske endast
till någon, som enligt denna förordning
äger införa varan, eller ock
under förbehåll att varan återutföres.

Kan försäljning — — — generaltullstyrelsen
förordnar.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1961.

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1960

Förslag

till

förordning om ändring i förordningen den 7 juni 1956 (nr 403) angående
reglering av införseln av fettråvaror och fettvaror, m. m.

Härigenom förordnas, att 25 § förordningen den 7 juni 1956 angående
reglering av införseln av fettråvaror och fettvaror, m. m. skall upphöra att
gälla samt att 5, 18, 19 och 24 §§ samma förordning skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

5 §.

Till riket inkommen vara som på
grund av bestämmelserna i denna
förordning icke får införas må, därest
varan ej enligt 18 § skall vara
förverkad samt hinder ej heller eljest
möter mot utförsel av varan, under
tullkontroll återutföras enligt de föreskrifter
som i tullstadgan äro givna
för gods anmält till returförtullning.

Vad i---föreskriven tid.

18 §.

Den som utan behörig tullangivning
eller medelst vilseledande åtgärder
till riket inför eller söker införa
vara, som enligt denna förordning
icke får införas, straffes med dagsböter.

Vara som någon i strid med denna
förordning olovligen infört eller
sökt införa skall förklaras förverkad
jämte emballage eller kärl vari den
förvaras. Kan egendom som sålunda
skolat förklaras förverkad ej tillrältaskaffas,
gälde den brottslige dess
värde. Framgår av omständigheterna
att brottet skett av förbiseende, må
av domstolens prövning bero, huruvida
förvcrkandepåföljd skall inträda.

1 fråga om åtal för förseelse, som
avses i första stycket, och talan om
förverkande av gods eller värde på
grund av föreskrifterna i andra stycket
samt om beslag av gods, som kan

(Föreslagen lydelse)

5 §.

Vad i--— föreskriven tid.

18 §.

Angående påföljd för olovlig införsel
av vara, som enligt denna förordning
icke får införas, och för försök
därtill stadgas i lagen om straff för
varusmuggling.

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1960

(Gällande lydelse)

antagas vara förverkat, och förfarandet
med beslagtaget gods skall vad i
allmänhet är stadgat om olovlig införsel
av tullpliktig vara äga motsvarandc
tillämpning.

19 §.

Den som bryter mot villkor för tillgodonjutande
av tillstånd enligt 1 §
eller i strid med stadgandet i 4 §
första stycket disponerar å provianteringsfrilager
upplagd vara annorledes
än till fartygs eller luftfartygs
proviantering eller utrustning i föreskriven
ordning eller underlåter att
fullgöra i 3 § stadgad uppgiftsskyldighet
straffes med dagsböter.

24 §.

Skall i denna förordning avsedd
vara enligt tullsfcadgan eller på grund
av stadgande i denna förordning säljas
å auktion genom tullverkets försorg,
må försäljningen ske endast till
någon, som enligt denna förordning
äger införa varan, eller ock under
förbehåll att varan återutföres.

Kan försäljning---general tullstyrelsen

förordnar.

(Föreslagen lydelse)

19 §.

Den som, utan att vara förfallen
till ansvar enligt lagen om straff för
varusmuggling, bryter mot villkor
för tillgodonjutande av tillstånd enligt
1 § eller i strid med stadgandet
i 4 § första stycket disponerar å provianteringsfrilager
upplagd vara annorledes
än till fartygs eller luftfartygs
proviantering eller utrustning i
föreskriven ordning eller underlåter
att fullgöra i 3 § stadgad uppgiftsskyldighet
straffes med dagsböter.

24 §.

Skall i denna förordning avsedd
vara enligt tull stadgan eller på grund
av stadgande i denna förordning eller
lagen om straff för varusmuggling
säljas å auktion genom tullverkets
försorg, må försäljningen ske
endast till någon, som enligt denna
förordning äger införa varan, eller
ock under förbehåll att varan återutföres.

Kan försäljning —--general tullstyrelsen

förordnar.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1961.

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1960

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 5 och 28 §§ förordningen den 23 november
1956 (nr 545) angående omsättningsskatt å motorfordon i vissa fall

Härigenom förordnas, att 5 och 28 §§ förordningen den 23 november 1956
angående omsättningsskatt å motorfordon i vissa fall1 skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

5 §.

Kontrollstyrelsen är —--nu

sagts.

Beträffande skattepliktig införsel
är generaltullstyrelsen beskattningsmyndighet.

28 §.

Om ansvar i vissa fall för den, som
i deklaration lämnat oriktig uppgift,
stadgas i skattestrafflagen.

(Föreslagen lydelse)

5 §.

Kontrollstyrelsen är — — — nu
sagts.

Beträffande skattepliktig införsel
är generaltullstyrelsen beskattningsmyndighet.
Bestämmelserna i 46 §
nyssnämnda förordning skola gälla
jämväl vid införsel.

28 §.

Angående påföljd i vissa fall för
den, som i samband med införsel av
skattepliktigt motorfordon i deklaration
lämnat oriktig uppgift, skall
gälla vad i lagen om straff för varusmuggling
är stadgat.

Om ansvar i vissa fall för den, som
eljest i deklaration lämnat oriktig
uppgift, stadgas i skattestrafflagen.

Denna förordning träder i kraft, såvitt avser 5 §, dagen efter den, då förordningen
enligt därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk
författningssamling, och i övrigt den 1 januari 1961.

1 Senaste lydelse av 5 § se 1959: 95.

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 är 1960

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj. t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 19
februari 1960.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling,
Skoglund, Netzén, af Geijerstam, Nordlander.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för finansdepartementet, statsrådet Sträng, fråga om ny strafflagstiftning
rörande varusmuggling, m. m. samt anför därvid följande.

I. Inledning

Frågan om en allmän översyn av lagstiftningen rörande straff för olovlig
införsel och utförsel av varor upptogs av första lagutskottet i dess utlåtande
(nr 37) till 1949 års riksdag i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om straff för olovlig varuutförsel, tm. in. I utlåtandet
framhöll utskottet, att den gällande smuggellagstiftningen var synnerligen
svåröverskådlig och att de grundläggande författningarna på området tillkommit
vid olika tidpunkter och var uppbyggda på olika sätt. Svårigheter
vid tillämpningen uppkom även därigenom, att likartade spörsmål ofta lösts
efter skilda principer utan att bärande skäl för dessa skiljaktigheter längre
kunde anföras. Den framlagda propositionen var enligt utskottet att beteckna
såsom en partiell reform och ett försök att avhjälpa vissa särskilt påtagliga
brister, som blivit aktuella vid den nya rättegångsbalkens ikraftträdande.
Propositionens förslag innebar visserligen att vissa ojämnheter undanröjdes
men att i stället andra tillskapades. Utskottet påvisade med åtskilliga
exempel svagheterna i den gällande smuggellagstiftningen och berörde
därvid särskilt den oenhetlighet som förelåg i fråga om åklagarväsen,
forumregler, bötessystem, förverkandebestämmelser samt regler angående
förundersökning. Det var enligt utskottets mening knappast möjligt att nå
fram till konsekventa och klara lagstadganden enbart genom partiella ändringar,
utan ett tillfredsställande resultat kunde nås endast om man obunden
av gällande författningar från grunden byggde upp ett nytt regelsystem.
Vid detta förhållande kunde ifrågasättas, framhöll utskottet vidare, att
avstå från partiella ändringar i lagstiftningen i avvaktan på en mera genomgripande
omdaning av densamma. Men då de i propositionen föreslagna
ändringarna innebar påtagliga förbättringar på åtskilliga punkter borde de

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1960

enligt utskottets mening genomföras. Samtidigt ville emellertid utskottet
förorda, att en utredning igångsattes med uppgift att utarbeta förslag till
belt ny lagstiftning om straff för smugglingsbrott, uppbyggd efter enhetliga
synpunkter och tillkommen under tillgodogörande även av de erfarenheter,
domstolarna vunnit vid tillämpningen av de gällande bestämmelserna.
Vid denna utredning kunde måhända visa sig möjligt att saimla alla erforderliga
stadganden om straff för överträdelser mot olika import- och exportbestämmelser
inom en och samma lag, som i så fall skulle innehålla endast
straffbestämmelser jämte erforderliga straffprocessuella regler, medan de
materiella reglerna rörande införsel till och utförsel från riket av gods,
vilka bestämmelser skulle straffsanktioneras genom ifrågavarande lag, fick
utfärdas i annan ordning. I enlighet med utskottets förslag hemställde riksdagen,
att Kungl. Maj :t ville låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag
till ny lagstiftning rörande straff för olovlig införsel och utförsel av
varor (rskr nr 326/1949).

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 13 april 1956 tillkallade
jag den 23 i samma månad en utredningsman jämte expert och sekreterare
med uppdrag att utarbeta förslag till ny lagstiftning rörande straff för olovlig
införsel och utförsel av varor. I enlighet med de direktiv som därvid lämnades
borde utredningen få den av riksdagen angivna omfattningen och syfta
till ett nytt enhetligt regelsystem. De synpunkter, som första lagutskottet
anfört rörande såväl principerna för ett sådant lagstiftningsarbete som de
konkreta spörsmål vilka fordrade en lösning, borde tjäna såsom utgångspunkt
vid arbetets bedrivande. I direktiven erinrades om att vid utredningen
självfallet måste beaktas de ändrade betingelser för en lagstiftning på området,
som 1955 års nykterhetsreform kunde ha medfört. Vad angick utformningen
av lagstiftningen i straffrättsligt hänseende borde samråd äga rum
med den sakkunnige som av chefen för justitiedepartementet tillkallats med
uppdrag att verkställa en förberedande undersökning för reformering av
specialstraffrätten. Även eljest borde utredningen ske med beaktande av det
pågående reformarbetet inom straffrätten.

Utredningen har den 2 september 1959 avgivit betänkande med förslag
till lag om straff för varusmuggling m. m. (SOU 1959:24). Betänkandet,
som är undertecknat av hovrättsrådet E. Walberg såsom utredningsman,
omfattar jämväl följ dförfattningar samt motiv. Utredningens förslag till författningar
i ämnet är avsedda att ersätta såväl de nu gällande centrala författningarna
på smuggellagstiftningens område som ock i största utsträckning
bestämmelser angående straff och påföljder för överträdelser av speciella
import- och exportförbud.

De viktigaste av de vid betänkandet fogade författningsförslagen torde
såsom Biliang få fogas vid stadsrådsprotokollet i delta ärende.

Efter remiss har utlåtanden över utredningens förslag i dess helhet eller
i vissa delar avgivits av generaltullstyrelsen, riksåklagarämbetet, hovrätten
över Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige, hovrätten för övre
Norrland, rådhusrätterna i Stockholm, Göteborg, Malmö och Hälsingborg,

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1960

riksräkenskapsverket, kontrollstyrelsen, generalpoststyrelsen, järnvägsstyrelsen,
sjöfartsstyrelsen, överståthållarämbetet efter hörande av statsåklagaren
och poliskammaren i Stockholm, länsstyrelserna i Malmöhus, Göteborgs
och Bohus, Värmlands, Kopparbergs, Jämtlands och Norrbottens län, statspolisintendenten,
utredningen rörande specialstraffrätten, 1951 års rättegångskommilté
samt 1955 års stadsutredning. Såvitt angår författningar
inom vederbörande myndighets verksamhetsområde har yttranden avgivits
av chefen för försvarsstaben, medicinalstyrelsen, civilförsvarsstyrelsen, riksantikvarieämbetet,
lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen, veterinärstyrelsen, fiskeristyrelsen,
statens jordbruksnämnd, kommerskollegium, statens provningsanstalt,
statens handelslicensnämnd och statens växtskyddsanstalt.

Vid generaltullstyrelsens yttrande har fogats ett av styrelsen utarbetat
förslag till lag om straff för varusmuggling m. in., innefattande i väsentliga
hänseenden avvikelser från utredningens förslag.

Generaltullstyrelsen har jämväl överlämnat yttranden från tulldirektionerna
och tullfiskalerna i Stockholm, Göteborg och Malmö, cheferna för tullverkets
kustdistrikt och flertalet tullkamrar i riket, ävensom från Sveriges
allmänna tulltjänstemannaförening och Svenska tullmannaförbundet. Riksåklagarämbetet
har bifogat yttranden från statsåklagarna i Stockholm, Göteborg
och Malmö. Flertalet länsstyrelser har överlämnat yttranden från
landsfogden i länet samt därutöver länsstyrelsen i Malmöhus län yttranden
av poliskamrarna i Malmö och Hälsingborg, stadsfiskalerna i Hälsingborg
och Landskrona samt föreningen Malmöhus läns landsfiskaler, länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län yttrande av poliskammaren i Göteborg, länsstyrelsen
i Värmlands län yttrande av Värmlands länsavdelning av föreningen Sveriges
landsfiskaler, länsstyrelsen i Norrbottens län yttranden av stadsfiskalen
i Luleå samt landsfiskalerna i Haparanda, Paj ala och Kiruna distrikt.
Kommerskollegium har överlämnat yttranden från handelskamrarna i riket.

Tillfälle att avgiva yttrande över förslaget eller över vissa delar av detta
har även beretts fullmäktige i riksbanken, Aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet,
Sveriges advokatsamfund, Föreningen Sveriges häradshövdingar,
Föreningen Sveriges stadsdomare, Föreningen Sveriges landsfogdar, Föreningen
Sveriges landsfiskaler och Föreningen Sveriges polismästare. Från
samtliga utom från Föreningen Sveriges polismästare har yttranden inkommit.

Vid utredningen har fogats en särskild promemoria med förslag till änxlring
i lagen angående förbud mot införsel till riket av varor med oriktig
ursprungsbeteckning. Med hänsyn till det samband nämnda förslag har
med den pågående utredningen om varumärkes- och firmalagstiftningen
torde med åtgärder i anledning av förslaget böra anstå tills vidare.

Jag anhåller nu att få upptaga den föreliggande lagstiftningsfrågan. Innan
jag övergår till att närmare behandla lagförslagen torde jag emellertid få
jämna en översiktlig redogörelse för de gällande bestämmelserna på området.

Kungl. Maj.is proposition nr 115 år 1!)60

II. Gällande rätt

Bestämmelser om straff för olovlig införsel och utförsel av varor är upptagna
i ett flertal författningar. Såvitt avser olovlig införsel utgöres huvudförfattningarna
av lagen den 8 juni 1923 (nr 147) om straff för olovlig varuinförsel
—- varuinförsellagen — lagen den 20 juni 1924 (nr 225) med särskilda
bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och vin —-spritinförsellagen — samt kungörelsen den 14 mars 1947 (nr 82) angående
allmänt importförbud — importförbudskungörelsen. I fråga om olovlig utförsel
är den centrala författningen lagen den 18 juni 1949 (nr 398) om
straff för olovlig varuutförsel — varuutförsellagen. Varuinförsellagen är
närmast att anse som en tullförfattning, tillämplig endast å tullpliktiga varor
och tillkommen i syfte att förhindra att sådana varor införes utan att
vederbörliga tullavgifter erlägges till statskassan. Även spritinförsellagen är
motiverad av fiskaliska skäl men den har dessutom ett nära samband med
rusdryckslagstiftningen. Lagen innehåller bl. a. bestämmelser om straff och
förverkande såväl vid olovlig införsel av spritdrycker och vin som vid annan
olovlig befattning med sådana varor. Till spritinförsellagen ansluter sig två
författningar, nämligen lagen den 27 november 1925 (nr 463) om utsträckt
tillämpning av spritinförsellagen samt lagen den 31 maj 1935 (nr 234) med
tillägg till gällande bestämmelser rörande införsel av spritdrycker och vin
till svenskt territorialvatten. Dessa båda lagar är att se mot bakgrund av en
mellan Sverige och övriga östersjöstater ävensom Norge träffad konvention
den 19 augusti 1925 angående motarbetande av smuggling av alkoholvaror
— den s. k. Helsingforskonventionen. Importförbudskungörelsen har näringspolitisk
motivering och innehåller bl. a. bestämmelser om straff och
förverkande för olovlig införsel av varor, vilka enligt det gällande allmänna
importförbudet ej får införas, oavsett om varorna är tullpliktiga eller ej.
Varuutförsellagen är en s. k. blankettstrafflag, som — med få undantag —
innehåller bestämmelser om straff och förverkande för alla fall då vara i
strid mot ett av Kungl. Maj :t utfärdat exportförbud utförts ur landet. Spritinförsellagen
samt de båda till denna anslutna lagarna är till sin giltighet
tidsbegränsade och den nuvarande giltighetstiden utgår den 31 december
1960. Övriga författningar är av permanent beskaffenhet.

Vid sidan av dessa centrala författningar finns stadganden om straff och
förverkande för överträdelser av olika import- och exportförbud i ett stort
antal specialförfattningar av synnerligen skiftande natur. En omfattande
grupp inom detta område bildar de författningar, som tillkommit närmast i
syfte att reglera prissättningen och avsättningsmöjligheterna för jordbruksprodukter.
Andra grupper utgöres av författningar som motiveras av sanitära
skäl eller av hänsyn till allmän säkerhet eller till förekommande av
smittosamma sjukdomar å djur eller växter. Föremål för specialreglering i
angivet hänseende är vidare bl. a. införseln och utförseln av valutor och
andra betalningsmedel. — Införsel- eller utförselförbudet i dessa spccialför -

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1960

fattningar kan vara mer eller mindre ovillkorligt utformat. I undantagsfall
är införsel eller utförsel (samt innehav) av viss vara över huvud förbjuden.
Exempel härpå erbjuder bestämmelserna i 9 § kungörelsen den 16 september
1933 (nr 559) med vissa bestämmelser angående narkotiska ämnen och beredningar.
Regelmässigt gäller emellertid, att förbudet är i olika hänseenden
modifierat och att genom föreskrift om licensförfarande eller eljest stadgas
undantag från detsamma.

Brottsbes k rivningen vid olovlig införsel eller utförsel är i de
olika författningarna i regel anknuten till den i tullstadgan föreskrivna anmälningsplikten
vid in- eller utförsel av gods. Förutsättning för straffbarhet
är i dessa fall att varan införes eller utföres under åsidosättande av anmälningsskyldigheten
till tullverket. Enligt 1 § 1 mom. varuinförsellagen föreligger
sålunda olovlig varuinförsel om tullpliktig vara införes till riket »utan
behörig tullangivning». I 1 § varuutförsellagen beskrives olovlig utförsel såsom
att någon »utan att giva det tillkänna hos vederbörlig myndighet eller
medelst vilseledande åtgärd» från riket utför gods, som ej må utföras. I ett
mindre antal författningar med speciella import- eller exportförbud är emellertid
brottsbeskrivningen ej utformad på detta sätt. Olovlig införsel eller
utförsel föreligger enligt dessa författningar så snart en vara införes eller utföres
i strid mot förbudet, oavsett om varan anmäles för tullverket eller ej.
Brottsbeskrivningar av sist angiven typ återfinnes främst i vissa författningar
som avser varor vilkas in- eller utförsel kan vara förenad med allmänfara
av något slag. Om brottsbeskrivningen utformats på det ena eller det andra
sättet torde i rättstillämpningen ej tillmätas någon större betydelse. Enligt
vedertagen praxis torde nämligen lagföring ej ske om varan i behörig ordning
anmäles hos tullmyndigheten, även om den ifrågavarande straffbestämmelsen
ej anknyter till anmälningsskyldigheten. Annan påföljd inträder
ej än att varan stoppas.

Vilseledande förfaranden i samband med tullbehandling av vara i syfte
att undandraga tull eller avgift är i 4 § 1 mom. varuinförsellagen föremål
för särskild reglering. Enligt detta stadgande, vilket skall äga motsvarande
tillämpning då fråga är om brott, som avses i 1 kap. spritinförsellagen, bestraffas
såväl faktiska vilseledande åtgärder med varan som oriktiga uppgifter
— muntliga eller skriftliga — ägnade att bibringa tulltjänstemannen
en felaktig föreställning angående varans behandling i tullhänseende. Är
den vilseledande åtgärden straffbar enligt strafflagen skall vad där stadgas
äga tillämpning och i annat fall bestraffas det vilseledande förfarandet lika
med olovlig varuinförsel. Hänvisningen till strafflagen medför, att vilseledande
förfaranden vid brott mot varuinförsellagen i väsentlig utsträckning
bestraffas såsom bedrägeri eller försök till sådant brott. Enligt importförbudskungörelsen
och ett flertal speciella importförfattningar liksom ock enligt
varuutförsellagen hänföres vilseledande förfaranden under huvudstadgandet
i författningen om olovlig införsel eller utförsel. Enligt vissa skatteförfattningar,
där i samband med införsel skall avlämnas deklaration, blir
oriktiga uppgifter i deklarationen att bestraffa enligt skattestrafflagen. Åt -

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1(160

skilliga speciella författningar om import- och exportförbud innehåller
emellertid ej särskilda bestämmelser om vilseledande förfaranden.

Förutsättningarna för straffbarhet i subjektivt hänseende angives i regel
ej i de särskilda författningarna. Det torde emellertid kunna antagas, att i
vart fall varuinförsel-, spritinförsel- och varuutförsellagarna endast avser
uppsåtliga förfaranden. I fråga om straffbestämmelserna i särskilda författningar
om import- eller exportförbud är det ej helt klart, i vilken omfattning
jämväl gärningar begångna av oaktsamhet är straffbara. Ett utmärkande
drag hos varuinförsel- och spritinförsellagarna är uppställandet av presumtioner
till den tilltalades nackdel. Sålunda riktar sig det nyssnämnda stadgandet
i 4 § 1 mom. varuinförsellagen mot varumottagaren, vilken straffas
ändå att det icke styrkts, att han ägt vetskap om den vidtagna åtgärden.
För att undgå ansvar skall han göra sannolikt, att åtgärden vidtagits utan
hans vetskap eller tillskyndan. Särskilt påfallande är tendensen att lägga
bevisbördan på den tilltalade i spritinförsellagen. Gentemot de betänkligheter,
som på sin tid ur rättssäkerhetssynpunkt yppades mot införandet av dessa
bestämmelser invändes, att den starkt stegrade spritsmugglingen påkallade
extraordinära åtgärder.

Straffet för olovlig införsel eller utförsel av varor är i regel böter. I
vissa fall kan emellertid även frihetsstraff ådömas. Enligt varuinförsellagen
är bötesstraffet som regel normerat på visst sätt i förhållande till den avgift
som för varan bort för statsverkets räkning erläggas till tullverket. I
kvalifikationsfallen ingår i straffskalan jämväl frihetsstraff och vid återfall
kan ådömas straffarbete i högst två år. I spritinförsellagen är böterna normerade
i relation till den olovligen införda varans kvantitet. Vid olovlig införsel
och olovlig befattning med spritdrycker och vin ingår i straffskalan
jämväl frihetsstraff och i kvalifikationsfall kan ådömas upp till två års
straffarbete. Enligt såväl varuinförsellagen som spritinförsellagen skall i
vissa fall bötesstraffet ådömas i dagsböter, bl. a. enligt 6 a § varuinförsellagen
vid olovlig befattning med insmugglad vara. I varuutförsellagen och importförbudskungörelsen
liksom ock i flertalet speciella författningar angående
import- eller exportförbud utgöres bötesstraffet av dagsböter eller —
i någon enstaka författning — endast penningböter. Däremot förekommer ej
normerade böter. Enligt varuutförsellagen kan vid viss kvalificerad brottslighet
ådömas frihetsstraff och vid grovt brott må dömas till straffarbete i
högst två år. Försök straffas lika med fullbordat brott. Beträffande medverkan
till brott gäller enligt varuinförsel-, spritinförsel- och varuutförsellagarna
vad i 3 kap. strafflagen är stadgat. Vid återfall ådömes straff efter förhöjd
straffskala. För att främst möjliggöra en rätt tillämpning av återfallsbestämmelserna
sker hos generaltullstyrelsen en central registrering av bestraffningar
enligt varuinförsellagen, 1 kap. spritinförsellagen ävensom tullstadgan.
Styrelsen erhåller de erforderliga uppgifterna härför genom föreskrifter
att domar i mål angående brott mot varuinförsellagen eller tullstadgan
eller 1 kap. spritinförsellagen skall överlämnas till tullmyndighet. Gene ,

‘J Bihang till riksdagens protokoll 1960. i samt. Nr 115

34 Kungl. Maj.ts proposition nr Ilo år W60

r altullstyrelsens straffregister rörande tullmål är ej föremål för sekretesskydd.

Vid brott mot smuggellagstiftningen inträder regelmässigt förverka nd
e av det olovligen införda eller utförda godset eller av dess värde. Enligt
varuinförsel-, spritinförsel- och varuutförsellagarna kan därjämte under
vissa förutsättningar ifrågakomma förverkande av forslingsredskap, som
brukats vid smugglingen. Enligt 1 § 8 mom. varuinförsellagen är sålunda
olovligen infört gods förverkat och eftergivande av förverkandepåföljden
kan ske endast i visst fall. Tillika med gods skall förklaras förverkad bl. a.
förvaringspersedel, i vilken godset påträffats. Farkost eller luftfartyg av viss
mindre nettodräktighet ävensom annat forslingsredskap skall enligt 1 § 9
mom. förverkas om det begagnats för transport av smuggelgodset vid resa,
som måste antagas hava ägt rum i väsentligt syfte att företaga olovlig varuinförsel
eller eljest vid tillfälle, då de forslade varorna till väsentlig del utgjorts
av olovligen infört gods. Förutsättning för förverkande av forslingsredskap
är dock, att godset anträffats under själva forslingen samt att transportmedlet
tillhör eller på grund av avbetalningsköp innehaves av godsets
ägare eller annan, som finnes ha ägt kännedom om den olovliga varuinförseln
eller skälig anledning misstänka densamma. 1 fråga om förutsättningarna
för beståndet av tredje mans rätt i gods som skall förklaras förverkat
gäller enahanda föreskrifter som i strafflagen om skälighetsprövning av
domstolen då annans rätt är i fråga. Den som förskingrar egendom, som skolat
dömas förverkad, skall enligt 8 § gälda egendomens värde. Bestämmelsen
avser även forslingsredskap.

I spritinförsellagen är reglerna om förverkande strängare utformade än
i varuinförsellagen. Såsom förutsättning för förverkande av forslingsredskap
gäller sålunda enligt 8 § 1 mom. ej att godset skall ha anträffats under
forslingen. Härjämte är storleksgränsen för förverkande av farkoster och
luftfartyg högre än i varuinförsellagen. Bevisbördan är vidare i vissa fall
omkastad till den misstänktes nackdel. Såvitt avser beaktandet av tredje
mans intresse i egendom, som förklaras förverkad, liksom ock beträffande
skyldighet att ersätta förskingrad egendom, som skolat dömas förverkad,
hänvisar spritinförsellagen till motsvarande stadganden i varuinförsellagen.

Enligt 4 § varuutförsellagen skall gods som någon olovligen utfört eller
sökt utföra förklaras förverkat. Kan godset ej tillrättaskaffas skall deu
brottslige gälda dess värde. Forslingsredskap förverkas under förutsättningar
motsvarande dem som gäller enligt varuinförsellagen med undantag av
att värdekonfiskation ej äger rum. I fråga om beaktandet av tredje mans intresse
i egendom som förklaras förverkad gäller motsvarande regler som enligt
varuinförsel- och spritinförsellagarna. Enligt varuutförsellagen äger
domstolen alltid möjlighet att diskretionärt pröva, huruvida förverkandepåföljd
skall inträda i fall då det av omständigheterna framgår att brottet skett
av förbiseende.

Enligt importförbudskungörelsen skall olovligen införd vara förverkas
under motsvarande förutsättningar som gäller enligt varuutförsellagen. Bestämmelser
om förverkande av forslingsredskap saknas liksom ock särskii -

Kungi. Maj:Is proposition nr Ilo år 1!)(10

da föreskrifter om beaktande av tredje mans intresse i egendom, som förklaras
förverkad. Förverkanderegler återfinnes slutligen i ett flertal speciella
författningar om import- eller exportförbud. I många fall är förverkandereglerna
i dessa författningar utformade efter förebild av importförbudskungörelsens
bestämmelser men i vissa författningar är regleringen avvikande.
Någon gång kan bestämmelser om förverkande helt saknas. Bestämmelser
om värdekonfiskation förekommer likaledes i eu del författningar
men ej i andra. Förverkande av forslingsredskap kan aldrig ifrågakomma
enligt nu ifrågavarande författningar.

Enligt varuinförsel-, spritinförsel- och varuutförsellagarna gäller särskilda
bestämmelser om förfarandet vid förverkande av beslagtagen egendom.
Gemensamt för dessa bestämmelser är att med stöd därav talan om förverkande
i vissa fall kan föras mot annan än egendomens ägare samt att även
eljest möjligheten att ernå ett avgörande i förverkandefrågan underlättats.
Sålunda kan beträffande annan beslagtagen egendom än forslingsredskap,
om egendomens värde uppskattas till mindre än 100 kronor, åklagaren i
stället för att vid domstol väcka talan om egendomens förverkande, meddela
skriftligt förordnande, att beslaget tills vidare skall bestå. Anmäles icke
missnöje med beslaget inom en månad efter det dylikt förordnande meddelats
är egendomen förverkad.

Vad beträffar organisationen av domstolar och åklagare vid
handläggning av smuggelmål gäller att sådana mål i väsentlig utsträckning
skall anhängiggöras vid vissa rådhusrätter eller häradsrätter ■— tullmålsdomstolar
— och åtalas av befattningshavare vid tullverket — tullåklagare.
Tullmålsdomstol är enligt 16 § 2 mom. varuinförsellagen för stad, där såväl
rådhusrätt som tullkammare eller på avdelningar fördelad tullförvaltning
finnes, stadens rådhusrätt och för annan ort rådhusrätten i närmaste stad,
där tullkammare eller sådan tullförvaltning finnes. Finnes ej rådhusrätt i
stad, där tullkammare är inrättad, äger Kungl. Maj:t förordna, att häradsrätt
med tingsställe i staden skall vara tullmålsdomstol för staden och för
ort, till vilken staden är närmare än annan stad, i vilken finnes tullmålsdomstol.
Tullmålsdomslolar finnes för närvarande i alla städer med rådhusrätt
utom i Enköping, Växjö, Vänersborg och Alingsås. Vanligen i samband
med stads läggande under landsrätt har Kungl. Maj:t förordnat, att
häradsrätten i det tingslag med vilket staden förenats skall vara tullmålsdomstol
för staden och för ort till vilken staden är närmare än annan
stad, i vilken finnes tullmålsdomstol. Sådant förordnande har meddelats beträffande
ett flertal häradsrätter. Mål i vilka åtal ankommer på tullåklagare
— tullmål — skall i regel anhängiggöras vid tullmålsdomstolen för den
plats, där brottet skett eller blivit upptäckt. Har brottet skett eller upptäckts
å inkommande fartyg skall målet anhängiggöras vid tullmålsdomstolen för
den plats, dit den brottslige med fartyget först ankommer eller där han
eljest anträffas. Såsom tullåklagare är i Stockholm, Göteborg och Malmö förordnade
tullfiskaler med tjänslgöringsdislrikt, tillsammans omfattande hela
riket. Tullmål som anhängiggöres vid rådhusrätt i Stockholm, Göteborg.
Malmö eller Hälsingborg skall handläggas av tullfiskal inom distriktet. Tull -

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1960

fiskal är vidare skyldig att inom sitt distrikt handlägga andra tullmål i den
utsträckning generaltullstyrelsen förordnar. Härutöver ankommer på tullfiskalerna
vissa åligganden enligt lagen den 4 juni 1913 angående förbud mot
införsel till riket av varor med oriktig ursprungsbeteckning varjämte tullfiskalerna
i Göteborg och Malmö har att verkställa vissa inventeringar. På
övriga orter, där tullmålsdomstol finnes, har chefen för vederbörande tullkammare
(tullförvaltare) att i egenskap av tullåklagare väcka och utföra
åtal i tullmål som skall anhängiggöras vid domstolen. Förutom tullfiskaler
och tullförvaltare är även tullverkets ombudsman tullåklagare. Enligt instruktionen
för tullverket är byrådirektören å generaltullstyrelsens kanslibyrå
i egenskap av tullverkets ombudsman behörig att utan styrelsens uppdrag
i varje distrikt fullfölja talan mot domar i tullmål samt att i övrigt å
tullverkets vägnar tala och svara i alla förekommande mål i vilka han i sådan
egenskap inställer sig. Tullåklagare är att anse som sådan särskild åklagare
varom förmäles i 7 kap. 8 § första stycket rättegångsbalken och står ej under
tillsyn av riksåklagaren eller statsåklagare. Däremot är tullåklagarnas
verksamhet underkastad kontroll av generaltullstyrelsen.

För anställning som tullfiskal uppställes krav på juris kandidatexamen.
Tullfiskalerna, som förordnas av generaltullstyrelsen, är anställda mot årligt
arvode. Av de nuvarande befattningshavarna är tullfiskalen i Stockholm
ordinarie byråsekreterare i generaltullstyrelsen och uppbär på denna tjänst
halva lönen, medan tullfiskalen i Göteborg och Malmö är ordinarie åklagare
i dessa städer med tullfiskalstjänsten såsom bisyssla. Tullförvaltarna är
tulladministrativa befattningshavare utan särskild åklagarutbildning. De
uppbär ingen särskild ersättning för sitt sysslande med åklagargöroinålen.

I den mån åtal ankommer på tullåklagare anges detta i de särskilda författningarna.
Åtal utföres sålunda av tullåklagare vid brott mot varuinförsellagen,
1 kap. spritinförsellagen, importförbudskungörelsen och vissa speciella
författningar om importförbud. Däremot ankommer åtal i mål om
brott mot varuutförsellagen liksom ock i regel mot speciella import- och
exportförfattningar på allmän åklagare. För dessa mål gäller ej speciella
forumregler.

I fråga om förundersökning skall i första hand de allmänna bestämmelserna
i RB om förundersökning i brottmål tillämpas men i de olika
författningarna meddelas understundom avvikande regler. På tullåklagare
ankommer att enligt de regler som gäller för allmän åklagare verkställa
förundersökning och annan utredning angående brott som skall beivras
av tullåklagare och han äger därvid samma befogenheter med avseende å
användningen av straffprocessuella tvångsmedel som allmän åklagare. Även
andra tulltjänstemän än tullåklagare har tillerkänts viss befogenhet att
anlita tvångsmedel. Bl. a. äger tulltjänsteman under närmare angivna förutsättningar
gripa misstänkt person, verkställa beslag samt företaga husrannsakan
och kroppsvisitation. Även lotstjänsteman, posttjänsteman och
tjänsteman vid statens järnvägar äger under vissa förutsättningar taga egendom,
som kan antagas ha varit föremål för olovlig införsel eller utförsel, i

Kungl. Maj. ts proposition nr 115 år 1960

beslag. I några författningar enligt vilka åtal ankommer på allmän åklagare
har stadgats rätt för tulltjänsteman att taga egendom i beslag.

Befordran till verkställighet av bötesstraff och förverkandepåföljder
vid brott mot varuinförsellagen och 1 kap. spritinförsellagen ankommer
enligt gällande bestämmelser på tullverket. Tullverkets åligganden
enligt de nämnda författningarna omfattar endast bötesstraff och förverkandepåföljder
men däremot ej annan betalningsskyldighet gentemot det allmänna
som kan åläggas i mål angående dylika brott, såsom böter för förfallolös
utevaro, förpliktande att återgälda förskjutna vittneslöner e. d. Beträffande
andra tullmål än de nu nämnda gäller i regel att allmänna föreskrifter
angående verkställighet skall tillämpas även om åtalet ankommer
på tullåklagare. Bestämmelserna i bötesindrivningsförordningen är ej tilllämpliga
beträffande böter som indrives av tullverket i vidare mån än att det
på anmodan av tullmyndighet skall åligga utmätningsman att indriva sådana
böter samt i förekommande fall ombesörja böternas förvandling. Ej
heller är bötesindrivningsförordningens bestämmelser tillämpliga i fråga om
indrivning av värdekonfiskation i tullmål. Tullverket saknar exekutiva befogenheter.
Till följd härav förutsätter verkställighet genom tullmyndighet,
att frivillig betalning eller frivilligt utgivande av egendom äger rum. I lagen
den 9 april 1937 om verkställighet av bötesstraff meddelade föreskrifter
om anstånd med erläggande av böter och avbetalning av böter i särskilda
poster äger tillämpning också såvitt avser tullverkets indrivning av böter.
Sker ej frivillig betalning överlämnas ärendet av tullmyndigheten till vederbörlig
exekutiv myndighet för vidtagande av indrivning enligt lagen
om verkställighet av bötesstraff. Talan om förvandling av böter utföres
av allmän åklagare. Bestämmelserna i bötesindrivningsförordningen angående
avskrivning och avkortning av böter är icke tillämpliga å böter,
som ådömts enligt tullförfatlningarna. Under i stort sett samma förutsättningar,
som enligt bötesindrivningsförordningen gäller för avkortning av
böter, brukar emellertid generaltullstyrelsen meddela beslut om avförande
av böter. Avförande av tullböter förutsätter, att böterna bortfallit t. ex.
på grund av preskription eller den bötfälldes död. Någon motsvarighet till
systemet med avskrivning av böter enligt bötesindrivningsförordningen
förekommer däremot ej såvitt avser böter, ådömda enligt tullförfattningarna.

I syfte att bevara kronans rätt till utdömda ersättningsbelopp brukar tullmyndigheterna
vidtaga preskriptionsbrytande åtgärder. Detta system har
lett till alt åtskilliga verkställighetsärenden angående ersättningsbelopp kvarstår
sedan lång tid tillbaka oavslutade i konfiskationsjournalerna. Under
vissa närmare angivna förutsättningar äger emellertid generaltullstyrelsen
avskriva ersättningsbelopp, som ej överstiger 1 000 kronor.

Kungl. Maj. ts proposition nr 115 år 1060

III. Allmän motivering
Inledande synpunkter

Utredningen

Som en allmän synpunkt framhåller utredningen, att en ny lagstiftning
om straff för olovlig införsel och utförsel av varor bör utformas efter enhetliga
principer och att avvikelser från allmänt tillämpliga regler bör ifrågakomma
endast om detta är påkallat med hänsyn till smugglingsbrottens
speciella karaktär. I linje med denna tankegång innebär utredningens förslag,
att den speciella reglering i sikilda hänseenden, som kännetecknar vissa
smugglingsbrott i den gällande lagstiftningen, i största utsträckning upphäves
och att de föreslagna reglerna i stället ansluter till vedertagna straffrättsliga
och processrättsliga principer. I förslaget, som avser att i princip
omfatta all slags införsel och utförsel av varor i strid mot gällande bestämmelser,
sammanföres med få undantag alla påföljder för olovlig införsel eller
utförsel av varor till en enda s. k. blankettstrafflag, vars påföljdsbestämmelser
erhåller sitt materiella innehåll genom författningar om tull- ellei
avgiftsplikt eller angående import- eller exportförbud. Förslagets bestämmelser
omfattar såväl gärningar, vilka innebär undandragande av tull eller
avgift, som gärningar, vilka utgör överträdelser av import- eller exportförbud.
I enlighet härmed föreslås, att varuinförsel- och varuutförsellagarna
upphäves samt att spritinförsellagen ej erhåller förnyad giltighet. Vad beträffar
i särskilda författningar angående import- eller exportförbud upptagna
bestämmelser om påföljd för överträdelse av förbudet föreslår utredningen,
att dessa bestämmelser i regel skall utgå och ersättas med hänvisning till
den föreslagna lagen. I denna har under ett centralt brottsbegrepp, benämnt
varusmuggling, hänförts de viktigaste av de förfaranden, varigenom någon
uppsåtligen föranleder, att införsel eller utförsel sker i strid mot importeller
exportförbud eller att statsverket undandrages tull eller avgift, som
uppbäres av tullverket. I likhet med flertalet av de nuvarande bestämmelserna
om straff för olovlig införsel och utförsel av varor anknyter brottsbeskrivningen
till plikten att vid införsel eller utförsel av en vara anmäla
varan hos vederbörlig myndighet, som regel tullmyndighet. Förutsättning
för straffbarhet är, att varan ej tillkännagives för myndigheten. Med införsel
eller utförsel utan vederbörligt tillkännagivande likställes att någon medelst
vilseledande i samband med tullbehandling av gods föranleder, att införsel
eller utförsel sker i strid mot import- eller exportförbud eller att tull
eller avgift undandrages statsverket. I denna del ersätter förslaget såväl
i varuutförsellagen och särskilda författningar om import- eller exportförbud
upptagna bestämmelser om straff för den som medelst vilseledande åtgärd
inför eller utför vara i strid mot förbud som stadgandet i 4 § 1 mom.
varuinförsellagen om straff för vilseledande åtgärd, som i samband med
tullbehandling av vara vidtagits i avsikt att undandraga varan tull eller avgift.
Under de föreslagna bestämmelserna om vilseledande faller även gär -

Kungl. Maj:it< proposition nr 115 år 1960

ningar som uppfyller rekvisiten för bedrägeri enligt strafflagen eller för deklarationsbrott
enligt skattestrafflagen. Utredningen förutsätter att dylika
gärningar uteslutande skall bestraffas enligt bestämmelserna i den föreslagna
lagen.

Utredningen bär ej ansett motiverat att bibehålla en särskild reglering av
olovlig införsel av spritdrycker och vin, motsvarande den i spritinförseltagen.
Den yrkesmässiga spritsmuggling, mot vilken spritinförsellagen vid
sin tillkomst framför allt riktade sig, upphörde under andra världskriget
och har efter krigsslutet icke återupptagits i någon omfattning av betydelse.
Härtill kommer, att genom 1955 års nykterhetsreform det förut gällande
restriktionssystemet med avseende å inköp av rusdrycker avskaffats.
Därigenom har en viktig brottsfrämjande faktor vid spritsmuggling bortfallit.
Det har dock ansetts påkallat att i en särskild lag upptaga bestämmelser
om straff i vissa fall för införsel av spritdrycker till svenskt territorialvatten,
i huvudsak motsvarande de nuvarande stadgandena i 2—4 §§ spritinförsellagen,
ävensom bibehålla viss annan lagstiftning föranledd av internationella
överenskommelser rörande bekämpande av spritsmuggling. Spritinförsellagen
innehåller i 2 kap. bestämmelser om olovlig befattning med
annan illegal sprit än smuggelsprit. Dessa bestämmelser, som huvudsakligen
avser inom landet olovligen tillverkade spritdrycker, har — i den mån
de ansetts böra bibehållas — föreslagits överflyttade till brännvinstillverkningsförordningen.

I fråga om bötessyslemet innebär utredningens förslag, att systemet med
normerade böter för vissa kategorier smugglingsbrott avskaffas och att ett
enhetligt system med dagsböter, i vissa fall kombinerat med penningböter,
införes på hela det område lagstiftningen avser att reglera.

Reglerna om förverkande har utformats i nära anslutning till de allmänna
bestämmelserna om förverkande i 2 kap. 16 och 17 §§ strafflagen. Bestämmelserna
har gjorts fakultativa och domstolen har tillerkänts möjlighet att
helt eller delvis eftergiva förverkandepåföljden om den finnes uppenbart
obillig. Huvudregeln är emellertid att smuggelgods — i likhet med vad som
är fallet i den gällande lagstiftningen — skall förklaras förverkat. I fråga
om föremål, som använts som hjälpmedel vid smugglingsbrott, innebär
förslaget, att föremålet må om det ej är uppenbart obilligt förklaras förverkat
när det är påkallat till förebyggande av smugglingsbrott eller eljest
av särskilda skäl. Rätten äger i stället för förverkande föreskriva åtgärd till
förebyggande av missbruk. Några storlcksgränser för förverkande av fartyg
eller luftfartyg - - på sätt föreskrives i nuvarande lagstiftning — har ej
ansetts påkallade. Skyddet för tredje mans intresse i gods, som förklaras
förverkat, föreslås skola utformas i enlighet med de allmänna reglerna
härom i strafflagen. Förslaget upptar bestämmelser om subsidiär värdekonfiskation
i fall när av någon anledning själva egendomen ej är åtkomlig för
förverkande. Även i denna del har förslaget utformats i överensstämmelse
med strafflagsreglerna.

Den registrering av smugglingsbrott, som nu sker hos gcneraltullstyrel -

Kungl. Maj.ts proposition nr ilo år 1960

sen, avses, med hänsyn till föreslagna bestämmelser om straffskärpning vid
återfall, skola bibehållas i huvudsak oförändrad. Dock föreslås, att registreringen
utvidgas till att omfatta jämväl utförselbrott.

En av de väsentliga nyheterna i förslaget är, att tullåklagarinstitutionen
avskaffas och att åklagarskapet i de nuvarande tullmålen överflyttas på
de allmänna åklagarna. Vidare föreslås upphävande av de nuvarande reglerna
om tullmålsdomstol och att vanliga forumregler blir tillämpliga i
smugglingsmål.

Bestämmelserna om förundersökningsförfarandet i utredningens förslag
överensstämmer i stort sett med motsvarande stadganden i varuinförsel-,
spritinförsel- och varuutförsellagarna. Tullmyndighet föreslås dock skola
erhålla befogenhet att inleda förundersökning i mål angående brott, som
avses i lagen.

Genom att systemet med normerade böter ersättes med dagsböter och
penningböter blir det möjligt att använda strafföreläggande i enlighet med
reglerna i rättegångsbalken.

Verkställighet av straff och andra påföljder för brott, som avses med förslaget,
föreslår utredningen skola ankomma på de allmänna exekutiva myndigheterna.
Detta innebär i fråga om gärningar, som nu är hänförliga under
varuinförsel- och spritinförsellagarna, ett överflyttande av verkställigheten
från tullverket till de allmänna exekutiva organen.

Vad slutligen angår organisations- och kostnadsfrågor förutsättes överflyttningen
av tullmålen till de allmänna åklagarna ej skola i allmänhet
föranleda någon utökning av den allmänna åklagarorganisationen. Någon
ersättning från statsverkets sida till städer med kommunalt avlönade åklagare
för smugglingsmålens handläggning av dessa städers åklagare har utredningen
ej funnit motiverad.

Yttrandena

Flera av remissinstanserna understryker i sina yttranden särskilt behovet
av enhetliga och överskådliga regler på smuggellagstiftningens område.
Hovrätten över Skåne och Blekinge uttalar att utredningen enligt hovrättens
mening på ett skickligt sätt röjt undan en djungel av svåröverskådliga
och inbördes motstridiga bestämmelser om olovlig införsel och utförsel
och ersatt dem med enklare, klarare och mera enhetliga regler. Rådhusrätten
i Göteborg finner det i hög grad önskvärt att nuvarande regler ersättes
med en ny lagstiftning, uppbyggd efter ett enhetligt regelsystem. Rådhusrätten
i Malmö delar tillfullo den från skilda håll uttalade uppfattningen att
på ifrågavarande rättsområde föreligger ett starkt behov av en ny lagstiftning,
innefattande enklare och mera enhetliga regler än de nu gällande.
Liknande uttalanden göres av Föreningen Sveriges häradshövdingar och
Föreningen Sveriges stadsdomare. Överståthållaråmbetet anför att det sedan
länge framstått som önskvärt att erhålla en centralisering av de för nära
arande på olika författningar splittrade bestämmelserna beträffande före^
arande likartade brott och att vinna likformighet i processuellt och exeku -

Kungl. Maj.ts proposition nr Ilo år 1900

tivt hänseende med övriga rättsområden. Länsstyrelsen i Jämtlands län yttrar
att bristen på enhetlighet och överskådlighet i den nuvarande lagstiftningen
varit ägnad att medföra svårigheter av skilda slag i tillämpningen,
och Föreningen Sveriges stadsfiskaler framhåller, att en systematisering av
de gällande svårtillgängliga bestämmelserna om in- och utförsel länge tett
sig önskvärd.

De remissinstanser, med undantag av generaltullstyrelsen och Sveriges allmänna
tull tjänstemannaförening, som avgivit något helhetso md ö m e om
utredningens förslag, har i allmänhet ansett detta väl ägnat att läggas till
grund för lagstiftning. Riksåklagarämbetet uttalar att det är sällan man
finner ett lagförslag på specialstraffrätlens område, där de straffrättsliga
problemen är så genomarbetade som i utredningens betänkande. Däri behandlas
enligt ämbetets mening på ett förtjänstfullt sätt många allmänslraffrättsliga
frågor, varför betänkandet torde komma att få betydelse långt
utöver det område som det avser att reglera. Hovrätten över Skåne och Blekinge
framhåller att förslagets förtjänster beror icke minst på det omfattande
arbete som utredningen nedlagt på att häva smuggelbestämmelsernas
ställning som en isolerad speciallagstiftning och i stället ansluta de föreslagna
reglerna till vedertagna principer på det straffrättsliga och straffprocessuella
området. Ur denna synpunkt finner hovrätten det betydelsefullt
att utredningen föreslår en avveckling av den särskilda åklagarorganisationen
och ett avskaffande av systemet med särskilda tullmålsdomstolar.
Förslaget torde, under förutsättning att även dessa åtgärder vidtages,
kunna leda till en väsentlig rationalisering av åtgärderna mot varusmuggling.
Hovrätten för Västra Sverige finner förslaget i stort sett tillgodose
det föreliggande behovet av enhetligare och klarare regler på ifrågavarande
rättsområde.

Stockholms rådhusrätt anser att med förslagets genomförande skulle
lagstiftningen på området vinna i enhetlighet och klarhet samt bringas
i bättre överensstämmelse med såväl särskilda stadganden i den allmänna
strafflagen som allmänna straffrättsliga grundsatser. Liknande uttalanden
göres av Göteborgs rådhusrätt. Rådhusrätten i Hälsingborg finner utredningens
förslag innebära en överskådlig, systematiskt tillfredsställande
och väl genomarbetad lösning av de frågeställningar, till vilka utredningen
haft att taga ställning vid revideringen av den svåröverskådliga och oenhetliga
lagstiftningen på området. Föreningen Sveriges stadsdomare uttalar
allmänt om förslaget att det är systematiskt tillfredsställande och synnerligen
väl genomtänkt och föreningen vill ej underlåta att uttala sin tillfredsställelse
över den utförliga motiveringen. Även om den föreslagna lagstiftningen
otvivelaktigt kommer att avsevärt minska tillämpningssvårigheterna
i förhållande till de nu gällande författningsbestämmelserna så är det
dock sannolikt att det på detta område även i framtiden kommer att uppstå
vissa tolkningsproblem. Jämväl Föreningen Sveriges stadsfiskaler finner
utredningens förslag fylla högt ställda anspråk på enkelhet och klarhet och
den väl genomarbetade motiveringen kan förväntas bli av stor nytta vid

4 2

Kangl. Maj.ts proposition nr 115 år 1960

framtida ställningstaganden till uppdykande tolkningsspörsmål inom denna
del av specialstraffrätten.

Kommerskollegium hälsar med tillfredsställelse att utredningen med sitt
förslag lagt en grundval för en överskådlig och enhetlig lagstiftning på
förevarande område.

Bland övriga remissmyndigheter, som uttalat sin uppskattning av förslaget,
må nämnas överståthållarämbetel samt länsstyrelserna i Göteborgs
och Bohus, Värmlands, Kopparbergs, Jämtlands och Norrbottens län, advokatsamfundet
ävensom Föreningarna Sveriges landsfogdar och Sveriges landsfiskaler.
Jämväl Föreningen Sveriges häradshövdingar anser förslaget vara
i allt väsentligt väl avvägt och ändamålsenligt.

Viss tvekan huruvida icke förslaget i något eller några hänseenden gått
för långt i sin strävan mot förenkling och enhetlig reglering av rättsområdet
uttalas av rådhusrätten i Malmö. Sålunda finns det — enligt rådhusrättens
mening — kanske visst utrymme för farhågor för bristande effektivitet till
löljd därav att så många av de bevispresumtioner, som den gällande lagstiftningen
innefattar, saknar motsvarighet i förslaget. Även det fullständiga
frångåendet av normerade böter kan måhända vara ägnat att inge vissa
farhågor beträffande lagstiftningens effektivitet. Rådhusrätten vill emellertid
vid sitt slutliga ståndpunktstagande ej ifrågasätta avvikelse i sak från
vad utredningen föreslagit. Också länsstyrelsen i Malmöhus län ansluter
sig till utredningens förslag, varvid länsstyrelsen dock i fråga om avskaffandet
av tullåklagarinstitutionen och överflyttandet av tullmålen på de allmänna
åklagarna vill understryka, att det måste beaktas att landsfiskalernas
arbetsbörda för närvarande är av sådan storlek, att ytterligare arbetsuppgifter
icke utan tvingande skäl bör påläggas dem.

Kritisk till utredningens förslag i olika hänseenden ställer sig däremot
gcneraltullstyrelsen. Styrelsen yttrar inledningsvis, att betänkandet i sina
utredningsmässiga delar utgör ett mycket värdefullt bidrag till lagstiftningsfrågans
belysning men att styrelsen på väsentliga punkter måste anmäla
avvikande mening i fråga om de slutsatser som bör dragas av utredningsmaterialet.
Styrelsen finner sig i väsentliga delar icke kunna tillstyrka
den straffrättsliga reglering, förslaget innehåller, och ej heller de föreslagna
förändringarna i fråga om bötessystemet, tullåklagarinstitutionen
och tullverkets nuvarande befattning med verkställighetsförfarandet. Sveriges
allmänna tulltjänstemannaförening uttalar att utredningens betänkande
utgör ett värdefullt och fylligt material till belysande av det föreliggande
problemkomplexet. Föreningen har dock ej undgått att bli frapperad av
dissonansen i vissa avseenden mellan det sålunda tillgängliga underlaget
och de konklusioner därav, som funnit uttryck i konkreta förslag. Särskilt
beklagligt finner föreningen det vara att alternativa möjligheter till problemlösningar
ej i tillräcklig grad utretts. Detta gör det enligt föreningens mening
särskilt angeläget, att utredningens förslag göres till föremål för en
relativt omfattande översyn, innan lagstiftningsåtgärder kommer till stånd.

Kuntjl. Maj:ts proposition nr 115 ur It)(JO

Departementschefen

De nuvarande bestämmelserna om straff för olovlig införsel och utförsel
av varor är spridda i ett stort antal författningar och är i olika hänseenden
bristfälliga. De centrala bestämmelserna på området upptas i vissa fall i
samfällt stiftad lag, i andra fall i administrativa författningar; de har tillkommit
vid skilda tidpunkter och är uppbyggda på olika sätt. Likartade
spörsmål har därför i lagstiftningen ofta lösts efter skilda principer. De
olägenheter som uppkommer av en så splittrad och oenhetlig reglering har
ytterligare skärpts genom lagstiftningens kraftiga ansvällning under senare
år. Varuinförsel- och spritinförsellagarna har i flera omgångar varit
föremål för partiella reformer, framför allt 1946, då ändringarna avsåg att
anpassa bestämmelserna till den nya rättegångsordningens grundsatser, och
1949 i samband med tillkomsten av varuutförsellagen, då de ändrade grundsatser
om förverkande, som kommit till uttryck i strafflagen, i viss utsträckning
gjordes tillämpliga också på förevarande område. Det har emellertid
ej visat sig vara möjligt att undanröja oklarheter och inbördes motstridiga
bestämmelser i den nuvarande smuggellagstiftningen, och en genomgripande
revision har länge framstått som påkallad. Icke minst för
domstolar och åklagare medför de nuvarande bestämmelserna svårigheter
och osäkerhet i tillämpningen såväl materiellt som formellt. Redan den omständigheten,
att i det aktuella fallet en straffbelagd gärning kan falla såväl
under brottsbeskrivningen i någon av de centrala författningarna i smuggellagstiftningen
som under straffbudet i en speciell import- eller exportförfattning
medför, att besvärliga konkurrensfrågor lätt uppkommer (jfr
NJA 1949 s. 278). Den utformning brottsbeskrivningarna erhållit i vissa
hithörande författningar medför vidare, att en del icke straffvärda fall på
ett föga tillfredsställande sätt avgränsats från det straffbara området. Tvekan
har i rättstillämpningen flera gånger uppkommit beträffande gränsdragningen
mellan 1 § 1 mom. och 4 § 1 mom. varuinförsellagen (jfr NJA
1940 s. 750 och NJA 1958 s. 267). Den olikartade utformningen av bötessystemet
med än normerade böter — som dessutom beräknas på olika sätt
— än dagsböter har visat sig leda till en ojämnhet i strafftillämpningen, som
ej är tillfredsställande.

Utredningens förslag till lagstiftning präglas främst av en strävan att
tillskapa enhetliga regler på förevarande rättsområde. Ett utmärkande drag
är sålunda, att den mångfald av särbestämmelser, som i olika hänseenden
för närvarande gäller, föreslås i huvudsak skola upphävas och ersättas
av regler som närmare ansluter till numera vedertagna principer på straffrättens
och processrättens område. Förslaget avser alt omfatta all slags
införsel och utförsel av varor, som sker i strid mot gällande bestämmelser,
oavsett om gärningen innebär undandragande av tull eller annan allmän
avgift eller om den utgör överträdelse av import- eller exportförbud. Även
vid utformningen av brottsbegreppen går utredningen långt i sin strävan efter
enhetlighet och överskådlighet. Under ett gemensamt brottsbegrepp
varusmuggling —- Itänföres sålunda de viktigaste av de förfaranden, var -

44 Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1960

igenom någon uppsåtligen föranleder atl tull eller avgift undandrages siatsverket
eller att införsel eller utförsel sker i strid mot import- eller exportförbud.
Under varusmuggling är att hänföra såväl fall då införsel eller utförsel
sker utan vederbörligt tillkännagivande för myndighet som fall då i
samband med införsel eller utförsel vilseledande av myndigheten äger rum
med påföljd att godset införes eller utföres med undandragande av tull eller
avgift eller i strid mot import- eller exportförbud. Eu särskild reglering av
olovlig införsel av spritdrycker och vin finner utredningen ej längre pakallad
men föreslår, att viss nu gällande speciallagstiftning rörande sådana
drycker, delvis föranledd av träffade konventioner till förhindrande av spritsmuggling,
skall bibehållas. Ett enhetligt system med dagsböter, i vissa fall
kombinerat med penningböter, föreslås av utredningen för hela det område
förslaget avser att reglera. Reglerna om förverkande har uppmjukats och
bestämmelserna härom har utformats i nära anslutning till 2 kap. 16 och
17 §§ strafflagen. Utredningen föreslår, att tullåklagarinstitutionen avskaffas
och att reglerna om tullmålsdoinstol upphäves samt att tullmålen överflyttas
till de allmänna åklagarna och underkastas vanliga forumregler. Vad
avser förundersökningsförfarandet innebär utredningens förslag att de nuvarande
bestämmelserna i stort sett bibehålies. 1 fråga om verkställighet av
bötesstraff och andra påföljder föreslår utredningen, att dylika åtgärder
skall överflyttas från tullmyndighet till allmänna exekutiva organ.

Många av remissinstanserna har understrukit behovet av enhetliga och
överskådliga bestämmelser inom förevarande område och har därvid funnit
utredningens förslag i hög grad fylla önskemålet om en sådan lagstiftning.
Även i fråga om utformningen av de särskilda bestämmelserna har de flesta
remissmyndigheterna ansett förslaget vara väl ägnat att läggas till grund för
lagstiftning, och åtskilliga har uttalat sin särskilda tillfredsställelse över den
grundlighet varmed de olika problemen genomarbetats. Från något håll har
framkommit viss tvekan huruvida icke utredningen i sin strävan mot eu
enhetlig reglering av hela rättsområdet gått alltför långt. Kritik mot förslaget
i mera väsentliga hänseenden har dock egentligen endast anförts av generaltullstyrelsen
och Sveriges allmänna tulltjänstemannaförening. Styrelsen
anser sig icke kunna i väsentliga delar tillstyrka den straffrättsliga reglering,
utredningsförslaget innehåller, liksom ej heller de föreslagna förändringarna
i fråga om bötessystemet, tullåklagarinstitutionen och tullverkets
nuvarande befattning med verkställighetsförfarandet. Tulltjänstemannaföreningen
ger uttryck för i huvudsak samma uppfattning.

För egen del vill jag uttala mitt instämmande i vad som anförts om behovet
av enhetliga och överskådliga regler på smuggellagstiftningens område.
I betraktande av de gällande bestämmelsernas oenhetlighet och svåröverskådlighet
anser jag utredningens strävan att enhetligt, enkelt och överskådligt
utforma rättsreglerna värd allt erkännande. Till den kritik mot utredningens
förslag, som främst generaltullstyrelsen anfört, ämnar jag återkomma
i det följande. Jag vill emellertid redan nu förutskicka att jag anser
de synpunkter generaltullstyrelsen anför i olika hänseenden beaktans -

Kungl. Maj. ts proposition nr 115 år 1960

värda. Erforderligt hänsynstagande till styrelsens önskemål synes emellertid
kunna ske genom ändringar och jämkningar i vissa hänseenden av utredningens
förslag. På grund härav kan jag ansluta mig till den av flertalet
remissinstanser uttalade uppfattningen att utredningens förslag är väl ägnat
att läggas till grund för en lagstiftning i ämnet.

Lagstiftningens omfattning och utformningen av smugglingsbegreppet
Utredningen

Såsom redan nämnts bör enligt utredningen en blivande lagstiftning utformas
såsom en s. k. blankettstrafflag, som är tillämplig på i princip all
slags olovlig införsel eller utförsel av varor, oavsett om gärningen innebär
undandragande av tull eller annan avgift eller om den utgör överträdelse
av import- eller exportförbud. Utredningen anser det möjligt och lämpligt
att under ett gemensamt brottsbegrepp — varusmuggling — hänföra båda
de nämnda gärningstyperna, varvid såsom förutsättning för straffbarhet
skall gälla att införseln eller utförseln av varan sker utan att det tillkännagives
för vederbörlig myndighet. Under samma brottsbegrepp hänföres i
utredningens förslag också fall då väl tillkännagivande av införseln eller
utförseln äger rum men medelst vilseledande i samband med tullbehandling
av varan föranledes, att tull eller annan allmän avgift undandrages eller att
införseln eller utförseln sker i strid mot import- eller exportförbud.

I fråga om tillämpningsområdet för en blankettstrafflag framhåller
utredningen att såvitt avser importförbudsförfattningar de intressen
som kan ligga bakom ett importförbud är av väsentligen två skilda slag.
En typ av importförbud utgöres av sådana, som är förestavade av näringspolitiska
hänsyn. Importregleringen är här närmast ett instrument för den
ekonomiska politiken, ofta anordnad på ett sätt, som möjliggör kontroll över
pris- och valutautvecklingen. Den andra typen utgöres av importförbudsförfattningar,
vilka föranletts av vad som med en sammanfattande beteckning
skulle kunna kallas allmänna säkerhetshänsyn. Hit är att hänföra förbud,
som tillkommit av sanitära skäl eller till tryggande av allmän ordning och
säkerhet eller till förekommande av växt- eller djursjukdomar. Straffbestämmelserna
i importförbudsförfattningar av den förstnämnda typen anknyter
genomgående till tullangivningsplikten (t. ex. importförbudskungörelsen).
Det är enligt utredningen tydligt, att dessa straffbestämmelser utan
olägenhet kan ersättas av det föreslagna stadgandet om straff för varusmuggling,
i vilket brottsbeskrivningen är uppbyggd efter samma principer.
Vad angår importförbudsförfattningar förestavade av allmänna säkerhetshänsyn
anknyter straffbestämmelserna i flera av dessa författningar likaledes
till tullangivningsplikten (t. ex. den veterinära införselkungörelsen
den 21 november 1958). Om dessa straffbestämmelser gäller detsamma som

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1960

beträffande straffstadgandena i de särskilda författningarna av den förstnämnda
typen. Enligt vissa importförbudsförfattningar, tillkomna av allmänna
säkerhetshänsyn, är emellertid straffpåföljden för överträdelse av
förbudet icke anknuten till någon underlåtenhet att anmäla varan. Den
brottsliga gärningen beskrives här i regel så, att någon »i strid mot» förbudet
inför varan. Försök straffas lika med fullbordat brott. Efter ordalagen
uteslutes således icke straff för försök till olovlig införsel därav, att varan
anmälts. I praxis sker emellertid ej lagföring i fall, när varan i vederbörlig
ordning anmälts. Annan påföljd inträder ej än att varan stoppas. Även dessa
författningar anser utredningen kunna hänföras under den föreslagna lagen.
Det syfte, som ligger bakom importförbudet, torde även i nu avsedda
fall bli tillgodosett genom att varan stoppas hos tullverket. Skulle varans
okontrollerade lossning eller en underlåtenhet att iakttaga av allmänna säkerhetshänsyn
betingade försiktighetsmått i samband med införsel anses
böra kriminaliseras, synes särskilda bestämmelser härom böra intagas i
den speciella författningen angående importförbudet (jfr t. ex. 9, 10 och
20 §§ veterinära införselkungörelsen). Utredningen anser därför, att varken
importförbudets syfte eller det sätt, varpå straffbestämmelserna i den särskilda
importförbudsförfattningen utformats, i något fall i och för sig motiverar,
att författningen föres utanför den föreslagna lagens tillämpningsområde.
Ett litet antal importförbudsförfattningar, bl. a. valutaförordningen,
bör emellertid av vissa andra skäl lämnas orubbade av den föreslagna
lagen.

I fråga om exportförbuden framhåller utredningen att redan nu föreligger
en i stort sett enhetlig reglering genom varuutförsellagen. Den brottsbeskrivning
som där lämnas överensstämmer med den av utredningen föreslagna
och även straffskalorna är i stort sett desamma. Det saknas därför
anledning att från den föreslagna lagstiftningens tillämpningsområde utesluta
gärningar, som nu faller under varuutförsellagen. Från varuutförsellagens
tillämpningsområde är emellertid enligt stadgande i 12 § lagen undantagna
vissa exportförbudsförfattningar. Även dessa författningar finner
utredningen — med ett fåtal angivna undantag — kunna hänföras under den
föreslagna lagens tillämpningsområde.

Utredningen erinrar om att tullverket i samband med införsel och i samma
ordning som är stadgad för tull uppbär vissa skatter, till grund för vilkas
beräknande skall läggas en till tullmyndigheten avgiven deklaration eller
försäkran. Ansvar för den som i sådan deklaration eller försäkran lämnar
oriktig uppgift utkräves på grund av hänvisningar i vederbörande författning
med tillämpning av skattestrafflagen. Då utredningens förslag innebär
att lämnandet av oriktig sådan deklaration eller uppgift skall bedömas
som varusmuggling, föreslås att jämväl dessa hänvisningar ersättes
med hänvisningarna till den föreslagna lagen.

För att ej ovisshet skall råda huruvida påföljd enligt den föreslagna lagen
eller enligt särskild författning skall tillämpas, föreslår utredningen

Kiingl. Maj.ts proposition nr 115 år 1960

att alla i särskilda import- eller exportförfattningar upptagna påföljdsbestämmelser,
som ej längre skall tillämpas, upphäves samt att i författningarna
intages en hänvisning till den föreslagna lagen. Upptages i en nytillkommande
författning särskilda påföljdsbestämmelser medför detta att
dessa bestämmelser skall tillämpas med uteslutande av blankeltstrafflagen.

Beträffande förslaget att under ett gemensamt brottsbegrepp hänföra gärningar
i samband med införsel eller utförsel av varor, vilka antingen innebär
undandragande av tull eller annan a v gi f t eller utgör överträdelse
av import- eller exportförbud anför utredningen, att en
tänkbar lösning visserligen är att till olika gärningstyper hänföra å ena sidan
gärningar, som riktar sig mot statens fiskaliska intressen — defraudationsbrott
— och å andra sidan gärningar, som utgör överträdelser av import-
eller exportförbud. En dylik uppdelning skulle emellertid enligt utredningen
innebära, att man skilde på gärningar, som i yttre hänseende är
med varandra helt överensstämmande. Underlåtenhet att anmäla en vara
eller ett vilseledande vid tullbehandlingen kan sålunda i ett fall föranleda
att tull eller avgift undandrages statsverket och i ett annat att varan införes
eller utföres i strid mot förbud. Dessa gärningar har förutom den yttre överensstämmelsen
även det gemensamt att de innebär kränkning av ett statligt
intresse som är förbundet med en varas in- eller utförsel. Understundom
torde det bero på mera tillfälliga omständigheter huruvida man för att tillgodose
ett visst näringspolitiskt syfte valt tull- eller importreglering. Med
hänsyn härtill finner utredningen den naturligaste lösningen vara att sammanföra
dessa gärningstyper under ett gemensamt brottsbegrepp.

I fråga om brottsbeskrivningens anknytning till en anmälning splikt
påpekar utredningen att de gällande bestämmelserna om straff för
olovlig införsel eller utförsel av varor i regel anknyter till skyldigheten att
vid införsel eller utförsel anmäla varan hos vederbörlig myndighet, som regel
tullmyndighet. Anledning att i detta hänseende frångå gällande rätt föreligger
ej. Även beträffande sådana författningar, där straffbestämmelsen
ej anknyter till tullangivningsplikten och följaktligen efter ordalagen straff
för försök ej uteslutes därav att varan anmäles inträder enligt vedertagen
praxis ej annan påföljd än att varan stoppas, om den i vederbörlig ordning
anmälts. Utredningen finner det föga tillfredsställande att den som i god tro
hos tullmyndighet anmäler en vara till införsel straffas för försök till olovlig
varuinförsel. Straffbarheten i nu avsedda fall kan därför utan olägenhet
anknytas till en skyldighet att anmäla varan för vederbörlig myndighet. I
fråga om den formulering som därvid bör väljas framhåller utredningen att
uttrycket måste passa för såväl införsel som utförsel av gods. Det bl. a. i
varuinförsel- och spritinförsellagarna använda uttrycket »utan behörig tu 11 -angivning» lämpar sig mindre väl i fråga om utförsel. Efter att ha redogjort
för vad i motsvarande fråga anfördes i samband med tillkomsten av varuutförsellagen
(prop. nr 99/1949 s. 24 o. 59) uttalar utredningen att det i denna
lag använda uttrycket »utan att giva det till känna hos vederbörlig myndighet»
bör föredragas.

Kungl. Maj:ts proposition nr itö år 1960

Med införsel eller utförsel utan vederbörligt tillkännagivande likställer
utredningen att någon medelst vilseledande i samband med tullbehandling
av gods föranleder alt tull eller avgift undandrages statsverket eller
att införsel eller utförsel sker i strid mot import- eller exportförbud. Utredningen
framhåller att denna reglering avviker från gällande rätts ståndpunkt.
Vilseledande förfaranden i syfte att undandraga statsverket tull eller
annan avgift bestraffas enligt 4 § 1 mom. varuinförsellagen antingen såsom
olovlig varuinförsel eller om gärningen är straffbar enligt strafflagen
med tillämpning av denna, vanligen då såsom bedrägeri eller försök därtill.
Enligt några författningar bestraffas vilseledande förfaranden i samband
med införsel enligt skattestrafflagen. Vilseledande förfaranden i samband
med överträdelse av import- eller exportförbud bestraffas i gällande rätt endast
enligt den speciella författningen (t. ex. 1 § varuutförsellagen). Med
utredningens förslag avses att samtliga nu angivna förfaranden skall regleras
enhetligt och bestraffas uteslutande med tillämpning av den föreslagna
lagen.

I anslutning till motiveringen för utredningens ståndpunkt att under
brottstypen varusmuggling hänföra jämväl sådana vilseledande förfaranden
som i den gällande rätten bestraffas enligt strafflagen eller i vissa fall enligt
skattestrafflagen — defraudationsbrott — lämnas en ingående redogörelse
för rättsvetenskapens inställning till frågan om förhållandet mellan dessa
brott och det allmänna bedrägeribrottet enligt strafflagen. Likaså redogöres
för de överväganden beträffande denna fråga som förekom i samband med
tillkomsten av skattestrafflagen. Härefter anför utredningen.

Vid utformningen av en ny lagstiftning om straff för olovlig införsel och
utförsel av varor synes man icke kunna bortse från den lösning, som skattestrafflagen
innebar i fråga om behandlingen av där avsedda defraudationer.
Vad som förekom under förarbetena till skattestrafflagen visade, att man
icke var beredd alt hänföra sagda defraudalionshandlingar under strafflagens
bedrägeribestämmelser. De synpunkter, vilka i lagstiftningsärendet
framfördes mot en sådan lösning, torde med minst samma fog kunna anföras
mot att tillämpa bedrägeribestämmelserna på vilseledande förfaranden,
varigenom i samband med tullbehandling av gods statsverket undandrages
tull eller avgift. Särskilt må i anslutning till utskottets förut återgivna uttalande
framhållas, att det även här är fråga om en speciell brottstyp, bestämd
ej blott av det allmännas fiskaliska intresse utan jämväl av gärningens
anknytning till en varas införsel eller utförsel. Den allmänna uppfattningen
torde icke heller vara benägen att likställa undandragande av tull
med vanligt bedrägeri, vare sig undandragandet sker genom att tullstället
kringgås eller genom att tullmyndigheten vilseledes vid godsets tullbehandling.
Härtill kommer den ytterligare synpunkten, att tillämpning av bedrägeribestämmelserna
är utesluten, såvitt gäller kringgående av tullstället.
Det torde kunna starkt ifrågasättas, om de båda formerna av tulldefraudation
så väsentligt skilja sig från varandra, att det är befogat att utbryta vilseledande
vid tullbeliandling till särskild strängare bestraffning som bedrägeri.
I detta avseende må hänvisas till vad förut anförts därom, att det
ej sällan kan vara vanskligt att avgöra, huruvida ett visst förfarande bör
bedömas som införsel av vara utan vederbörligt tillkännagivande eller som
vilseledande vid varas tullbehandling. I själva verket synes med visst fog

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1960

kunna hävdas, att den förstnämnda gärningstypen -—- som enligt det diskuterade
alternativet skulle bli föremål för mildare behandling inom specialstraffrätten
— är den ur samhällets synpunkt farligaste. Med hänsyn till
vad nu anförts synas övervägande skäl tala för att helt utesluta tillämpning
av SL:s bedrägeribestämmelser på tulldefraudationernas område. Därmed
avlägsnas också den svaghet hos den nuvarande ordningen, som ligger däri,
att straff i vissa fall utmätes med tillämpning av strafflagen, medan förverkande
sker enligt en specialstraffrättslig bestämmelse. I förevarande
sammanhang kan uppenbarligen ej ifrågakomma, att särskilt för tulldefraudationerna
införa någon ny straffbestämmelse i SL:s bedrägerikapitel.

Att bedrägeribestämmelserna icke skola tillämpas såvitt avser vilseledande
i samband med tullbehandling, har ej ansetts behöva särskilt angivas
i lagtexten. En specialbestämmelse, som från samma synpunkt straffbelägger
ett visst förfarande, måste nämligen anses sätta en mera allmän bestämmelse
i ämnet ur tillämpning (SOU 1944: 69 s. 347 samt Beckman s.
465).

Vad angår de föreslagna straffbestämmelsernas förhållande till skattestrafflagen
påpekar utredningen att man vid skattestrafflagens tillkomst
utgick från att denna lag på anförda skäl icke skulle äga tillämpning i fråga
om brott mot tullförfattningarna. De skäl som därvid anfördes för att föra
lulldefraudationerna utanför skattestrafflagen synes utredningen alltjämt
bärande. Det bör därför enligt utredningens mening ej ifrågakomma att utvidga
skattestrafflagens tillämpningsområde till att avse även tulldefraudationer.

Beträffande gränsdragningen mellan fall av uraktlåten tullangivning
och vilseledande förfarande framhåller utredningen att det understundom
kan framstå som tveksamt om en gärning bör betraktas som underlåtenhet
att ge varuförseln tillkänna eller som vilseledande i samband
med tullbehandlingen. Den ledande synpunkten synes böra vara, om godset
kan anses hemlighållet eller icke. År det förstnämnda förhållandet förefaller
det naturligt att se gärningen som in- eller utförsel utan vederbörligt
tillkännagivande; kan godset ej anses hemlighållet, synes det som regel endast
kunna bli fråga om vilseledande av myndigheten. Om däremot vid tullbeliandlingen
lämnas felaktiga uppgifter om t. ex. varas värde, föreligger
försök att vilseleda tullmyndigheten. Såsom straffbestämmelsen om varusmuggling
är konstruerad kommer emellertid frågan om ett visst förfarande
bör bedömas på det ena eller andra sättet att sakna praktisk betydelse. Gärningen
blir nämligen i vilket fall som helst att bestraffa som varusmuggling.
— I praxis har som försök att utan behörig tullangivning införa vara
bedömts det fallet, att en person, vilken utomlands låtit reparera en av honom
från Sverige medförd bil och på grund därav icke ägt återinföra bilen
utan att erlägga tull, motsvarande vissa procent av reparationskostnaden,
vid tullklarering i samband med återinförsel av bilen, underlåtit alt omtala
att bilen reparerats (NJA 1958 s. 267). Utredningen framhåller att ett sådant
förfarande enligt förslaget blir straffbart som försök till varusmuggling.
Straffbestämmelsen om varusmuggling måste nämligen anses innebära
skyldighet att utan anmaning giva tillkänna, icke allenast att eu vara

4 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. AV 115

Kungl. Maj.ts proposition nr Ilo år 1960

införes eller utföres, utan jämväl — om detta icke omedelbart framgår av
varans beskaffenhet eller omständigheterna i övrigt — att beträffande varan
föreligger särskilda förhållanden som medför tullplikt respektive import-
eller exporthinder.

För att underlåtenhet att tillkännagiva in- eller utförsel av en vara skall
kunna straffas som varusmuggling kräves enligt utredningen att i det
särskilda fallet skolat utgå tull eller avgift eller förelegat importeller
exporthinder. Det är sålunda icke tillräckligt, att godset tillhör ett i
och för sig tullpliktigt varuslag eller att import- eller exportförbud meddelats
rörande gods av det slag, Ararom fråga är. Om t. ex. en resande medför
spritdrycker men icke i större kvantiteter än som får fritt införas, kan följaktligen
ett underlätet tillkännagivande av dryckerna vid tullklareringen av
resgodset ej bli varusmuggling. Utredningen påpekar, att tulltaxeförordningen
emellertid ibland för tullfrihet förutsätter viss prövning av tullmyndighet.
Enligt 5 § in) tulltaxeförordningen åtnjutes sålunda tullfrihet
för gamla och brukade husgeråds- eller andra lösörepersedlar, dock endast
under villkor bl. a. att tullanstalten prövar dem icke överstiga ägarens behov.
Eftersom tullanstaltens prövning av behovet uttryckligen angivits som
villkor för åtnjutande av tullfrihet, anser utredningen, att det bör bedömas
som varusmuggling, om persedlar, som i momentet avses, införes utan vederbörligt
tillkännagivande, detta oberoende av om det vid ett åtal för varusmuggling
skulle kunna visas, att persedlarna faktiskt ej överstigit behovet.
Så länge prövning ej skett, lärer nämligen godset få anses som tullpliktigt
(jfr NJA 1948 s. 420 och 1949 s. 278).

I subjektivt hänseende fordras enligt utredningens förslag vid varusmuggling
uppsåt, omfattande samtliga objektiva rekvisit. Eventuellt
uppsåt är därvid tillfyllest. Utredningen framhåller att förslaget härutinnan
överensstämmer med varuinförsel-, spritinförsel- och varuutförsellagarna.
De presumtioner om smuggeluppsåt som utmärker den nuvarande smuggellagstiftningen
saknar motsvarighet i utredningens förslag. Utredningen
iramhåller i detta hänseende att på grund av det gällande systemet med fri
bevisprövning det inte torde behöva befaras alt personer som förövat smuggling
i någon utsträckning av betydelse skall undgå ansvar till följd av svårigheter
att bevisa erforderligt subjektivt rekvisit. I samband med den subjektiva
sidan av varusmugglingsbrottet behandlas också frågan om rättsvillfarelse.
Utredningen yttrar härom.

Angår misstaget förhandenvaron eller innebörden av ett import- eller exportförbud,
torde misstaget bli att bedöma som en s. k. egentlig rättsvillfarelse,
som i princip icke utesluter straff för uppsåtligt brott men som kan
medföra straffrihet, när misstaget är klart ursäktligt. Vad åter beträffar
fall, när misstaget angår varans egenskap att vara underkastad tull- eller avgiftsplikt,
är frågan mera tveksam. Såsom i annat sammanhang framhållits
torde vid tillämpning av skattestrafflagens bestämmelser om straff för oriktig
deklaration en rättsvillfarelse, som föranlett att deklaranten lämnat en
oriktig uppgift ägnad att leda till för låg skatt, i praxis bedömas som s. k.
oegentlig rättsvillfarelse. Detta innebär, att misstaget jämställes med ett

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 är 1960

misstag angående någon faktisk omständighet och följaktligen utesluter
straff för uppsåtligt deklarationsbrott. Det lärer knappast kunna åberopas
något avgörande skäl att behandla en rättsvillfarelse angående tull- eller
avgiftsplikt på annat sätt än en rättsvillfarelse, som föranlett att i en allmän
självdeklaration lämnats oriktig uppgift, ägnad att leda till för låg
skatt. Rättsvillfarelse angående tull- eller avgiftsbestämmelser torde emellertid
knappast bli av större praktisk betydelse. Härutinnan må framhållas
följande.

Vad till en början angår den kommersiella varutrafiken framgår av den
lämnade redogörelsen för bestämmelser om tullkontroll å transportmedel
och gods, att alla varor skola redovisas. En underlåtenhet att anmäla varan
är här knappast tänkbar utan åtminstone eventuellt uppsåt att undandraga
varan tull eller avgift. Vad åter beträffar resandetrafiken torde väl föreligga
ett visst utrymme för rättsvillfarelse angående tull- eller avgiftsbestämmelser.
En resande kan sålunda t. ex. ha förbisett en nyligen inträffad ändring
rörande de kvantiteter spritdrycker eller tobaksvaror, som fritt få införas.
Härvidlag är dock att märka, att såväl spritdrycker som tobaksvaror
äro föremål för importförbud och att ett dylikt misstag därför, i vart fall
såvitt angår importförbudet, torde vara att hänföra till egentlig rättsvillfarelse.
Skulle emellertid i något fall en invändning om rättsvillfarelse, som
endast angår tull- eller avgiftsplikt, förtjäna avseende, synes gärningen utan
fara för straffbestämmelsernas effektivitet kunna lämnas fri från straff.

I fråga om straffskalan upptages i utredningens förslag tre svårhetsgrader
av varusmuggling. Beträffande normalfallet föreslås att straffet
bestämmes till dagsböter. I ringa fall skall dömas till penningböter, högst
trehundra kronor. För de grova fallen föreslår utredningen att — förutom
dagsböter — fängelse eller straffarbete i högst två år skall ingå i straffskalan.
I förslaget anges vissa exempel på kvalificerande omständigheter,
vilka bör föranleda att brottet betraktas som grovt. Försök till varusmuggling
föreslås skola straffas lika med fullbordat brott.

Yttrandena

I fråga om lagstiftningens tillämpningsområde har ingen av
de hörda myndigheterna och sammanslutningarna något att erinra mot att
bestämmelser om straff och andra påföljder för defraudationsbrott i samband
med in- och utförsel av gods samt för överträdelser av import- och
exportförbudslagstiftningen samlas i en s. k. blankettstrafflag. Föreningen
Sveriges stadsdomare uttalar att det är ett önskemål, att Kungl. Maj :t i
minsta möjliga utsträckning måtte begagna sig av möjligheten att i lag eller
författning om förbud mot införsel eller utförsel av visst gods meddela
från den föreslagna lagen avvikande bestämmelser om påföljder vid överträdelse
av förbudet. I annat fall kan följden lätt bli, att den enhetlighet i
stort sett, som åstadkommits, efter någon lid går förlorad. Liknande synpunkter
framföres av rådhusrätten i Hälsingborg.

Utredningen rörande specialstraffrätten ifrågasätter huruvida icke eu
översyn i förevarande sammanhang bort göras av den varusmugglingslagstiftningen
närstående valutalagstiftningen. Utredningen påpekar därvid att
förverkandebestämmelserna i 1959 års valutaförordning icke — såsom eljest
varit vanligt under det senaste decenniets speciallagstiftning — formellt an -

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1960

passats efter förverkandereglerna i 2 kap. 16 och 17 §§ strafflagen. Det
måste anses önskvärt att valutaförordningens ansvarsbestämmelser formellt
bringas att så nära som möjligt överensstämma med en blivande lag om
straff för varusmuggling. Jämväl rådhusrätten i Malmö anser att valutaförordningen
i förevarande sammanhang bör underkastas översyn främst i
syfte att åvägabringa överensstämmelse med den föreslagna lagen i fråga
om straffskalorna.

Förslaget att under ett gemensamt brottsbegrepp hänföra såväl undandragande
av tull eller annan avgift som överträdelse av i in p o r teller
exportförbud samt att anknyta brottsbeskrivningen till en a nmälningsplikt
angående godset har lämnats utan erinran eller tillstyrkts
av flertalet remissinstanser, däribland hovrätterna för Västra Sverige
och för Övre Norrland, Föreningarna Sveriges häradshövdingar och Sveriges
stadsdomare samt utredningen rörande specialstraffrätten. Riksåklagarämbetet
uttalar, att det visserligen förhåller sig så, att det samhällsintresse,
som är knutet till en varas införsel eller utförsel, ej är alldeles detsamma
vid gärningar, som innebär undandragande av skatt eller avgift, som
vid gärningar, vilka utgör överträdelser av import- eller exportförbud. Häri
ligger emellertid enligt ämbetets mening ej tillräcklig anledning att särskilja
gärningstyper, som i yttre avseenden är helt identiska. Ämbetet har därför
intet att erinra mot förslaget i denna del.

Föreningen Sveriges stadsfiskaler framhåller att det kan synas djärvt att
under gemensam brottsrubrik sammanföra de heterogena straffstadgandena
i ett flertal författningar, delvis avsedda att tjäna vitt skilda syften, fiskaliska
intressen, säkerhetssynpunkter etc. För den rätta tolkningen av ett
dylikt straffstadgande är det ofta av väsentlig betydelse att de tankegångar,
som uppbär stadgandet, kan utläsas ur lagtexten. Då emellertid den föreslagna
lagen har karaktären av en blankettstrafflag, vars »utfyllnad» i det
enskilda fallet återfinnes i annan författning, kan någon kritik ej riktas
mot förslaget i denna del.

Överståthållarämbetet ifrågasätter om icke utredningen med sin visserligen
klara brottsbeskrivning i förevarande hänseende gått väl långt i förenkling
av brottsbegreppet. Ämbetet åberopar ett av statsåklagaren ingivet
yttrande i vilket bl. a. framhålles att även om de båda gärningstyperna innebär
kränkning av ett statligt intresse, detta intresse dock vid tulldefraudalionerna
väsentligen är av annan karaktär än vid in- eller utförselbrott i
övrigt.

Vissa betänkligheter mot förslaget i denna del fast ur något annan synpunkt
framföres av hovrätten över Skåne och Blekinge. Hovrätten yttrar.

Vid straffbestämmelsernas utformning har utredningsmannen eftersträvat
att under en gärningsbeskrivning sammanföra olika former av varusmuggling,
vare sig de går ut på införsel eller utförsel och oavsett om de
riktar sig mot ett import- eller exportförbud eller om de åsidosätter föreskrifter
av fiskalisk innebörd. Trots att de skäl som utredningsmannen åberopar
för en sådan gemensam formulering synes övertygande, kan man dock
uttala en viss tvekan, om det kan anses ha helt lyckats att finna en sådan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 ur 1960

Den föreslagna avfattningen, enligt vilken varusmuggling icke föreligger i
sådana fall då tillkännagivande gjorts hos vederbörlig myndighet, kan väl
godtagas då fråga är om åsidosättande av import- eller exportförbud som
har en fiskalisk eller näringspolitisk motivering. Däremot kan det ifrågasättas
om den är helt lvekad då det gäller importförbud som t. ex. går ut
på att skydda landet mot epidemier eller epizootier. I dylika fall kan det
vara motiverat att låta straffansvaret gälla uppsåtlig införsel, även i fall då
gärningsmannen väl gjort anmälan hos tullmyndigheten men — utan vilseledande
— begagnar sig av dess ouppmärksamhet eller förbiseende.

Avvisande till förslagets utformning i denna del ställer sig gcneraltullstijrclsen.
Styrelsen anser, att undandragande av tull eller avgift, å ena, samt
överträdelser av import- eller exportförbud, å andra sidan, är principiellt
olika brottsliga förfaranden som bör regleras vart för sig. Därvid bör endast
vid de förstnämnda förfarandena — de fiskaliska smugglingsbrotten —
för straffbarhet krävas att den i tullstadgan föreskrivna anmälningsskyldigheten
ej iakttagits. Vid brott mot import- och exportförbudslagstiftningen
däremot kan straffbestämmelserna av principiella skäl ej anknyta till
anmälningsskyldigheten. Anledningen härtill är dels vissa hänsyn till den
särskilda lagstiftningen om frihamn dels att ett införsel- eller utförselförhud
i vissa fall är absolut. Styrelsen utvecklar frågan på följande sätt.

Tullstadgan innehåller ett regelsystem för den legitima utrikes varutrafikcn.
Om gods in- eller utföres i enlighet med tullstadgans ordningsföreskrifter,
kan ej föreligga något smugglingsbrott i egentlig mening. Vid sidan av tullstadgan
gäller emellertid den särskilda import- och exportlagstiftningen,
innefattande in- och utförselförbud för olika varuslag samt inskränkningar
i in- och utförselrätten för gods. Denna lagstiftning är tillämplig även i frihamn
(1 § transiteringsförordningen i dess lydelse enligt förordningen den
31 maj 1935, nr 252). Frihamn är att anse såsom utrikes ort allenast i fråga
om tuil- och andra införselavgifter samt tillverkningsavgifter (6 § frihamnsförordningen
den 31 maj 1935, nr 250). Vid införsel till frihamn av vara.
som är av avgiftspliktigt slag men som ej är införselförbjuden eller underkastad
inskränkning i införselrätten, kan ej föreligga något brott mot gällande
smuggellagstiftning. Däremot kunna in- och utförselförbud överträdas
genom illegitim varutrafik till eller från frihamn. För sådant fall kan
eu straffbestämmelse icke lämpligen anknytas till anmälningssskyldighet.
1 fråga om gods, som införes till frihamn för uppläggning därstädes, utövar
tullverket endast viss allmän tillsyn men tager i övrigt ej någon befattning
med godset, förrän det eventuellt anmäles till tullklarering. I den mån frihamnstrafik
icke är underkastad tullkontroll, har del kommunala förvaltningsorgan,
som driver frihamnsrörelsen, till åliggande att utöva tillsyn å
efterlevnaden inom frihamnen av import- och exportförbudslagstiftningen
(82 § frihainnsstadgan den 8 november 1935, nr 553).

Import- eller exportförbud kan vara antingen absolut (såsom för närvarande
är fallet med vissa narkotiska ämnen, se 9 § kungörelsen den It»
september 1933, nr 559) eller i olika hänseenden modifierat. I senare fallet
innebär förbudet i regel endast viss import- eller exportreglering, och ett
införselförbud utgör i sådant fall ej hinder för att det av förbudet omfattade
godset införes till riket och överlämnas i tullverkets förvar. Utförselreglerat
gods, som ej i samband med dess införsel till riket omhändertages
av tullverket, brukar dock i allmänhet ej mottagas i tullverkets förvar i
avvaktan på att något villkor för tillåten varuutförsel uppfylles. Bortsett
från vad ovan sagts om illegitim frihamnstrafik, möter alltså ej hinder för

Kungl. Maj:Is proposition nr 115 år 1900

att brottsdefinitionen vid överträdelse av modifierat förbud anknytes till
anmälningsskyldighet för godset. Är gods däremot underkastat absolut ineller
utförselförbud, kan brottsdefinitionen av principiella skäl ej anknytas
till sådan skyldighet. Vid absoluta förbud blir nämligen den materiella" innebörden
av förbudet avgörande för frågan, när överträdelse av sådant förbud
föreligger. Straffbestämmelsen måste därför avfattas med hänsyn till
förbudets tillämplighet i rummet. Vad angår nyss angivna varor (vissa narkotiska
ämnen), torde, om desamma befordras med fartyg, dettas anlöpande
av svensk hamn få anses innebära, att varorna införts till riket i strid
mot förbudet, oavsett om varorna anmälas för tullverket eller ej. En annan
sak är, att straff för överträdelse av förbudet kan bortfalla på grund
av allmänna rättsprinciper (rättsvillfarelse) eller alt straff med hänsyn till
särskilda omständigheter eljest ej bör ifrågakomma, såsom exempelvis då
godset i laga ordning anmälts för tullmyndighet. Stadgad förverkandepåföljd
rubbas ej härav, vilket är av vikt med hänsyn till det preventiva syftet
med sagda förbud. De avse nämligen uteslutande sådana varor, vilkas
in- eller utförande är förenat med allmänfara av något slag. En straffbestämmelse,
som är avsedd att täcka all förekommande smuggling av ineller
utförselförbjudna varor, bör följaktligen gälla in- eller utförsel av sådana
varor i strid mot förbud.

Styrelsen anför vidare bl. a.

överträdelser av import- eller exportförbud eller åsidosättande av inskränkningar
i in- eller utförselrätten för gods äro, såsom tidigare anförts,
avhängiga av den materiella innebörden av dessa förbud och inskränkningar.
Straffbarheten av sådana förfaranden kan därför anknytas till anmälningsskyldighet
allenast under förutsättning, att detta överensstämmer med
in- eller utförselbegreppet i den särskilda import- eller exporlförbudsförfattningen.
Vad angår åtskilliga sådana författningar framgår in- eller utförselbegreppet
av själva författningen eller dess syfte. Så är dock ej alltid
fallet. Transiteringsförordningen innehåller ej heller någon fullständig reglering
av vad som gäller i införselhänseende enligt olika importförbudsförfattningar.
Under alla förhållanden låter det sig emellertid av tidigare anförda
skäl icke göra att reglera begreppet förbjuden in- eller utförsel genom
en summarisk, generell föreskrift i den nya lagen. I vilken mån in- eller
utförselreglerad vara må till riket införas och här uppläggas eller transiteras
eller utföras, måste bli beroende av vad därom gäller enligt den särskilda
författningen eller eljest meddelad föreskrift.

Styrelsen framhåller i fortsättningen av sitt yttrande, att överträdelse av
in- eller utförselförbud ej bör anknytas till anmälningsskyldigheten även ur
den synpunkten, att straffbart sådant förfarande bör anses föreligga också
i det fallet, att någon med uppsåt att överträda in- eller utförselförbud anmäler
av förbudet omfattad vara till in- eller utförsel och lyckas uppnå sitt
syfte. Man får nämligen icke räkna med att tullverkets kontroll å efterlevnaden
av införsel- och särskilt utförselförbud utgör ett automatiskt osvikligt
hinder mot överträdelser av sagda slag.

Utredningens förslag att under brottstypen varusmuggling exklusivt hänföra
vilseledande förfaranden jämväl i sådana fall där dessa i
gällande rätt bestraffas enligt strafflagen godtages av övervägande antalet
remissinstanser. BI. a. har samtliga judiciella myndigheter ej haft något att
erinra mot en sådan lösning. Utredningen rörande specialstraffrätten uttalar
att den genomgående delar de uppfattningar i rent straffrättsliga frå -

Kungl. Maj:ts proposition nr Ilo år W60

gor, som kommit till uttryck i betänkandet, och ansluter sig till de 1 ramlagda
förslagen rörande ansvarsbestämmelsernas utformning. Hovrätten för
Övre Norrland framhåller att utredningens förslag i förevarande hänseende
innebär en icke oväsentlig ändring i den principiella utformningen av brottsbegreppet.
Hovrätten finner dock ändringen ägnad att förenkla bedömningen
utan att därmed i realiteten kraften i samhällets reaktion eftersättes.
Rådhusrätten i Hälsingborg uttalar sin särskilda tillfredsställelse över den
klara gränsdragning som förslaget innefattar mellan varusmugglingslagstiftningen
och strafflagens bedrägeribestämmelser.

Riksåklagarämbetet yttrar i förevarande fråga följande.

Vad härefter beträffar förhållandet mellan varusmugglingsbrottet och
det allmänna bedrägeribrottet finner ämbetet den av utredningen förordade
lösningen, enligt vilken svikligt förfarande i samband med tullbehandling
av gods uteslutande skall bedömas som varusmuggling eller försök därtill,
i nuvarande läge vara den bästa. Den synes ur praktiska och systematiska
synpunkter innebära betydande fördelar i förhållande till gällande ordning.
Såsom utredningen framhållit lärer det ej nu kunna komma i fråga att särskilt
för tulldefraudationerna införa någon ny straffbestämmelse i strafflagens
bedrägerikapitel. Med avseende å defraudalionsbrotten överhuvud
kan det emellertid vara anledning att i framtiden i ett vidare sammanhang
överväga att sammanföra dessa brott i bedrägerikapitlet till en särskild
brottstyp. En sådan åtgärd torde kunna medverka till att hos allmänheten
åstadkomma en annan och allvarligare syn på defraudationsbrotten. En reform
av antytt slag kan emellertid uppenbarligen ej genomföras i förevarande
sammanhang. Värdet ur allmänpreventiv synpunkt av att även i fortsättningen
ha vissa typer av tulldefraudation straffbara som bedrägeri synes
å andra sidan icke uppväga de svagheter, som äro förbundna med en
dylik ordning. Det må framhållas, att enligt förslaget maximistraffet för
grov varusmuggling är detsamma som enligt 21 kap. 1 § strafflagen för bedrägeri
av normal svårighetsgrad.

En viss tvekan beträffande lämpligheten av den föreslagna lösningen uttalas
av överståthållarämbetet, som jämväl beträffande denna fråga hänvisar
till det av statsåklagaren ingivna yttrandet i vilket framhålles, att ett
genomförande av utredningens förslag skulle medföra att tullbedrägeri åsattes
en avsevärt mindre vanhedrande stämpel, något som ur allmänpreventiva
synpunkter kunde medföra icke önskvärd effekt.

Generaltiillstyrelsen ställer sig avvisande till en reglering av de vilseledande
förfarandena i enlighet med förslaget och understryker att det finns
särskild anledning att ur preventionssynpunkt uppmärksamma denna brottstyp Styrelsen

anför härom.

Tidigare var tulltaxeringen i huvudsak baserad på vad myndigheten själv
iakttog rörande godsets beskaffenhet och myckenhet. Utrymmet för vilseledande,
utöver manipulationer med själva godset, var därför begränsat.
I den mån värdetullar fått ökad användning ha möjligheterna till vilseledande
ökats, eftersom tullvärdeberäkningcn måste i huvudsak baseras på importörens
uppgifter och företedda handlingar. I den nya tulltaxan bär värdetullsystemet
blivit förhärskande. Sveriges deltagande i ett frihandelsom -

Kungl. Maj:Is proposition nr 115 år 1960

råde med avveckling av tullarna länderna emellan kan förutsättas ge utrymme
för en ny form av vilseledande vid tullbehandling, nämligen vilseledande
i fråga om importvaras ursprung. Under senare år har dessutom tulllaxeringsförfarandet
förskjutits i riktning mot att även vid fastställandet
av godsets beskaffenhet och mängd bygga mindre på inspektion av godset
och mera på lämnade uppgifter. Denna utveckling fortgår.

Styrelsen fortsätter.

De vilseledande förfarandena kunna utgöra antingen defraudationsbrott,
nämligen då tull eller annan allmän avgift genom sådant förfarande undandrages
statsverket, eller överträdelse av import- eller exportförbud. I senare
fallet föreligger ej något förmögenhetsbrott i egentlig mening. Det synes
ej böra möta något hinder att underkasta sådana överträdelser av importoch
exportförbud enahanda straffrättsliga reglering som smugglingsbrott.
Vad angår de vilseledande defraudationsbrotten, ter sig saken däremot annorlunda.
Sålunda ha i 4 § 1 mom. 1923 års varuinförsellag avsedda vilseledande
förfaranden alltsedan tillkomsten av 1864 års strafflag ansetts innefatta
bedrägeribrott. Såsom ovan nämnts innehåller stadgandet i detta hänseende
en hänvisning till allmänna strafflagen. Där förutsättningar därför förelegat,
ha sådana förfaranden också genomgående bestraffats såsom bedrägeri.
Det möter därför starka betänkligheter mot att, såsom utredningsmannen
töreslagit, undantaga tullbedrägeri från allmänna strafflagens tillämpning,
i varje fall då fråga är om grövre former av tullbedrägeri. Detta skulle
otvivelaktigt innebära en brytning med numera hävdvunnen rättsåskådning.
Ej heller kan vad som förekom vid tillkomsten av skattestrafflagen anses
utgöra tillräckligt stöd för utredningsmannens förslag i nu förevarande hänseende.

I anledning av vad utredningen anför därom att för straffbarhet fordras
undandragande av tull eller annan avgift i det särskilda fallet
uttalar generaltullstyrelsen att i fråga om de fiskaliska smugglingsbrotten
bör brottsdefinilionen — i likhet med gällande rätt —- innefatta avgiftspliktigt
varuslag och ej förutsätta avgiftsplikt i det särskilda fallet. Styrelsen
åberopar utgången i rättsfallet NJA 1948 s. 420. Styrelsen fortsätter.

Brottsdefinitionen bör vid dessa brott anknytas till den i tullstadgan föreskrivna
anmälningsskyldigheten vid in- eller utförsel av gods. Undantag
från denna skyldighet i fall, då förutsättningar för avgiftsfrihet föreligga,
bör regleras i tullstadgan och ej i en strafflag. En sådan reglering förutsätter
Styrelsen också skola äga rum i samband med den nya lagen. Vad angår
gods av sådant slag, som endast är underkastat import- eller exportförbud,
är det. däremot naturligt, att brottsdefinitionen anknytes till förbudets tilllämplighet
i det särskilda fallet (jämför propositionen 99/1949 sid. 59, lagrådets
uttalande).

Utredningens ställningstagande till frågan om rättsvillfarelse
möter gensaga från hovrätten över Skåne och Blekinge, som anser att det
saknas rationella skäl att göra skillnad mellan misstag beträffande existensen
av ett import- eller exportförbud och misstag rörande tullplikt. Vad
som anförts om bedömningen i praxis av vissa fall av oriktig deklaration
synes enligt hovrättens mening knappast utgöra tillräckligt stöd för den

Kungl. Maj:ls proposition nr 115 år 1960

av utredningen intagna ståndpunkten. Misstag synes böra bedömas på samma
sätt, oavsett varusmugglingens art och kunna leda till straffrihet allenast
då misstaget är ursäktligt.

Utformningen av straffskalan föranleder yttranden från vissa remissmyndigheter.
Bl. a. föreslår riksåklagarämbetet att i straffskalan för
fall av normal svårhetsgrad införes jämväl fängelse i högst sex månader och
hovrätten över Skåne och Blekinge förordar att dagsböter utgår ur skalan
för grovt brott. Rådhusrätten i Göteborg däremot anser att den särskilda
straffskalan för ringa fall bör slopas och att straffskalan för normalfall i
stället bör vara penningböter, högst 300 kronor, eller dagsböter.

Departementschefen

Utredningens förslag till lagstiftning avser att i princip omfatta all slags
införsel eller utförsel av varor som sker i strid mot gällande bestämmelser.
Möjlighet föreligger dock att i författning angående förbud mot införsel eller
utförsel av visst gods meddela särskilda föreskrifter om påföljder som
därvid skall tillämpas med uteslutande av de allmänna reglerna i förslaget.
Under ett gemensamt brottsbegrepp -— varusmuggling — hänför utredningen
såväl gärningar som innebär undandragande av tull eller annan allmän
avgift som gärningar som utgör överträdelser av import- eller exportförbud.
Såsom rekvisit för straffbarhet kräves att in- eller utförseln sker utan att det
gives till känna hos vederbörlig myndighet. Brottsbegreppet omfattar, förutom
olovligt hemlighållande av en vara vid in- eller utförsel, jämväl vilseledande
förfarande angående en varas behandling i tullhänseende.

Att den nya lagstiftningen göres tillämplig på i princip all slags olovlig
införsel och utförsel av varor har inte väckt erinran i något remissyttrande.
Även den av utredningen förordade utformningen av det centrala brottsbegreppet
tillstyrkes av nära nog samtliga remissinstanser. Generaltullstyrelsen
ställer sig dock i detta hänseende avvisande till utredningens förslag
och förordar differentiering i olika hänseenden mellan brott mot tullbestämrnelser
och mot import- och exportbestämmelser.

I fråga om tillämpningsområdet delar jag utredningens mening,
att den nya lagstiftningen i princip bör avse all slags införsel eller utförsel
av varor, som sker i strid mot gällande bestämmelser. Därigenom vinnes
bl. a. den fördelen, att man kan undanröja splittringen på olika författningar
av de bestämmelser som nu finns om straff och andra påföljder för
överträdelser av smuggellagstiftningen. Genom att alla sladganden som anses
erforderliga i detla hänseende sammanföres i princip till en enda författning
ernås att bestämmelserna blir enhetliga och överskådliga.

Av nu gällande författningar med bestämmelser om straff för olovlig införsel
eller utförsel föreslår utredningen att ett fåtal — bl. a. valutaförordningen
— skall undantagas från lagens tillämpningsområde. Även i denna
del kan jag väsentligen ansluta mig till utredningens ståndpunkt. Jag återkommer
till hithörande spörsmål i specialmotiveringen.

Kungl. Maj:is proposition nr 115 år 1960

Utredningens förslag att under en gemensam straffrättslig reglering hänföra
såväl förfaranden som medför att tull eller annan avgift
undandrages statsverket som gärningar vilka innefattar överträdelser av
import- eller exportförbud innebär, att det gemensamma brottsbegreppet
omfattar förfaranden, som, sett ur synpunkten av de intressen som
kränkes, kan vara av tämligen olikartad natur. Vid fall av undandragande
av tull eller avgift föreligger ett s. k. defraudationsbrott, där angreppsobjektet
främst utgöres av kronans fiskaliska intresse. Vid meddelande av import-
eller exportförbud är det främst andra samhällsintressen än det fiskaliska
som skall tillgodoses. Flertalet sådana förbud har näringspolitisk motivering,
medan andra är förestavade av hänsyn till allmän säkerhet eller
sundhet i samhället. De straffbelagda gärningar som här avses uppvisar
emellertid alla det gemensamma draget att de innebär kränkning av ett
statligt intresse som är förbundet med införsel eller utförsel av en vara. I
yttre hänseende är gärningarna med varandra helt överensstämmande, såtillvida
att underlåtenhet att tullangiva en vara eller lämnande i samband
med en varas tullbehandling av vilseledande uppgift kan föranleda i ett fall
att tull eller avgift undandrages statsverket och i ett annat fall att varan
införes eller utföres i strid mot förbud. Att till en brottstyp hänföra det förra
slaget av handlingar och till en annan brottstyp handlingar av det senare
slaget skulle således innebära att man gjorde åtskillnad mellan handlingar
som i yttre avseenden är helt identiska. På grund härav finner jag betänkligheter
ej möta ur principiell synpunkt mot att underkasta de ifrågavarande
gärningstyperna en enhetlig straffrättslig reglering.

Generaltullstyrelsen anser emellertid att en differentiering är påkallad ur
synpunkten av att brottsbeskrivningen ej kan anknyta till anmälningsplikten
vid båda gärningstyperna. Sålunda bör enligt styrelsen endast
vid de hithörande defraudationsbrotten för straffbarhet krävas, att anmälningsskyldighet
gentemot tullverket åsidosättes, medan dylikt åsidosättande
icke bör angivas som rekvisit vid brott mot import- eller exportförbud.
Anledningen härtill är enligt styrelsen, att brottsbeskrivningen vid överträdelse
av s. k. absoluta import- eller exportförbud ävensom vid illegitim frihamnstrafik
ej kan anknytas till anmälningsskyldigheten för godset. Såsom
exempel på varuslag som är föremål för absolut import- eller exportförbud
anger styrelsen vissa narkotiska ämnen enligt 9 § kungörelsen den 16 september
1933 (nr 559). Styrelsen anser att straffbar överträdelse av in- eller
utförselförbud bör anses föreligga även i det fallet att någon med uppsåt att
överträda förbudet anmäler varan i vederbörlig ordning och lyckas uppnå
sitt syfte.

Med anledning av vad generaltullstyrelsen anfört vill jag erinra om att
brottsbeskrivningen vid överträdelser av gällande import- och exportförbudsförfattningar
i flertalet fall anknyter till anmälningsskyldighet och att
följaktligen som rekvisit för straffbarhet kräves, att anmälningsskyldigheten
åsidosatts. På detta sätt har brottsbeskrivningen utformats -— förutom

Kungl. Majrts proposition nr 115 är 1960

i varuulförselJagen —- genomgående i samtliga författningar om import- och
exportförbud med handelspolitisk motivering ävensom i ett flertal författningar,
som avser varor, vilkas in- eller utförande är förenat med allmänfara
av något slag (t. ex. giftstadgan, veterinära införselkungörelsen). I de
fall där broltsbeskrivningen i den särskilda författningen erhållit en mera
vid avfatlning och angivits avse införsel eller utförsel av varan »i strid mot»
förbudet sker rättstillämpningen dock regelmässigt så, att lagföring ej ifrågakommer
om varan i behörig ordning anmäles. Annan påföljd inträder då
regelmässigt ej än att varan stoppas och omhändertages av tullmyndigheten.
En generellt avfattad brottsbeskrivning för överträdelser av import- och exportförbud
i enlighet med vad generaltullstyrelsen förordat skulle i vissa
hänseenden kunna innebära en utökning av det straffbara området. Förutsättning
för straffbarhet skulle sålunda enligt generaltullstyrelsens förslag
kunna föreligga även i de fall då någon i god tro och med vederbörligt iakttagande
av föreskriven anmälningsskyldighet söker införa eller utföra en
vara som ligger under import- eller exportförbud. Erfarenheterna av de gällande
bestämmelserna i ämnet talar ej för att någon utvidgning av det straffbara
området är påkallad. Den praxis som utbildat sig för de fall då brottsbeskrivningen
ej anknyter till anmälningsplikten utvisar fastmer, att det
straffbara området i praktiken ansetts böra begränsas, oavsett författningarnas
ordalydelse. Icke heller har någon av de myndigheter, som särskilt har
att bevaka de intressen som uppbär förbuden i fråga ansett sig böra föreslå
ett frångående av utredningens förslag på denna punkt.

Vad särskilt angår de av generaltullstyrelsen omnämnda absoluta importeller
exportförbuden bör framhållas, att de är ytterligt fåtaliga. Förutom införsel
och utförsel är i dessa fall jämväl ofta innehav av varan underkastat
straffpåföljd. I det nämnda exemplet, avseende bl. a. opium berett för rökning,
är sålunda införsel, utförsel och innehav av varan straffbelagt och underkastat
förverkandepåföljd. Utan risk för minskad effektivitet torde därför
straffbestämmelsen mot olovlig införsel av varan kunna även för detta fall
anknytas till anmälningsplikten. Jag vill därvid erinra om att enligt den nuvarande
avfattningen av narkotikakungörelsen hänvisar straffbestämmelsen
i fråga om utförsel till varuutförsellagen, som ju för straffbarhet förutsätter
att varan ej givits till känna hos vederbörlig myndighet. Mot att jämväl införselbrottet
uppbygges på likartat sätt har medicinalstyrelsen ej haft något
att erinra. Brott mot förbudet att inneha varan torde föreligga så snart varan
förts in på landterritoriet eller finnes ombord å fartyg, som anlöpt svensk
hamn.

I fråga om frihamn gäller att denna är att anse som utrikes ort beträffande
tull- och andra allmänna avgifter, medan däremot i princip importoch
exportregleringen är tillämplig även därstädes. Undandragande av tull
eller avgift kan således ej förövas inom frihamn men däremot kan införseleller
utförselförbud överträdas genom illegitim varutrafik till eller från frihamn.
Införes eu importförbjuden vara till frihamnsområde i syfte att
smuggla varan in i landet, föreligger försök till varusmuggling eller — om

Kungi. Maj:ts proposition nr 115 år 1960

den brottslige kan anses redan på detta stadium ha åsidosatt anmälningsskyldighet
—- fullbordat sådant brott. Även för dessa speciella fall torde
sålunda utan olägenhet en straffbestämmelse för överträdelse av importeller
exportförbud kunna anknytas till en anmälningsskyldighet för godset.

I anledning av vad som vid remissbehandlingen anförts om att det vid
vissa importförbud kunde vara motiverat att låta straffansvaret gälla uppsåtlig
införsel även i de fall då gärningsmannen väl gjort anmälan hos tullmyndighet
men — utan vilseledande — begagnat sig av dess ouppmärksamhet
eller förbiseende, vill jag erinra om att i den viktigaste författningen
på detta område, nämligen den veterinära införselkungörelsen, straffbestämmelserna
utformats under anknytning till angivningsplikten utan att hittills
olägenheter uppstått. Införsel- och utförselkontrollen är beträffande varuslag
som representerar allmänfara av något slag så sträng, att risken är ganska
ringa för alt en vara, om anmälningsskyldigheten iakttages, inkommer eller
utföres i strid mot förbudet. Jag vill slutligen understryka att i kravet på
att varan skall givas till känna ligger, att anmälan angående varan skall vara
riktig och fullständig.

Med hänvisning till vad jag nu anfört anser jag mig kunna biträda utredningens
förslag om att under ett gemensamt brottsbegrcpp sammanföra
förfaranden, som innebär såväl undandragande av tull eller avgift som
överträdelser av import- eller exportförbud, och att såsom förutsättning för
straffbarhet vid båda brottstyperna kräva att anmälningsskyldigheten åsidosatts.

Vad härefler beträffar de vilseledande förfarandena är det enligt
min mening en klar olägenhet att, såsom för närvarande, ha straffbestämmelser
beträffande tulldefraudationer i skilda författningar. Ur praktiska
och systematiska synpunkter skulle det innebära betydande fördelar i förhållande
till gällande ordning om dessa förfaranden enhetligt reglerades.
Såsom riksåklagarämbetet anfört skulle vissa skäl kunna tala för att detraudationsbrott
överhuvud enhetligt regleras i strafflagen. En dylik lösning
kan emellertid, som ämbetet också anmärker, ej genomföras i förevarande
sammanhang. Vid ställningstagande till frågan har jag funnit, att värdet ur
allmänpreventiv synpunkt att även i fortsättningen ha vissa typer av tulldefraudationer
straffbara som bedrägeri ej uppväger de nackdelar som ur
praktiska och systematiska synpunkter är förenade med en sådan ordning.
Jag finner mig därför kunna förorda utredningens förslag att tulldefraudationerna
bör i likhet med andra vilseledande förfaranden i samband med
införsel eller utförsel av varor, med uteslutande av strafflagen, hänföras under
den föreslagna lagen. Emellertid anser jag i likhet med generaltullstyrelsen
att det är angeläget att särskilt uppmärksamma denna brottstyp ur
preventionssynpunkt. Såsom närmare skall utvecklas i ett senare sammanhang
anser jag att en viss höjning bör ske av de i betänkandet föreslagna
straff skalorna. Bl. a. bör frihetsstraff införas i skalan för smugglingsbrotl
av normal svårhetsgrad. I samband därmed bör brott, vid vilket gärnings -

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1960

mannen begagnat sig av vilseledande, uteslutas från tillämpning av den
lindrigare straffsats som föreslås för ringa brott.

I fråga om gränsdragningen mellan gärningar som innebär ett
hemlighållande av varan och ett vilseledande i samband med varans tullbehandling
framhåller utredningen, att den ledande synpunkten bör vara
om godset kan anses hemlighållet eller icke. Till denna uppfattning kan jag
ansluta mig. På området har utbildat sig en viss praxis i vilken ändring
ej avses skola ske. Sålunda torde föreligga hemlighållande och ej vilseledande
om t. ex. en resande i strid mot rätta förhållandet nekande besvarar
en fråga om tullpliktigt eller in- eller utförselförbjudet gods medföres. Den
resande har i ett sådant fall endast sökt undandraga tullverket kännedom
om godsets existens. Företeende av ett oriktigt intyg eller annan vilseledande
handling, exempelvis en oriktig faktura, bör däremot ses som ett
försök att vilseleda i samband med tullbehandlingen av godset. Det bör i
detta sammanhang vidare anmärkas, att även i fall då en resande ställer
sitt resgods till förfogande för tullkontroll torde hans anmälningsplikt innebära,
att han är skyldig att självmant riktigt anmäla medfört gods för
vilket skall erläggas tull eller avgift eller vilket ej får fritt införas eller
utföras.

För straffbarhet anser jag i likhet med utredningen att det icke bör vara
tillräckligt att varan är av tullpliktigt slag eller att import- eller exportförbud
meddelats beträffande den vara det gäller. Därutöver bör det på sätt
utredningen utvecklat fordras att i det särskilda fallet, varom
fråga är, skall erläggas tull eller annan avgift eller att införseln eller utförseln
sker i strid mot förbud. Underlåtenhet att i annat fall anmäla vara
för tullmyndighet utgör närmast en ordningsförseelse som blir att bedöma
enligt tullstadgans ansvarsbestämmelser.

I anslutning till vad utredningen anfört angående rättsvillfarelse
vill jag instämma i hovrättens över Skåne och Blekinge uttalande att sådana
fall bör behandlas enhetligt vare sig misstaget hänför sig till tullplikten
eller till existensen av ett import- eller exportförbud. Det finnes enligt min
mening ej tillräcklig anledning att, såsom utredningen förutsatt, låta förutsättningarna
för straffbarhet vara olika alltefter som misstaget hänför
sig till tullplikten eller till existensen av import- eller exportförbudet. De
förfaranden som straffbeläggs under den gemensamma brottsbeskrivningen
är så närbesläktade, att hithörande bestämmelser bör vara enhetliga, övervägande
skäl torde därvid tala för att man tillämpar de allmänna grundsatser
som utbildats inom straffrätten och att straffrihet inträder allenast
då misstaget är ursäktligt.

Till straffskalornas närmare utformning återkommer jag i detalj
motiveringen. Mot förslaget att rubricera samtliga hithörande brott
med ordet varusmuggling har jag intet att erinra.

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1960

Bötessystemet

Utredningen

Utredningen erinrar om att inom smuggellagstiftningen saknas ett efter
enhetliga regler utformat bötessystem. Enligt vissa författningar skall böterna
sålunda bestämmas i dagsböter under det att vid flertalet brott enligt
varuinförsel- och spritinförsellagarna böterna är normerade. Den bristande
enhetligheten framhäves än mer därav att varuinförsel- och spritinförsellagarna
uppvisar sinsemellan olika beräkningsgrunder för de normerade böterna.
Även om det i princip är tänkbart att i en ny lagstiftning föreskriva
normerade böter för gärningar som innebär undandragande av tull eller avgift
och i övrigt dagsböter, är enligt utredningen en sådan lösning ej att
förorda. Den skulle leda till ojämnheter i det straffrättsliga bedömandet
som för det allmänna rättsmedvetandet måste te sig godtyckliga, varjämte
den skulle medföra att sedvanliga konkurrensregler ej skulle kunna tillämpas.
Vidare skulle det bli nödvändigt att till skilda gärningstyper hänföra
å ena sidan gärningar, som innebär undandragande av tull eller annan avgift,
och å andra sidan gärningar, som utgör överträdelser av import- och
exportförbud. Utredningen anser därför att i en ny lagstiftning ett enhetligt
bötessystem måste ifrågakomma.

Vid valet mellan ett system med normerade böter och ett system med
dagsböter framhåller utredningen, att dagsbotssystemet numera praktiskt
taget genomgående tillämpas och att det huvudsakliga tillämpningsområdet
för normerade böter utgöres av skattestrafflagen samt varuinförsel- och
spritinförsellagarna. Utredningen understryker, att den synpunkt som i samband
med dagbotssystemets införande främst anfördes till förmån för detta
bötessystem, nämligen att bötesstraffet borde anpassas efter den dömdes
betalningsförmåga, gör sig gällande med samma styrka inom smuggellagstiftningen
som inom övriga områden av straffrätten. Med dagsbotssystemet
är vidare förenat den fördelen att brottets svårhetsgrad kommer till uttryck
i bötesdomen, vartill kommer den praktiska fördelen, att det möjliggör användning
av strafföreläggande. Tillämpning av ett system med normerade
böter i fråga om brott mot import- eller exportbestämmelser skulle innebära
ett frångående av det på detta område i gällande lagstiftning genomgående
tillämpade dagsbotssystemet.

Efter en redogörelse för de skäl, som vid tillkomsten av skattestrafflagen
anfördes mot att göra dagsbotssystemet tillämpligt på deklarationsbrotten,
framhåller utredningen att dessa skäl ej kan anses äga motsvarande giltighet
i fråga om smugglingsbrotten och yttrar.

Det förhåller sig visserligen så, att smuggling av tull- eller eljest avgiftspliktiga
varor liksom falskdeklaration som regel har vinningslystnad till
motiv. Vid smugglingsbrott, som innebär överträdelse av import- eller exportförbud,
föreligger emellertid icke något direkt syfte hos gärningsmannen
att förskaffa sig en vinst på det allmännas bekostnad. Motivet är här
vanligen likartat med motivet vid brott mot ransoneringslagstiftningen, som

Kungi. Maj.ts proposition nr 115 år 1960

genomgående stadgar dagsböter. Vad beträffar synpunkten, att den brottslige
vid gärningar, som i utpräglad grad karakteriseras av ett vinningssyfte,
bör icke blott berövas vinsten av sitt brottsliga handlande utan därutöver
tillfogas en kännbar ekonomisk förlust, lärer denna synpunkt, i den mån
den har aktualitet vid smugglingsbrotten, i tillräcklig grad kunna tillgodoses
genom regler om förverkande av smuggelgods och forslingsredskap.
Även med nuvarande bötessystem torde förverkandepåföljden ofta för såväl
den brottslige som hans omgivning framstå som en långt mera kännbar
påföljd än bötesstraffet. Jämväl det nu framlagda förslaget upptager regier
om förverkande av smuggelgods och föremål, som använts som hjälpmedel
vid smugglingsbrott. Förverkande av smuggelgodset eller dess värde
skall som regel inträda. Endast om påföljden av särskilda skäl finnes uppenbart
obillig må den helt eller delvis eftergivas. Hjälpmedel förverkas,
när det är påkallat till förebyggande av smuggiingsbrott eller eljest av särskilda
skäl. Den förlust, som genom förverkande drabbar den brottslige,
inskränker sig sålunda icke till vinningen av det brottsliga handlandet utan
sträcker sig i de flesta fall vida längre. Härtill kommer så bötesstraffet. Att
vid sidan av bestämmelser om förverkande, sådana som de föreslagna, tilllämpa
ett bötessystem, som anordnats med tanke på att tjäna ett konfiskatoriskt
syfte, kan i själva verket sägas innebära, att konfiskationssynpunkten
tillgodoses i dubbel måtto. Till stöd för ett system med normerade böter
i skattestrafflagen anfördes också, att, då böternas storlek vore beroende
av storleken av det undandragna skattebeloppet, det regelmässigt uppstode
en viss relation även mellan den brottsliges ekonomiska förhållanden och
det utdömda straffet. Något motsvarande argument kan uppenbarligen icke
åberopas för smugglingsbrottens del. På detta område kan sålunda ett system
med normerade böter icke i någon mån tillgodose det av sociala rättvisehänsyn
betingade önskemålet, att bötesstraffet anpassas efter den sakfälldes
betalningsförmåga.

Utredningen framhåller vidare att som ett argument mot införandet av
ett enhetligt dagsbotssystem har pekats på de svårigheter att införskaffa
tillförlitliga dagsbotsutredningar som föranledes därav, att brottslingsklientelet
till stor del utgöres av utlänningar och sjöfolk. Enligt utredningen
kan väl vissa svårigheter att införskaffa tillförlitliga dagsbotsuppgifter tänkas
uppkomma men dessa bör ej överdrivas.

Däremot finner utredningen att en övergång till dagsbotssystemet kan antagas
komma att försvåra möjligheten för en tulltjänsteman som erbjudes
deposition till säkerhet för blivande böter att med någon större grad av
säkerhet beräkna det bötesbelopp, som kan tänkas bli utdömt. Denna svårighet
anser emellertid utredningen i väsentlig utsträckning kunna undanröjas
genom att för bagatellfallen införa en straffskala med penningböter.
Med hänsyn till smugglingsbrottens i allmänhet mycket bagatellartade karaktär
räknar utredningen med att det vida övervägande antalet smugglingsbrott
kommer alt bestraffas med penningböter. Till belysning härav
anföres, alt enligt eu inom generaltullstyrelsen verkställd beräkning antalet
smugglingsmål i vilka bötesbeloppet ej översteg 300 kronor under åren
1957 och 1958 uppgick till åtminstone 90 % av hela antalet mål.

I enlighet med det anförda föreslår utredningen, att bötessystemet i cn
ny lagstiftning utformas enhetligt med dagsböter, kombinerat med penningböter,
högst 300 kronor, för ringa fall.

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1960

Yttrandena

Utredningens förslag att övergå från systemet med normerade böter till
dagsbotssystemet och för ringa fall penningböter intill visst belopp tillstyrkes
eller lämnas utan erinran av samtliga remissinstanser med undantag
av generaltullstyrelsen och kommerskollegium. I flera yttranden har därvid
framhållits som en fördel att ett frångående av systemet med normerade
hhter möjliggör strafföreläggande i smuggelmål.

Hovrätten över Skåne och Blekinge vill särskilt uttala sitt gillande av förslaget
i denna del. Hovrätten finner, att utredningen med rätta framhållit,
att förverkandepåföljd jämte normerade böter, anordnade med tanke på
att tjäna ett konfiskatoriskt syfte, i själva verket innebär att konfiskationssynpunkten
tillgodoses i dubbel måtto. Det nuvarande systemet leder ej
sällan till stötande resultat och det är enligt hovrätten önskvärt att detta
avskaffas och ersättes med regler som gäller för praktiskt taget alla andra
fall då förseelser straffas med böter. Länsstyrelsen i Kopparbergs län finner
vid valet mellan normerade böter och dagsböter dagsbotssystemet äga
avgjort företräde och länsstyrelsen kan ej finna något som helst skäl för
att man inom smuggellagstiftningen icke skulle övergå till det inom övriga
områden av straffrätten gällande dagsbotssystemet enligt vilket bötesstraffet
anpassas efter den sakfälldes betalningsförmåga. Utredningen rörande
specialstraffrätten vill understryka riktigheten av synpunkten att normerade
böter, anordnade med tanke på att tjäna ett konfiskatoriskt syfte, i själva
verket innebär att konfiskationssynpunkten tillgodoses i dubbel måtto.
Utredningen framhåller vidare att den i samband med granskningen av förverkandelagstiftningen
haft anledning att genomgå gällande bestämmelser
om normerade böter och därvid kommit till den uppfattningen, att dessa i
flertalet fall kan ersättas med dagsböter, i vissa fall i förening med förverkande.
Den svårighet, som kan yppa sig att åstadkomma tillfredsställande
dagsbotsutredningar, väger lätt i jämförelse med de fördelar som dagsbotssystemet
medför.

Riksåklagarämbetet anser de av utredningen redovisade skälen för att
frångå systemet med normerade böter övertygande samt fortsätter.

För närvarande förekommer i avsevärd omfattning, att den, som ertappats
med smuggling, hos vederbörande tulltjänsteman deponerar ett belopp till
säkerhet för blivande böter. Även om det efter en bötesreform blir möjligt
att i smugglingsmål använda strafföreläggande, torde depositionssystemet
icke heller i fortsättningen kunna avvaras. Det kan icke uteslutas, att en
övergång från normerade böter till ett system med dagsböter och penningböter
till en början kan medföra vissa svårigheter för tulltjänstemännen,
när det gäller att beräkna storleken av belopp, som bör deponeras. Med hänsyn
härtill torde det bli nödvändigt på något sätt åstadkomma taxor till ledning
för tulltjänstemännen. I avvaktan på domstolspraxis synas dylika taxor
lämpligen kunna uppgöras av vederbörande åklagarmyndigheter i samråd
med generaltullstyrelsen. Därvid ligger det nära till hands att sätta bötesbeloppen
i något slags relation till värdet eller kvantiteten av smuggelgodset.
Sker detta, kommer förslaget i realiteten icke att medföra några mera djupgående
förändringar, när det gäller bötesreaktionen Det skulle vara värde -

Kungl. Maj:ts proposition nr Ilo år 1960

fullt, om under lagstiftningsärendets vidare behandling något uttalande kunde
göras rörande de principer, efter vilka straffmätningen bör ske. Här föreligger
ett praktiskt problem, som måste lösas. Den antydda svårigheten kan
emellertid uppenbarligen icke åberopas som något hinder mot ett genomförande
av det bötessystem, som föreslagits av utredningen.

Hovrätten för Övre Norrland finner den nuvarande ordningen med deposition
av böter i princip föga tilltalande. Möjligheterna till deposition utgör
i och för sig inget skäl att införa en särskild straffskala med penningböter.
Några större svårigheter torde ej föreligga att även i fråga om dagsböter
åvägabringa schablonerade föreskrifter till tulltjänstemännens ledning.
Då det ur straffmätningssynpunkt kan vara befogat att för rena bagatellförseelser
stadga penningböter, har emellertid hovrätten inget att erinra
häremot.

Föreningen Sveriges stadsfiskaler framhåller att skäl visserligen kan anföras
till förmån för systemet med normerade böter, framför allt att detta
system möjliggjort en säker förhandsberäkning av det bötesstraff som i det
enskilda fallet kan komma i fråga samt att den rättviseaspekt som anföres
till stöd för ett dagsbotssystem erhåller ringa utrymme om man beaktar
svårigheterna i många fall att erhålla tillförlitlig dagsbotsutredning. Å andra
sidan kan föreningen ej finna, att de skäl som talar för ett bibehållande av
det nuvarande systemet med normerade böter överväger. Inte minst önskvärdheten
av att slippa laborera med olika bötesformer beroende på om olaga
införsel avser brott mot tullförfattning eller mot en bestämmelse om
importförbud talar för en övergång till dagsböter. Då härtill kommer att
det konfiskatoriska syftet som normerade böter tjänar bör tillgodoses enbart
genom förverkanderegler, tillstyrker föreningen en övergång till dagsböter.

Föreningen Sveriges landsfiskaler vill endast ifrågasätta, om det är principiellt
lämpligt att låta både penningböter och dagsböter ingå i en gemensam
straff skala. Ur samma synpunkt förordar Sveriges allmänna tulltjänstemannaförening,
att ett odelat dagsbotssystem bör tillämpas.

Generaltullstyrelsen motsätter sig utredningens förslag och anser att normerade
böter av såväl principiella som praktiska skäl bör bibehållas för de
fiskaliska smugglingsbrotten, medan däremot i övriga fall bör tillämpas
dagsböter. De normerade böterna bör enligt styrelsens mening beräknas i
förhållande till undandragen tull eller avgift, varjämte, efter förebild från
skattestrafflagen, bör fixeras -— förutom lämpligt bötesminimum — en
maximigräns (högst sex gånger beloppet av undandragen avgift). Ett så
konstruerat bötesstraff innebär, framhåller styrelsen, detsamma som penningböter
intill ett visst maximibelopp, varför det blir möjligt för domstolarna
alt inom ramen för denna latitud ådöma rimliga böter för smugglingsbrott
i sådana fall, där de nuvarande stela reglerna driver böterna i höjden,
fieneraltullstyrelscn framhåller i sitt yttrande bl. a. följande.

Smugglingsbrott äro av samma natur som skattestrafflagens deklarationsbrott
så till vida, att båda dessa brottsarter ha sin grund i vinningssyftet.

5 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 11!)

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1960

Anledning att frångå bötesstraffets anknytning till det avgiftsbelopp, brottet
gäller, synes därför ej föreligga. Konfiskationspålöljden vid sådant brott
är en fristående påföljd, soin ej alltid drabbar smugglaren. Även om denna
påföljd kan ha samma verkan som straff utgör den dock ej i princip något
straff. Påföljden har också underkastats särskild reglering, enligt vilken den
i förekommande fall kan helt eller delvis bortfalla. Smuggelgods utgöres i
allmänhet av obeskattade varor (spritdrycker, tobaksvaror, parfymer etc.),
vilka till ringa kostnader anskaffats utomlands, i betydande utsträckning
såsom skcppsproviant, och sedan insmugglas antingen direkt eller efter inköp
ombord å trafikmedel. Värdet av smuggelgodset motsvarar i allmänhet
endast eu bråkdel av den avgift, som undandrages statsverket. Ivonfiskationspåföljden
medför, att avgiftsplikten bortfaller. Så är däremot ej fallcl
med deklarationsbrotten i skattestrafflagen. Vid dessa brott kvarstår skyldigheten
att utgiva undandragen skatt, oberoende av böterna. Avgiftsbestämda
böter medgiva ett enkelt och kostnadsbesparande förfarande vid beivrandet
av det stora flertalet smugglingsbrott. Övergång till dagsböter skulle
medföra ökade kostnader och besvär för tullverket och dessutom försvåra
indrivningen av böterna. Vad angår det betydande brottslingsklientel, som
utgöres av personer utan hemvist här i riket, nämligen sjöfolk och resande,
ter sig dagsbotssystemet såsom föga verklighetsbetonat. Det måste förutsättas,
att systemets tillämpning beträffande sagda klientel skulle bli genomgående
schablonmässig. Inom ramen för avgiftsbestämda böter enligt Styrelsens
förslag blir det möjligt för domstolarna att genomföra enhetlig bötestaxering
även för sådana fall, som förskylla högre böter än 300 kronor.
Härigenom skulle icke blott användningen av strafföreläggande befrämjas
utan även tullverkets befattning med bötesindrivningen i erkända fall i hög
grad underlättas. Vad angår spritdrycker och vin samt tobaksvaror bör i
överensstämmelse med vad som nu gäller om sistnämnda varuslag (22 § 1923
års varuinförsellag) såsom norm för bötesberäkningen användas den tullsats,
som gäller vid resandes införsel av sådana varor.

I fråga om smuggling av sådant gods, som ej är av avgiftspliktigt slag,
bör enligt generaltullstyrelsens mening endast ifrågakomma dagsböter. Styrelsen
fortsätter.

Vid olovlig befattning med gods av avgiftspliktigt slag kan visserligen
ifrågasättas användning av avgiftsbestämda böter. Behovet av sådana böter
gör sig emellertid här ej med samma styrka gällande som vid huvudbrottet.
De olika brotten begås i allmänhet ej i omedelbart sammanhang. Vanligen
uppdagas den olovliga befattningen med gods, varom nu är fråga, i
samband med annat brott, såsom fylleri, olovlig försäljning av rusdrycker
och tobaksvaror etc. Mot att dagsböter genomgående användas såsom bötesstraff
vid olovlig befattning med gods är därför ej något att erinra.

Jämväl kommerskollegium uttalar tveksamhet inför förslaget att ersätta
systemet med normerade böter med dagsböter. Kollegium anser den nuvarande
ordningen vara förenad med så påtagliga fördelar att det fordras
tungt vägande skäl för att avskaffa den. I fråga om önskvärdheten av att
kunna meddela strafföreläggande ifrågasätter kommerskollegium om icke
denna möjlighet kunde öppnas genom en ändring i rättegångsbalken av innebörd
att sådant föreläggande får användas även vid normerade böter intill
ett visst högsta bötesbelopp.

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1960

Departementschefen

Utredningen föreslår, att systemet med normerade böter, som för närvarande
i stor utsträckning förekommer inom smuggellagstiftningen, ersätts
av dagsbotssystemet, kombinerat med en särskild straffskala med
penningböter, högst J00 kronor, för ringa fall. Utredningen har till stöd för
sitt förslag framhållit vikten av att ett enhetligt bötessystem införes. I valet
mellan ett system med normerade böter och dagsbotssystemet anser utredningen
att det sistnämnda av olika skäl är att föredraga.

Av remissinstanserna har endast generaltullstyrelsen och kommerskollegium
framställt erinringar mot utredningens förslag. Generaltullstyrelsen
anser att vid vissa smugglingsbrott böterna alltjämt bör vara normerade i
förhållande till den undandragna avgiften medan vid andra smugglingsbrott
dagsböter bör tillämpas.

För egen del vill jag understryka, att det i eu ny lagstiftning är angeläget,
att bötessystemet utformas på ett enhetligt sätt. Bristen på enhetlighet i
detta hänseende betecknades också av första lagutskottet vid 1949 års riksdag
som en av de mest betänkliga svagheterna i den nuvarande lagstiftningen.
Förutom de av utredningen påtalade olägenheterna av att i en och
samma lag tillämpa ett system med i vissa fall normerade böter och i andra
fall dagsböter medför en sådan anordning, att bestämmelserna blir komplicerade
och svåröverskådliga.

Intager man ståndpunkten alt bötessystemet i den nya lagen bör utformas
på ett enhetligt sätt följer redan därav att man måste välja dagsbotssystemet.
Det ligger nämligen i sakens natur, att man inte kan använda normerade
böter i fråga om t. ex. brott mot import- eller exportförbud. Men jag
vill understryka, att även i övrigt starka skäl talar för en övergång från
normerade böter till dagsböter. Jag kan härvidlag ansluta mig till vad utredningen
anför. Dagsbotssystemet gör det möjligt att vid straffets utmätande
taga hänsyn till den brottsliges ekonomiska förhållanden, varigenom
straffet blir lika kännbart för alla, oavsett deras förmögenhetsvillkor. Att
böterna på detta sätt, bortsett från bagatellförseelser, skall anpassas efter
den åtalades inkomstställning och drabba den bärkraftige och mindre bärkraftige
lika hårt har i vårt land sedan årtionden ansetts vara ett självklart
socialt rättvisekrav. Systemet med normerade böter däremot leder ej sällan
till ojämnheter i det straffrättsliga bedömandet, och understundom drabbar
det alltför hårt. Att vid sidan av förverkandepåföljd tillämpa normerade
böter, som tillgodoser ett konfiskatoriskt syfte, innebär i själva verket,
såsom utredningen framhåller, att konfiskationssynpunkten tillgodoses i
dubbel måtto. Jag vill även i likhet med utredningen konstatera, att förhållandena
vid varusmuggling inte är jämförbara med dem som gäller på
skattestrafflagens vanliga tillämpningsområde, d. v. s. oriktig deklaration
för inkomstskatt. Å ena sidan föreligger inte här såsom vid smugglingsbrotten
normalt någon kompletterande konfiskationspåföljd. Å andra sidan innebär
de normerade böternas anknytning till storleken av den undandragna
inkomstskatten i sig själv en anpassning till den brottsliges ekonomiska
bärkraft.

Kungl. Maj.ts proposition nr H5 år 1960

Vissa svårigheter, framför allt att erhålla tillförlitliga dagsbotsuppgifter,
kan givetvis uppkomma beträffande sjöfolk och utlänningar. Dessa svårigheter
bör emellertid ej överdrivas. I många fall finns sålunda möjlighet att
hos den lokala skattemyndigheten kontrollera den bötfälldes inkomster. I
andra fall står erforderliga kontrollmöjligheter till buds genom förfrågning
hos befälhavaren eller andra befälspersoner. Självfallet bör man i nu
avsedda fall inte ställa alltför stora krav på en noggrann beräkning av belalningsförmågan.
Genom att penningböter införes för bagatellbrotten torde
för övrigt i praktiken penningböter komma att tillämpas i flertalet fall.
Det vida övervägande antalet smugglingsbrott utgöres nämligen av bagatellartade
fall, där endast penningböter torde komma i fråga.

Under hänvisning till det anförda vill jag förorda att bötessystemet utformas
i enlighet med utredningens förslag. Till tulltjänstemännens ledning
vid handhavandet av dagsbotssystemet torde vara lämpligt att, såsom riksåklagarämbetet
anfört, vissa vägledande anvisningar utarbetas. Sådana torde
i avvaktan på domstolspraxis kunna uppgöras av riksåklagarämbetet
och generaltullstyrelsen i samråd.

Förverkande m. m.

Utredningen

Utredningen erinrar inledningsvis om att förverkande i doktrinen angivits
kunna tjäna väsentligen tre olikartade rättsliga funktioner: en straffrättslig,
en politirättslig och en privaträttslig. Vid den straffrättsliga funktionen
av förverkande har påföljden främst till ändamål att tjäna som komplement
till och förläna eftertryck åt en straffbestämmelse genom att utöver
det egentliga straffet tillfoga lagöverträdaren förlust av egendom, som stått
i viss närmare relation till brottet eller brottslingen. Förverkandet tillgodoser
i dessa fall ett allmänpreventivt syfte och fungerar närmast som ett
bötesstraff. Vid förverkandepåföljd med politirättslig funktion är förverkandets
syfte främst att förebygga skada som hotar från egendom med hänsyn
till dennas ur någon synpunkt farliga beskaffenhet. Antingen kan egendomen
i sig själv besitta farliga egenskaper, såsom gifter och explosiva varor,
eller vara avsedd att komma till användning vid förövandet av brott, såsom
brottsverktyg och andra hjälpmedel. Vid den privaträttsliga funktionen har
förverkandepåföljden till ändamål att utjämna en orättmätig förmögenhetsökning
och fråntaga lagöverträdaren den vinning han eljest skulle erhålla
av sitt brottsliga handlande.

Att med utgångspunkt från dessa olika funktioner av förverkandepåföljden
systematisera förverkandebestämmelserna i olika författningar erbjuder
svårigheter, framhåller utredningen, främst av den anledningen, att en förverkanderegels
syfte ofta icke är renodlat. Utredningen anser förverkandereglernas
främsta ändamål inom smuggellagstiftningen vara att tillgodose
allmänpreventiva hänsyn och att fylla väsentligen straffrättsliga funktioner.
Bakom bestämmelserna ligger tanken att risken att förlora viss egendom

Kungl. Maj.is proposition nr Ilo år 1960

skall verka avhållande från att föröva smugglingsbrott. I fråga om förverkande
av forslingsredskap finner dock utredningen att påföljden åtminstone
delvis fyller en politirättslig funktion och avser att förebygga att redskapet
på nytt kommer till användning som hjälpmedel vid smugglingsbrott. Utpräglad
är den politirättsliga funktionen i sådana fall, när smugglingen avsett
varor, vilkas okontrollerade införsel till riket ur någon synpunkt anses
medföra allmänfara, såsom gifter, vapen, sjukdomsalstrande eller smittoförande
föremål o. d. I vissa fall torde bakom reglerna om förverkande av
smuggelgodset ligga syftet att beröva den brottslige vinningen av brottet.

Med hänsyn till att förverkandereglerna inom smuggellagstiftningen i
olika hänseenden fyller viktiga funktioner, främst den att verka broltsprevenerande,
anser utredningen sådana regler icke kunna undvaras i en ny
lagstiftning på området. Utredningen vill därför icke förorda att -— såsom
skett i den nya danska toldloven — alla regler om förverkande slopas. Förutsättningarna
för förverkande bör emellertid regleras enhetligt samt utformas
i så nära anslutning som möjligt till de allmänna reglerna om förverkande
i 2 kap. 16 och 17 §§ strafflagen (SL). Från denna utgångspunkt
ställer utredningen frågan i vilken utsträckning avvikelser från strafflagsbestämmelserna
är påkallade av smugglingsbrottens beskaffenhet eller eljest
av särskilda förhållanden.

En genomgående företeelse inom smuggellagstiftningen är att smuggelgodset
tillika med emballage eller kärl, vari det förvaras, förverkas. Denna
princip bör enligt utredningen i uppmjukad form bibehållas i en ny lagstiftning
på området. I enlighet härmed föreslår utredningen att smuggelgods
skall förverkas men att sådan påföljd må helt eller delvis eftergivas
om den av särskilda skäl är uppenbart obillig. Med hänsyn till de föreslagna
reglerna om förverkande av smuggelgods anser utredningen ej påkallat
med ett särskilt stadgande om förverkande av vinning av smugglingsbrott.

Reglerna i 2 kap. 17 § SL om förverkande av hjälpmedel vid brott motsvaras,
framhåller utredningen, inom smuggellagstiftningen av bestämmelser
om förverkande av forslingsredskap, som använts för transport av
smuggelgods samt av förvaringspersedlar, i vilka smuggelgods påträffats,
när persedlarna på grund av sin beskaffenhet är särskilt ägnade att användas
för smuggling. Vid ett ställningstagande till frågan i vad mån avvikelser
från bestämmelserna i 2 kap. 17 § SL är påkallade med avseende å föremål,
vilka använts som hjälpmedel vid smugglingsbrott, är enligt utredningen
i främsta rummet att beakta, att enligt strafflagsbestämmelserna förverkande
skall vara påkallat till förebyggande av brott eller eljest av särskilda
skäl. Utredningen erinrar om straffrättskommitténs uttalande att,
ehuru förebyggande av brott borde vara den ledande synpunkten vid prövningen
huruvida förverkande skulle ske, det dock borde kunna komma i
fråga alt meddela förverkandeförklaring även i vissa fall, där förverkande
ej erfordrades från denna synpunkt. En tillämpning av principerna i 2 kap.
17 § SL vid utformningen av nya regler om förverkande av hjälpmedel vid
smugglingsbrott skulle enligt utredningen medföra en förskjutning såtillvida,
att den brottsförebyggande funktionen kom i förgrunden. Detta för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1960

hållande anser utredningen emellertid ej utgöra hinder mot att bestämmelserna
utformas i överensstämmelse med strafflagsreglerna. Sambandet
med den brottsliga gärningen är icke lika påtagligt i fråga om hjälpmedel
vid smugglingsbrott som beträffande själva smuggelgodset och förverkande
av hjälpmedel synes ur allmänpreventiv synpunkt icke ha samma berättigande
som förverkande av smuggelgodset. Utredningen anser att allmänpreventionens
krav i tillräcklig grad kan tillgodoses inom ramen för bestämmelser
om straff och om förverkande av smuggelgodset. I enlighet med
de anförda synpunkterna föreslår utredningen regler om förverkande av
hjälpmedel vid smugglingsbrott, som utformats med ledning av motsvarande
stadganden i 2 kap. 17 § SL. Efter förebild av SL föreslår utredningen,
att rätten i stället för förverkande skall äga föreskriva åtgärd till förekommande
av missbruk.

Till frågan om tillämpningen av reglerna om förverkande av hjälpmedel
anför utredningen, att sådan påföljd ofta är påkallad till förebyggande av
fortsatt brottslighet om smuggling förövas yrkes- eller ligamässigt. Ju grövre
brottet är i desto högre grad träder de allmänpreventiva synpunkterna i
förgrunden och som ett särskilt skäl att förklara hjälpmedel förverkat torde
understundom kunna åberopas brottets grovhet. Jämfört med de gällande
bestämmelserna inom smuggellagstiftningen innebär utredningens förslag
den skillnaden, att någon storleksgräns ej kommer att gälla med avseende
å möjligheten att förklara fartyg eller luftfartyg förverkat. Några begränsningar
i detta hänseende har utredningen ej ansett påkallade med hänsyn
till att den ledande synpunkten vid prövningen av förverkandefrågan skall
vara den brottsförebyggande funktionen och då som en särskild förutsättning
för förverkande dessutom föreslås skola gälla, att påföljden ej finnes
uppenbart obillig. Utredningens förslag innebär vidare att den begränsning
av möjligheten till förverkande av hjälpmedel som enligt varuinförsel- och
varuutförsellagarna ligger däri att godset skall ha anträffats under forslingen
bortfaller. I anslutning härtill påpekar utredningen att det ibland
kan framstå som befogat att transportmedlet förverkas, oaktat godset anträffats
först efter det forslingen avslutats.

Vid den skälighetsprövning av förverkandefrågan, som ankommer på
domstolen, finns möjlighet att beakta om förverkandet skall leda till förfång
för någon som ej haft del i brottet. Härutöver har emellertid utredningen
funnit erforderligt att vid fråga om förverkande av hjälpmedel föreslå
vissa särskilda bestämmelser till skydd för utomstående medan några
motsvarande begränsningar ej uppställts såvitt angår förverkande av smuggelgods.
När egendom efter gärningen blivit föremål för överlåtelse eller
upplåtelse av särskild rätt har till skydd för godtroende förvärvare upptagits
bestämmelser som motsvarar stadgandena härom i 2 kap. 16 och
17 §§ SL.

I fråga om reglerna om värdekonfiskation förordar utredningen bestämmelser
som i detta hänseende motsvarar strafflagsreglerna. Värdekonfiskation
kan således drabba även den som gjort föremål oåtkomligt för förverkande
genom att överlåta det till godtrosförvärvare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 11 ö ur llKiO

De möjligheter som för närvarande finns att i vissa fall enligt ett förenklat
förfarande förklara förverkad egendom till vilken ingen ägare kan anträffas
föreslår utredningen skola bibehållas i huvudsak oförändrade.

Yttrandena

Behovet av uppmjukning av de nuvarande förverkandereglerna betonas av
ett flertal remissinstanser. Den utformning bestämmelserna erhållit i utredningens
förslag godtages i allmänhet av remissinstanserna eller lämnas utan
erinran. Riksåklagarämbetet har ej något att erinra mot att förverkandebestämmelserna
utformas i nära anslutning till de allmänna förverkandereglerna
i 2 kap. 16 och 17 §§ SL. Det är enligt ämbetets mening önskvärt, att
domstolen, såsom föreslagits, erhåller möjlighet att efter skälighetsprövning
helt eller delvis eftergiva förverkandepåföljd som finnes uppenbart obillig.
Föreningen Sveriges häradshövdingar har ej funnit anledning till erinran
mot de ändrade bestämmelserna rörande förverkande och rörande förfarandet
i vissa fall rörande egendoms förverkande. Föreningen Sveriges stadsdomare
kan helt ansluta sig till utredningens förslag. Att de nu gällande
bestämmelserna stundom lett till resultat, som närmast tett sig stötande för
rättskänslan, torde vara ostridigt och den friare prövningsrätt som i förslaget
anförtrotts åt domstolarna kan endast bli till gagn. Advokatsamfundet framhåller
att reaktionen mot smuggelbrotten ej sällan leder till konsekvenser,
vilka framstår såsom orimligt hårda. Särskilt gäller detta tillämpningen av
reglerna om förverkande av forslingsredskap. Förslagets bestämmelser om
förverkande, vilka nära anknyter till reglerna i 2 kap. 16 och 17 §§ SL, bereder
utrymme för en skälighetsprövning som måste vara ägnad att förebygga
de orimliga resultat till vilka den nuvarande lagstiftningen stundom
lett.

En något tveksam inställning till förslaget att utforma reglerna om förverkande
efter förebild av allmänna strafflagen intar Föreningen Sveriges
stadsfiskaler. Föreningen framhåller att det ligger stor vikt uppå att förverkandebestämmelserna
är rationellt utformade. Ur denna synpunkt kan
det anföras betänkligheter att utforma konfiskationsreglerna efter förebild
av allmänna strafflagen. Förhållandena inom specialstraffrätten är så
mångskiftande att speciella bestämmelser kan vara väl motiverade med
hänsyn till förverkandepåföljdens brottsförebyggande effekt.

Utredningen rörande specialstraffrätten framhåller som en allmän synpunkt
att den under sitt arbete fått den bestämda uppfattningen att användningen
av förverkande bör inskränkas så långt som möjligt både vid lagstiftning
och vid rättstillämpning. Utredningen tillägger, att förslaget att utforma
förverkandereglerna inom smuggellagstiftningen efter mönster av 2 kaj).
16 och 17 §§ SL i och för sig är att rekommendera. Mot dessa strafflagsbestämmelsers
innehåll och form har emellertid riktats åtskillig kritik, och
utredningen avser alt inom kort avgiva ett betänkande rörande förverkande
som brottspåföljd och kommer att i detta närmare diskutera dessa strafflagsregler
och deras tjänlighet som förebilder för specialstraffrättsliga förverk
andestadganden.

Kungl. Maj:is proposition nr 115 år 1960

I fråga om förutsättningarna för förverkande av smuggelgods vill generaltullstyrelsen
ifrågasätta om icke en bestämmelse, motsvarande stadgandet i
2 kap. 16 § andra stycket SL, borde inflyta i den nya lagen. Det ter sig otillfredsställande
att en smugglare, som med god förtjänst avyttrar smuggelgods,
skall få behålla sin vinning av den brottsliga handlingen om godset sedermera
beslagtages hos en icke godtroende köpare.

Statens handelslicensnämnd finner de modifikationer som föreslagits beträffande
bestämmelserna om förverkande av gods mycket påkallade och
fortsätter.

Emellertid påverkas bedömningen, om ett förverkande skall anses obilligt,
av om brottet i fråga är att anse som grovt, och detta har enligt förslaget
bl. a. samband med om brottet avser betydande myckenhet eller värde. Fall
av varusmuggling jämlikt import- respektive exportförbudskungörelserna
skilja sig ofta i det avseendet från andra fall av varusmuggling, att förseelsen
först upptäckes sedan den pågått under eu längre tid, varigenom mängden
och värdena ibland bliva mycket betydande. I de fall, då detta slag av
varusmuggling icke satts i system utan beror på andra omständigheter, "kan
det ibland synas stötande, om den alltför sena upptäckten skall medföra
förverkande av varan eller dess värde, varför jämväl i sådana fall en jämkning
borde kunna komma till stånd.

Utformningen av reglerna om förverkande av hjälpmedel vid smugglingsbrott
har behandlats i en del yttranden.

Riksåklagarämbetet framhåller att de föreslagna bestämmelserna härutinnan
väsentligt skiljer sig från de nuvarande stadgandena i smuggellagstiftningen
om förverkande av forslingsredskap. Ämbetet finner emellertid
att utredningen förebragt övertygande skäl för att i denna del utforma förverkandebestämmelserna
efter förebild av de allmänna reglerna om förverkande
av hjälpmedel i 2 kap. 17 § SL. Visserligen kan ämbetet instämma i
vad i ett till ämbetet från statsåklagaren i Stockholm inlämnat yttrande anförts
därom, att vid organiserad smuggling presumtionen bör vara för förverkande
av forslingsredskapet. Vid organiserad smuggling torde emellertid
förverkande av forslingsredskap eller annat hjälpmedel som regel få anses
påkallat till förebyggande av fortsatt smugglingsbrottslighet, varför de föreslagna
bestämmelserna torde medge tillräckligt kraftigt ingripande mot den
organiserade smugglingen. Ämbetet tillägger att det principiellt synes rikligast
att förverkande av hjälpmedel sker från synpunkten att förebygga
fortsatt brottslighet från gärningsmannens eller andra personers sida.

Sjöfartsstyrelsen anser att de föreslagna bestämmelserna om förverkande
av forslingsredskap innebär en klar förbättring i förhållande till de nuvarande.
Styrelsen tolkar dessa bestämmelser så att större fartyg ej skall förverkas
för ett ringa smuggelparti. Fartygen utgör numera i allmänhet så
komplicerad och dyrbar egendom att automatiskt förverkande, oberoende
av brottets grovhet, skulle verka stötande.

Från ett par remissinstansers sida har ifrågasatts om icke förutsättningarna
för förverkande av forslingsredskap alltför mycket inskränkts. Sålunda
anser kommerskollegium att det med hänsyn till arten av förevarande
brott möjligen kan ifrågasättas om icke de föreslagna bestämmelserna blivit

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år U160

alltför uppmjukade, övcrståthållarumbetet ifrågasätter om man vid ställningstagande
till frågan om förverkande av forslingsredskap främst bör
taga hänsyn till föreliggande risk för hjälpmedlets användning vid fortsatta
smugglingsbrott. Ämbetet framhåller att smuggelbrotten i detta hänseende
lorde kunna anses intaga en särställning och att strängare regler beträffande
förverkandet torde få anses behövliga än vid de flesta andra brott. Risken
för alt ett dyrbart forslingsredskap kan förklaras förverkat torde utgöra ett
starkt avhållande moment vid smuggelbrotten och följaktligen ha ett betydande
värde ur allmänpreventiv synpunkt. Föreningen Sveriges stadsfiskaler
påpekar att utredningens förslag å ena sidan innebär en uppmjukning i förhållande
till nu gällande bestämmelser men att det å andra sidan innebär en
välmotiverad skärpning såtillvida, att förverkande av forslingsredskap kan
ifrågakomma även om redskapet icke kunnat tagas i beslag nnder brottets
begående.

Generaltnllstyrelsen anser att förverkande av hjälpmedel av allmänpreventiva
skäl bör underkastas en strängare reglering än som skett i lagförslaget.
För det fall, att ett fortskaffningsmedel varit i verklig mening ett
hjälpmedel för genomförande av ett smugglingsföretag, bör förverkande inträda
med undantag endast för de fall då det framstår som uppenbart obilligt.
I övrigt hänvisar styrelsen i denna fråga till ett av tullfiskalen i Stockholm
avgivet yttrande, i vilket anföres följande.

Medan enligt SL förverkande skall vara påkallat till förebyggande av
brott eller eljest av särskilda skäl, bygga förverkandebestämmelserna i
smuggellagstiftningen väsentligen på rent allmänpreventiva synpunkter eller
in. a. o. på samma tanke, som ligger till grund för förverkande av själva det
insmugglade godset. Hänsyn av säkerhets- eller politikaraktär ha här icke något
egentligt utrymme. Jag kan därför icke dela utredningens uppfattning,
när den deklarerar, att »sambandet med den brottsliga gärningen icke är lika
påtagligt i fråga om hjälpmedel vid smugglingsbrott som beträffande själva
smuggelgodset och att förverkande av hjälpmedel därför ur allmänpreventiv
synpunkt icke synes ha samma berättigande som förverkande av smuggelgodset».
Tvärtom kan med fog hävdas, att exempelvis transportmedel, vilka
utgöra de avgjort viktigaste hjälpmedlen i samband med smuggling, ofta
1''yila en primär funktion i den meningen, att de utgöra en förutsättning just
för att brottet skall lyckas. Det kräves icke någon högre grad av fantasi för
alt inse bilars och båtars betydelse härvidlag. Att under sådana förhållanden
skapa ett läge, där presumtionen, i motsats till vad som gällt hittills, är mot
förverkande, är föga verklighetsbelonat. Anses de nuvarande stränga förverkandebestämmelserna
böra uppmjukas, torde detta bäst kunna ske genom
ett stadgande, som utesluter förverkande om detta befinnes uppenbart obilligt.
Genom en sådan anordning erhålles en specialreglering av förverkandebestämmelserna,
som å ena sidan, på sätt straffrättskommittén förutsatt,
bringa dessa i viss överensstämmelse med strafflagsrcglerna men å andra
sidan ger uttryck åt smugglingsbrottcns speciella karaktär.

Departementschefen

I likhet med vad som för närvarande regelmässigt gäller inom smuggellagstiftningen
upptager utredningens förslag bestämmelser om förverkande

Knncjl. Mnj:ts proposition nr ii5 år 1960

såväl av smuggelgods som av forslingsredskap eller annat hjälpmedel, som
använts i samband med brottets förövande. Beträffande förutsättningarna
för förverkande har utredningen utformat bestämmelserna efter förebild av
motsvarande stadganden i 2 kap. 16 och 17 §§ SL. I enlighet härmed har
förverkandereglerna gjorts fakultativa, och domstolen har att pröva huruvida
förverkande i det särskilda fallet är påkallat. I fråga om förverkande
av forslingsredskap eller annat hjälpmedel innebär utredningens förslag
den principiella avvikelsen i förhållande till de gällande bestämmelserna
att man i främsta rummet skall beakta, huruvida förverkande är påkallat
till förebyggande av smugglingsbrott.

Remissinstanserna har i allmänhet ej haft något att erinra mot utredningens
förslag.

Jag biträder utredningens förslag att förverkandepåföljden ej bör vara
obligatorisk utan fakultativ. Stelheten hos de nuvarande bestämmelserna
inom smuggellagstiftningen om förverkande har lett till resultat som tett
sig stötande och väckt allmän uppmärksamhet. Kungl. Maj:t har i icke obetydlig
utsträckning funnit sig föranlåten att nådevägen helt eller delvis eftergiva
förverkandepåföljder, som ålagts med tillämpning av dessa bestämmelser.
Å andra sidan är givetvis av vikt att man därvid ej går så långt, att
förverkandereglernas effektivitet försvagas. Erfarenheten visar, att bestämmelserna
om förverkande många gånger är kännbarare än bestämmelserna
om bötesstraff. Förverkandereglerna har därför en starkt brottsprevenerande
effekt, vilken bör upprätthållas också i en ny lagstiftning.

De bestämmelser som utredningen föreslagit i fråga om förverkande av
smuggelgods synes tillfredsställande från nu angivna utgångspunkter. Enligt
dessa skall såsom huvudregel gälla, att godset förverkas men att eftergivande
av förverkandepåföljden kan inträda, om påföljden av särskilda
skäl skulle vara uppenbart obillig. Domstolen blir således icke i något fall
ovillkorligen skyldig att döma till förverkande. Partiellt förverkande kan
också ifrågakomma, där det finnes tillräckligt för att tillgodose bestämmelsernas
syfte. Vid smuggling av t. ex. sprit- och tobaksvaror torde dessa, liksom
hittills, undantagslöst böra förverkas. Detsamma bör även gälla allmänfarliga
varor, där förverkande är påkallat ur säkerhetssynpunkt. I fråga om
förverkande av gods som införts i strid mot importförbud kan åter, såsom
handelsliccnsnämnden påpekar, både mängden och värdena ibland bli
mycket betydande av den anledningen att brottet upptäckes först sedan det
pågått någon tid. I sådana fall kan det vara motiverat med jämkning av förverkandepåföljden.
Sådan jämkning torde emellertid kunna ske inom ramen
för den avfattning bestämmelserna erhållit i utredningens förslag.

Jag anser ej tillräcklig anledning föreligga att på sätt generaltullstyrelsen
ifrågasatt komplettera de föreslagna bestämmelserna om förverkande av
smuggelgods med ett särskilt stadgande om förverkande av vinning. Ett
dylikt stadgande torde bli av ringa praktisk betydelse vid del förhållandet
att värdet av godset skall utges, om godset göres oåtkomligt för förverkande
t. ex. genom överlåtelse till godtroende person. Värdet torde böra avse mark -

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 19(10

nadsvärdet. 1 fråga om t. ex. sprit- och tobaksvaror innebär detta, att utförsäljningspriset
i den legala handeln inom landet skall läggas till grund
för bestämmandet av värdet.

Beträffande förverkande av hjälpmedel — aktuellt framförallt i fråga om
fartyg och motorfordon — förordar utredningen bestämmelser som utformats
med ledning av motsvarande stadganden i 2 kap. 17 § SL. Några remissinstanser
har befarat att detta skulle medföra en alltför långtgående
uppmjukning av de hithörande bestämmelserna och kunna ogynnsamt inverka
på lagstiftningens allmänpreventiva effekt. Även i detta hänseende
är jag emellertid beredd att godtaga utredningens förslag. Att märka är, som
stadsfiskalsföreningen också påpekar, att de föreslagna bestämmelserna om
förverkande av hjälpmedel i vissa hänseenden innebär en uppmjukning
men att de i andra utgör en välmotiverad skärpning i förhållande till nuvarande
regler. Det synes i princip riktigast, att förverkande av hjälpmedel
sker från främst den synpunkten att åtgärden är påkallad för att förebygga
fortsatt brottslighet från gärningsmannens eller andra personers sida.
Ur denna synpunkt torde man böra se förverkande av hjälpmedel som
använts vid organiserad smuggling. Å andra sidan kan man ej bortse från
att i den gällande lagstiftningen förverkande av forslingsredskap torde betraktas
som en speciell påföljd av huvudsakligen straffrättslig karaktär.
Denna synpunkt torde emellertid i önskvärd utsträckning kunna tillgodoses
även inom ramen för den föreslagna bestämmelsen. Genom att förverkande
av hjälpmedel kan ske ej endast om det är påkallat till förebyggande av fortsatt
brottslighet utan jämväl eljest av särskilda skäl, torde nämligen den
straffrättsliga funktionen av förverkandebestämmelserna kunna beaktas. Sålunda
synes förverkande av hjälpmedel oavsett omständigheterna i övrigt
kunna ådömas vid mycket grova brott.

Till ett antal detaljfrågor torde jag få återkomma i specialmotiveringen.

Smuggling av rusdrycker

Utredningen

I betänkandet erinras inledningsvis om att den särskilda lagstiftning mot
smuggling av spritdrycker och vin, som tillkom under 1920- och 1930-talen,
är att se mot bakgrund av den då gällande rusdryckslagstiftningen. Närmast
som en följd av restriktionsbestämmel serna med avseende å inköpsrätten
till spritdrycker hade en alltmera omfattande spritsmuggling uppstått.
Denna smuggling gynnades i hög grad av de goda möjligheterna att till billiga
priser åtkomma spritvaror i andra länder omkring Östersjön, främst
i de baltiska staterna och i Polen. Spritsmugglingen bedrevs i avsevärd utsträckning
rent yrkesmässigt av fast organiserade smugglarband. Ofta ägde
smugglarna egna fartyg, vilka uteslutande eller till väsentlig del fraktade
spritdrycker. Med fartygen uppehöll sig smugglarna vanligen i närheten av
lerritorialvattengränsen i väntan på mindre båtar, som förde smuggelspri -

76 Kungl. Maj:ts proposition nr Ilo år WHO

ten i land. Den sprit, som på detta sätt inkom i landet, bestod till övervägande
delen av s. k. exportsprit (9fi-procentig sprit) vanligen förvarad i
plåtdunkar.

Under andra världskriget upphörde spritsmugglingen helt och ej heller
under tiden därefter har den återupptagits. Den politiska maktförskjutning
som efter kriget inträtt i länderna omkring Östersjön synes enligt utredningen
ha medfört, att förutsättningar för en organiserad smugglingsverksamhet
ej längre föreligger. Den yrkesmässiga spritsmugglingen är följaktligen
en i stort sett försvunnen företeelse. Den smuggling av spritdrycker,
som alltjämt äger rum, är av helt annan karaktär än tidigare. Det är sålunda
framförallt bland besättningsmän å handelsfartyg i legitim fraktfart som
spritsmuggling förekommer. Smugglingen avser därvid som regel sprit, tappad
på flaskor och av vanlig alkoholstyrka. Vanligen är det fråga om sprit,
som ombordtagits å fartyget såsom skeppsproviant i utländska hamnar
och hållits undangömd i avvaktan på lägligt smugglingstillfälle. I allmänhet
rör det sig endast om smärre kvantiteter. Viss spritsmuggling av resande
förekommer också men torde ha mycket ringa betydelse. Såsom belysande
för utvecklingen anför utredningen att medan kvantiteten beslagtagen
sprit år 1922 uppgick till 91 075 liter och år 1923 till nära 192 000 liter antalet
beslagtagna liter under åren 1951—1958 i medeltal endast uppgick till
cirka 5 000.

Utredningen anför, att 1954 års nykterhetsreform, varigenom det dittills
gällande restriktionssystemet beträffande inköpsrätten till spritdrycker avskaffades,
var ägnad att minska efterfrågan på smuggelsprit. För belysande
härav redovisar utredningen statistiska uppgifter om antalet spritsmugglingsmål
vid vissa större domstolar under åren 1955—1958. Av de anförda
siffrorna framgår, att antalet mål enligt 1 kap. spritinförsellagen minskat
efter nykterhetsreformens genomförande. Även om utredningen ej finner
det tillrådligt att av dessa siffror, avseende en förhållandevis kort tidrymd,
draga några mera vittgående slutsatser angående den framtida utvecklingen,
tinner utredningen det vara otvivelaktigt, att 1954 års nykterhetsreform
medfört att en viktig brottsfrämjande faktor vid denna form av smugglingsbrottslighet
bortfallit.

Vid ställningstagande till frågan huruvida en särställning för spritsmugglingen
alltjämt är motiverad framhåller utredningen att frågan härom kommit
i ett ändrat läge genom restriktionssystemets avskaffande. De socialpolitiska
skäl med vilka spritinförsellagen på sin tid motiverades har således
väsentligen bortfallit sedan samhället valt att på andra vägar än genom
en allmän begränsning av inköpsrätten motverka alkoholmissbruk. Å andra
sidan kan, framhåller utredningen, gentemot dessa synpunkter som talar
för att särbestämmelserna rörande spritdrycker icke längre är påkallade invändas,
att de nuvarande förhållandena på detta område kan ändras. Om
exempelvis alkoholmissbrukare i större utsträckning än hittills avstänges
från inköpsrätt torde en sådan åtgärd vidga marknaden för smuggling.
Likaså kan en mera betydande höjning av priset på legala drycker öka fre -

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år WHO

kvensen av detta slags brottslighet. Vidare kan de politiska förhållandena i
länderna rnnt Östersjön förändras i en riktning, som gynnar spritsmuggling
på Sverige.

Utredningen anser vidare böra beaktas, att den nuvarande lagstiftningen
mot spritsmuggling är av provisorisk natur och vid sin tillkomst uttryckligen
betecknades som »tillfälliga åtgärder av extraordinär art». Det förutsattes
tydligen att den särskilda lagstiftningen kunde visa sig obehövlig.
Förhållandena har också under den tid spritinförsellagen gällt undergått en
avgörande förändring till det bättre. Spritsmugglingen utgör därför icke
längre ett problem av tillnärmelsevis den allvarliga beskaffenhet som på
1920- och 1930-talen, vare sig man ser till smugglingens omfattning eller till
de former under vilka den utövas. Utredningen framhåller, att det är angeläget
att icke ha strängare bestämmelser än som påkallas av den aktuella
situationen. Utredningen anser emellertid att det inom ramen för straffskalorna
i den föreslagna lagen om straff för varusmuggling kan tillräckligt
beaktas om spritsmuggling förövats under kvalificerade former. Efter rättegångsreformen
med dess system med fri bevisprövning torde bevisregler,
som lägger bevisbördan på den tilltalade, ej heller ha samma funktion att
fylla som tidigare.

I enlighet med de anförda synpunkterna anser utredningen att särbestämmelser
rörande olovlig införsel till riket av spritdrycker och vin ej längre
är påkallade. Utredningens förslag innebär att sådan införsel likställes med
olovlig införsel av andra varor. Vid detta förhållande har utredningen ej
funnit anledning överväga införande av särbestämmelser om smuggling av
starköl.

Utredningen framhåller, afl särskild uppmärksamhet i detta sammanhang
måste ägnas bestämmelserna i spritintörsellagen om olovlig införsel
till svenskt territorialvatten samt lagarna den 27 november 1925 om utsträckt
tillämpning av spritinförsellagen och den 31 maj 1935 med tillägg
till gällande bestämmelser rörande införsel av spritdrycker och vin till
svenskt territorialvatten. Bestämmelserna i spritinförsellagen om olovlig
införsel till svenskt territorialvatten liksom 1925 och 1935 års lagar är betingade
av de former, under vilka spritsmugglingen tidigare bedrevs. Sedan
den organiserade spritsmugglingen upphört, synes denna lagstiftning sakna
nämnvärd praktisk betydelse. Tillstånd till åtal för olovlig införsel till
svenskt territorialvatten jämlikt 3 § 2 mom. spritinförsellagen har sålunda
av generaltullstyrelsen endast mera sällan meddelats under senare år Vad
angår 1925 och 1935 års lagar anser utredningen emellertid böra beaktas,
att de tillkommit i anslutning till ännu gällande internationella överenskommelser.
Lagarna anknyter i sin tnr till de nyssnämnda bestämmelserna i
spritinförsellagen. Med hänsyn härtill anser utredningen det icke böra komma
i fråga att helt upphäva vare sig bestämmelserna om olovlig införsel till
svenskt territorialvatten -— som dock bör begränsas till att avse endast
spritdrycker — eller 1925 och 1935 års lagar. Å andra sidan finns enligt utredningens
mening icke tillräcklig anledning att — såsom från något håll

Kungl. Maj.ts proposition nr H5 år 1960

föreslagits — utvidga de ifrågavarande bestämmelsernas tillämpningsområde
till att avse jämväl andra varor än spritdrycker, t. ex. tobaksvaror och
narkotika. Bestämmelserna om olovlig införsel till territorialvattnet har till
förutsättning smuggling i former, som man knappast har att räkna med
när det gäller andra varor än spritdrycker.

Vad den lagtekniska utformningen beträffar finner utredningen — från
den förut angivna utgångspunkten, att särbestämmelser om olovlig införsel
till riket ej är erforderliga — den lämpligaste lösningen vara, att stadganden
om olovlig införsel av spritdrycker till svenskt territorialvatten upptages
i en särskild lag. En sådan lösning skulle överensstämma med den
som användes, när dylika bestämmelser först infördes i samband med tillkomsten
av varuinförsellagen. Liksom för närvarande bör för åtal fordras
tillstånd av generaltullstyrelsen. Med eu sådan regel om åtalsprövning torde
det ej behöva befaras, att åtal väckes i andra fall än när fråga är om
verkliga smugglingsföretag. 1925 och 1935 års lagar bör vidare ersättas
med nya författningar av i huvudsak samma innehåll som de redan gällande.
Såväl territorialvattenlagen som 1925 och 1935 års lagar torde böra
förlänas definitiv karaktär.

I enlighet härmed har utredningen upprättat förslag till lag om förbud
i vissa fall mot införsel av spritdrycker till svenskt territorialvatten, förslag
till lag om utsträckt tillämpning av lagen om förbud i vissa fall mot införsel
av spritdrycker till svenskt territorialvatten samt förslag till lag med tilllägg
till gällande bestämmelser rörande införsel av spritdrycker till svenskt
territorialvatten.

Utredningen föreslår vidare att viss annan lagstiftning som riktar sig mot
spritsmuggling och som föranletts av överenskommelser med andra länder
skall lämnas orubbad, nämligen kungörelsen den 27 november 1925 med
särskilda bestämmelser om utförsel från riket av spritdrycker och vin samt
kungörelsen den 3 april 1934 med föreskrifter i anledning av en mellan Sverige
och Finland den 29 december 1933 avslutad överenskommelse angående
gemensam bevakning för bekämpande av olovlig införsel av alkoholvaror
och den 24 januari 1936 med föreskrifter i anledning av en motsvarande
överenskommelse med Danmark den 28 oktober 1935.

I fråga om de bestämmelser som är intagna i 2 kap. spritinförsellagen och
som avser olovlig befattning med annan illegal sprit än smuggelsprit framhåller
utredningen, att dessa väsentligen avser olovlig befattning med sådana
olovligen tillverkade drycker, som omfattas av brännvinstillverkningsförordningen
den 26 februari 1954. Utredningen föreslår därför att bestämmelserna
— i den utsträckning de finnes böra bibehållas — skall överföras
till brännvinstillverkningsförordningen.

Yttrandena

Ingen av remissinstanserna har något att erinra mot utredningens förslag
i förevarande hänseende. Generaltullstyrelsen motsätter sig sålunda ej att de
nuvarande territorialvattenbestämmelserna i spritinförsellagen upptages i

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1960

eu särskild lag samt därvid begränsas till att avse allenast spritdrycker.
Riksåklagarämbetet framhåller att stadgandena i 2 kap. spritinförsellagen
i enlighet med förslaget bör överflyttas till brännvinstillverkningsförordningen.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län uttalar, att övervägande skäl talar
för att icke bibehålla en särlagstiftning på förevarande område. Länsstyrelsen
finner det ej sannolikt, att de förhållanden som på sin tid påkallade särbestämmelser
för smuggling av rusdrycker ånyo skall uppkomma. Skulle så
bli fallet, torde det icke vara förenat med några svårigheter att på nytt göra
denna form av olovlig varuinförsel föremål för en särlagstiftning.

Departementschefen

Utredningens förslag, mot vilket erinran ej framkommit vid remissbehandlingen,
innebär att den nuvarande särlagstiftningen om smuggling avrusdrycker
och vin i princip avskaffas och att i stället sådana varor blir
hänförliga under de allmänna bestämmelserna om varusmuggling. Härutöver
föreslår utredningen att de nuvarande bestämmelserna i spritinförsellagen
om olovlig införsel till territorialvattnet i allt väsentligt oförändrade
överföres till en särskild lag om förbud mot införsel till territorialvattnet avspritdrycker
och att denna lag göres permanent. Lagen föreslås dock skola
begränsas till att avse enbart spritdrycker. I övrigt föreslås att man bibehåller
och ger permanent karaktär åt ett par av träffade konventioner föranledda
lagar av år 1925 och år 1935, varjämte de nuvarande bestämmelserna
i 2 kap. spritinförsellagen i den mån de anses böra bibehållas föreslås
skola intagas i brännvinstillverkningsförordningen. För egen del kan
jag biträda utredningens förslag i dessa delar. Jag anser dock att nyssnämnda
från spritinförsellagen samt 1925 och 1935 års lagar hämtade bestämmelser
bör sammanföras i en gemensam lag. Som skäl för mitt ståndpunktstagande
i sakfrågan får jag hänvisa till den av utredningen anförda
motiveringen. Härutöver vill jag tillägga, att såvitt nu kan bedömas någon
nämnvärd ökning av spritsmugglingen ej torde vara att befara. Den föreslagna
lagstiftningen torde, om vissa av mig förordade skärpningar i straffsatserna
genomföres, medge tillräckligt effektiva inskridanden mot denna
art av brottslighet.

Återfall och brottsregistrering

Utredningen

Utredningen erinrar om alt hos generaltullstyrelsen föres ett speciellt
straffregister —- som ej är underkastat sekretesskydd -—■ över personer, som
dömts till straff för brott mot varuinförsellagen, 1 kap. spritinförsellagen
samt tullstadgan. Detta register har tillkommit i huvudsakligt syfte att möjliggöra
en riktig tillämpning av bestämmelserna om straffhöjning vid återfall
i smugglingsbrott. Registreringen är emellertid ej inskränkt till att av -

Kungl. Maj.ts proposition nr Ilo år 1960

se uppgifter om iterationsgrundande straff enligt varuinförsellagen och 1
kap. spritinförsellagen, utan registrering sker även av vissa andra straff
bl. a. sådana som ådömts enligt tullstadgan. Å andra sidan förekommer ej
någon registrering av straff för brott som ådömts enligt varuutförsellagen.
Utredningen anser eiforderligt att frågan om i''egistrering löses enhetligt på
samma sätt för båda dessa brottskategorier.

Enligt det av utredningen nu framlagda förslaget skall förhöjt straff på
grund av återfall kunna ådömas vid de viktigaste smugglingsbrotten, nämligen
varusmuggling — varunder faller såväl införsel- som utförselbrott —
och olovlig befattning med smuggelgods. Förhöjt straff vid återfall skall
enligt förslaget kunna ådömas även vid ringa brott. För att tillämpningen av
återfallsbestämmelserna icke skall bli helt slumpartad, anser utredningen
en registrering nödvändig. Att många hithörande brott är av bagatellartat
slag utgör enligt utredningens mening knappast skäl att icke eftersträva en
konsekvent tillämpning av återfallsreglerna. Straff av beskaffenhet att enligt
förslaget grunda förhöjt straff vid återfall bör alltså enligt utredningens
mening bli föremål för registrering oaktat bx-ottet är ringa. Detta skulle
innebära en utvidgning av registreiången såtillvida, att denna kommer att
avse jämväl utförselbrott. Däremot anser utredningen tillräckliga skäl ej
föreligga för en fortsatt registrering av förseelser mot tullstadgan.

Frågan huruvida en registrering av straff för smugglingsbrott även i framtiden
bör ske hos generaltullstyrelsen liksom spörsmålet om sekretesskydd
för anteckningar i ett sådant register kommer, framhåller utredningen, att
upptagas av 1956 års utredning för översyn av brottsregistreringen. Man
torde emellertid kunna räkna med att ett register över straff för smugglingsbrott
även i fortsättningen kommer att föras hos generaltullstyrelsen.
Från denna utgångspunkt har utredningen upprättat förslag till erforderliga
föreskrifter angående förandet av ett dylikt register och om skyldighet
att lämna uppgifter till och att inhämta uppgifter från registret. Därvid har
bestämmelserna angående det hos kontrollstyrelsen förda straffregistret rörande
fylleri och vissa andra brott tjänat som förebild. Beträffande frågan
huruvida registret skall erhålla sekretesskydd — ett spörsmål som kommer
att upptagas av 1956 års utredning — uttalar utredningen att det enligt
dess mening saknas anledning att i sekretesshänseende behandla generaltullstyrelsens
straffregister på annat sätt än det hos kontrollstyrelsen förda
straffregistret.

Yttrandena

Utredningens förslag till återfallsbestämmelser och brottsregistrering har
föranlett erinringar av flera remissinstanser.

Generaltullstyrelsen framhåller att förhöjt straff ej bör ådömas vid återfall,
om återfallsbrottet är ringa och ej kan anses vara uttryck för vanemässig
brottslighet.

Utredningen rörande specialstraffrätten anser bestämmelserna om återfall
mindre lyckligt konstruerade såtillvida som de kan nödvändiggöra en

Kungl. Muj.ts proposition nr Ilo år 1960

prövning vid iteration huruvida en gärning, som bestraffats enligt äldre lag,
är liänförlig under någon av brotlsbeskrivningarna i den nya lagen.

Några remissinstanser uttalar sig för att möjligheten att ådöma förhöjt
straff vid återfall måtte inskränkas och straffregistreringen begränsas.

Hovrätten för Övre Norrland kan väl biträda utredningens åsikt att vid
aterfall kan föreligga behov av att utmäta straffet enligt en strängare latitud
än den som eljest skulle gälla. Men hovrätten finner också att återfallsskärpning
bör kunna underlåtas, där med hänsyn till brottens beskaffenhet,
ilen tid som förflutit mellan dem eller eljest särskilda skäl talar mot sådan
skärpning.

Hovrätten för Västra Sverige finner visserligen någon form av registrering
påkallad för att tillämpningen av ett stadgande om återfall icke skall
bli slumpartad men anser att det rent allmänt kan sägas vara stötande,
att de bagatellartade brott som i förslaget avses skola beläggas med penningböter
skall göras till föremål för registrering. En sådan är förenad med icke
oväsentliga kostnader för det allmänna och med relativt stort besvär. Till
lämpligheten av den av utredningen föreslagna utvidgningen av registreringen
ställer sig hovrätten tveksam, enär registret torde komma att innehålla
uppgifter som blir av ingen eller ringa praktisk betydelse. Hovrätten
vill ifrågasätta om det över huvud föreligger behov av en särskild registrering
av smugglingsbrotten; i vart fall torde registreringen kunna inskränkas
till brott som icke är ringa.

Rådhusrätten i Göteborg ifrågasätter lämpligheten av att låta bagatellartade
fall bli återfallsgrundande. Redan det förhållandet att brottet bedömes
såsom bagatellartat talar enligt rådhusrättens mening i och för sig för att
det icke bör ges återfallsgrundande verkan. Om man därjämte beaktar
kännbarheten av förverkandepåföljden torde i fråga om bagatellfallen några
bärande invändningar ur allmänpreventiv synpunkt icke kiinna resas mot
ett slopande av iterationsbestämmelserna i dessa fall. Registrering skulle
då kunna underlåtas i dylika fall. Liknande synpunkter framföres av rådhusrätten
i Malmö och Sveriges advokatsamfund. Föreningen Sveriges
stadsdomare förordar en begränsning av registreringsskyldigheten främst
ur synpunkten av de praktiska olägenheter en registreringsskyldighet medför.
Sålunda skulle innan ett strafföreläggande kunde meddelas i ett bagatellmål
först inhämtas utdrag ur straffregistret.

Vissa remissinstanser anser att iterationsbestämmelserna och därmed
också den särskilda brotlsregistreringen helt kan slopas.

Riksåklagarämbetet förordar som tidigare nämnts att frihetsstraff införes
i straffskalorna för normalfallen av varusmuggling. Vid sådant förhållande
anser ämbetet dessa straffskalor vara tillräckliga även för gärningar,
som utgör återfall. Ämbetet vill därför förorda att iterationsbestämmelserna
helt slopas. I sådant fall synes någon registrering av straff för smugglingsbrott
ej nödvändig. Rådhusrätten i Hälsingborg anser olägenheterna av det
vidlyftiga registrcringsförfarandet vara så stora, att iterationsbestämmelserna
och därmed också registreringen kan slopas. Risken för att i en eller

(i It i han g till riksdagens protokoll 1060. 1 samt. Nr 115’

Kungl. Maj.ls proposition nr ilo år 1960

annan återfallssituation straffet skulle bli för lindrigt synes icke böra tillmätas
alltför stor vikt vid ett sådant övervägande.

Också hovrätten över Skåne och Blekinge anser att iterationsparagrafen
är överflödig och med fördel kan undvaras. Hovrätten anför därvid bl. a.

Dess syfte är väsentligen att möjliggöra frihetsstraff vid fall av varusmuggling
(resp. olovlig befattning med smuggelgods) som icke är grova.
Det är dock ett alltför formellt betraktelsesätt att knyta tillämpningen av
frihetsstraff enbart till återfall; alla föreliggande omständigheter måste beaktas.
Bestämmelser som kan leda till oproportionerligt stränga straff för
ringa förseelser är icke ändamålsenliga. Det finns goda skäl att anta att,
då det gäller ordinära och ringa fall av varusmuggling, särskilt sådana under
resandetrafik, mörktalet är mycket högt. Det kan då icke antagas motsvara
en allmän rättsuppfattning, att den som en gång blivit fast för sådan varusmuggling
därefter skall dömas enligt en strängare straffskala än den som
har haft turen att klara sig men måhända har smugglat mera än den förstnämnde.
Inte heller finns det tillräckliga skäl att döma en sjöman, som har
smugglat i land några smärre partier sprit eller tobak, efter en strängare
slraffskala än andra, därför att han tidigare har åkt fast för sådant brott i
någon annan hamn. Inte ens i det fallet att någon har varit dömd för grov
varusmuggling, t. ex. i samband med affärsverksamhet, föreligger det några
skäl att döma honom enligt strängare regler än andra för någon enklare
resesmuggling. Någon särskild iterationsbestämmelse förekommer inte i
annan jämförlig lagstiftning t. ex. i skattestrafflagen. Strafflagens iterationsregler
för förmögenhetsbrott bygger på andra förutsättningar och kan
icke åberopas i detta sammanhang. Något behov av att döma till fängelse
för varusmuggling torde icke uppkomma i andra fall än då hrottet är grovt.
En särskild ilerationsparagraf för brott som icke är grova kan, trots dess
fakultativa avfattning, framkalla den föreställningen att en strängare bedömning
är obligatorisk, eller i varje fall önskvärd, vid varje återfall. Redan
förekomsten av den särskilda iterationsparagrafen står därför i strid
med strävandena att förenkla och rationalisera handläggningen av den stora
massan av smärre smugglingsmål.

Slopas återfallsbestämmelserna blir enligt hovrättens uppfattning straffregistret
över smugglingsbrott onödigt och kan omedelbart avskaffas. Hovrätten
yttrar.

Detta register har redan nu ringa betydelse. Allvarliga fall av smuggling,
som leder till frihetsstraff, registreras ändå i det allmänna straffregistret.
Generaltullstyrelsens särskilda register har sålunda betydelse endast för
att redovisa bötesdomar. Att på ett speciellt område föra ett riksomfattande
register över sådana är uppenbart överdrivet. Såsom spaningsregister
torde generaltullstyrelsens register icke lämpa sig; härför torde krävas lokala
register och samarbete med kriminaltekniska anstalten. Utredningsmannen
föreslår icke blott att registret skall bibehållas utan vill utvidga
detta och införa skyldighet för domstolarna att meddela uppgifter till registret
och att inhämta utdrag av detta. Härvid har utredningsmannen tagit
det särskilda straffregistret hos kontrollstyrelsen över fylleri med mera
till förebild. Denna jämförelse är emellertid alls inte hållbar. Kontrollstyrelsens
register kan ha en viss betydelse för att främja nykterhetsvården
och uppgifter ur registret kan förhindra att domstol fattar beslut i strid mot
de lagbestämmelser som gäller om behandlingen av alkoholister. Då det gäller
varusmuggling finns icke någon motsvarighet härtill. Den nytta dom -

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1960

stolarna kan ha av generaltullstyrelsens särskilda straffregister är inte värd
allt det arbete som skulle följa av utredningsmannens förslag. Hovrätten
motsätter sig därför bestämt en utbyggnad av registret med åtföljande skyldighet
för domstolar och andra att lämna uppgifter till detta och inhämta
utdrag därav i alla smuggelmål. Hovrätten föreslår i stället att registreringen
omedelbart avskaffas och att det arbete som nu nedlägges därpå inbesparas.

Riksåklagarämbetet anser att registret, om det finnes böra bibehållas,
skall underkastas sekretesskydd.

Departementschefen

I utredningens förslag upptages en bestämmelse av innebörd att förhöjt
straff skall kunna ådömas vid återfall i varusmuggling eller olovlig befattning
med smuggelgods, även om både det återfallsgrundande brottet och
återfallsbrottet är ringa. I syfte att möjliggöra en riktig tillämpning av återfallsbestämmelserna
föreslår utredningen att även ringa brott skall registreras
i det hos generaltullstyrelsen förda straffregistret rörande smugglingsbrott.
Utredningens förslag innebär en utvidgning av registreringsskyldigheten
såtillvida, att vissa smugglingsbrott som nu ej är föremål för registrering
— bl. a. utförselmålen — skall registreras.

Utredningens förslag har framkallat erinringar från flera remissinstanser,
av vilka några förordat en begränsning i olika hänseenden av möjligheten
att döma till förhöjt straff vid återfall samt av registreringsskyldigheten,
medan andra föreslår, att iterationsbestämmelserna och den särskilda
brottsregistreringen helt slopas.

Vad först beträffar återfallsbestämmelserna vill jag framhålla att jag avser
att förorda, att i straffskalorna för varusmuggling och olovlig befattning
med smuggelgods av normal svårhetsgrad skall ingå frihetsstraff. Vid ett
genomförande av detta förslag torde straffskalorna kunna anses fullt tillräckliga
även för gärningar som utgör återfall. I fråga om ringa fall av
varusmuggling innehåller straffskalan endast penningböter, högst trehundra
kronor. Behov av en förhöjd straff skala för återfall synes emellertid
knappast föreligga för dessa brotts vidkommande. För bagatellfallen torde
nämligen erforderliga påföljder kunna utmätas med tillämpning av den
ordinära bötesskalan jämte förverkande av godset. Härtill kommer, att om
man skulle införa bestämmelser om förhöjd straffskala vid återfall även i
fråga om ringa brott, detta skulle föranleda praktiska olägenheter, i det att
besked i registreringshänseende måste avvaktas innan ett dylikt bagatellfall
kunde avgöras genom strafföreläggande. Med hänsyn till vad jag nu anfört
anser jag särskilda iterationsbestämmelser ej erforderliga i en ny lagstiftning
på området.

Vad angår frågan om det hos generaltullstyrelsen förda straffregistret
fortfarande bör bestå vill jag helt allmänt uttala, att brottsregistrering ej bör
ifrågakomma annat än om bärande skäl föreligger. Ur denna synpunkt lärer
värdet av straffregistret rörande smugglingsbrott i hög grad kunna ifråga -

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1960

sättas. Den i regel bagatellartade smugglingsbrottslighet som förekommer
synes utan större olägenhet kunna lämnas utanför registrering. Då den organiserade
spritsmugglingen i stort sett upphört, torde kunna hävdas, att
det arbete som är förenat med registreringsskyldigheten på intet sätt motsvarar
den nytta registret tjänar. I enlighet med dessa överväganden har
jag i likhet med flera remissinstanser kommit till den uppfattningen, att
registret bör avskaffas.

Åklagarväsen och forumregler

Utredningen

Utredningen lämnar en ingående redogörelse för tidigare förslag, där tullåklagarinstitutionen
och de speciella forumreglerna i tullmål varit föremål
för övervägande. Redan i ett av 1914 års tullkommission avgivet betänkande
föreslogs, att tullfiskalstjänsterna skulle indragas samt åklagarskapet i
tullmål överflyttas till de allmänna åklagarna. Samtidigt skulle tullfiskalernas
befattning med de s. k. ursprungsmålen övertagas av tullverkets ombudsman
och deras inventeringsåligganden uppdragas åt andra tjänstemän
i tullverket. I yttranden över ett av särskilda sakkunniga avgivet betänkande
med förslag till ändrad organisation av den statliga verksamheten för
bekämpande av olovlig införsel av spritdrycker (SOU 1935:24) uttalades
att åklagarverksamheten i tullmålen borde överlåtas till de allmänna åklagarna
och de allmänna forumreglerna gälla.

1937 års lands- och stadsfiskalsutredning (SOU 1939: 9) uttalade bl. a.
att åtskilligt talade för avskaffande av de särskilda reglerna om åtal och
forum i tullmål. överhuvud syntes systemet med specialåklagare för vissa
slag av mål tillhöra en förgången tid och borde avvecklas i den mån så
lämpligen lät sig göra; några starkt bärande skäl för ett bibehållande av
särskilda forumregler i tullmål kunde ej anföras. Då emellertid avskaffandet
av tullåklagarinstitutionen med den rådande åklagarorganisationen i
städerna skulle innebära en överföring av vissa kostnader från statsverket
till städerna, hade de sakkunniga icke ansett sig böra framlägga förslag till
en dylik reform.

Att tullåklagarinstitutionen skulle upphöra i samband med ett förstatligande
av åklagarväsendet i städerna och bestämmelserna om tullmålsdomstol
upphävas föreslogs i betänkande (SOU 1944:53) av 1939 års polisutredning.
Utredningen fann, att tullfiskalstjänsterna, vilka innehades
som bisysslor, utan olägenhet kunde indragas och tullfiskalernas åtalsrätt
överlåtas på stadsfiskalerna. Samtidigt borde tullförvaltarnas verksamhet
som åklagare upphöra. Ett tillämpande av allmänna regler om forum i
brottmål för tullmålen syntes utredningen ägnat att medföra fördelar ur
processuell synpunkt.

I proposition nr 334 till 1946 års riksdag föreslogs vissa ändringar i varuinförsel-
och spritinförsellagarna, innebärande i huvudsak att tullåkla -

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1960

gare skulle likställas med allmän åklagare beträffande befogenhet att använda
straffprocessuella tvångsmedel. I motioner, som väcktes med anledning
av propositionen, ifrågasattes om det var sakligt motiverat att utvidga
tullåklagarnas befogenheter med hänsyn till att det i olika utredningar
förutsattes att tullåklagarna och tullmålsdomstolarna skulle försvinna.
Första lagutskottet anförde i avgivet utlåtande (nr 57) att tillräckliga
skäl knappast förelåg att i fråga om de mindre kvalificerade tullåklagarna
införa särskilda regler med avseende å användningen av straffprocessuella
tvångsmedel, med hänsyn till att det ej torde dröja länge, förrän
deras befogenhet att föra talan i tullmål bringats att upphöra.

I samband med tillkomsten av varuutförsellagen (prop. nr 99/1949) var
frågan om utvidgning av tullåklagares åtalsrätt till att avse jämväl utförselmål
föremål för övervägande. Departementschefen uttalade bl. a. under hänvisning
till lagutskottets utlåtande år 1946, att betänkligheter mötte mot att
anförtro tullåklagarna nya uppgifter.

För egen del anser utredningen uppenbart att åklagarfrågan bör lösas enhetligt
för samtliga med förslaget avsedda brott. Ett bibehållande av tullåklagarinstitutionen
skulle därför innebära, att bl. a. åtal i mål om olovlig
utförsel överflyttades från de allmänna åklagarna till lullåklagarna.

Utredningen framhåller, att systemet med särskilda åklagare i tullmål
kunde fungera tillfredsställande, när brottmålsprocessen i huvudsak var
inkvisitorisk och åklagaren spelade en relativt underordnad roll i förfarandet.
Efter införandet av nya rättegångsbalken (RB) som i vad avser straffprocessen
bygger på den ackusatoriska principen, är emellertid läget ett
annat, och den nya processordningen ställer i fråga om såväl förundersökningen
som utförandet av talan inför rätta väsentligt större krav på åklagarna
än den äldre ordningen. För de allmänna åklagarnas del hade rättegångsreformen
förberetts i olika hänseenden och dessa åklagares kompetens
hade undan för undan höjts, varjämte den allmänna åklagarorganisationen
utbyggts och förbättrats, såsom genom 1936 års landsfogdereform
och inrättandet av riksåklagarämbetet. Utredningen framhåller att det torde
vara allmänt erkänt, att dessa reformer varit nödvändiga och att utan
dem RB:s regler om förundersökning och rättegång i brottmål icke skulle
kunnat fungera tillfredsställande. Några motsvarande reformer har emellertid
cj genomförts i vad avser tullåklagarorganisationen, oaktat RB:s
regler om brottmålsförfarandet i huvudsak är tillämpliga även i tullmål.
Flertalet lullmål är visserligen av enkel beskaffenhet, men omfattande och
invecklade tullmål förekommer i icke alltför obetydlig utsträckning. Särskilt
med hänsyn därtill, att brottslingsklientelet till stor del utgöres av
utlänningar och sjömän, blir frihetsberövande åtgärder, såsom anhållande
och reseförbud, cj sällan aktuella. Utredningen finner det icke kunna bestridas,
att tullförvaltarna, vilka utgör den vida övervägande delen av
tullåldagarkåren, i allmänhet icke äger erforderliga kvalifikationer för de
uppgifter, som med avseende å förundersökningen, handhavandet av de
straffprocessuella tvångsmedlen och rättegången möter i de. större eller

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1960

mera invecklade målen, något som för övrigt vitsordats av åtskilliga bland
de tullmyndigheter, som utredningen hört i frågan. Vad tullfiskalerna beträffar
kan dessa icke frånkännas erforderlig kompetens, men två av de
tre tullfiskalstjänsterna i riket uppehälles av allmänna åklagare med tullfiskalstjänsten
som bisyssla. Utredningen anser det kunna fastslås, att den
nuvarande tullåklagarorganisationen icke fyller de krav som den moderna
processen kräver.

Utredningen ingår härefter på vissa förslag som från tullmyndigheterna
framkommit om höjning av tullförvaltarnas kompetens för åklagargöromål.
Sålunda har föreslagits, att undervisningen i de ämnen, som anknyter till
denna gren av tullförvaltarnas verksamhet, avsevärt utökas och lämpliga
handböcker och kompendier utgives. Vidare har förslag framkommit om
utbyggande av tullfiskalsinslitutionen på sådant sätt, att det blev möjligt att
för de mera komplicerade målen i större utsträckning än för närvarande
anlita tullfiskal. Vad angår de utbildningskurser, som anordnas inom tullverket,
anser utredningen att huvudvikten helt naturligt måste läggas vid
andra sidor av tulltjänsten än tullåklagarskapet. Att inom ramen för dessa
kurser meddela undervisning av sådan karaktär och omfattning, att kurserna
medför erforderliga kvalifikationer för åklagarskap i tullmål, torde därför
knappast vara tänkbart. Härvidlag kominer också i betraktande de förhållandevis
täta ombytena på tullförvaltartjänsterna och tullförvaltarnas
övergång till befattningar av annat slag inom tullverket. Vad beträffar den
ifrågasatta omorganisationen av tullfiskalstjänsterna framhåller utredningen,
att en befattningshavare, som enbart sysslar med en begränsad grupp av
brottmål, torde få svårt att förvärva den allmänna överblick över straffrättens
och straffprocessrättens regler, som en åklagare bör besitta för att kunna
rätt fylla sin uppgift i mera komplicerade mål av vilken beskaffenhet
de må vara. Utredningen finner det vidare möta principiella betänkligheter
att i en tid, när systemet med specialdomstolar och specialåklagare är statt
på avskrivning, utan mycket tungt vägande skäl utbygga en organisation
med särskilda åklagare.

I fråga om de olägenheter som är förenade med systemet med tullåklagare
framhåller utredningen, att vid sammanträffande av brott, som skall
åtalas av tullåklagare, och brott, som tillhör allmän åklagares kompentensområde,
åklagartalan i målet måste utföras av såväl tullåklagare som allmän
åklagare. Det är t. ex. icke ovanligt, att olovlig varuinförsel sammanträffar
med valutabrott. Att i sådana fall två åklagare måste samtidigt agera
i målet medför givetvis åtskilligt onödigt arbete och gör brottmålsförfarandet
tungrott. En annan svaghet som vidlåder den nuvarande ordningen är,
att lullåklagarnas verksamhet är undandragen riksåklagarens tillsyn. Detta
finner utredningen vara särskilt anmärkningsvärt i betraktande av att det
ankommer på riksåklagaren att jämväl såvitt avser tullmål besluta om fullföljd
till högsta domstolen.

Som skäl för bibehållande av ett system med särskilda åklagare i tullmål
har åberopats att tullförfattningarna skulle vara så särpräglade och

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1960

deras tolkning förutsätta sådan intim kännedom om tullförhållanden och
tullverkets arbetsformer att åklagarskapet i målen icke utan olägenheter
för effektiviteten i brottsbekämpandet kunde överflyttas till de allmänna
åklagarna. Dessa farhågor finner utredningen ej vara befogade. I sin dagliga
verksamhet har de allmänna åklagarna att tolka och tillämpa författningar,
berörande de mest skilda områden av samhällslivet. Genomförandet av
en modern lagstiftning om straff för olovlig införsel och utförsel av varor,
uppbyggd efter enhetliga principer, torde för övrigt medverka till att de
berörda svårigheterna blir väsentligt mindre än för närvarande. I frågor
av rent tullteknisk natur har den allmänne åklagaren möjlighet att anlita
sakkunskap från tullverket. Vad angår de större städerna torde kunna förutsättas,
framhåller utredningen, att smugglingsmålen i huvudsak kommer
att tilldelas en bestämd åklagare, vilken därigenom erhåller särskild rutin
i fråga om handläggningen av dylika mål. Utredningen framhåller vidare
att åtal enligt såväl varuutförsellagen som valutalagstiftningen enligt gällande
ordning ankommer på allmän åklagare. De rättsliga och faktiska frågor,
som möter i dessa mål, är nära besläktade med motsvarande spörsmål i
tullmålen. Beträffande yppade farhågor för att ett avskaffande av tullåklagarinstitutionen
skulle medföra minskad effektivitet och smidighet hos undersökningsförfarandet
framhåller utredningen, att förundersökningen enligt förslaget
skall kunna inledas av tullmyndighet samt att den enskilde tulltjänstemannen
i stort sett skall ha samma åligganden och befogenheter med avseende
å undersökningsförfarandet som för närvarande. Man torde därför
kunna räkna med att ett smidigt och effektivt samarbete mellan åklagare
och tullmyndigheter skall kunna åvägabringas i hithörande mål.

Med hänsyn till nu anförda synpunkter finner utredningen övervägande
skäl tala för att organisationen med särskilda tullåklagare avskaffas. Föreskrifter,
som kan visa sig erforderliga för att ernå snabb handläggning av
tullmålen, anser utredningen — på sätt i fråga om militärmålen skett genom
kungl. cirkulär den 11 maj 1951 -— kunna utfärdas i administrativ
ordning.

Vad beträffar de särskilda forumreglerna i tullmål framhåller utredningen,
att frågan om systemet med tullmålsdomstolar är nära förbunden med
motsvarande spörsmål beträffande tullåklagarna. Vid ett avskaffande av
tullåklagarinstitutionen föreligger ej skäl att bibehålla systemet med tullmålsdomstolar.
Tidigare har som skäl härför kunnat åberopas stadsdomstolarnas
tätare sammanträdesturer. Efter den nya rättegångsordningens
ikraftträdande föreligger emellertid härutinnan icke någon skillnad av betydelse
mellan rådhusrätter och häradsrätter. Ett annat argument har varit,
att systemet med tullmålsdomstolar åstadkommer en koncentration av
i ullmålen till relativt få domstolar, varigenom befordrades enhetlighet och säkerhet
i rättskipningen på detta område. Denna synpunkt torde emellertid
icke böra tillmätas någon större vikt, enär lullmålen som regel är av enkel
beskaffenhet. Härtill kommer att flertalet hithörande mål även efter ett avskaffande
av tullmål sdomstolarna liksom för närvarande torde komma att

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1960

handläggas vid rådhusrätter i större hamnstäder. En fördel med att de allmänna
forumreglerna blir tillämpliga i smugglingsmål finner utredningen
vara, att det blir möjligt att handlägga dylika mål vid den misstänktes
tvistemålsforum.

Med anledning av de organisations- och kostnadsfrågor som föranledes
av ett avskaffande av tullåklagarinstitutionen har utredningen gjort förfrågningar
hos statsåklagarna och landsfogdarna i riket i vad mån en överflyttning
av tullmålen till de allmänna åklagarna kunde antagas kräva eu
utökning av åklagarorganisationen. Med ledning av de inhämtade uppgifterna
uttalar utredningen att en överflyttning endast i tämligen ringa utsträckning
kommer att kräva förstärkning av åklagarorganisationen och
den underställda personalen. Att med någon större grad av säkerhet bedöma
denna fråga vore emellertid ej möjligt förrän någon tids erfarenhet
av reformen vunnits. För Stockholms del torde man i vart fall behöva räkna
med att ytterligare en åklagartjänst måste inrättas.

Vad beträffar spörsmålet huruvida städer med kommunalt avlönade åklagare
bör äga rätt till gottgörelse av statsverket för tullmålens handläggning
av dessa städers åklagare redogör utredningen för vissa tidigare uttalanden
i denna fråga. För egen del anser utredningen, att städerna ej äger någon
lagligen grundad rätt till gottgörelse av staten för de kostnader för en förstärkning
av städernas åklagarorganisation, som kan bli en följd av tullmålens
överflyttning till de allmänna åklagarna. Ej heller torde skälighetssynpunkter
i något fall böra föranleda, att ersättning i berörda hänseende
lämnas. Slutligen framhålles, att efter ett avskaffande av tullmålsdomstolarna
tullmålen kommer att fördelas på samtliga underdomstolar i riket
efter frekvensen av smugglingsbrott inom respektive doinsområden.

Yttrandena

Utredningens förslag att tullåklagarinstitutionen avskaffas samt att de
särskilda forumreglerna i tullmål upphäves har tillstyrkts eller lämnats utau
erinran av samtliga remissmyndigheter med undantag av generaltullstyrelsen,
kommerskollegium och Sveriges allmänna tulltjänstemannaförening.

1951 års rättegångskommitté anser i likhet med utredningen uppenbart,
att frågan om åklagare i mål som avses med förslaget bör lösas enhetligt
för samtliga med förslaget avsedda brott. Kommittén finner därvid övervägande
skäl tala för att organisationen med särskilda tullåklagare avskaffas
och att hithörande mål handlägges av de allmänna åklagarna. Någon anledning
att efter en överflyttning av åtalsrätten på de allmänna åklagarna
bibehålla det nuvarande systemet med särskilda tullmålsdomstolar kan enligt
kommittén ej anses föreligga.

Hovrätten över Skåne och Blekinge uttalar att det ur synpunkten av att
ansluta de föreslagna reglerna till vedertagna principer på det straffrättsliga
och straffprocessuella området är betydelsefullt, att den särskilda åklagarorganisationen
inom tullväsendet avvecklas och att systemet med särskilda
tullmålsdomstolar avskaffas. Under förutsättning att även dessa åtgärder

Kungl. Maj:ls proposition nr 115 år 1960

genomföres leder förslaget enligt hovrättens mening till en väsentlig rationalisering
av åtgärderna mot varusmuggling.

Hovrätten för Övre Norrland hälsar med tillfredsställelse utredningens
förslag om avskaffande av tullåklagarinstitutionen och om upphävande av
reglerna om tullmålsdomstol. Frånsett att den nya rättegångsordningen ställer
betydligt strängare krav på åklagaren än vad tidigare varit fallet anser
hovrätten det vara angeläget att den dualism vartill nuvarande bestämmelser
leder undanröjes. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller
att det är principiellt riktigt, att systemet med särskilda domstolar och
specialåklagare i dylika mål avskaffas, och Sveriges advokatsamfund anser,
att avskaffandet av tullåklagarinstitutionen innefattar en ur rättssäkerhetssynpunkt
önskvärd reform.

Föreningen Sveriges landsfogdar vill särskilt markera sitt instämmande
uti vad utredningen anfört i förevarande fråga, och Föreningen Sveriges
stadsfiskaler och Föreningen Sveriges landsfiskaler uttalar sin anslutning
till förslaget. Landsfiskalsföreningen tillägger, alt en personalförstärkning
torde bli nödvändig i vissa distrikt om reformen genomföres.

Riksåklagarämbetet anför, att ämbetet i allo kan ansluta sig till de synpunkter
utredningen anfört till stöd för sin ståndpunkt att organisationen
med särskilda tullåklagare nu hör avskaffas, och fortsätter.

Måhända kan i detta sammanhang också förtjäna att framhållas, att den
föreslagna reformen torde möjliggöra en rationellare fördelning i åklagarhänseende
av smugglingsmålen i storstäderna. I betraktande därav, att
smugglingsmålen till en "del äro mycket besvärliga, ha de tullfiskalstjänster,
vilka f. n. innehavas av allmänna åklagare såsom bisysslor, anförtrotts åt
särskilt kvalificerade befattningshavare. I Malmö är sålunda statsåklagaren
tullfiskal och i Göteborg den äldste stadsfiskalen. Dessa befattningshavare ha
emellertid i egenskap "av tullåklagare haft att taga befattning även med
den stora gruppen av bagatellmål. Efter en åklagarreform kan förväntas,
att man inom de större åklagarmyndigheterna genomför en fördelning, så
att de svåra smugglingsmålen förbehållas särskilt kvalificerade åklagare medan
bagatellmålen läggas på andra befattningshavare.

Föreningen Sveriges häradshövdingar, som för sin del gärna vill vitsorda
att — så långt föreningens erfarenhet sträcker sig — tullåklagarna på ett
förtjänstfullt sätt fullgjort dem anförtrodda åklagaruppgifter, yttrar.

Vad utredningen anfört innefattar emellertid övervägande skäl att överföra
tullåtalen till de allmänna åklagarna. Man har på sina håll befarat,
att eu sådan reform skulle medföra fördröjning av åtalens handläggning
så att möjligheten till beivrande äventyrades när den misstänkte är utlänning
eller anställd å fartyg i utrikes trafik. Dessa farhågor torde emellertid
vara överdrivna. Vid allvarligare brottslighet lär skäl oftast föreligga
att kvarhålla den misstänkte. Och när, såsom merendels är fallet, brottet är
bagatellartat, kan redan nu åtal mycket ofta icke väckas förrän den misstänkte,
om han är sjöman, lämnat landet. Talan anses nämligen icke böra
väckas förrän upplysning inkommit huruvida den misstänkte förut dömts för
iterationsgrundande brott, vilket i allmänhet icke inträffar förrän vederbörande
lämnat landet. Förslaget om upphävande av nuvarande bestämmelser
om tullmålsdomstol tillstyrkes under förutsättning, att tullmålen
läggas under allmänt åtal.

Kungl. Maj.ls proposition nr 115 år 1960

Rådhusrätten i Hälsingborg hyser inga farhågor för att eu överflyttning
av åklagaruppgifterna skulle medföra försenad handläggning av tullmålen
och tillägger att för Hälsingborgs del skulle förslagets genomförande innebära
den avgjorda fördelen att åklagaren är lokalt knuten till orten.

Föreningen Sveriges stadsdomare anser att ett avskaffande av tullmålsdomstolarna
och tullåklagarna är ett steg i rätt riktning men framhåller
att den ökade belastningen på de allmänna åklagarna kan komma att medföra
behov av ytterligare någon åklagartjänst.

Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller att landsfiskalernas arbetsbörda
för närvarande regelmässigt är sådan att ytterligare arbetsuppgifter ej
utan tvingande skäl bör påläggas dem. Länsstyrelsen vill emellertid icke
avstyrka förslaget i denna del, då det enligt länsstyrelsens mening får förutsättas
att de med landsfiskalernas verksamhet såsom åklagare förbundna
spörsmålen inom en nära framtid kommer att bli föremål för ställningstagande
från statsmakternas sida.

Generaltullstyrelsen avstyrker bestämt att tullåklagarinstitutionen avskaffas
men vill ej motsätta sig att den exklusiva åtalsrätten i tullmål
för tullåklagare bringas att upphöra samt att de nuvarande forumbestämmelserna
i sådana mål avskaffas. Inledningsvis framhåller styrelsen, att vid
de utredningar som under årens lopp verkställts icke synes ha förekommit
någon mera ingående undersökning av det sätt på vilket tullåklagarinstitutionen
i verkligheten fyllt sina funktioner eller av frågans ekonomiska betydelse.
Det förefaller ha betraktats som närmast axiomatiskt, att tullåklagarna,
med undantag av de juridiskt bildade tullfiskalerna, skulle sakna
de kvalifikationer, som efter modern måttstock erfordras för uppgiften,
och att institutionen därför finge betraktas som mindre tidsenlig. Även det
föreliggande utredningsförslaget finner styrelsen mer grunda sig på principiella
betraktelsesätt än på konkreta praktiska överväganden. Styrelsen anför
bl. a.

Det ojämförligt största antalet tullmål utgöres av erkända smugglingsbrott
av mer eller ^mindre allvarlig karaktär, vid vilka de brottsliga i allmänhet
ertappas på bar gärning i samband med tullverkets bevakning eller
kontroll. Flertalet sådana brott avse spritdrycker och tobaksvaror. Drygt
90 % av alla tullmål avse ringa, erkända smugglingsbrott och ordningsförseelser.
I sådana fall avvecklas målen i regel genom fullinaktsförfarande,
varvid målens handläggning vid domstol blir uteslutande formell. Med nuvarande
eller föreslagen lagstiftning kan denna grupp av tullmål ej handläggas
på ett mera rationellt sätt, än som nu sker. Genom överflyttning av
nu nämnda mål på allmänna åklagare skulle dessa belastas med arbetsuppgifter,
som utan olägenhet utföras av tullverkets tjänstemän på det för det
allmänna billigaste sättet. Vad angår sådana ringa brott, varom nu är fråga,
skulle domstolarna besparas onödigt arbete genom användningen av straffföreläggande.

Vid grövre smugglingsbrott och andra mera komplicerade tullförbrytelser,
exempelvis tullbedrägeri, övervakas numera såväl förundersökningen
som åklagarverksamheten centralt genom de hos Styrelsen anställda juridiskt
bildade åklagarna, nämligen tullverkets ombudsman och tullfiskalen
i Stockholm, tillika byråsekreterare hos Styrelsen. Därvid avgöres åklagar -

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1960

frågan från fall till fall och tillses, att kompetent åklagare tager befattning
med åtalen. Som följd härav övertaga nyssnämnda åklagare själva åtalen
i sådana mål, där den ordinarie åklagaren ej anses besitta tillräcklig juridisk
sakkunskap. Tullåklagarverksamheten överensstämmer alltså i detta
hänseende med vad som gäller om den allmänna åklagarverksamlieten. Vid
de grövre smugglingsbrotten och de komplicerade tullförbrytelserna ligger
tyngden på förundersökningen. Leder denna till erkännande, blir åtalet i
allmänhet en rutinsak. Vid icke erkända, ringa tullförseelser inskränker sig
målens handläggning vid domstol i allmänhet till bevisupptagning av enkelt
slag, vanligen vittnesförhör med någon tulltjänsteman, som ertappat den
tilltalade på har gärning. För handläggning av erkända smugglingsbrott och
icke erkända, ringa tullförseelser erfordras i allmänhet ej någon speciell
åklagarutbildning. I England ankommer sålunda åtal för tullförseelser på
tjänstemän i förmansställning inom bevakningskåren. Det kan ej råda något
tvivel därom, att tullförvaltarna genom de kunskaper och den erfarenhet,
de under mångårig tjänstgöring i tullverket förvärva, äro väl lämpade
för handläggning av åklagaruppgifter, som ej kräva speciell juridisk utbildning.
På det begränsade lagstiftningsområde, där tullförvaltarna ha att
handlägga åklagaruppgifter förvärva de också snart nog en erfarenhet, som
gör dem särskilt lämpade för uppgiften. Tullförvaltarnas sakkunskap i allt,
som rör tullagstiftningen och den utrikes trafiken, speciellt handelssjöfarten,
samt rörande den säregna brottslighet, varmed de ha att taga befattning,
utgör dessutom en värdefull tillgång för rättskipningen.

Generaltullstyrelsen framhåller alt för ett effektivt bekämpande av smugglingsbrotten
är skyndsamhet en oeftergivlig förutsättning. Om åtalsrätten i
tullmål överflyttas på de allmänna åklagarna skulle den nuvarande enhetligheten
i fråga om förundersökning och åtal i tullmål spolieras och effektivitetskravet
härigenom eftersättas. Behovet av specialåklagare i tullmål
är dikterat av praktiska och ekonomiska synpunkter. Reformsträvandena
hör därför inriktas på alt få till stånd ett vidgat samarbete mellan tullåklagare
och allmänna åklagare. Styrelsen fortsätter.

Redan nu förekommer understundom, att allmän åklagare, där så av olika
skäl finnes lämpligt, förordnas alt handlägga tullmål. Härför erfordras
emellertid, att åklagaren är villig åtaga sig ett sådant uppdrag. Eu lämplig
arbetsfördelning bör kunna vinnas, om den exklusiva åtalsrätten i tullmål
upphäves, så att såväl tullåklagare som allmän åklagare får rätt att åtala
brott mot den nya lagen. Riktlinjerna för en lämplig fördelning av åklagarverksamheten
och samarbetet mellan olika åklagare böra på förslag av Generaltullstyrelsen
och Riksåklagarämbetet kunna uppdragas av Kungl.
Maj:t. Härigenom skulle tullåklagarna även kunna tillerkännas den vidgade
åtalsbefogenhet, som Styrelsen förordat i sitt yttrande över förslaget till
1949 års varuutförsellag (betänkandet s. 277 och följande). — — - Genom
ett vidgat samarbete skulle de olika åklagarna kunna tillgodogöra sig varandras
kunskaper och erfarenheter på skilda områden. Härigenom skulle
befrämjas eu ändamålsenlig och för staten billig åklagarverksamhet, såvitt
avser handläggningen av brott mot den nya lagen. Med hänsyn till det samarbete
med vederbörande tullmyndigheter och den ständiga beredskap, som
erfordras för eu effektiv förundersöknings- och åklagarverksamhet inom de
distrikt, där åtalsverksamhelen nu ankommer på tulliiskal, böra dessa åklagare
alltjämt bibehållas. Tullverkets ombudsman och tullfiskalcn i Stockiiolm
äro oumbärliga såsom åklagare i sådana mål, vari de leda förunder -

Kungl. Maj.ts proposition nr ilo år 1960

sökningen och vari erfordras specialutbildad tullåklagare. Att för åtal i sådana
mål anlita allmän åklagare skulle strida mot principerna för den moderna
brottmålsprocessen.

Generaltullstyrelsen framhåller avslutningsvis att binder ej föreligger för
riksåklagarämbetet att utöva den tillsyn över tullverkets åklagarverksamhet,
som finnes erforderlig.

Kommerskollegium ställer sig mycket tveksamt huruvida icke stora praktiska
olägenheter skulle uppstå därest tullens befattning med hithörande
ärenden i allt väsentligt skall upphöra. Den nuvarande ordningen för de s. k.
tullmålen finner kollegium vara förenad med så påtagliga fördelar att det
fordras tungt vägande skäl för att avskaffa den. Erfarenheten visar att tullmålen,
vilka till allra största delen har karaktären av bagatellmål, blivit
snabbt och effektivt handlagda med förhållandevis små kostnader för statsverket.
Kollegium finner uppenbart att det av utredningen förordade systemet
i många stycken skulle bli tungrott och mera kostnadskrävande. Jämväl
Sveriges allmänna tulltjänstemannaförening avstyrker bestämt att tullåklagarinstitutionen
avskaffas och anför hl. a. att det förhållandet att
smugglingsbekämpandet tagits upp i det internationella tullsamarbetet talar
för att det nuvarande tullåklagarsystemet bibehålies. Föreningen yttrar.

I de flesta västeuropeiska länder ledes smugglingsbekämpningen och utredningsverksamheten
av till resp. länders tullverk knutna specialorganisationer
(tull spaningst jänst, eftersökningstjänst otc.). Ett fast samarbatsorgan
har ju även etablerats genom den permanenta tekniska kommittén
hos tullsamarbetsrådet i Bryssel, som arbetar genom förbindelser med de
till Bryssel-konventionen anslutna länderna. Utredningen av många smuggelmål
har hittills skett genom kontakter och samarbete med utländska
tullmyndigheter. Detta kontaktnät har redan etablerats och utbyggts och
lungerar väl efter flera års arbete. De utländska tullmyndigheterna synes
tinna det naturligt att vända sig till svensk tullmyndighet i utredningar om
smuggelbrott och ett inkopplande av allmän åklagare skulle troligen medföra
avsevärda komplikationer i det hittillsvarande etablerade samarbetet.

I den speciella frågan huruvida städerna eller någon av dem kan göra
anspråk på ersättning av statsmedel för kostnaden för tullmålens handläggning
av dessa städers allmänna åklagare uttalar 1955 års stadsutredning
att den finner att städerna icke kan anses äga någon lagligen grundad
rätt till gottgörelse av staten för de kostnader för en förstärkning av städernas
åklagarorganisation, som kan bli en följd av tullmålens överflyttning
till de allmänna åklagarna. Ej heller skälighetssynpunkter i något fall
synes böra föranleda att ersättning i berörda hänseende lämnas.

Departementschefen

I flera tidigare sammanhang har uttalats den meningen, att ett bibehållande
av den nuvarande organisationen av domstolar och åklagare vid handläggning
av tullmål ej är sakligt motiverat. Jämväl den nu aktuella utredningen
föreslår på anförda skäl, att systemet med specialåklagare avskaffas
och att åklagaruppgifterna överflyttas till de allmänna åklagarna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1960

Efter en avveckling av den särskilda åklagarorganisationen anser utredningen
ej heller skäl föreligga att bibehålla systemet med tullmålsdomstolar
eller eljest i något hänseende speciella forumregler.

Remissinstanserna har i allmänhet förbehållslöst tillstyrkt utredningens
förslag i berörda frågor. Främst generaltullstyrelsen har emellertid bestämt
motsatt sig förslaget att avskaffa tullåklagarinstitutionen.

Som skäl för tullåklagarinstitutionens avskaffande har i första hand anförts
att tullförvaltarna saknar erforderlig åklagarutbildning. Denna synpunkt
har också kommit till uttryck i yttranden från vissa tullmyndigheter.
Tullförvaltartjänsterna är tulladministrativa befattningar, där huvudvikten
vid utbildningen helt naturligt måste läggas på andra sidor av tulltjänsten
än tullåklagarskapet. Den teoretiska undervisning som meddelas blivande
tullförvaltare med tanke på tullåklagaruppgifter inskränker sig till ett fåtal
undervisningstimmar. Med hänsyn till att vid flertalet tullmålsdomstolar
smugglingsmål förekommer ganska sällan kan de praktiska åklagarerfarenheter
som tullförvaltarna förvärvar ej bli av någon större omfattning.
Man kan under sådana förhållanden inte begära att tullförvaltarna i allo
skall kunna behärska fullgörandet av de uppgifter som den nya rättegångsordningen
ställer på åklagarna. I vart fall gäller detta mål av mera
komplicerad natur. Det sagda hindrar inte att tullförvaltarna i enklare mål
kunnat fullgöra åklagaruppgifterna på ett tillfredsställande sätt. Föreningen
Sveriges häradshövdingar har också betygat att så är fallet.

Ett bibehållande av systemet med tullåklagare och tullmålsdomstolar är
emellertid även förenat med andra olägenheter än de förut nämnda. I likhet
med utredningen anser jag det sålunda vara angeläget att den dualism i
åklagarhänseende, vartill nuvarande bestämmelser leder vid sammanträffande
av brott mot tullförfattningar och allmänt brott, blir undanröjd. Det
är t. ex. ej ovanligt att olovlig införsel sammanträffar med valutabrott.
Att i sådana fall två åklagare måste uppträda inför domstolen medför
onödigt dubbelarbete och är ägnat att göra brottmålsförfarandet tungrott.
Med hänsyn till att tullmålsdomstolarna är betydligt färre till antalet än de
allmänna underrätterna kan en part understundom nödgas vidkännas långa
och kostsamma resor för inställelse. Ej heller medger bestämmelserna om
tullmålsforum att tullmål kan upptagas av domstol i den tilltalades hemort.

Från vissa tullmyndigheter, som förordar bibehållande av organisationen
med specialåklagare i tullmål, har framkommit förslag att avhjälpa de nuvarande
bristerna i denna organisation genom att tullförvaltarna erhåller
ökad utbildning för åklagarsysslor samt genom utbyggande av tullfiskalstjänsterna.
Det torde enligt min mening dock knappast vara möjligt — eller
ens lämpligt — att inom ramen för de undervisningskurser, som anordnas
för tullpersonal, nämnvärt utvidga utbildningen i hithörande ämnen. Med
hänsyn till dessa kursers syftemål måste företrädesvis andra sidor av tulltjänsten
än åklagaruppgifterna tillgodoses. Vad beträffar förslaget till omorganisation
av tullfiskalstjänsterna skulle detta endast till en del kunna
undanröja olägenheterna med den nuvarande ordningen. Härtill kommer
de invändningar som kan göras från kostnadssynpunkt.

Kungl. Maj. ts proposition nr 115 år 1960

Mot ett avskaffande av tullåklagarinstitutionen och en överflyttning av
tullmålen till de allmänna åklagarna har av tullmyndigheterna framställts
erinringar av praktisk art. Därvid har framhållits, att tullåklagarnas sakkunskap
i tullfrågor synnerligen ofta anlitas av domstolarna och att det
obestridligen skulle bli till men för rättskipningen, om rättegångsproceduren
skulle berövas tillgången till vederhäftiga upplysningar om tullförhållanden.
Generaltullstyrelsen uttalar farhågor för att reformen skulle medföra
att den nuvarande enhetligheten i fråga om förundersökning och åtal
skulle spolieras och att rättskipningen ej kunde ske med den snabbhet som
är erforderlig för ett effektivt bekämpande av smugglingsbrotten. I anslutning
härtill anför styrelsen att det ojämförligt största antalet tullmål gäller
erkända smugglingsbrott avseende spritdrycker och tobaksvaror vid vilka
de brottsliga i allmänhet ertappas på bar gärning i samband med tullverkets
bevakning eller kontroll. Drygt 90 % av alla tullmål rör enligt styrelsen
sådana ringa, erkända smugglingsbrott och ordningsförseelser, vilka i regel
avvecklas genom fullmaktsförfarande och där målens handläggning vid domstol
uteslutande blir av formell natur.

Självfallet har det stor betydelse att domstolen beredes möjlighet till
upplysning i frågor av tullteknisk natur. Å andra sidan ifrågasätter jag
icke de allmänna åklagarnas förmåga att bedöma vad som i sådant hänseende
erfordras och att i samband med förundersökningen framskaffa fullständigt
utredningsmaterial angående tillämpliga författningsföreskrifter och
andra särskilda förhållanden av betydelse för målet. Även efter en åklagarreform
måste givetvis åklagaren vid förundersökningen äga anlita biträde
av tullmyndighet bl. a. med tanke på sådana frågor som kan kräva speciell
kunskap om tullförfattningar. Skulle härutöver domstolen finna erforderligt
med speciell sakkännedom i något hänseende torde denna — i enlighet
med principerna i RB — böra införas i rättegången enligt reglerna om bevisning.
— Intresset av en snabb handläggning av smugglingsmålen bör i
och för sig kunna tillgodoses, även om åklagaruppgifterna överföres till de
allmänna åklagarna.

En mycket stor grupp av smugglingsmålen är emellertid, såsom generaltullstyrelsen
framhåller, av synnerligen enkel och ensartad beskaffenhet.
De faktiska omständigheterna i dessa mål är helt klara. Förseelsen uppdagas
regelmässigt i samband med tullvisitation, varvid godset tages i beslag.
Den misstänkte erkänner vanligen och lämnar fullmakt till någon tulltjänsteman
att mottaga delgivning av stämning samt att företräda honom
inför rätta. Domstolsförhandlingen blir i dessa mål synnerligen summarisk
och inskränker sig till att åklagaren framställer stämningsyrkandet, varefter
åtalet erkännes av den tilltalade eller ombud för honom. Domen i sådana
mål meddelas som regel i förenklad form (s. k. tabelldom). Ett frångående
av systemet med normerade böter torde komma att medföra, att straffföreläggande
i allmänhet meddelas i mål av denna beskaffenhet.

Det är tydligt, att behovet av juridisk utbildning och åklagarerfarenhet
inte i samma utsträckning som eljest gör sig gällande när fråga är om
handläggning av bagatellmål, vilka varken med hänsyn till utredningen

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1960

eller den juridiska bedömningen erbjuder några svårigheter. Några betydelsefulla
rättssäkerhetskrav torde ej kunna anföras till stöd för att dessa
mål överflyttas till de allmänna åklagarna. Å andra sidan talar starka skäl
av praktisk natur, på sätt generaltullstyrelsen närmare utvecklat, för att dessa
mål även i fortsättningen liandlägges av tullverkets befattningshavare. Mot
en överflyttning av bagatellmålen till de allmänna åklagarna talar också
att man, med hänsyn till dessas arbetsbörda, inte utan tvingande skäl bör
tilldela dem nya uppgifter.

Vad här anförts har lett mig till den slutsatsen, att mål som avses med
den nya lagen i princip bör ankomma på allmän åklagare samt att de nuvarande
reglerna om tullmålsforum bör upphävas och allmänna forumregler
tillämpas. I fråga om bagatellmålen — och dessa är till antalet de långt
övervägande — bör man emellertid i stort sett bibehålla den nuvarande ordningen.
Sålunda bör befattningshavare vid tullverket kunna utföra åklagaruppgifter
i varusmugglingsmål av bagatellartad karaktär. Givetvis skall sådan
befattningshavare jämväl äga meddela strafföreläggande i mål som
nu är i fråga. Å andra sidan bör allmän åklagare, i enlighet med den princip
på vilken förslaget bygger, även i dessa fall kunna utföra talan om han finner
det påkallat. Om t. ex. smugglingsbrottet sammanträffar med annat
brott, torde åtalet städse böra ankomma på allmän åklagare. Till den närmare
utformningen av kompetensfördelningen återkommer jag i specialmotiveringen.

Såsom framgår av redogörelsen för gällande rätt är i Stockholm, Göteborg
och Malmö förordnade tullfiskaler med åligganden att i dessa städer
utöva den på tullverket ankommande åklagarverksamheten. Tullfiskalen i
Malmö har dessutom till åliggande att fullgöra motsvarande uppgifter i
Hälsingborg. Tullfiskalerna har olika tjänstgöringsdistrikt, tillsammans
omfattande hela riket. Tullfiskalsbefattningarna är arvodestjänster, och innehavaren
uppbär av generaltullstyrelsen fastställt årligt arvode. Av de
nuvarande befattningshavarna är tullfiskalen i Stockholm byråsekreterare
i generaltullstyrelsen med halv tjänstgöringstid på denna befattning, medan
tullfiskalerna i Göteborg och Malmö är ordinarie befattningshavare vid åklagarmyndigheten
i dessa städer med tullfiskalstjänsten som bisyssla. Den
ändrade organisationen av åklagarväsendet vid handläggning av smugglingsinål
bör medföra att tullfiskalstjänsterna kommer att indragas. .lag anser mig
emellertid böra förorda att avvecklingen av dessa tjänster sker successivt
och att de nuvarande befattningshavarna skall, därest de så önskar, kunna
anlitas fortsättningsvis av generaltullstyrelsen såsom särskilda åklagare i
tullmål, dock längst intill dess de avgår från sina nuvarande ordinarie befattningar.
Vid ledighet för dem bör givetvis ersättare kunna förordnas. I
Göteborg uppnår tullfiskalen pensionsåldern i sin ordinarie befattning inom
en nära framtid, medan tullfiskalerna i Stockholm och Malmö har längre
återstående tjänstetid. Såsom förutsättning för ett kvarstående i befattningarna
torde böra gälla, att alla åklagaruppgifter i mål, som omfattas
av den nya lagen, i nämnda städer fullgöres av dessa åklagare. Däremot

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1960

torde den nuvarande anknytningen av tullfiskalsbefattningarna till vissa
tjänstgöringsdistrikt böra upphöra att gälla. I den mån brott som avses i
den föreslagna lagen sammanträffar med annat brott som ankommer på allmän
åklagare synes åklagaruppgifterna som regel böra fullgöras av endast
en åklagare. Om t. ex. ett smugglingsbrott sammanträffar med brott mot
valutalagstiftningen, synes det vara en lämplig anordning att båda målen
handlägges av tullfiskalen. Särskild ersättning i sådana fall synes ej böra
ifrågakomma. — Det torde få ankomma på generaltullstyrelsen och riksåklagarämbetet
i samråd att i enlighet med här angivna riktlinjer utforma
de närmare föreskrifterna och villkoren för tullfiskalernas fortsatta tjänstgöring.

Förutom åklagaruppgifter i tullmål åligger tullfiskalerna att fullgöra
vissa uppgifter enligt lagen den 4 juni 1913 angående förbud mot införsel
till riket av varor med oriktig ursprungsbeteckning. Dessa s. k. ursprungsmål
avgöres i administrativ ordning och tillhör generaltullstyrelsens prövning.
Innan målet prövas, skall styrelsen höra vederbörande tullfiskal, som
äger påkalla vittnesförhör vid domstol. Tullfiskalen kan hos Kungl. Maj:t
anföra besvär över styrelsens beslut. Dessa mål torde i samband med att tullfiskalstjänsterna
avvecklas lämpligen böra handläggas av tjänsteman som
generaltullstyrelsen därtill utser.

I vissa mer omfattande tullmål, som har anknytning till flera platser i vårt
land eller till utlandet, torde det såsom generaltullstyrelsen framhåller vara
värdefullt att tullverkets ombudsman eventuellt övergångsvis även tullfiskalen
i Stockholm förordnas som åklagare. Det synes därför vara en lämplig
utväg att i sådana mål i erforderlig utsträckning förordna speciell åklagare.
Sådant förordnande torde av riksåklagarämbetet böra meddelas för varje
särskilt fall.

Förundersökning m. m.

Utredningen

Utredningen upptager i sitt förslag regler angående förundersökningsförfarandet
och om användningen av straffprocessuella tvångsmedel endast i
den mån avvikelser från de allmänna reglerna i RB funnits påkallade. Utredningen
erinrar om att dess förslag har till utgångspunkt att tullåklagar -institutionen avskaffas och att tullåklagarnas nuvarande arbetsuppgifter
överflyttas till de allmänna åklagarna men att även efter en sådan reform
till förundersökningen hörande uppgifter i avsevärd utsträckning måste ankomma
på befattningshavare vid tullverket. Hithörande brott upptäckes i
regel i samband med tullkontroll, och det är följaktligen tullpersonal som i
de flesta fall får den första kontakten med brottet.

I fråga om ledningen av förundersökningen erinrar utredningen om att
enligt de nuvarande reglerna undersökningsledaren i smuggelmål i regel är
tullåklagare. En ordning enligt vilken såväl undersökningsledare som undersökningspersonal
tillhör tullverket finner utredningen ägnad att främja

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1960

ett smidigt samarbete vid förundersökningen. Fördelen hos den nuvarande
ordningen i detta hänseende kan tillvaratagas genom att tullmyndighet erhåller
befogenhet att inleda förundersökning. I utredningens förslag upptas
bestämmelser härom. Vid inledandet av förundersökning bör tullmyndighet
tillerkännas samma befogenheter som tillkommer förundersökningsledare
enligt RB, dock bör tullmyndighet ej äga meddela beslut om anhållande
och reseförbud med hänsyn till dessa tvångsmedels allvarliga och ingripande
karaktär för den enskilde. Vad som i detta sammanhang bör förstås med
tullmyndighet angives närmare i betänkandet. Därmed bör sålunda avses
tullverkets ombudsman, tullförvaltare, kustdistriktchef och gränsdistriktclief.
Härjämte skall Kungl. Maj :t äga förordna jämväl annan befattningshavare
än som nu angivits att fullgöra vad som ankommer på tullmyndighet i
egenskap av förundersökningsledare.

I fråga om förhållandet mellan åklagare och tullmyndighet med avseende
å förundersökningen anser utredningen att detta bör regleras i överensstämmelse
med vad som enligt 23 kap. RB gäller motsvarande förhållande
mellan åklagare och polismyndighet. I enlighet härmed föreslås bl. a., att
åklagaren skall äga meddela anvisningar rörande undersökningens bedrivande
även då undersökningen ledes av tullmyndighet. Utredningen framhåller,
att framförallt i mera komplicerade mål är ett intimt och smidigt samarbete
mellan tullpersonal, polis och åklagare av den största betydelse. Sådant
samarbete förekommer redan i t. ex. utförselmålen. Utredningen har
ej ansett sig böra föreslå några närmare riktlinjer för ett dylikt samarbete
men framhåller, att vissa skäl kan tala för att en speciell undersökningsorganisation
tillskapas för utredning i mera omfattande och invecklade
smugglingsmål. Denna organisation, som kunde knytas till generaltullstyrelsen
eller kriminalstatspolisen, skulle vid behov kunna insättas var som
helst i riket och handha utredningar jämväl i större valutamål, uppgifter
av internationell karaktär vid smugglingsbekämpandet o. d. Ett ställningstagande
till denna fråga bör dock ej ske i nu förevarande sammanhang.

I fråga om rätt för tulltjänstemän och vissa andra funktionärer att vid
brott som avses med förslaget använda tvångsmedel föreslås ej mer väsentliga
ändringar i förhållande till vad som för närvarande gäller enligt varuinförscl-
och varuutförsellagarna. En allmän bestämmelse föreslås om att
beslagtagen egendom skall, om ej föreskrift i särskild författning till annat
föranleder, omhändertagas och förvaras av tullverket. Såsom motivering
framhåller utredningen, att i det övervägande antalet fall beslag kommer att
verkställas av tullpersonal samt alt tullverket besitter lokaler för förvaring
av beslagtaget gods. Härtill kommer att om beslaget häves egendomen skall
omhändertagas av tullverket och behandlas på samma sätt som gäller beträffande
till riket i vanlig ordning inkommet gods.

Yttrandena

Utredningens förslag i fråga om förundersökningsförfarandet och handhavan
det av straffprocessuclla tvångsmedel har av flertalet remissinstanser

7 llihang till riksdagens protokoll 1900. 1 samt. Nr 115

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1960

biträtts eller lämnats utan erinran. 1951 års rättegångskommitté finner ej
anledning göra erinran mot förslaget i förevarande hänseende. Föreningen
Sveriges landsfogdar vill särskilt markera sitt instämmande i vad utredningen
anfört i berörda avseende. Statspolisintendenten uttalar att de föreslagna
bestämmelserna i samband med förundersökning m. m. i och för sig
synes ändamålsenliga men att de i första hand tager sikte på att klarlägga
förhållandet mellan åklagare och tullmyndighet. Det synes kunna ifrågasättas
om icke jämväl polismyndighets och tullmyndighets inbördes skyldigheter
att biträda varandra vid sådana förundersökningar bör komma till
uttryck i särskilt stadgande antingen i den föreslagna lagen eller i RB. I anslutning
till den väckta frågan att inrätta en speciell undersökningsorganisation
framhåller statspolisintendenten, att en sådan ej bör inrättas förrän
erfarenheter vunnits av den föreslagna åklagarreformen. Därest de avsedda
uppgifterna lades på kriminalstatspolisen blev eu förstärkning av denna i
personellt hänseende erforderlig.

Föreningen Sveriges landsfiskaler befarar att vissa praktiska svårigheter
kan uppstå då det gäller samarbetet mellan åklagare och tullmyndighet,
särskilt under en övergångstid.

Länsstgrelsen i Norrbottens län ifrågasätter om det är nödvändigt alt
åklagaren skall äga meddela anvisningar rörande undersökningens bedrivande
annat än då han själv övertager ledningen. I andra fall synes det tillräckligt
om undersökningen bedrives enligt för tullverket givna instruktioner.

Generaltullstyrelsen anser att den på tullverket ankommande förundersökningsverksamheten
och tullmyndigheternas behörighet att använda
slralfprocessuella tvångsmedel lämpligen kan regleras i överensstämmelse
med vad som nu gäller. Styrelsen framhåller att förundersökning rörande
smugglingsbrott och andra tullförbrytelser understundom kräver medverkan
av polismyndighet. Detta är exempelvis fallet då insmugglat gods spritts
på ett flertal händer eller förundersökningen eljest avser brott som ej uppdagats
i omedelbart sammanhang med godsets införsel till riket eller utförsel
därifrån. Riktlinjer för samarbetet mellan tull- -och polismyndigheter
är därför önskvärda.

Kritisk mot utredningens förslag i fråga om förundersökningsförfarandet
ställer sig Sveriges allmänna tulltjänstemannaförening som yttrar bl. a.

Enligt föreningens åsikt bör förundersökningar helt ske i tullverkets regi
med bibehållande av de nuvarande möjligheterna att erhålla biträde av polismyndighet.
Det av utredningen konstruerade systemet med överflyttande
av initiativet och ledningen från tull- till allmän åklagarmyndighet vid en
svårbestämbar punkt i förfarandet torde i åtskilliga fall vara tekniskt ogenomförbart
och ägnat att helt spoliera bekämpandet av den olovliga verksamheten.
Bland annat måste hänsyn tagas till det behov av snabba ingripanden,
som föreligger i flertalet fall och till att det allmänna åklagarväsendets
distrikt sindelning är en helt annan än tullverkets, så att den »preliminära!.
undersökningsledaren skulle bli tvingad att uppehålla en betungande
sambandsverksamhet med ett i vissa fall stort antal allmänna
åklagare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1960

Departementschefen

Utredningen, som i sitt förslag utgår från att tullåklagarinstitutionen
avskaffas och att tullmålen överflyttas till de allmänna åklagarna, föreslår,
att tullmyndighet det oaktat skall erhålla befogenhet att inleda förundersökning
i mål angående brott som avses i lagen.

Även enligt min mening är det lämpligt att till förundersökning hörande
uppgifter i hithörande mål i väsentlig utsträckning ankommer på befattningshavare
vid tullverket. Såsom utredningen påpekar är en sådan ordning
praktiskt lämplig redan av den anledningen att brottet i regel upptäckes
av tullpersonal. Jag tillstyrker därför, att tullmyndighet tillerkännes en allmän
rätt att inleda förundersökning rörande brott som avses i lagen. I
fråga om de befogenheter som därvid bör tillkomma tullmyndigheten anser
jag icke erforderligt att stadga de av utredningen föreslagna begränsningarna,
utan tullmyndigheterna bör liksom nu äga rätt att meddela beslut jämväl
om anhållande och om reseförbud. Vad som avses med tullmyndighet i
förevarande hänseende torde särskilt böra anges. Mot vad utredningen föreslagit
i detta hänseende har jag intet att erinra.

Beträffande förhållandet mellan åklagaren och tullmyndigheten anser
jag i likhet med utredningen att detta bör regleras enligt samma principer
som gäller beträffande förhållandet mellan åklagare och polismyndighet enligt
23 kap. RB. I enlighet härmed torde även i tullmål åklagaren böra övertaga
ledningen av förundersökning, som ej är av enkel beskaffenhet, så snart
någon skäligen kan misstänkas för brottet. Också i andra fall bör åklagaren
kunna övertaga ledningen när det är påkallat av särskilda skäl. I de fall då
undersökningen ledes av tullmyndighet torde det i allmänhet inte bli aktuellt
att åklagaren ingriper genom att meddela anvisningar rörande undersökningens
bedrivande. En befogenhet härtill bör dock tillkomma honom.

Såsom framgår av vad jag anfört beträffande tullåklagarinstitutionen förordar
jag, att befattningshavare vid tullverket skall äga väcka och utföra
talan inför domstol ävensom meddela strafföreläggande beträffande bagatellmål.
Som åklagare i dessa mål avses sålunda tullförvaltarna liksom hittills
skola fungera. Den förundersökning som i dessa mål kan visa sig erforderlig
torde för övrigt kunna ombesörjas uteslutande i tullverkets regi. I flertalet
bagatellfall torde någon förundersökning i RB:s mening överhuvud ej
komma att äga rum. Skulle emellertid förundersökningen, oaktat brottets
bagatellartade karaktär, visa sig komplicerad, kan det stundom vara lämpligt
att allmän åklagare inträder som förundersökningsledare samt utför
åtalet.

Ett par remissmyndigheter har ifrågasatt om icke förhållandet mellan
tull- och polismyndighet bör särskilt regleras. Jag har ej ansett mig böra i
förevarande sammanhang upptaga denna fråga. Skulle det emellertid visa
sig, alt kompetensfördelningen mellan tull- och polismyndighet kräver särskild
författningsmässig reglering får det övervägas att utfärda föreskrifter
härom i administrativ ordning.

Till vissa detaljfrågor återkommer jag i speoialmotiveringen.

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1960

Verkställighet av straff och andra påföljder

Utredningen

Utredningen erinrar inledningsvis om den bristande enhetlighet, som de
nuvarande bestämmelserna om befordran till verkställighet av domar i tullmål
uppvisar, och framhåller som angeläget, att i en ny lagstiftning på området
spörsmålet om verkställighet i fråga om böter och förverkandepåföljder
blir föremål för en enhetlig reglering. En sådan kan vinnas genom att
verkställigheten i fråga om här avsedda brott genomgående lägges antingen
på de exekutiva myndigheterna eller på tullverket.

Ur principiell synpunkt, framhåller utredningen, förefaller det naturligt,
att verkställigheten jämväl i fråga om smugglingsmål skall ankomma på
myndighet, utrustad med exekutiva befogenheter. Tullverket, som saknar
sådana befogenheter, måste anlita de allmänexekutiva organen så snart
fråga är om tvångsåtgärder. Med utredningens ståndpunkt att tullåklagarinstitutionen
avskaffas och att tullmålen överflyttas till de allmänna åklagarna
synes också bäst förenligt, att beträffande verkställigheten skall gälla
samma regler som för brottmål i allmänhet, vartill kommer att befordran
till verkställighet av frihetsstraff numera alltid ankommer på de allmänna
verkställighetsorganen.

Ej blott principiella utan även sakliga skäl talar emellertid enligt utredningen
för att en överflyttning av verkställigheten till de allmänna exekutiva
organen äger rum. Sålunda är en sådan reform ägnad att åstadkomma
ett enklare och snabbare förfarande i verkställighetshänseende beträffande
den del av brottslingsklientelet som utgöres av svenska medborgare med
hemvist inom riket, där tullverkets befattning med verkställigheten måste
anses innebära en onödig omgång. Ej heller är tullverkets medverkan påkallad
i sådana fall, där verkställigheten avser utländska medborgare som
ej är anställda inom sjöfarten och med vilka följaktligen tullverket ej har
särskilda förutsättningar att erhålla kontakt. Beträffande en del av det
brottslingsklientel varom här är fråga, anser utredningen å andra sidan
att medverkan från tullverkets sida ej kan undvaras, när det gäller att
åstadkomma frivillig betalning av böter och ersättningsbelopp. Detta gäller
i fråga om sådana dömda, som utgöres av sjöanställda och som saknar
fast hemvist i riket. Med denna kategori har tullverket uppenbarligen de
bästa förutsättningarna att erhålla kontakt.

Utredningen anför bl. a. följande.

För att få en mera tillförlitlig uppfattning om sammansättningen av
klientelet, har genomgåtts de domar i tullmål för åren 1957 och 1958, som
insänts till generaltullstyrelsen för befordran till verkställighet. Av undersökningen
framgår att år 1957 3 879 personer dömdes för brott mot tullförfattningarna.
Av dessa voro 2 129 svenskar och 1 750 utlänningar; av
de senare voro 326 danskar och norrmän. Av totalantalet dömda kunna
2 331 personer, varav 832 svenskar och 1 499 utlänningar, d. v. s. ungefär
60 % av det totala antalet dömda, beräknas tillhöra yrkeskategorien sjö -

Kungl. Maj:ts proposition nr It5 år 1960

101

män. År 1958 utgjorde totalantalet dömda 4 080, varav 2 287 svenskar och
1 793 utlänningar; av de senare voro 320 danskar och norrmän. Sjömännens
antal kan beräknas utgöra 2 224, d. v. s. cirka 55 % av totalantalet dömda,
därav 823 svenskar och 1 401 utlänningar. De angivna siffrorna utvisa, att,
såvitt avser dömda svenska medborgare, endast den mindre delen utgöres
av sjöanställda, medan däremot, såvitt avser dömda utländska medborgare,
det övervägande antalet är att hänföra till nämnda kategori. Av dömda
svenska medborgare torde alltså den övervägande delen (ca 60 %) äga stadigvarande
vistelseort inom riket. Det måste för övrigt också antagas att åtskilliga
av de till kategorien svenska sjömän hänförliga här ha stadigt hemvist.
Det torde alltså kunna antagas, att under åren 1957 och 1958 35 å 40
procent av det totala antalet dömda utgjordes av svenska medborgare med
hemvist inom riket.

Deposition till säkerhet för bötes- och ersättningsbelopp är särskilt vanlig
när den misstänkte är sjöanställd utan hemvist i riket och medför
många gånger att särskilda verkställighetsåtgärder ej behöver vidtagas.
Utredningen framhåller, att även efter en verkställighetsreform skall den
enskilde tulltjänstemannen äga mottaga sådana depositionsbelopp.

En verkställighetsreform skulle vidare medföra den fördelen, framhåller
utredningen, att bötesindrivningsförordningens bestämmelser blir tillämpliga
i smugglingsmål, sålunda också reglerna om avskrivning och avkortning
av böter och ersättningsbelopp. Därigenom skulle det förfarande som
utbildat sig hos generaltullstyrelsen men som ej reglerats författningsmässigt
— avförande av böter — kunna bringas att upphöra. Utredningen anför
bl. a. följande.

En enhetlig reglering i dessa hänseenden är uppenbarligen önskvärd.
Skillnaden mellan å ena sidan avskrivnings- och avkortningsinstituten i
bötesindrivningsförordningen och å andra sidan det av generaltullstyrelsen
tillämpade förfarandet leder till särskilt påtagliga konsekvenser, när det
gäller indrivning av ersättningsbelopp för egendom, som skolat förklaras
förverkad. Vid tillämpning av bötesindrivningsförordningen avskrives ersättningsbeloppet,
om vidtagna exekutiva åtgärder icke lett till resultat, oaktat
den tioåriga preskriptionstiden icke gått till ända. Några preskriptionsavbrytande
åtgärder komina icke i fråga. När verkställigheten ankommer
på generaltullstyrelsen sker avskrivning av ersättningsbelopp endast i mycket
begränsad omfattning. Preskriptionsavbrytande åtgärder vidtagas regelmässigt.
Det är svårt att inse, varför beträffande smugglingsmålen i detta
hänseende skola tillämpas andra eller strängare regler än i fråga om brottmål
i allmänhet.

En överflyttning av verkställigheten på de allmänna exekutiva organen
skulle vidare undanröja den oformlighet vartill de nuvarande reglerna kan
leda, nämligen att vid flerfaldig brottslighet eu del av bötesstraffet redovisas
i saköreslängd och en annan del i konfiskationsjournal hos tullverket.
Även vissa fördelar ur kontroll- och redovisningssynpunkt anser utredningen
vara att vinna genom en enhetlig reglering i verkställighetshänseende.

På anförda skäl bär utredningen kommit till den uppfattningen, att verkställigheten
i de ifrågavarande målen bör åvila de allmänexekutiva organen.

102

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1960

Yttranden

Detta spörsmål beröres särskilt endast av ett fåtal av remissinstanserna.

Föreningen Sveriges häradshövdingar samt rådhusrätten i Hälsingborg
förklarar sig icke ha något att erinra mot utredningens förslag i denna del.
Länsstyrelsen i Norrbottens län anser i princip alt åtgärder för verkställighet
bör ankomma på exekutionsmyndigheterna i stället för på tullverket.

Riksräkenskapsverket tillstyrker för sin del, att verkställighet av bötesstraff
och andra påföljder överflyttas till de allmänna exekutiva myndigheterna
samt tillägger att det är angeläget, att effektiviteten i indrivningsverksamhelen
ej försämras genom omläggningen. Ur denna synpunkt kan
ifrågasättas om icke beträffande böter, som ådömes utlänningar med hemvist
utom de skandinaviska länderna, tullmyndighet bör beredas större möjligheter
att förmå en för smugglingsbrott misstänkt att deponera medel
eller ställa säkerhet för bötesbelopp, som kan komma att ådömas honom.

I avstyrkande riktning uttalar sig generaltullstyrelsen som framhåller, att
en effektiv straffverkställighet är en oeftergivlig förutsättning för ett framgångsrikt
bekämpande av smugglingen samt fortsätter.

Det är ur den synpunkten nödvändigt, att bötesindrivningen i tullmål
ombesörjes av tullverket, såvitt angår det betydande brottslingsklientel, som
utgöres av sjöfolk och resande. Gällande lagstiftning medgiver nämligen
icke omedelbar verkställighet av bötesstraff endast på den grund, att för
smugglingsbrott bötfälld person icke betalar eller ställer säkerhet för böterna,
innan han lämnar landet. Det är följaktligen av vikt, att bötesindrivningen
beträffande nyssnämnda klientel hålles aktuell preskriptionstiden
ut, såvida icke den bötfällde dessförinnan anträffas och betalar sina böter.
Det är ej obetydliga belopp, som genom tullverkets bötesindrivning uttagas.
Tullverkets medverkan vid bötesindrivningen, på det sätt som nu sker^ är
under alla förhållanden oumbärlig, om ej effektivitetskravet skall eftersättas.
Ur den synpunkten är det mera ändamålsenligt och praktiskt, att domar
i tullmål tillställas tullverket direkt, såsom nu sker, än att domarna
först överlämnas till exekutionsmyndigheterna och sedan av dem i stor utsträckning
överlämnas till tullmyndigheterna. Ett sådant förfarande måste
bli onödigt betungande för exekutionsmyndigheterna. Att i saköreslängd redovisa
böter i tullmål kan uppenbarligen ej medföra några fördelar, såvida
ej därmed åsyftas möjligheten till böternas avskrivning, så snart den bötfällde
befinnes oanträffbar.

Jämväl Sveriges allmänna tulltjänstemannaförening uttalar farhågor för
att förfarandet skulle bli mindre effektivt och mer tungrott, om initiativet
lägges på de allmänna exekutiva myndigheterna, och föreningen anser det
mycket tvivelaktigt om i sådant fall någon verkställighet överhuvud skulle
ifrågakomma. Det nuvarande systemet är effektivt, okomplicerat och föga
kostnadskrävande och det saknas all anledning att ersätta det med ett
oprövat system som ej tar hänsyn till de speciella förhållanden som kan
föreligga i fråga om tullmålen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1960

103

Departementschefen

De nuvarande reglerna om befordran till verkställighet av bötesstraff och
andra påföljder i smugglingsmål är, såsom torde framgå av redogörelsen för
gällande rätt, ej enhetligt utformade. Flertalet verkställighetsärenden i sådana
mål ankommer sålunda på tullverket, men i vissa fall har de allmänna
exekutiva organen att ombesörja indrivningen. Om befordran till verkställighet
ankommer på tullmyndighet, tillämpas delvis andra exekutionsrättsliga
regler än om åtgärden utföres av exekutiv myndighet. Mest markant är
den skillnad som föreligger i fråga om betalningsskyldighet, som ålagts såsom
förverkandepåföljd för brott. Beträffande dylika vederlagsfordringar
tillämpas i fråga om brott i allmänhet bestämmelserna i bötesindrivningsförordningen,
som möjliggör avskrivning för den händelse verkställighet av
någon anledning ej kan ske. Fordringsrätten består visserligen även därefter
men fordran göres regelmässigt icke vidare till föremål för åtgärd.
Sker däremot verkställigheten genom tullmyndighet, blir de nämnda bestämmelserna
ej tillämpliga, enär avskrivningsreglerna i bötesindrivningsförordningen
ej gäller för dessa fall. I syfte att bevara kronans rätt till utdömda
ersättningsbelopp vidtager tullmyndigheten regelmässigt åtgärder,
avsedda att avbryta preskription, vilket lett till att åtskilliga sådana verkställighetsärenden
sedan lång tid tillbaka kvarstår oavslutade och fordringar,
som i realiteten är värdelösa, balanseras i tullverkets journaler. Olägenheterna
av detta tillvägagångssätt ligger i öppen dag. De allmänna bestämmelserna
i bötesindrivningsförordningen bör därför under alla förhållanden
göras tillämpliga vid verkställighet av böter och andra påföljder i
smugglingsmål.

För egen del kan jag ansluta mig till den uppfattning vartill utredningen
kommit, att verkställigheten i de hithörande målen bör överflyttas till de
allmänna exekutiva organen. I enlighet härmed bör böter och andra påföljder
i dessa mål på sedvanligt sätt upptagas i saköreslängd och genom
exekutiv myndighets försorg befordras till verkställighet. Emellertid kan,
såsom utredningen framhåller, medverkan från tullmyndighets sida vid
verkställigheten ej undvaras, framför allt i de fall då ärendet avser sjöanställd
utan fast hemvist i riket. Till denna kategori hör en stor del av brottslingsklientelet
i smugglingsmål. Det är givetvis av stor vikt att tillse att en
bötfälld icke blir i tillfälle att undandraga sig betalning av böter eller vederlagsfordringar.
För att säkerställa en så effektiv verkställighet som möjligt
praktiseras i väsentlig utsträckning det systemet, att den misstänkte redan
i samband med upptäckten av brottet hos tullmyndigheten mot erhållande
av kvitto deponerar det belopp, vartill böter eller ersättning kan beräknas
uppgå. En sådan anordning har visat sig lämplig för dessa fall, och det är
tydligt alt detta system bör tillämpas också efter en reform av verkställighetsförfarandet.
Även i övrigt torde i många fall medverkan från tullverkets
sida bli erforderlig för verkställighctsåtgärder. Härom torde föreskrifter
böra utfärdas i administrativ ordning. En hänvisning till vad i sådant
hänseende stadgas anser jag böra inflyta i lagen.

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1960

Riksräkenskapsverket ifrågasätter, om icke tullmyndighet bör beredas
större möjlighet att förmå en för smugglingsbrott misstänkt att deponera
medel eller ställa säkerhet för bötesbelopp, som kan komma att ådömas honom,
och nämner därvid, att i Danmark tullmyndighet tillerkänts jämförelsevis
stora befogenheter i detta hänseende. En sådan regel skulle emellertid
innebära ett väsentligt avsteg från i vårt land tillämpade principer angående
verkställighet i brottmål. Dessutom torde det krävas en tämligen omfattande
lagstiftning med ingrepp på skilda områden. Jag kan därför ej förorda, att
sådana bestämmelser införes i lagen.

IV. Specialmotivering

Förslaget till lag om straff för varusmuggling

1 §•

I förevarande paragraf upptages det centrala brottsbegreppet. Hithörande
frågor har utförligt behandlats i den allmänna motiveringen. Det synes dock
erforderligt att ytterligare beröra ett par spörsmål.

Enligt utredningens förslag skall lagen vara tillämplig endast å sådana
defraudationsbrott, där tullen eller avgiften uppbäres av tullverket.

I fråga om det använda uttrycket tullbehandling av gods anför utredningen
att därmed avses varje åtgärd, som tullverket har att vidtaga med godset,
innan detta definitivt frigjorts från tullverkets befattning, alltså även
åtgärd, som står i samband med godsets utlämnande till varuhavarens
fria förfogande. Såsom vilseledande i samband med tullbehandling av gods
är alltså att hänföra exempelvis sådana förfaranden som omnämnes i rättsfallet
NJA 1940 s. 265. I detta rättsfall hade olovlig införsel av icke tullbeskattade
skodon från frihamn till tullinlandet möjliggjorts genom att den
vid frihamnsporten tjänstgörande tulltjänstemannen bibragts den oriktiga
föreställningen, att tull inom frihamnen erlagts för skodonen.

Med avseende å straffet för varusmuggling uppställer utredningen tre
grader. I straffskalan för brott av normal svårhetsgrad upptages endast
dagsböter. I ringa fall är straffet penningböter, högst 300 kronor. Vid grov
varusmuggling omfattar straffskalan såväl dagsböter som frihetsstraff med
möjlighet att döma till fängelse eller straffarbete i högst två år.

Generaltullstyrelsen anser, som redan nämnts, att lagen bör göras tilllämplig
å alla defraudationsbrott, oavsett om avgiften skall uppbäras av
tullverket eller annan myndighet. En sådan utvidgning av tillämpningsområdet
för den nuvarande straffbestämmelsen i 1 § 1 mom. varuinförsellagen
fyller ett praktiskt behov och kan ej anses vara förenad med några
olägenheter. — I fråga om den tulltekniska innebörden av ordet stullbehandling»
anför generaltullstyrelsen att detta utgör en sammanfattande
benämning för de olika tullklareringsformerna för gods, såsom förtullning,
transitering, uppläggning å tullager etc. Tullbehandling avser en förrätt -

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1960

105

ning som bestämmes av varuhavares viljeförklaring eller anmälan. Den
kontroll resandetrafiken är underkastad i tullhänseende och varvid förekommer
s. k. awisitering av resandes effekter utgör ej tullbehandling i
teknisk bemärkelse. — Styrelsen, som förordar bibehållandet av systemet
med normerade böter vid de hithörande defraudationsbrotten, anser att
åtskillnad ej bör göras mellan ringa brott och brott av normal svårhetsgrad.

Riksåklagarämbetet framhåller, såsom antytts i det föregående, i fråga
om straffskalans utformning att fall är tänkbara, där brottet väl ej kan betecknas
som grovt men det ändå är önskvärt att kunna tillämpa frihetsstraff.
Ämbetet vill därför föreslå att straffskalan för dessa fall bestämmes
till dagsböter eller fängelse i högst sex månader. Rådhusrätten i Göteborg
anser å andra sidan att den särskilda straffskalan för de ringa fallen bör
utgå och att i stället straffskalan för fall av normal svårhetsgrad bör omfatta
böter, högst 300 kronor, eller dagsböter. Därigenom undvikes, att det
vida övervägande antalet smugglingsbrott betecknas såsom ringa.

Departementschefen. I likhet med generaltullstyrelsen anser jag att lagen
bör göras tillämplig å defraudationsbrott, varom nu är fråga, oavsett om
avgiften skall uppbäras av tullverket eller annan myndighet. I vissa fall
skall nämligen vid införsel eller utförsel utgående avgifter erläggas till annan
myndighet än tullverket. Enligt t. ex. förordningen den 7 juni 1956 (nr
403) angående reglering av införseln av fettråvaror och fettvaror m. in. skall
sålunda införsel- och regleringsavgift uppbäras av jordbruksnämnden. Till
riket inkommande vara får därvid icke utlämnas från tullverket med mindre
bevis företes, att reglerings- och införselavgift erlagts. Motsvarande gäller
i fråga om utförselavgift enligt förordningen den 7 juni 1956 (nr 402)
angående reglering av utförsel av vissa levande djur och jordbruksprodukter
m. m. Även undandragande av dylika avgifter i samband med in- eller
utförsel bör bestraffas enligt den nya lagen. I fråga om uttrycket tullbehandling
anser jag hinder ej möta mot att detta uttryck i förevarande sammanhang
förlänas den innebörd utredningen föreslagit. Härunder inbegripes
sålunda varje åtgärd, som tullverket har att vidtaga med godset, innan
detta definitivt frigjorts från tullverkets befattning.

I fråga om utformningen av straffskalan vill jag, såsom framhållits redan
i den allmänna motiveringen, förorda en skärpning av denna beträffande
brott av normal svårhetsgrad. I enlighet härmed upptager i dcpartementsförslaget
straffskalan i första hand dagsböter, lägst tio. Genom att stadga
ett bötesminimum ernås en ur principiell synpunkt riktigare avgränsning
gentemot de ringa fallen, som föreslås skola bestraffas enbart med penningböter.
Såsom riksåklagarämbetet påpekat är fall tänkbara, där brottet väl
ej kan betecknas som grovt men där det ändå är önskvärt att frihetsstraff
kan tillämpas. Delta kan bli aktuellt bl. a. vid återfall, i fråga om vilka jag
i det föregående förordat alt de av utredningen föreslagna reglerna om straffförhöjning
skall utgå. I straffskalan ingår därför jämväl fängelse i högst

106

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1960

ett år. Införandet av frihetsstraff medför att strafföreläggande ej kan ifrågakomma
beträffande fall av normal svårhetsgrad. Någon större olägenhet torde
emellertid ej föranledas härav. Flertalet smugglingsbrott är av bagatellartad
karaktär och torde komma att bestraffas enligt den särskilda straffskalan
för ringa brott.

I rättstillämpningen förekommer ofta den situationen, att en vara t. ex.
vid införsel är både tullpliktig och underkastad licenstvång. Med hänsyn
till att skyddet för dessa båda intressen tillgodoses genom ett gemensamt
straffstadgande synes brottskonkurrens ej böra antagas i dylika fall. Vid
straffmätningen synes i erforderlig utsträckning kunna beaktas, att båda de
angivna intressena kränkts.

2 §•

I utredningens förslag upptages i en särskild punkt av 1 § ett stadgande,
att i ringa fall av varusmuggling skall dömas till böter, högst 300 kronor.
Utredningen uttalar i anslutning härtill att i praktiken det vida övervägande
antalet smugglingsbrott torde komma att bestraffas med penningböter.
Till belysning av detta uttalande åberopar utredningen en inom generaltullstyrelsen
verkställd beräkning, enligt vilken antalet mål om brott mot
varuinförsel- och spritinförsellagarna i vilka bötesbeloppet ej översteg 300
kronor, under åren 1957 och 1958 uppgick åtminstone till 90 procent av
samtliga mål om brott mot dessa lagar.

Riksåklagarämbetet anför i anslutning till utredningens uttalande om
frekvensen av bagatellmål, att det använda uttrycket »ringa fall» närmast
för tanken till gärningar som med hänsyn til svårhetsgraden avviker från
normalfallet. Ämbetet föreslår därför att förutsättningarna för tillämpning
av den lindrigare straffskalan utformas efter förebild av bl. a. 20 kap. 2 §
strafflagen.

Departementschefen. Med hänsyn till de talrika fallen av bagatellartad
smuggling framstår en särskild straffskala för sådana fall såsom önskvärd.
Även px-ocessuella skäl talar härför. De ringa brotten kan då beivras genom
strafföreläggande, och åtalseftergift kan meddelas. Användningen av
den lindrigare straffskalan för ringa brott bör emellertid begränsas till fall
då brottet endast består i att varan undandrages tullverkets kontroll. Jag
kan alltså inte tillstyrka, att en så lindrig bestraffning tillämpas också i
fråga om vilseledande förfaranden i samband med tullbehandling. Såsom
generaltullstyrelsen framhållit är det särskild anledning att ur allmänpreventiv
synpunkt beakta denna brottstyp. Redan förfarandets karaktär
av vilseledande innebär ett aktivt brottsligt handlande som bör medföra,
att brottet ej bedömes enligt skalan för de rena bagatellbrotten. Jag har
därför från den särskilda straffskalan för ringa fall undantagit vilseledande
i samband med tullbehandling av gods. Angående gränsdragningen mellan
hemlighållande av vara, å ena, samt vilseledande förfarande i samband
med tullbehandling, å andra sidan, hänvisar jag till vad som anförts i den

107

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1960

allmänna motiveringen. — Paragrafen har utformats med beaktande av vad
riksåklagarämbetet anfört.

3 §.

I denna paragraf stadgas straff för grov varusmuggling, d. v. s. sådana
fall av varusmuggling, som är svårare än att de kan hänföras under 1 §.
Paragrafen upptager några exempel på omständigheter som skall beaktas
vid bedömande huruvida varusmuggling är grov.

Utredningen anger vissa hållpunkter för bedömandet av frågan om ett
brott skall bedömas som grovt eller ej. Därvid bör särskilt beaktas om brottet
förövats yrkesmässigt eller avsett gods av betydande myckenhet eller värde,
om gärningsmannen begagnat vilseledande handling eller lämnat osann
försäkran eller om gärningen eljest varit av särskilt farlig art. Straffskalan
omfattar såväl dagsböter som frihetsstraff med fängelse eller straffarbete
i högst två år.

I anslutning till utredningens förslag, att vid bedömandet huruvida brottet
är grovt skall särskilt beaktas bl. a. om gärningsmannen lämnat osann
försäkran, ifrågasätter l-iksåklagarämbetet huruvida icke denna komplikation
blir tillräckligt beaktad genom att varusmugglingsbrottet straffas i
konkurrens med 13 kap. 10 § första stycket strafflagen. Ämbetet, som finner
det vara att gå väl långt att anse grov varusmuggling regelmässigt föreligga,
när en resande oriktigt ifyllt en blankett på heder och samvete, förordar
att bestämmelsen utgår. Sveriges advokatsamfund anför liknande synpunkter.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anser att gränsen mellan varusmuggling
och grov varusmuggling ej dragits på ett fullt tillfredsställande sätt. A
ena sidan synes de i lagförslaget angivna exemplen ge anvisning om att
grovt brott skall anses föreligga endast vid kvalificerande omständigheter,
medan å andra sidan av straffskalan följer att dit hänföres även tämligen
obetydliga fall. För att häva denna motsägelse bör, å ena sidan, dagsböter utgå
ur straffskalan för grovt brott och bör, å andra sidan, de uppräknade exemplen
på kvalificerande omständigheter tonas ned något. I varje fall bör
uttrycket »eller om gärningen eljest varit av särskilt farlig art» utgå.

Departementschefen. Jag finner mig böra tillstyrka riksåklagarämbetets
och advokatsamfundets hemställan, att bland exemplen på omständigheter
som kan göra brottet grovt ej bör upptagas att gärningsmannen lämnat
osann försäkran. Ej heller anser jag särskilt böra angivas den omständigheten
att gärningsmannen begagnat vilseledande handling, enär detta uttryck
kan vara ägnat att vålla missförstånd. Däremot synes den kvalifikationsgrundande
omständigheten alt gärningen varit av särskilt tarlig art
böra bibehållas. Grovt brott torde exempelvis föreligga, om smugglingen
avsett narkotika eller vapen eller gärningsmannen varit beväpnad. Även ett
särskilt förslaget tillvägagångssätt från den brottsliges sida torde understundom
böra föranleda att gärningen bcdömes som särskilt farlig. Tillag -

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1960

gas må att det blivande EFTA-samarbetet kan föranleda till att det uppstår
nya former av smugglingsbrott, vid vilka straffskalan för grova fall
kan bli att tillämpa.

I likhet med hovrätten över Skåne och Blekinge anser jag att dagsböter
ej bör ingå i straffskalan vid grovt brott. Redan den av mig förordade
höjningen av straffskalan för fall av normal svårhetsgrad motiverar detta.

4 §•

Enligt denna paragraf likställes med varusmuggling vissa förfaranden
som ej faller in under den allmänna brottsbeskrivningen i 1 §.

Enligt 2 § i utredningens förslag skall såsom varusmuggling anses, om
någon med uppsåt 1. obehörigen förfogar över gods, som i vederbörlig ordning
anmälts hos tullmyndighet, och därigenom föranleder att godset i strid
mot införselförbud utkommer i den fria rörelsen eller att utförsel sker i
strid mot utförselförbud eller att tull eller annan allmän avgift undandrages
statsverket; eller 2. obehörigen förfogar över gods, för vilket åtnjutits befrielse
från tull eller annan allmän avgift i samband med att godset såsom
restitutionsgods anmälts till utförsel eller såsom proviant eller förnödenhet
ombordtagits å fartyg eller annat transportmedel.

Utredningen framhåller, att punkt 1 närmast motsvarar stadgandet i 5 §

c) varuinförsellagen medan punkt 2 saknar motsvarighet i gällande rätt.
Motsvarighet till bestämmelserna i 5 § a) och b) varuinförsellagen samt 2 §
varuutförsellagen anser utredningen på närmare angivna skäl ej erforderlig Utredningen

framhåller att under punkt 1 faller t. ex. att någon obehörigen
bortför gods som upplagts på tullager eller befinner sig under transitering.
Under punkt 2 är hänförligt t. ex. det fallet att gods, som anmälts till
utförsel och ombordtagits å transportmedel såsom restitutionsgods, utan
tillstånd av tullmyndighet bortföres från transportmedlet. Föreligger redan
vid utverkandet av restitution uppsåt att obehörigen förfoga över godset,
blir de allmänna bedrägeribestämmelserna i SL uteslutande tillämpliga. För
proviant och förnödenheter som ombordtages å vissa transportmedel i utrikes
trafik åtnjutes skattebefrielse i enlighet med vissa närmare bestämmelser
i förordningen den 15 november 1912 om provianteringsfrilager och
i lagen den 11 juni 1943 angående statsmonopol å tillverkning och import
av tobaksvaror. över sådant gods kan obehöriga förfoganden äga rum t. ex.
därigenom att godset utan föregående anmälan hos tullmyndighet bortföres
från transportmedlet eller förbrukas eller användes, innan resan påbörjas.

I vissa författningar om importförbud finns bestämmelser om straff för
den som obehörigen förfogar över gods, som upplagts å provianteringsfrilager,
t. ex. importförbudskungörelsen och rusdrycksförsäljningsförordningen.
Sådant obehörigt förfogande över provianteringsfrilagergods är, framhåller
utredningen, i och för sig hänförligt under punkt 1. Emellertid är de
i de speciella författningarna intagna straffbestämmelserna lindrigare. Vid

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1960 109

sådant förhållande anser utredningen riktigast att bibehålla dessa specialbestämmelser.

Utredningen framhåller vidare, att i speciella författningar angående importförbud
intagits straffbestämmelser för den som bryter mot villkor, som
uppställts för tillgodonjutande av rätt att införa viss vara, t. ex. 6 § importförbudskungörelsen
och 20 § veterinära införselkungörelsen. Utredningen
fortsätter.

Vad beträffar tullpliktig vara, för vilken åtnjutes tullfrihet enligt därom
gällande bestämmelser under viss tid eller under förutsättning att varan
användes på visst sätt, finnas däremot i gällande rätt ej bestämmelser
om straff, därest den angivna tiden för varans användande överskrides
eller varan, utan att anmälan därom sker hos tullmyndighet, användes i
strid mot de uppställda villkoren. Utredningen har övervägt att föreslå ett
allmänt stadgande om straff för brytande av villkor, som uppställts för
rätt att åtnjuta tullfrihet eller att införa importförbjuden vara, men bar
ej ansett tillräckliga skäl föreligga för införande av ett dylikt stadgande.
1 detta avseende må följande framhållas. Vad till en början angår brytande
av villkor för tullfrihet, brukar tullbeloppet i regel deponeras i samband
med införseln. Överskrides den tillåtna tiden för användning av varan eller
användes denna i strid mot uppställda villkor synes därför statens fiskaliska
intresse bli tillräckligt tillgodosett genom att tullen uttages. Vad härefter
beträffar brytande av villkor, som må ha uppställts för tillgodonjutande
av rätt att införa viss vara, är att märka, att de straffbestämmelser
i detta hänseende, som för närvarande finnas upptagna i särskilda
importförbudsförfattningar, genomgående äro lindrigare än straffbestämmelserna
för olovlig varuinförsel. Vidare förekommer ej förverkande som
påföljd för brytande av villkor för införsel. Med hänsyn härtill synas
övervägande skäl tala för att ifrågavarande straffstadganden få kvarstå
oförändrade och att i den mån straffsanktion för brytande av villkor för
införsel eljest anses påkallad, erforderliga bestämmelser härom upptagas
i den särskilda importförbudsförfattningen. I detta sammanhang må emellertid
framhållas, att det som regel blir att bedöma såsom varusmuggling
enligt 1 § i förslaget, om någon i samband med själva införseln åsidosätter
villkor, som uppställts för åtnjutande av rätt att införa varan. Förutsättning
för att straff för varusmuggling i sådant fall skall inträda är givetvis,
att varan införes utan att det gives tillkänna för vederbörlig myndighet
eller medelst vilseledande åtgärd. I

I detta sammanhang diskuterar utredningen huruvida speciella straffbestämmelser
erfordras för vissa obehöriga förfoganden med gods inom
frihamn. Det göres av tullmyndigheterna gällande att det är tveksamt i vad
mån smugglingsbestämmelserna är tillämpliga i frihamn. Enligt inom tullverket
tillämpad praxis anses gods, som vid visitation anträffas undangömt
å fartyg i frihamn, ej kunna tagas i beslag. Ej heller gods, som anträffas
undandolt inom frihamnsområde, anses kunna tagas i beslag även
om syfte att smuggla in godset till tullinlandet ansågs föreligga. Till stöd
för denna praxis åberopades bestämmelser främst i frihamnsförordningen
samt vissa uttalanden i samband med förarbetena till frihamnslagstiftningen.
Efter eu redogörelse för bestämmelserna i ämnet och uttalanden under

Kungl. Maj.ts proposition nr it5 år 1960

förarbetena till frihamnslagstiftningen (SOU 1934: 36 s. 165, prop. 1935:
166) anför utredningen följande.

De ovan återgivna uttalandena under förarbetena till frihamnslagstiflningen
— vilka närmast äga avseende å obehörig konsumtion o. d. inom
frihamn -— kunna enligt utredningens mening icke åberopas till stöd för
att förfaranden, som vidtagits i syfte att främja olovlig införsel till tullinlandet,
skulle vara fritagna från smugglingsansvar enbart på den grund
att de förövats inom frihamn. Frihamn är med andra ord icke någon asyl
såvitt avser smugglingsbrott. Med utredningens ståndpunkt, att fullbordad
varusmuggling enligt förslaget i princip icke föreligger förrän godset mera
definitivt undandragits tullbeskattning eller i strid mot införselförbud utkommit
i den fria rörelsen, torde visserligen för fullbordat brott böra krävas,
att godset från frihamnsområdet införts till tullinlandet. Försök till
varusmuggling synes emellertid kunna förövas inom frihamn lika väl som
annorstädes. Det avgörande för straffbarheten av en åtgärd, som inom
frihamn vidtages med gods i syfte att insmuggla godset till tullinlandet,
bör sålunda vara om förfarandet kan anses ha fortskridit så långt, att
försökspunkten uppnåtts. Detta spörsmål får bedömas från fall till fall
efter allmänna straffrättsliga regler. Anträffas gods undandolt inom frihamnsområde
torde, innan ytterligare utredning vunnits, regelmässigt föreligga
skälig anledning till antagande, att försök till varusmuggling föreligger.
Godset bör följaktligen i dylika fall tagas i beslag. Föreligger eljest
anledning till misstanke mot någon person som anträffas i frihamn om
förfarande, som innebär försök till att insmuggla gods till tullinlandet, kan
kroppsvisitation företagas å vederbörande även i annat fall än när han
lämnar frihamnsområdet. Vad angår obehörig konsumtion inom frihamn
delar utredningen den åsikt, som kom till uttryck i departementschefens
ovanberörda yttrande i 1935 års proposition, att sådan konsumtion icke kan
anses som ett med smuggling jämförligt brott. Utredningen har därför ej
funnit sig böra föreslå någon ändring i fråga om straffbestämmelserna mot
obehörig konsumtion i den nuvarande frihamnslagstiftningen. Så länge enligt
frihamnslagstiftningen straffet för obehörig konsumtion inom frihamn
endast är dagsböter och förverkande icke inträder, kan det uppenbarligen
icke komma i fråga att genom särskild föreskrift i 2 § av förslaget med varusmuggling
jämställa förfarande, som vidtages i syfte att främja sådan
konsumtion. I det föregående har bortsetts från sådana fall, när införselförbudet
undantagsvis utgör hinder även mot varans uppläggande i frihamn.
(Jfr 1 § andra stycket transiteringsförordningen.) Upplägges vara i
strid mot införselförbud i frihamn utan att det tillkännagives för tullmyndigheten,
torde föreligga fullbordad varusmuggling enligt huvudstadgandet

i 1 §•

På grund av vad nu anförts har någon bestämmelse om obehörigt förfogande
över gods inom frihamn icke ansetts erforderlig.

Generaltnllstijrelsen framhåller, att de olika straffbara förfaranden, varom
här är fråga, måste specificeras i lagen på ett klart och tydligt sätt.
I enlighet härmed anger styrelsen under fem olika punkter förfaranden, vilka
bör likställas med varusmuggling.

Punkt 1 avser fall, då oförtullat gods av avgiftspliktigt slag eller obeskattat
gods eller reslitutionsgods, som vederbörligen anmälts hos tullmyndighet,
inom svenskt territorium av någon obehörigen bortföres, förbytes
eller förbrukas. Styrelsen framhåller, att stadgandet utgör en efter nuva -

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1900

rande förhållanden anpassad fylligare reglering av sådana förfaranden som
endast delvis regleras i 5 § varuinförsellagen.

Punkt 2 omfattar fall, då någon i gods dolt eller förstuckit annat gods
eller med godset vidtagit annan vilseledande åtgärd, ägnad att undandraga
statsverket tull eller annan allmän avgift eller att åsidosätta stadgad inskränkning
i införselrätten för gods. Styrelsen anmärker i anslutning till
denna punkt, att skyldighet ej föreligger att i transportmedelsanmälan enligt
116 § tullstadgan specificera innehållet i emballerade varukolli. Vilseledande
åtgärder med godset bör därför kriminaliseras i och för sig och
medföra påföljd även om godset ej är att anse som i teknisk bemärkelse
insmugglat och åtgärden ej heller är att hänföra till vilseledande vid tullbehandling.
Om varans mottagare ej kan göras ansvarig för medverkan,
kommer frågan om beivrande av förfarandet att inskränka sig till en fråga
om förverkande av det gods, som varit föremål för vilseledande åtgärd.

Under punkt 3 upptar generaltullstyrelsen fall då gods som är av tulleller
avgiftspliktigt slag eller införselförbjudet eller underkastat inskränkning
i införselrätten av någon dolts eller hemlighållits i ett till svenskt territorium
inkommet transportmedel, såvida av omständigheterna framgår,
att döljandet eller hemlighållandet haft till syfte att undandraga godset tullverkets
kontroll. Styrelsen anmärker att i dessa fall måste ett potentiellt
smugglingsbrott förutsättas föreligga, varjämte ett stadgande av sådan innebörd
enligt styrelsens uppfattning står i överensstämmelse med rättspraxis
(NJA 1919 s. 315).

Enligt punkt 4 skall såsom varusmuggling straffas om någon Trån fartyg
i frihamn ilandför gods för användning därstädes i strid mot föreskrifterna
i 7 § andra stycket frihamnsförordningen eller för smuggling från frihamnen
till tullinlandet. I anslutning till denna punkt påpekar styrelsen att
härigenom kriminaliserats vissa med frihamnstrafiken sammanhängande
obehöriga förfoganden över gods, vilka enligt gällande lagstiftning ej är
straffbara såsom smugglingsbrott, och fortsätter.

Förfarandena utgöra i princip antingen överträdelse av konsumtionsförbudet
i frihamn (7 § 2 stycket frihamnsförordningen) eller förberedelse till
smuggling. För det fall att överträdelse av konsumtionsförbudet avser gods
som i behörig ordning införts och upplagts i frihamn, bör sådant förfarande
även kriminaliseras på motsvarande sätt. Härför erfordras ändring
av 12 § frihamnsförordningen. Sådana obehöriga förfoganden över gods,
varom nu är fråga, äro till sin natur tulldefraudationer, och de böra därför
underkastas straff rättslig reglering i den nya lagen. Behovet av eu sådan
reglering har gjort sig starkt gällande med hänsyn till den betydande omfattningen
av ifrågavarande defraudationer. Med nuvarande lagstiftning saknar
tullverket möjlighet att effektivt stävja dessa missbruk av frihamnens
särställning i tullhänseende, med mindre de avancera till försök alt smuggla
ut gods från frihamnen. Ifrågavarande lagstiftningsåtgärder äro därför
agnade att även hämma denna smugglingslrafik. Motsvarande straffrättsliga
reglering har genomförts i den nya danska tullagen. Enligt rättspraxis
anses överträdelse av konsumtionsförbudet i frihamnsförordningen föreligga
redan i och med alt oförtullade eller obeskattade varor eller reslitutionsgods
disponeras for konsumlionsändamål. Stadgandet under inom. fyra har

112

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1960

begränsats till sådana förfaranden, som äro av praktisk betydelse. Som följd
av detta stadgande och ovannämnda ändring i frihamnsförordningen bli
den nya lagens bestämmelser om kroppsvisitation (se lagförslagets 17 §) i
förekommande fall automatiskt tillämpliga i frihamn.

Enligt punkt 5 straffas såsom varusmuggling om någon i fall, då tullfrihet
eller tullnedsättning för infört gods medgivits under stadgad särskild
förutsättning, förfogar över godset i strid mot vad sålunda förutsatts och
förfarandet uppenbarligen innebär missbruk av den medgivna förmånen,
Styrelsen anmärker till denna punkt att den innehåller en straffbestämmelse
för vissa tulldefraudationer, vilka sammanhänger med åsidosättandet
av stadgad särskild förutsättning för tullfrihet eller tullnedsättning vid införsel
av varor för olika ändamål. Åsidosättande av sådan förutsättning kan
förekomma, då tullförmån åtnjutits enligt olika stadganden i tulltaxeförordningen
och tulltaxan. Behovet av en särskild straffbestämmelse för dylika
fall har, framhåller generaltullstyrelsen, accentuerats bl. a. genom den
ökade omfattning, som dessa stadganden erhållit i samband med tillkomsten
av den nya tulltaxan. Möjlighet bör finnas att inskrida mot påtagliga
missbruk av förmån, som nyss sagts. Styrelsen anser detta vara av vikt
även ur den synpunkten, att uppsåt att använda vara för annat ändamål,
än som uppgives vid införseln, kan föreligga, ehuru vilseledande vid tullbehandlingen
av varan icke kan styrkas.

Beträffande brott mot villkor, som må ha föreskrivits i samband med införsel
eller utförsel, framhåller statens handelslicensnämnd, att importförbudskungörelsen
har särskilda straffbestämmelser härför, medan varuutförsellagen
innehåller de straffbestämmelser, som tillämpas vid brott mot exportförbudskungörelsen.
Nämnden anför bl. a. följande.

Utredningen har övervägt att föreslå ett allmänt stadgande om straff för
brytande av villkor för införsel av importförbjuden vara, men har ej ansett
tillräckliga skäl föreligga för ett dylikt stadgande. Införes nu, såsom föreslagits,
begreppet varusmuggling, synes det enligt handelslicensnämndens
mening knappast tillfredsställande att i ena fallet, alltså för exporten, räkna
med licensvillkor såsom konstituerande för begreppet, men i andra fallet,
beträffande importen, fastställa särskilda straffbestämmelser vid sidan
av lagen. Antingen böra i exportförbudskungörelsen införas straffbestämmelser,
som motsvara de i importförbudskungörelsen meddelade bestämmelserna,
eller i varusmugglingslagen införas en straffbestämmelse för brott
mot villkor.

Nämnden framhåller vidare, att utredningen i sitt förslag så hårt betonar
sambandet med tullbehandlingen, att det torde kunna ifrågasättas, om
t. ex. felaktiga uppgifter till licensmyndighet medför straffpåföljd. Någon
Ivekan om att detta är avsett kan knappast föreligga men det är önskvärt,
att det kom till tydligt uttryck.

Departementschefen. I denna paragraf sammanföres vissa obehöriga förfoganden
över varor i samband med införsel eller utförsel, vilka ej otvetydigt
kan hänföras under den centrala straffbestämmelsen i 1 §. Även be -

113

Kungl. Maj. ts proposition nr 115 år 1960

träffande dessa gärningar är det emellertid fråga om undandragande av
tull eller avgift eller om införsel eller utförsel i strid mot förbud.

Punkt 1 i departementsförslaget avser att träffa vissa obehöriga åtgärder
med gods, som i och för sig i föreskriven ordning redan anmälts hos tullmyndighet.
Brottsbeskrivningen på varusmuggling i 1 § är följaktligen icke
tillämplig. Denna punkt, som motsvarar punkterna 1 och 2 under 2 § i
utredningens förslag, har utformats under beaktande av generaltullstyrelsens
hemställan om en efter nuvarande förhållanden anpassad fylligare
reglering av dessa förfaranden, vilka för närvarande delvis upptages i 5 § c)
varuinförsellagen. I praktiken viktiga fall, som avses skola hänföras under
stadgandet, är framför allt olovlig förbrukning av obeskattade proviant- eller
förnödenhetsvaror, som ombordtagits på transportmedel. Sådana varor
får i obeskattat skick tagas ombord på transportmedel i utrikes trafik för
användning när fartyget anträtt den utrikes resan. Ett tillgodonjutande av
sådana artiklar, innan resan påbörjats, är följaktligen hänförligt under
stadgandet. Likaledes blir att hänföra under denna punkt, att dylika artiklar
olovligen bortföres från transportmedlet.

Med anledning av vad generaltullstyrelsen anfört finner jag det erforderligt
med en kompletterande straffbestämmelse för sådana tulldefraudationer,
vilka sammanhänger med åsidosättande av villkor för särskild tullfrihet
eller tullnedsättning vid införsel av varor för olika ändamål. En del hithörande
fall torde visserligen vara hänförliga under huvudstadgandet i 1 §,
men åtskilliga andra falla utanför stadgandet. Om t. ex. en varuägare vid
införseln av viss vara lämnar en oriktig uppgift, att varan är avsedd att
användas för ändamål för vilket han är berättigad åtnjuta tullfrihet, och
därigenom utverkar sådan förmån, är han straffbar för varusmuggling
enligt 1 §. Kan däremot sådant uppsåt ej visas föreligga vid tidpunkten för
tullbehandlingen av varan, torde ett förfogande över denna i strid mot visst
villkor eller uppställd förutsättning böra bedömas enligt förevarande stadgande.

Punkt 3 avser olovliga förfoganden över import- eller exportreglerat gods.
1 den mån licensmyndighet föreskrivit villkor för att åstadkomma att vara
erhåller önskad användning eller eljest för bestämt syfte bör användning
av varan i strid mot uppställda villkor bestraffas enligt förevarande lag.

Under punkt 4 hänföres fall då licensmyndigheten vilseledes angående
ändamålet med licensen. Utredningen torde ha avsett att sådana fall är
hänförliga under huvudstadgandet i 1 § (jfr NJA 1956 s. 670). Då jag
emellertid anser att tvekan kan råda om nu avsedda fall kan hänföras under
denna paragraf, har jag för att undanröja varje ovisshet härom intagit
ett särskilt stadgande för dessa fall.

Vad avser obehöriga förfoganden över gods, sammanhängande med frihamnstrafiken,
har jag funnit mig höra biträda den ståndpunkt utredningen
intagit. En särskild bestämmelse av den innebörd generaltullstyrelsen
förordat torde därför ej vara erforderlig. Vissa andra av generaltullstyrelsen
angivna förfaranden synes —- i den mån de är straffvärda — kunna

S Ii i halm till riksdagens protokoll 1960. 1 sand. Nr 110

114

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1960

hänföras under liuvudstadgandet i 1 § eller under 8 § såsom försök till varusmuggling.
Några särskilda bestämmelser i detta hänseende har därför
ej upptagits i departementsförslaget. Vad särskilt angår det av generaltullstyrelsen
under punkt 3 angivna förfarandet delar jag i och för sig styrelsens
uppfattning att det bör vara straffbelagt. Jag vill emellertid framhålla,
att de nu föreslagna reglerna inte ger anledning till ändring i den
praxis som utbildat sig att försök till smugglingsbrott regelmässigt anses
iöreligga, om tullpliktigt eller införselförbjudel gods i samband med invisitation
av fartyg anträffas undangömt eller hemlighållet. Understundom
möter i dylika fall den invändningen från en misstänkt, att insmuggling av
godset icke varit avsedd — i vart fall icke i Sverige. Det ligger i sakens natur
att sådana invändningar i regel utgör efterhandskonstruktioner som
inte förtjänar avseende.

De förfaranden som straffbelägges i förevarande paragraf kan, såsom
framgår av det anförda, i vissa fall vara av allvarlig art, medan andra kan
vara av mera bagatellartad karaktär, t. ex. mindre avvikelser från stadgade
villkor för tullfrihet eller för rätt till införsel av införselförbjuden vara.
Straffet bör, liksom fallet är med de egentliga smugglingsbrotten, alltefter
gärningens svårhetsgrad utmätas med tillämpning av de i 1—3 §§ upptagna
straffskalorna. I bagatellartade fall bör straffskalan i 2 § för ringa
brott användas eller åtal underlåtas. Beträffande det under punkten 4 upptagna
brottet, vid vilket gärningsmannen vilselett myndigheten, bör dock
tillämpning av 2 § vara utesluten.

5 §•

I denna paragraf stadgas straff i vissa fall för den som av grov oaktsamhet
begår gärning som avses i 1 eller 4 §.

Utredningens förslag upptager bestämmelser om ansvar- för den som i
samband med tullbehandling av gods i anmälan, deklaration eller annan
dylik handling av grov oaktsamhet lämnar oriktig uppgift, om åtgärden innebär
fara i bevishänseende. Utredningen erinrar om att en bestämmelse,
som i viss utsträckning kriminaliserar vårdslöshet vid lämnande av uppgifter
i samband med tullbehandling av gods, ej kan undvaras bl. a. av den anledningen
att den föreslagna lagen i vissa fall är avsedd att ersätta skattestrafflagen
enligt vilken jämväl uppgifter som lämnas av grov oaktsamhet
kriminaliserats. Utan en bestämmelse varigenom vårdslöshet i viss utsträckning
straffbelädes skulle förslaget innebära en inskränkning av det för närvarande
straffbara området. Ett oaktsamhetsansvar kan även vara motiverat
i fråga om uppgifter, som av tullmyndighet eljest skall läggas till grund
för bedömande av frågor om tull- eller avgiftsplikt eller import- eller exporthinder.
En kriminalisering bör emellertid inskränkas till uppgifter som
lämnas i anmälan, deklaration eller annan dylik handling och för straffbarhet
bör fordras, att oaktsamheten kan betecknas som grov och att den oriktiga
uppgiften varit av betydelse för varans behandling i tullhänseende. I
övrigt föreligger enligt utredningen ej något behov att straffa av oaktsam -

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1960 115

het begångna gärningar. Straffskalan för brottet omfattar dagsböter eller
fängelse.

Generaltullstyrelsen förordar införande av eu allmän straffbestämmelse
för oaktsamhetsbrott. Styrelsen framhåller att enligt 1 § 6 inom. varuinförsellagen
olovlig varuinförsel torde vara straffbar även då gärningen begås
av oaktsamhet och stadgandet torde avse sådana fall, där endast överträdelse
av ordningsföreskrift kan antagas föreligga. Det synes oklart om oaktsamhetsbrott
är straffbart enligt varuutförsellagen. En generell straffrättslig
reglering av oaktsamhetsbrotten bör enligt styrelsens mening ske även
av den anledningen att den erhåller snbsidiär betydelse för de fall, där omständigheterna
tyder på att gärningen begåtts med uppsåt men detta ej kan
styrkas.

Departementschefen. I anslutning till vad generaltullstyrelsen anfört angående
innebörden av 1 § 6 mom. varuinförsellagen vill jag framhålla att
detta lagrum synes avse endast uppsåtliga brott. Straffbestämmelserna i
1 § 1 mom. varuinförsellagen torde nämligen innebära, att gärningsmannen
skall ha haft uppsåt att utan behörig tullangivning till riket införa tullpliktig
vara. Avsikt anses därmed även ha förelegat att undandraga varan
tullavgift. Skulle emellertid framgå av omständigheterna att gärningsmannens
uppsåt inte omfattar undandragande av avgift, tillämpas i stället den
lindrigare straffbestämmelsen i 6 mom. (se NJA 1951 B nr 33). Likaledes
torde straffbestämmelserna i varuutförsellagen avse endast uppsåtliga brott.

Jag har emellertid — oavsett de av tullstyrelsen åberopade bevissvårigheterna
— kommit till den uppfattningen att en generell straffbestämmelse
mot oaktsamhetsbrott är påkallad. Behov att kunna straffa gärningar som
sker av oaktsamhet torde, såsom utredningen framhåller, föreligga främst
när fråga är om lämnandet av oriktiga uppgifter i deklarationer, värdeintyg
o. d., som är av betydelse vid tullbehandling av gods. Därmed bör emellertid
jämställas att gods, under omständigheter som framstår som oursäklliga,
undandragits tullkontroll. Straff bör emellertid vid brott av oaktsamhet
inträda endast i fall då oaktsamheten är grov. Eftersom det ligger i sakens
natur att oaktsamheten inte blir att anse som grov när gärningen med hänsyn
till övriga omständigheter framstår som bagatellartad, synes det vara
överflödigt att från straffbarhet uttryckligen undantaga sådana ringa fall.

Gärning som avses i denna paragraf utgör icke varusmuggling, vilket bl. a.
innebär att 6, 7 och 8—10 §§ icke blir tillämpliga. Någon särskild brottsbeteckning
för de i 5 § avsedda fallen har ej ansetts erforderlig.

6 §•

Denna paragraf svarar i den gällande rätten mot 6 a § varuinförsellagen
och 5 § 1 mom. spritinförsellagen samt i utredningens förslag mot 3 §.

I utredningens förslag upptages — i likhet med vad som gäller enligt 6 a t;
varuinförsellagen—-en straffrihetsregel för ringa fall. Utredningen påpekar,
alt straffrihetsregeln, som är avsedd att kunna tillämpas på såväl uppsåt -

116

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1960

liga som oaktsamma förfaranden, utformats efter förebild av motsvarande
stadgande i 80 § 1 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen. Även i fall som
i och för sig måste betecknas som ringa kan det ibland, påpekar utredningen,
framstå som ur allmän synpunkt påkallat, att straff inträder t. ex. om
gärningsmannen tidigare fällts till ansvar för varusmuggling eller olovlig
befattning med smuggelgods. Regeln torde få betydelse på det sättet, att åtal
ej anställes i de bagalellartade fallen.

Stockholms rådhusrätt anser att det använda uttrycket »gods, som varit
föremål för varusmuggling» lämnar utrymme för tvekan om den som dömes
såsom gärningsman beträffande varusmugglingen av godset, kan dömas
för gärningsmannaskap även jämlikt förevarande paragraf.

Riksåklagarämbetet befarar att en straffrihetsregel av det slag, som utredningen
förordar, kan medföra vissa svårigheter i tillämpningen, varvid
en särskild olägenhet är att åklagarens beslut att ej åtala måste ske i form
av åtalseftergift. Risk för ojämnheter vid bedömningen av frågan, om åtalseftergift
skall meddelas eller fallet underställas domstol, torde ej kunna
uteslutas. Ämbetet vill därför ifrågasätta om icke de ringa fallen av olovlig
befattning med smuggelgods kan lämnas helt straffria.

Departementschefen. I denna paragraf straffbelägges vissa uppräknade
förfaranden med gods, som varit föremål för varusmuggling. Dessa förfaranden
är desamma som upptages i 6 a § varuinförsellagen, alltså förvärv, forslande,
döljande, förvarande och avyttring av gods. Importförbudsförfattningarna
innehåller i allmänhet ej några straffbestämmelser för olovlig befattning
som här avses. I detta hänseende föreligger alltså en utvidgning av
det straffbara området. Häremot torde ej vara något att erinra. I anledning
av vad Stockholms rådhusrätt anfört om att den använda formuleringen kunde
ge anledning till tvekan vill jag understryka, att straff för olovlig befattning
med smuggelgods givetvis ej skall ådömas den som med avseende å godset
är förfallen till ansvar för varusmuggling. Att det i ett visst fall framstår
som möjligt eller rent av sannolikt, att den som beträdes med t. ex. forsling
av smuggelgods i själva verket är smugglaren, ehuru detta ej kan till fullo
styrkas, utesluter däremot ej tillämpning av straffbestämmelsen i denna
paragraf. Någon tveksamhet i detta avseende synes ej behöva uppkomma.
Frågan om smugglarens efterföljande befattning med smuggelgodset blir
straffbar såsom olovlig befattning efter själva smugglingsbrottets preskription
torde böra lösas på samma sätt som motsvarande spörsmål vid
andra jämförbara brott (jfr NJA 1953 s. 630). — Då gärningsmannen har
vetskap om att godset varit föremål för varusmuggling synes straffet lämpligen
böra vara detsamma som vid varusmuggling av normal svårhetsgrad.
Har han icke haft vetskap om men skälig anledning misstänka sådant brott,
bör en straffskala med dagsböter vara till fyllest. För att emellertid straff
inte skall behöva inträda i bagatellartade fall — någon har t. ex. vid ett enstaka
tillfälle för eget bruk köpt ett mindre parti insmugglad tobak — torde
en straffrihetsregel för dessa fall böra införas. Enligt min mening saknas

Kuncjl. Maj.ts proposition nr Ilo år 1960

117

det anledning att, på sätt riksåklagarämbetet föreslagit, avvika från den''
utformning straffrihetsregeln fått i utredningens förslag. Denna innebär
nämligen, i likhet med motsvarande regel i rusdrycksförsäljningsförordningen,
att åklagaren, med hänsyn till sannolikheten för att domstolen friar
från straff, kan besluta att icke åtala den misstänkte. Någon åtalseftergift
erfordras alltså icke. Gentemot riksåklagarämbetets förslag i denna del kan
härutöver framhållas, att det skulle innebära en uttrycklig legalisering av
bagatellartade förseelser av hithörande slag.

7 §•

Denna paragraf motsvaras av 3 g varuinförsellagen och 6 § spritinförseilagen.
Utredningen föreslår en bestämmelse om ansvar för befälhavare å
fartyg, luftfartyg och tåg för bristande tillsyn, om gods anträffas undandolt
i transportmedlet och av omständigheterna framgår, att smuggling eller
olovlig forsling av godset är tillämnad eller har ägt rum. Böter för bristande
tillsyn skall dock ej ådömas om godset anträffas å plats, som är upplåten
åt medföljande resandes eller anställds personliga begagnande eller om befälhavaren
gjort vad på honom skäligen ankommit för att förhindra smuggling
eller olovlig forsling av godset. Bestämmelsen är subsidiär såtillvida att,
om befälhavaren med avseende å godset gjort sig skyldig till annat brott
som avses i lagen, ansvar för bristande tillsyn ej bör ådömas honom. Vad
som gäller befälhavare skall, där tillsynen över transportmedlet i det avseende
varom här är fråga anförtrotts annan person av befälsgrad, i stället
gälla denne.

Utredningen framhåller, att den föreslagna bestämmelsen innebär såväl
utvidgningar som inskränkningar av det enligt gällande bestämmelser straffbara
området, och anför.

I förstnämnda hänseende är till en början att märka, att ansvaret för
bristande tillsyn enligt förslaget utvidgats till att avse jämväl befälhavare
å luftfartyg. Den utveckling, som den internationella lufttrafiken undergått

på senare år, synes motivera en dylik utvidgning.----— De nuvarande

bestämmelserna om ansvar för bristande tillsyn avse vidare endast befälhavare.
Ofta, såsom t. ex. när fråga är om ett större last- eller passagerarefartyg,
torde det emellertid vara orimligt att begära att befälhavaren sj älvskall
utöva tillsynen. Har å andra sidan befälhavaren anförtrott tillsynen
åt någon honom underlydande befälsperson synes ansvar för bristande tillsyn
böra åvila denne. —------Bestämmelserna i 3 § varuinförsellagen och

(i § 1 mom. spritinförsellagen avse vidare endast fall, där det anträffade
godset måste antagas vara avsett att olovligen införas. Spritinförsellagen
upptager emellertid i 0 § 2 mom. en bestämmelse om ansvar för befälhavare
å fartyg i inrikes trafik för det fall, att i fartyget påträffas olovligen införda
spritdrycker under sådana omständigheter, att olovlig forsling av dryckerna
måste anses tillämnad eller ha ägt rum. Någon motsvarighet till denna
bestämmelse finnes ej i varuinförsellagen. Förklaringen till denna olikhet
mellan varuinförsellagen och spritinförsellagen torde vara all varuinförsellagen
ursprungligen ej upptog några bestämmelser om straff för olovlig
forsling. Dylika infördes först år 1953. Eftersom olovlig forsling straffbelägges
i 3 § av förslaget, synes det påkallat att låta en bestämmelse om ansvar

118

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1960

för bristande tillsyn omfatta jämväl fall, när gods anträffas i transportmedel
av här avsett slag under sådana förhållanden, att olovlig forsling av godset
måste antagas vara tillämnad eller ha ägt rum.

Utredningen framhåller, att en inskränkning av det straffbara området
ligger däri, att från tillsynsplikten undantagits icke blott, såsom för närvarande,
utrymmen, upplåtna till medföljande resandes personliga begagnande,
utan jämväl utrymmen, avsedda att personligen disponeras av personer,
anställda å transportmedlet. Beträffande såväl det ena som det andra slaget
av utrymmen gäller, att det torde vara praktiskt taget omöjligt för befälhavaren
att utöva en effektiv tillsyn i de hänseenden, varom här är fråga.
Såvitt avser besättningsutrymmen tillkommer den synpunkten, att eu regel
om tillsynsplikt för befälhavaren kan befaras leda till icke önskvärda komplikationer
i förhållandet mellan befälhavare och besättning. Utredningen fortsätter.

Enligt såväl varuinförsellagen som spritinförsellagen skall befälhavaren
straffas »såsom för olovlig varuinförsel», om det föreligger skälig anledning
antaga, att han haft kännedom om godsets anbringande i transportmedlet.
Någon motsvarighet till dessa bestämmelser har ej upptagits i förslaget.
I detta avseende må följande framhållas. När gods anträffas i transportmedel
under sådana omständigheter, som angivas i paragrafen, torde
med avseende å godset regelmässigt få anses föreligga åtminstone försök till
varusmuggling eller till olovlig forsling från någon persons sida (Bagge s. 123
—124). Enligt allmänna straffrättsliga grundsatser jämställes underlåtenhet
att handla med positiv handling, om det kan anses åvila den som förhåller
sig passiv en rättslig plikt att ingripa till förebyggande av den brottsliga
effekten (se bl. a. Bergendal s. 59—60 och Beckman s. 109). Med hänsyn till
det för befälhavaren i förevarande paragraf stadgade ansvaret för bristande
tillsyn, torde det få anses åvila honom en rättslig plikt att ingripa till
förebyggande av att transportmedlet användes som hjälpmedel vid varusmuggling
eller olovlig forsling. Har befälhavaren ägt kännedom om att gods
anbringats i transportmedlet under omständigheter, som avses i paragrafen,
torde han därför, om han ej ingripit, även utan särskild föreskrift därom
vara förfallen till ansvar såsom medverkande till varusmuggling eller olovlig
befattning med smuggelgods eller till försök till sådant brott. Å andra
sidan synes dylikt ansvar ej böra ådömas befälhavaren med mindre det blir
i vanlig ordning styrkt, att han ägt kännedom om åtgörandet.

Generaltullstyrelsen anser att ifrågavarande bestämmelser om tillsyn bör
gälla alla transportmedel och vara tillämpliga på, förutom befälhavaren,
envar annan som intager befälsställning och i denna egenskap har till
åliggande att utöva tillsyn, oavsett om han därvid företräder befälhavaren
eller ej (exempelvis maskinchef å fartyg). I likhet med vad som för närvarande
gäller bör tillsynsplikten vidare omfatta även sådana utrymmen i
transportmedlet, vilka disponeras av därå anställda personer (54 § sista
stycket sjömanslagen).

Järnvägsstyrelsen påpekar att å vissa tåg lokföraren är befälhavare, vilket
omöjliggör en mera effektiv kontroll över tåget i smugglingshänseende. Styrelsen
utgår emellertid ifrån att vid tillämpning av den föreslagna paragrafen
vederbörlig hänsyn tages till tågbefälhavarens tjänsteåligganden.

Kungl. Maj.ts proposition nr ilo år 1960

119

Utredningen rörande specialstraffrätten anlägger följande synpunkter på
frågan att delegera ansvaret från befälhavaren till annan befälsperson och
yttrar.

Den i betänkandet föreslagna nyheten, att ansvaret för tillsynen över
transportmedlet skall kunna överflyttas från befälhavaren till annan befälsperson,
liknar den möjlighet, som bl. a. enligt arbetstidslagstiftningen
finnes att överflytta det företagaren eljest åvilande straffansvaret på annan
befattningshavare i ledande ställning inom företaget. Det är dock att märka,
att sådan överflyttning ej kan ske genom privata, kanske tillfälliga
överenskommelser. Myndighet (arbetareskyddsstyrelsen, länsstyrelse) skall
efter framställning ha godtagit vederbörande som arbetsföreståndare i arbetsgivarens
ställe. Det har ansetts vara ett offentligt intresse att pröva
dels behovet av överflyttning, dels den föreslagnes ställning inom företaget,
dels ock hans personliga kvalifikationer. Vad angår ansvar för befälhavare
enligt 6 § i den föreslagna lagen är det sannolikt obehövligt att gå så långt
som att kräva myndighets godkännande av överflyttningen. En överflyttning
bör emellertid — närmast med tanke på de bevissvårigheter som eljest
skulle kunna uppkomma i en rättegång — ej få ske helt formlöst. Man kan
överväga att kräva någon form av skriftligt förordnande, t. ex. klausul i
anställningsavtal eller av redare, befälhavare eller annat överordnat organ
meddelad instruktion.

Departementschefen. I likhet med utredningen anser jag att tillsynsplikten
ej bör utsträckas till andra befälhavare än å fartyg, luftfartyg eller
tåg. Att utvidga tillsynsplikten till att omfatta exempelvis bussförare eller
reseledare synes vara att gå för långt. Däremot anser jag mig kunna biträda
vad generaltullstyrelsen anfört om att tillsynsplikten bör omfatta
även sådana utrymmen i transportmedlet som disponeras av anställd person.
Några olägenheter härav torde ej behöva befaras. Förslaget att möjlighet
skall föreligga att överflytta ansvaret från befälhavaren till annan person
av befälsgrad kan jag ansluta mig till. Jag vill emellertid understryka
att det framför allt ur bevissynpunkt måste krävas, att en dylik överflyttning
ej sker formlöst. En delegering av tillsynsplikten i angivet hänseende
bör — för att få verkan med avseende på det straffrättsliga ansvar varom här
är fråga — ske i skriftlig instruktion eller på annat dylikt sätt, t. ex. genom
anteckning i skeppsdagl>oken.

8 §•

Utredningen föreslår att lika med varusmuggling eller olovlig befattning
med smuggelgods skall anses försök därtill samt att i fråga om medverkan
till gärning som enligt lagen är belagd med straff skall gälla vad i 3
kaj). SL är stadgat.

Departementschefen. Försök till varusmuggling bör liksom nu och i överensstämmelse
med utredningens förslag vara straffbelagt oavsett gärningens
svårhetsgrad. Däremot kan jag inte dela utredningens uppfattning att

120

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1960

jämväl försök till olovlig befattning med smuggelgods skall vara straffbart.
Enligt gällande lagstiftning är t. ex. försök till häleri ej straffbelagt.

Vid bagatellbrotten synes vara tillräckligt att ansvar ifrågakommer endast
för gärningsmannen men ej för övriga eventuella medverkande i brottet.
I enlighet härmed har jag låtit vidtaga den jämkningen i utredningens
förslag, att medverkandereglerna i SL föreslås skola tillämpas endast vid
gärningar som är belagda med svårare straff än penningböter.

Att försök skall straffas lika med fullbordat brott är ett utmärkande drag
för smuggellagstiftningen. Gränsdragningen mellan försök och fullbordat
brott kan understundom vara föremål för tvekan och kan få praktisk betydelse
t. ex. vid tillbakaträdande från försök. Vad angår införsel torde, när
tullstället kringgås, fullbordat införselbrott få anses föreligga i och med att
godset inkommit över rikets landgräns, förts i land från fartyg eller lossats
ur luftfartyg. Därmed har godset, om det är tullpliktigt, undandragits vederbörlig
tullbeskattning och, om det är underkastat importförbud, till -lämpning av förbudet. När fråga är om gods, som inkommer i legitim varutrafik
och omhändertages av tullverket, ställer sig spörsmålet i viss mån
annorlunda. Fullbordad varusmuggling — den brottslige har t. ex. vilselett
tulltjänstemannen — torde i sådana fall ej kunna anses vara för handen,
förrän godset tullklarerats eller eljest kommit ur tullverkets besittning.
Dessförinnan kan nämligen godset icke anses ha definitivt undandragits
tullbeskatlning eller tillämpning av importförbud. Enligt samma betraktelsesätt
torde, så länge gods, som förts över landgränsen, är under
transport på den vanliga vägen fram mot tullstället, fullbordad varusmuggling
icke kunna anses föreligga, även om den som forslar godset skulle ha
för avsikt att vid lämpligt tillfälle vika av på en sidoväg och kringgå tullstället.
I fråga om resandetrafiken torde i överensstämmelse härmed få anses
gälla, att av resande medfört resgods, såvitt nu är fråga, är att anse
som infört först när tullkontrollen passerats.

I vissa fall innebär ett införselförbud hinder för transitering och uppläggande
å tullager. Såväl den ena som den andra åtgärden förutsätter
tullklarering. Det torde bli att bedöma som fullbordad varusmuggling, om
någon genom vilseledande av tullmyndighet föranlett, att gods i strid mot
införselförbud transiterats eller upplagts å tullager.

Vad angår utförsel synes fullbordat utförselbrott i regel föreligga först
när godset lämnat tullområdet.

Enligt stadgad praxis anses försök till olovlig varuinförsel föreligga, när
en besättningsman å ett fartyg vid invisitation enligt 41 § tullstadgan underlåter
att på förfrågan lämna uppgift om tullpliktigt gods, som han
förstuckit ombord. Likaledes torde det bli att bedöma som försök till varusmuggling,
att en fartygsbefälhavare i smuggelavsikt underlåter att upptaga
en vara på inkommande fartvgsanmälan enligt 116 § tullstadgan.

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1960

121

9 §■

Denna paragraf, som avfattats i nära anslutning till utredningens förslag,
upptager bestämmelser om förverkande av smuggelgods samt emballage eller
kärl, vari godset förvaras.

Utredningen framhåller, att såsom huvudregel synes böra gälla, att gods,
som varit föremål för smuggling, skall vara förverkat i sin helhet tillika
med emballage eller kärl, vari det förvaras. För sådana fall, när av särskilda
skäl förverkandepåföljden finnes uppenbart obillig, bör emellertid
domstolen ha möjlighet att helt eller delvis eftergiva förverkande. Som ett
särskilt skäl att eftergiva förverkande anser utredningen att gärningsmannen
handlat under inflytande av rättsvillfarelse.

Jämväl vid brott som förövas av grov oaktsamhet anser utredningen möjlighet
böra finnas att förklara gods, som varit föremål för gärningen, helt
eller delvis förverkat. Förverkande bör dock i dessa fall ske endast där det
är motiverat av särskilda skäl, varjämte som en ytterligare inskränkning
bör gälla att påföljden ej är uppenbart obillig. Presumtionen är alltså i
dessa fall mot förverkande och domstolen har en vidsträckt prövningsrätt.
Såsom ett särskilt skäl för förverkande kan enligt utredningen ibland åberopas
brottets grovhet eller egendomens ur någon synpunkt farliga beskaffenhet.

Riksåklagarämbetet erinrar att uttrycket »av särskilda skäl» såsom förutsättning
för eftergift av förverkandepåföljd kan föranleda tveksamhet huruvida,
utöver det förhållandet att påföljden är uppenbart obillig, för eftergift
skall krävas något ytterligare rekvisit. Då detta ej syntes vara meningen
torde uttrycket kunna utgå. Liknande synpunkter framföres av Sveriges advokatsamfund
och hovrätten för övre Norrland.

Vissa remissinstanser vänder sig mot att förverkandepåföljd skall kunna
ådömas även vid ej uppsåtliga brott. Sålunda anser generaltullstgrelsen,
att oaktsamhetsbrotten ej bör vara förenade med förverkandepåföljd.
Riksåklagarämbetet anser att tillräcklig reaktion kan åstadkommas inom
ramen för straffskalan och att förverkandebestämmelsen därför bör utgå.
Utredningen rörande specialstraffrätten framhåller att det inom ramen för
straffskalan torde finnas möjlighet att utmäta tillräckligt stränga stratt
utan att förverkande skall behöva tillgripas som ett slags tilläggsstraff. 1
fråga om egendom av farlig beskaffenhet synes det riktigast att reglera
förverkande i de författningar, som behandlar allmänfarlig egendom.

Stockholms rådhusrätt påpekar under hänvisning till utgången i rättsfallet
NJA 1951 s. 544 att dubbel förverkandepåföljd kan framstå som stötande
för rättskänslan och att i fall som det angivna regeln om eftergift av förverkandepåföljd,
som är uppenbart obillig, kan komma till användning.

Departementschefen. Såsom framgår av stadgandet skall gods, som varit
föremål för varusmuggling eller försök därtill, regelmässigt dömas förverkat,
så snart de formella förutsättningarna är för handen. Förverkandepå -

122

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1960

följden anknyter därvid till själva egendomen och det är i princip utan
betydelse om egendomens ägare låtit något komma sig till last (NJA 1948
s. 420). I regel torde kunna antagas att egendomens ägare på ett eller annat
sätt medverkat till smugglingen. Då förverkandepåföljden ej är obligatorisk
utan fakultativ, torde stötande resultat kunna undvikas. Däremot kan förverkandeförklaring
ej riktas mot den som i god tro förvärvat egendomen
eller särskild rätt därtill. Förverkande kan ske partiellt. Domstolens möjlighet
att efter skälighetsprövning helt eller delvis eftergiva förverkandepåföljd
avser även förverkande av värdet. Med anledning av vad som anförts av
vissa remissinstanser finner jag uttrycket »av särskilda skäl» såsom förutsättning
för eftergift av förverkandepåföljd böra utgå. Anledning torde
saknas att för eftergift kräva mera än att påföljden är uppenbart obillig.

Med hänsyn till de invändningar som framkommit vid remissbehandlingen
anser jag att förverkandepåföljd icke bör kunna ådömas annat än vid
uppsåtligt brott.

Med anledning av vad Stockholms rådhusrätt påpekat vill jag endast uttala
att enligt min uppfattning dubbel förverkandepåföljd ej bör ifrågakomma.

10 §.

Denna paragraf som innehåller bestämmelser om förverkande av hjälpmedel
har utformats med ledning av 2 kap. 17 § SL.

11 §•

Denna paragraf överensstämmer, frånsett en jämkning av formell beskaffenhet,
med 1 § 10 mom. varuinförsellagen och 4 § tredje stycket varuutförsellagen.
Bestämmelserna avser såväl smuggelgods som hjälpmedel.

12 §.

Utredningen anför, att partiell eftergift av förverkandepåföljd bör kunna
ske även i den formen att godset förklaras förverkat intill visst värde.

Hovrätten över Skåne och Blekinge yttrar med anledning härav att utredningens
förslag synes mindre lämpligt formulerat med tanke på de fall,
då en enstaka sak exempelvis en bil varit föremål för varusmuggling eller
försök därtill och saken finnes i behåll. I sådana fall torde förverkandepåföljden
böra avse en del av godsets värde.

Departementschefen. Med förevarande stadgande avses att rätten, när
egendom finnes böra förverkas allenast till viss del men egendomen ej är
delbar, i stället skall äga meddela sådan förklaring med avseende å motsvarande
del av egendomens värde. Utredningens förslag på denna punkt har
förtydligats i enlighet med vad som förordats av hovrätten över Skåne och
Blekinge. Den penningsumma som skall erläggas i här avsedda fall för att
utfå egendomen från tullverket synes lämpligen böra anges i domen.

123

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1960

13 §.

Såsom framgår av det förut anförda bygger departementsförslaget på den
förutsättningen att åklagaruppgifterna i mål som avses i lagen skall —
bortsett från den till antalet i och för sig betydande gruppen bagatellartade
mål — ombesörjas av de allmänna åklagarna. Även efter en åklagarreform
måste emellertid förundersökningsverksamheten rörande dessa brott av
praktiska skäl i betydande utsträckning ankomma på tullverket. Brotten
upptäckes i de flesta fall av tullpersonal och förövas ofta av besättningsmän
på fartyg. Medverkan av polismyndighet torde bli aktuell först om utredningen
är av mer omfattande eller invecklad beskaffenhet eller om brottet
ej uppdagats i omedelbart sammanhang med godsets införsel till eller
utförsel från riket. Enligt förevarande paragraf äger tullmyndighet inleda
förundersökning rörande brott som avses i lagen. Tullmyndigheten äger
därvid utöva alla de befogenheter som enligt rättegångsbalken ankommer på
undersökningsledare, således också beslut om anhållande och reseförbud.
Förhållandet mellan åklagaren och tullmyndigheten har ansetts böra regleras
i enlighet med de grundsatser som kommit till uttryck i 23 kap. 3 § RB
rörande motsvarande förhållande mellan åklagare och polismyndighet. Bestämmelserna
innebär, att tullmyndighet likställes med polismyndighet och
tulltjänsteman med polisman.

Det har ansetts erforderligt att definiera vad som i detta sammanhang
förstås med tullmyndighet. Det kan nämnas, att begreppet tullmyndighet i
förevarande sammanhang till sin innebörd är betydligt mer begränsat än
motsvarande uttryck i 26 § tjänstgöringsreglementet för tullstaten.

14 §.

Bestämmelserna i första stycket av denna paragraf har viss motsvarighet
i 9 § första stycket varuutförsellagen. Stadgandet i paragrafens andra stycke
motsvaras av 11 § tredje stycket varuinförsellagen och 9 § fjärde stycket
varuutförsellagen.

Utredningen framhåller att det allmänna åliggandet att övervaka att brott
som avses i lagen ej äger rum bör utvidgas i förhållande till vad för närvarande
gäller till att avse jämväl tjänsteman vid lots- och fyrstaten. Den nuvarande
rätten för posttjänsteman enligt varuutförsellagen att föranstalta
om undersökning av postpaket, som vid postanstalt i riket inlämnats för
(»efordran till utrikes ort, bör utvidgas till att omfatta jämväl postpaket,
som ankommer till riket. I detta hänseende synes ej finnas anledning göra
skillnad mellan inkommande postpaket och postpaket som skall befordras
t ill utrikes ort.

Gencralpoststyrelsen påpekar, att utredningens förslag i ett betydelsefullt
hänseende synes innebära en utvidgning av posttjänstemans m. fl. övervakningsskyldighet
i förhållande till nuvarande lagstiftning på området, och
yttrar.

Eftersom övervakningsskyldigheten för bl. a. posttjänsteman omfattar
»brott, som avses i denna lag», kommer den att gälla även andra i lagen

124

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1960

nämnda slag av brott än olovlig utförsel och införsel, t. ex. olovlig befattning
med smuggelgods. Detta innebär i sin tur, att övervakningsskyldigheten
icke längre är inriktad enbart på försändelser till och från utlandet utan
kommer att omfatta även inrikes försändelser, dvs. försändelser, som är
inlämnade vid och adresserade till svensk postanstalt. Utredningen har i sina
kommentarer icke berört denna utvidgning av paragrafens tillämpningsområde.

Styrelsen vill ifrågasätta om icke posttjänstemans övervakningsskyldighet
och rätt att föranstalta om undersökning av postpaket borde begränsas
till varusmugglingsbrott.

Departementschefen. Vid sidan av polisen liar i förevarande paragraf tulltjänsteman,
lotstjänsteman, posttjänsteman samt tjänsteman vid statens
järnvägar ålagts en allmän skyldighet att övervaka att brott som avses i
lagen ej äger rum.

Såsom generalpoststyrelsen framhåller innebär utredningens förslag eu
principiellt betydelsefull utvidgning i övervakningsskyldigheten jämfört med
vad som nu gäller. Den av utredningen föreslagna bestämmelsen är givetvis
i första hand utformad med tanke på olovlig införsel och utförsel. Möjligheterna
för de angivna befattningshavarna att kontrollera lagens efterlevnad
i fråga om andra brott än varusmuggling torde i och för sig vara små.
En allmän skyldighet för t. ex. en posttjänsteman att granska innehållet
i inrikes postförsändelser kan självfallet ej komma i fråga. Lika litet torde
en sådan skyldighet kunna åläggas en järnvägstjänsteman med avseende å
gods som befordras i inrikes trafik. Den föreslagna bestämmelsen skulle
beträffande andra brott än varusmuggling egentligen endast kunna få betydelse
tillfälligtvis, t. ex. vid granskning av öppen försändelse eller vid
inträffad skada på omslaget till brev eller paket. Det är å andra sidan tydligt,
att en övervakningsskyldighet i den omfattning utredningen föreslagit
bör gälla för tulltjänsteman och lotstjänsteman. Jag anser det även kunna
vara av värde att få fastslaget, att järnvägs- och posttjänsteman, när omständigheterna
ger anledning därtill, skall uppmärksamma och ingripa mot
brott som avses i lagen. Jag anser mig emellertid såtillvida böra beakta
generalpoststyrelsens invändningar att den särskilda rätten för posttjänsteman
att föranstalta om undersökning av postpaket föreslås begränsad till
iörsändelser av detta slag, som inlämnats för befordran till utrikes ort eller
ankommer till riket.

Rätt för tullbevakningspersonalen att tillgripa frihetsberövande åtgärder
infördes i samband med tillkomsten av varuutförsellagen även i varuinförsellagen.
Som en följd av rättegångsreformen hade nämligen möjligheterna
för tulltjänsteman att på eget ansvar gripa för brott misstänkt blivit
så begränsade att effektiviteten i övervakningen äventyrades. De föreskrifter
som då infördes har med i sak oförändrat innehåll överflyttats till den nya
lagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr Ilo år 11)60

125

15 §.

Förevarande paragraf saknar motsvarighet såväl i gällande rätt som i utredningens
förslag.

Generaltullstyrelsen framhåller i sitt yttrande att det är angeläget att tullmyndighet
erhåller befogenhet att kvarhålla transportmedel, där så oundgängligen
erfordras för behörigt fullgörande av förundersökning. Ett sådant
stadgande skulle ha praktisk betydelse huvudsakligen beträffande fartyg Departementschefen.

Enligt 19 § tullstadgan är tullverket berättigat att,
om transportmedel skall hållas under tullkontroll, omhändertaga och, så
länge för tullkontrollen erfordras, kvarhålla till transportmedlet hörande
handlingar. Omhändertagande och kvarhållande må ock ske såsom säkerhet
för utfående av avgift, som befälhavare eller förare å eller ägare av
transportmedel har att i sådan egenskap inbetala till tullverket. Det skulle
med visst fog kunna göras gällande, att tullmyndighet bl. a. med stöd av detta
stadgande äger kvarhålla transportmedel vid förundersökning i anledning
av misstänkt smugglingsbrott. Då det emellertid kan vara föremål för tvekan
huru därmed förhåller sig och då frånvaron av tvångsmedel mot t. ex.
fartyg, ombord å vilket smuggling förekommer, kan utgöra ett svårt handikapp
för tullmyndigheten att hinna anställa erforderlig förundersökning, vill
jag ej motsätta mig att ett stadgande av den innebörd generaltullstyrelsen
förordar intages i lagen. Emellertid vill jag understryka att utrymmet för
tillämpning av en sådan bestämmelse av hänsyn till trafikens behöriga bedrivande
måste bli begränsat. Stadgandet måste därför erhålla en restriktiv
avfattning. Det bör fordras att det rör sig om misstänkt brottslighet av
allvarligare art. Vidare bör såsom förutsättning för tillämpning av bestämmelsen
krävas, att undersökningsåtgärder är erforderliga i själva transportmedlet,
såsom undersökning för uppdagande av lönnrum e. d. Härjämte
måste givetvis berättigad hänsyn tagas till de kostnader eller olägenheter
som kan uppkomma genom ett kvarhållande av transportmedel.

16 §.

Denna paragraf, som innehåller bestämmelser om beslagsrätt, äger i gällande
rätt viss motsvarighet i 9 § första stycket varuinförsellagen, 15 § 1
mom. spritinförsellagen och 9 § tredje stycket varuutförsellagen. Enligt vissa
speciella importförbudsförfattningar äger tulltjänsteman taga egendom
i beslag t. ex. enligt 49 § lagen den 11 juni 1943 angående statsmonopol å
tillverkning och import av tobaksvaror och 37 § vapenförordningen den 10
juni 1949.

I utredningens förslag har tulltjänsteman, lotstjänsteman, posttjänsleman
och tjänsteman vid statens järnvägar ävensom polisman ålagts att taga
egendom, som kan antagas vara förverkad enligt lagen, i beslag.

Generalpostsigrelsen konstaterar, att detta innebär en utvidgning i förhållande
till vad för närvarande gäller, samt anför.

126

Kungi. Maj:ts proposition nr 115 år 1960

För postverkets del innebär dessa bestämmelser i första hand, att bcslagsförfarandet
skall tillgripas på postförsändelser, icke blott såsom för närvarande
vid olovlig varuutförsel utan även vid olovlig varuinförsel. Då det icke
lorde finnas någon saklig grund för att olovlig varuutförsel och olovlig varuinförsel
i här berörda avseende skall behandlas på olika sätt, finner generalpoststyrelsen
anledning icke föreligga att motsätta sig, att beslagsförfarandet
utvidgas till att gälla även vid olovlig varuinförsel. Den mest betydelsefulla
konsekvensen av bestämmelsen är emellertid, att samtliga här
»van uppräknade kategorier av tjänstemän samt polisman ålägges att taga
även inrikes postförsändelser i beslag utan iakttagande av de strängare
föreskrifter, som i fråga om beslag av postförsändelse finnes intagna i 27
kap. rättegångsbalken. Det särskilda immunitetsskydd, som försändelser i
postverkets vård till eu viss grad tillförsäkras genom stadgandena i 27 kap.
rättegångsbalken, skulle således enligt här föreliggande lagförslag beskäras,
när det gäller de speciella slag av brott, som avses i lagen om straff för
varusmuggling m. m. Detta är enligt generalpoststyrelsens uppfattning särskilt
betänkligt, när det gäller inrikes postförsändelser, eftersom allmänheten
bör kunna räkna med att sådana försändelser utan försening eller andra
olägenheter till följd av fiskaliska ingripanden från postverkets eller annan
myndighets sida befordras till adressaten. Generalpoststyrelsens åsikt härvidlag
är grundad på det förhållandet, att risken för objektivt felaktiga ingrepp
torde öka vid en utvidgning av beslagsrätten.

Departementschefen. Enligt 9 § första stycket varuinförsellagen skall
tulltjänsteman, polisman eller lotstjänsteman, som anträffar egendom, vilken
skäligen kan antagas vara förverkad enligt lagen, taga egendomen i beslag.
Enligt 9 § tredje stycket varuutförsellagen må tulltjänsteman, posttjänsteman
och tjänsteman vid statens järnvägar taga egendom i beslag,
där anledning förekommer att olovlig varuutförsel eller försök till sådan utförsel
ägt rum. Genom förevarande paragraf tillerkännes de nämnda befattningshavarna
en självständig rätt att verkställa beslag vid brott som avses
i lagen. Tulltjänstemans rätt att taga egendom i beslag har utvidgats såtillvida
att han med avseende å brott som avses i lagen tillagts samma rätt som
enligt RB tillkommer polisman att taga egendom i beslag. Med stöd av denna
bestämmelse kan han följaktligen, om fara är i dröjsmål, taga i beslag
föremål som kan antagas ha betydelse för utredningen, t. ex. eu faktura.
Såsom generalpoststyrelsen anför innebär utredningens förslag i angivna
hänseenden även i övrigt en ej obetydlig utvidgning av de nuvarande reglerna.
Även om vissa betänkligheter kan anföras häremot, anser jag dock att
det för ett effektivt bekämpande av smugglingen erfordras att ingripande
skall kunna ske i den utsträckning utredningen föreslår. Enligt vad jag inhämtat
förekommer nämligen stundom, att varor, som smugglats i land av
sjöanställda i samband med besök i någon hamn, försändes postledes t. ex.
till gärningsmannens hemort. I dylika fall anser jag angeläget, att posttjänstemannen,
om han misstänker att smuggling föreligger, tar varan i beslag
eller i vart fall underrättar polis- eller tullmyndighet för vederbörlig
åtgärd. Beträffande inrikes försändelser i övrigt torde emellertid en tillämpning
av stadgandet såsom jag tidigare framhållit bli mycket sällsynt. Nå -

Kungl. Maj.ts proposition nr Ilo år 1960

127

gon allmän undersökning ur förevarande synpunkt från postverkets sida av
inrikes försändelser skall givetvis ej ifrågakomma.

17 §.

Denna paragraf överensstämmer med motsvarande stadganden i 9 § varuinförscllagen
och 5 § varuutförsellagen.

Föreningen Sveriges häradshövdingar ifrågasätter om tillräckliga skäl föreligger
att bibehålla den i andra stycket föreskrivna avvikelsen från RB,
vilken kan vara ägnad att motverka snabb handläggning av tullmålen.

Departementschefen. Det lär icke kunna bestridas att i många fall jämlörelsevis
lång tid förflyter mellan beslaget och rättegången. Praktiska skäl
talar emellertid för att man inte frångår hittills tillämpade principer. Jag
får därför förorda att berörda avvikelse från vad RB föreskriver alltjämt
bibehålies.

18 §.

Denna paragraf har i den gällande rätten sin närmaste motsvarighet i
10 § 1 mom. varuinförsellagen. Enligt paragrafen skall tullverket i regel
omhändertaga och förvara egendom som beslagtagits och kan antagas vara
förverkad.

I vissa fall innehåller de speciella författningarna angående importförbud
särskilda bestämmelser om förfarandet med beslagtaget gods. Sådana föreskrifter
skall gälla framför bestämmelserna i förevarande paragraf.

Anledningen till att tullverket ansetts böra i regel omhändertaga beslagtagen
egendom är dels att brotten oftast upptäckes i samband med tullkontrollen,
dels att tullverket besitter erforderliga utrymmen och lokaler för
godsets förvarande. Det bör emellertid få ankomma på åklagaren att bedöma
om egendomen bör omhändertagas och förvaras av tullverket. Om det t. ex.
är fråga om olovlig befattning med smuggelgods som uppdagas inne i landet
kan det vara lämpligare att egendomen förvaras av åklagaren än att den
översändes till tullmyndighet. Finner åklagaren att egendom ej lämpligen
bör omhändertagas av tullverket, bör han alltså vara berättigad att låta förvara
den på annat lämpligt sätt.

19 §.

Paragrafen motsvaras i gällande rätt av 12 § varuinförsellagen.

Tulltjänsteman och polisman äger enligt de nu föreslagna bestämmelserna
rätt att för eftersökande av egendom, som kan antagas vara enligt lagen
förverkad, utan förordnande företaga husrannsakan i lägenheter som avses
i 28 kap. 3 § RB samt i magasin, upplagsbodar och uthus. I övrigt får tulltjänsteman
samma rätt att utan förordnande företaga husrannsakan som
enligt RB tillkommer polisman. Såvitt avser tulltjänsteman överensstämmer
förslaget med 12 § varuinförsellagen. I fråga om polisman föreligger däremot
den ändringen i förhållande till vad nu gäller, att polisman likställes med

128

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1960

tulltjänsteman i fråga om rätten att utan förordnande företaga husrannsakan
för eftersökande av egendom, som antages vara förverkad. Det torde
nämligen ej föreligga bärande skäl att polismans befogenheter skall i detta
hänseende vara mer begränsade än tulltjänstemans. Tilläggas kan, att tullmyndighet,
som leder förundersökning, givetvis i denna egenskap är berättigad
att förordna om husrannsakan.

20 §.

Förevarande paragraf överensstämmer med de bestämmelser om kroppsvisitation
som är intagna i varuinförsel-, spritinförsel- och varuutförsellagarna.

Stockholms rådhusrätt ifrågasätter om behov föreligger av de från RB avvikande
föreskrifterna om att förande av protokoll och utfärdande av bevis
om företagen kroppsvisitation ej erfordras med mindre föremål, som påträffas,
tages i beslag. Rådhusrätten kan ej finna annat skäl till den ifrågavarande
avvikelsen från vad i allmänhet gäller än att det kan bli fråga
om massvis företagna kroppsvisitationer, då upprättandet av protokoll skulle
möta praktiska svårigheter. Med hänsyn till att kroppsvisitation är ett
djupgående ingrepp i den personliga integriteten är en bestämmelse att
protokoll skall föras ägnad att hos vederbörande tjänsteman inskärpa
ansvaret i det ingripande som en kroppsvisitation innebär. Därest fråga i
särskilt fall uppstår om talan mot vederbörande tjänsteman för ämbetsbrott
vid företagande av kroppsvisitation, är protokoll och bevis om förrättningen
av stort värde. Rådhusrätten vill på anförda grunder förorda att de föreslagna
avvikelserna från RB i berört hänseende utgår eller i vart fall inskränkes
till att avse förande av protokoll.

Departementschefen. Denna paragraf, som överensstämmer med motsvarande
bestämmelser i de nuvarande centrala smugglingsförfattningarna, behandlar
frågan om tullpersonalens rätt att företaga kroppsvisitation till förhindrande
av varusmuggling. Då det av praktiska skäl är uteslutet att föra
protokoll och utfärda bevis i alla här avsedda fall, kan jag ej biträda vad
Stockholms rådhusrätt föreslagit i detta hänseende.

21 §.

Förevarande paragraf motsvarar bestämmelser i 17 § varuinförsellagen,
16 och 17 §§ spritinförsellagen och 6 § varuutförsellagen med den avvikelsen
att värdegränsen för förverkande utan beslut av domstol föreslås höjd
från etthundra till femhundra kronor.

Ifrågavarande bestämmelser har visat sig vara av stor praktisk betydelse,
och särskilt möjligheten att ernå ett avgörande av förverkandefrågan utan
att gå till domstol användes ganska ofta. I praktiken är det därvid fråga om
förverkande av smärre kvantiteter sprit- och tobaksvaror, som anträffas
undanstuckna i samband med visitation ombord å fartyg. Någon ägare till
dylika varor framträder i regel ej. Att eftergiva kravet på domstolsprövning

129

Kungl. Maj:ts proposition nr Ilo år 1960

av förverkandefrågan i dessa fall finner jag av praktiska skäl nödvändigt,
och det torde ej innebära några risker ur rättssäkerhetssynpunkt. Utredningen
föreslår att, liksom hittills, forslingsredskap skall undantagas från
att kunna förverkas i denna förenklade ordning. Detta förslag kan jag biträda.

22 §.

Denna paragraf, som reglerar förfarandet med förverkad egendom, har
i gällande rätt viss motsvarighet i 21 § varuinförsellagen, 22 § spritinförsellagen
och 7 § varuutförsellagen.

Utredningen anför beträffande förfarandet vid försäljning av förverkad
egendom samt vid förtida försäljning som i vissa fall finnes böra ske, att
skäl kunde anföras för att låta tullverket ombesörja försäljningen. Till stöd
för en sådan mening kunde åberopas dels att tullverket i regel omhänderhar
egendomen, dels att tullverket anordnar regelbundna auktioner för bl. a.
försäljning av förverkad egendom. Å andra sidan blev det då enligt utredningen
erforderligt att införa någon form av underrättelseskyldighet gentemot
tullverket för åklagare och domstol och vid förtida försäljning syntes
under alla omständigheter initiativet böra ankomma på åklagaren. Utredningen
fann med hänsyn till det anförda att övervägande skäl talar för att
försäljning av förverkad egendom liksom förtida försäljning -— i likhet med
vad som gäller enligt varuutförsellagen — skall ankomma på åklagaren.
En dylik ordning utgör ej hinder för att egendom efter överenskommelse
mellan åklagaren och tullverket försäljes på tullauktioner. Om i särskild
författning meddelats avvikande föreskrifter, skall dessa föreskrifter gälla.

Generaltullstgrelsen anför, att enär beslagtagen egendom skall omhändertagas
och förvaras av tullverket, bör det lämpligen även ankomma på tullverket
att ombesörja försäljning och annat förfarande med förverkad egendom.

Riksåklagarämbetet finner betänkligheter möta mot att på åklagarna lägga
uppgiften att ombesörja försäljning av förverkad egendom. En sådan
uppgift ligger utanför deras egentliga verksamhet. Problemet, som visserligen
redan föreligger enligt varuutförsellagen, blir av helt annan storleksordning,
när försäljningen avser såväl införselbrott som utförselbrott.

Riksräkenskapsverket framhåller att, bl. a. som en följd av att bötesindrivningsförordningen
i allmänhet är tillämplig på verkställighet av dom
om förverkande, försäljningen av till kronan förverkad egendom bör ombesörjas
av utmätningsmannen, därest ej annat är särskilt föreskrivet.
1 smuggelmål beslagtagen egendom torde emellertid i allmänhet förvaras hos
tullmyndighet, och den bör då av praktiska skäl efter förverkande försäljas
på tullauktion. Riksräkenskapsverket förordar i anslutning härtill, att förverkad
egendom efter åklagarens bestämmande skall försäljas på offentlig
auktion, antingen genom vederbörande utmätningsman eller genom tullverket
och i sistnämnda fall redovisning av vid försäljningen influtna medel

<( Bihang till riksdagens protokoll 19C>0. 1 samt. Nr 115

130 Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1960

skall ske direkt till utmätningsmannen genom insättning å dennes tjänstepostgirokonto.

I anslutning till att utredningen i sitt förslag intagit eu föreskrift om
att vid förtida försäljning influtna medel skall mot ränta insättas i bank
ifrågasätter riksräkenskapsverket om icke denna föreskrift bör utgå och
yttrar.

Generell föreskrift om räntebärande placering finnes icke meddelad i fråga
om penningmedel, som beslagtagits med tillämpning av rättegångsbalkens
allmänna regler om beslag eller influtit vid förtida försäljning av enligt
nämnda regler beslagtaget gods. Enligt ämbetsverkets mening böra dylika
medel placeras å räntebärande räkning i bank endast under vissa förutsättningar,
såsom att desamma uppgå till större belopp och kunna väntas bliva
förvarade under längre tid. Då av landsfiskal omhänderhavda medel — frånsett
förskottsmedel — förutsättes skola innestå å tjänstepostgirokonto, böra
medlen i sådant fall gireras till vederbörande länsstyrelse. Föreskrifter i angivna
avseenden synes lämpligen kunna utfärdas i administrativ ordning.

Departementschefen. Rättegångsbalken innehåller inte några allmänna
regler om huru förverkade föremål skall behandlas. I den mån bestämmelser
härom meddelas i speciella författningar skall givetvis dessa lända till efterrättelse.
Enligt varuutförsellagen skall försäljning av förverkad egendom ske
genom åklagarens försorg på offentlig auktion, medan enligt varuinförsellagen
försäljning skall ske genom tullverkets försorg. Det senare innebär
att egendomen regelmässigt försäljes på de offentliga auktioner tullverket
regelbundet brukar anordna (tullauktion). Enligt min mening bör försäljning
av förverkad egendom liksom hittills äga rum å offentlig auktion. Försäljningen
bör därvid, på sätt riksräkenskapsverket förordat, efter åklagarens
bestämmande ske antingen genom utmätningsmannen eller genom tullverket.
I sistnämnt fall torde influtna medel direkt kunna redovisas till utmätningsmannen
genom insättning på dennes tjänstepostgirokonto. Med
anledning av vad riksräkenskapsverket anfört beträffande vissa medels insättning
i bank torde den av utredningen föreslagna bestämmelsen härom
kunna utgå.

23 §.

Såsom framgår av avsnittet om åklagarväsen och forumregler bygger departementsförslaget
på den förutsättningen att befattningshavare vid tullverket
skall äga handha åklagaruppgifterna i mål av bagatellkaraktär. En
lämplig och enkel gränsdragning synes kunna åstadkommas om till nämnda
befattningshavares kompetensområde liänföres mål rörande brott, varå endast
böter kan följa. Därigenom kommer praktiskt taget alla fall av bagatellartad
smuggling att kunna åtalas av befattningshavare vid tullverket.
Sammanträffar smugglingsbrott med annan brottslighet bör alla målen i regel
lagforas samtidigt och åklagaruppgifterna handhas av allmän åklagare.

Genom förevarande paragraf i förening med punkten 3 av övergångsbestämmelserna
upphäves vad i exempelvis frihamnsförordningen och tull -

131

Kungl. Maj:ts proposition nr il5 år 1960

stadgan föreskrives om att åtal skall utföras av tullverkets åklagare. I stället
skall beträffande åtalsrätten här meddelade bestämmelser tillämpas.

24 §.

Bestämmelsen i denna paragraf motsvarar 8 § varuutförsellagen.

25 §.

Såsom i den allmänna motiveringen framhållits blir tullmyndighets medverkan
vid indrivning av böter och ersättningsbelopp erforderlig i tämligen
stor utsträckning. Bl. a. torde vissa bestämmelser härom böra intagas i
bötesindrivningsförordningen. Närmare anvisningar torde böra utfärdas av
generaltullstyrelsen och riksräkenskapsverket i samråd.

26 §.

Förevarande paragraf innehåller bestämmelser om undantag från lagens
tillämpningsområde. Stadgandet härom, som i utredningens förslag upptagits
bland övergångsbestämmelserna till den föreslagna lagen, torde vara av
sådant innehåll att det bör — i likhet med vad som skett i t. ex. 6 § skattestrafflagen
— intagas i själva författningstexten.

Övergångsbestämmelserna

Av allmänna straffrättsliga regler följer, att de nya straff- och förverkandebestämmelserna
skall tillämpas även på gärningar begångna före den
nya lagstiftningens ikraftträdande, om resultatet därigenom blir lindrigare
för den tilltalade. Någon uttrycklig föreskrift härom i lagen om varusmuggling
synes ej nödvändig. Det kan framhållas, att frågan om gammal
eller ny lag skall tillämpas blir att bedöma med hänsyn till den sammanlagda
reaktionen beträffande såväl straff som förverkande. Det går sålunda

l. ex. icke att tillämpa gammal lag i fråga om straffet och ny lag beträffande
förverkande.

Förslaget till lag om förbud i vissa fall mot införsel av spritdrycker till
svenskt territorialvatten

Såsom framgår av vad i den allmänna motiveringen anförts har de nuvarande
bestämmelserna i spritinförsellagen och de därtill knutna lagarna av
1925 och 1935 om olovlig införsel till svenskt territorialvatten, in. in. ansetts
böra upptagas i en gemensam lag. Den föreslagna lagstiftningen överensstämmer
beträffande 1—3 §§ i sak med de nuvarande bestämmelserna i 2—
4 §§ spritinförsellagen frånsett att den avser endast spritdrycker och ej, såsom
för närvarande, jämväl vin. Bestämmelserna i 4 § motsvarar i gällande
rätt lagen den 27 november 1925 om utsträckt tillämpning av lagen den 20
juni 1924 med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med
spritdrycker och vin. Den i ämnet gällande lagstiftningen har genom beslut

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1960

av Kungl. Maj :t satts i kraft i förhållande till samtliga östersjöstater ävensom
Norge. Reglerna i 5 § slutligen motsvaras i gällande rätt av lagen den 31
maj 1935 med tillägg till gällande bestämmelser rörande införsel av spritdrycker
och vin till svenskt territorialvatten. Den nu gällande lagen har satts
i kraft endast i förhållande till Danmark.

Förslaget till förordning om ändrad lydelse av 19 § förordningen den 26
februari 1954 angående tillverkning av brännvin

Till denna paragraf har överförts de bestämmelser i 2 kap. spritinförsellagen,
vilka ansetts alltjämt böra bibehållas. Jag har härvid ansett mig
kunna följa utredningens förslag, som i denna del lämnats utan erinran
vid remissbehandlingen. Enligt 2 kap. 10 § 1 inom. första stycket spritintörsellagen
straffas den, som utan att kunna fällas till ansvar för olovlig
tillverkning av spritdrycker eller vin eller delaktighet i sådant brott,
för egen eller annans räkning förvärvar, forslar, döljer eller förvarar spritdrycker
eller vin, där det är uppenbart att dryckerna olovligen tillverkats,
med normerade böter eller fängelse. Kan den tilltalade göra sannolikt, att
han vid tiden för gärningens begående icke ägt kännedom om eller anledning
misstänka, att dryckerna olovligen tillverkats, är han enligt momentets
andra stycke fri från ansvar. Beträffande återfall hänvisas i momentets
tredje stycke till iterationsbestämmelserna i brännvinstillverkningsförordningen.
Enligt 2 mom. anses lika med brott, som avses i 1 mom., försök
därtill. I fråga om medverkan hänvisas i samma moment till 3 kap.
SL. Enligt 11 § 1 mom. skall spritdrycker eller vin, vilka påträffas och uppenbarligen
har olovligen tillverkats, vara förverkade ändå att icke någon
fälles till ansvar för den olovliga tillverkningen. Förverkandepåföljd skall
enligt 11 § 2 mom. också inträda beträffande drycker, vilka, utan att hava
olovligen införts eller olovligen tillverkats, uppenbarligen åtkommits genom
olovlig överlåtelse av dryckerna eller av inköpsrätt till dessa, dock endast
för så vitt dryckerna anträffas under sådana omständigheter, att det tillika
är uppenbart, att de är avsedda att i befintligt eller förarbetat skick olovligen
avyttras. I 3 mom. av 11 § finnes bestämmelser om förverkande av kärl
och emballage. Enligt 4 mom. skall den som förskingrar egendom, som enligt
bestämmelserna i 2 kap. skolat dömas förverkad, gälda dess värde. I
12 § föreskrives slutligen, att i de avseenden, varom i spritinförsellagen
stadgas, lika med olovlig tillverkning skall anses obehörig åtgärd varigenom
denatureringsmedel avskiljes eller denaturering försvagas. Lika med drycker,
vilka uppenbarligen har olovligen tillverkats, skall vidare anses spritdrycker
samt rusgivande ersättningsmedel därför, med vilka uppenbarligen
vidtagits obehörig renatureringsåtgärd, så ock spritdrycker och vin, vilka
uppenbarligen har antingen olovligen införts eller olovligen tillverkats eller
varit föremål för obehörig renatureringsåtgärd, utan att dock arten av det
olovliga förfarandet kan utrönas.

Kanyl. Muj:ts proposition nr 115 år 1{)60

133

Det torde ej vara av behovet påkallat med några straffbestämmelser rörande
befattning med olovligen tillverkat vin eller Öl. Ej heller synes del
vara behov av att till brännvinstillverkningsförordningen överföra bestämmelser
motsvarande dem i 2 kap. 12 § spritinförsellagen om olovlig befattning
med sprit eller alkoholhaltigt preparat, som varit föremål för obehörig
renatureringsåtgärd. I fråga om sprit eller preparat, som nyss sagts, innehåller
förordningen den 1 juli 1918 angående handel med skattefri sprit och
förordningen samma dag angående vissa alkoholhaltiga preparat in. m. bestämmelser
om s. k. efterföljande delaktighet. Dessa synes i nu förevarande
avseende vara fullt tillräckliga. Särskilda bestämmelser torde ej heller erfordras
för de sällan förekommande fall, där det är uppenbart, att påträffade
spritdrycker varit föremål för illegalt förfarande, men arten av förfarandet
ej kan utrönas. Förverkande torde i dessa fall även utan särskild föreskrift
kunna ske enligt det lindrigaste av de stadganden om förverkande,
som kan komma i fråga. Vad angår bestämmelsen i 11 § 2 inom. spritinförsellagen
infördes i samband med 1957 års ändringar i rusdrycksförsäljningsförordningen
i 80 § 4 mom. ett stadgande enligt vilket rusdrycker som oloviigen
försålts, jämte kärl och emballage skall vara underkastade beslag och
förbrutna. Härutöver synes någon förverkandebestämmelse rörande olovligen
försålda drycker ej erforderlig. En bestämmelse om förverkande på
grund av olovlig överlåtelse av inköpsrätt är givetvis ej aktuell efter restriktionssystemets
avskaffande. Stadgandet i 11 § 2 mom. spritinförsellagen
synes sålunda kunna helt utgå.

Vad angår den lagtekniska utformningen av bestämmelser i brännvinslillverkningsförordningen
om olovlig befattning med olovligen tillverkat
brännvin är att beakta, att de förfaranden som för närvarande straffbelägges
i 10 § 1 mom. spritinförsellagen, är förvärv, forsling, döljande och förvaring.
Enligt 24 § 1. brännvinstillverkningsförordningen är den, till vilken
olovligen tillverkat brännvin avyttrats eller eljest anskaffats, ej förfallen till
annan medverkan till olovlig brännvinstillverkning än anstiftan. På motsvarande
sätt stadgas i 89 § 2 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen, att den
Lill vilken rusdrycker försålts eller eljest anskaffats, ej är förfallen till ansvar
för annan medverkan än anstiftan. Rusdrycksförsäljningsförordningen
gäller även olovligen tillverkade drycker. De nuvarande bestämmelserna i
10 § 1 inom. spritinförsellagen är, i vad de avser förvärv av olovligen tillverkade
drycker, ej väl förenliga med nysssnämnda stadganden i brännvinstillverknings-
och rusdrycksförsäljningsförordningarna om förvärvares medverkandeansvar.
Förvärv av olovligen tillverkat brännvin torde böra bestraffas
endast under de förutsättningar, som anges i dessa stadganden. De
nya straffbestämmelserna i brännvinstillverkningsförordningen kan därför
begränsas till alt avse endast forsling, döljande och förvaring av olovligen
tillverkat brännvin. Föreskrifterna om iteration, fortsatt brott och medverkan
är automatiskt tillämpliga på nu nämnda förfaranden. Bestämmelserna
i 11 § 1 mom. spritinförsellagen om förverkande av olovligen tillverkade
spritdrycker har överförts till 19 § 2. brännvinstillveikningsförordningen.

134

Kungl. Mcij:ts proposition nr 115 år W60

Övriga författningsförslag

Den föreslagna lagen om straff för varusmuggling föranleder följdändringar
i ett stort antal författningar. Vissa av dessa har antagits av riksdagen,
nämligen

lagen den 4 juni 1913 (nr 159) angående förhud mot införsel till riket av
varor med oriktig ursprungsbeteckning;

lagen den 11 juni 1943 (nr 346) angående statsmonopol å tillverkning och
import av tobaksvaror;

atomenergilagen den 1 juni 1956 (nr 306);
strålskyddslagen den 14 mars 1958 (nr 110);

förordningen den 1 juli 1918 (nr 564) angående vissa alkoholhaltiga preparat
m. m.;

förordningen den 19 maj 1939 (nr 1741 angående tillverkning, införsel
och försäljning av gasskyddsmateriel;

förordningen den 25 maj 1941 (nr 251) om varuskatt;
förordningen den 5 mars 1948 (nr 85) om försäljningsskatt;
förordningen den 5 juni 1953 (nr 372) angående reglering av införseln
av vissa slag av fisk och skaldjur;

rasdrycksförsäljningsförordningen den 26 maj 1954 (nr 521);
förordningen den 7 juni 1956 (nr 401) angående reglering av införseln
av vissa levande djur och jordbruksprodukter m. m.;

förordningen den 7 juni 1956 (nr 403) angående reglering av införseln
av fettråvaror och fettvaror, in. m.;

förordningen den 23 november 1956 (nr 545) angående omsättningsskatt
å motorfordon i vissa fall.

Förslag tiH erforderliga ändringar i nämnda författningar torde böra underställas
riksdagen i detta sammanhang.

De ändringar, som föreslås, torde icke erfordra särskild motivering. Jag
vill emellertid nämna att vissa smärre tekniska jämkningar företagits i
förordningarna om varuskatt, försäljningsskatt och omsättningsskatt på
motorfordon i vissa fall. — Beträffande övriga författningar, som behöver
ändras i anslutning till den nya lagstiftningen, kan nämnas att vissa av dem
utfärdats av Kungl. Maj :t efter riksdagens hörande. Detta är fallet med förordningen
den 30 mars 1900 (nr 17) angående förbud mot tillverkning, införsel
och försäljning av tändstickor, i vilkas tändmassa vanlig (vit eller
gul) fosfor ingår, förordningen den 9 september 1938 (nr 569) med vissa
bestämmelser angående fosterfördrivande medel, vapenförordningen den
10 juni 1949 (nr 340), förordningen den 10 juni 1949 (nr 341) om explosiva
varor, förordningen den 21 december 1951 (nr 830) om införsel och utförsel
av margarinvaror samt om kontroll över tillverkningen av dessa varor
samt förordningen den 5 juni 1959 (nr 312) om förbud mot innehav av
vissa stiletter in. m. -— Ytterligare bör i enlighet med utredningens förslag
den nya lagens straffbestämmelser göras tillämpliga på ett antal av Kungl.
Maj :t ensam beslutade administrativa författningar. Däribland må nämnas
apoteksvarustadgan den 14 november 1913 (nr 308), kungörelsen den 16

135

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1960

september 1933 (nr 559) med vissa bestämmelser angående narkotiska ämnen
och beredningar, giftstadgan den 26 november 1943 (nr 877), kungörelsen
den 14 mars 1947 (nr 82) angående allmänt importförbud, veterinära
införselkungörelsen den 21 november 1958 (nr 551), kungörelsen den 28
maj 1959 (nr 229) angående införsel av växter m. m. samt veterinära utförselkungörelsen
den 21 november 1958 (nr 552).

Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 januari 1961, då varuinförsel-
och varuutförsellagarna bör upphöra att gälla samt giltighetstiden
för spritinförsellagen utgår.

V. Departementschefens hemställan.

I enlighet med vad i det föregående anförts har alltså inom finansdepartementet
upprättats förslag till

1) lag om straff för varusmuggling;

2) lag om förbud i vissa fall mot införsel av spritdrycker till svenskt territorialvatten; 3)

lag om ändring i lagen den 4 juni 1913 (nr 159) angående förbud mot
införsel till riket av varor med oriktig ursprungsbeteckning;

4) lag om ändring i lagen den 11 juni 1943 (nr 34-6) angående statsmonopol
å tillverkning och import av tobaksvaror;

5) lag om ändrad lydelse av 7 och 8 §§ atomenergilagen den 1 juni 1956
(nr 306);

6) lag om ändrad lydelse av 23 § 1 mom. och 26 § strålskyddslagen den
14 mars 1958 (nr 110);

7) förordning om ändrad lydelse av 11 § 3 mom. och 20 § förordningen
den 1 juli 1918 (nr 564) angående vissa alkoholhaltiga preparat m. m.;

8) förordning om ändrad lydelse av 9 § förordningen den 19 maj 1939
(nr 174) angående tillverkning, införsel och försäljning av gasskyddsmateriel; 9)

förordning angående ändrad lydelse av 3 a och 11 §§ förordningen den
25 maj 1941 (nr 251) om varuskatt;

10) förordning angående ändring i förordningen den 5 mars 1948 (nr 85)
om försäljningsskatt;

11) förordning om ändring i förordningen den 5 juni 1953 (nr 372) angående
reglering av införseln av vissa slag av fisk och skaldjur;

12) förordning om ändrad lydelse av 19 § förordningen den 26 februari
1954 (nr 73) angående tillverkning av brännvin;

13) förordning om ändrad lydelse av 86 § 2 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen
den 26 maj 1954 (nr 521);

14) förordning om ändring i förordningen den 7 juni 1956 (nr 401) angående
reglering av införseln av vissa levande djur och jordbruksprodukter
m. m.;

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1960

15) förordning om ändring i förordningen den 7 juni 1956 (nr 503) angående
reglering av införseln av fettråvaror och fettvaror, m. m.;

16) förordning om ändrad lydelse av 5 och 28 §§ förordningen den 23
november 1956 (nr 555) angående omsättningsskatt å motorfordon i vissa
fall.

Författningsförslagen torde såsom Bilaga1 få fogas vid statsrådsprotokollet
för denna dag.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande
över de under 1—6 omförmälda lagförslagen ävensom det under 12
upptagna författningsförslaget måtte för det i 87 § regeringsformen avsedda
ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet^:

Alice Magnusson

. k •.

1 under 4), 5) samt 7)—16) upptagna förslagen, vilka, frånsett några smärre redaktionella
jämkningar, äro likalydande med de vid propositionen fogade författningsförslagen, har här utelämnats.

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1960

137

Bilaga

Förslag

till

lag om straff för varusmuggling

Härigenom förordnas som följer.

Om straff

1 §•

2 §.

Är varusmuggling som avses i 1 § första punkten med hänsyn till godsets
värde och övriga omständigheter vid brottet att anse som ringa, dömes till
böter, högst trehundra kronor.

3 §•

Är varusmuggling att anse som grov, skall dömas till straffarbete i högst
två år eller fängelse.

4 §•

Såsom varusmuggling skall ock anses, om någon uppsåtligen

1. förfogar över oförtullat eller obeskattat gods, restitutionsgods eller införselförbud
eller utförselförbud underkastat gods, som i vederbörlig ordning
anmälts hos tullmyndighet, och därigenom föranleder att tull eller annan
allmän avgift undandrages statsverket eller att godset i strid mot införselförbud
utkommer i den fria rörelsen eller att utförsel sker i strid mot utförselförbud; 2.

förfogar över infört gods, för vilket åtnjutits tullfrihet eller tullnedsättning
under stadgad särskild förutsättning, i strid mot vad sålunda förutsatts; 3.

förfogar över gods, för vilket meddelats tillstånd till införsel eller utförsel
under stadgad särskild förutsättning, i strid mot vad sålunda förutsatts; 4.

medelst vilseledande förmår tillståndsgivande myndighet att medgiva
införsel eller utförsel av gods och därigenom föranleder att godset införes
eller utföres i strid mot förbud.

138

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1960

5 §.

Den som av grov oaktsamhet förövar gärning som i 1 eller 4 § sägs, dömes
till dagsböter.

6 §.

Om gärningsmannen icke insåg men hade skälig anledning antaga, att
godset varit föremål för varusmuggling, dömes till dagsböter.

Är brott som avses i denna paragraf ringa, må från straff frias.

7 §•

8 §•

Lika med varusmuggling anses försök därtill.

Hava flera medverkat till gärning, som enligt denna lag är belagd med
svårare straff än böter, högst trehundra kronor, skall gälla vad i 3 kap. strafflagen
är stadgat.

Om förverkande

9 §•

Vad i första stycket sägs skall ej gälla mot den som i god tro förvärvat
egendomen eller särskild rätt därtill.

10 §.

Kungl. Maj.ts proposition nr Ilo år 1960

139

11 §•

12 §.

Rätten må, i stället för att förklara egendom förverkad till viss del, meddela
sådan förklaring med avseende å motsvarande del av egendomens
värde.

Om förundersökning m. m.

13 §.

Förundersökning rörande brott, som avses i denna lag, må inledas av
tullmyndighet. Har den inletts av tullmyndighet, skall beträffande myndigheten
gälla vad i rättegångsbalken är stadgat om undersökningsledare. Är
saken ej av enkel beskaffenhet, skall ledningen övertagas av åklagaren, så
snart någon skäligen kan misstänkas för brottet. Åklagaren skall ock eljest
övertaga ledningen, när det finnes påkallat av särskilda skäl.

Åklagaren äge, då undersökningen ledes av tullmyndighet, meddela anvisningar
rörande undersökningens bedrivande.

14 §.

Tulltjänsteman äge enahanda rätt som enligt rättegångsbalken tillkommer
polisman att gripa den som misstänkes för brott, som avses i denna lag,
samt att till förhör medtaga den som är tillstädes å plats, där sådant brott
förövats.

15 §.

Vid verkställande av förundersökning rörande varusmuggling eller försök
därtill eller olovlig befattning med smuggelgods må undersökningsledaren
meddela förordnande om kvarhållande på platsen av transportmedel,
om detta är oundgängligen erforderligt för undersökningens behöriga bedrivande.
Åtgärd som nu sagts må dock vidtagas endast om med hänsyn till
den misstänkta brottslighetens art och omfattning synnerliga skäl äro därtill
samt åtgärden i betraktande av kostnader eller olägenhet som må föranledas
därav ej är uppenbart obillig.

140

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1960

Om beslag

16 §.

Befattningshavare, som avses i 14 § första stycket, ävensom polisman
må taga egendom, som kan antagas vara enligt denna lag förverkad, i beslag.
I övrigt äge tulltjänsteman i fråga om brott, som avses i denna lag, den
rätt att taga egendom i beslag, som enligt rättegångsbalken tillkommer polisman.

Verkställes beslag av annan än undersökningsledaren eller åklagaren och
bär denne ej beslutat beslaget, skall anmälan skyndsamt göras hos honom,
och skall han därvid omedelbart pröva, om beslaget skall bestå.

17 §.

När beslag lagts å egendom, som kan antagas vara enligt denna lag förverkad,
skall åklagaren antingen så snart ske kan väcka talan vid domstol
med yrkande om egendomens förverkande eller ock förfara på sätt i 21 § 2
mom. sägs.

Vad i rättegångsbalken är stadgat om den tid, inom vilken åtal sist skall
hava väckts, skall ej äga tillämpning.

18 §.

Beslagtagen egendom skall, där ej föreskrift i särskild författning till annat
föranleder eller åklagaren annorlunda bestämmer, omhändertagas och
förvaras av tullverket.

Om husrannsakan och kroppsvisitation

19 §.

För eftersökande av egendom, som kan antagas vara enligt denna lag förverkad,
må polisman och tulltjänsteman utan förordnande företaga husrannsakan
i lägenhet, som avses i 28 kap. 3 § rättegångsbalken, samt i magasin,
upplagsbodar och uthus. I övrigt äge tulltjänsteman i fråga om brott,
som avses i denna lag, samma rätt att utan förordnande företaga husrannsakan
som enligt nämnda balk tillkommer polisman.

20 §.

Förekommer mot någon, som anträffas vid gräns- eller kustort eller ankommer
till plats, där förbindelse med utlandet äger rum, anledning att
han har på sig gods, som enligt denna lag är underkastat beslag, må för
eftersökande av sådant gods tulltjänsteman företaga kroppsvisitation å honom.
Om vederbörande chef för tull-, kust- eller gränsbevakning finner
skärpning av tullkontrollen å persontrafiken till eller från utlandet med viss
lägenhet eller för viss tidrymd å någon plats oundgängligen nödvändig, må
efter bevakningschefens förordnande kroppsvisitation verkställas å envar,
som med lägenheten eller under tidrymden till platsen ankommer från eller
från platsen avreser till utlandet. Sådant förordnande skall ofördröjligen
underställas generaltullstyrelsens prövning men går likväl genast i verkställighet.

Kroppsvisitation, som är av mera väsentlig omfattning, skall verkställas
inomhus i avskilt rum eller i lämpligt utrymme i fartyg samt, om under -

Kungl. Maj. ts proposition nr 115 år 1960

141

sökningsman eller den undersökte begär det och det kan ske utan större
omgång, i vittnens närvaro. Kroppsvisitation å kvinna må ej verkställas
eller bevittnas av annan än kvinna.

Förande av protokoll och utfärdande av bevis om företagen kroppsvisitation
erfordras ej med mindre föremål, som påträffas, tages i beslag.

Förfarandet i vissa fall i fråga om egendoms förverkande

21 §.

1 inom. Är fråga om förverkande av annan egendom än forslingsredskap
och är ägaren ej känd eller har han icke känt hemvist inom riket eller kan
eljest ej på sätt om stämning i brottmål är stadgat delgivning ske här i
riket, må talan om egendomens förverkande föras mot forsiare eller annan
innehavare av den beslagtagna egendomen, om han kan anträffas med
stämning.

2 mom. Kan ej mot någon föras ansvarstalan för brott, som föranlett, att
egendom enligt denna lag tagits i beslag, må åklagaren, där fråga är allenast
om annan egendom än forslingsredskap och egendomens värde uppskattas
till mindre än femhundra kronor, i stället för att vid domstol väcka
talan om egendomens förverkande meddela skriftligt förordnande, att beslaget
skall tills vidare bestå; och skall i sådant fall egendomen vara förverkad,
därest icke inom en månad, sedan förordnandet meddelats, ägaren
eller annan, som påstår sig äga rätt till egendomen, hos åklagaren anmäler
missnöje med beslaget.

Förfarandet med förverkad egendom
22 §.

1 mom. Sedan slutligen avgjorts, att egendom, som enligt denna lag tagits
i beslag, skall vara förverkad, skall egendomen, där ej föreskrift i särskild
författning till annat föranleder, efter åklagarens bestämmande försäljas på
offentlig auktion genom tullverkets eller utmätningsmannens försorg. Förvaringspersedel,
som på grund av sin beskaffenhet är särskilt ägnad att
användas för varusmuggling, må dock försäljas allenast om den gjorts otjänlig
för sådant ändamål. Där detta ej lämpligen kan ske, skall med persedeln
förfaras på sätt generaltullstyrelsen bestämmer.

Har med avseende å egendom meddelats förklaring som i 12 § sägs och
erlägges ersättningsbelopp som där avses inom två månader efter det saken
slutligen avgjorts, skall egendomen återställas. I annat fall må egendomen
för ersättningsbeloppets uttagande försäljas i den ordning som i första stycket
föreskrives.

2 mom. Är beslagtagen egendom underkastad förskämning eller snar förstörelse
eller annan nedgång i värde, må den genast försäljas på offentlig
auktion, och skall så alltid ske om ägaren begär det. Uppskattas egendomens
värde till femhundra kronor eller mera och har ej försäljning påkal -

142

Kungl. Maj. ts proposition nr 115 år 1960

lats av ägaren, skall dock tillstånd till försäljningen sökas hos rätten. Rätten
xnå utan ägarens hörande meddela beslut om egendomens avyttring.

Om åtal

23 §.

Vad nu stadgats skall icke lända till inskränkning i allmän åklagares
åtalsrätt i fråga om brott, som nyss sagts.

Särskilda bestämmelser

24 §.

Häves beslag å utländskt oförtullat gods, skall egendomen eller, om godset
redan försålts, köpeskillingen överlämnas till tullmyndigheten för behörig
redovisning.

25 §.

Tullmyndighet skall i enlighet med vad därom är särskilt stadgat medverka
vid verkställighet av böter och andra påföljder, som ådömas enligt
denna lag.

26 §.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1961.

2. Genom denna lag upphävas lagarna den 8 juni 1923 (nr 147) om straff
för olovlig varuinförsel och den 18 juni 1949 (nr 398) om straff för olovlig
varuutförsel.

4. Utan hinder av vad i denna lag stadgas om åtalsrätt må åklagaruppgifter
fullgöras av de nuvarande tullfiskalerna i Stockholm, Göteborg och
Malmö enligt de närmare föreskrifter generaltullstyrelsen i samråd med
riksåklagarämbetet äger meddela.

6. Där i lag eller författning förekommer hänvisning till stadgande, som
ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall den bestämmelsen i stället
tillämpas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1960

143

Förslag

till

lag om förbud i vissa fall mot införsel av spritdrycker till
svenskt territorialvatten

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

1 mom. Spritdrycker må icke med farkost av mindre nettodräktighet än
femhundra ton införas från internationellt eller utländskt område till
svenskt territorialvatten.

Då särskilda omständigheter därtill föranleda, må Konungen beträffande
farkoster av större nettodräktighet, än nu sagts, meddela motsvarande förhud
att gälla i fråga om införsel till visst område av svenskt territorialvatten.

2 mom. Förbud, som i 1 mom. avses, skall icke utgöra hinder för införsel
till svenskt territorialvatten av spritdrycker

a) då dryckerna äro att hänföra till skeppsproviant för den farkost, med
vilken de forslas, eller tillhöra med farkosten följande resande eller ombord
å densamma anställda personer, allt i den mån dryckerna prövas icke överstiga
behovet under resan eller dryckerna eljest enligt gällande stadgande
må av den resande för eget bruk till riket införas; samt

3 mom. Generaltullstyrelsen må för särskilda fall medgiva undantag från
förbud, som avses i denna paragraf.

2 §■

1 mom. Bryter någon mot förbud, som avses i 1 §, vare det ansett såsom
varusmuggling enligt lagen om straff för varusmuggling.

Framgår uppenbarligen av omständigheterna, att dryckerna icke varit
avsedda att olovligen införas till riket, skall dock förverkande icke äga
rum.

Visas, att den farkost, med vilken dryckerna forslats, på grund av sjönöd
för räddande av fartyg, last och människoliv tvingats att ingå på
svenskt territorialvatten och att där förbliva, vare den tilltalade från ansvar
fri.

2 mom. Åtal för brott, som avses i 1 mom., må ej äga rum med mindre
generaltullstyrelsen lämnar tillstånd därtill.

3 §•

1 mom. Tulltjänsteman äger, där honom anbefalld tjänstgöring därtill
föranleder, å farkost företaga den visitation, som oundgängligen erfordras
för utrönande, huruvida mot förbud, som avses i 1 §, spritdrycker medföras
å farkosten.

2 inom. Har chef för lull- eller kustbevakning med hänsyn till befarad

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1960

olovlig införsel av spritdrycker funnit särskild tullbevakning böra anordnas
å farkost av mindre nettodräktighet än femhundra ton, vilken ankommer
från eller avgår till utrikes ort, må, därest beslag ägt rum å drycker, vilka
under resan medförts å farkosten, bevakningschefen kunna förordna, att
kostnaden för bevakningen skall gäldas av farkostens ägare.

4 §•

5 §.

Vad enligt 1 § 2 mom. b) och 2 § 1 mom. andra stycket gäller för
de fall, då beträffande spritdrycker, som införts till svenskt territorialvatten,
av omständigheterna uppenbarligen framgår, att dryckerna icke äro
eller varit avsedda att olovligen införas till riket, skall, i den mån Konungen
så förordnar, icke äga tillämpning vid införsel till område inom territorialvattnet,
i fråga om vilket avtal med främmande stat om gemensam bevakning
för bekämpande av olovlig införsel av alkoholvaror träffats, med mindre
av omständigheterna tillika uppenbarligen framgår, att dryckerna icke
äro eller varit avsedda att olovligen införas till den stat, med vilken avtalet
ingåtts.

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1960

145

Förslag

till

lag om ändring i lagen den 4 juni 1913 (nr 159) angående förbud mot
införsel till riket av varor med oriktig ursprungsbeteckning

Härigenom förordnas, att 5, 11, 13 och 14 §§ lagen den 4 juni 1913 angående
förbud mot införsel till riket av varor med oriktig ursprungsbeteckning
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

5 §. 5 §.

Innan målet av generaltullstyrelsen
företages till avgörande, skall
tillfälle lämnas den tullfiskal, inom
vars tjänstgöringsdistrikt beslaget
skett, ävensom varuägaren, varmed i
denna lag förstås emottagaren av varan
eller, om han är ombud för annan
här i riket, vilken över densamma
äger förfoga, denne senare, att i
målet sig yttra; och förelägge styrelsen
för sådant ändamål envar av
dem att inom viss tid från erhållen
del av föreläggandet avgiva dylikt
yttrande, vid äventyr att målet ändå
avgöres. År ägaren ej känd, eller kan
han icke med kallelse anträffas, skall
styrelsen låta i allmänna tidningarna
införa kungörelse angående beslaget
med föreläggande för ägaren att, vid
nyssnämnda äventyr, inom tre månader
från kungörandet inkomma
med yttrande i målet. Där så prövas
nödigt, inhämte styrelsen jämväl yttrande
från den, som verkställt beslaget.

11 §■

Påkallar tullfiskalen eller varuägaren
vittnesförhör vid domstol, eller
finner generaltullstyrelsen eljest sådant
förhör erforderligt, må styrelsen
därom förordna.

13 §.

Är tullfiskalen eller varuägaren
missnöjd med beslut, som generaltullstyrelsen
jämlikt 6, 7, 8 eller 9 §
10 Ilihanq till riksdagens protokoll 1060. 1

11 §•

13 §.

Är den av generaltullstyrelsen förordnade
befattningshavaren eller varuägaren
missnöjd med beslut, som
samt. Nr 115

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1960
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

meddelat, äge han att, vid talans förlust,
däröver hos Konungen anföra
besvär före klockan tolv å tjugonde
dagen från beslutets dag; dock att
tullfiskalen ej må fullfölja talan mot
beslut enligt 8 §, såvitt angår sättet
för den oriktiga ursprungsbeteckningens
oskadliggörande.

över beslut,---icke föras.

14 §.

Har talan---finnes stadgat.

generaltullstyrelsen jämlikt 6, 7, 8
eller 9 § meddelat, äge han att, vid
talans förlust, däröver hos Konungen
anföra besvär före klockan tolv å
tjugonde dagen från beslutets dag;
dock att den av generaltullstyrelsen
förordnade befattningshavaren ej må
fullfölja talan mot beslut enligt 8 §,
såvitt angår sättet för den oriktiga
ursprungsbeteckningens oskadliggörande.

över beslut,---icke föras.

14 §.

Har talan —--finnes stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1961.

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1960

147

Förslag

till

lag om ändrad lydelse av 23 § 1 mom. och 26 § strålskyddslagen
den 14 mars 1958 (nr 110)

Härigenom förordnas, att 23 § 1 mom. och 26 § strålskyddslagen den 14
mars 1958 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)
23 §.

1 mom. Med dagsböter eller fängelse
straffes

1. den som olovligen bedriver radiologiskt
arbete eller obehörigen inför
eller söker införa radioaktivt ämne
eller som eljest bryter mot vad i 2,
4 eller 6 § sägs;

2. den som---andra före skrifter; 3.

den som---eller 19 §;

4. den som---uppgift; och

5. den som--— 21 § sägs.

26 §.

Anordning, som —---äro där till.

Med förverkad — —■ — strålskyddsmyndigheten
bestämmer.

(Föreslagen lydelse)

23 §.

1 mom. Angående påföljd för olovlig
införsel av radioaktivt ämne och
försök därtill stadgas i lagen om
straff för varusmuggling.

Med dagsböter eller fängelse straffes 1.

den som olovligen bedriver radiologiskt
arbete eller som eljest, annorledes
än genom olovlig införsel,
bryter mot vad i 2, 4 eller 6 § sägs;

2. den som — — •— andra föreskrifter; 3.

den som -—- --eller 19 §;

4. den som---- uppgift; och

5. den som---21 § sägs.

26 §.

Brukas radioaktivt ämne olovligen
i radiologiskt arbete eller innehar någon
här olovligen sådant ämne, må
detta jämte strålskyddsanordning,
vari det förvaras, förklaras förverkat
till kronan, om det ej är uppenbart
obilligt. Finnes ämnet ej i behåll, må
i stället värdet förklaras förverkat.

Anordning, som---äro där till.

Med förverkad — — — strålskyddsmyndigheten
bestämmer.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1961.

10f Bihang till riksdagens protokoll i960. 1 sam t. Nr 115

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1960

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 24 mars
1960.

N är varan de:

justitieråden Beckman,

E. SÖDERLUND,

Tammelin,
regeringsrådet Nevrell.

Enligt lagrådet den 5 mars 1960 tillhandakommet utdrag av protokoll
över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 19
februari 1960, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade
förslag till

1) lag om straff för varusmuggling;

2) lag om förbud i vissa fall mot införsel av spritdrycker till svenskt territorialvatten
;

3) lag om ändring i lagen de 4 juni 1913 (nr 159) angående förbud mot
införsel till riket av varor med oriktig ursprungsbeteckning;

4) lag om ändring i lagen den 11 juni 1943 (nr 346) angående statsmonopol
å tillverkning och import av tobaksvaror;

5) lag om ändrad lydelse av 7 och 8 §§ atomenergilagen den 1 juni 1956
(nr 306);

6) lag om ändrad lydelse av 23 § 1 mom. och 26 § strålskyddslagen den
14 mars 1958 (nr 110); samt

7) förordning om ändrad lydelse av 19 § förordningen den 26 februari
1954 (nr 73) angående tillverkning av brännvin.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av tingsdomaren Stig Jungefors.

Lagrådet yttrade:

Den föreslagna lagstiftningen avser att reglera smugglingsproblemen på
ett enklare och överskådligare sätt genom att sammanföra de nu på flera
författningar uppdelade påföljdsbestämmelserna till en lag om straff för
varusmuggling. Genom denna skulle 1923 års lag om straff för olovlig varuinförsel
och 1949 års lag om straff för olovlig varuutförsel upphävas. Vad
angår 1924 års lag om olovlig befattning med spritdrycker och vin, vilken
tillkommit som en tidsbegränsad lag men gång efter annan erhållit förlängd
giltighet, senast t. o. m. innevarande års utgång, avses den icke skola ytterligare
förlängas. Vissa av bestämmelserna i 1924 års lag samt därtill knutna
kompletterande lagar av 1925 och 1935 upptagas i den föreslagna lagen om

149

Kungl. Maj:ts proposition nr Ilo år 1960

förbud i vissa fall mot införsel av spritdrycker till svenskt territorialvatten;
andra bestämmelser i 1924 års lag föreslås överflyttade till 19 § brännvinstillverkningsförordningen.
I övrigt skola de föreslagna allmänna reglerna
om varusmuggling gälla även för spritsmuggling. Den föreslagna lagen om
straff för varusmuggling föranleder följdändringar i ett stort antal författningar,
av vilka blott några få remitterats till lagrådet. Av övriga författningar,
som behöva ändras i anslutning till den nya lagstiftningen, ha några
antagits av riksdagen eller utfärdats av Kungl. Maj:t efter riksdagens hörande.
Den nya lagens straffbestämmelser måste emellertid ytterligare göras
tillämpliga på ett stort antal av Kungl. Maj:t ensam beslutade administrativa
författningar, av vilka några nämnts i remissprotokollet (s. 107—108) K

Det kan vitsordas, att de nuvarande spridda och skiftande bestämmelserna
visat sig svårtillämpliga och i viss utsträckning lett till obilliga resultat samt
att det därför är av värde att erhålla enklare, klarare och mera enhetliga regler.
Gällande rätt har emellertid blivit skiftande och i vissa hänseenden ovanligt
sträng ej blott därför att den tillkommit vid skilda tidpunkter utan
även därför att de lagstiftande myndigheterna då funnit tidsläget kräva
kraftigt verkande ingripanden mot vissa in samhällets synpunkt allvarliga
former av brottslighet, särskilt spritsmuggling. Att för närvarande brottsfrekvensen
på detta område minskat och smugglingen blivit ett mindre påfallande
samhällsproblem är därför ägnat att i viss mån underlätta en reform
av påföljdsbestämmelserna, men man måste räkna med att förhållandena
kunna ändras, varför möjligheterna till effektivt brottsbekämpande
icke böra bestämmas blott med avseende på nuvarande konjunktur. Den
höjning av slraffskalorna som genomförts under departementsbehandlingen
får ur denna synpunkt anses fullt befogad. Lagtekniskt sett innebär den
föreslagna lagstiftningen avsevärda förbättringar. Att en så genomgripande
omläggning å andra sidan kan ge upphov till nya problem, som ej alltid
låta sig lösas på ett helt tillfredsställande sätt, torde i viss mån ligga i sakens
natur. Lagrådet har funnit anledning till allenast följande erinringar,
vilka visserligen delvis äro av principiell natur men dock lämpligen ansetts
kunna hänföras till de särskilda lagförslagen.

Förslaget till lag om straff för varusmuggling

I den föreslagna lagen, som avser att i princip omfatta all slags införsel
och utförsel av varor i strid mot gällande bestämmelser, sammanföras med
få undantag alla påföljder för olovlig införsel eller utförsel till en enda s. k.
blankettstrafflag, vars påföljdsbestämmelser erhålla sitt materiella innehåll
genom författningar om tull- eller avgiftsplikt eller angående importeller
exportförbud. Tullar och andra allmänna avgifter bestämmas av riksdagen,
varemot Kungl. Maj :t kan ensam meddela import- och exportförbud.
Såvitt angår överträdelser av sådana förbud, kan alltså det straffbara områdets
omfattning till en del bestämmas i administrativ ordning. En så vittgående
fullmakt för Kungl. Maj:t är i viss mån ägnad att inge betänklig 1

Prop. s. 131—135.

150

Kungl. Maj.ts proposition nr ilo år i960

heter, särskilt som grovt brott enligt 3 § kan medföra straffarbete upp till
två år. Redan vid tillkomsten av 1923 års lagstiftning om olovlig varuinförsel
framhölls som en vedertagen mening, att bestämmelserna rörande straff
för sådan införsel rätteligen utgjorde icke så mycket ekonomisk lag som
lastmera sådan lagstiftning, beträffande vilken Konung och riksdag hade
att gemensamt besluta. I fråga om olovlig varuutförsel valdes emellertid 1949
samma metod som nu föreslås beträffande varusmuggling överhuvud. Lagen
om straff för olovlig varuutförsel utgör sålunda en blankettstrafflag, enligt
vilken i administrativ ordning utfärdade exportförbud kriminaliserats; såsom
straff kan därvid i grova fall förekomma straffarbete upp till två år.
För framtiden måste beträffande varusmuggling överhuvud anses önskvärt
att det straffbara områdets gränser så långt det är möjligt ändras endast
genom allmän lagstiftning jämlikt § 87 regeringsformen.

1 §•

I enlighet med vad utredningen förordat har i lagförslaget brottsbeskrivningen
genomgående anknutits till skyldigheten att vid införsel eller utförsel
av gods anmäla godset hos vederbörlig myndighet. Förslaget överensstämmer
i detta avseende i stort sett med gällande bestämmelser om straff
för olovlig införsel och utförsel av varor ävensom med vedertagen praxis att
i de fall, då anmälan skett, icke döma till straffpåföljd vid tillämpning av
författningar, där straffbestämmelserna ej anknyta till tullangivningsplikten
och straff för försök således efter ordalagen icke uteslutes därav att
varan anmäles. Vad departementschefen anfört såsom motivering för att
brottsbeskrivningen bör utformas på nu angivet sätt synes övertygande,
och lagrådet har icke funnit anledning till erinran mot förslaget i denna
del. De betänkligheter och invändningar beträffande straffbestämmelsernas
utformning i nu berörda avseende, som framförts i vissa remissyttranden,
gälla brottsbeskrivningens anknytning till anmälningsplikten i fråga om
brott mot import- eller exportförbud. Lagrådet anser det icke uteslutet att i
framtiden erfarenheten kan komma att giva vid handen, att det i vissa
fall av praktiska skäl är olämpligt att såsom rekvisit för straffbarhet kräva
att in- eller utförseln sker utan anmälan till vederbörlig myndighet. Detta
är tänkbart bl. a. i fråga om förbud, som tillkommit för att skydda landet
mot epidemier eller epizootier. Om det framdeles skulle befinnas, att den nu
föreslagna brottsbeskrivningen i ett eller annat fall leder till otillfredsställande
resultat, bör för dylika fall i särskild lag eller författning införas bestämmelser
om att olovlig införsel eller utförsel bestraffas utan avseende
å om anmälningsskyldighet fullgjorts eller icke.

2 §•

Såsom departementschefen framhållit (remissprotokollet s. 79)1 föreligga
vägande praktiska skäl att för de talrika tallen av bagatellartad smuggling
uppställa en särskild straffskala, innehållande allenast direkt i pengar bestämda
böter. Det är emellertid av vikt att användningen av denna lindriga

1 Prop. s. 106.

Kungl. Maj.ts proposition nr ilo år 1960 151

straffskala begränsas till brott, som verkligen äro ringa. För tillgodoseende
härav har från den föreslagna 2 §:s tillämpningsområde undantagits sådan
varusmuggling, som avses i 1 § andra punkten. Redan det där beskrivna
förfarandets karaktär av vilseledande har nämligen ansetts innebära ett
aktivt brottsligt förfarande som bör medföra, att brottet ej bedömes enligt
skalan för de rena bagatellbrotten. I anledning härav vill lagrådet framhålla,
att gränsen mellan vilseledande och hemlighållande ofta kan vara
svår att draga (jfr remissprotokollet s. 34j1 samt att även det blotta hemlighållandet
ofta bör likställas med ett aktivt brottsligt förfarande. Så snart
syftet är att försälja en insmugglad vara med vinst eller förfarandet eljest
har någon anstrykning av yrkesmässighet bör, vare sig något vilseledande
förekommit eller ej, en brottslighet av mer än ringa beskaffenhet anses
föreligga. Under förutsättning att detta beaktas i tillämpningen har lagrådet
intet att erinra mot stadgandets avfattning.

5 §•

Vid sidan om straff för uppsåtlig varusmuggling enligt föregående paragrafer
föreslås här straff för motsvarande gärning av grov oaktsamhet.
Häremot är intet att invända, förutsatt att ringa fall lämnas straffria. Att det
här föreslagna straffet, dagsböter, icke bör gälla ringa fall framgår redan
därav att straffet för uppsåtligt bagatellbrott enligt 2 § är böter högst 300
kronor. Departementschefen har också avsett att undantaga sådana ringa
fall från straffbarhet men ansett uttryckligt stadgande därom överflödigt.
Enligt departementschefens uppfattning skulle det nämligen ligga i sakens
natur att oaktsamheten inte bleve grov när gärningen med hänsyn till övriga
omständigheter framstode som bagatellartad. Lagrådet kan icke dela
denna uppfattning. Grov oaktsamhet kan föreligga även vid ringa brott. På
grund härav får lagrådet hemställa om upptagande i paragrafen av ett uttryckligt
stadgande, att i ringa fall ej skall dömas till straff.

6 §•

Till den här upptagna straffbestämmelsen för olovlig befattning med
smuggelgods har fogats en föreskrift att, om brottet är ringa, må från straff
frias. Mot utredningens förslag, vari straffskalan var en annan men straffrihetsregeln
densamma anmärkte riksåklagarämbetet, att åklagares beslut
att ej åtala måste ske i form av åtalseftergift, varför ämbetet ifrågasatte
hel straffrihet för ringa fall. I det remitterade förslaget, vari straffskalan
ändrats så att åtalseftergift enligt 20 kap. 7 § 1 rättegångsbalken ej kan
ifrågakomma, bibehölls emellertid straffrihetsregeln i den utformning utredningen
föreslagit. Denna slraffrihetsregel skulle nämligen enligt departementschefens
mening innebära, alt åklagaren, med hänsyn till sannolikheten
för alt domstolen friade från straff, kunde — ulan åtalseftergift —
besluta att icke åtala den misstänkte. Lagrådet kan icke dela denna mening.
Om den föreslagna avfattningen bibehålies, torde åklagaren icke ha annat
val än att åtala samt låta domstolen avgöra om från straff skall frias. Då

Prop. s. 61.

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1960

detta icke är lämpligt utan bagatellfallen böra generellt lämnas utanför det
straffbara området, hemställer lagrådet, att orden »må från straff frias»
utbytas mot »skall ej till straff dömas».

9—12 §§.

Den nu gällande smuggellagstiftningens bestämmelser om förverkande
äro oenhetliga och ha, såsom departementschefen framhållit, i vissa fall
lett till resultat som tett sig stötande. Det måste anses tillfredsställande att
förverkandepåfÖljderna på sätt som skett i förslaget regleras genom enhetliga
stadganden, utformade i nära anslutning till reglerna i 2 kap. 16 och
17 §§ strafflagen. Genom att, i överensstämmelse med föreskrifterna i dessa
lagrum, domstol gives möjlighet att efter skälighetsprövning helt eller
delvis eftergiva förverkandepåföljd, som finnes uppenbart obillig, kunna
sådana stötande resultat som nyss nämnts undvikas. Det förtjänar att i
detta sammanhang påpekas att, om vid flera personers medverkan till visst
smugglingsbrott någon eller några befinnes ha medverkat endast i ringa
mån, bestämmelsen i 9 § första stycket andra punkten kan tillämpas på
det sätt att förverkandepåföljden för deras vidkommande helt eller delvis
eftergives.

Att, såsom skett genom det i 12 § upptagna stadgandet, giva domstol
möjlighet att, i stället för att förklara egendom förverkad till viss del, förordna
om förverkande av motsvarande del av egendomens värde är en konsekvent
tillämpning av principen att förverkandepåföljd bör kunna delvis
eftergivas, om det befinnes obilligt att förklara egendomen i dess helhet
förverkad. Stadgandet är ur berörda principiella synpunkt erforderligt för
fall då egendomen finnes i behåll och praktiskt taget är odelbar. För belysande
av rättspraxis i detta avseende må hänvisas till det i NJA 1958 i not
å s. 276 refererade nådeärendet.

En särskild fråga är, hur förverkandebestämmelser med nu föreslagen
avfattning kunna inverka på möjligheten att använda strafföreläggande,
när varusmuggling enligt 2 § bedömes såsom ringa. Den omständigheten, att
förverkandepåföljden är fakultativ, synes i och för sig icke utgöra hinder
för att åklagaren, om han finner att både straff och förverkandepåföljd bör
ifrågakomma och laga förutsättningar i övrigt föreligga, utfärdar strafföreläggande
som upptar straff och förverkandepåföljd. Ett sådant betraktelsesätt
har tydligen under i viss mån liknande förhållanden anlagts beträffande
lagen den 9 maj 1958 om förverkande av alkoholhaltiga drycker in. m. Mera
tveksamt är, om åklagaren, därest han finner förverkandepåföljd vara uppenbart
obillig, skall äga utfärda strafföreläggande som upptar endast böter.
Då en sådan ordning kan innebära fara för godtycke och ojämnhet i tillämpningen,
synas övervägande skäl tala för att det i allmänhet bör ankomma
på rätten att avgöra, om förverkandepåföljd bör eftergivas, och att följaktligen
åklagaren i här berörda fall i regel bör väcka åtal för brottet. Det
måste antagas, att tillämpning av reglerna i 10—12 §§ praktiskt taget alltid
förutsätter domstol sförfarande.

153

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1U60

I vanliga fall kan strafföreläggande ej anlitas, om förverkandepåföljden
angår även annan än den misstänkte. Enligt 17 § promulgationslagen till
rättegångsbalken skall nämligen talan väckas mot den som påföljden sålunda
angår, och domstolsförfarande blir således erforderligt för att pröva förverkandefrågan.
Såvitt lagrådet kan finna skulle emellertid undantag från denna
ordning kunna ske med stöd 21 § 1 mom. förevarande lagförslag. Med stöd
av där upptagna bestämmelser synes sålunda vara möjligt att för ringa varusmuggling
förelägga smugglaren böter och förverkandepåföljd, även om han
påstår att godset tillhör annan och detta påstående ej kan avvisas men för
anträffande av den uppgivne ägaren föreligger hinder som avses i sistnämnda
lagrum.

13 §.

I denna paragraf meddelas bestämmelser om tullmyndighets befogenhet att
leda förundersökning rörande smugglingsbrott samt åklagarens rätt att övertaga
ledningen eller meddela anvisningar och, när undersökningen ledes av honom,
anlita biträde av tullmyndighet. Bestämmelserna ansluta sig i huvudsak
till vad i 23 kap. 3 § rättegångsbalken för motsvarande fall stadgats om
polismyndighets befattning med förundersökning i brottmål. Enligt utredningens
förslag skulle tullmyndighet ej äga meddela beslut om anhållande
eller reseförbud. Denna begränsning har av departementschefen ansetts obehövlig.
Någon sådan inskränkning har ej heller i 23 kap. 3 § rättegångsbalken
gjorts beträffande polismyndighet. Lagrådet erinrar emellertid, att i
förarbetena till sistnämnda stadgande som exempel på fall, då åklagaren
även om saken var enkel borde övertaga ledningen, angavs, att det kunde bli
fråga att använda tvångsmedel rörande vilket åklagaren lämpligen borde
besluta (se NJA II 1957 s. 414, 416). Denna synpunkt kräver beaktande
även på förevarande område. Det ligger sålunda nära till hands att antaga,
att med den förutsatta begränsningen av tullmyndighets åtalsrätt kommer
att följa även en begränsning i befattningen med sådana tvångsmedel, som
kräva snar förhandling vid rätten.

Lagrummet skiljer mellan tullmyndighet och åklagare. I vissa fall kan
emellertid även tullmyndighet vara åklagare. Tullförvaltare, vilken är att
hänföra till tullmyndighet, avses sålunda enligt 23 § skola få åtalsrätt beträffande
sådana hithörande brott, å vilka ej kan följa svårare straff än
böter. Måhända kunde under dessa omständigheter göras gällande att lagtexten
i formellt hänseende borde förtydligas. Som departementschefen (s. 72
i remissprotokollet)1 framhållit torde dock i de mål, som hädanefter skola
ankomma på tullförvaltare som åklagare, i regel icke förekomma någon
förundersökning i rättegångsbalkens mening, ett förhållande som har stöd
i 23 kap. 22 § nämnda balk. Uttrycket åklagare i förevarande paragraf får
därför uppfattas såsom avseende allmän åklagare. Att det i undantagsfall
kan tänkas gälla även för tullmyndighet såsom åklagare torde icke behöva
särskilt utmärkas. Det nu sagda utesluter ej att på andra ställen i förslaget

Prop. s. 99.

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1960

uttrycket åklagare enligt vad sammanhanget utvisar kan avse såväl allmän
åklagare som åtalsberättigad tullmyndighet.

14 §.

Liksom för närvarande beträffande varuutförsel har det ansetts böra åligga
bl. a. posttjänsteman att i den mån honom anbefalld tjänstgöring därtill föranleder
övervaka, att brott enligt förevarande lag ej äger rum, ävensom att vid
sådan tillsyn, utan hinder av vad eljest är stadgat, föranstalta om viss undersökning
av postpaket. Med hänsyn till det skydd som i allmänhet vid
brottsutredning beredes försändelser hos postverket — se t. ex. 27 kap. 3,
4, 9 och 12 §§ rättegångsbalken — måste särskild varsamhet anses påkallad
vid tillämpning av bestämmelserna om undersökning av postpaket. Som
generalpoststyrelsen framhållit (remissprotokollet s. 96j1 synes sådan undersökning
böra ifrågakomma endast för uppdagande av varusmugglingsbrott.
Måhända ligger en tillräcklig begränsning härutinnan i det av departementschefen
gjorda förtydligandet, att undersökningen må avse endast postpaket
som inlämnats för befordran till utrikes ort eller ankommer till riket.
— Enligt uppgift tillgår för närvarande i praxis så, att när posttjänsteman
finner att ett postpaket bör undersökas, tulltjänsteman anlitas för att verkställa
undersökningen. Ett sådant förfaringssätt bör såvitt möjligt alltjämt
användas, varom erforderliga anvisningar torde böra meddelas.

15 §•

Vid den översyn av tullagstiftningen som verkställdes i samband med rättegångsreformen
erinrade processlagberedningen om svårigheten att på detta
område uppdraga en bestämd gräns mellan medgivna tvångsmedel, vilka reglerades
i lag, samt andra ifrågakommande åtgärder för tullkontroll, vilka
behandlades enbart i tullstadgan. Bl. a. framhölls, att tullstadgans bestämmelser
om visitation av transportmedel stundom kunde erhålla en tilllämpning
som motsvarade befogenheten att anlita tvångsmedel, medan å
andra sidan anlitandet av tvångsmedel i vissa fall framstod mera som ett
led i den allmänna tullkontrollen. I betraktande av det sålunda anförda kan
det i och för sig vara förklarligt, att generaltullstyrelsen i nu förevarande
sammanhang i remissyttrandet framställt förslag om att i lagen måtte regleras
tullmyndighets befogenhet att för behörigt fullgörande av förundersökning
kvarhålla transportmedel. Av remissprotokollet framgår, att det
ifrågasatta stadgandet tänkts skola användas främst beträffande fartvg.
Risken för oskälig kostnad och olägenhet i anledning av åtgärden är i ett
sådant fall särskilt stor. Även i övrigt synes frågan vara av alltför ömtålig
beskaffenhet för att en lagbestämmelse i ämnet skulle kunna meddelas enbart
på grundval av generaltullstyrelsens i remissvaret gjorda hemställan.
Som framgår av departementsförslaget måste vid en sådan reglering framför
allt tillses, att den enskildes rätt icke otillbörligt förnärmas, och särskild
utredning torde i detta hänseende vara erforderlig. Tillsvidare synas tull1
Prop. s. 124.

Kungl. Maj.ts proposition nr ilo år 1960

155

stadgans bestämmelser om tullkontrollen ge rimliga möjligheter att å transportmedel
verkställa undersökning för upptäckande av smugglingsbrott.
Tänkbart är, att dessa bestämmelser i något fall kunna kompletteras av
stadgandet i 27 kap. 15 § rättegångsbalken.

På grund av det anförda liemställes, att förslagets bestämmelser i 15 §
måtte utgå.

16 §.

Mot den utsträckta beslagsrätt som avses med förslaget har generalpoststyrelsen
framställt allvarliga erinringar. Särskilt vände sig styrelsen mot att
samtliga i förslaget åsyftade kategorier av tjänstemän kunde taga även inrikes
postförsändelser i beslag utan iakttagande av de stränga föreskrifter,
som i fråga om beslag av postförsändelser finnas intagna i 27 kap. rättegångsbalken
(se remissprotokollet s. 99)1. Enligt lagrådets mening böra beslagsbestämmelserna
ses i samband med den i 14 § föreskrivna övervakningsskyldiglieten.
Redan härav torde föranledas en viss begränsning i
möjligheten att utöva beslagsrätt. övervakningen hänför sig till den tjänstgöring
som blivit tjänstemannen ålagd och det är under denna tjänstgöring
som han kan bli i tillfälle att verkställa beslag (jfr NJA II 1949 s. 589 vid
slutet av det där återgivna departementschefsanförandet). Vad angår posttjänstemän
och tjänstemän vid statens järnvägar, vilka framför allt skulle
få sin beslagsrätt utökad enligt förslaget, har lagrådet under 14 § förordat,
att den där avsedda övervakningen för dem skulle begränsas till vad
som erfordrades för uppdagande av varusmugglingsbrott. En däremot svarande
inskränkning i deras beslagsrätt synes böra komma till uttryck i förevarande
paragraf. Farhågorna för att de skulle kunna beslagtaga inrikes
postförsändelser borde därmed kunna undanröjas. Beträffande tulltjänstemän
samt tjänstemän vid lots- och fyrstaten, liksom i fråga om polismän,
kan någon liknande inskränkning knappast anses behövlig. För deras del
innebär förslaget icke någon egentlig utvidgning såvitt angår första punkten
i första stycket. Tulltjänstemans befogenhet enligt andra punkten i samma
stycke innebär däremot en nyhet. I denna del må erinras, att polismans
befogenhet enligt 27 kap. 4 § andra stycket rättegångsbalken icke medger
beslag av försändelse i postverkets vård.

I enlighet med det anförda hemställer lagrådet, att paragrafens första
stycke jämkas på förslagsvis följande sätt. I en första punkt stadgas, att tulltjänsteman,
tjänsteman vid lots- och fyrstaten ävensom polisman må taga
egendom, som kan antagas vara enligt lagen förverkad, i beslag. Som en
andra punkt inskjutes därefter, att i samband med tillsyn enligt 14 § första
stycket för uppdagande av varusmuggling må ock posttjänsteman och
tjänsteman vid statens järnvägar verkställa beslag å egendom, som kan antagas
vara enligt lagen förverkad. Slutligen följer som en tredje punkt, att
tulltjänsteman äge i övrigt i fråga om brott, som avses i lagen, den rätt att
taga egendom i beslag, som enligt rättegångsbalken tillkommer polisman.

1 Prop. s. 126.

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1960
17 §.

Med hänsyn till möjligheten att i 2 §:s fall använda strafföreläggande
synes lagrummet böra förtydligas. Detta kan förslagsvis ske genom att i
stället för orden »väcka talan vid domstol med yrkande om egendomens
förverkande» skriva »väcka åtal för brott, som föranlett beslaget, eller talan
vid domstol med yrkande om egendomens förverkande». Av 48 kap. 1 § rättegångsbalken
framgår, att åklagaren i stället för att väcka åtal mot den
misstänkte kan anlita strafföreläggande.

I övrigt hänvisas till lagrådets yttrande vid 9—12 §§.

21 och 22 §§.

Ifrågavarande båda paragrafer äro de enda i den föreslagna lagen, som
uppdelats i olika moment. Anledningen till denna uppdelning synes vara,
att bestämmelserna i tämligen oförändrat skick hämtats från de nu gällande
lagarna i ämnet. Tillräckliga skäl synas dock icke föreligga att bibehålla
momentindelningen i den nya lagen, särskilt som de föreslagna rubrikerna
på ett överskådligt sätt ge en sammanfattning av bestämmelsernas innehåll.
Lagrådet får därför föreslå, att momentindelningen slopas och bestämmelserna
uppdelas på fyra paragrafer.

23 §.

Till bestämmelsen i första stycket om viss befogenhet för befattningshavare
vid tullverket bör läggas ett stadgande, att sådan befattningshavare
ock må såsom åklagare meddela förordnande enligt 21 § 2 mom. första
stycket i förslaget.

16-26 §§.

Iakttages vad lagrådet hemställt om borttagande av 15 § samt uppdelning
av 21 och 22 §§, får paragrafnumreringen fr. o. m. 16 § ändras. Även hänvisningen
i 17 § första stycket till 21 § 2 mom. måste ändras. Den av lagrådet
förordade hänvisningen i 23 § får också anpassas till den nya numreringen.

Övergångsbestämmelserna

I frågan, huruvida ny eller gammal lag skall tillämpas på gärningar begångna
före nya lagens ikraftträdande, hänvisar departementschefen till allmänna
grundsatser, enligt vilka de nya bestämmelserna vore att tillämpa,
om resultatet därigenom bleve lindrigare för den tilltalade. Enligt departementschefens
uttalande borde därvid tagas hänsyn till den sammanlagda
reaktionen beträffande såväl straff som förverkande. Det ginge sålunda
t. ex. icke att tillämpa gammal lag i fråga om straffet och ny lag beträffande
förverkande.

Till grund för detta uttalande synes ligga en uppfattning, att förverkandepåföljder
vore att i stort sett jämställa med straff. Rörande grunderna för
förverkande råda emellertid ofta skilda meningar, och dylika påföljder kun -

157

Kungl. Maj:Is proposition nr 115 år 1960

na jämväl i samma författning ha att tillgodose vitt skilda syften. Även i den
mån de anses fullfölja eif liknande syfte som straff, äro de i olika avseenden
att behandla enligt andra regler än dem som gälla för straff. Hänvisas
må exempelvis till 2 kap. 18 § samt 5 kap. 19 a § strafflagen. Departementschefens
uttalande att, såvitt nu är i fråga, skulle tagas hänsyn
till den sammanlagda reaktionen, d. v. s. summan av straff och förverkandepåföljder,
är därför ägnat att inge tvekan. Första lagutskottet synes,
låt vara i ett annat sammanhang, ha intagit den ståndpunkten, att vid jämförelse
mellan ny och gammal lag de olika påföljderna borde betraktas var
för sig (NJA II 1949 s. 598). Tillgängliga rättsfall visa icke mera än att,
när en tidigare gällande förverkandepåföljd ej bibehållits i nya lagen, den
tilltalade under åberopande därav friats från förverkande samt att, om tilllika
lindrigare straff kan ådömas enligt ny^a lagen, denna tillämpats även i
fråga om straffet (se NJA 1922 s. 527 och Svensk juristtidning 1923 rf s.
60; jfr SOU 1953: 14 s. 427, Agge, Straffrättens allmänna del, 1944 s. 114,
T. Strömberg, Konfiskation s. 103). I själva verket förefaller det ej orimligt,
att om ny lag i motsats till äldre lag medger jämkning av eller befrielse
från förverkandepåföljd som befinnes uppenbart obillig, nya lagen därulinnan
tillämpas, medan man däremot underlåter att tillämpa annan, först i
nya lagen införd förverkandepåföljd, t. ex. angående förvaringspersedlar
eller forslingsredskap. Under hänvisning till det nu anförda finner lagrådet
det böra överlämnas åt rättstillämpningen att närmare taga ställning till de
frågor som möta i hithörande sammanhang.

Förslaget till lag om förbud i vissa fall mot införsel av spritdrycker
till svenskt territorialvatten

Såsom inledningsvis berörts har den stränga speciallagstiftning angående
spritsmuggling, som upptagits i 1924 års lag om olovlig befattning med
spritdrycker och vin, icke längre ansetts erforderlig, utan avsikten är att
denna tidsbegränsade lag samt därtill knutna kompletterande lagar av 1925
och 1935 automatiskt skola upphöra att gälla med innevarande års utgång.
Enligt 2 § i den föreslagna lagen om förbud i vissa fall mot införsel av
spritdrycker till svenskt territorialvatten skall brott mot dylikt förbud anses
såsom varusmuggling enligt lagen om straff för varusmuggling. Dess bestämmelser
skola alltså ersätta ej blott stadgandet om straff för olovlig
spritinförsel i 1 § av 1924 års lag utan även vad 5—9 och 13—24 §§ innehålla
om olovlig befattning med spritdrycker, som olovligen införts, om
förverkande in. in. samt om rättegången. Häremot är ur principiell synpunkt
intet att invända.

Bestämmelserna om olovlig införsel till svenskt territorialvatten i 2—4 §§
av 1924 års lag ha väsentligen oförändrade överförts till de tre första paragraferna
i nu förevarande lagförslag, varvid dock tillämpningsområdet begränsats
till att omfatta endast spritdrycker och icke vin. Det torde härvid

158

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1960

utan särskilt stadgande få anses klart, att ordet spritdryck skall förstås på
det sätt som angives i 1 § rusdrycksförsäljningsförordningen.

Enligt lag den 27 november 1925 om utsträckt tillämpning av 1924 års
lag gälla dess bestämmelser i vissa fall för införsel till farvatten, som ligger
utanför svenska territorialvattengränsen. Innehållet i 1925 års lag har
överförts till 4 § i den föreslagna lagen. Dess rubrik blir på grund därav
icke fullt adekvat. Lagrådet hemställer därför, att orden »till svenskt
territorialvatten» få utgå ur lagens rubrik.

I 1—3 §§ användes flerstädes det från 1924 års lag hämtade ordet farkost,
varemot i 4 § — liksom i 1925 års lag — i samma betydelse användes
ordet fartyg. Lagrådet hemställer, att ordet fartyg införes på alla ställen
i lagen.

Förslaget till lag om ändring i lagen den 4 juni 1913 (nr 159) angående

förbud mot införsel till riket av varor med oriktig ursprungsbeteckning

Det må framhållas, att 1913 års lag är i behov av saklig omarbetning
men att någon sådan icke föreslås nu utan torde komma att ske i samband
med den pågående omarbetningen av varumärkes- och firmalagstiftningen.
Här föreliggande förslag avser blott att som följd av tullfiskalstjänsternas
avveckling överflytta tullfiskalernas uppgifter enligt 5, 11, 13 och 14 §§ på
befattningshavare, som generaltullstyrelsen förordnar. Då tullfiskal nämnes
jämväl i 15 § tredje stycket, hemställer lagrådet, att motsvarande ändring
vidtages där.

Enligt lagen den 21 juni 1946 om rätt att i mål och ärenden som tillhöra
stats- eller kommunalmyndighets handläggning insända handlingar med
posten m. in. har vad i lag eller författning är stadgat därom, att handling
skall ha inkommit till stats- eller kommunalmyndighet före visst klockslag
å dagen, upphört att gälla. I samband med den nu föreslagna ändringen av
13 § i 1913 års lag synes därför vad där stadgas om att besvär skola anföras
före klockan tolv å dagen böra borttagas.

Förslaget till lag om ändring i lagen den 11 juni 1943 (nr 346) angående
statsmonopol å tillverkning och import av tobaksvaror

De föreslagna ändringarna i 36 och 46 §§, till vilka särskild motivering
icke ansetts erforderlig, innefatta tydligen icke annat än vad som ändå
skulle följt av sjätte punkten i övergångsbestämmelserna till lagen om straff
för varusmuggling. Det synes emellertid lämpligt att uttryckligen ändra 36
och 46 §§ i samband med att 44 och 49 §§ upphävas. Stadgandet i 44 §
ersättes av 4 § 1 i lagen om straff för varusmuggling, och bestämmelserna
i dess 16 § göra 49 § överflödig.

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1960

159

Förslaget till lag om ändrad hjdelse av 7 och 8 §§ atomenergilagen
den 1 juni 1956 (nr 306)

Bestämmelserna i 7 och 8 §§ om straff och förverkande föreslås, såvitt
angår olovlig utförsel, ersatta med lagen om straff för varusmuggling men
i övrigt bibehållna. Då straffskalorna härigenom bli olika i de båda fallen,
aktualiseras frågan, i vad mån de nya straff- och förverkandebestämmelserna
skola tillämpas även på gärningar begångna före den nya lagstiftningens
ikraftträdande. Härutinnan hänvisas till vad som anförts vid övergångsbestämmelserna
till lagen om straff för varusmuggling.

I övrigt kan framhållas, att 12 § atomenergilagen förblir gällande även
beträffande varusmuggling efter den nya lagstiftningens ikraftträdande.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 23 § 1 mom. och 26 §
strålskyddslagen den 14 mars 1958 (nr 110)

Förslaget innebär, att lagen om varusmuggling skall tillämpas angående
påföljd för olovlig införsel av radioaktivt ämne och försök därtill. De i
strålskyddslagen givna särskilda bestämmelserna om förfarandet med förverkad
egendom skola däremot tydligen förbliva tillämpliga även i fråga
om varusmuggling.

Enligt 27 § första stycket skall tulltjänsteman taga i beslag av honom påträffad
egendom, som skäligen kan antagas vara förverkad. Då denna bestämmelse
torde sakna berättigande, sedan smugglingsfallen borttagits ur
lagen, hemställer lagrådet, att den får utgå.

Förslaget till förordning om ändrad lydelse av 19 § förordningen den
26 februari 1954 (nr 73) angående tillverkning av brännvin

Förslaget, som innebär att 2 kap. i 1924 års lag om olovlig befattning
med spritdrycker och vin skulle erhålla viss motsvarighet i 19 § brännvinstillverkningsförordningen,
föranleder ingen erinran från lagrådets sida.

Ur protokollet:

Clas Amilon

160

Kungl. Majrts proposition nr 115 år 1960

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 25 mars

1960.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Edenman,

Netzén, af Geijerstam.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter, lagrådets den 24 mars 1960
avgivna utlåtande över de den 19 februari samma år till lagrådet remitterade
förslagen till

lag om straff för varusmuggling;

lag om förbud i vissa fall mot införsel av spritdrycker till svenskt territorialvatten; lag

om ändring i lagen den 4 juni 1913 (nr 159) angående förbud mot
införsel till riket av varor med oriktig ursprungsbeteckning;

lag om ändring i lagen den 11 juni 1943 (nr 346) angående statsmonopol
å tillverkning och import av tobaksvaror;

lag om ändrad lydelse av 7 och 8 §§ atomenergilagen den 1 juni 1956 (nr
306);

lag om ändrad lydelse av 23 § 1 mom. och 26 § strålskyddslagen den 14
mars 1958 (nr 110); samt

förordning om ändrad lydelse av 19 § förordningen den 26 februari 1954
(nr 73) angående tillverkning av brännvin.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden följande.

Lagrådet har i allt väsentligt godtagit den föreslagna lagstiftningen.

Med anledning av vad lagrådet anfört om att det för framtiden måste beträffande
varusmuggling överhuvud anses önskvärt att det straffbara områdets
gränser så långt det är möjligt ändras endast genom allmän lagstiftning
enligt 87 § regeringsformen, vill jag framhålla, att tillkomsten av lagen
om straff för varusmuggling ej bör medföra någon ändring i den omfattning,
i vilken författningar må utfärdas annorledes än genom allmän lagstiftning
enligt 87 § regeringsformen.

Jag vill understryka lagrådets varning mot att slentrianmässigt tillämpa
den i 2 § upptagna straffskalan för ringa brott. Det kan emellertid förtjäna
påpekas, framför allt i fråga om smuggling från fartyg, att sådan smuggling,
oaktat försäljningssyfte kan ha förelegat, ofta nog avser så små kvan -

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1960 161

titeter och även i övrigt är så bagatellartad att en tillämpning av 2 § är motiverad.

Med hänsyn till vad lagrådet anfört vid 5 § vill jag ej motsätta mig att det
såsom lagrådet hemställt uttryckligen angives att paragrafen inte omfattar
ringa fall.

Gentemot vad lagrådet anfört beträffande 6 § kan framhållas att den i
remissprotokollet föreslagna formuleringen har använts i vissa författningar,
varvid syftet varit att åklagaren i de ifrågavarande bagatellfallen skall
kunna, utan formellt beslut om åtalseftergift, underlåta att väcka åtal. Jag
har också i remissprotokollet anfört vissa betänkligheter mot det alternativ
till frågans lösning som nu förordats av lagrådet. Då emellertid lagrådet
uttalat en motsatt uppfattning om innebörden av det i remissprotokollet
föreslagna stadgandet och det är angeläget att den ifrågavarande bestämmelsen
tillämpas såsom avsett är, anser jag mig kunna godtaga vad lagrådet
hemställt.

Med hänsyn till vad lagrådet anfört om tillämpligheten av tullstadgans
bestämmelser biträder jag lagrådets hemställan att ur lagförslaget utesluta
stadgandet i 15 § om rätt att kvarhålla transportmedel.

Vad lagrådet härutöver förordat beträffande den föreslagna lagen om
straff för varusmuggling kan jag ansluta mig till. Även i fråga om övriga
författningsförslag bör lagrådets erinringar beaktas. Vidtages den av lagrådet
förordade ändringen beträffande den i 13 § lagen om oriktig ursprungsbeteckning
meddelade föreskriften om besvärstid, bör emellertid även genomföras
sådan ändring att 1954 års lag om besvärstid blir tillämplig. Härjämte
bör några mindre redaktionella jämkningar vidtagas.

Föredraganden hemställer härefter att Kungl. Maj:t måtte genom proposition
föreslå riksdagen att antaga

dels de av lagrådet granskade författningsförslagen med nyss angivna
jämkningar; och

dels de vid statsrådsprotokollet den 19 februari 1960 fogade förslagen till

förordning om ändrad lydelse av 11 §3 mom. och 20 § förordningen den
1 juli 1918 (nr 564) angående vissa alkoholhaltiga preparat m. m.;

förordning om ändrad lydelse av 9 § förordningen den 19 maj 1939 (nr
174) angående tillverkning, införsel och försäljning av gasskyddsmateriel;

förordning angående ändrad lydelse av 3 a och 11 §§ förordningen den 25
maj 1941 (nr 251) om varuskatt;

förordning angående ändring i förordningen den 5 mars 1948 (nr 85) om
försäl jningsskatt;

förordning om ändring i förordningen den 5 juni 1953 (nr 372) angående
reglering av införseln av vissa slag av fisk och skaldjur;

förordning om ändrad lydelse, av 86 § 2 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen
den 26 maj 1954 (nr 521);

förordning om ändring i förordningen den 7 juni 1956 (nr 401) angående
reglering av införseln av vissa levande djur och jordbruksprodukter m. m.;

162

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1960

förordning om ändring i förordningen den 7 juni 1956 (nr 403) angående
reglering av införseln av fettråvaror och fettvaror, m. m.; samt

förordning om ändrad lydelse av 5 och 28 §§ förordningen den 23 november
1956 (nr 545) angående omsättningsskatt å motorfordon i vissa fall.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Ragnar Sohlman

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1960

163

Biliang

Utredningens författningsförslag

Förslag

till

lag om straff för varusmuggling m. m.

Härigenom förordnas som följer.

Om straff
1 §•

Den som utan att giva det tillkänna hos vederbörlig myndighet till riket
inför eller från riket utför gods, som enligt stadgande i lag eller författning
ei må införas eller utföras eller för vilket tull eller annan allmän avgift skall
för statsverkets räkning erläggas till tullverket, dömes, där garningen sker
med uppsåt, för varusmuggling till dagsböter. Samma lag vare, om någon
medelst vilseledande i samband med tullbehandling av gods uppsåtligen
föranleder, att gods införes eller utföres i strid mot införsel- eller utforselförbud
eller att tull eller annan allmän avgift undandrages statsverket. 1
ringa fall vare straffet böter, högst trehundra kronor.

År varusmuggling med hänsyn till omständigheterna att anse som grov,
må dömas till fängelse eller straffarbete i högst två år. Vid bedömande
huruvida brottet är grovt, skall särskilt beaktas, om det förövats yrkesmässigt
eller avsett gods av betvdande myckenhet eller värde, om gärningsmannen
begagnat vilseledande handling eller lämnat osann försäkran eller om
gärningen eljest varit av särskilt farlig art.

2 §•

Såsom varusmuggling skall ock anses, om någon med uppsåt

1. obehörigen förfogar över gods, som i vederbörlig ordning anmalts hos
tullmyndighet, och därigenom föranleder, att godset i strid mot införselförbud
utkommer i den fria rörelsen eller att utförsel sker i strid mot utforselförbud
eller att tull eller annan allmän avgift undandrages statsverket;
eller

2. obehörigen förfogar över gods, för vilket åtnjutits befrielse från tull
eller annan allmän avgift i samband med att godset såsom restitutionsgods
anmälts till utförsel eller såsom proviant eller förnödenhet ombordtagits å
fartyg eller annat transportmedel.

3 §•

Den som förvärvar, forslar, döljer, förvarar eller avyttrar gods, som y^"
rit föremål för varusmuggling, dömes, där gärningen sker med uppsåt, for
olovlig befattning med smuggelgods till dagsböter. Är brottet grovt må domas
till fängelse eller straffarbete i högst två år. Om gärningsmannen icke insåg

164

Kungi. Maj.ts proposition nr ilo år 1960

men hade skälig anledning antaga, att godset varit föremål för varusmuggling,
dömes till böter, högst trehundra kronor. I ringa fall må från straff
frias.

4 §•

Begår någon, efter det han genom lagakraftvunnen dom fällts till ansvar
för gärning, som avses i 1 eller 2 § eller 3 § första punkten, ånyo sådant
brott, som icke är grovt, må dömas vid ringa fall av varusmuggling till
dagsböter eller fängelse i högst sex månader och eljest till fängelse i högst
ett år.

5 §.

Lämnar någon i samband med tullbehandling av gods i anmälan, deklaration
eller annan dylik handling av grov oaktsamhet oriktig uppgift, dömes,
där åtgärden innebär fara i bevishänseende, till dagsböter eller fängelse i
högst sex månader.

6 §•

Påträffas gods undandolt i fartyg eller luftfartyg eller å tåg å plats, som
icke är upplåten till medföljande resandes eller anställds personliga begagnande,
och framgår av omständigheterna, att smuggling eller olovlig forsling
av godset är tillämnad eller har ägt rum, dömes befälhavaren för bristande
tillsyn över transportmedlet till dagsböter, där ej enligt annan bestämmelse
i denna lag ansvar bör ådömas honom. Har befälhavaren gjort vad på honom
skäligen ankommit för att förhindra smuggling eller olovlig forsling
f-Ti £>0<^se^.; vare från ansvar fri. Vad nu sagts om befälhavare skall, där
tillsynen över transportmedlet i det avseende, varom här är fråga, anförtrotts
annan person av befälsgrad, i stället gälla denne.

7 §''

Lika med varusmuggling eller olovlig befattning med smuggelgods anses
försök därtill.

Hava flera medverkat till gärning, som enligt denna lag är belagd med
straff, gälle vad i 3 kap. strafflagen är stadgat.

Om förverkande

8 §’

Gods, som varit föremål för varusmuggling eller försök därtill, skall, tilllika
med emballage eller kärl, vari godset förvaras, förklaras förverkat till
kronan; finnes egendomen ej i behåll, skall i stället värdet förklaras förverkat.
Är av särskilda skäl påföljd, som nyss sagts, uppenbart obillig, må
den helt eller delvis eftergivas.

I fall, som avses i 5 §, må, om särskilda skäl därtill föranleda och det ej
ar uppenbart obilligt, gods, som varit föremål för gärningen, förklaras helt
eller delvis förverkat till kronan tillika med emballage eller kärl, vari godset
forvaras; finnes egendomen ej i behåll, må i stället värdet förklaras
torverkat.

Vad i denna paragraf sägs gälle ej mot den som i god tro förvärvat egendomen
eller särskild rätt därtill.

9 §•

Vad som använts som hjälpmedel vid varusmuggling eller olovlig befattning
med smuggelgods eller vid försök till sådant brott må, såvitt ägaren

165

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1960

eller någon som var i hans ställe uppsåtligen förövat gärningen eller medverkat
därtill, förklaras helt eller delvis förverkat till kronan, om det är
påkallat till förebyggande av brott, som nyss sagts, eller eljest särskilda skäl
föreligga och det ej är uppenbart obilligt; finnes egendomen ej i behåll,
må i stället värdet förklaras förverkat. Vad nu sagts gälle dock ej mot den
som i god tro förvärvat egendomen eller särskild rätt därtill. I stället for
förverkande äge rätten föreskriva åtgärd till förebyggande av missbruk.

10 §.

Avser förverkandeförklaring fartyg, som besväras av sjöpanträtt eller
inteckning, eller luftfartyg, besvärat av luftpanträtt eller inteckning, ma
domstolen ock förklara, att panträtten skall upphöra i den förverkade egendomen.
Finnes i annat fall någons rätt till föremål, som förklaras förverkat,
böra oaktat förklaringen bestå, göre domstolen förbehåll därom.

Om förundersökning m. m.

11 §•

Förundersökning rörande brott, som avses i denna lag, må inledas av tullmyndighet.

Har förundersökning inletts av tullmyndighet skall beträffande myndigheten
gälla vad i rättegångsbalken är stadgat om undersökningsledare; dock
äge tullmyndighet ej meddela beslut om anhållande eller reseförbud. År saken
ej av enkel beskaffenhet, skall ledningen övertagas av åklagaren, så
snart någon skäligen kan misstänkas för brottet. Åklagaren skall ock eljest
övertaga ledningen, när det finnes påkallat av särskilda skäl.

Åklagaren äge, då undersökningen ledes av tullmyndighet, meddela anvisningar
rörande undersökningens bedrivande.

Då förundersökningen ledes av åklagaren, äge han vid undersökningens
verkställande anlita biträde av tullmyndighet så ock uppdraga åt tulltjänsteman
att vidtaga särskild till undersökningen hörande åtgärd, om dess beskaffenhet
tillåter det.

Med tullmyndighet avses i denna paragraf tullverkets ombudsman, tulldirektör,
tullförvaltare, kustdistriktchef och gränsdistriktchef. Konungen
äger förordna jämväl annan befattningshavare än nyss sagts att fullgöra
vad enligt denna paragraf ankommer på tullmyndighet.

12 §.

Tulltjänsteman, lotstjänsteman, posttjänsteman och tjänsteman vid statens
järnvägar åligger att i den mån honom anbefalld tjänstgöring därtill
föranleder noggrant övervaka, att brott, som avses i denna lag, icke äger
rum. Vid sådan tillsyn äge, utan hinder av vad eljest är stadgat, posttjänsteman
föranstalta om undersökning av postpaket.

Tulltjänsteman äge enahanda rätt som enligt rättegångsbalken tillkommer
polisman att gripa den som misstänkes för brott, som avses i denna
lag, samt att till förhör medtaga den som är tillstädes å plats, där sådant
brott förövats.

11 llihang till riksdagens protokoll 11160. 1 samt. Nr Ilo

166

Kungl. Mnj.ts proposition nr 115 år 1960

Om beslag

13 §.

Befattningshavare, som i 12 § första stycket sägs, ävensom polisman skall
taga egendom, som kan antagas vara enligt denna lag förverkad, i beslag. I
övrigt äge tulltjänsteman i fråga om brott, som avses i denna lag, den rätt
att taga egendom i beslag, som enligt rättegångsbalken tillkommer polisman.

Verkställes beslag av annan än undersökningsledaren eller åklagaren och
har denne ej beslutat beslaget, skall anmälan skyndsamt göras hos honom,
som har att omedelbart pröva, om beslaget skall bestå.

14 §.

Vad i rättegångsbalken är stadgat om den tid, inom vilken åtal sist skall
hava väckts, skall ej äga tillämpning.

15 §.

När beslag lagts å egendom, som kan antagas vara enligt denna lag förverkad,
skall egendomen, där ej föreskrift i särskild författning till annat
föranleder, omhändertagas och förvaras av tullverket.

Om husrannsakan och kroppsvisitation
16 §.

För eftersökande av egendom, som kan antagas vara enligt denna lag förverkad,
må polisman och tulltjänsteman utan förordnande företaga husrannsakan
i lägenhet, som avses i 28 kap. 3 § rättegångsbalken. I övrigt äge
tulltjänsteman i fråga om brott, som avses i denna lag, samma rätt att
utan förordnande företaga husrannsakan som enligt nämnda balk tillkommer
polisman.

Till lägenhet, som avses i 28 kap. 3 § rättegångsbalken, skola även hänföras
magasin, upplagsbodar och uthus.

17 §.

Förekommer mot någon, som anträffas vid gräns- eller kustort eller ankommer
till plats, där förbindelse med utlandet äger rum, anledning att
han har på sig gods, som enligt denna lag är underkastat beslag, må för
ettersökande av sådant gods tulltjänsteman företaga kroppsvisitation å
honom. Om vederbörande chef för tull-, kust- eller gränsbevakning finner
skärpning av tullkontrollen å persontrafiken till eller från utlandet med
viss lägenhet eller för viss tidrymd å någon plats oundgängligen nödvändig,
må efter bevakningschefens bestämmande kroppsvisitation verkställas å
envar, som med lägenheten eller under tidrymden till platsen ankommer
från eller från platsen avreser till utlandet. Sådant förordnande skall ofördröjligen
underställas generaltullstyrelsens prövning men går likväl genast
i verkställighet. ö 6

Kroppsvisitation, som är av mera väsentlig omfattning, skall verkställas
inomhus i avskilt rum eller i lämpligt utrymme i fartyg samt, om undersöknmgsman
eller den undersökte begär det och det kan ske utan större

Kungl. Maj. ts proposition nr 11» år 1960

167

omgång, i vittnens närvaro. Kroppsvisitation å kvinna må ej verkställas eller
bevittnas av annan än kvinna.

Förande av protokoll och utfärdande av bevis om företagen kroppsvisitation
erfordras ej med mindre föremål, som påträffas, tages i beslag.

Förfarandet i visst fall i fråga om egendoms förverkande

18 §.

1 mom. Är fråga om förverkande av annan egendom än forslingsredskap
och är ägaren ej känd eller har han icke känt hemvist inom riket eller kan
eljest ej på sätt om stämning i brottmål är stadgat delgivning ske här i riket,
må talan om egendomens förverkande föras mot forsiare eller annan innehavare
av den beslagtagna egendomen, om han kan anträffas med stämning.

2 mom. Kan ej mot någon föras ansvarstalan för brott, som föranlett, att
egendom enligt denna lag tagits i beslag, må åklagaren, där fråga är allenast
om annan egendom än forslingsredskap och egendomens värde uppskattas
till mindre än trehundra kronor, i stället för att vid domstol väcka talan om
egendomens förverkande meddela skriftligt förordnande, att beslaget skall
tills vidare bestå; och skall i sådant fall egendomen vara förverkad, därest
icke inom en månad, sedan förordnandet meddelats, ägaren eller annan,
som påstår sig äga rätt till egendomen, hos åklagaren anmäler missnöje
med beslaget.

Har förordnande enligt första stycket meddelats och anställes, innan
frågan om egendomens förverkande blivit avgjord i den ordning, som ovan
angivits, åtal angående brott, som föranlett beslaget, skall frågan om egendomens
förverkande i stället prövas i samband med åtalet; och skola förty
jämlikt första och andra styckena vidtagna åtgärder förfalla.

Förfarandet med förverkad egendom m. m.

19 §.

1 mom. Sedan slutligen avgjorts, att egendom, som enligt denna lag tagits
i beslag, skall vara förverkad, skall egendomen, där ej föreskrift i särskild
författning till annat föranleder, genom åklagarens försorg försäljas på
offentlig auktion. Förvaringspersedel, som på grund av sin beskaffenhet
är särskilt ägnad att användas för varusmuggling, må dock försäljas allenast
om den gjorts otjänlig för sådant ändamål, bär detta ej lämpligen kan ske,
skall med persedeln förfaras på sätt länsstyrelsen bestämmer.

2 mom. År beslagtagen egendom underkastad förskämning eller snar
förstörelse eller annan nedgång i värde, må den genast försäljas på offentlig
auktion, och skall så alltid ske om ägaren begär det. Uppskattas egendomens
värde till trehundra kronor eller mera och har ej försäljning påkallats av
ägaren, skall dock tillstånd till försäljningen sökas hos rätten. Rätten må
utan ägarens hörande meddela beslut om egendomens avyttring.

Köpeskilling, som influtit vid avyttring enligt detta mom., skall, intill dess
frågan om förverkande blivit slutligen avgjord, mot ränta insättas i bank.

168

Kungl. Mcij.ts proposition nr 115 år 1960

20 §.

Häves beslag å utländskt oförtullat gods, skall egendomen eller, om godset
redan försålts, köpeskillingen överlämnas till tullmyndigheten för behörig
redovisning.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1961.

2. Genom denna lag upphävas lagarna den 8 juni 1923 (nr 147) om straff
för olovlig varuinförsel och den 18 juni 1949 (nr 398) om straff för olovlig
varuutförsel.

3. Där i lag eller författning angående förbud mot införsel eller utförsel
av visst gods givits särskilda föreskrifter om påföljd för överträdelse av förbudet,
skall vad i denna lag stadgas icke äga tillämpning.

4. Vad i lag eller författning är stadgat om tullmålsdomstol och tullåklagare
skall ej vidare äga tillämpning; dock att mål, vari talan väckts före
den nya lagens ikraftträdande, skall handläggas enligt äldre lag.

6. Där i lag eller författning förekommer hänvisning till stadgande, som
ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall den bestämmelsen i stället
tillämpas.

Förslag

till

lag om förbud i vissa fall mot införsel av spritdrycker till
svenskt territorialvatten

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

1 mom. Spritdrycker må icke med farkost av mindre nettodräktighet än
femhundra ton införas från internationellt eller utländskt område till svenskt
territorialvatten.

Då särskilda omständigheter därtill föranleda, må Konungen beträffande
farkoster av större nettodräktighet, än nu sagts, meddela motsvarande förbud
att gälla i fråga om införsel till visst område av svenskt territorialvatten.

2 mom. Förbud, som i 1 mom. avses, skall icke utgöra hinder för införsel
till svenskt territorialvatten av spritdrycker

a) då dryckerna äro att hänföra till skeppsproviant för den farkost, med
vilken de forslas, eller tillhöra med farkosten följande resande eller ombord
å densamma anställda personer, allt i den mån dryckerna prövas icke överstiga
behovet under resan eller dryckerna eljest enligt gällande stadgande må
av den resande för eget bruk till riket införas; samt

b) vid genomfart utan onödigt uppehåll genom Öresund mellan Falsterbo
rev och Kullens fyr från internationellt eller utländskt område till annat

Kungl. Maj:Is proposition nr 115 år 1960

169

sådant område, såvida det av omständigheterna uppenbarligen framgår, att
dryckerna icke äro avsedda att olovligen införas till riket; dock må vattenområde
inom en halv kilometer från svenska landet icke befaras.

3 mom. Generaltullstyrelsen må för särskilda fall medgiva undantag från
förbud, som avses i denna paragraf.

2 §•

1 mom. Bryter någon mot förbud, som avses i 1 §, vare det ansett som
varusmuggling enligt lagen om straff för varusmuggling m. m.

Framgår uppenbarligen av omständigheterna, att dryckerna icke varit
avsedda att olovligen införas till riket, skall dock påföljd av förverkande
icke äga rum.

Visas, att den farkost, med vilken dryckerna forslats, på grund av verklig
sjönöd för räddande av fartyg, last och människoliv tvingats att ingå på
svenskt territorialvatten och att där förbliva, vare den tilltalade från ansvar
fri.

2 mom. Åtal för brott, som avses i 1 mom., må ej äga rum med mindre
generaltullstyrelsen lämnar tillstånd därtill.

3 §.

/ mom. Tulltjänsteman äger, där honom anbefalld tjänstgöring därtill föranleder,
å farkost företaga den visitation, som oundgängligen erfordras för
utrönande, huruvida mot förbud, som avses i 1 §, spritdrycker medföras å
farkosten.

2 mom. Har chef för tull- eller kustbevakning med hänsyn till befarad
olovlig införsel av spritdrycker funnit särskild tullbevakning böra anordnas
å farkost av mindre nettodräktighet än femhundra ton, vilken ankommer
från eller avgår till utrikes ort, må, därest med stöd av denna lag beslag
ägt rum å drycker, vilka under resan medförts å farkosten, bevakningschefen
kunna förordna, att kostnaden för bevakningen skall gäldas av farkostens
ägare.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1961.

Förslag

till

lag om utsträckt tillämpuing av lagen om förbud i vissa fall mot införsel
av spritdrycker till svenskt territorialvatten

Härigenom förordnas som följer.

170

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1960

sel till svenskt territorialvatten enligt lagen om förbud i vissa fall mot införsel
av spritdrycker till svenskt territorialvatten.

Vad i denna lag är stadgat skall icke tillämpas med avseende å fartyg av
främmande nationalitet, med mindre Konungen förordnar, att beträffande
fartyg av den nationalitet lagen skall äga tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1961.

Förslag

till

lag med tillägg till gällande bestämmelser rörande införsel av
spritdrycker till svenskt territorialvatten

Härigenom förordnas som följer.

Vad enligt 1 § 2 mom. b) och 2 § 1 mom. andra stycket lagen om förbud
i vissa fall mot införsel av spritdrycker till svenskt territorialvatten gäller
för de fall, då beträffande spritdrycker, som införts till svenskt territorialvatten,
av omständigheterna uppenbarligen framgår, att dryckerna icke äro
eller varit avsedda att olovligen införas till riket, skall, i den mån Konungen
så förordnar, icke äga tillämpning vid införsel till område inom
territorialvattnet, i fråga om vilket avtal med främmande stat om gemensam
bevakning för bekämpande av olovlig införsel av alkoholvaror träffats,
med mindre av omständigheterna tillika uppenbarligen framgår, att dryckerna
icke äro eller varit avsedda att olovligen införas till den stat, med vilken
avtalet ingåtts.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1961.

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 19 § förordningen den 26 februari 1954
(nr 73) angående tillverkning av brännvin

Härigenom förordnas, att 19 § förordningen den 26 februari 1954 angående
tillverkning av brännvin skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

19 §.

1. Den som olovligen tillverkar brännvin eller bereder mäsk i uppenbart
syfte att därav framställa brännvin, så ock den som forslar, döljer eller för -

171

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1960

varar brännvin, vilket uppenbarligen är olovligen tillverkat, eller mäsk, som
uppenbarligen är avsedd för olovlig brännvinstillverkning, straffes med
dagsböter eller fängelse i högst sex månader.

Är brottet---två år.

Vid bedömande — — — framställt brännvin.

Begår någon —--- äro däremot.

2. Har någon olovligen tillverkat brännvin eller berett mäsk, skola därvid
nyttjade redskap samt å stället befintliga förråd av för den olovliga tillverkningen
eller beredningen uppenbarligen avsedda råämnen tagas i beslag
och dömas förverkade. Påträffas brännvin, som olovligen tillverkats,
skall brännvinet, tillika med kärl, vari det förvaras, tagas i beslag och dömas
förverkat. Vad nu sagts om brännvin, som olovligen tillverkats, skall
äga motsvarande tillämpning i fråga om mäsk, som uppenbarligen är avsedd
för olovlig brännvinstillverkning.

3. Den som —----etthundra kronor.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1961.

Förslag till lag om ändring i lagen den 11 juni 1943 (nr 346) angående statsmonopol
å tillverkning och import av tobaksvaror

Härigenom förordnas, att 36 och 46 §§ lagen den 11 juni 1943 angående
statsmonopol å tillverkning och import av tobaksvaror skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives samt att 44 och 49 §§ samma lag skola upphöra
att gälla.

36 §.

Till riket inkommen vara, som enligt denna lag ej må införas, må, därest
den ej är att enligt lagen om straff för varusmuggling m. m. anse såsom
olovligen införd, av varuägaren återutföras i enlighet med de föreskrifter
generaltullstyrelsen äger meddela. Sker ej återutförsel, skall med varan förfaras
på sätt Konungen förordnar.

46 §.

1 denna lag avsedd egendom, som enligt denna lag eller lagen om straff för
varusmuggling m. m. förklarats förbruten eller skolat enligt tullstadgan
eller annan författning försäljas, skall behandlas på sätt Konungen förordnar.

Förslag till lag om ändrad lydelse av 23 § 1 mom. och 26 § strålskyddslagen
den 14 mars 1958 (nr 110)

Härigenom förordnas, alt 23 § 1 mom. och 26 § strålskyddslagen den 14
mars 1958 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

23 §.

1 mom. Angående påföljd för olovlig införsel av radioaktivt ämne eller
försök därtill stadgas i lagen om straff för varusmuggling m. m.

Med dagsböter eller fängelse straffes

1. den som olovligen bedriver radiologiskt arbete eller som eljest bryter
mot vad i 2, 4 eller 6 § sägs;

2. den som —--andra föreskrifter;

172

Kungl. Mnj:ts proposition nr It5 år 1960

3. den som---eller 19 §;

4. den som —---- ofullständig uppgift; och

5. den som---21 § sägs.

26 §.

Brukas radioaktivt ämne olovligen i radiologiskt arbete eller innehar någon
här olovligen sådant ämne, må detta jämte strålskyddsanordning, vari
det förvaras, förklaras förverkat till kronan, om det ej är uppenbart obilligt.
Finnes ämnet ej i behåll, må i stället värdet förklaras förverkat.

Anordning, som---äro därtill.

Med förverkad---- strålskyddsmyndigheten bestämmer.

Förslag till förordning om ändring i förordningen den 30 mars 1900 (nr 17)
angående förbud mot tillverkning, införsel och försäljning av tändstickor,
i vilkas tändmassa vanlig (vit eller gul) fosfor ingår

Härigenom förordnas, att 2 och 4 §§ förordningen den 30 mars 1900 angående
förbud mot tillverkning, införsel och försäljning av tändstickor, i vilkas
tändmassa vanlig (vit eller gul) fosfor ingår, skola erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives samt att 3 och 5 §§ samma förordning skola upphöra
att gälla.

2 §•

Bryter någon---innehaves, förbrutet.

Angående påföljd för olovlig införsel av tändstickor, som i 1 § avses, eller
försök därtill stadgas i lagen om straff för varusmuggling m. m.

4 §.

Gods, som blivit med beslag belagt enligt denna förordning eller lagen om
straff för varusmuggling m. m., skall med beslagarens sigill förses samt förvaras
under lås och på säkert ställe, till dess genom lagakraftvunnet beslut
är avgjort, huruvida godset skall såsom förbrutet anses.

Har på grund av denna förordning eller lagen om straff för varusmuggling
in. m. gods dömts förbrutet, skall det genom vederbörande myndighets försorg
förstöras.

Förslag till förordning om ändrad lydelse av 11 § 3 mom. och 20 § förordningen
den 1 juli 1918 (nr 564) angående vissa alkoholhaltiga preparat m. m.

Härigenom förordnas, att 11 § 3 mom. och 20 § förordningen den 1 juli
1918 angående vissa alkoholhaltiga preparat m. m. skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.

11 §•

3 mom. Den, som--— femhundra kronor.

Lag samma vare, därest någon i strid mot förbud eller annan föreskrift,
varom i 9 och 10 §§ sägs, fortsätter tillverkning eller försäljning av alkohol -haltigt preparat.

20 §.

Till riket inkommen vara, som enligt denna förordning icke får införas,
må, därest den icke enligt lagen om straff för varusmuggling m. m. är att

anse såsom olovligen införd, av varuägaren återntföras. Sker ej —--—

Konungen förordnar.

173

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1960

Förslag till förordning om ändrad lydelse av 6 och 7 §§ förordningen den 9
september 1938 (nr 569) med vissa bestämmelser angående fosterfördrivande
medel

Härigenom förordnas, att 6 och 7 §§ förordningen den 9 september 1938
med vissa bestämmelser angående fosterfördrivande medel skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.

6 §.

Angående påföljd för olovlig införsel av fosterfördrivande medel eller
försök därtill stadgas i lagen om straff för varusmuggling m. m.

Tillhandahåller någon i strid mot bestämmelsen i 2 § fosterfördrivande
medel,

eller bryter någon mot vad i 4 § första stycket är stadgat eller mot förbud
att tillverka eller tillhandahålla fosterfördrivande medel, varom förmäles
i 5 §,

straffes med fängelse eller dagsböter.

Fosterfördrivande medel, som påträffas hos någon som nu sagts och uppenbarligen
är avsett att olovligen tillhandahållas, vare förverkat.

Åsidosätter någon vad i 4 § andra stycket är stadgat angående förvaring
av rekvisition å fosterfördrivande medel, vare straffet dagsböter.

7 §•

Böter, som ådömas enligt denna förordning, samt fosterfördrivande medel,
som är förverkat, tillfalla kronan. Med fosterfördrivande medel som förklarats
förverkat enligt denna förordning eller lagen om straff för varusmuggling
m. m. skall förfaras på sätt medicinalstyrelsen bestämmer.

Förslag till förordning om ändrad lydelse av 9 § förordningen den 19 maj
1939 (nr 174) angående tillverkning, införsel och försäljning av gasskyddsmateriel Härigenom

förordnas, att 9 § förordningen den 19 maj 1939 angående tillverkning,
införsel och försäljning av gasskyddsmateriel skall erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.

9 §•

1 mom. Angående påföljd för olovlig införsel av gasskyddsmateriel av
första klass eller försök därtill stadgas i lagen om straff för varusmuggling
m. in.

2 mom. Tillverkar någon olovligen gasskyddsmateriel av första klass,

eller saluhåller eller försäljer någon gasskyddsmateriel i strid mot bestämmelserna
i denna förordning,

straffes med dagsböter eller fängelse, och vare egendomen förverkad.

Äro omständigheterna synnerligen mildrande, äge rätten pröva, huruvida
egendomen skall vara förverkad.

Kan egendom, som förklarats förverkad, ej tillrättaskaffas, skall dess värde
gäldas.

174

Kungl. Maj.ts proposition nr Ilo år 1960

Förslag till förordning om ändrad lydelse av 11 § förordningen den 25 maj
1941 (nr 251) om varuskatt

Härigenom förordnas, att 11 § förordningen den 25 maj 1941 om varuskatt
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

11 §•

Angående påföljd i vissa fall för den, som i samband med införsel av skattepliktig
vara i deklaration eller försäkran lämnat oriktig uppgift, skall gälla
vad i lagen om straff för varusmuggling m. m. är stadgat.

Om ansvar i vissa fall för den, som eljest i deklaration lämnat oriktig
uppgift, stadgas i skattestrafflagen.

Förslag till förordning om ändring i förordningen den 5 mars 1948 (nr 85)
om försäljningsskatt

Härigenom förordnas, att 33 § förordningen den 5 mars 1948 om försäljningsskatt
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives samt att 34 §
samma förordning skall upphöra att gälla.

33 §.

Angående påföljd i vissa fall för den, som i samband med införsel av
skattepliktig vara i deklaration eller försäkran lämnat oriktig uppgift, skall
gälla vad i lagen om straff för varusmuggling m. m. är stadgat.

Om ansvar i vissa fall för den, som eljest i deklaration lämnat oriktig
uppgift, stadgas i skattestrafflagen.

Förslag till förordning om ändring i vapenförordningen den 10 juni 1949
(nr 340)

Härigenom förordnas, att 36 § 6 mom., 37 och 38 §§ vapenförordningen den
10 juni 1949 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

36 §.

6 mom. Angående påföljd för olovlig införsel av vapen eller ammunition
eller försök därtill stadgas i lagen om straff för varusmuggling m. m.

37 §.

Påträffar polisman eller tulltjänsteman egendom, som skäligen kan antagas
vara förverkad enligt 36 § 1 mom., skall han taga egendomen i beslag.
Äger han----- skall bestå.

Vad nu----— och lapptillsynsman.

38 §.

Böter, som------tillfalla kronan.

Med förverkad —---särskilt föreskrivet.

Skall egendom vara förverkad såväl jämlikt denna förordning som enligt
annan författning, skall beträffande förverkandet gälla vad i sådan författning
är stadgat. I fråga om förfarandet med egendom, som förverkats enligt
lagen om straff för varusmuggling m. m., skall i stället för bestämmelserna
i sagda lag gälla vad som är föreskrivet beträffande egendom, som förverkats
jämlikt denna förordning.

175

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1960

Förslag till förordning om ändring i förordningen den 10 juni 1949 (nr 341)
om explosiva varor

Härigenom förordnas, att 61 § 2 inom. och 63 § förordningen den 10 juni
1949 om explosiva varor skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

61 §.

2 mom. Angående påföljd för olovlig införsel av explosiv vara eller försök
därtill stadgas i lagen om straff för varusmuggling m. m.

63 §.

Explosiv vara, som tagits i beslag enligt denna förordning eller lagen om
straff för varusmuggling m. m., skall sättas under försegling av den, som
verkställt beslaget, samt förvaras på sätt i 31 § föreskrives till dess genom
lagakraftvunnen dom avgjorts, om varan skall anses förverkad. Om beslaget
—--varans förvaring.

Explosiv vara, som genom lagakraftvunnen dom enligt denna förordning
eller lagen om straff för varusmuggling m. in. förklarats förverkad, skall försäljas
på sätt länsstyrelsen bestämmer; länsstyrelsen må dock förordna att
varan i stället skall oskadliggöras efter sprängämnesinspektionens eller polismyndighetens
hörande.

Förslag till förordning om ändring i förordningen den 21 december 1951
(nr 830) om införsel och utförsel av margarinvaror samt om kontroll över
tillverkningen av dessa varor

Härigenom förordnas, att 5 och 13 §§ förordningen den 21 december 1951
om införsel och utförsel av margarinvaror samt om kontroll över tillverkningen
av dessa varor skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives
samt att 3 och 16 §§ samma förordning skola upphöra att gälla.

5 §.

Vara, som enligt 2 § ej får från tullverket utlämnas, må av varuhavaren
inom tid och i ordning, som i tullstadgan är föreskriven beträffande returförtullning,
under behörig tullkontroll återutföras till det land, varifrån
varan kommit, under förutsättning att varan icke enligt lagen om straff för
varusmuggling m. m. är förverkad.

Där ej----till kronan.

13 §.

Angående påföljd för olovlig införsel eller utförsel av margarinvara, som
i denna författning avses, eller försök därtill stadgas i lagen om straff för
varusmuggling m. m.

Förslag till förordning om ändring i förordningen den 5 juni 1953 (nr 372)
angående reglering av införseln av vissa slag av fisk och skaldjur

Härigenom förordnas, att It—14 §§'' förordningen den 5 juni 1953 angående
reglering av införseln av vissa slag av fisk och skaldjur skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives samt alt 15 § skall upphöra att gälla.

176

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 dr 1960

11 §•

Till riket inkommen vara som på grund av bestämmelserna i denna förordning
icke får införas må, därest varan ej enligt lagen om straff för varusmuggling
m. m. skall vara förverkad samt hinder ej heller eljest möter mot
utförsel av varan, under tullkontroll återutföras enligt de föreskrifter som
i tullstadgan äro givna för gods anmält till returförtullning.

Vad i---- föreskriven tid.

12 §.

Skall i denna förordning avsedd vara enligt tullstadgan eller lagen om
straff för varusmuggling m. m. eller på grund av stadgande i denna förordning
säljas å auktion genom tullverkets försorg, må försäljning ske endast
till någon, som erhållit tillstånd varom i 1 § sägs, eller ock under förbehåll
att varan återutföres.

Kan försäljning--• ■—- generaltullstyrelsen förordnar.

13 §.

Angående påföljd för olovlig införsel av vara, som enligt denna förordning
ej får införas, eller försök därtill stadgas i lagen om straff för varusmuggling
m. m.

14 §.

Den som, utan att vara förfallen till ansvar enligt lagen om straff för
varusmuggling m. m., bryter mot villkor för tillgodonjutande av tillståndsbevis
eller i strid mot stadgandet i 4 § första stycket disponerar å provianteringsfrilager
upplagd vara annorledes än till fartygs, buss eller luftfartygs
proviantering eller utrustning i föreskriven ordning straffes med dagsböter.

Förslag till förordning om ändrad lydelse av 86 § 2 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen
den 26 maj 1954 (nr 521)

Härigenom förordnas, att 86 § 2 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen
den 26 maj 1954 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

86 §.

2 mom. Angående påföljd för olovlig införsel av rusdrycker eller försök
därtill stadgas i lagen om straff för varusmuggling m. m.

Förslag till förordning om ändring i förordningen den 7 juni 1956 (nr 401)
angående reglering av införseln av vissa levande djur och jordbruksprodukter
m. m.

Härigenom förordnas, att 13—16 §§ förordningen den 7 juni 1956 angående
reglering av införseln av vissa levande djur och jordbruksprodukter
in. m. skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives samt att 17 §
samma förordning skall upphöra att gälla.

13 §.

Till riket inkommen vara som på grund av bestämmelserna i denna förordning
icke får införas må, därest varan ej enligt lagen om straff för varusmuggling
m. in. skall vara förverkad samt hinder ej heller eljest möter mot

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1960

177

utförsel av varan, under tullkontroll återutföras enligt de föreskrifter som i
tullstadgan äro givna för gods anmält till returförtullning.

Vad i--— föreskriven tid.

14 §.

Angående påföljd för olovlig införsel av vara, som enligt denna förordning
icke får införas, eller försök därtill stadgas i lagen om straff för varusmuggling
m. m.

15 §.

Den som, utan att vara förfallen till ansvar enligt lagen om straff för
varusmuggling m. m. bryter mot villkor för tillgodonjutande av tillstånd
enligt 1 § eller i strid med stadgandet i 5 § första stycket disponerar å provianteringsfrilager
upplagd vara annorledes än till fartygs eller luftfartygs
proviantering eller utrustning i föreskriven ordning eller underlåter att fullgöra
i 4 § stadgad uppgiftsskyldighet, straffes med dagsböter.

16 §.

Skall i denna förordning avsedd vara enligt tullstadgan eller på grund av
stadgande i denna förordning eller lagen om straff för varusmuggling m. m.
säljas å auktion genom tullverkets försorg, må försäljningen ske endast till
någon, som enligt denna förordning äger införa varan, eller ock under förbehåll
att varan återutföres.

Kan försäljning---generaltullstyrelsen förordnar.

Förslag till förordning om ändring i förordningen den 7 juni 1956 (nr 403)
angående reglering av införseln av fettråvaror och fettvaror m. m.

Härigenom förordnas, att 5, 18, 19 och 24 §§ förordningen den 7 juni
1956 angående reglering av införseln av fettråvaror och fettvaror m. m.
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives samt att 25 § samma
förordning skall upphöra att gälla.

5 §•

Till riket inkommen vara som på grund av bestämmelserna i denna
förordning icke får införas må, därest varan ej enligt lagen om straff för
varusmuggling in. m. skall vara förverkad samt hinder ej heller eljest möter
mot utförsel av varan, under tullkontroll återutföras enligt de föreskrifter
som i tullstadgan äro givna för gods anmält till returförtullning.

Vad i---föreskriven tid.

18 §.

Angående påföljd för olovlig införsel av vara, som enligt denna förordning
ej får införas, eller försök därtill stadgas i lagen om straff för varusmuggling
m. m.

19 §.

Den som, utan att vara förfallen till ansvar enligt lagen om straff för varusmuggling
m. m., bryter mot villkor för tillgodonjutande av tillstånd enligt
1 § eller i strid med stadgandet i 4 § första stycket disponerar å provianteringsfrilager
upplagd vara annorledes än till fartygs eller luftfartygs proviantering
eller utrustning i föreskriven ordning eller underlåter att fullgöra
i 3 § stadgad uppgiftsskyldighet straffes med dagsböter.

178

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1960

24 §.

Skall i denna förordning avsedd vara enligt tullstadgan eller på grund av
stadgande i denna förordning eller lagen om straff för varusmuggling m. m.
säljas å auktion genom tullverkets försorg, må försäljningen ske endast
till någon, som enligt denna förordning äger införa varan, eller ock under
förbehåll att varan återutföres.

Kan försäljning---generaltullstyrelsen förordnar.

Förslag till förordning om ändrad lydelse av 28 § förordningen den 23 november
1956 (nr 545) angående omsättningsskatt å motorfordon i vissa fall

Härigenom förordnas, att 28 § förordningen den 23 november 1956 angående
omsättningsskatt å motorfordon i vissa fall skall erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives.

28 §.

Angående påföljd i vissa fall för den, som i samband med införsel av
skattepliktigt motorfordon i deklaration lämnat oriktig uppgift, skall gälla
vad i lagen om straff för varusmuggling m. m. är stadgat.

Om ansvar i vissa fall för den, som eljest i deklaration lämnat oriktig
uppgift, stadgas i skattestrafflagen.

Förslag till förordning om ändring i förordningen den 5 juni 1959 (nr 312)
om förbud mot innehav av vissa stiletter m. m.

Härigenom förordnas, att 3—5 §§ förordningen den 5 juni 1959 om förbud
mot innehav av vissa stiletter m. m. skola erhålla ändrad lydelse på
sätt nedan angives.

3 §.

Angående påföljd för olovlig införsel av springstilett och springkniv eller
försök därtill stadgas i lagen om straff för varusmuggling m. m.

Bryter någon eljest mot vad i 2 § sägs, straffes med dagsböter. Stiletten
eller kniven skall i sådant fall, även om straff ej ådömes, vara förverkad
till kronan, om det ej är uppenbart obilligt.

Innehaves springstilett---förhindra det.

4 §•

Angående beslag av springstilett och springkniv i fall som i 3 § andra
stycket avses skall vad i allmänhet är stadgat om beslag i brottmål äga
motsvarande tillämpning med följande avvikelser.

1. Vad i -— -— — sådan tid.

2. Väckes ej åtal, prövar åklagaren, huruvida stiletten eller kniven skall
vara förverkad enligt vad i 3 § andra stycket sägs. Förordnande därom
meddelas skriftligen. Om ej påföljden förelagts och godkänts i samband
med strafföreläggande, äge den, från vilken beslaget skett, hos åklagaren
anmäla missnöje med förordnandet inom en månad från det han erhöll
del därav. Anmäles missnöje, har åklagaren att, om ej beslaget finnes böra
hävas, väcka talan om stilettens eller knivens förverkande. Sker det ej inom
en månad från det anmälan gjorts, skall beslaget gå åter.

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1960

179

5 §.

Har springstilett eller springkniv inkommit till riket, må stiletten eller
kniven, därest den icke skall vara förverkad enligt 3 § eller lagen om straff
för varusmuggling m. m. och hinder ej heller eljest möter mot utförsel,
återutföras på de villkor och i den ordning tullstadgan föreskriver i fråga
om returförtullning. Sker ej återutförsel inom föreskriven tid, tillfaller
stiletten eller kniven kronan.

Författningarna föreslås skola träda i kraft den 1 januari 1961.

180

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1960

Innehåll

Propositionens huvudsakliga innehåll .......................... 2

Författningsförslag ............................................ 3

Statsrådsprotokoll den 19 februari 1960 28

I. Inledning ................................................ 28

II. Gällande rätt .............................................. 31

III. Allmän motivering.......................................... 38

Inledande synpunkter .................................... 38

Lagstiftningens omfattning och utformningen av smugg lingsbegreppet

...................................... 45

Bötessystemet .......................................... 62

Förverkande m. m....................................... 68

Smuggling av rusdrycker.................................. 75

Återfall och brottsregistrering .......................... 79

Åklagarväsen och forumregler ............................ 84

Förundersökning m. m................................... 96

Verkställighet av straff och andra påföljder 100

IV. Specialmotivering ........................................ 104

V. Departementschefens hemställan .......................... 135

Vid statsrådsprotokollet den 19 februari 1960 fogade författningsförslag
.............................................. 137

Lagrådets utlåtande den 24 mars 1960 .......................... 148

Statsrådsprotokoll den 25 mars 1960 ............................ 160

T. *hbj.0. IItred-~

600276 Stockholm 1960. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag