Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1960
1
Nr 112
Kungl Maj:ts proposition till riksdagen angående anslag för budgetåret
1960161 till stöd åt allmänna samlingslokaler m. m.;
given Stockholms slott den 4 mars 1960.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF ADOLF
Torsten Nilsson
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen äskas anslag för budgetåret 1960/61 till stöd åt allmänna
samlingslokaler.
Vissa riktlinjer föreslås för prövningen av ansökningar om lån för anordnande
av allmänna samlingslokaler. För att stimulera kommuner och föreningar
till att i vidgad omfattning inrätta lokaler, som kan användas både
för skolans och föreningslivets behov, föreslås vissa jämkningar i gällande
bestämmelser om samlingslokalslån för sådana gemensamhetsanläggningar.
Riktlinjer föreslås för handlandet beträffande samlingsiokalsföretag, som
kommit på obestånd och därför brustit i sina betalningsförpliktelser i anledning
av statslånen. Bl. a. föreslås härvid att staten i vissa fall skall kunna
1 — Bihang till riksdagens protokoll 1060. 1 samt. Nr 112
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1960
lämna ekonomiskt stöd i form av bidrag vid sidan av lånen för att därmed
möjliggöra en rekonstruktion av lokalföretagen.
I anslutning till ett förslag av besparingsutredningen föreslås att bidragen
till inventarieanskaffning för samlingslokaler skall upphöra. Bidragsgivningen
för ungdomslokaler förutsättes dock komma att fortsätta genom allmänna
arvsfonden.
Kungl. Maj.ts proposition nr 112 år 1960
3
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den i mars 1960.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund,
Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam, Nordlander.
Efter gemensam beredning med cheferna för finans-, ecklesiastik- och
civildepartementen anför chefen för socialdepartementet, statsrådet Nilsson,
följande.
I årets statsverksproposition har Kungl. Maj:t på min hemställan under
femte huvudtiteln, punkterna 95—97, samt under kapitalbudgeten (bilaga
27 punkten 7) föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i
ämnet, för budgetåret 1960/61 beräkna följande anslag.
A. Driftbudgeten
Kronor
Statens nämnd för samlingslokaler, förslagsanslag............ 54 600
Bidrag till vissa riksorganisationer för samlingslokaler........ 30 000
Bidrag till anskaffning av inventarier för allmänna samlingslokaler
m. m., reservationsanslag ............................. 400 000
B. Kapitalbudgeten
Under statens utlåningsfonder:
Lånefonden för allmänna samlingslokaler, investeringsanslag . . 9 000 000
Jag anhåller nu att få ånyo anmäla dessa anslagsfrågor.
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 112 år 1960
Inledning
Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 6 februari 1959 tillkallade jag
samma dag tre utredningsmän1) med uppdrag att verkställa utredning rörande
de driftekonomiska betingelserna för statsbelånade allmänna samlingslokaler
samt därmed sammanhängande spörsmål. Utredningsmännen,
vilka antagit benämningen 1959 års samlingslokalsutredning, har i januari
1960 avgivit sitt betänkande (stencilerat). Yttranden häröver har, efter remiss,
avgivits av bostadsstyrelsen, statens nämnd för samlingslokaler, statskontoret,
riksräkenskapsverket, skolöverstyrelsen, länsstyrelserna och länsbostadsnämnderna
i Stockholms, Östergötlands, Kronobergs, Malmöhus,
Göteborgs och Bohus, Värmlands, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens
och Norrbottens län, Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas
förbund, Bygdegårdarnas riksförbund, Folkets husföreningarnas
riksorganisation samt Våra gårdar, riksföreningen för nykterhetsrörelsens
allmänna samlingslokaler. En redogörelse för betänkandet och de däröver
avgivna yttrandena lämnas i det följande.
Vidare torde få anmälas dels ett av 1958 års besparingsutredning i dess
betänkande (SOU 1959:28) framlagt förslag beträffande bidragen till anskaffning
av inventarier för allmänna samlingslokaler m. m. dels ock av
statens nämnd för samlingslokaler avgivna anslagsäskanden för nästa budgetår.
Gällande bestämmelser m. m.
Gällande bestämmelser om statslån för anordnande av allmänna samlingslokaler
m. m. återfinnes i kungörelsen den 24 maj 1957 (nr 367), vilken
trädde i kraft den 1 juli 1957. Den förut gällande kungörelsen den 11 december
1942 (nr 913; ändr. 1945:354 och 1949:605) äger emellertid fortfarande
tillämpning beträffande bidrag och lån som beviljats före den 1
juli 1957.
Med allmänna samlingslokaler förstås enligt 1957 års författning för allmänheten
avsedda hörsalar samt rum för sammanträden, samkväm och studiearbete
jämte därtill hörande erforderliga utrymmen, vilka lokaler prövas
behövliga för det offentliga livet och de kulturella strävandena inom orten,
särskilt med hänsyn till föreningslivets behov. Som ytterligare förutsättning
gäller att lokalerna opartiskt, i skälig omfattning och på skäliga villkor skall
upplåtas åt envar inom orten verksam organisation. Som allmänna samlings
1
Byråchefen L. Hultström, ordförande, länsbostadsdirektören E. Gonäs och ledamoten
av riksdagens andra kammare G. Larsson i Luttra.
Kungl. Maj. ts proposition nr 112 år 1960
5
lokaler anses vidare i samma byggnad inrymda lokaler, vilka opartiskt, i
skälig omfattning och på skäliga villkor upplåtes för ungdomsverksamhet
inom orten.
Lån kan beviljas kommun, aktiebolag, förening eller stiftelse för nybyggnad,
ombyggnad, om- och tillbyggnad, inköp av byggnad samt för s. k. ekonomisk
sanering.
Med uttrycket lån för ekonomisk sanering åsyftas det fall att en lokalägare
är i behov av lån för avhjälpande av sådant ekonomiskt trångmål, som
uppenbarligen vållar ägaren svårigheter att hålla lokalerna tillgängliga i den
omfattning och för de ändamål som avses i lånekungörelsen. Sådant lån må
utgå endast under förutsättning, att lokalerna fortfarande prövas lämpliga
såsom allmänna samlingslokaler samt att kommunen lämnar lokalägaren
ekonomiskt stöd av viss omfattning. Detta stöd skall till sitt värde motsvara
lägst 25 % av den del av statslånet, vilken enligt lånebeslutet skall vara
räntefri och stående.
Statslån beviljas med viss del av det s. k. låneunderlaget. I detta inräknas
icke kostnaden för anskaffande av tomt och inventarier eller värdet
härav.
Avser lånet inköp av byggnad utgöres låneunderlaget av köpeskillingen
eller, om byggnaden endast till viss del skall inrymma allmänna samlingslokaler,
en häremot svarande del av köpeskillingen. Det förutsättes härvid
att köpeskillingen befinnes skälig; är så ej fallet bestämmes låneunderlaget
till lägre belopp än den verkliga köpeskillingen.
Vid nybyggnad, ombyggnad eller om- och tillbyggnad motsvaras låneunderlaget
av den beräknade kostnaden för byggnadsarbeten, i den mån
denna kostnad hänför sig till allmänna samlingslokaler.
Då lån sökes för s. k. ekonomisk sanering bestämmes låneunderlaget
genom värdering i särskild ordning.
I förhållande till låneunderlaget må lån utgå med högst 50 % eller, när
synnerliga skäl är därtill, med högst 70 %.
Lån kan till viss del beviljas såsom räntefri stående del. Denna del kan
uppgå till högst 50 % av låneunderlaget för ungdomslokaler och högst 40 %
av låneunderlaget för övriga allmänna samlingslokaler.
Lån skall, i den mån det inte utgör en räntefri stående del, förräntas och
återbetalas med en fast, vid lånets beviljande bestämd annuitet. Räntefoten
skall vara lika med den vid beviljandet gällande normalräntan för lån
från statens ullåningsfonder (f. n. 4]/2 procent). Återbctalningstidcn skall
för lån till nybyggnad bestämmas så att lånet blir återbetalat inom 25 år.
Om lånet avser annat ändamål än nybyggnad bestämmes amorteringstiden
med hänsyn till byggnadens ålder och beskaffenhet.
Sedan amorteringstiden utgått samt lånet till den del det ej utgör räntefri
stående del blivit slutamorterat, kan Kungl. Maj:t medge att även nämnda
del skall anses såsom helt eller till viss del infriad.
6
Kungi. Maj. ts proposition nr 112 år 1960
Säkerheten för statslånet skall, utom i vissa undantagsfall, bestå av inteckning
i den egendom till vilken lån utgått. Till förmånsrätten skall inteckningen
vara belägen inom 90 % av det värde, vilket beräknas kunna
vid tiden för lånets utbetalande åsättas fastigheten eller tomträtten.
Det första av nämnda undantagsfall avser lokalanläggningar som äges
direkt av en kommun. Om låntagaren är helkommunalt företag utlämnas
likaledes statslånet utan inteckningssäkerhet, under förutsättning att kommunen
iklätt sig borgen för lånet såsom för egen skuld. Sådana borgensåtaganden
skall underställas Kungl. Maj :ts prövning och fastställelse.
Har lånsökanden varken äganderätt eller tomträtt till den mark, där
byggnaden är belägen, må samlingslokalslån beviljas endast under förutsättning
att sökanden har sådan nyttjanderätt till marken, som prövas betryggande
med hänsyn till lånets ändamål och återbetalningstid. Kommunal
borgen för statslånet är obligatorisk i sådant fall. Ej heller dylikt borgensåtagande
är underställningsfritt.
I syfte att främja en samordning av åtgärderna för tillgodoseende avbehovet
av allmänna samlingslokaler skall, innan statslån sökes, förhandsgranskning
av planerade åtgärder ske hos nämnden för samlingslokaler.
För detta ändamål skall till nämnden ingivas redogörelse för de planerade
åtgärderna jämte utredning rörande tillgången på och behovet av allmänna
samlingslokaler i orten. I den utsträckning nämnden finner erforderligt
skall yttranden av kommunala myndigheter och organisationer i orten
bifogas.
Nämnden för samlingslokaler inhämtar, om nämnden så finner erforderligt,
yttrande i ärendet från länsstyrelsen eller annan myndighet samt
avger därefter utlåtande huruvida nämnden finner de planerade åtgärderna
lämpliga. Låneansökan som ej föregåtts av förhandsgranskning kan av
nämnden avvisas.
Nämnden bereder låneärendena och vidarebefordrar dem med eget yttrande
till Kungl. Maj:t (socialdepartementet), som har att avgöra desamma.
På vederbörande länsstyrelse ankommer det att pröva och avgöra ansökningar
om utbetalning av beviljat lån. Vidare är länsstyrelsen pantvårdare i
avseende å säkerheten för beviljat lån.
Lån kan under vissa förutsättningar uppsägas av nämnden.
Nämnden och länsstyrelserna skall vid behov samråda med varandra.
Både nämndens och länsstyrelsernas beslut i ett låneärende kan överklagas
hos Kungl. Maj :t.
Låntagare är skyldig att förvalta allmänna samlingslokaler enligt reglemente
som fastställes av nämnden för samlingslokaler samt att rörande förvaltningen
underkasta sig de kontrollbestämmelser Kungl. Maj :t finner skäl
meddela.
I kungörelsen den 24 maj 1957 (nr 368) om statsbidrag till anskaffning av
inventarier för allmänna samlingslokaler m. m. regleras två slag av inventa
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1960
7
riebidrag. Det ena bidraget avser anskaffning av inventarier till allmänna
samlingslokaler. Högsta bidragsbelopp per lokalanläggning är 10 000 kronor.
Vidare gäller att beloppet inte får överskrida 5 % av det låneunderlag, som
framräknas för anläggningen enligt lånekungörelsen. Vid prövning av ansökningar
om allmänt inventariebidrag skall nykterhetsvårdande synpunkter
beaktas.
Det andra inventariebidraget avser ungdomslokaler som ej är allmänna
samlingslokaler. Bidrag må utgå med högst 50 % av kostnaderna, dock högst
1 000 kronor för lokaler inrymda i samma byggnad.
Båda slagen av bidrag beviljas av nämnden för samlingslokaler.
I fråga om den statliga låne- och bidrag sverksamheten har samlingslokalsutredningen
lämnat bl. a. följande uppgifter.
Intill den 1 november 1959 har sammanlagt 655 lån om ca 85 850 000
kronor beviljats. Dessa lån har fördelats på följande sätt.
Låntagare |
Antal lån |
Belopp kronor |
Folkets hus |
299 |
51 356 500 |
Ordenshus |
133 |
13 989 730 |
Bygdegårdar |
164 |
13 731 490 |
Kommunägda |
8 |
1 342 000 |
Övriga |
51 |
5 427 628 |
Summa |
655 |
85 847 348 |
Av angivna lån utgjorde ca 38 100 000 kronor (44%) amorteringsdelar
och ca 47 750 000 kronor (56 %) räntefria stående delar.
Beträffande de lån som beviljats under de senaste budgetåren lämnas
vissa uppgifter i följande tablå.
Budgetår |
Antal beviljade |
Genomsnittligt lånebelopp |
Genomsnittlig |
Genomsnittlig |
1954/55 |
76 |
108 853 |
54,05 |
43,77 |
1955/56 |
72 |
112 037 |
47,82 |
47,49 |
1956/57 |
87 |
127 977 |
58,55 |
46,59 |
1957/58 |
40 |
170 340 |
49,78 |
50,51 |
1958/59 |
78 |
149 486 |
43,45 |
45,19 |
Bidrag till kommuner lämnades under tiden före den 1 juli 1957 i 47 fall
med sammanlagt ca 2 660 000 kronor.
8
Kungi. Maj. ts proposition nr 112 år 1960
Samlingslokalsutredningens betänkande
Vissa uppgifter angående de allmänna samlingslokalerna
Samlingslokalsutredningen har upplyst, att enligt av länsstyrelserna till
statens nämnd för samlingslokaler gjorda anmälningar vid utgången av år
1959 sammanlagt 19 låntagare inte erlagt förfallna annuiteter på statslånen.
Beträffande ytterligare 15 lokalföretag har tidigare anmälts samma förhållande.
Dessa låntagare har sedermera erlagt annuiteterna. I ett av dessa fall
har vederbörande kommun övertagit lokalen. I andra fall har kommunerna
tillskjutit erforderliga medel. I ett fall har huvudmannen erhållit ytterligare
statligt lån.
Beträffande förenämnda 19 företag har utredningen upplyst, att summan
av de lån som beviljats dessa företag utgjorde 2 975 344 kronor, varav
1 380 995 kronor utgjorde amorteringsdel och 1 594 349 kronor räntefri stående
del. Av amorteringsdelarna hade vid denna tidpunkt ca 50 500 kronor
återbetalats. Summan av de oguldna förfallna annuiteterna utgjorde ca
220 000 kronor.
Utredningen har lämnat närmare redogörelse för de ifrågavarande lokalägarnas
ekonomiska ställning och anledningen till betalningssvårigheterna.
Någon definitiv förlust på statslån har, anför utredningen, ännu inte inträffat.
Staten har i ett fall, Folkets hus i Ramvik, nödgats ropa in fastigheten
på exekutiv auktion. Denna fastighet befinner sig fortfarande i statens
ägo. I övriga fall har beslut om uppsägning av lånen inte meddelats. Beträffande
åtskilliga av företagen pågår genom vederbörande riksorganisation
undersökningar om möjligheterna till sanering.
För att få en bild av de lokalägande föreningarnas ekonomiska läge och
det finansiella resultatet av lokalverksamhetens olika grenar har utredningen
låtit företaga en analys av ett antal föreningars ekonomiska verksamhet
under åren 1957 och 1958.
Rörande resultatet av analysen må återges följande av utredningen lämnade
sammanfattning.
Av de 85 föreningar, som genomgåtts för 1957, redovisar endast 40 överskott.
Inkluderas amorteringarna i kostnaderna sjunker antalet till 28 föreningar.
1958 års redovisning omfattar 89 föreningar, varav 38 lämnat överskott
eller 27 om amorteringarna inkluderas.
Det framgår således tydligt, att ett stort antal föreningar har ekonomiska
svårigheter att kämpa med. Fastighetsförvaltningen medför stora kostnader,
som icke kan täckas genom bidrag från övriga verksamhetsgrenar. Beträffande
fastighetsförvaltningen synes det som om de föreningar, vars fastigheter
inrymmer kommersiella lokaler såsom kontor, butiker, affärer, bostäder
och dylikt haft de minsta svårigheterna att klara ekonomien.
Ett stort antal föreningar bedriver biografverksamhet och denna har i
mycket stor utsträckning finansierat hela verksamheten. Teaterverksam
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1960 9
heten däremot drar så stora kostnader, att de icke täckes av intäkterna vid
föreställningarna.
De flesta föreningarna har dansverksamhet på sitt program. Det synes
emellertid som om en del föreningar har överskattat denna verksamhets
möjligheter att bidraga till föreningens finansiering, och i många fall har
danstillställningarna medfört ekonomiska bakslag.
De övriga verksamhetsgrenarna påverkar icke i nämnvärd grad föreningarnas
ekonomi. Möjligtvis kan konstateras, att folkparkerna inom Folketshusföreningarna
oftast ur ekonomisk synpunkt är en belastning för föreningarna.
Föreningarna får i stor utsträckning lita till att driftunderskotten skall
kunna täckas genom externa kapitalinkomster i form av anslag, uttaxeringar
o. dyl.
Utredningen har lämnat vissa uppgifter angående de bidrag som kommunerna
under tiden 1949—1958 lämnat till anläggnings- och driftkostnader
för allmänna samlingslokaler. Härav framgår bl. a. att under angivna tid
något över 50 miljoner kronor av kommunerna skänkts som direkta bidrag
till anordnande av ifrågavarande lokaler. Bidragen till driftkostnader i form
av restitution av kommunala nöjesskattemedel och andra bidrag har stigit
från ca 645 000 kronor år 1949 till ca 4 100 000 kronor år 1958. Av kommunerna
erlagda hyror för utrymmen ingående i allmänna samlingslokaler
uppgick år 1958 till ca 1 665 000 kronor.
Utredningen har beträffande de nu ifrågavarande uppgifterna gjort den
allmänna reservationen, att kommunerna kan ha tolkat begreppet allmänna
samlingslokaler något olika.
Utredningen har redovisat vissa preliminära resultat av en lokaliseringsundersökning,
som företages på initiativ av riksorganisationerna för allmänna
samlingslokaler och i samarbete med Stockholms högskolas geografiska
institut. Denna undersöknings huvuduppgift är att granska faktorer,
som är av vikt att beakta i samband med lokaliseringen av samlingslokaler,
såsom publikomlandets storlek vid olika slag av verksamhet samt publikens
fördelning på åldersgrupper.
Synpunkter på nuläget och utsikterna för framtiden
Utredningen konstaterar, att de allmänna samlingslokalernas ekonomi i
ett stort antal fall är svag i det att inkomsterna av verksamheten inte räcker
till för att bestrida kostnaderna och verksamheten därför kan fortgå
endast med hjälp av tillskott utifrån. Utredningen framhåller, att detta i
och för sig knappast är någon ny situation. Att driva samlingslokaler torde
inte heller tidigare annat än undantagsvis ha varit lönande ur strängt ekonomisk
synpunkt. Allmänt har gällt, att samlingslokaler har kunnat drivas
endast på grund av uppoffrande insatser från medlemmarna i den lokalägande
föreningen och andra intressenter. Det är givetvis också svårigheter
-
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 112 är 1960
na att finansiera driften som utgör motivet för den statliga stödverksamheten
med dess subventioner.
Utredningen finner dock nya drag i bilden. Även om avsaknaden av ekonomisk
statistik på detta område gör det svårt att siffermässigt belägga utvecklingen,
är det tydligt att svårigheterna på åtskilliga håll tilltagit på senare
år. Ett inte obetydligt antal föreningar har brustit i fullgörande av sina
förpliktelser på grund av erhållna lån. Enligt vad utredningen inhämtat
finns det dessutom föreningar, vilka hittills kunnat fullgöra sina betalningar
men vilkas fortsatta verksamhet sannolikt är beroende av att en ekonomisk
sanering kommer till stånd. Utredningen anser det vidare betecknande, att
kommunernas bidrag till samlingslokalerna såsom framgår av de i det föregående
återgivna uppgifterna undergått en kraftig stegring.
Anledningarna till att vissa lokalägare fått svårare att finansiera driften
kan enligt utredningen vara olika. Man kan peka på ökade räntekostnader
för bottenlån till följd av de senare årens räntehöjningar, och även kostnadsökningar
på grund av stegrade standardkrav. I en del fall synes man
ha underskattat kostnaderna för den egentliga fastighetsdriften vid uppgörandet
av driftkalkylerna. På motsvarande sätt har man i vissa fall överskattat
inkomsterna. Ibland har utnyttjandet av lokalerna minskat till följd
av avfolkning eller en avmattning inom föreningsverksamheten. Ibland har
konkurrens från nya närbelägna samlingslokaler spelat in. Härvid har bilismens
starka utveckling varit av betydelse särskilt för samlingslokalernas
möjligheter att få inkomster genom dans- och andra festtillställningar. I
några av de fall där lokalägaren försummat att erlägga förfallna annuiteter
på statslånet har orsakerna varit sådana att de kan hänföras till en otillfredsställande
planering: byggnadskostnaderna har avsevärt överstigit de
beräkande, lokalen har blivit fellokaliserad eller den har överdimensionerats
i förhållande till behovet.
När det gäller utsikterna att i framtiden finansiera driften av allmänna
samlingslokaler anser utredningen det inte vara möjligt att göra några
exakta prognoser. Behovet av samlingslokaler av god standard är långt ifrån
fyllt. Det är emellertid inte sannolikt att man har att räkna med någon ändring
i det förhållandet, att driften av samlingslokaler för egentlig föreningsverksamhet
behöver subventioneras. Detta sker — förutom genom statlig
och annan subvention vid lokalens anordnande — genom de inkomster som
erhålles genom olika grenar av nöjesverksamhet eller genom bidrag från
kommuner, organisationer eller andra.
Vad angår inkomsterna av nöjesverksamhet har utredningen bl. a. pekat
på den under de senaste åren minskade besöksfrekvensen på biograferna i
vissa orter, vilken allmänt satts i samband med televisionens utbyggnad,
samt på det osäkerhetsmoment, som tillkommit genom bilismens utveckling
i det att publiken söker sig till de lokaler som har de mest attraktiva anordningarna.
Kungl. Maj.ts proposition nr 112 år 1960
11
Prövningen av ansökningar om lån
Utredningen anför, att utvecklingen gått i riktning mot ett allt grundligare
förberedande av låneärendena. Obligatorisk förhandsgranskning av
låneärendena hos nämnden för samlingslokaler har införts. Detta och det
ökade kravet på medverkan från kommunernas sida får ses som uttryck för
ett allt starkare känt behov av att kunna överblicka vilka samlingslokaler
som behövs, möjligheterna till samordning av lokalutnyttjandet m. m. Utredningen
anser, att de svårigheter som framträtt i fråga om samlingslokalerna
bör föranleda, att kravet på utredning, på överblick och samordning
bör ställas ännu högre än hittills. Den första åtgärd som bör vidtas med anledning
av vad som förekommit under de senaste åren bör därför vara, att
granskningen av låneärendena utvecklas ytterligare.
I fråga om den utredning angående behovet av och tillgången på samlingslokaler,
vilken skall bifogas ansökan om förhandsgranskning, har utredningen
bl. a. anfört, att de förenämnda av riksorganisationerna för samlingslokaler
anordnade lokaliseringsundersökningarna torde ge ett nytt material
av betydande värde. Dessa undersökningar torde ge data som visar
hur utnyttjandet av samlingslokalerna ställer sig för skilda åldersgrupper
inom befolkningen samt angående de omland man kan räkna med när det
gäller utnyttjandet av samlingslokaler för föreningsverksamhet, för biograf
och teater, för dans osv.
Då en av de väsentliga svårigheterna när det gäller att finansiera driften
av allmänna samlingslokaler är det ringa utnyttjandet, anser utredningen
en samordning av lokalförsörjningen för skol- och samlingslokalsändamål
vara av stor betydelse. Även andra möjligheter till gemensamt lokalutnyttjande
bör beaktas. Dessa möjligheter kan vara olika på skilda orter. I varje
låneärende bör finnas utredning angående möjligheterna till gemensamt
lokalutny tt j ande.
Liksom f. n. är fallet bör, anför utredningen, i varje låneärende finnas
en plan för finansieringen av anläggningskostnaderna samt en kalkyl beträffande
inkomster och utgifter för företaget sedan det trätt i verksamhet.
Det har uppenbarligen förelegat stora svårigheter att upprätta hållbara beräkningar
för driften av samlingslokaler. Man får räkna med att svårigheter
i detta hänseende kommer att finnas även i framtiden. Vissa poster —
såsom inkomster av fester som anordnas av den lokalägande föreningen
samt värdet av frivilliga insatser från denna förenings medlemmar -— måste
alltid vara svåra att uppskatta. Ett visst material för bedömning av driftkostnadsfrågor
står emellertid till förfogande genom utredningens i det
föregående redovisade analys av vissa samlingslokalers ekonomiska verksamhet
åren 1957 och 1958. Denna bör kunna ge hållpunkter för vissa jämförelser
och erfarenheter rörande den lämpliga uppläggningen av den driftkostnadsstatistik
som torde vara nödvändig för framtiden.
12
Kungl. Maj.ts proposition nr 112 år 1960
Allmänt anför utredningen, att man vid planeringen av nya samlingslokaler
i framtiden bör visa stor försiktighet vid bedömningen av de driftekonomiska
förutsättningarna samt att kommunernas stöd ofta torde komma
att vara ett villkor för att föreningar i framtiden skall kunna driva samlingslokaler
av tillfredsställande standard. En omständighet som måste beaktas
vid planeringen för nybyggnad eller ombyggnad av samlingslokal är
vilken inverkan man kan räkna med i fråga om andra lokaler. Tillkomsten
av en modern samlingslokal får ofta den följden, att förutsättningarna för
andra lokalers verksamhet försämras. Härigenom kan befaras anspråk på
stöd från dessa lokaler. Det synes därför vara nödvändigt att långsiktiga
planer uppgöres, som beaktar även dylika faktorer.
Den nu behandlade planeringen bör enligt utredningens mening ankomma
på kommunen, oavsett om det är denna eller en förening som är huvudman
för det planerade projektet. Detta bör främst ses som ett uttryck för att
en samordnad och ekonomisk lösning av samlingslokalsfrågan är ett kommunalt
ansvar.
Det är emellertid ofta så att en samlingslokals publikomland sträcker sig
långt utanför den kommun där lokalen är belägen. Utredningen anser därför,
att det fordras en planläggning också för större områden. Samlingslokalerna
är av olika typer och deras publikomland växlar i omfattning
framför allt beroende på lokalernas storlek och utrustning. En planering
måste därför innefatta en viss regionplanering, där man räknar med mindre
lokaler, avsedda att tillgodose behovet av sammanträdeslokaler och liknande
inom en relativt snäv omkrets samt större och mera välutrustade lokaler avsedda
för motsvarande funktion i en tätort och samtidigt att fylla mera kvalificerade
behov inom ett större område. Samlingslokalerna bör därför beaktas
även vid den översiktliga planläggning som bedrives av länsstyrelserna
m. fl.
För att ytterligare främja utredningsarbetet i de enskilda ärendena anser
utredningen det lämpligt att samlingslokalsnämnden vid behov kan anlita
en länsmyndighet. Utredningen har ansett det lämpligast, att ansökningarna
alltjämt inges till samlingslokalsnämnden och att denna vid behov remitterar
dem till länsbostadsnämnden. Sker detta bör det ankomma på denna
nämnd att inhämta, förutom kompletterande utredning från kommunen, de
upplysningar som kan erfordras från länsstyrelsen, länsskolnämnden och
andra länsorgan.
Samordning av bestämmelserna om samlingslokalslån och skolbgggnadsbidrag
I
en till socialdepartementet i juli 1958 ingiven promemoria framhöll statens
nämnd för samlingslokaler, att de nuvarande bestämmelserna i viss
mån kan vara ägnade att motverka strävandena att samordna utnyttjandet
Kungl. Maj.ts proposition nr 112 år 1960
13
av lokaler för skol- och samlingslokalsändamål. För det fall att kommunen
är huvudman för en gemensamhetsanläggning, avsedd att betjäna skolan
och föreningslivet, är gällande stödbestämmelser ändamålsenliga. Kommunen
erhåller skolbyggnadsbidrag för den del av lokalerna, som erfordras
för skolväsendet, och kan i övrigt få samlingslokalslån. Är annan än kommun
huvudman för anläggningen, kan emellertid endast samlingslokalslån
erhållas, medan däremot den del av anläggningen som avses för skolans behov
måste finansieras utan statligt stöd. Bestämmelserna är alltså ogynnsamma
för de fall där lokalanläggningen är avsedd att förvaltas av en förening.
Med anledning av vad samlingslokalsnämnden anfört utarbetades inom
socialdepartementet en promemoria med förslag till samordning av bestämmelserna
om skolbyggnadsbidrag och samlingslokalslån. Efter remissbehandling
har promemorian överlämnats till samlingslokalsutredningen för
fortsatt behandling.
Utredningen delar den uppfattning som kommit till uttryck i samlingslokalsnämndens
framställning samt i departementspromemorian, nämligen
att föreningsägda lokaler bör ha samma ställning i bidragshänseende som
kommunägda. Utredningen anser därför att gällande bestämmelser bör
ändras.
Utredningen erinrar först om att skolbyggnadsbidrag kan utgå med upp
till 80 % av bidragsunderlaget till kommuner med lågt skatteunderlag, medan
räntefri stående del av samlingslokalslån får utgöra högst 40 % av låneunderlaget
eller, då fråga är om speciella ungdomslokaler, högst 50 % av
detta underlag. Även om skolbyggnadsbidraget i de allra flesta fall utgår
med procenttal som avsevärt understiger nämnda maximital kan det väl
tänkas att det kan ställa sig fördelaktigare att få sådant bidrag än att få
samlingslokalslån. För att föreningar som huvudmän skall bli jämställda
med kommuner bör bestämmelserna om samlingslokalslån ändras så att
räntefri stående del av sådant lån kan utgå med samma belopp som skulle
ha kunnat utgå till kommunen i form av skolbyggnadsbidrag.
Utredningen har funnit, att det är lämpligast att stödet till gemensamhetsanläggningar
i föreningsregi lämnas enbart i form av samlingslokalslån.
I fråga om gemensamhetsanläggningar, för vilka kommun är huvudman,
föreslår utredningen att samlingslokalslån i samtliga fall skall komma till
användning för samlingslokalsdclen av gemensamhetsanläggningarna. Utredningen
har därvid tagit hänsyn till att det kan vara svårt att på ett enkelt
och praktiskt sätt avgränsa de fall då skolbyggnadsbidrag skulle kunna utgå
samt till att den bästa överblicken av samlingslokalsstödet erhålles på detta
sätt.
Den av utredningen förordade ordningen kommer att medföra, att en
del av samlingslokalslåncn kommer att gå till skollokaler medan någon motsvarande
användning av skolbyggnadsbidrag till samlingslokaler inte kom
-
14
Kungl. Maj.ts proposition nr 112 år 1960
mer i fråga. Utredningen anser, att detta med ledning av erfarenheten bör
beaktas vid medelsanvisningen till lånefonden för allmänna samlingslokaler.
Utredningen understryker, att vad den behandlat är lokaler som utnyttjas
gemensamt dvs. både som skollokaler och samlingslokaler. Det förekommer
att t. ex. ett antal rum för föreningsverksamhet inrvmmes i en skola. I sådana
fall skall i enlighet med vad utredningen anfört stöd lämnas i form av
samlingslokalslån. Skulle motsvarande fall uppkomma beträffande en föreningsägd
anläggning -— dvs. att skollokaler som inte erfordras såsom samlingslokaler
skulle inrymmas i anläggningen — bör samlingslokalslån kunna
lämnas även för sådana lokaler om det är fråga endast om mindre utrymmen
jämfört med de lokaler som erfordras också som samlingslokaler.
Är skollokalerna av större omfattning så att anläggningen snarast har karaktären
av skola bör samlingslokalslån inte lämnas för skollokalerna.
Kommunerna och de allmänna samlingslokalerna
Utredningen anför, att det utan tvivel är en viktig kommunal angelägenhet
att se till att medborgarna i kommunen har tillgång till samlingslokaler
i tillräcklig omfattning för olika ändamål. Tillgodoses inte lokalbehovet av
föreningar eller andra får det anses ankomma på kommunen att anordna
erforderliga samlingslokaler. Det är också av betydelse, att samlingslokalsfrågorna
löses på ett ekonomiskt tillfredsställande sätt. Kommunerna själva,
kommunala, kooperativa och enskilda bostadsföretag, olika föreningar m. fl.
kan vara huvudmän för samlingslokaler. Det är därför en maktpåliggande
uppgift att samordna olika åtgärder för ordnande av sådana lokaler, att
bevaka, att inte två lokaler bygges om behovet kan tillgodoses av en osv.
Denna samordnande uppgift bör i första hand ankomma på kommunen. Det
torde för driftekonomin vara nödvändigt att i största möjliga utsträckning
ordna så att samlingslokaler också erhåller användning för annat ändamål.
Kommunen som huvudman för skolväsendet har de största förutsättningarna
att bevaka att möjligheterna härvidlag utnyttjas. Det kan inträffa, att
kommunala lokaler, t. ex. skollokaler, tillhandahålles som samlingslokaler
för väsentligt lägre avgift än föreningsägda lokaler. Om sistnämnda lokaler
erfordras för orten föreligger även här en samordningsuppgift för kommunen.
Om en samlingslokal inte bär sig aktualiseras frågan om kommunalt
stöd för täckande av underskottet. Måste samlingslokalen läggas ned, har
kommunen i regel de största möjligheterna att ordna så att fastigheten
kommer till användning för annat samhällsnyttigt ändamål.
Kommunerna är, anför utredningen, redan nu starkt engagerade såväl
genom anordnande och drivande av samlingslokaler i egen regi som genom
stöd vid anordnande av samlingslokaler i föreningsregi och till driften av
sådana samlingslokaler. Deras visade intresse har tidigare åberopats som
skäl emot att fordra kommunala engagemang såsom villkor för statslån.
Kungl. Maj.ts proposition nr 112 år 1960
15
Man har menat, att de kommunala insatserna kan påräknas ändå och att
kravet på kommunal borgen kan vara till förfång för föreningslivets frihet.
Läget måste nu enligt utredningens mening anses vara ett annat än tidigare.
De svårigheter för finansiering av samlingslokalernas drift som
framträtt under senare tid gör, att kraven på samordning vid planering av
samlingslokalsbyggen, vid utnyttjande av tillgängliga lokaler osv. måste
ställas högre än förut. Då den samordnande uppgiften i första hand bör
ankomma på kommunen synes det lämpligt att kommunen har ett direkt
ekonomiskt intresse i samlingslokalsföretagen.
Byggandet av samlingslokaler bör inte förbehållas kommunerna. Fortfarande
torde gälla, att ägandet och drivandet av sådana lokaler är av stort
värde för föreningslivet samt att många kommuner finner det lämpligast att
samlingslokalerna drives av föreningar. För att det skall bli möjligt för
föreningarna att i framtiden bevara sin ställning på detta område finner utredningen
det nödvändigt att det redan existerande samarbetet mellan föreningarna
och kommunerna fortsätter samt utvecklas ytterligare. Kommunal
medverkan och visst kommunalt ansvar bör vara regel.
Vidare bör som en väsentlig omständighet beaktas, att den säkerhet staten
har för utlämnade samlingslokalslån måste betecknas som svag i fråga om
föreningsägda lokaler. Detta beror främst på att värdet av en fastighet som
uppförts för användning såsom samlingslokal i regel är lågt i förhållande
till de nedlagda kostnaderna, om fastigheten skall användas för annat ändamål.
Om ett samlingslokalsföretag inte bär sig utan fastigheten måste realiseras
är statens möjligheter att erhålla täckning för statslånet därför vanligen
små. Det finns enligt utredningens uppfattning inte skäl för att statens
säkerhet för räntor och amorteringar skall vara sämre när förening är huvudman
än när kommun är det.
Utredningen har övervägt om det nu anförda bör ge anledning till införande
av krav på visst kommunalt bidrag vid anordnande av allmänna
samlingslokaler. Utredningen anser det emellertid inte lämpligt att införa
bestämmelser härom. Däremot anser utredningen det nödvändigt att man i
framtiden som regel begär kommunal borgen för statslånet. Denna borgen
bör dock begränsas till statslånets amorteringsdel. Härigenom kommer kommunens
ansvar gentemot staten att i fråga om denna del av lånet bli detsamma
vare sig samlingslokaler anordnas i kommunens egen regi eller i föreningsregi.
Utredningen erinrar vidare, att bostadskollektiva kommittén, som tidigare
behandlat ifrågavarande spörsmål, främst åberopade hänsyn till föreningslivets
frihet som skäl mot fordran på kommunal borgen. Man tänkte sig
fall då ett i och för sig berättigat projekt till samlingslokaler mötte motstånd
hos vederbörande kommunalrepresentation, eventuellt med hänsyn till
att majoriteten inte sympatiserade med den särskilda meningsriktning föreningen
i fråga kunde representera, eller att projektet tillgodosåg behovet
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1960
inom en särskild del av en storkommun vars övriga delar var obenägna att
åta sig ekonomiska risker för ändamålet. Dessa farhågor synes utredningen
numera knappast ha större tyngd. Tillgängliga upgifter ger vid handen att
man från kommunalt håll intar en starkt positiv hållning när det gäller
allmänna samlingslokaler samt att kommunernas villighet att göra ekonomiska
insatser för att tillgodose behovet av sådana lokaler som regel är
stor och alltjämt ökar. Det är därför föga sannolikt att angelägna lokalprojekt
inte skulle kunna genomföras på grund av kommunalt motstånd. Utredningen
anser det över huvud taget tveksamt om statslån bör lämnas till
företag vilka inte har stöd av en majoritet i kommunens representation, då
bristen på sådant stöd kan tyda på att projektet inte är tillräckligt genomarbetat.
Utredningen finner det nu anförda tala för att kravet på kommunal borgen
bör vara ovillkorligt. Då förhållandena i samband med tillkomsten av
allmänna samlingslokaler onekligen kan variera i betydande utsträckning
på skilda orter och då de väsentliga syftena med förslaget om borgen i särskilda
fall kan tänkas bli tillgodosedda även i andra former, har utredningen
emellertid stannat för att föreslå, att en möjlighet skall finnas att
efterge kravet i fråga. Utredningen föreslår därför, att bestämmelserna utformas
så, att Kungl. Maj :t kan medge undantag från borgenskravet på
grund av särskilda skäl. Härmed åsyftar utredningen i första hand att samlingslokalen
fyller ett angeläget behov samt att den anordnande föreningens
ekonomi och utsikterna att finansiera driften av lokalen bedömes vara
så goda att kommunens stöd för framtiden inte anses erforderligt. Föreningens
egen insats bör vara så stor, att statslånets plats i förmånsrättsordningen
blir bättre än vad som erfordras enligt gällande bestämmelser. Enligt dessa
skall såsom säkerhet för lån lämnas inteckning, som skall ligga inom 90 %
av fastighetens värde. En förutsättning för att undantag från borgenskravet
skall medges bör vara, att statslånet kommer att falla inom högst 60—70 %
av värdet.
Beträffande nu ifrågavarande avsnitt är utredningen inte enig. Ledamoten
Larsson har inte kunnat ansluta sig till förslaget om borgensskyldighet för
kommunerna och har anfört följande.
Om lånebeviljandet föregås av en mera ingående prövning, bör förlusterna
kunna begränsas till undantagsfall där företagen på grund av särskilda omständigheter
såsom avfolkning, ändrade kommunikationer, inverkan från
tillkomna lokaler i andra orter osv., råkat i ekonomiska svårigheter. Förlusten
bör då bäras av staten och ej av kommunen.
Genom en föreskrift om kommunal borgen skulle förhållanden i kommunen
såsom fullmäktigemajoritetens inställning till ett aktuellt projekt, kommunens
ekonomi m. m. kunna få ett icke avsett inflytande på möjligheten
att erhålla statslån till samlingslokaler inom kommunen.
Om å ena sidan samlingslokalföretagets ekonomiska förutsättningar bedömes
såsom otillräckliga och å andra sidan kommunen ej lämnat det ekonomiska
stöd, som kunnat förväntas med hänsyn till samlingslokalens bety
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 112 år 1960
17
delse för bygden och andra omständigheter, må Kungl. Maj :t dock på förslag
av samlingslokalsnämnden som villkor för statslån kunna ställa att kommunen
ger samlingslokalföretaget ekonomiskt stöd med visst belopp såsom
anslag eller lån och/eller som bidrag till driften under visst antal år.
Saneringsstöd
Till utredningen har överlämnats en av Bygdegårdarnas riksförbund,
Riksföreningen Våra gårdar samt Folkets husföreningarnas riksorganisation
gemensamt avgiven framställning, vari organisationerna yrkat att
möjligheten för de huvudmän som råkat i betalningssvårigheter att erhålla
saneringslån väsentligt utvidgas. I skrivelsen framhålles, att många föreningar
i ekonomiskt trångmål inte har någon annan möjlighet att klara sina
ekonomiska svårigheter än genom att ansöka om statligt saneringslån. Med
hänsyn till att sådant lån enligt nuvarande författning endast kan beviljas
därest inteckningssäkerhet kan erbjudas inom 90 % av belåningsvärdet, kan
1 allmänhet bestämmelserna icke tillämpas och lån icke erhållas. Föreningen
har i regel utnyttjat denna säkerhet för de lån, som upptagits i samband med
ny- eller ombyggnaden.
Med anledning härav har riksorganisationerna bl. a. anhållit att nuvarande
lånekungörelse så ändras, att saneringslån helt friställes från lånevillkoren
för övriga lån, att lånen till sin helhet beviljas räntefria samt att
nämnden för samlingslokaler får i uppdrag avgöra vilka föreningar, som bör
beviljas saneringslån.
Utredningen anför, att saneringslånen hittills spelat en ganska liten roll.
De har emellertid fått en ökad aktualitet i samband med att ett relativt stort
antal lokalföretag kommit på obestånd.
Om ett företag erhållit stöd i sådan utsträckning att utrymme för ytterligare
stöd inte finns inom maximigränserna kan saneringslån med nu gällande
bestämmelser inte lämnas. De möjligheter som då finns är en rekonstruktion
utan ytterligare insats från statens sida eller en rekonstruktion där
staten, ev. jämte andra fordringsägare, avstår från en större eller mindre
del av sin fordran.
En avskrivning av statens fordran bör, anför utredningen, uppenbarligen
endast ske när så är oundgängligen nödvändigt. I vissa fall torde dock sådan
avskrivning vara ofrånkomlig. Det kan sålunda vara tydligt att en samlingslokal
är fellokaliserad — antingen från början eller till följd av befolkningsomflyttningar
■— och att företaget inte fyller ett sådant behov att förutsättningar
för dess fortsatta existens finns.
Som regel torde situationen vara den att samlingslokalen alltjämt fyller
ett angeläget behov men att inkomsterna inte är tillräckliga för att bestrida
kostnaderna. I sådana fall är det av vikt att företaget om möjligt rekonstrueras
så att det kan fylla sin uppgift till nytta för bygden.
Huvudansvaret för att en rekonstruktion kommer till stånd synes böra
2 — Bihang till riksdagens protokoll 1060. 1 samt. Nr 112
18
Kungl. Maj.ts proposition nr 112 år 1960
vid sidan av lokalägarna åvila kommunerna. Såsom framgår av vad som
tidigare anförts tar kommunerna också i växande utsträckning på sig att
lämna bidrag till driften av samlingslokaler. Om en föreningsägd lokal trots
kommunalt stöd i den utsträckning som rimligen kan begäras inte kan klara
sina förpliktelser uppkommer frågan huruvida statligt stöd bör kunna lämnas
utöver gällande maximigränser. Starka skäl talar givetvis emot att statens
stöd utsträckes utöver dessa gränser. Vissa skäl talar emellertid också för
att möjlighet öppnas för sådant stöd i särskilda fall. Detta kan sålunda
skapa förutsättningar för att staten får igen lån som eljest skulle få avskrivas,
i det att staten kan mera aktivt medverka till rekonstruktion av företaget.
Detta kan ha betydelse bl. a. om fastigheten måste byggas om för att
möjliggöra uthyrning i öppna marknaden av viss del av lokalerna. I detta
sammanhang är det av betydelse att marknadsvärdet på fastigheter som är
byggda för att användas som samlingslokaler vid realisation som regel torde
visa sig vara så lågt att staten, som vanligen tagit topprisken, inte har utsikt
att få igen någon del av lånet om kommunal borgen inte lämnats för detta.
Vidare åberopas såsom motiv för möjlighet till särskilt stöd intresset av
att åt en bygd bevara samlingslokaler, som är av stort värde för bygden
och som kan befaras gå förlorade oaktat kommunen är beredd att göra en
insats efter måttet av sin förmåga.
Sådant särskilt stöd som nu är i fråga kan enligt utredningens mening inte
gärna lämnas inom ramen för den ordinarie långivningen. Det bör ha en
extraordinär karaktär och bekostas av anslag som anvisas på driftbudgeten.
Utredningen förordar, att medel ställes till förfogande för sådant särskilt
stöd som nu är i fråga. Såsom villkor för sådant stöd bör gälla följande.
Behovet av samlingslokalerna måste vara påtagligt. Möjligheterna att
genom uthyrning för andra ändamål förbättra företagets ekonomi måste ha
utnyttjats.
Kommunen bör ha gjort den insats som rimligen kan fordras med hänsyn
till kommunens ekonomi. Bidrag bör sålunda lämnas till driftkostnaderna
och kommunen måste vara beredd att göra en väsentlig insats vid en rekonstruktion.
Särskilt stöd av statsmedel bör lämnas endast till ett belopp som motsvarar
en del av statslånets amorteringsdel, lämpligen högst hälften av denna.
Kommunen måste ikläda sig ansvar för att räntor och amorteringar på statslånet
kommer att erläggas.
Utredningen har inte funnit det möjligt att merrf exakt bedöma medelsbehovet
för sådant särskilt stöd som nu är i fråga. Varje särskilt ärende
måste underkastas en noggrann prövning innan ställning kan tas till huruvida
särskilt stöd bör lämnas och i så fall med vilket belopp. Utredningen
förordar, att för nästa budgetår anvisas ett anslag av 500 000 kronor för
ändamålet. Anslaget bör disponeras av Kungl. Maj :t efter förslag av samIingslokalsnämnden.
Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1960
19
Förfarandet vid betalnings/örsummclse
Utredningen anför, att uppsägning av lån hittills inte ägt rum vid betalningsförsummelse.
I stället har, huvudsakligen genom vederbörande riksorganisation,
kontakt tagits med den lokalägande föreningen när betalningsförsummelse
konstaterats. I samarbete med föreningen, kommunen, industriföretag
in. fl. har man sökt erhålla tillskott till föreningen och, där en
väsentlig rekonstruktion ansetts nödvändig, sökt förhandla sig fram till en
rekonstruktionsplan.
Utredningen anser det riktigt att man när betalningsförsummelse konstateras
och denna inte befinnes föranledd av rent tillfälliga omständigheter
bör inrikta sig på att i samarbete med övriga intresserade parter åstadkomma
en hållbar rekonstruktion av företaget. Såsom utredningen tidigare
anfört bör huvudansvaret härför åvila kommunen. Givetvis bör staten som
långivare medverka vid saneringsarbetet.
Det är uppenbarligen en fördel om staten i ärenden av ifrågavarande slag
företrädes av organ som har särskild erfarenhet av likartad verksamhet.
Detta är fallet med länsbostadsnämnderna. Utredningen har tidigare föreslagit,
att dessa skali kunna delta i behandlingen av ansökningar om samlingslokalslån.
Utredningen anser det lämpligt att de också övertar länsstyrelsernas
befattning med låneförvaltningen och alltså företräder staten
i ärenden som föranledes av betalningsförsummelse.
Det har, anför utredningen, förekommit att förening under åtskilliga år
försummat att erlägga annuiteter utan att ett definitivt uppklarande av
frågan kommit till stånd. Utredningen anser detta olämpligt. Ett ingripande
bör äga rum snabbt när betalningsförsummelse konstateras. Erlägges inte
till betalning förfallet belopp inom åtta dagar efter förfallodagen bör sålunda
anledningen härtill undersökas. Länsbostadsnämnden bör härvid ta
kontakt med låntagaren samt, om det därvid inte befinnes att försummelsen
är att betrakta som en tillfällig företeelse, med kommunen. Ger den första
undersökningen vid handen att risk för insolvens hos den lokalägande
organisationen föreligger bör en noggrannare undersökning komma till
stånd. Härvid bör frågan om lokalföretaget tas upp i sitt sammanhang med
hela samlingslokalsfrågan i kommunen. Det bör undersökas om ändrade
riktlinjer för verksamheten påkallas, om det är möjligt att bredda underlaget
för företaget genom samarbete med andra organisationer, om lokalerna
kan erhålla sådan användning — vid sidan av nyttjandet som samlingslokaler
— att ägarens inkomster ökas, om lokalerna över huvud taget fortfarande
fyller ett väsentligt behov osv. På kommunen bör ankomma att ta
ställning till det stöd som från kommunens sida bör lämnas företaget med
anledning av betalningssvårigheterna.
Vid nämnda undersökning bör i förekommande fall vederbörande riksorganisation
om möjligt medverka.
2* — Bihang till riksdagens protokoll 1060. 1 samt. Nr 112
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1960
Sedan den nämnda undersökningen avslutats bör länsbostadsnämnden
redovisa resultatet av densamma till nämnden för samlingslokaler. Finner
nämnden att förutsättningar för fullgörande av betalningsförpliktelserna
för framtiden inte föreligger bör nämnden ha att uppsäga lånet.
Organisationen
Utredningen ifrågasätter inte någon ändring vare sig beträffande beslutanderätten
i låneärendena eller beträffande samlingslokalsnämndens ställning.
Utredningen anser emellertid en viss förstärkning av samlingslokalsnämndens
kansli nödvändig, främst för att de driftekonomiska frågorna skall
kunna ägnas större uppmärksamhet än hittills. Av vikt är i detta sammanhang
att nämnden erhåller resurser för att bearbeta ekonomiska redogörelser
från låntagarna samt för att upprätta en driftkostnadsstatistik som kan
utnyttjas vid handläggningen av låneärenden. Utredningen anser, att närmare
förslag härom bör läggas fram av nämnden.
Yttranden över samlingslokalsutredningens betänkande
Mot vad utredningen anfört angående läget för de allmänna
samlingslokalerna och utsikterna för framtiden har i
stort sett inte gjorts någon erinran i yttrandena. Vad utredningen anfört om
behovet av nya samlingslokaler har understrukits i flera yttranden. Statens
nämnd för samlingslokaler instämmer sålunda i att behovet av allmänna
samlingslokaler alltjämt är stort. Nämnden framhåller, att det aldrig annat
än undantagsvis varit från strängt ekonomisk synpunkt lönande att driva
dylika lokaler. En långivning till företag av ifrågavarande typ kan därför
enligt nämndens mening icke bygga på normala företagsekonomiska principer.
Det mått av risktagande som innefattas i all låneverksamhet måste
i fråga om långivning till samlingslokaler vara större och det är därför icke
märkligt om än beklagligt om någon förlust på längre sikt skulle uppstå.
Även länsstyrelsen i Kronobergs län framhåller, att tillgången på samlingslokaler
är otillräcklig, varför det är angeläget att samhällets stöd för anordnande
av dylika lokaler utformas så, att tillkomsten av nya sådana icke
alltför mycket försvåras.
Statskontoret anför, att den hittills konstaterade utvecklingen, vilken
redan satt allvarliga spår i samlingslokalernas ekonomi, av allt att döma kan
förutsättas komma att fortgå, tidvis måhända rentav hastigare än hittills.
De väsentligt ändrade betingelserna för samlingslokalerna bör föranleda en
mera vittgående omprövning än som skett i betänkandet beträffande frågan
på vilket sätt stöd från det allmänna bör utgå.
Kungl. Maj:is proposition nr 112 år 1960
21
Vad utredningen uttalat om ytterligare utveckling av granskningen
av låneärendena, försiktighet vid bedömning av lokalbehovet, kommunernas
medverkan vid utredningsarbetet in. m. har allmänt tillstyrkts
eller lämnats utan erinran. Nämnden för samlingslokaler framhåller dock,
att granskningen under de senaste åren successivt har skärpts samt att de
av utredningen uppdragna riktlinjerna redan nu i allt väsentligt tillämpas av
nämnden.
Förslaget att länsbostadsnämnden i stället för länsstyrelsen
skall vara remissinstans i länen har mött erinringar
i några yttranden. Länsstyrelsen och länsbostadsnämnden i Jämtlands
län samt länsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens län anser, att
länsstyrelserna och ej länsbostadsnämnderna bör vara remissinstans i ifrågavarande
ärenden. Länsbostadsnämnden i Stockholms län anför, att nämnden
för samlingslokaler själv bör inhämta de uppgifter den anser erforderliga i
de olika ärendena. Länsstyrelsen i Stockholms län anser, att frågan om länsbostadsnämndernas
inkoppling på ifrågavarande ärenden bör anstå till dess
resultatet av pågående utredning angående den bostadspolitiska organisationen
föreligger.
Folkets husföreningarnas riksorganisation och By g deg år dar nas riksförbund
föreslår, att beslutanderätten i låneärendena skall överflyttas från
Kungl. Maj :t till statens nämnd för samlingslokaler.
Förslaget till samordning av bestämmelserna om samlingslokalslån
och skolbyggnadsbidrag har allmänt godtagits.
Statskontoret anser, att den räntefria delen för samlingslokalsutrymmen
och skoländamål sammanlagt inte bör uppgå till större del av låneunderlaget
än vad som med nu gällande bestämmelser skulle ha erhållits i form
av räntefri del och skolbyggnadsbidrag. Skolöverstyrelsen anför, att bestämmelserna
om lån för föreningsägda gemensamhetsanläggningar bör utformas
så att lånets subventionsdel bestämmes till skolbyggnadsbidragets procent
endast när detta medför ett för huvudmannen förmånligare resultat än en
tillämpning av huvudbestämmelserna i lånekungörelsen. överstyrelsen framhåller
dessutom beträffande handläggningen av ärenden om gemensamhetsanläggningar,
att överstyrelsen bör höras redan i samband med planerandet
av lokalerna.
Beträffande utredningens förslag att kommunerna skall ha de planerande
och samordnande uppgifterna samt att kommunal borgen i princip
bör krävas för amorteringsdelen av statslånet är åsikterna delade. Utredningens
förslag tillstyrkes eller lämnas utan erinran av riksräkenskapsverket,
länsstyrelserna i Östergötlands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus,
Värmlands, Västernorrlands och Norrbottens län. Länsbostadsnämnden i
Kronobergs län anser, att kravet på borgen bör vara oeftergivligt. Utredningens
förslag tillstyrkes vidare av samlingslokalsnämnden (majoriteten),
som dock förordar, att kravet på kommunal borgen må eftergivas i de fall
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1960
inteckningssäkerheten ligger inom 75 % av fastighetsvärdet eller fackliga
eller andra organisationer, företag eller andra fast organiserade korporationer
lämnat sadana utfästelser, att driften av lokalerna för överskådlig tid
kan antas vara säkerställd. Länsstyrelsen och länsbostadsnämnden i Jämtlands
län föreslår, alt kommunal borgen skali krävas endast om och i den
män den övre gränsen för statslånets förmånsrättsläge överstiger 75 % av
låneunderlaget.
Förslaget avstyrkes av bostadsstyrelsen (majoriteten), som bl. a. hänvisar
till vad reservanten i utredningen anfört, och länsstyrelsen i Stockholms län,
som anser lämpligast att Kungl. Maj:t för varje särskilt fall bestämmer
säkerheten på sätt utredningen föreslagit för det speciella fallet att dispens
lämnas från borgensvillkoret. Skolöverstyrelsen samt länsstyrelserna i Västerbottens
och Norrbottens län ställer sig tveksamma till villkoret om obligatoriskt
kommunalt borgensåtagande och ansluter sig närmast till vad reservanten
anfört härom. Länsstyrelsen i Kronobergs län ifrågasätter om inte
kravet på kommunal borgen går för långt.
Svenska stadsförbundet har anfört bl. a. följande.
Frågan om införande av krav på ekonomiskt engagemang från kommunernas
sida såsom förutsättning för det statliga stödet har övervägts i tidigare
utredningar rörande samlingslokaler. Tanken har emellertid då avvisats
av de sakkunniga, och detta torde främst ha berott därpå, att det klart visats,
att kommunerna ett dylikt krav förutan är medvetna om sitt ansvar för att
behoven av allmänna samlingslokaler tillgodoses och även att de i mycket
betydande omfattning lämnat ekonomisk medverkan. Att kommunerna i
dessa avseenden under de senaste åren skulle ha sökt undandraga sig sitt
ansvar lär inte med fog kunna hävdas. Något sådant har inte heller gjorts
gällande i den nu föreliggande utredningen, där det tvärtom fastslås, att
kommunerna redan nu är starkt engagerade och att också de kommunala
prestationerna beloppsmässigt kraftigt stegrats. Enligt styrelsens mening
måste detta konstaterande innebära, att kommunerna väl dokumenterat sin
beredvillighet att medverka vid planeringen av samlingslokalsbyggandet, att
främja tillkomsten av erforderliga nya samlingslokaler och att stödja äldre
företag, som har att kämpa med ekonomiska svårigheter. De härom i betänkandet
anförda sifferuppgifterna talar även sitt tydliga språk. I själva
verket torde de kommunala insatserna på detta område vara större än de
statliga.
Svenska landskommunernas förbund har anfört:
Kommunernas stöd har årligen ökat och man får säkerligen räkna med
en fortsatt ökning av det kommunala engagemanget. Under sådana förhållanden
kan det enligt styrelsens mening icke vara rimligt, att genom införandet
av kommunal borgensskyldighet för statslånets amorteringsdel kräva
ytterligare medverkan från kommunernas sida. Det framstår dessutom som
oriktigt, att kommunerna i ett läge med ökade ekonomiska svårigheter
för samlingslokal sföretagen skall helt övertaga statens risktagande.
I första hand tänker styrelsen på kommuner med vikande befolkningsunderlag,
vilka oftast tillhör de ekonomiskt sämst ställda. Pågående utflyttning,
som ju i mycket ringa utsträckning kan hindras genom kommunala
Kungl. Maj.ts proposition nr 112 år 1960
23
åtgärder, torde för övrigt leda till att dessa kommuners ekonomi kommer
att bli ytterligare ansträngd. Hittills har även ifrågavarande kommuner lämnat
betydande ekonomiskt stöd till anordnande av samlingslokaler, vilket
har ansetts vara nödvändigt därför att behovet av dylika lokaler är där
minst lika stort som i övriga kommuner. Om emellertid endast kommunerna
skall svara för risktagandet kommer det enligt styrelsens bedömande att bli
väsentligt försämrade möjligheter att tillgodose behovet av samlingslokaler
i de kommuner, vilkas invånarantal minskar.
Folkets husföreningarnas riksorganisation har bl. a. anfört, att utredningen
i alltför hög grad lagt bankmässiga synpunkter på säkerhetsfrågorna.
Även om organisationen delar utredningens synpunkt att det är önskvärt
med ett kommunalt engagemang i lokalfrågorna kan den inte finna att detta
bör leda till ett kommunalt borgensåtagande. Kommunernas engagemang är
redan nu så omfattande, att kommunerna har all anledning ägna planering
och samordning stor omsorg. Kravet på i princip obligatorisk kommunal
borgen skulle ha till följd att de nuvarande kontanta kommunala bidragen
till lokalprojekten minskades. Kommunerna skulle säkert i många fall anse
sig ha gjort en rimlig insats genom det föreslagna borgensåtagandet. Härtill
kommer, och detta är den allvarligaste konsekvensen av utredningens förslag,
att ett stadgande om obligatorisk borgen otvivelaktigt kommer att ha
till följd en förskjutning av huvudmannaskapet från föreningslivet till kommunerna.
En sådan utveckling betraktas inte av någon som önskvärd. Denna
uppfattning synes också delas av utredningen. Förslaget om kommunal
borgen kan vidare komma att försvåra en önskvärd regionplanering av samlingslokalerna,
då det inte kan vara rimligt att en kommun som hyser en
regionanläggning skall ta på sig det ekonomiska ansvaret gentemot staten
på de övriga berörda kommunernas vägnar. I stort sett samma synpunkter
har anförts av Bygdegårdarnas riksförbund och Riksföreningen Våra gårdar.
Statskontoret anför, att det med tanke på de kommunala intressena synes
ligga närmast till hands att kommunerna övertar långivningen. Vissa skäl
—- t. ex. mellankommunala lokaliseringsproblem beträffande samlingslokaler
ävensom att ett opartiskt utnyttjande måste garanteras — kan dock
motivera, att staten åtminstone övergångsvis alltjämt svarar för en del av
långivningen. Statskontoret föreslår, att möjligheten att erhålla räntefritt
stående lån behålles. Spörsmålet om borgen behöver då inte aktualiseras.
Förslaget om särskilt saneringsstöd utöver vad som medges i
gällande författning tillstyrkes eller lämnas utan erinran av samtliga remissorgan
utom statskontoret, som anser att saneringsstöd bör givas på det sättet,
att amorteringsdelen av lånet stadigvarande eller tillfälligt förvandlas till eu
ränlefri stående del. Att på sätt utredningen förordat nya statliga medel
skulle tillskjutas för att stödja verksamheten, anser statskontoret i realiteten
komma att leda till att staten får påtaga sig ansvaret för den fortsatta
finansieringen av samlingslokalerna.
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1960
Statens nämnd för samlingslokaler, länsstyrelsen i Stockholms län, Svenska
stadsförbundet, Bygdegårdarnas riksförbund, Folkets husföreningarnas
riksorganisation och Riksföreningen Våra gårdar biträder inte förslaget att
kommun måste ikläda sig ansvar för räntor och amorteringar på statslånet
m. m. för att statligt saneringsstöd skall kunna ges. Sistnämnda tre organisationer
avstyrker dessutom den av utredningen föreslagna maximeringen av
stödet i fråga till högst hälften av statslånets amorteringsdel. Organisationerna
erinrar härjämte om att praxis i fråga om beräkningen av låneunderlaget
ändrats i så måtto att vissa utrymmen, för vilka kostnaderna tidigare
inte inräknades i detta underlag, numera godtages såsom låneberättigande,
varför en uppräkning av underlaget i fråga i sådana fall bör kunna göras.
En viss sanering skulle alltså i dylika fall kunna göras inom ramen för gällande
bestämmelser.
Förslaget att förvaltningen av samlingslokalslånen skall
överföras från länsstyrelserna till länsbostadsnämnderna har avstyrkts av
statskontoret, riksräkenskapsverket, länsstyrelserna i Östergötlands, Jämtlands
och Västerbottens län, vilka anser, att uppgiften alltjämt bör ankomma
på länsstyrelserna, samt länsstyrelsen i Norrbottens län och länsbostadsnämnden
i samma län, vilka föreslår att förvaltningen överlåtes på riksbanken.
Länsstyrelsen i Stockholms län anser, att ett ställningstagande i
frågan bör anstå till dess att resultatet av den pågående utredningen om
den bostadspolitiska organisationen föreligger.
Vad utredningen i övrigt anfört beträffande förfarandet vid b etalningsf
örsummelse har i stort sett inte föranlett erinringar.
Samlingslokalsnämnden anför dock, att nämnden omedelbart bör underrättas
vid betalningsförsummelse. Länsstyrelsen i Stockholms län anser, att
länsstyrelsen bör få tillsätta en av revisorerna i den lokalägande föreningen.
Förslag av 1958 års besparingsutredning
1958 års besparingsutredning har i sitt i augusti 1959 avlämnade betänkande
bl. a. berört frågan om det fortsatta statliga stödet till allmänna samlingslokaler.
Utredningen framhåller, att detta stöd i huvudsak består av lån till
uppförande eller anskaffande av lokaler. Inventariebidraget — vilket avser
dels allmänna samlingslokaler dels ock ungdomslokaler som ej hänföres till
allmänna samlingslokaler — torde däremot vara av relativt underordnad
betydelse när det gäller de allmänna samlingslokalerna och även beträffande
de särskilda ungdomslokalerna synes detsamma vara av begränsad betydelse.
Enligt utredningen bör statens stöd till samlingslokaler därför helt koncentreras
till lokalanskaffningen och inventariebidraget slopas fr. o. in. den 1
juli 1960.
Kungl. Maj:is proposition nr 112 år 1960
Yttranden över besparingsutredningens förslag
Besparingsutredningens ifrågavarande förslag har tillstyrkts eller lämnats
utan erinran i flertalet av de över betänkandet avgivna yttrandena. I några
yttranden avstyrkes emellertid förslaget.
Statens nämnd för samlingslokaler framhåller, att under de gångna åren
inventariebidragen kommit att spela en betydande roll i det samlade statsstödet
till samlingslokaler och bidragens betydelse har enligt nämndens mening
under de sista åren snarare ökat än minskat. I ett läge med kraftigt
stegrade anspråk på bidragsmedel och kärvare ekonomiskt klimat för de
lokalägande föreningarna har nämnden därför i sina anslagsäskanden för
budgetåret 1960/61 funnit sig böra hemställa, att anslaget upptages med samma
belopp som för budgetåren 1957/58 och 1958/59 eller 600 000 kronor, dvs.
200 000 kronor mera än innevarande budgetår. Enligt nämndens mening utgör
inventariebidragen f. n. en naturlig och nödvändig del av statsstödet till
samlingslokaler.
Folkets husföreningarnas riksorganisation, Bygdegårdarnas riksförbund
och Riksföreningen Våra gårdar framhåller, att den besparing som skulle
kunna vinnas genom att slopa ifrågavarande bidragsgivning är synnerligen
blygsam. Organisationerna anser dessutom, att inventariebidraget fortfarande
är av väsentlig betydelse för arbetet att anordna allmänna samlingslokaler.
I många fall torde utrustningsbidraget vara avgörande för en förenings
möjligheter att bygga m. in. Detta gäller framförallt vid renovering av äldre
samlingslokaler. Även för kapitalanskaffningen till de nybyggda lokalerna är
emellertid inventariebidraget av utomordentlig vikt. Icke heller nykterhetspolitiska
synpunkter, som till stor del åberopades för ifrågavarande bidragsgivning,
synes sakna aktualitet i dagens läge.
Även socialstyrelsen, Landsorganisationen och HSB:s riksförbund anser,
att ifrågavarande bidrag alltjämt har en uppgift att fylla.
Anslagsframställningar
Statens nämnd för samlingslokaler
Anslag Nettoutgift
1958/59 ....................................... 54 800 61 730
1959/60 (statsliggaren s. 367).................... 53 000
I. Statens nämnd för samlingslokaler har (skr. 31/8 1959) anfört, att den
för nämnden avsedda expeditionspersonalen består av en kontorist samt ett
halvtidsanställt biträde i reglerad befordringsgång. Det har visat sig ogör
-
26
Kungl. Majrts proposition nr 112 år 1960
ligt att besätta halvtidstjänsten med permanent innehavare. Det är angeläget
för nämnden att såsom medhjälpare åt kontoristen kunna förvärva eu
befattningshavare, som är beredd att stanna i nämndens tjänst för längre
tid och som vid behov kan vikariera på befattningen som kontorist. Halvtidstjänsten
bör därför bytas ut mot en heltidstjänst, för vilket ändamål
nämnden beräknar en anslagshöjning med 4 542 kronor. Till kompensation
för höjda folkpensionsavgifter erfordras vidare 806 kronor och till rörligt
tillägg 1 264 kronor. 1 ill avlöningar bör i enlighet härmed beräknas en höjning
med sammanlagt 6 100 kronor.
För tryckning av en handledning avsedd för lokalbyggarna anvisades för
budgetåret 1958/59 5 000 kronor under posten till publikationstryck. Sedan
1959 års samlingslokalsutredning tillkallats i februari 1959 har nämnden
ansett sig böra låta anstå med tryckningen av handledningen. Då tryckningen
kan väntas bli aktuell senast under nästa budgetår bör samma belopp,
5 000 kronor, ånyo anvisas. Inkomstposten, som f. n. är uppförd med
2 000 kronor, bör samtidigt höjas med 3 000 kronor.
Anslaget föreslås sålunda höjt med (6 100 + 5 000 — 3 000) 8 100 kronor.
II. I sitt yttrande över 1959 års samlingslokalsutredningsbetänkande har
statens nämnd för samlingslokaler preciserat de förstärkningar, som nämnden
anser erforderliga med anledning av utredningens förslag.
Nämnden anser det vara välmotiverat, alt uppgifter rörande driften av de
statsbelånade samlingslokalerna kontinuerligt inhämtas och bearbetas av
nämnden. En förutsättning härför är emellertid, att samtliga låntagare tilllämpar
ett enhetligt redovisningssystem. Enligt nämndens mening bör särskild
expertis anlitas för uppgiften att konstruera en kontoplan och utarbeta
föreskrifter för dess tillämpning. Kostnaderna härför uppskattas preliminärt
till 8 000 kronor. Den kontinuerliga granskningen av balans- samt
vinst- och förlusträkningar förutsättes i huvudsak åvila nämndens sekreterare
och biträdande sekreterare. Ytterligare en biträdande sekreterare erfordras
på grund av de nya arbetsuppgifterna. Med anledning härav bör
anslaget räknas upp med ett belopp motsvarande fem månadsarvoden eller
2 000 kronor.
Nämnden finner det vidare skäligt, att arvodet till sekreteraren, vilket sedan
den 1 juli 1957 utgör 5 400 kronor för år, höjes med 1 800 kronor. I
anslutning härtill bör även arvodena till nämndens biträdande sekreterare
höjas från f. n. 400 kronor till 500 kronor för månad. Vid bifall till nämndens
förslag om viss förstärkning av sekreterarepersonalen kan ökningen
av medelsbehovet beräknas till 2 400 kronor. För ritningsgranskningen anlitar
nämnden en arkitekt, som härför uppbär ett arvode av 500 kronor för
månad. Då arkitekten förutom granskningen har att svara för den huvudsakliga
kontakten med skolöverstyrelsen, anser nämnden, att hans arvode
bör höjas med 1 200 kronor för år.
Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1960
27
Befattningen som föreståndare för nämndens expedition är placerad i
lönegrad Ae 9 (kontorist). Nämnden, som tidigare föreslagit att tjänsten
placeras i 10 lönegraden och samtidigt ordinariesättes, upprepar nu med
hänsyn till de nytillkommande arbetsuppgifterna detta förslag. Vid bifall
härtill kan en å nämndens personalförteckning uppförd tjänst som kontorsbiträde
i Ao 5 indragas. Den ökning av medelsbehovet som föranledes av
nämndens förslag beräknas till 768 kronor.
De av nämnden i detta sammanhang föreslagna förändringarna medför
ett ökat medelsbehov för avlöningar som för budgetåret 1960/61 kan beräknas
till i runt tal 16 200 kronor.
Enligt den för innevarande budgetår gällande omkostnadsstaten äger
nämnden för reseersättningar disponera 2 000 kronor samt för expenser
3 000 kronor. Med hänsyn till önskemålet om en mera ingående utredning i
ärendena föreslår nämnden, att anslagsposten till reseersättningar höjes
med 3 500 kronor. Då expensposten utöver vad som tidigare beräknats kommer
att belastas med kostnader för nytryck av vissa blanketter föreslår
nämnden, att denna anslagspost höjes med 1 000 kronor.
Bidrag till vissa riksorganisationer för samlingslokaler
Till angivna ändamål har för innevarande budgetår anvisats ett obetecknat
anslag av 30 000 kronor. Anslaget fördelas med 10 000 kronor till envar
av följande sammanslutningar, nämligen Bygdegårdarnas riksförbund, Folkets
husföreningarnas riksorganisation samt Våra gårdar, riksföreningen
för nykterhetsrörelsens allmänna samlingslokaler.
Statens nämnd för samlingslokaler har (skr. 31/8 1959) föreslagit, att anslaget
för nästa budgetår anvisas med oförändrat belopp.
Bidrag till anskaffning av inventarier för allmänna samlingslokaler in. in.
Under angivna rubrik har för innevarande budgetår anvisats ett reservationsanslag
av 400 000 kronor. Enligt de bestämmelser som meddelats för
dispositionen av detta anslag skall 350 000 kronor disponeras för allmänna
samlingslokaler — varav minst 100 000 kronor skall avses för tidigare byggda
samlingslokaler -— samt 50 000 kronor för ungdomslokaler.
Statens nämnd för samlingslokaler har (skr. 31/8 1959) anfört, att för
bidragsgivning under budgetåret 1958/59 till nämndens förfogande har stått
sammanlagt 676 580 kronor. Bidrag har sökts med ca 1 220 000 kronor. Härtill
kom under budgetåret 1957/58 bordlagda ansökningar, avseende ca
140 000 kronor. I några fall har dock det sökta beloppet överstigit vad som
författningsenligt kunnat beviljas. Av det sökta beloppet avsåg ca 104 000
kronor fristående ungdomslokaler.
Nämnden har under nämnda budgetår beviljat bidrag för allmänna sam -
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1960
lingslokaler med tillhopa 524 650 kronor. Därav faller 290 450 kronor på
tidigare byggda lokaler. Ansökningar om bidrag till allmänna samlingslokaler
till ett belopp av ca 294 500 kronor har avslagits av nämnden, huvudsakligen
av brist på medel. Av delvis samma anledning har nämnden nödgats
bordlägga i och för sig angelägna ansökningar avseende ett sammanlagt
belopp av ca 333 000 kronor. För fristående ungdomslokaler har nämnden
under budgetåret beviljat bidrag å tillhopa 82 550 kronor.
För innevarande budgetår har för bidragsgivningen anvisats 400 000 kronor,
vilket innebär en minskning med 200 000 kronor i förhållande till anslaget
för budgetåret 1958/59. Enligt nämndens mening är denna minskning
olycklig av flera skäl. I ett läge med kraftigt stegrade anspråk på bidragsmedel
och ett kärvare ekonomiskt klimat för de lokalägande föreningarna
har nämnden funnit sig böra hemställa att anslaget för budgetåret 1960/61
upptages med 600 000 kronor. Av anslaget bör 500 000 kronor avse bidrag
till allmänna samlingslokaler och 100 000 kronor fristående ungdomslokaler.
Av det förstnämnda beloppet bör minst 150 000 kronor avses för bidrag till
inventarieanskaffning i tidigare byggda samlingslokaler.
Lånefonden för allmänna samlingslokaler
Till lånefonden för allmänna samlingslokaler har för innevarande budgetår
å kapitalbudgeten under statens utlåningsfonder anvisats ett investeringsanslag
av 9 000 000 kronor.
Statens nämnd för samlingslokaler har (skr. 31/8 1959) anfört, att beloppet
av kapitalavbetalningar, vilka tillgodoföres lånefonden och blir tillgängliga
för ny utlåning, under nästa budgetår kan beräknas till ungefär samma
belopp som under budgetåret 1958/59 eller omkring 648 000 kronor. Nämnden
har vidare anfört bl. a. följande.
Tillgången på lånemedel har ej tillnärmelsevis räckt till för att tillgodose
efterfrågan från lokalbyggarna. Sålunda inneligger f. n. hos nämnden obehandlade
aktuella låneansökningar avseende ett sammanlagt lånebelopp av
drygt 13 000 000 kronor, medan det belopp som står till förfogande för utlåning
under förutsättning att av nämnden tillstyrkta lån beviljas — uppgår
till 9 000 000 kronor. Dessutom finns en dold efterfrågan på lån. Detta sammanhänger
med att strömmen av låneansökningar har dämts upp av de tre
stora riksorganisationerna för lokalbyggandet, mellan vilka huvuddelen av
anvisade lånemedel fördelas enligt ett kvoteringssystem som samlingslokalsnämnden
tillämpat sedan 1954. Med ledning av uppgifter som inhämtats av
riksorganisationerna kan den aktuella dolda låneefterfrågan beräknas till
ett belopp icke understigande 80 000 000 kronor.
Med hänsyn till den stora eftersläpning, som kännetecknar investeringarna
i allmänna samlingslokaler, föreslår nämnden att för budgetåret 1960/61
10 000 000 kronor äskas till lånefonden för samlingslokaler. I den mån en
ökning av lokalbyggandet nödvändiggöres på grund av sysselsättningsläget
bör särskilda lånemedel beräknas därutöver.
Kungl. Maj. ts proposition nr 112 år 1960
29
Departementschefen
Staten har sedan 1942 stött tillkomsten av allmänna samlingslokaler genom
kapitalsubventioner och lån på förmånliga villkor. Stödverksamheten
har haft en betydande omfattning. Närmare 700 samlingslokaler på landsbygden
och i tätorterna har uppförts eller byggts om med statligt stöd. Den
statliga lån- och bidragsgivningen har varit av stor betydelse när det gällt
att tillgodose främst föreningslivets behov av utrymmen för möten, studieverksamhet
och förströelse.
På senare tid har samlingslokalernas huvudmän -— i de flesta fall folketshusföreningar,
nykterlietsorganisationer och bygdegårdsföreningar —
ej sällan mött ökade svårigheter att med inkomsterna av den verksamhet,
som bedrivs i lokalerna, finansiera de med lokaldriften förenade kapitaloch
förvaltningskostnaderna. I ett antal fall har dessa svårigheter lett till
dröjsmål med erläggande av annuiteter på statslånen. En del av betalningsförsummelserna
kan möjligen i sinom tid komma att leda till vissa förluster
på långivningen, men hittills har staten ej behövt bära någon slutgiltig
förlust. Dessa förhållanden motiverade den utredning som nu färdigställts
på mitt uppdrag.
Samlingslokalsutredningen har i sitt betänkande sökt belysa de förhållanden,
som ligger till grund för de ökade driftekonomiska svårigheterna.
Utredningen har härvid pekat på, att utnyttjandet av lokalerna och därmed
deras ekonomiska underlag ibland minskat på grund av befolkningsomflyttningar
eller till följd av att föreningsverksamheten på orten mattats. Vidare
bär den av motorismens framväxt möjliggjorda ökade konkurrensen mellan
närbelägna samlingslokaler framhållits. Utredningen har också hänvisat
till otillfredsställande planering av vissa lokaler, felaktig lokalisering eller
överdimensionering i förhållande till befolkningsunderlaget. I fråga om
framtidsutsikterna för driften av samlingslokaler har utredningen hl. a.
nämnt den inverkan befolkningens fritidsvanor kan komma att röna av
televisionens och bilismens fortsatta ut%-eckling.
Det är tydligt, att driften av allmänna samlingslokaler ofta är ett från
ekonomisk synpunkt vanskligt företag. Detta har också beaktats vid utformningen
av det statliga stödet, som ges i form av både kapitalsubvcnlioner
och räntebärande lån. Ovedersägligen är tillgången på samlingslokaler
av god standard ett livsvillkor för en aktiv föreningsverksamhet. Den
samhälleliga betydelsen av denna verksamhet särskilt som ett sammanhållande
och fostrande medel i ungdomsarbetet kan inte skattas nog högt. Såsom
utredningen anfört är behovet av goda samlingslokaler långt ifrån fyllt.
Det statliga stödet synes i sina huvuddrag väl ägnat att främja en fortsatt
tillkomst av goda allmänna samlingslokaler. Liksom hittills bör stödet
utgå i form av räntebärande lån i förening med kapitalsubventioncr.
30
Kungl. Maj ris proposition nr 112 år 1960
De av utredningen redovisade förhållandena ger emellertid anledning alt
vid den fortsatta stödgivningen ägna stor uppmärksamhet åt samlingslokalernas
driftekonomiska betingelser i de särskilda fallen. Samlingslokalernas
storlek och lokalisering i bebyggelsen måste därför prövas med största noggrannhet.
\ idarc måste möjligheterna alt i samma lokaler inrymma olika
\ erksamheter, såsom exempelvis föreningsarbete och skolundervisning, undersökas
ingående. Det är av stort ekonomiskt intresse, att sådana möjligheter
tillvaratas.
I syfte att skapa gynnsamma betingelser för ett samordnat tillgodoseende
av lokalförsörjningen för föreningsverksamhet och för skolans behov har
samlingslokalsutredningen lagt fram förslag till vissa jämkningar av gällande
bestämmelser om samlingslokalslån. Förslaget tar sikte på de fall dä
förening är huvudman för cn gemensamhetsanläggning, avsedd att betjäna
både skola och föreningsliv. Det innebär dels att om utrymmen, som erfordras
för skolbruk men ej som samlingslokaler, i mindre omfattning ingår i eu
föreningsägd anläggning, även dessa utrymmen får inräknas vid bestämmande
av låneunderlaget, dels alt för den lokaldel, som erfordras för skoländamål,
skall kunna utgå räntefri stående del av samlingslokalslånet till samma belopp
som kommunen kunnat erhålla för motsvarande lokal i form av skolbyggnadsbidrag.
Ändamålet med förslaget är att föreningarna med avseende
på det statliga stödet skall bli jämställda med kommunerna såsom huvudmän
för gemensamhetsanläggningar. Förslaget har i huvudsak godtagits
vid remissbehandlingen och bör genomföras, då det synes ägnat att stimulera
till vidgat sambruk av lokaler. Jag förordar alltså, att lånebestämmelserna
ändras i enlighet med utredningens förslag. Detta innebär, alt
räntefri stående del av samlingslokalslån i nämnda fall skall kunna uppgå
till högst 80 procent av låneunderlaget mot högst 40 procent (i fråga om
ungdomslokaler högst 50 procent) vid tillämpning av de för samlingslokaler
i allmänhet gällande reglerna.
I anledning av vad skolöverstyrelsen anfört i yttrande över betänkandet i
denna del vill jag framhålla, att avvikelse från huvudreglerna i fråga om
subventionsprocenten endast bör äga rum, när detta är till fördel för huvudmannen.
Något annat torde ej heller ha åsyftats av utredningen. Såsom
skolöverstyrelsen anfört bör nämnden för samlingslokaler i ärenden avseende
gemensamhetsanläggningar samråda med överstyrelsen redan i samband
med förhandsgranskningen av lokalplanerna.
För alt säkerställa en allsidig och kompetent prövning av planerna för
samlingslokaler har utredningen föreslagit, att nämnden för samlingslokaler
skall beredas möjlighet att när den finner erforderligt remittera ärende
om förhandsgranskning till länsbostadsnämnden i vederbörande län. Tanken
har vunnit stöd i flertalet remissyttranden, men vissa erinringar har
framförts. För egen del finner jag, att utredningen i och för sig har anfört
goda skäl för den föreslagna ordningen. Såsom länsstyrelsen i Stockholms
Kungl. Maj.ts proposition nr 112 år 1960
31
län anfört bör dock pågående utredning angående den bostadspolitiska organisationens
utformning slutföras, innan man tar någon ställning till frågan
om nya uppgifter för länsbostadsnämnderna. Spörsmålet om att engagera
dem i låneverksamheten för samlingslokaler bör lämpligen prövas närmare
av utredningen om den bostadspolitiska organisationen.
Om jag sålunda inte f. n. är beredd att föreslå att länsbostadsnämnderna
anlitas vid prövningen av lokalplanerna vill jag likväl understryka angelägenheten
av att den utveckling av prövningsförfarandet, som ägt rum under
senare tid, fortsätter. De av utredningen uppdragna riktlinjerna härför,
vilka lämnats utan erinran vid remissbehandlingen, kan jag ansluta mig till.
Målet för prövningen bör vara att endast godkänna planer på sådana lokaler,
för vilka det vid en realistisk bedömning anses finnas förutsättningar att på
längre sikt finansiera driften. Därvid bör också beaktas att tillkomsten av en
ny lokal kan komma att medföra ekonomiska svårigheter för redan befintliga
lokaler i det aktuella området. Det kan sålunda finnas anledning att i ett
sammanhang pröva förutsättningarna för att utan förluster driva både den
nya lokalen och de lokaler som finns förut.
Enligt utredningens mening bör kommunerna åtaga sig ett ökat ansvar
för tillkomsten och driften av allmänna samlingslokaler. Detta anses motiverat
mot bakgrunden av de ökade finansieringssvårigheterna och det därav
betingade behovet av en mera aktiv kommunal medverkan vid samordningen
av lokalernas planering och utnyttjande. Två av utredningsmännen har
beträffande lån för anordnande av samlingslokaler föreslagit, att kommunal
borgen för lånets amorteringsdel skall utgöra lånevillkor utom i fall då
Kungl. Maj:t medger undantag av särskilda skäl. Den tredje utredningsmannen
har motsatt sig förslaget om kommunal borgen som lånevillkor.
Även vid remissbehandlingen har uppfattningarna i denna fråga gått isär.
Starka invändningar mot kravet på kommunal borgen har rests framför
allt från kommunförbundens sida samt från riksorganisationerna för allmänna
samlingslokaler.
Det är angeläget att en aktiv medverkan från kommunernas sida vinnes
i det planerande och samordnande arbete, som måste föregå tillkomsten av
allmänna samlingslokaler på en ort. Då kommunerna får anses ha ett ansvar
för att kommunmedlemmarna har tillgång till samlingslokaler i tillräcklig
omfattning, bör man även kunna påräkna ekonomiskt stöd i rimlig
omfattning från kommunernas sida såväl för anordnandet av föreningsägda
lokaler som för att säkerställa dessa lokalers drift. Såsom utredningen påvisat
har kommunerna också på senare år visat en allt större benägenhet att
ge ekonomiskt stöd åt samlingslokalernas huvudmän. Allt talar för att kommunerna
även i fortsättningen frivilligt kommer att ta på sig ett betydande
ansvar för att behovet av allmänna samlingslokaler blir tillgodosett på ett
ändamålsenligt sätt och att lokalernas fortbestånd blir ekonomiskt tryggat.
Under sådana förhållanden anser jag, att erfarenheterna av den skärpta
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1960
behandlingen av låneärendena bör avvaktas innan man genom tvingande
bestämmelser utvidgar eller preciserar kommunernas ansvar i dessa hänseenden.
Omfattningen av det kommunala stödet, där ett sådant bedömes som erforderligt,
liksom stödets närmare utformning bör bestämmas från fall till
fall. I fråga om stödets form kan olika alternativ tänkas. Sålunda kan direkta
penningbidrag i form av såväl kapitalsubventioner som driftbidrag
från kommunen komma i fråga. Andra tänkbara former är att kommunen
lämnar lån eller åtar sig garanti för fullgörandet under viss tid av lokalhuvudmannens
betalningsförpliktelser på grund av statslånet. I vissa fall, t. ex.
när nämnden för samlingslokaler hyser tvekan angående möjligheterna att
på längre sikt finansiera driften av en planerad samlingslokal men vederbörande
kommun är angelägen om att samlingslokalen skall komma till
stånd, bör ett borgensåtagande från kommunens sida för hela statslånet
eller en del av detta kunna komma i fråga såsom extra säkerhet för statens
engagemang. I övrigt bör, såsom framgår av vad jag förut anfört, något lån
ej beviljas, om inte finansieringsförutsättningarna kan bedömas som någorlunda
gynnsamma.
Utredningen har vidare föreslagit, att de nuvarande lånen för avhjälpande
av ekonomiskt trångmål skall kompletteras med särskilt saneringsstöd i
form av statliga engångsbidrag åt statsbelånade företag. Bidragens syfte
skall vara att möjliggöra en rekonstruktion av sådana lokalföretag, som
saknar förutsättningar att finansiera lokaldriften med sina ordinarie intäkter
men vilkas bibehållande är av betydelse för bygden. Bidrag skall enligt
utredningens förslag kunna lämnas med ett belopp, som motsvarar högst
hälften av statslånets amorteringsdel, samt endast beviljas under förutsättning
att vederbörande kommun är beredd att göra en väsentlig insats vid
rekonstruktionen och tecknar borgen för statslånets amorteringsdel.
I likhet med utredningen anser jag det nödvändigt att man noggrant prövar
möjligheterna att åstadkomma en hållbar rekonstruktion av lokalföretag,
som råkat i betalningssvårigheter. Med hänsyn till betydelsen av att
samlingslokalerna alltjämt kan hållas tillgängliga för sitt ändamål samt till
statens ekonomiska intresse av en rekonstruktion av företaget är det enligt
min mening motiverat, att man försöksvis skapar en möjlighet att bevilja
statliga bidrag som saneringsstöd.
Beträffande utformningen av dessa rekonstruktionsbidrag vill jag föreslå
viss avvikelse från utredningens förslag. Detta innebär nämligen, att maximibidraget
blir förhållandevis mindre ju mindre amorteringsdelen av lånet
är. Emellertid är lånets subventionsdel störst och alltså amorteringsdelen
relativt liten just i de fall då finansieringsbetingelserna från början bedömts
såsom mindre gynnsamma. Möjligheterna att lämna rekonstruktionsbidrag
skulle med andra ord beskäras på ett betänkligt sätt i de fall då behovet kan
antagas vara mest framträdande. I nära anslutning till utredningens syfte
Kungl. Maj:ls proposition nr 112 år 1960
33
föreslår jag, att rekonstruktionsbidraget får bestämmas till högst 15 procent
av det låneunderlag, som kan beräknas för lokalen vid tidpunkten för
bidragets beviljande. Jag vill framhålla, att det angivna procenttalet är avsett
att vara ett bidragsmaximum; det bör alltså ej uppfattas som det normala.
Beräkningen av rekonstruktionsbidragens belopp bör vara restriktiv,
dock utan att bidragens syfte att möjliggöra en på längre sikt hållbar ekonomisk
förnyelse av lokalföretaget förfelas. Bidragsärendena bör beredas av
nämnden för samlingslokaler och avgöras av Kungl. Maj :t.
Utredningens ståndpunkt att rekonstruktionsbidrag endast bör lämnas,
om kommunen gör en väsentlig insats i sammanhanget, finner jag riktig.
Liksom i fråga om den kommunala insatsen i samband med långivningen
torde det dock ej vara nödvändigt att fixera formerna för och omfattningen
av denna kommunala prestation. För att saneringslån skall beviljas förutsättes
att kommunen lämnar huvudmannen ekonomiskt stöd motsvarande
minst 25 procent av saneringslånets subventionsdel. I samband med statligt
rekonstruktionsbidrag bör det kommunala stödet i regel ha betydligt
större omfattning. Formen för kommunens insats bör, liksom när det gäller
långivningen, bestämmas med hänsyn till omständigheterna i det enskilda
fallet. Till frågan om anslag för rekonstruktionsbidragen återkommer
jag i det följande.
I syfte att effektivisera bevakningen av statens fordringar i anledning av
utlämnade lån har utredningen lagt fram förslag til! riktlinjer för handlandet
vid betalningsförsummelser. Utredningen har härvid understrukit behovet
av snabbare ingripanden från statens sida för att klarlägga skälen till
att en låntagare försummat sina betalningsförpliktelser och söka praktiska
utvägar ur situationen. Utredningen har vidare föreslagit, att länsbostadsnämnderna
skall företräda staten i ärenden angående betalningsförsummelser.
I samband därmed föreslår utredningen också, att nämnderna skall
överta länsstyrelsernas nuvarande befattning med låneförvaltningen.
Det är av vikt, att staten sörjer för en effektiv bevakning av sina utestående
fordringar. Inträffar betalningsförsummelse, bör anledningen härtill
skyndsamt undersökas och förutsättningarna för återställande av lokalhuvudmannens
betalningsförmåga allsidigt prövas. Om betalningssvårigheterna
är av permanent beskaffenhet, kan såsom utredningen framhållit olika
utvägar tänkas för att bringa lokalföretaget på fötter. I första hand bör man
pröva möjligheterna att genom en breddning av underlaget för lokalens utnyttjande
öka huvudmannens intäkter. Kan svårigheterna avhjälpas genom
avlösning av krediter med hög räntesats eller erfordras eljest ett kapitaltillskott
bör man undersöka om högre statslån kan komma i fråga enligt gällande
bestämmelser. Först om så ej visar sig vara fallet bör möjligheten till
förnyelse av lokal företaget med stöd av rekonstruktionsbidrag övervägas.
Sedan undersökningen slutförts bör nämnden för samlingslokaler utan
dröjsmål fatta beslut i frågan om lånets uppsägning.
34
Kungl. Maj ds proposition nr 112 år 1960
Såsom jag tidigare anfört bör länsbostadsnämnderna inte i nuvarande
läge åläggas några uppgifter i samband med långivningen för samlingslokaler.
Utredningen i ärenden, som gäller betalningsförsummelser, bör därför
ankomma på nämnden för samlingslokaler, som för ändamålet torde få anlita
länsstyrelserna, vederbörande riksorganisation för samlingslokaler samt
kommunala myndigheter. Spörsmålet om eventuellt framtida anlitande av
länsbostadsnämnderna för ifrågavarande uppgifter samt för låneförvaltningen
torde få prövas av utredningen om den bostadspolitiska organisationen.
1958 års besparingsutredning har, såsom framgått av den föregående redogörelsen,
föreslagit att bidragen till inventarieanskaffning skall slopas
och anslag för ändamålet följaktligen inte längre anvisas. Besparingsutredningen
har därvid anfört, att inventariebidraget är av underordnad betydelse,
när det gäller allmänna samlingslokaler, och att dess betydelse torde
vara begränsad också i fråga om ungdomslokaler.
Inventariebidragen torde ha sin främsta betydelse när det gäller att förnya
inventariebeståndet i äldre samlingslokaler, som varit dåligt utrustade
med avseende på möbler, köksutrustning in. in., samt för att göra olika
slags ungdomslokaler bättre lämpade för sitt ändamål. Däremot har de
sannolikt varit av underordnad betydelse för de nya samlingslokalernas del.
De nuvarande lånebestämmelserna är nämligen så utformade, att ett tillräckligt
ekonomiskt stöd för tillkomsten av nya lokaler kan erhållas även
utan att särskilt bidrag utgår för inventarieanskaffningen. Jag kan därför
ansluta mig till besparingsutredningens förslag att inventariebidragen avskaffas
såvitt angår nya samlingslokaler. I äldre samlingslokaler har genom
den bidragsgivning som ägt rum sedan bidragen kom till inventariebeståndet
undergått en förnyelse i ett relativt stort antal fall. Jag anser därför,
att bidragsgivningen också beträffande dessa lokaler kan undvaras. Däremot
torde skäl föreligga att bibehålla viss bidragsgivning för ungdomslokaler.
Denna bidragsgivning bör emellertid överföras på allmänna arvsfonden,
varifrån avsevärda bidrag redan lämnas till ungdomslokaler. Inventariebidragen
bör alltså slopas som särskild bidragsform.
Några ändringar beträffande beslutanderätten i låneärenden eller i fråga
om samlingslokalsnämndens ställning har ej föreslagits av samlingslokalsutredningen.
Jag finner inte heller anledning att nu föreslå några ändringar
i dessa hänseenden. Däremot anser jag i likhet med utredningen, att en förstärkning
av nämndens kansli är nödvändig, om man skall kunna åstadkomma
en önskvärd utbyggnad av låneprövningen och en effektivare bevakning
och utredning vid fall av betalningsförsummelser. Såsom utredningen
anfört är det framför allt angeläget att de driftekonomiska frågorna ägnas
större uppmärksamhet än hittills. En fortlöpande bearbetning av ekonomiska
redogörelser från lokalhuvudmännen torde vara nödvändig, om man
skall få mera realistiska utgångspunkter för att i samband med gransk
-
Kungl. Maj. ts proposition nr 112 år 1960
35
ningen av lokalplaner och prövningen av låneansökningar bedöma finansieringsförutsättningarna
för olika slags lokaler på skilda orter. Denna uppgift
innebär en betydande merbelastning för nämnden.
Nämnden har i yttrande över samlingslokalsutredningens betänkande beräknat
medelsbehovet för förstärkning av personalresurserna till dels 8 000
kronor för ekonomisk expertis, dels ock ett belopp motsvarande fem månadsarvoden
för en extra föredragande jämte halv avlöning till ett biträde för
skriv- och kontorsgöromål eller tillhopa ca 6 500 kronor. Nämnden har
dessutom föreslagit vissa arvodes- och löneregleringar.
Under något år framöver torde det föreligga behov för nämnden att anlita
ekonomisk expertis in. m. för att organisera en systematisk bearbetning av
lokalhuvudmännens ekonomiska redogörelser i syfte att därigenom få fram
ett verklighetsbetonat underlag för den driftekonomiska bedömningen av
lokalprojekten. Jag beräknar medel härför i enlighet med nämndens
förslag. Såsom nämnden föreslagit bör en tjänst som kontorist i Ae 9 bytas
ut mot en befattning som kansliskrivare i Ae 10. Härför och för ökat anlitande
av personal för ärendenas beredning och föredragning ävensom för
ytterligare arbetskraft för biträdesgöromålen beräknar jag 12 000 kronor.
Medel för arvodesreglering bör ej beräknas. För kostnadsökningar av automatisk
natur bör anslaget höjas med 1 600 kronor. För tryckning av en för
lokalbyggarna avsedd handledning beräknar jag i enlighet med nämndens
förslag 5 000 kronor. Inkomstposten bör såsom nämnden föreslagit höjas
med 3 000 kronor. Härutöver bör omkostnadsmedlen i nära anslutning till
nämndens förslag höjas med 4 400 kronor för reseersättningar och expenser.
Anslaget till Statens nämnd för samlingslokaler är för innevarande budgetår
uppfört med 53 000 kronor. Vad jag i det föregående förordat föranleder
en uppräkning av anslaget med (8 000 + 12 000 + 1 600 + 5 000 — 3 000
+ 4 400) 28 000 kronor. Anslaget, som preliminärt beräknats till 54 600
kronor, bör alltså definitivt uppföras med (53 000 + 28 000) 81 000 kronor.
Föreslagen ordinariesättning av en tjänst hos nämnden kan ej tillstyrkas.
Anslaget till Bidrag till vissa riksorganisationer för samlingslokaler har
preliminärt uppförts med 30 000 kronor och bör slutligt upptagas med
samma belopp.
I det föregående bar jag föreslagit, att inventariebidragen skall upphöra
som särskild bidragsform. Något anslag till sådana bidrag bör följaktligen
inte anvisas.
De av mig i det föregående förordade rekonstruktionsbidragen bör utgå
från ett särskilt anslag, vilket bör anvisas såsom reservationsanslag. Anslaget
bör benämnas Rckonstruktionsbidrag till allmänna samlingslokaler. För
nästa budgetår bör anslaget uppföras med 300 000 kronor.
Investeringsanslaget till Lånefonden för allmänna samlingslokaler bar
preliminärt beräknats till 9 000 000 kronor. Jag föreslår, att anslaget definitivt
uppföres med detta belopp.
36
Kungl. Maj.ts proposition nr 112 år 1960
Hemställan
Under åberopande av vad jag sålunda anfört hemställer jag, att Kungl.
Maj :t måtte föreslå riksdagen att
I. godkänna av mig i det föregående förordade ändringar
i grunderna för statens stöd åt allmänna samlingslokaler,
att tillämpas fr. o. m. den 1 juli 1960;
II. för budgetåret 1960/61 anvisa
a) å driftbudgeten under femte huvudtiteln
1) till Statens nämnd för samlingslokaler ett förslagsanslag
av 81 000 kronor;
2) till Bidrag till vissa riksorganisationer för samlingslokaler
ett anslag av 30 000 kronor;
3) till Rekonstruktionsbidrag till allmänna samlingslokaler
ett reservationsanslag av 300 000 kronor;
b) å kapitalbudgeten under statens utlåningsfonder
till Lånefonden för allmänna samlingslokaler ett investeringsanslag
av 9 000 000 kronor.
Med bifall till denna av statsrådets övriga
ledamöter biträdda hemställan förordnar
Hans Maj :t Konungen, att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Bengt Lundin
Svenska Tryckeriaktiebolaget, Stockholm 1960
600374