Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1960

1

Nr 106

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående skogsvårdsstyrelsernas
organisation och verksamhet, m. m.;
given Stockholms slott den 11 mars 1960.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
dels antaga därvid fogat förslag till förordning angående skogsvårdsstyrelser; dels

bifalla de förslag i övrigt, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF

Gösta Netzén

Propositionens huvudsakliga innehåll

Såsom ett led i strävandena att effektivisera skogsbruket i landet föreslås
i propositionen vissa ändringar beträffande skogsvårdsstyrelsernas organisation
och verksamhet.

I fråga om skogsvårdsstyrelsernas sammansättning och personalorganisation
samt beträffande besvärsrätten förordas sådana ändringar att styrelsernas
förvaltningsrättsliga ställning i flertalet avseenden kommer att överensstämma
med den som gäller för statliga länsorgan. Skogsvårdsstyrelse
föreslås skola bestå av sex särskilt utsedda ledamöter, av vilka Kungl. Maj :t
och vederbörande landsting utser tre vardera. Länsjägmästaren förutsättes
därjämte skola ingå såsom självskriven ledamot. Reglerna för styrelsernas
arbetsformer och om samverkan med andra organ och myndigheter avses
utformade enligt principerna för jämförbara, statliga organ.

Skogsvårdsstyrelsernas interna organisation avses i fortsättningen skola
grundas på organisationsplaner, vilka för de medelstora och större styrelserna
förutsättes utformade med sektioner för skilda grupper av arbetsuppgifter.
Någon utökning av antalet i skogsvårdsstyrelseorganisationen ingående
tjänster förordas ej men däremot uppförande av 28 tjänster på personalförteckningen.
Vidare föreslås ett antal löneregleringar, vilka berör

1 Jiihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 106

2

Kungl. Maj. ts proposition nr 106 år 1960

flertalet personalkategorier. Samtliga personalförtecknade tjänster förntsättes
uppförda på en för skogsvårdsstyrelseorganisationen gemensam förteckning
och fördelningen av tjänsterna på de skilda styrelserna skall ankomma
på skogsstyrelsen. Tjänstetillsättningsreglerna har utformats på i
huvudsak det sätt som angives i för statliga myndigheter utfärdade instruktioner.

I propositionen förordas vidare att de båda skogsvårdsstyrelserna i Kalmar
län per den 1 januari 1961 sammanföres till en förvaltningsenhet. Härigenom
åstadkommes en omedelbar utgiftsminskning med ungefär 28 000 kronor
för år räknat. På längre sikt kan emellertid större besparingar beräknas
uppkomma.

Skogsvårdsstyrelsernas ej taxebelagda verksamhet föreslås utökad i fråga
om allmän upplysning och personlig rådgivning samt skoglig yrkesutbildning.
Samma är fallet beträffande arbetet med regional skogsvägplanering
och med upprättande av skogsbruksplaner. För budgetåret 1960/61 har antalet
förrättningsdagar inom den inte taxebelagda sektorn beräknats till
cirka 83 000.

Frö- och plantproduktionen föreslås skola i finansiellt hänseende utbrytas
ur skogsvårdsstyrelsernas allmänna verksamhet och drivas helt affärsmässigt.
Beträffande övriga verksamhetsgrenar förordas en sådan omläggning
av grunderna för finansieringen att ersättningarna för styrelsernas tjänsteåtgärder
skall — med frånräknande av eventuellt, i särskild ordning för vederbörande
åtgärd utgående statsbidrag — bestämmas med hänsyn till de
reella kostnaderna. Staten bör därvid ekonomiskt svara för den del av styrelsernas
verksamhet, som avser lagövervakning eller andra uppgifter av
uppenbart offentlig natur eller yrkesutbildning och allmän rådgivning på
det skogliga området, dock ej den rådgivning som sker på begäran av enskild
eller organisation.

I skogsvårdsstyrelsernas uppdragsverksamhet skall uttagas ersättning
jämlikt taxa, som utformas med utgångspunkt från självkostnadsprincipen.
Taxenedsättningar skall emellertid ske till belopp som motsvarar de skogsvårdsavgift-
som inflyter till statskassan och som återgår till skogsvårdsstyrelserna
över driftbudgetanslag. Rabattering vid sidan om den gängse formen
med statsbidrag från för ändamålet särskilt anvisade anslag må förekomma
i viss begränsad utsträckning.

I syfte all stimulera den enskilda företagsamheten på frö- och plantproduktionens
område förordas att statlig kreditgaranti försöksvis införes för
lån som av enskild skogsägare upptages på allmänna marknaden för att
finansiera investeringar i mindre skogsplantskolor. Garantierna föreslås för
budgetåret 1960/61 skola uppgå till ett sammanlagt belopp av 1 000 000
kronor.

I anslutning till de framlagda förslagen rörande skogsvårdsstyrelsernas
organisation och verksamhet förordas vissa ändringar i fråga om skogsstyrelsens
ledande uppgifter.

3

Kungl. Maj. ts proposition nr 106 år 1960

Slutligen äskas i propositionen medel under skogsstyrelsens och skogsvårdsstyrelsernas
olika anslag. Därvid förordas höjning av skogsstyrelsens
avlönings- och omkostnadsanslag med 31 200 kronor och av skogsvårdsstyrelsernas
avlöningsanslag med 1 470 600 kronor. Främst till följd av sänkningen
av skogsvårdsavgiften —- som medför ett inkomstbortfall för statsverket
av 2 500 000 kronor — och den därmed sammanhängande uppjusteringen
av taxorna för serviceverksamheten samt på grund av överföring av
kostnader från skogsvårdsstyrelsernas omkostnadsanslag till avlöningsanslaget
har förstnämnda anslag nedräknats med 2 977 000 kronor till
4 983 000 kronor. Under anslagsrubriken Bidrag till vissa skogsbrukskurser
m. m. äskas en höjning med 551 000 kronor.

4

Kungl. Maj. ts proposition nr 106 år 1960

Förslag

till

förordning angående skogsvårdsstyrelser

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

För varje län skall finnas en skogsvårdsstyrelse.

Skogsvårdsstyrelsen skall vara förlagd i länets residensstad, såvida Kungl.
Maj:t ej annorlunda förordnar.

Verksamhetsområdet för skogsvårdsstyrelsen i Stockholms län skall omfatta
jämväl Stockholms stad.

2 §>

Skogsvårdsstyrelse har till uppgift att främja och stödja den enskilda
skogshushållningen samt verka för att skogsvårdsarbetet på de enskilda skogarna
inom styrelsens verksamhetsområde bedrives på ett planmässigt sätt,
så ock att utöva den uppsikt och vidtaga de åtgärder, som jämlikt gällande
skogsvårds-, naturskydds- och andra författningar ankomma på styrelsen.
Skogsvårdsstyrelse har att till fullgörande av sin uppgift
lämna sakkunnigt biträde vid planläggning av skogsbrukets drift samt
vid skogens vård och skötsel i övrigt;

verka för att sammanslutningar av skogsägare bildas ävensom bistå dylika
sammanslutningar i deras verksamhet för skogsvården;

medverka vid åtgärder i syfte att främja yttre rationalisering av skogbärande
fastigheter;

bevilja bidrag och lån till det enskilda skogsbrukets främjande;
svara för att inom verksamhetsområdet såvitt möjligt finnes tillräcklig
tillgång på skogsfrö och skogsplantor av fullvärdig, för orten lämplig beskaffenhet; bedriva

skoglig yrkesutbildning och upplysning ävensom verka för samordning
med liknande verksamhet som anordnas av annan huvudman; samt
vidtaga åtgärder i övrigt ägnade att befordra en förbättrad skogshushållnmg.

Skogsvårdsstyrelse skall fastställa visst stämpelmärke att användas vid
utsyningar och andra förrättningar, som verkställas av styrelsens personal,
och på lämpligt sätt bringa detta märke till allmän kännedom.

Skogsvårdsstyrelse äger att med tillämpning av de föreskrifter, skogsstyrelsen
fastställer, bestämma de villkor, under vilka styrelsen lämnar biträde
vid planläggning av skogsbrukets drift eller vid skogens vård och skötsel
i övrigt.

Skogsvårdsstyrelse skall på begäran tillhandagå andra myndigheter med
de upplysningar och det biträde som styrelsen kan lämna. Av andra myndigheter
äger styrelsen påkalla de upplysningar och det biträde som erfordras
för dess ämbetsutövning och av myndigheterna kunna lämnas.

Har riksbanken, bankaktiebolag, sparbank, hypoteksförening, kassa för
jordbrukskredit, försäkringsbolag eller statlig myndighet lämnat lån mot
inteckning i fastighet med växande skog under villkor, att avverkning av

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1960

5

skogen icke må ske annat än efter stämpling genom skogsvårdsstyrelsens
försorg, åligger det styrelsen att, därest långivaren gjort framställning därom,
till denne mot skälig ersättning genast lämna meddelande om stämpling
eller avverkning som påbörjats i strid med villkoret och kommit till styrelsens
kännedom. Därest statlig garanti lämnats för lånet, skall skyldigheten
i stället gälla mot den myndighet som beviljat garantin.

Vid fullgörande av sin uppgift har skogsvårdsstyrelse att ställa sig till
efterrättelse vad i övrigt finnes föreskrivet i författningar och av Kungl.
Maj :t eller skogsstyrelsen meddelade bestämmelser.

3 §.

Skogsvårdsstyrelse utgöres av sju ledamöter. Tre av dem utses av Kungl.
Maj :t för en tid av fyra år. Kungl. Maj :t förordnar en av dessa ledamöter
att vara ordförande samt utser suppleant för en var av dem. Tre ledamöter
jämte suppleanter utses av landstinget eller, om inom styrelsens verksamhetsområde
finnas fler än ett landsting, av dessa gemensamt för samma tid
som de av Kungl. Maj:t utsedda ledamöterna. Såsom självskriven ledamot
ingår länsjägmästaren hos skogsvårdsstyrelsen.

Styrelsen utser inom sig vice ordförande.

Avgår av Kungl. Maj :t eller landsting utsedd ledamot eller suppleant,
skall ersättare för återstoden av perioden förordnas av den som utsett den
avgångne.

Landshövdingen i länet äger, ändå att han icke är ledamot av styrelsen,
närvara vid dess sammanträden och deltaga i överläggningarna. Detsamma
gäller landssekreteraren eller annan av länsstyrelsen därtill förordnad tjänsteman.

4 §.

Hos skogsvårdsstyrelserna äro anställda tjänstemän i enlighet med gällande
personalförteckning.

Annan personal må anställas i mån av behov och tillgång på medel. Vid
bestämmande av anställningsvillkor för denna personal skall skogsvårdsstyrelsen
ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som må av Kungl. Maj :t
eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, av skogsstyrelsen meddelas.

5 §•

Skogsvårdsstyrelse har att årligen

1. till skogsstyrelsen avgiva förslag till inkomst- och utgiftsstater för
verksamheten avseende nästföljande räkenskapsår;

2. till skogsstyrelsen och vederbörande landstingskommun avgiva berättelse
över förvaltningen under näst föregående räkenskapsår; samt

3. enligt vad därom är särskilt stadgat till det centrala riksrevisionsverket
avlämna räkenskaps- och redovisningshandlingar.

6 §•

Skogsvårdsstyrelses medel må ej användas för andra skogar än dem som
stå under styrelsens tillsyn eller för andra uppgifter än sådana som enligt
denna förordning eller eljest gällande bestämmelser tillhöra området för styrelsens
verksamhet.

Skogsvårdsstyrelse må förvärva fastighet, som är till gagn för styrelsens
verksamhet. Avtal om sådant köp må dock ej av styrelsen slutas utan medgivande
av Kungl. Maj:l eller förbehåll om sådant medgivande.

Skogsvårdsstyrelse må ej utan Kungl. Maj :ts medgivande upptaga lån.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1960

7 §•

Ordförande och övriga ledamöter i skogsvårdsstyrelse så ock skogsvårdsstyrelses
tjänstemän äro i utövningen av sina befattningar underkastade
det ansvar och den påföljd, som i allmän lag stadgas om statens ämbetsoch
tjänstemän. I fråga om åtal och disciplinär bestraffning skola föreskrifterna
i 23—28 §§ allmänna verksstadgan den 7 januari 1955 (nr 3) äga motsvarande
tillämpning, dock att de i 23 och 25 §§ meddelade bestämmelserna
icke skola gälla beträffande länsjägmästare.

8 §•

Den som icke åtnöjes med skogsvårdsstyrelses beslut äger, där ej annorlunda
är stadgat, hos skogsstyrelsen söka ändring genom besvär, vilka skola
ingivas till skogsvårdsstyrelsen. Beträffande beslut om tjänstetillsättning
eller förslag därtill skall besvärstiden räknas från den dag, då beslutet tillkännagavs
genom anslag i skogsvårdsstyrelsens lokal.

9 §•

Kungl. Maj:t äger utfärda de närmare föreskrifter angående skogsvårdsstyrelse
som erfordras utöver innehållet i denna förordning.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1960, då förordningen den
30 maj 1941 (nr 350) angående skogsvårdsstyrelser skall upphöra att gälla.

Beträffande Kalmar län skola i stället för stadgandena i 1 § första och
andra styckena samt 3 § nya förordningen bestämmelserna i 1 och 5 a §§
äldre förordningen tillämpas till den 1 januari 1961.

Då ledamot och suppleant i skogsvårdsstyrelse första gången utses enligt
nya förordningen skall tiden för uppdraget bestämmas till den 1 juli 1964.

Vad i äldre förordningen stadgas om revision av skogsvårdsstyrelses förvaltning
och redovisning samt om ersättning till revisorer skall tillämpas
beträffande räkenskaper, som upprättats för tiden till och med den 30 juni
1960.

Beträffande överklagande av beslut, som meddelats före nya förordningens
ikraftträdande, skola äldre bestämmelser tillämpas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1960

7

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
den 11 mars 1960.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lindholm, Kling, Skoglund,
Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Netzén, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter frågor angående
skogsvårdsstgrelsernas organisation och verksamhet, m. m. samt anför följande.

I. Inledning

I beslut den 4 mars 1955 bemyndigade Kungl. Maj :t chefen för jordbruksdepartementet
att tillkalla högst nio sakkunniga för att utreda skogsvårdsverksamheten
i fråga om de enskilda skogarna och därmed sammanhangande
frågor. Med stöd av detta bemyndigande tillkallades samma dag såsom
sakkunniga ledamoten av riksdagens andra kammare ordföranden och chefen
för statens priskontrollnämnd numera direktören E. J. Severin, ordförande,
skogschefen G. Ekman, ledamoten av riksdagens första kammare länsjägmästaren
N. B. Hansson, överdirektören F. L. H. Johansson, överdirektören
numera landshövdingen M. Näslund, verkställande direktören G. Olhammar,
ledamoten av riksdagens första kammare häradsdomaren P.-O.
Pålsson, ledamoten av riksdagens andra kammare lantbrukaren E. V. Staxäng
och förbundsordföranden Ch. Winroth.

De sakkunniga, vilka antagit namnet 1955 års skogsvårdsutredning, har
den 19 september 1958 avlämnat betänkande angående skogsvården å enskilda
skogar (SOU 1958:30).

över betänkandet bär — i vissa fall efter hörande av underordnade eller
andra organ — remissyttranden avgivits av arbetsmarknadsstyrelsen, statskontoret,
riksräkenskapsverket, skolöverstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning,
domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen, rikets
allmänna kartverk, skogsstyrelsen, statens pensionsanstalt, statens lonenämnd,
flertalet länsstyrelser, förvaltningsutskotten i flertalet landsting,
statens skogsforskningsinstitut, skogsvårdsstyrelserna, skogshögkolans la -

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1960

rarråd, hushållningssällskapens förvaltningsutskott, Hushållningssällskapens
förbund, Svenska landskommunernas förbund, Svenska landstingsförbundet,
Sveriges industriförbund, Sveriges lantbruksförbund, Tjänstemännens
centralorganisation, Landsorganisationen i Sverige, Svenska lantarbetsgivareföreningen,
Föreningen Skogsarbeten, Riksförbundet Landsbygdens
folk, Skogsindustriernas samarbetsutskott, Skogssällskapet, Skogsvårdsstyrelsernas
förbund, Sveriges jägmästares och forstmästares riksförbund,
Sveriges lantmätareförening, Sveriges skogsägareförbund, Sveriges
skogsägareföreningars riksförbund samt Värmlands och Västra Bergslagens
skogsarbetsgivareförening.

I ett den 4 november 1959 avlämnat betänkande rörande frågan om sammanslagning
av de båda lantbruksnämnderna i Kalmar län, m. m. har den
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 24 januari 1958 tillkallade sakkunnige,
överdirektören H. C. B. Wetterhall, i enlighet med utredningsdirektiven
bl. a. upptagit frågan om sammanslagning av de båda skogsvårdsstyrelserna
i Kalmar län. I remissyttrandena över betänkandet har här
ifrågavarande spörsmål närmare berörts företrädesvis av statskontoret, riksräkenskapsverket,
lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen samt lantbruksnämnderna,
skogsvårdsstyrelserna och hushållningssällskapen i Kalmar län.

I det följande torde fa lämnas en redogörelse för omförmälda utredningsförslag
samt för innehållet i däröver avgivna yttranden. I anslutning härtill
torde även få anmälas följande av skogsstyrelsen i skilda sammanhang
gjorda framställningar, vilka har samband med de i skogsvårdsutredningens
förslag behandlade spörsmålen.

1. Skrivelse den 17 november 1958 angående medel från skogsvårdsfonden
till åtgärder för återuppbyggnad av skogsbeståndet.

2. Skrivelse den 10 juni 1959 angående ersättning åt lärare för medverkan
vid vissa skogsbrukskurser.

Vidare har i förevarande sammanhang tagits i beaktande en av statens
skogsforskningsinstitut i betänkande den 12 november 1958 redovisad utredning
rörande skogstillståndet hos olika ägargrupper (SOU 1958:45).

I årets statsverksproposition (bil. 11 p. 1—4 och 26) har Kungl. Maj:t
på min hemställan föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild proposition
i ämnet, för budgetåret 1960/61 under driftbudgeten beräkna

a) till Skogsstyrelsen: Avlöningar ett förslagsanslag av 837 200 kr.;

b) till Skogsstyrelsen: Omkostnader ett förslagsanslag av 166 500 kr.;

c) till Bidrag till skogsvårdsstyrelserna: Avlöningar ett förslagsanslag
av 14 217 000 kr.;

d) till Bidrag till skogsvårdsstyrelserna: Omkostnader ett reservationsanslag
av 4 983 000 kr.; samt

e) till Bidrag till vissa skogsbrukskurser m. m. ett förslagsanslag av
3 269 000 kr.

Jag toide nu få återkomma till dessa anslagsfrågor. Härvid kommer jag
även att behandla frågan om statlig kreditgaranti för lån avseende investeringar
i och drift av vissa plantskolor m. m.

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1960

9

n. Behovet av skogsvårdsåtgärder på de enskilda skogarna samt sättet för

åtgärdernas genomförande

Tidigare undersökningar. Såsom bakgrund till i skilda sammanhang framförda
förslag på den skogliga administrationens, skogslagstiftningens och
skogspolitikens områden har vid olika tillfällen gjorts uppskattningar rörande
föreliggande behov av skogsvårdsåtgärder.

År 1944 avlämnade sålunda statens skogsförsöksanstalt, numera statens
skogsforskningsinstitut, till Norrlandskommittén en utredning rörande de
under en 20-årsperiod erforderliga föryngringsåtgärderna i Norrland. Kompletterad
med en av anstalten gjord överslagsberäkning för södra och mellersta
Sverige och i övrigt något överarbetad publicerades utredningen bl. a.
i »Redogörelse för länsjägmästarföreningens frö- och plantutredning» utgiven
av skogsstyrelsen år 1945.

1944 års skogsvårdsstyrelseutredning lät göra en ingående undersökning
av åtgärdsbehovet på de enskilda skogarna, varvid utnyttjades såväl riksskogstaxeringens
och de s. k. vedskogsinventeringarnas resultat som särskilda
utredningar och inventeringar utförda av skogsvårdsstyrelserna. I
utredningens betänkande redovisades emellertid ej atgärdsbehoven som sadana
utan endast den vidarebearbetning av materialet, som uttrycktes i form
av behövliga arbetsinsatser från skogsvårdsstyrelsepersonalens sida för genomförande
av det skisserade åtgärdsprogrammet.

Statens skogsforskningsinstituts utredning angående skogstillståndet hos
olika ägargrupper. Samtidigt med att 1955 års skogsvårdsutredning tillkallades
uppdrogs åt statens skogsforskningsinstitut att på grundval av riksskogstaxeringens
material utreda frågan om tillståndet hos vårt lands skogar,
fördelade på skilda ägargrupper. Skogsvårdsutredningen anför i en i utredningsbetänkande!
lämnad förhandsredogörelse för institutets beräkningar
bl. a. följande.

Beräkningarna grundar sig på tredje riksskogstaxeringens material från
åren 1953—1955 samt 1956 års avverkningsberäkning, av institutet utförd åt
Södra Sveriges skogsindustriutredning. Materialet har uppdelats på åtta regioner
och inom dessa på två eller tre höjdzoner. Region I omfattar Norrbottens
och Västerbottens län, region II Västernorrlands län, landskapet Jämtland
samt Härjedalsdelen av övre Ljungdalens kommun, region III Härjedalen
med nämnt undantag samt Gävleborgs och Kopparbergs län, region IV
Värmlands, Örebro, Västmanlands, Uppsala, Stockholms, Södermanlands, Östergötlands,
Skaraborgs, Älvsborgs, Jönköpings, Kronobergs och Kalmar län
samt region V återstoden av Sydsverige inkl. Gotland. Ur ägaresynpunkt har
särhållits huvudgrupperna allmänna skogar, bolagsskogar och övriga enskilda
skogar. Bedömningen av åtgärdsbehoven har anknutits till arealerna inom
olika liuggningsklasser enligt det vid taxeringen gällande schemat.

Beräkningen av erforderliga föryngringsåtgärder, som avser en tidrymd av
20 år, har tillgått på följande sätt.

Det har antagits, att all vid taxeringstillfället befintlig kalmark och gles
plant skog behöver bli föremål för skogsodling genom sådd eller plantering,
varvid man bortsett från möjligheten att en del av kalmarken kan tänkas bli

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1960

föryngrad utan åtgärder. Den nytillkommande föryngring sy tan grundar sig
på 1956 års avverkningsberäkning. Hela ytan föreslås till behandling med
undantag för fem årshyggen inom region I och II, fyra årshyggen inom region
III och två årshyggen inom region IV och V. Inom olika vegetationstyper,
trädbestånd och höjdområden liar regionvis viss del av den till behandling
avsedda arealen anslagits till sådd, plantering, markberedning eller naturlig
föryngring. Hyggesrensning har föreslagits på de arealer kalmark där
behov härav registrerats vid taxeringen samt å 70 procent av den nytillkommande
föryngringsyta, som ej brännes. Hyggesbränning föreslås på viss del
av nytillkommande föryngringsyta med växlande procenttal för olika vegetationstyper
och regioner. Å de ovan nämnda från återväxtåtgärder undantagna
årshyggena har inga som helst åtgärder föreslagits. All efter sådd,
markberedning eller naturlig föryngring uppkommen plantskog beräknas bil
plantröjd vid i genomsnitt tio års ålder.

En jämförelse mellan tillämpade principer vid denna åtgärdsberäkning
och vid den tidigare redovisade beräkningen av år 1944 visar att en större
del av den nytillkommande föryngringsytan nu beräknas vara i behov av
skogsodling. Plantering har getts ett större — i vissa fall betydligt större —
utrymme än vid den tidigare utredningen. Detsamma gäller markberedning
under fröträdsställning, vilken inom vissa regioner anses kunna ifrågakomma
såsom föryngringsmetod på en fjärdedel av den nytillkommande arealen.
Markberedning för självsådd tillämpas f. n. i betydligt mindre omfattning
och en tillämpning av institutets förslag skulle alltså innebära en ej obetydlig
omläggning av föryngringsmetoderna, särskilt som det påpekas att även
de av institutet angivna markberedningsarealerna sannolikt är underskattade.
Institutets förslag, som i förhållande till nuvarande praxis innebär starkt
ökad sådd på bekostnad av plantering, torde få ses mot bakgrunden av institutets
hittillsvarande erfarenhet att sådd åtminstone i Norrland i allmänhet
givit säkrare och bättre resultat till billigare pris än plantering.

I 1944 års återväxtprogram beräknades skogsodlingsbehovet på befintlig
kalmark och gles plantskog till 1 458 400 ha i hela landet. Då den nu redovisade
undersökningen upptar 1 550 000 ha eller sex procent mer, ligger det
nära till hands att häri se en försämring av tillståndet. Skillnaden beror emellertid
väsentligen på vissa skiljaktigheter i redovisningsmetoden.

Trots att en ej obetydlig del av den nytillkommande föryngringsytan föreslås
obehandlad, innebär skogsforskningsinstitutets utredning att avsevärt
ökade arealer bör bli föremål för behandling. Orsaken är främst att 1956 års
avverkningsberäkning för Norrland föreslår avsevärt större föryngringshuggningar
(över en procent av skogsmarksarealen årligen ) än den i brist på aktuellt
taxeringsmaterial försiktiga beräkningen år" 1944 (0,38 procent). Enligt
skogsforskningsinstitutets förslag skulle årligen 0,96 procent av den
totala skogsmarksarealen i landet bli föremål för något slag av återväxtåtgärder,
varvid eftersläpningen på befintliga kalmarker beräknas bli inhämtad
på 20 år.

Till de av institutet beräknade skogsodlingsbehoven, som avser egentlig
skogsmark, bör läggas skogsodling på sådan åker och betesmark, som koinmer
att omläggas till skog under perioden. På skogsvårdsutredningens begäran
har läns jägmästarna i samråd med lantbruksnämnderna uppskattat detta
skogsodlingsbehov. Uppgifterna är mycket växlande med en lägsta siffra
av 300 ha (Gotlands och Norrbottens län) och en högsta av 30 000 ha (Värmlands
län). Totalt beräknas ca 180 000 ha komma att inom en 20-årsperiod
läggas igen. Då endast plantering torde bli aktuell på dessa marker kommer
den av institutet beräknade planteringsarealen härigenom att höjas med ca
tio procent.

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1960

Länsjägmästarnas svar å rundfråga i anslutning till skogsforskningsinstitutets
utredning. I en rundfråga lät skogsvårdsutredningen inhämta länsjägmästarnas
uppfattning rörande möjligheterna att genomföra ett åte^äxtprogram
efter de riktlinjer, som skogsforskningsinstitutet angivit. I sin redogörelse
för de inkomna svaren anför utredningen bl. a. följande.

Endast länsjägmästarna i Värmlands, Örebro, Kopparbergs, Gävleborgs,
Västernorrlands och Norrbottens län synes acceptera den av skogsforskningsinstitutet
beräknade förskjutningen mot ökad sådd. Från södra och mellersta
Sverige framföres dessutom nästan genomgående den uppfattningen, att institutet
alltför optimistiskt bedömt möjligheterna till naturlig föryngring
med eller utan markberedning å den nytillkommande föryngringsytan. Som
skäl för sin mera pessimistiska bedömning av utsikterna till naturlig föryngring
och för sin uppfattning i plantering-sådd-frågan anger länsjagmastarna
bl. a. följande: Under rätt lång tid måste föryngringshuggningarna
"öras i bestånd, som ej från början skötts metodiskt och vars marktillstånd
därför ej är lämpat för naturlig föryngring. Riklig förekomst av sådana marker,
som är benägna för uppfrysning och därför ej lämpar sig för sadd eller
markberedning. Försommartorkan i östra Sverige minskar möjligheterna att
där utnyttja sådd. Även vid skickligt gjorda huggningar är benägenheten för
gräsbindning och ogräsinvasion på många marker stor. Det bedömes bil svart
att mera allmänt få de plantröjningar utförda, som blir nödvändiga om sådder
och naturliga föryngringar skall ge samma värdeproduktion som planterade
bostånd.

Som viktigaste skäl anföres dock att det synes praktiskt omöjligt att till
rimligt pris anskaffa de frökvantiteter, som erfordras vid eu starkt utökad
såddareal. Detta gäller främst tallfröet, icke minst i Norrlands höjdlägen.

Skogsvårdsutredningen. Utredningen anför i en sammanfattning rörande
behovet av skogsvårdsåtgärder i huvudsak följande.

Kalmarksarealen eller rättare den under föryngring liggande arealen är
enligt tredje riksskogstaxeringen (åren 1953—1955) 5,7 procent av landets
samlade skogsmarksareal. Det är samma procentuella andel som vid andra
riksskogstaxeringen, men i de skilda regionerna har utvecklingen varit olika.
Inom de nordliga regionerna I—III har föryngringsarealen ökat, medan
den i regionerna IV och V minskat. Tillgängliga siffror gör det icke möjligt
att analysera förändringarna med uppdelning efter ägargrupp.

En föryngringsareal av 5,7 procent synes vid första påseende ej särskilt
stor. Vid självföryngring räknar man i södra och mellersta Sverige med
ioryngringstider på tre—fem år och i landets nordligare delar fem tio år.
Detta motsvarar föryngringsarealer på ungefär iika många procent. Vid
skogskultur genom sådd eller plantering är föryngringstiderna avsevart
kortare och kan vid användning av äldre plantor stundom helt bortfalla.

AU den redovisade föryngringsarealen ändock innefattar eu ej obetydlig
eftersläpning i återväxtarbetet beror främst på följande förhållanden. Åtskilliga
kalmarkers ålder går utöver de ovan angivna normala föryngringstiderna
utan alt tillfredsställande självföryngring infunnit sig eller kulturåtgärder
vidtagits. Kalmarksarealerna är mycket ojämnt fördelade på skilda
fastigheter.'' Detta har helt naturligt ej kunnat registreras vid riksskogstaxeringens
fältarbete, men det är allmänt bekant från skogsvårdsstyrelsernas
arbete, atl på enskilda driftenheter kan kalmarksarealen växla från
0 till kanske 40 ä 50 procent. Då varje sådan enhet ur skogshushållningssvnpunkt
måste bedömas för sig, blir följden afl alla kalmarksarealer, som

12

Kungl. Maj. ts proposition nr 106 år 1960

överstiger det för olika lägen antagna normalvärdet, måste betraktas som
icke normal kalyta. Tillsammans med de förut nämnda onormalt gamla kalmarkerna
representerar sistnämnda marker den egentliga eftersläpningen
på detta område. o o in

En måhända ännu större brist på återväxtområdet utgör de tidigare nämnda
glesa plantskogarna, både de som medtagits i skogsforskningsinstitutets
åtgärdsplan och en del andra med något bättre slutenhet.

Vad gäller den för beståndens framtida utveckling så avgörande plantoch
ungskogsvården synes det av institutets beräkningar uppenbart, att
stora ackumulerade röjningsbehov föreligger överallt i landet, trots att intresset
för sådana arbeten under senare år varit i starkt stigande.

Detsamma^ gäller i stort sett även gallringshuggningarna i de egentliga
gallringsbestånden. Inom denna sektor är dock eftersläpningen ganska varierande
i olika landsändar och synnerligen markant i Norrland.

Skogsforskningsinstitutets åtgärdsförslag bör enligt utredningens mening
tills vidare i stora drag kunna tjäna som vägledning för skogsvårdsarbetet.
När det gäller återväxtåtgärderna har institutet utgått från att återhämta
eftersläpningen under en 20-årsperiod. Emellertid beräknas ett växlande antal
årshyggen (två—fem) stå kvar obehandlade vid periodens slut. Detta innebär,
att fortfarande ungefär fem procent av skogsmarksarealen skulle ligga
under föryngring vid periodens slut. Man får dock utgå från att föryngrmgsarealen
då är mera jämnt fördelad på olika fastigheter. Den föreslagna
20-årsperioden kan utredningen för sin del acceptera som arbetshypotes,
ehuru det vore önskvärt att snabbare få återväxtarbetena i balans. Inom vissa
delar av landet torde så också komma att ske, om frö- och plantförsörjmngsfrågorna
löses.

I fråga om återväxtarbetenas omfattning har institutet ej räknat med att
självsådd eller andra mindre krävande föryngringsmetoder skulle kunna utnyftjas
på den befintliga kalmarksarealen. Detta svnes utredningen vara en
rätt pessimistisk bedömning, men å andra sidan förefaller det ej nödvändigt
att lämna så stor del av den nytillkommande föryngringsytan utan behandling
under perioden, som institutet antagit. De jämkningar av programmet,
som utredningen skulle vilja göra med anledning härav, kan måhanda
uppväga varandra så att skogsodlingsbehovet ej förändras. Det föreslagna
behovet av hyggesrensningsåtgärder förefaller vara något underskattat
vid jämförelse med de f. n. årligen verkställda hvggesrensningarna. Det
ar dock icke utan vidare klart, att en sådan jämförelse kan göras utan vederbörligt
hänsynstagande till alla övriga skiljaktigheter mellan en beräkning
för framtiden och en tillämpad praxis.

Vid bedömningen av den lämpliga och troliga fördelningen mellan olika
föryngringsmetoder måste avseende fästas vid länsjägmästarnas uttalanden.
Utredningen utgår därför från att skogskulturer trots de ökade kostnaderna
kommer att under den närmaste tiden utnyttjas i något större utsträckning
an vad institutet beräknat och likaledes att de ej kommer att i större grad
förandras med avseende på den fördelning mellan plantering och sådd som
t. n. ar vanlig i olika trakter.

Med nämnda jämkningar anser utredningen att skogsforskningsinstitutets
atgärdsforslag bör kunna tjäna som program för återväxtarbetena under
den narmaste 20-arsperioden.

När det gäller de beståndsvårdande åtgärderna, ansluter sig utredningen
hett till institutets bedömning, som innebär eu mycket stark intensifiering
av röjningsarbetena, särskilt de tidigt insatta. Även övriga gallrin^shuggmngar
bör enligt utredningen utföras i ungefär den omfattning insiilutets

13

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1960

beräkningar visar. I fråga om de s. k. första gallringarna, vid vilka utfallet
till stor del består av virke under normal massavedsdimension, ävensom när
det gäller gallring i björkbestånd är utredningen emellertid medveten om
att man knappast kan — även med intensiv propaganda — få sådana huggningar
utförda i önskvärd omfattning inom områden, där avsättningen för
klenvirke är dålig. Intensifiering av de tidiga gallringarna är lika mycket
ett avsättningsproblem som en skogsvårdsfråga. I viss mån gäller detsamma
gallringar i unga tallskogar inom trakter med osäker avsättning för sulfatved.

Den föreslagna ökningen av gallringshuggningarna innebär, att inom de
flesta länen en större areal årligen bör bli föremål för gallring. Huruvida uttaget
av gallringsvirke därigenom kommer att öka i samma proportion som
ga Iringsarealen synes utredningen mera ovisst.

I fråga om dikningsverksamheten har skogsforskningsinstitutet ej framlagt
någon tidsplan. Utredningen finner det ej heller nödvändigt att på den
punkten uttala sig för någon viss takt i torrläggningsarbetenas framskridande.
Under senare år har skogsmarkernas vattenförsörjningsproblem kommit
att diskuteras utifrån delvis andra synpunkter än tidigare. Frågan om torrläggningsföretagens
eventuella skadliga biverkningar för omgivande fastmarker
bär kommit under debatt. Det synes under sådana förhållanden bäst
att icke forcera torrläggningen av de kvarvarande sumpmarkerna på våra
skogar utan koncentrera dikningsingreppen på de fall, där man säkert kan
bedöma, att fördelarna klart överväger nackdelarna. Skogsutdikningen synes
ej heller — annat än lokalt — tillhöra de mest angelägna skogsförbättringsarbetena
så länge stora brister kan konstateras i fråga om vården av de
produktiva skogsmarkerna och deras bestånd. Icke minst torde på de redan
torrlagda sumpmarkerna finnas mycket omfattande arbetsuppgifter i form
av eftersatta röjningar och gallringar.

Utredningen uttalar avslutningsvis att man bör söka upphämta eftersläpningen
i avseende på återväxtarbeten inom 20 år och att starkt intensifierade
ungskogsröjningar, på vissa håll innebärande en flerdubbling av de årliga
röjningsarealerna, bör igångsättas snarast möjligt för att därigenom
minska produktionen av lågvärdigt klenvirke och öka skogsproduktionens
lönsamhet. Inom större delen av landet gäller att även den årliga gallringsarealen
bör ökas och att större arealer årligen bör föryngras ej minst genom
avveckling av restskogar och övermogna bestånd, ökade gallringar och föryngringshuggningar
betyder större avverkningskvantiteter. Förutsättningen
för genomförande av programmet i denna del är därför ökade avsättningsmöjligheter
genom stegrad inhemsk förbrukning och export samt därav föranledd
utbyggnad av skogsindustrien. Inom vissa delar av landet erfordras
dessutom en utbyggnad av skogsbilvägnätet om de ur skogsvårdssynpunkt
önskvärda huggningarna skall kunna ske med skäligt ekonomiskt netto.

Det framlagda åtgärdsprogrammet siktar ett bra stycke längre än att uppfylla
skogsvårdslagens krav. Å andra sidan är det ej frågan om några mer
eller mindre verklighetsfrämmande planer på överlag idealiskt skötta skogar.
Så omfattande är icke programmet. Vad som åsyftas är eu lyftning på bred
front av skogsvården upp till en nivå, vilken närmar sig den, som f. n. tillämpas
på välskötta skogar.

14

Kungl. Maj. ts proposition nr 106 år 1960

Ett sådant mål bör enligt utredningens mening vara uppnåeligt inom överskådlig
tid om samhällets och de enskilda skogsägarnas krafter inriktas därpå.
Det finns därför ej skäl att begränsa det uppställda målet, utan det framlagda
programmet bör få utgöra riktpunkt för strävandena. I den mån samhällets
gemensamma resurser måste tagas i anspråk för att målet skall kunna
uppnås, bör de anförda synpunkterna vara vägledande.

Yttrandena. Vad skogsvårdsutredningen anfört beträffande behovet av
skogsvårdsåtgärder på de enskilda skogarna har lämnats
utan erinran av flertalet remissorgan. Skogsindustriernas samarbetsutskott
och Sveriges skogsägareförbund ställer sig emellertid tveksamma inför
den av utredningen lämnade redovisningen för åtgärdsbehovet. Skogsägareförbundet
anför för sin del följande.

Utredningen grundar sina beräkningar och överväganden om den framtida
omfattningen av skogsvårdsarbetena i de enskilda skogarna på en av
statens skogsforskningsinstitut verkställd undersökning över behovet av föryngringsbefrämjande
och beståndsvårdande åtgärder ävensom dikningsarbelen
i landets skogar. Beräkningarna baseras på tredje riksskogstaxeringens
material från åren 1953—1955 samt på en av institutet för Södra Sveriges
skogsindustriutredning utförd awerkningsberäkning av år 1956. Då emellertid
denna sistnämnda beräkning i väsentliga delar förutsätter en radikal omläggning
av hittills tillämpade principer, och beräkningarna i övrigt i alltför
hög grad synes fotade på biologiska grundvalar med åsidosättande av de begränsade
ekonomiska betingelser, som mångenstädes är för handen och som
dock är avgörande för intensiteten i skogsvården, finner förbundet anledning
ifrågasätta om icke det åtgärdsprogram, varpå utredningen i fortsättningen
bygger sina överväganden, är i någon mån överdimensionerat.

SkogshögsJcolans lärarråd framhåller, att det skulle ha varit värdefullt med
en undersökning, som riktats just mot den skogsägargrupp som är att karaktärisera
såsom klart försumlig. Först om man får en god uppfattning av
frekvensen av de olika orsaker, som ligger bakom denna skogsägargrupps
bristande skogsskötsel, äger man en säker grund för att rekommendera åtgärder.

De i betänkandet framlagda förslagen i fråga om genomförandet
av erforderliga skogsvårdsåtgärder har tillstyrkts eller lämnats
utan erinran av de flesta remissorganen. Vad gäller den allmänna uppläggningen
av åtgärdsprogrammet framhåller arbetsmarknadsstyrelsen såsom
önskvärt att en planering av åtgärderna verkställes i så god tid att programmets
genomförande kan ske i ett snabbare tempo under tider av god tillgång
på arbetskraft. Att olika slag av skogsförbättringsarbeten finns tillgängliga
för anvisning av arbetskraft vid sysselsättningssvårigheter är ur styrelsens
synpunkt även av stor betydelse för beredskapsplaneringen mot arbetslöshet.
Skogsstyrelsen ansluter sig till utredningens uppfattning att skogsforskningsinstitutets
åtgärdsprogram med av utredningen föreslagna jämkningar
bör tills vidare tjäna som allmän riktpunkt för skogsvårdsarbetet.

15

Kungl. Maj.is proposition nr 106 år 1960

Några remissinstanser, däribland länsstyrelsen i 1 ästernorrlands län och
Sveriges skogsägareföreningars riksförbund uttalar, att åtgärdsprogrammets
genomförande är avhängigt en mångfald faktorer, såsom avsättningsfrågor
och virkespriser, arbetskrafttillgång och arbetskostnader, tillgången på frö
och plantor, vägförhållandena i skogarna etc. I detta sammanhang understryker
Landsorganisationen i Sverige utredningens uttalande att en förbättrad
skogsvård förutsätter en utbyggnad av skogsindustriens kapacitet för att
skogsägarna skall kunna finna avsättning för de ökade virkesmängder, som
framkommer genom den nödvändiga ökningen av gallringen och avvecklingen
av restskogar och övermogna bestånd. Vad särskilt gäller avsättningen
av gallrings- och avfallsvirket föreslår flera av remissorganen ökad användning
av flis såsom bränsle.

I fråga om detaljerna i åtgärds program in et har erinringar
framförts av några remissorgan. Domänstyrelsen anför sålunda följande.

Hela den nytillkommande föryngringsytan har föreslagits till behandling,
dock med undantag för fem årshyggen i norra Sverige, fyra i södra Norrland
och Dalarna samt två i de övriga delarna av landet, detta för att möjliggöra
hyggesmognad. Denna åtgärd är tveeggad därför att marktillståndet i många
fall försämras om behandlingen uppskjutes. Det är merendels fördelaktigt
att snarast möjligt vidtaga erforderliga åtgärder. Man får dock räkna med
en viss behandlingstid, och inom domänverket beräknas tre, två resp. en
årsyta ständigt ligga under behandling.

Hyggesrensning har föreslagits på 70 procent av den nytillkommande föryngringsytan,
som avses att ej brännas. Om man i hyggesrensningen inräknar
hormonbehandling av icke önskvärd lövvegetation, torde hyggesrensning
endast i undantagsfall kunna undvaras på föryngringsytorna. I domänverket
behandlas normalt hela föryngringsytan med hyggesrensning. ^

Förslaget innebär starkt ökad sådd på bekostnad av plantering. Såvida
icke mycket billigt frö kan erhållas, är sådden ingalunda så litet kostnadskrävande
som i många fall gjorts gällande. Vidare är sådden icke användbar
på vissa vegetations- och marktyper. Sådden kräver sex å sju gånger mera
frö än plantering, varför det möter stora svårigheter alt fylla fröbehovet.
Även om kottinsamlingen kan rationaliseras, förefaller institutets bedömning
på denna punkt väl optimistisk. Kottillgången måste uppnå en viss nivå
för att insamling skall kunna ske, och vidare är det icke möjligt att taga till
vara all kött som finns ett visst år.

För vegetationstypen »lavtyp» har föreslagits sådd och plantering i viss
omfattning. Med få undantag torde lavtypen kunna föryngras på naturlig
väg. Kultur på denna vegetationstyp möter dessutom ofta svårigheter.

Proportionerna mellan å ena sidan sådd och plantering och å andra sidan
övriga föryngringsåtgärder är givetvis svåra att fastställa och varierar avsevärt
mellan olika ägarkategorier. Under åren 1955—1957 färdigbehandlades
med föryngringsåtgärder årligen i medeltal 97 procent av den årsyta,
som av utredningen beräknats för domänverket. Därav utgjordes dock
knappt .''50 procent av sådd och plantering eller mindre än hälften jämfört
med utredningens förslag. Man kan därav dra den slutsatsen, att behandlingen
av den föreslagna föryngringsytan går alt genomföra, men att möjligheterna
till självföryngring underskattats av institutei. På redan befintlig
kalmark har institutet enbart föreslagit sådd och plantering. Erfarenheterna
från domänverkets ålgärdsinventcring visar, att mindre krävande för -

16 Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1960

yngringsmetoder bör till en del kunna ersätta sådd och plantering på dessa
inarker.

Beträffande beståndsvården visar röjningen den största eftersläpningen,
men den är enligt erfarenheterna inom domänverket tämligen lätt att inhämta
jämfört med eftersläpningen i föryngringsåtgärderna. Under senare
tid har årligen inom domänverket röjts drygt en procent av skogsmarksarealen;
eftersläpningen har redan inhämtats inom vissa delar av Norrland.
Betydligt allvarligare ställer det sig med gallringarna, emedan det inom
vissa områden i hög grad är ett avsättningsproblem, vilket även framhållits
av utredningen. Ett absolut villkor för genomförande av gallringsprogrammet
är att industrien utbygges till erforderlig kapacitet.

Vad beträffar skogsdikningen och de därmed förknippade problemen,
måste domänstyrelsen konstatera, att skogsforskningsinstitutets utredning
tyvärr icke ger någon uppfattning om vilka områden som lämpligen står
till förfogande för dylika förbättringsåtgärder.

Undersökningar inom domänverket ger vid handen, att på kronoskogarna
finns endast omkring 25 000 ha, som kan betecknas som dikningsvärda,
vilket utgör omkring tio procent av motsvarande areal för allmänna skogar
enligt institutets utredning. Därav framgår, enligt styrelsens mening, att
arealen av dikningsvärda marker synes mångdubbelt överskattad. Mot vad
skogsvårdsutredningen anfört angående dikningsverksamheten har styrelsen
dock intet att erinra.

I förevarande sammanhang uttalar Mellersta Västerbottens skogsägareförening
och Skel efteortens skogsägareförening i särskilt yttrande, vilket
såsom bilaga fogats till länsstyrelsens i Västerbottens län utlåtande, följande.

Beträffande det i betänkandet angivna behovet av skogsvårdande åtgärder,
som skogsforskningsinstitutet anger, kan man dock anmärka, att framställningssättet
i viss mån är missvisande, då det icke återger den dagsaktuella
situationen. Man har jämfört åtgärdernas omfattning under en tioårsperiod
före sista riksskogstaxeringens tre första år (åren 1953—1955) med en 20-årsperiods åtgärdsbehov efter taxeringstillfä let. Genom detta framställningssätt
kommer den mycket starka utvecklingen av skogsvårdsåtgärdernas
omfattning under och efter tioårsperioden före taxeringen icke till synes.
Sålunda föreslår skogsforskningsinstitutet en sjudubbling av röjningsarealen
inom region I från 0,1 till 0,7 procent av den produktiva skogsmarksarealen
på bondeskogarna. Bondeskogarna inom Västerbottens län omfattar
ca 1,3 milj. ha och 0,7 procent härav är ca 9 100 ha. År 1957 röjdes emellertid
på detta läns bondeskogar 10 107 ha enligt den av skogsstyrelsen publicerade
statistiken, som för bondeskogarna ju endast omfattar de röjningar,
som kommit ti 1 skogsvårdsstyrelsens kännedom. Redan år 1957 röjdes således
en något större areal än vad skogsforskningsinstitutet föreslagit årligen
skola röjas under 20-årsperioden efter taxeringstillfället, vilket står i
hjärt kontrast till den sjudubbling av omfattningen på röjningarna som
institutet rekommenderar. Även beträffande gallring och föryngringshuggning
torde motsvarande tendens föreligga.

Frågan om avvägningen mellan å ena sidan sådd och å andra sidan plantering
har föranlett uttalanden bl. a. av statens skogsforskningsinstitut samt
vissa skogsvårdsstgrelser. Skogsforskningsinstitutet anför bl. a. följande.

Utredningens ståndpunktstagande i fråga om fördelningen mellan sådd
och plantering, som främst dikterats av knappheten på frö, innebär i för -

17

Kungl. Maj. ts proposition nr 106 år 1960

hållande till institutets förslag en ökning av planteringen på såddens bekostnad.
Institutet får i detta sammanhang erinra om att planteringarna
givit avsevärt sämre resultat än sådderna enligt föreliggande försöksresultat
från Norrland. En omfördelning i ovan antydd riktning maste kartor i
dagens läge, åtminstone för Norrlands vidkommande, inge vissa betänkligheter.

Skogsvårdsstyrelsen i Kronobergs län tillkännager som sin uppfattning
att inom Kronobergs län en förskjutning kan väntas från sådd mot plantering
i jämförelse med skogsforskningsinstitutets förslag. Skogsvårdsstyrelsen
i Västerbottens län anser, att den f. n. inom länet tillämpade avvägningen
mellan sådd och plantering bör bibehållas, medan skogsvårdsstyrelsen i
Norrbottens län uttalar, att valet av föryngringsmetod helt bör ankomma på
vederbörande skogsvårdsstyrelse.

Vad gäller finansieringen av åtgärdsprogrammet uttalas
särskilt från norrlandshåll att ökat stöd från det allmänna i form av
statsbidrag och lån kommer att erfordras till framför allt de mera långsiktiga
åtgärderna.

Slutligen för skogshögskolans lärarråd på tal frågan om en åtstramning
i tillämpningen av skogsvårdslagen såsom ett led i strävandena att förbättra
tillståndet på de enskilda skogarna.

III. Skogsvårdsarbetets organisation

Skogsvårdsutredningen. Utredningen lämnar inledningsvis en statistisk
redogörelse för det privatägda skogsbruket, varmed utredningen förstår de
enskilda skogarna exklusive aktiebolagens, och anför därvid bl. a. följande.

Enligt 1951 års jordbruksräkning äges omkring 240 000 fastigheter omfattande
nära 9 milj. ha skogsmark av enskilda personer och brukas såsom
kombinerade jordbruk och skogsbruk. Härtill kommer ca 48 000 privatägda
skogsfastigheter om 2,5 milj. ha, som antingen helt saknar jordbruk,
har en åkerareal mindre än 0,26 ha eller tillhör fastigheter vars
jordbruk är utarrenderade. Medelarealen skog på de kombinerade brukningsenheterna
är något under 40 ha och på Övriga drygt 50 ha. Inom
skilda landsdelar är fastighetsbeståndets sammansättning rätt vaxlande.
Så är t. ex. medelarealen skog per brukningsenhet inom region I (ovre
Norrland) 62 ha, inom region II (mellersta Norrland) 64 ha, mom region
III (nedre Norrland och Dalarna) 41 ha, inom region IV (Mellansverige
och Småland) 33 ha och inom region V (södra och vastra kustlanen) 21
ha. Även om justering göres för skillnad i produktionsförmåga inom olika
delar av landet är den genomsnittliga skogstillgången per brukningsenhet
något större i de nordliga landsdelarna. Ett annat intressant förhållande
är att arealen skog, som ej drives i kombination med jordbruk, är förhållandevis
minst i regionerna I och V, alltså den nordligaste och den sydligaste,
och omfattar där 11—15 procent av den sammanlagda arealen privatskog.
Inom övriga regioner har ej mindre än 25 28 procent av den pri vatägda

skogen denna karaktär. , _ . . .

Den pågående rationaliseringen medför, att antalet brukningsenheter
inom jordbruk och skogsbruk varje år minskar. Helt allmänt galler, alt

2 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 106

18

Knngl. Maj. ts proposition nr 106 år 1960

genom rationaliseringen minskas antalet brukningsenheter under 15 ha

U?dei’ 10 h\!ker)’ medan en ökning av antalet medelstora
brukningsenheter ager rum. Man har därför anledning räkna med att även

a,^alet ^ dr unVnS,ta sk°gsfastlgheterna minskar och att medelarealen
skog per tastighet okar.

rQ*f°rtåt I00,00® fyck5n Privatägda skogliga brukningsenheter — motsvaande
en tredjedel av det totala antalet men endast 4,5 procent av arealen

25 a5rnSa5lond1annminudr^r ll\a'' Arealmässigt betyder storleksgrupperna
2o oO, 50—100 och 100—200 ha mest med omkring 60 procent av hela
ar„eaifen- 1 areaIgrupperna over 200 ha återfinns 2,3 procent av antalet fastigheter,
men ej^mindre an ca en fjärdedel av skogsarealen. Denna grupp

stXfJ ral0t, obestamda kategorien godsskogar men även av andra

storre skogstastigheter, som ej har godskaraktär.

Utredningen anför vidare, att förutsättningarna för skogsägarens egna
insatser i skogsbruket är beroende av brukningsenhetens storlek. På de
mindre privatskogarna är det naturligt att ägaren ensam eller med hjälp
av familjemedlemmar utför det mesta arbetet. Ju större skogsbruket eller
det kombinerade företaget jordbruk-skogsbruk är, desto mera blir ägaren
ledare och förvaltare, medan arbetet till allt större del utföres av anställda.
Men det finns även en annan skiljelinje. Medan flertalet skogsägare
bebor och brukar sina tastigheter och för sin försörjning är beroende av
sin skog, finns det åtskilliga skogsägare, som huvudsakligen sysslar med
annan verksamhet och för vilka skogsbruksarbetet endast är en bisyssla.
Många bebor ej ens sin fastighet. Möjligheterna att kontinuerligt och i detalj
följa skogsbruket kan för sådana skogsägare vara mindre goda.

I fråga om självverksamheten inom privatskogsbruket anför utredningen,
att denna icke kan ges ett entydigt innehåll för de skiftande ägarkategoiierna
inom nämnda skogsbruk. När det gäller de mindre och medelstora
skogsfastigheterna är det naturligt, att självverksamheten tar sig uttryck i
ägarens och hans husfolks personliga arbete i skogen. Många gånger gäller
det därvid främst att överväga en omdisposition av arbetsinsatsen mellan
olika grenar av verksamheten på egendomen. Av naturliga skäl har jordbruket
av gammalt haft prioritetsrätt till arbetskraften. Med skogsbrukets ökade
betydelse för gårdarnas ekonomi bör följa en omprövning inom ramen för
tillgängliga resurser av förhållandet mellan jordbruket och skogsbruket i
fråga om såväl arbetsinsats som kapitalinsats. En sådan omprövning torde
ännu ej ha ägt rum på alla fastigheter.

Ju större en egendoms skogsproduktion är desto mindre betydelse relativt
sett får skogsägarens personliga arbetsinsats vid skogsarbetenas direkta
utförande. Men i princip gäller även här, att ägaren bör se till att
tillräcklig arbetskraft och tillräckligt kapital dirigeras till skogsbruket,
så att skogens produktionsförmåga tillfredsställande utnyttjas. Detsamma
gäller skogsbruk, vars ägare har annan verksamhet som huvudsyssla, och
även de stora skogsarealer, som äges kollektivt och alltså helt förvaltas av
anställd personal, t. ex. skogar tillhöriga aktiebolag samt kommuner av
olika slag.

Utredningen finner därför att det krav, som alltjämt kan och bör ställas

19

Kungi. Maj. ts proposition nr 106 år 1960

på ägarna och förvaltarna av enskilda skogar, är att de känner sitt ansvar
för att de produktiva krafter, som genom äganderätten till skogarna står
till deras förfogande, utnyttjas på bästa sätt. Därjämte måste krävas förmåga
till självständiga initiativ när det gäller behövliga insatser på skogsvårdens
område, så att inte arbetena för skogskapitalets vidmakthållande och
förkovran till väsentlig del skall behöva vara beroende av skogsvårdsorganens
påstötningar och ingripanden. Ägarnas ansvar för skogarnas rätta
utnyttjande kan inte begränsas till den rent skogliga sidan av saken. Det
måste omfatta även en känsla av ansvar för den arbetskraft, som är knuten
eller behöver knytas till skogsbruket. Sådana krav måste uppfyllas på
säkerhet och kontinuitet i anställningen samt på anställnings-, arbets- och
levnadsvillkor i övrigt, som är jämförbara med andra arbetargruppers.

Utredningen konstaterar vidare, att skogsbrukets stora betydelse för jordbruksfastigheterna
blivit fullt klar först under senare decennier. Intresset
och förståelsen för skogsvården är visserligen i stigande och självverksamheten
ökar på många håll, men ännu återstår mycket att göra, innan
skogsägarna allmänt kommit till insikt om vad det nya läget kräver i fråga
om insatser i skogsbruket. Undervisning och upplysning i ökad utsträckning
måste här till. Skogsägareföreningarna har under senare år startat
en mera aktiv verksamhet på skogsvårdens område. Arbetsfältet är emellertid
så stort att några omfattande resultat av verksamheten ännu ej kan
redovisas.

Utredningen understryker vikten av att de åtgärder, som det allmänna
och skogsägarnas organisationer vidtager för att hjälpa skogsägarna, ej
uppluckrar dessas känsla av ansvar eller minskar deras initiativkraft och
aktivitet på skogsvårdens område utan i stället stärker dem i dessa avseenden.
I viss utsträckning kan utvecklingen emellertid väntas leda till att
en stigande andel av de direkta skogsarbetena kommer att utföras av skogsägarnas
organisationer eller av privata entreprenörer. Särskilt torde så bli
fallet inom vissa trakter, där rationaliseringen av jordbruket minskar arbetskrafttillgången
och den kvarvarande personalen blir strängt upptagen
av jordbruket och djurskötseln, önskemålet att till rimliga kostnader kunna
även i privatskogsbruket utnyttja maskiner för skogsvårds- och avverkningsarbeten
torde även komma att verka i angivna riktning.

I fråga om formerna för samverkan mellan skogsägarna uttalar utredningen,
att det icke torde kunna undvikas att den enskilde ägarens självständighet
som egen företagare i någon män inskränkes. Det synes utredningen
emellertid vara synnerligen viktigt att man vid planläggning och genomförande
av sammanslutningar lör samverkan strävai eftei samarbetsformer,
som lämnar största möjliga utrymme för skogsägarnas personliga
aktivitet både vid företagsledningen och vid skogsarbetenas direkta utförande.
Å andra sidan torde det finnas tall, där en mera djupgående samverkan
behövs för att kompensera nackdelarna av mycket ogynnsamma förhållanden,
t. ex. stark parcellering av skogsmarken, dåliga transportförhållanden
eller arbetskraftsbrist. Om något väsentligt kan vinnas för skogs -

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1960

produktionen genom en sådan samverkan, så torde den böra komma till
stånd även om de enskilda skogsägarnas självverksamhet därigenom i viss
grad inskränkes.

Utredningen behandlar därefter frågan om samarbete mellan skogsägarnas
sammanslutningar och skogsvårdsstyrelserna samt anför härvid bl. a.
följ ande.

Det är naturligt att skogsägarnas sammanslutningar — därest de får en
viss storlek — kommer att anställa fullt kompetenta arbetsledare, i regel
med skogsskoleutbildning. Så har skett vid de skogsbruksområden, som bildats
inom skogsägareföreningarnas ram. I sådana fall torde de anställda
skogstjänstemännen komma att biträda skogsägarna ej blott med samordning
av avverkningar och skogsvårdsarbeten samt anskaffning av arbetskraft
och maskiner utan även med planläggningsverksamhet och rådgivning
på skogsvårdens område. Utredningen avser härmed stämpling eller
annan anvisning för avverkning, planläggning och ledning av återväxtarbeten,
plantröjning och annan tidig ungskogsvård, planläggning av vissa
skogsdiknings- och skogsvägbyggnadsföretag, allmän rådgivning om skogens
vård samt upprättande av skogsbruksplaner. På grund av skogsvårdsstyrelsernas
allmänna ställning i skogsvårdsfrågor är det önskvärt att intim
kontakt hålles mellan sammanslutningarna och skogsvårdsstyrelserna
i vad avser skogsvårdens allmänna inriktning. Särskilt viktigt synes det
därvid vara, att verksamheten med planläggning av skogsvårdsarbetet å delägarnas
skogar, t. ex. genom upprättande av driftplaner, lägges upp och
genomföres i samarbete med skogsvårdsstyrelserna. Det önskvärda samarbetet
borde även kunna främjas genom att vederbörande skogsvårdsstyrelse
konsulteras om de allmänna principerna för skogsvårdens bedrivande
inom det aktuella området samt genom skogsdagar och annan upplysningsverksamhet
ordnad i samverkan mellan skogsvårdsstyrelsen och sammanslutningarna.
Utredningen utgår från att de senare vill åtaga sig att lämna
uPPgifter om sin verksamhet, så att skogsvårdsstyrelserna kontinuerligt
hålles ä jour med hur skogsvårdsarbetena fortskrider, varigenom styrelsernas
tillsynsverksamhet kan underlättas.

Utredningen belyser avslutningsvis principerna för det allmännas insatser
till förbättrande av skogsvården på de enskilda skogarna och uttalar,
att som allmän huvudregel torde böra gälla, att staten bör sträva efter att
underlätta för de enskilda skogsägarna och deras sammanslutningar att bedriva
ett skogsbruk, som effektivt tillvaratager skogsmarkernas produktionsmöjligheter
och samtidigt fyller rimliga krav med avseende på de i
skogsbruket anställdas arbetsvillkor.

Yttrandena. Skogsvårdsutredningens uttalanden om de allmänna formerna
för samarbete och samverkan samt principerna för samhällets och
organisationernas medverkan i skogsvårdsarbetet å de enskilda skogarna biträdes
av bl. a. arbetsmarknadsstyrelsen, domänstyrelsen, skogsstyrelsen,
Riksförbundet Landsbygdens folk och Skogsvårdsstyrelsernas förbund
ävensom i allmänhet av skogsvårdsstyrelserna. Vissa kompletterande synpunkter
anföres dock i en del yttranden.

Skogsstyrelsen uttalar, att i den mån skogsägarnas samarbetssträvanden

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1060

vinner ökad terräng och samarbetsorganen utvecklas torde det bli nödvändigt
med en viss bestämd gränsdragning i de olika länen mellan skogsvårdsstyrelsernas
och skogsägaresammanslutningarnas arbetsuppgifter till
befordrande av planmässighet i arbetet och förhindrande av dubbelarbete.
Enahanda synpunkter framföres av skogsvårdsstyrelsen i Värmlands län,
som vidare omtalar, att arbetsfördelningen inom Värmlands län mellan
skogsvårdsstyrelsen och skogsägareföreningarna utformats så, att föreningarna
begränsar sin stämplingsverksamhet till de marker, som ingår i skogsbruksområden
eller för vilka tecknats förvaltningskontrakt. Stämpling på
rekvisition i öppna marknaden ombesörjes däremot normalt av skogsvårdsstyrelsen.

Skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län framhåller, att den viktigaste delen
av självverksamheten består i att skogsägaren självständigt planerar,
bestämmer och tager erforderliga initiativ inom sitt skogsbruk. Liknande
synpunkter framföres av Sveriges skogsägareföreningars riksförbund och
Sydöstra Sveriges skogsägares förbund. Riksförbundet anför sålunda, att
den grundläggande principen vid utformningen av skogsägareföreningarnas
serviceverksamhet — skogsbruksområden, arbetslag av olika slag o. s. v.
— varit att skogsägaren själv skall aktivt deltaga i planläggningen av arbetena
och, om så är möjligt, även i utförandet av desamma. Sydöstra Sveriges
skogsägares förbund anför med stöd av erfarenheterna från verksamheten
inom de av förbundet organiserade skogsbruksområdena, att områdesmedlemmarnas
intresse för skogsvård blivit större och att självverksamheten
ökat. Riksförbundet understryker vidare vikten av att samarbetet mellan
skogsvårdsstyrelserna och skogsägareföreningarna utvecklas till att
omfatta ett ömsesidigt utbyte av för arbetet med skogsvården värdefulla
informationer.

Dalarnas, Västerbottens och Skellefteortens skogsägareföreningar finner
en av orsakerna till bristerna i privatskogsägarnas självverksamhet vara
att skogsvårdsstyrelsepersonalen tidigare icke alltid varit inriktad på att
uppmuntra självverksamhet utan i stället strävat efter att taga hand om
föreliggande arbetsuppgifter.

IV. Åtgärder för att öka skogsägarnas självverksamhet

Skogsvårdsutredningen. Det viktigaste hjälpmedlet när det gäller att få
till stånd ökad självverksamhet bland skogsägarna är enligt utredningens
mening en på bred front insatt skoglig yrkesutbildning. Härom anför utredningen
bl. a. följande.

Om skogsägaren saknar kännedom om vad som behöver göras i skogen,
uppstår knappast något djupare intresse för skogsvården eller någon aktiv
självverksamhet. Utan tillräcklig kunskap och färdighet i skogsvårdsarbenas
utförande blir verksamheten famlande och osäker och ger dåliga resultat,
vilket ofta kan matta ett eljest livligt skogsvårdsintresse. Ä andra sidan
ger goda kunskaper och väl inövade färdigheter i de vanligare skogsarbetena

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1960

den säkerhet inför arbetsuppgifterna, som befrämjar aktiviteten. Detta gäller
ej blott skogsägaren själv utan även den lejda arbetskraften. Av naturliga
skäl måste ju en avsevärd del av skogsarbetena utföras utan ständig tillsyn,
varför alla som arbetar i skogen bör vara kunniga i arbetenas rätta utförande.

Bland de förslag utredningen framlägger intar därför förslaget om en
kvantitativ och kvalitativ utbyggnad av den skogliga yrkesutbildningen en
framträdande plats.

Utredningen räknar emellertid med att under en rätt lång övergångstid
flertalet skogsägare och skogsarbetare ej kommer att ha erhållit ordentlig
utbildning. Även en väl utbyggd yrkesutbildning kommer för övrigt knappast
att kunna nå alla, som sysslar med skogsbruk. För dem, som haft förmånen
att genomgå yrkesutbildningskurser, föreligger vidare behov av att
få kännedom om nya idéer, förfaringssätt och hjälpmedel inom skogsbruket,
kanske även behov av att med fackmän få diskutera uppkommande
problem. För alla dessa fall behövs komplement till den skol- eller kursmässiga
utbildningen. Det erfordras först och främst en omfattande allmän
skoglig upplysning genom föredrag, skogsdagar, demonstrationer, utställningar
m. m. Av synnerligt värde är även en intensifierad personlig rådgivning,
riktad direkt till skogsägarna. Båda dessa verksamhetsformer torde få
betraktas som led i de utbildningsmöjligheter, som det allmänna bör tillhandahålla
skogens folk.

Lämpligt utformade lättfattliga skogsbruksplaner kan också verka stimulerande
på intresset för självverksamhet. Skogsägaren får genom skogsbruksplanen
hjälp till en mera långsiktig planering av sitt skogliga handlande,
möjlighet att göra metodiska anteckningar om skogsarbetena och tillfälle
till kontroll av resultat vid återkommande revisioner av planen.

Utredningen har därför i sitt betänkande föreslagit åtgärder syftande
till dels en intensifiering av skogsvårdsstyrelsernas verksamhet med allmän
skoglig upplysning och personlig rådgivning, dels en utökning av verksamheten
med upprättande av skogsbruksplaner. Vidare har utredningen övervägt
vissa andra åtgärder för att intensifiera skogsägarnas insatser i skogsvården,
såsom införande av ett system med avgifter liknande de norska
skogskulturavgifterna och investeringsavgifterna för skogsprodukter samt
skapande av en med statsmedel bekostad premiering av välskötta, mindre
skogsbruk. Beträffande innebörden av det norska avgiftssystemet lämnar
utredningen följande redogörelse i betänkandet.

I 1932 års »Lov om skogvern» — den norska motsvarigheten till vår
skogsvårdslag — föreskrives att skogsägarna skall utge en skogskulturavgift
om två procent av det avverkade virkets värde vid normal leveransplats.
Avgiften inbetalas i regel av virkesköparen eller salgsforeningen
(skogsägareföreningen). Den insättes på ett för skogsägaren upplagt konto
hos herredsskogrådet. Efter anmälan om utförda skogsodlings- eller dikningsarbeten
får skogsägaren från sitt konto ut ett belopp motsvarande
kostnaden för det utförda arbetet, sedan arbetena kontrollerats av herredsskogmesteren.
Om kulturarbete motsvarande kulturavgiften ej ulföres inom

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1060

23

en av skogopsynet fastställd frist, kan opsynet låta utföra arbetet för ägarens
räkning. Om inga kulturarbeten är behövliga, kan fylkesskogrådet
medge att kulturavgift tills vidare ej utkräves. Sedan ett tiotal år uttages
i Norge dessutom en investeringsavgift, som f. n. utgår med tio procent av
bruttovärdet vid prissättningsplats. Den får brukas till samma arbeten, som
ovan angivits, men dessutom till skogsvägar, flottleder, skogskojor, driftplaner,
ungskogsröjning samt bidrag till avlöning åt hjelpeblinkere (stämplingsförrättare
hos herredsskogråden) och skogsägareföreningens skogliga rådgivare.
Efter särskild prövning kan avgiften få brukas även till andra investerings-
och rationaliseringsarbeten. Räntorna användes i första hand till
täckande av administrationskostnader för avgiftssystemet och därefter till
främjande av skogsbruket inom de skilda fylkena. Under år 1956 inbetalades
i kulturavgift 15 milj. kr. och utbetalades 12,4 milj. kr. Innestående
kulturavgifter utgjorde 45 milj. kr. Motsvarande belopp för investeringsavgiften
var inbetalda avgifter 73,7 milj. kr., utbetalda avgifter 55,1 milj. kr.
och innestående avgifter 116 milj. kr. Nästan hälften av de utbetalda avgifterna
avsåg skogsvägbyggen, medan den andra hälften fördelade sig ungefär
lika på skogskojor, teknisk utrustning, kulturarbeten och övriga användningsområden.

Utredningen finner sannolikt att skogsvårdsarbetet i många fall skulle
stimuleras om skogsägaren tvingades avsätta en viss del av skogsinkomsterna
för användning i aktuella eller framtida skogskulturarbeten. Å andra
sidan kunde det också tänkas att vissa skogsägare fick den uppfattningen,
att deras skyldigheter med avseende på skogskulturarbeten var begränsade
till de belopp, som uttagits genom kulturavgift. Främst vänder sig utredningen
emellertid mot att ett system med obligatoriska avgifter kan sägas
i viss mån strida mot de grundprinciper om skogsägarnas fostran till ökad
ansvarskänsla för skogsproduktionen varpå den svenska skogspolitiken
grundas och som utredningens förslag närmast avser att ytterligare befästa.

Med hänsyn till det anförda har utredningen icke funnit anledning föreslå
införande av någon form av obligatoriska skogskulturavgifter. Utredningen
har ej heller funnit tillräckliga skäl tala för att en med särskilda
statsmedel bekostad premiering av välskötta skogsbruk borde införas.

Yttrandena. De av utredningen i förevarande avsnitt av betänkandet gjorda
uttalandena har föranlett vissa erinringar från remissorganens sida vad
gäller frågan om obligatoriska skogskulturavgifter. Sålunda uttalar sig bl. a.
domänstyrelsen, länsstyrelserna i Stockholms, Värmlands och Jämtlands län,
länsarbetsnämnden och lantbruksnämnden i Norrbottens län, skogsvårdsstyrelserna
i Stockholms, Södermanlands, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs,
Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs och Jämtlands län, Landsorganisationen
i Sverige, Skogsvårdsstyrelsernas förbund, Tjänstemännens centralorganisation
samt Dalarnas skogsägareförening för alt ett system med skogskulturavgifter
borde införas inom det enskilda skogsbruket eller att frågan
om skogskulturavgifter borde bli närmare utredd.

Domänstyrelsen erinrar i sitt utlåtande om att i debatten om olika
skogsbruksformers berättigande bl. a. har gjorts gällande, att bondeskogs -

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1960

brukets största svaghet är bristen på kapital och ägarens ofta tillfälliga innehav
av fastigheter, som ej uppmuntrar till långtidsinvesteringar. Mot
dessa synpunkter har inga vägande invändningar kunnat göras. Styrelsen
anför vidare.

Genomförandet av det norska systemet skulle förbättra förutsättningarna
för bondeskogsbruket. Det må erinras om att även bolagens investeringar i
skogen vissa tider starkt påverkats av företagens ekonomi och att staten
(domänverket) årligen avsätter en viss procent av bruttoinkomsten till en
särskild förnyelsefond för skogsodlingar och vägbyggnader m. m. Anordningen
torde för bondeskogsbruket också bli av värde i en ökad verksamhet
för skogsbruksområden. Utan att taga ställning till sättet för uttagande av
investeringsavgift eller storleken av denna får styrelsen tillstyrka att någon
form av sådan avgift införes för det enskilda skogsbruket, varom närmare
utredning torde böra göras.

Landsorganisationen anför till stöd för sitt ställningstagande bl. a. följande.

Man torde kunna förutsätta att skogsbrukets lönsamhet även i fortsättningen
under alla förhållanden skall medge tillräckliga investeringar i
skogsvård. Det vore under sådana förhållanden inte orimligt att begära att
skogsägarna satte undan en del av dessa vinster för åtgärder ägnade att
trygga och bredda den framtida råvarubasen. Så sker, såsom också utredningen
framhållit, för närvarande i Norge. Utredningen har emellertid
enligt LO:s mening utan bärande skäl avvisat en sådan tanke. För att verkligen
få till stånd den förbättrade skogsvård på självverksamhetens grund
som utredningen syftar till är det såsom redan flera gånger framhållits utan
tvekan nödvändigt med betydligt starkare drivkrafter än utredningen tänkt
sig.

En god lösning av finansieringsproblemet finner Landsorganisationen vara
att viss del av likviderna för skogsprodukter avsättes på individuella konton
för investeringar i skogen i linje med det norska systemet. Ifall man
verkligen vill uppnå en väsentlig förbättring av skogsvården på de enskilda
skogarna torde nämligen de enda alternativen till en dylik obligatorisk
fondbildning för investeringsändamål vara en kraftig statlig bidragsgivning
eller en väsentlig skärpning av skogsvårdslagen.

Skogsstyrelsen anser, att ett system med obligatoriska skogskulturavgifter
onekligen ur åtskilliga synpunkter skulle vara till gagn för skogsvårdsarbetet
i landet. Emellertid finner styrelsen rent principiellt en tvångsanordning
av detta slag mindre tilltalande. Skogsstyrelsen har därför liksom
utredningen icke funnit sig böra förorda att en sådan form för avsättning
tillgripes. Själva tankegången i avsättningsidén synes emellertid böra tillvaratagas,
men avsättningen bör bygga på frivillighetens grund. Skogsstyrelsen
föreslår därför en revidering av bestämmelserna rörande skogskonto syftande
till att tillgodose skogsvårdens intressen på ett bättre sätt än vad fallet
är med de nuvarande reglerna. Revisionen skulle närmast avse viss komplettering
av insättnings- och uttagningsreglerna enligt följande.

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1960

För att mindre skogsägare skall i vidgad utsträckning stimuleras till fondering
bör minimibeloppet för insättning — nu 2 000 kr. — sänkas. Reglerna
för uttag bör tillrättaläggas så, att en viss del av de insatta medlen förbehålles
sådana skogliga underhållsarbeten för vilka avdragsrätt föreligger
i beskattningshänseende. Till denna kategori torde få hänföras bl. a. hyggesrensning,
sådd, plantering, bränning, markberedning, dikesrensning och
övriga icke grundförbättrande arbeten, som ingår i den av skogsvårdslagen
reglerade reproduktionsplikten. Hit bör jämväl räknas sådana underhållsarbeten
som tidig plantröjning och röjningsgallring i tätväxande, icke avsättningsbar
ungskog, vilka f. n. icke lagligen kan avkrävas skogsägarna
men ändå är av den allra största betydelse för skogsproduktionens höjande.
I den mån sakkunnigt skogligt biträde anlitats för ledande av här ifrågavarande
arbeten torde kostnaderna härför få inkluderas i åtgärdskostnaden.

Bland de remissinstanser, som i likhet med utredningen vänt sig mot
systemet med obligatoriska skogskulturavgifter, har särskilt Sveriges skogsägareföreningars
riksförbund uttalat sin tillfredsställelse med att utredningen
tror på skogsägarnas vilja och förmåga att ekonomiskt fullfölja ett
önskvärt och ändamålsenligt skogsvårdsprogram utan lagstadgade avsättningar.
Den på sina håll inom föreningsrörelsen med fördel tillämpade frivilliga
avsättningen av medel för skogsvårdskostnader står givetvis alltjämt
i detta sammanhang att rekommendera.

Tidigare behandling av frågan om obligatoriska avsättningar inom det enskilda
skogsbruket till skogsvårdande åtgärder. I två vid 1959 års riksdag
väckta motioner (1:378 och 11:431, likalydande) hemställdes, »att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa att bestämmelser
om obligatoriska avsättningar till skogsvårdande utgärder inom
det enskilda skogsbruket, i enlighet med de riktlinjer, som angivas i motionen,
måtte införas i vår skogsvårdslagstiftning». I överensstämmelse med
tredje lagutskottets hemställan (utlåtande nr 13) beslöt riksdagen att motionerna
icke skulle föranleda någon riksdagens åtgärd.

V. Skogsvårdsstyrelsernas arbetsuppgifter

Nuvarande förhållanden. Skogsvårdsstyrelsernas verksamhet regleras författningsmässigt
främst genom skogsvårdslagen, förordningen den 30 maj
1941 (nr 350) angående skogsvårdsstyrelser samt reglementet för skogsvårdsstyrelserna
den 28 juni 1946. Därutöver finns bestämmelser berörande
skogsvårdsstyrelsernas verksamhet meddelade i naturskyddslagstiftningen
och i författningarna rörande den statliga bidragsgivningen på skogsbrukets
område. Verksamheten bedrives till övervägande del genom fältförrättningar.
I följande sammanställning, som grundar sig på skogsvårdsstyrelsernas
förrättningsstatistik för år 1958, anges förrättningsdagarnas fördelning på
olika verksamhetsgrenar.

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1960

Antal Procent

dagar av totala

antalet dagar

Kursverksamhet .............................. 42 428 16 4

Annan upplysning och propaganda .............. 6 435 2,5

Beståndsvård och avverkning.................... 88 833 34,4

Återväxt ...................................... 70 863 274

Betesfred .................................... 394 q 2

Skogsdikning m. m............................. 4 147 j g

Skogsvägbyggnad .............................. 3 919 1,5

Skogsindelning och skogsuppskattning............ 5 068 2,0

Övervakandet av skogslagarnas efterlevnad........ 16 535 6,3

Verksamheten i övrigt.......................... 19 882 7,7

Summa 258 504

Under den i förrättningsstatistiken använda rubriken Kursverksamhet
redovisas skol- och kursmässig undervisning av olika slag i skogsvårdsstytelsernas
egna skolor samt i lantbrukets och de allmänna skolorna.

Under rubriken Annan upplysning och propaganda redovisas personlig
rådgivning till enskilda skogsägare och allmän upplysning genom skogsdagar,
föredrag, demonstrationer, utställningar m. m.

Rubriken Beståndsvård och avverkning avser verksamhet med awerkningsplanläggning
i form av stämpling och — i mindre omfattning -— muntlig
eller skriftlig anvisning.

Under rubriken Återväxt redovisas fröinsamling, fröklängning, plantskoleverksamhet,
hyggesvard, markberedning, bränning, sådd, plantering och
plantröjning.

Under rubriken Betesfred redovisas viss verksamhet i anslutning till bidragsgivning
från anslaget Åtgärder för ökad skogsproduktion i Norrland
in. in.

Under rubriken Skogsdikning m. m. redovisas verksamhet avseende planläggning
och avsyning av skogsutdikningsföretag samt underhållsbesiktning
av sådana företag.

Rubriken Skogsvägbyggnad avser verksamhet med upprättande av utbyggnudsplaner
för skogsvägnätet samt planläggning, kontroll och avsyning
av enskilda skogsvägföretag.

Rubriken Skogsindelning och skogsuppskattning avser verksamhet med
upprättande av såväl enklare skogsvårdsplaner som fullständiga skogshushållningsplaner
samt stamräkningar, skogsvärderingar och liknande.

Rubriken Övervakandet av skogslagarnas efterlevnad innefattar skogsvårdsstyrelsernas
verksamhet som tillsynsmyndigheter enligt skogsvårdslagen
och lagen om begränsning av rätten att avverka skog å intecknad
fastighet, medan rubriken Verksamheten i övrigt utgör samlingsrubrik för
diverse verksamhetsgrenar av mindre omfattning eller svårspecificerad art.

Utöver den i förrättningsstatistiken redovisade verksamheten bedrives vid

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1960

27

vissa skogsvårdsstyrelser serviceverksamhet genom tillhandahållande av
fasta arbetslag och maskiner för skogsvårdsarbeten.

Skogsvårdsutredningen. Utredningen anför inledningsvis, att en bedömning
av skogsvårdsstyrelsernas framtida arbetsuppgifter icke gärna kan
avse någon längre tidrymd. Utredningen har därför nöjt sig med att ställa
en prognos för ett decennium framåt i tiden. Rörande sin bedömning av
utvecklingen inom de skilda verksamhetsgrenarna anför utredningen därefter
följande.

Kursverksamhet samt annan upplysning och propaganda. Yrkesutbildningen
för skogsägare, skogsarbetare och skogsförmän står ännu endast i
början av sin utveckling. Att denna verksamhetsgren under den närmaste
tiden måste genomgå en mycket kraftig ökning är därför uppenbart. Utredningen
anser att utbildningsarbetet bör ledas och till väsentlig del omhänderhas
av skogsvårdsstyrelserna.

Jämsides med den skol- och kursmässiga utbildningsverksamheten behövs
även en ökad allmän upplysning genom föredrag, skogsdagar, rörlig
instruktionsverksamhet m. m.

Även den personliga rådgivningen till enskilda skogsägare och det allmänna
upplysningsarbetet i skogsvårdsfrågor bör intensifieras. Inte minst
kräver en önskvärd utveckling mot större självverksamhet hos skogsägarna,
att dessa har tillfälle till kontakt med erfarna fackmän för diskussion
av aktuella problem. Även om en del av den personliga rådgivningen, exempelvis
inom skogsbruksområdena, kan komma att handhas av dessas
tjänstemän, torde skogsvårdsstyrelserna även i framtiden få bära huvudansvaret
för verksamheten som helhet. De arbetsuppgifter, som i statistiken
redovisas under förestående rubriker, torde sålunda komma att öka avsevärt.

Beståndsvård och avverkning. I den mån intensifierad yrkesutbildning
leder till ökad personlig insats av skogsägarna vid stämpling och liknande
arbeten, minskar behovet av stämplingsbiträde från skogsvårdsstyrelserna.
I samma riktning verkar tillkomsten av skogsbruksområden med anställda
fackmän. Att kvantitativt bedöma den förstnämnda faktorns inverkan är
knappast möjligt. Därest utredningens bedömning beträffande skogshruksområdenas
utveckling under den närmaste tioårsperioden visar sig vara riktig,
skulle genom dessa en minskning av stämplingsverksamheten av storleksordningen
fem—tio procent vara att vänta.

Emellertid inverkar andra faktorer i annan riktning. Av skogsforskningsinslitutets
awerkningsberäkningar framgår, att avverkningarna i landet
bör öka. På många håll är därvid en ökning av föryngringshuggningar och
kvalificerade gallringar i medelålders — äldre bestånd särskilt aktuell, och
det slaget av huggningar torde även vid en ökad självverksamhet i allmänhet
komma att stämplas eller på annat sätt planläggas av fackmän. Genom
pågående och väntad utbyggnad av skogsindustrien skapas också förutsättningar
för dessa ökade avverkningar.

Om hänsyn tas till dessa i olika riktningar verkande faktorer torde man
knappast ha anledning räkna med att skogsvårdsstyrelsernas stämplingsverksamhet
under den närmast överskådliga tiden kommer att minska.

Återväxt. I de södra delarna av landet sköter skogsägarna redan i stor utsträckning
hyggesvården och skogsodlingsarbetet utan arbetsledning från
skogsvårdsstyrelserna. Så småningom kan kanske samma utveckling väntas
i landets övriga delar. Skogsbruksområdena kommer också att medföra
eu avlastning. Andra delar av återväxtarbetet, t. ex. frö- och plantanskaff -

28

Kungl. Maj. ts proposition nr 106 år 1960

ning samt plantröjning, kan a andra sidan komma att kräva ökade insatser
från styrelsernas sida. Totalt sett är nog ingen större ändring att vänta.

Skogsdikning m. m. Någon förändring av betydelse är ej att vänta under
normala konjunkturer.

Skogsvägbyggnad. Med de ökade medel, som ställts till förfogande för faidragsgivning,
kan en ökning av verksamheten förutses, som relativt sett
kan bli rätt betydande. Särskilt torde upprättande av ulbyggnadsplaner för
skogsvägnätet komma att ställa krav på insatser av kvalificerad personal.

Skogsindelning och skogsuppskattning. På detta område föreslår utredmngen
åtgärder för en ytterligare intensifiering av planverksamheten. Det
är väl ännu osäkert i vilken utsträckning denna ökning kan åvägabringas
genom insatser från skogsägareföreningarna och privata skogsbyråer. Utredningen
håller emellertid före att under alla förhållanden skogsvårdsstyrelsernas
befattningstagande med skogsbruksplaner m. in. måste öka kraftigt,
om sådana planer skall komma till stånd i önskvärd utsträckning.

Övervakandet av skogslagarnas efterlevnad. Denna gren har minskat
under de gångna åren. Med den ökade förståelsen för god skogsvård kan eu
tortsatt minskning vara möjlig i vissa avseenden, särskilt i fråga om avverkningskontrollen.
Ä andra sidan är det troligt att övervakandet av återväxtskyldighetens
fullgörande måste intensifieras inte minst när det gäller
efterbesiktningar av utförda skogskulturer. Totalt torde någon minskning
ej vara möjlig att genomföra om skogsvårdslagens krav skall kunna upprättliållas.

Verksamheten i övrigt. En fortsatt ökning torde här kunna påräknas allteftersom
styrelserna mer och mer blir det allmännas skogliga länsorgan
med därav följande nya arbetsuppgifter, exempelvis i lantbrukets rationaliseringsverksamhet
samt inom naturvården och den ekonomiska försvarsberedskapen.
Eftersom denna allmänna verksamhet till stor del fullgöres
genom avgivande av yttranden samt deltagande i utredningar och sammanträden,
kommer den icke alltid fram i förrättningsstatistiken.

Den serviceverksamhet med arbetslag, uthyrning av skogsvårdsmaskiner
in. in., som styrelserna utövar, torde kunna successivt avvecklas allteftersom
skogsägarnas egna organ eller enskilda företagare kan tillgodose det föreliggande
behovet.

Sammanfattningsvis uttalar utredningen som sin mening, att skogsvårdsstyrelsernas
totala verksamhet icke torde komma att minska under den
närmaste tidsperioden. Ett genomförande av utredningens förslag, främst
då förslagen rörande utökad och förbättrad yrkesutbildning, allmän upplysning
och personlig rådgivning samt intensifierad verksamhet med skogsbruksplaner,
torde i stället komma att medföra, att omfattningen av styrelsernas
verksamhet ökar.

Yttrandena. Skogsstyrelsen uttalar, att ämbetsverket finner den av skogsvårdsutredningen
gjorda bedömningen av skogsvårdsstyrelsernas framtida
arbetsuppgifter realistisk. Styrelsen ansluter sig därför till fullo till de
prognoser och principförslag, som utredningen framlagt i sammanhanget.

Skogsindustriernas samarbetsutskott ävensom Dalarnas skogsägareförening
ansluter sig till den av utredningen angivna principen att skogsvårdsstyrelsernas
uppgifter i allt större omfattning bör inriktas på upplysning
och undervisning i syfte att öka skogsägarnas självverksamhet och höja

29

Kungi. Maj.ts proposition nr 106 år 1960

yrkeskompetensen. Enligt samarbetsutskottets uppfattning bör emellertid
i konsekvens härmed styrelsernas serviceuppgifter rörande beståndsvård och
återväxt klart minska, vilket ur alla synpunkter synes önskvärt. Samarbetsutskottet
anför vidare.

Uppenbart är väl också att bl. a. skogsägareföreningarnas serviceverksamhet
gentemot de enskilda skogsägarna kommer att i detta avseende avlasta
skogsvårdsstyrelserna. Utredningen har emellertid icke ansett, att dessa
uppgifter kommer att minska under den tid, som utredningen söker överblicka.
Detta kan vara riktigt, men det förefaller då som om ett ställningstagande
borde gjorts rörande vad som kan betraktas som en normal omfattning
av serviceuppgifterna. Omfattningen av denna uppgift speciellt beträffande
»beståndsvård och avverkning» varierar så starkt under olika år,
att det synes nödvändigt med en avvägning av den arbetsmängd, som bör
utföras av ordinarie befattningshavare och den som bör fullgöras av mera
tillfälligt anställd personal. En felavvägning kommer att starkt påverka
skogsvårdsstyrelsernas ekonomi.

Sveriges skogsägareföreningars riksförbund utgår från att en förskjutning
av skogsvårdsstyrelsernas arbetsuppgifter kommer att ske såsom en
följd av skogsägarnas allt mer omfattande självverksamhet, det allmänt
ökade skogliga intresset, den ökade frekventeringen av skolor och kurser
samt inte minst den ökning av antalet egna fackmän som följer med skogsbruksområdenas
utbredning. Även vissa skogsvårdsstgrelser räknar med
en något ändrad inriktning av skogsvårdsstyrelseverksamheten, vilken
bl. a. skulle bestå i en ökning av rådgivnings- och upplysningsverksamheten
samt en viss minskning av serviceverksamheten. En minskad serviceverksamhet
skulle emellertid troligen få till följd att tillsynsverksamheten måste
utökas.

Skogsvårdsstgrelsen i Norrbottens län instämmer i utredningens uttalande
att skogsvårdsstyrelsernas totala verksamhet måste öka. Skogsvårdsstyrelsen
framhåller emellertid, att stora olikheter råder inom skilda landsändar.
Geografiskt läge, tidigare skogslagar, klimat m. m. hör till de faktorer
som gör att skogarnas tillstånd i Norrbottens län f. n. befinner sig
i ett annat utvecklingsskede än skogarna i sydligare delar av landet. Skogsvårdsstyrelsen
anför härom vidare följande.

Skogsvårdsstyrelserna har under det senaste årtiondet arbetat med två
tredjedelar av den intensitet som 1944 års skogsvårdsstyrelseutredning ansåg
normal. För Norrbottens län har detta visat sig helt otillräckligt. Trots
personalens lovvärda ansträngningar har skogsvårdsåtgärdernas eftersläpning
enligt skogsforskningsinstitutet ökat och detta kommer med skogarnas
nuvarande tillstånd att fortsätta även för kommande tioårsperiod, om ej
skogsvårdsstyrclsens resurser ökas. Intresset för skogarnas skötsel har
väckts bland skogsägarna, men det stora flertalet av dem behöver fortfarande
all tänkbar hjälp med de av olika orsaker ofta mycket besvärliga skogliga
problemen. Skogsbruket spelar i Norrbotten relativt sett större roll än
i övriga delar av landet. En förutsättning för denna livsviktiga näringsgrens
fortsatta dominans är att skogsmarkernas produktionsförmåga tillvaratages
effektivare än som tidigare skett och att avsättningsbetingelserna förbättras.
Detta i sin tur förutsätter större arbetsinsats från skogsvårdsstyrelsens
sida. Styrelsen väntar sig därför avsevärt utökad verksamhet inom

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1960

samtliga grenar av sitt arbete, möjligen med undantag av verksamheten
med övervakande av skogslagarnas efterlevnad.

Slutligen framhåller lantmäteristijrelsen betydelsen av det ingående samarbete
som äger rum mellan lantmäteriet och skogsvårdsstyrelserna såväl
vad beträffar skogsvägplaneringsärenden som ärenden rörande fastighetsregleringar.

VI. Allmän upplysning och personlig rådgivning i skogsvårdsfrågor

Nuvarande förhållanden. Den allmänna upplysningen i skogsvårdsfrågor
bedrives främst genom föredrag, skogsdagar, demonstrationer, tävlingar, utställningar
samt meddelanden i fackpressen. Budgetåret 1958/59 anordnade
skogsvårdsstyrelserna — delvis i samarbete med skogsägareföreningarna
sammanlagt närmare 650 skogsdagar, exkursioner, tävlingar in. m.
med tillsammans ca 23 000 deltagare samt ca 350 föredrag, medan skogsägareföreningarna
år 1959 i egen regi anordnade sammanlagt närmare 250
skogsdagar med tillsammans ca 11 000 deltagare.

Den personliga rådgivningen har vanligen formen av besök hemma hos
skogsägarna. Under de senaste budgetåren har för skogsvårdsstyrelsernas
tjänstemän redovisats ca 2 000 förrättningsdagar ägnade åt personlig rådgivning.
Även skogsägareföreningarnas tjänstemän meddelar personlig rådgivning
åt skogsägarna, mindre dock i skogsvårdsfrågor än i avverknings- och
avsättningsfrågor.

Skogsvårdsutredningen. Utredningen framhåller, att den allmänna upplysningsverksamheten
har stor betydelse för kontakten mellan de skogliga
organen och skogsägarna. Genom densamma kan nya rön inom skogsvården
snabbt föras ut till stora grupper av i skogen verksamma. Vidare
kan skogsägarna stimuleras att utnyttja de utbildningskurser och serviceanordningar,
som finns tillgängliga. En intensifiering av den allmänna upplysningsverksamheten
på skogsvårdens område får därför anses önskvärd.

Beträffande den personliga rådgivningen erinrar utredningen om att
denna utgör ett värdefullt komplement till kursverksamheten och den allmänna
upplysningsverksamheten samt anför vidare följande.

Alla skogsägare har ej möjlighet att genomgå de utbildningskurser, som
är önskvärda. Redan av detta skäl framstår klart behovet av personlig rådgivning
till den enskilde skogsägaren. Härtill kommer att även den, som
haft tillfälle att utnyttja den skogliga yrkesutbildningen, i mera krävande
uppgifter behöver stöd av en fackman. De särskilda skogsvårdsproblem,
som möter på en viss fastighet, har ej alltid kunnat behandlas under kurserna.
På grund av de ofta från fastighet till fastighet växlande förutsättningar,
som karakteriserar skogsbruket, kan stundom svårigheter vara förknippade
med den praktiska tillämpningen på egen skog av de på kursen
inhämtade kunskaperna. Här utgör en på rätt sätt bedriven personlig rådgivning
det bästa komplementet till utbildningen. Genom handledning inför
arbetsuppgifterna och tolerant kritik av utförda arbeten främjas en aktiv
inställning hos skogsägarna till skogsvårdsarbetet. Skogsbruksplaner för

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1960

31

de berörda fastigheterna utgör ett gott hjälpmedel vid denna personliga
handledning. En riktig tillämpning av planerna torde f. ö. i hög grad främjas
av att de förklaras av en fackman och lägges till grund för återkommande
samtal om skogsvården på fastigheterna.

Utredningen finner med anledning av det anförda önskvärt, att en intensifiering
av verksamheten med allmän upplysning och personlig rådgivning
i skogsvårdsfrågor kommer till stånd. En väsentlig del av den ökade arbetsinsats,
som realiserandet av detta önskemål kommer att kräva, måste det
ankomma på skogsvårdsstyrelserna att svara för. Hos dessa är det främst
distriktslänsskogvaktarna, som handhar verksamheten med allmän upplysning
och personlig rådgivning. Följaktligen har utredningen funnit sig böra
föreslå en utökning av antalet tjänster för länsskogvaktare.

I fråga om finansieringen av rådgivningsverksamheten uttalar utredningen
under hänvisning till att skogsvårdsstyrelserna f. n. äger rätt lämna en
var skogsägare en dag kostnadsfri rådgivning per år, att rådgivningsförrättningar
som kommer till stånd på skogsvårdsstyrelses initiativ bör vara kostnadsfria,
medan för övriga förrättningar bör utgå full ersättning.

Slutligen framhåller utredningen såsom önskvärt att skogsvårdsstyrelsepersonalen
genom fortbildningskurser göres mera skickad att utöva upplysnings-
och rådgivningsverksamhet.

Yttrandena. De av skogsvårdsutredningen föreslagna åtgärderna för utökande
av skogsvårdsstyrelsernas verksamhet med allmän upplysning och
personlig rådgivning har i princip tillstyrkts av de remissorgan, som gjort
särskilda uttalanden i denna fråga. I några yttranden har dock ytterligare
åtgärder föreslagits eller framförts vissa andra erinringar. Sålunda finner
skogsvårdsstyrelsen i Kalmar läns norra område den av utredningen föreslagna
ökningen av antalet länsskogvaktartjänster alldeles för knapp för att
påtaglig förbättring av arbetsresultaten inom verksamhetsgrenen skall kunna
förväntas. Även skogsvårdsstyrelserna i Kronobergs, Blekinge, Hallands
och Älvsborgs län anser, att utredningen beräknat behovet av ytterligare
länsskogvaktartjänster för snävt.

I fråga om formerna för upplysnings- och rådgivningsverksamhetens utövande
föreslår skogsvårdsstyrelsen i Skaraborgs län, att varje rådgivningsförrättning
normalt skall kompletteras med en för markägaren avsedd promemoria.
Flera remissorgan understryker särskilt det värdefulla med rådgivning
som meddelas »byavis». Med fördel skulle enligt skogsvårdsstyrelsen
i Västerbottens län den sockenvis meddelade rådgivningen kunna ges
formen av flerdagarskurser avseende i varje särskilt fall en viss gren inom
skogsvården, över huvud taget betyder den personliga rådgivningen speciellt
mycket i Norrland, där markägarna med hänsyn till bl. a. de stora
avstånden har svårigheter att besöka längre utbildningskurser framhållcs av
skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län.

Utredningens förslag att rådgivningsförrättningar, som huvudsakligen
har undervisningskaraktär, bör vara kostnadsfria, medan däremot förrätt -

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1960

ningar av konsulterande natur skall vara avgiftsbelagda har föranlett uttalande
av bl. a. skogsvårdsstyrelsen i Älvsborgs län. Skogsvårdsstyrelsen
anser sålunda, att all personlig rådgivning bör vara kostnadsfri.

Beträffande möjligheterna att med hjälp av de av utredningen föreslagna
åtgärderna nå resultat bland de för skogsvården ointresserade är
Landsorganisationen i Sverige pessimistisk. Liknande syn på nämnda spörsmål
har skogsvårdsstyrelsen i Göteborgs och Bohus lön som förutser, att
ansträngningarna kommer att bli resultatlösa i sådana fall, där markägaren
har svag ekonomi och därför saknar intresse för långsiktiga investeringar i
skogen.

VII. Frö- och plantförsörjning

Nuvarande förhållanden. Enligt skogsvårdsstyrelseförordningen har skogsvårdsstyrelse
att föranstalta om att inom verksamhetsområdet såvitt möjligt
finns tillräcklig tillgång på skogsfrö och plantor av fullvärdig, för
orten lämplig beskaffenhet. Denna sin uppgift har styrelserna löst huvudsakligen
genom att i egen regi insamla och klänga frö, driva plantskolor
samt importera utländska eller i utlandet legoodlade plantor. Lokalt har
även mindre kvantiteter plantor framskaffats genom olika former av legoodling
hos privatpersoner, ungdomsklubbar m. fl.

Fröproduktionen är av naturliga skäl mycket växlande. Egentliga fröår
uppträder endast med åtskilliga års mellanrum och dessemellan kan endast
mindre kvantiteter insamlas. Under åren 1953—1958 växlade granfröproduktionen
mellan lägst 0,2 ton (fröinsamlingssäsongen 1956/57) och
högst 53 ton (fröinsamlingssäsongen 1954/55) samt tallfröproduktionen
mellan lägst 1,6 ton (år 1955) och högst 11,6 ton (år 1953). Import av frö
och ollon förekommer i viss utsträckning. Den genomsnittliga årsimporten
torde sålunda omfatta 3 ton barrträdsfrö, 0,5 ton lövträdsfrö och 10 ton bokoch
ekollon. Av det till förfogande stående fröet torde ca en tredjedel användas
för sådd i plantskolor och återstoden för skogssådd.

För möjligheterna att tillvarataga och förvara fröårens rikliga skörd är
tillgången på fröklängningsanstalter och frökällare av avgörande betydelse.
Den inom landet disponibla klängningskapaciteten torde vara av storleksordningen
150 000 hl kött per år. För att underlätta skogsvårdsstyrelsernas
finansiering av större fröanskaffning under år då frötillgången är god har
statsmakterna inrättat en utlåningsfond, benämnd lånefonden för insamling
av skogsfrö, varom bestämmelser meddelats i kungl. brev den 25 februari
1949. Från fonden, vars kapital f. n. uppgår till 1,5 milj. kr., må
räntefria lån med en längsta löptid av tio år utlämnas till skogsvårdsstyrelserna
för inköp, insamling och transport av kött, ollon och lövträdsfrö,
förvaring och klängning av kött samt lagring av frö och ollon. Lånen beviljas
av skogsstyrelsen.

I fråga om plantproduktionen finns ingen fullständig statistik. Från
skogsvårdsstyrelsernas plantskolor, vilka uppgår till ca 100 stycken med

33

Kungl. Maj. ts proposition nr 106 år 1960

en sammanlagd areal av ca 720 ha, utlämnades emellertid år 1958 185 milj.
plantor, varav 115 milj. oomskolade barrplantor och 70 milj. omskolade
barrplantor. Plantproduktionen å skogsbolagens plantskolor i Norrland och
Dalarna uppgick år 1958 till ca 40 milj. plantor. Slutligen importerades år
1958 43 milj. plantor, av vilka ca 90 procent var granplantor.

Skogsvårdsutredningen. Utredningen erinrar till en början om att enligt
statens skogsforskningsinstituts beräkningar borde den årliga skogsodlingsarealen,
oberäknat igenplantering av åker och betesmark, öka från nuvarande
100 000 ha till 150 000 ha. Länsjägmästarnas bedömning av olika föryngringsmetoders
tillämplighet tyder på att skogsodlingsarealen kanhända
borde öka även därutöver. Uppenbart är sålunda att skogsodlingsmaterial
måste framskaffas i betydligt ökad omfattning.

I fråga om fördelningen mellan sådd och plantering har olika meningar
gjort sig gällande. Skogsforskningsinstitutet anser sålunda, att viktiga skäl
föreligger som motiverar att sådd borde få ökad andel i jämförelse med
nuvarande praxis, medan de flesta av länsjägmästarna är av den uppfattningen
att plantering bör utnyttjas i minst samma omfattning som f. n.
Praktiska skäl synes enligt utredningen tala för att skogsodlingarna -— i
varje fall under den närmast överskådliga tiden — i stor utsträckning bör
utföras genom plantering. Stora ansträngningar torde därför få göras för att
öka plantanskaffningen, men även fröanskaffningen måste intensifieras.

Rörande fröförsörjningen anför utredningen, att produktionen av frö i
s. k. skogsfröplantager i framtiden kan komma att underlätta fröanskaffningen
ej blott med avseende på frö av speciell kvalitet utan även av normalt
bruksfrö. För det närmaste decenniet torde fröplantagerna dock ej
komma att kvantitativt sett betyda så mycket. Den ökning av fröanskaffningen,
som är nödvändig, måste i stället åvägabringas genom ett bättre
utnyttjande av de fröskördar naturen ger samt genom en bättre förvaring
av fröet, så att detta behåller sin brukbarhet under längre tid.

Vad gäller skogsvårdsstyrelsernas nuvarande befattning med fröförsörjningen
erinrar utredningen om att styrelserna f. n. svarar för huvudparten
av fröanskaffningen till de enskilda skogarna. Fördelarna ur frökontrollsynpunkt
med denna ordning är så uppenbara, att någon större förändring
icke synes böra eftersträvas. Fröanskaffningen är jämte plantskolerörelsen
cn gren av skogsvårdsstyrelsernas verksamhet, som i princip skall vara
självbärande. I stort sett har detta också tillämpats under senare år. Dock
har ej ränta och amortering å investeringar i fröklängar och frökällare samt
andel i allmänna administrationskostnader påverkat fröpriserna. Utredningen
anser emellertid att verksamheten med fröanskaffning liksom med plantproduktion
bör göras helt självbärande och drivas så långt möjligt efter
affärsmässiga principer.

Beträffande plantförsörjningen framhåller utredningen, att enligt eu av
skogsstyrelsen utförd undersökning skulle det enskilda skogsbrukets -—
cxkl. bolagens — nuvarande planlskolcnreal om ca 850 b a, av vilken så ;j

Bihang till riksdagens protokoll 19G0. i samt. Nr 10G

34

Kungl. Maj. ts proposition nr 106 år 1960

som tidigare anförts ca 720 ha hänför sig till skogsvårdsstyrelsernas plantskolor,
behöva utökas till ca 1 200 ha. Det ifrågavarande utvidgningsbehovet
består till icke ringa del däri, att stora arealer erfordras för att ersätta
plantimporten. Att i så stor utsträckning som nu sker lita till import som
en normal metod för plantanskaffning anses enligt utredningen av skilda
skäl olämpligt.

Med anledning av behovet av utökad plantproduktion har utredningen
ställt frågan, huruvida skogsvårdsstyrelserna även framdeles bör sörja för
plantanskaffningen huvudsakligen genom produktion i egen regi eller om
andra vägar kan beträdas. Härom anför utredningen i huvudsak följande.

Ur vissa synpunkter vore det onekligen till fördel om från skogsvårdsstyrelserna
kunde avlastas en del av det direkta arbetet med plantproduktion
och försäljning. En sådan affärsdrift är ju på sitt sätt ganska främmande
för en offentlig institution, tillskapad för att främja en viss näringsgren.
Det medför komplikationer att förena administrativ verksamhet och affärsrörelse.
En spridning av plantproduktionen på olika företag kunde kanske
verka stimulerande på utvecklingen av metoder och hjälpmedel och bidra
till att hålla priserna nere.

Å andra sidan lär det inte vara önskvärt att frånta styrelserna det ansvar
för plantanskaffningen, som finns utsagt i skogsvårdsstyrelseförordningen.
Detta är så intimt sammankopplat med och betingat av det ansvar, som enligt
skogsvårdslagen åvilar styrelserna i hela återväxtfrågan för de under
skogsvårdslagen lydande skogarna, att någon ändring knappast är möjlig
utan att styrelsernas ställning i lagövervakningsfrågan omprövas, obh därtill
torde skäl ej föreligga.

Om uran sålunda även fortsättningsvis vill ålägga skogsvårdsstyrelserna
ans\ aret för att skogsplantor i behövliga mängder och med godtagbar proveniens
finns tillgängliga, men samtidigt förutsätter att produktionen i större
omfattning skulle omhänderhas av privata företagare, så uppstår en del
problem. De privata plantskolorna måste kontrolleras med avseende på fröoch
plantmaterialets ursprung. Skogsvårdsstyrelserna bleve troligen nödsakade
att teckna avtal om produktion av vissa kvantiteter, vilket i sin tur
kanske skulle leda till att producenterna krävde garanti för avsättning av
dessa mängder. Därest styrelserna ej har några garantier för att produktionen
hos privatföretagare uppnår vissa minimikvantiteter, så kan de komma
i besvärliga situationer, om någon företagare oförberett lägger ner sin plantskola.
Om plantskolor dreves i skogsägareföreningarnas regi bleve dock riskerna
avsevärt mindre. Ur vissa synpunkter borde en affärsmässig rörelse
som plantskoledrift ligga väl till för skogsägareföreningarna.

Helt oavsett de ovan påtalade svårigheter, som kan bli följden av en mera
omfattande privat plantskoledrift, synes det emellertid orealistiskt att räkna
med att den akuta plantbristen skall kunna snabbt fyllas genom nystartade
privata företag. För den nu brådskande och angelägna utbyggnaden
maste man nog räkna med att skogsvårdsstyrelserna får ta det huvudsakliga
ansvaret. Detta utesluter ej att man tacksamt bör ta emot och uppmuntra
privat verksamhet på området, om den bedrives i betryggande former Stvrelserna
bör bl. a. genom en sund prispolitik kunna främja en sådan utveckling.
I

I förevarande sammanhang föreslår utredningen vidare att frågan om
kontroll över handeln med skogsfrö och skogsplantor blir föremål för utredning.

35

Kungl. Maj.ts proposition nr 10<> ur 1!)00

I fråga om finansieringen av skogsvårdsstyrelsernas verksamhet med fröoch
plant produktion föreslår utredningen, att nämnda verksamhetsgrenar
bör drivas affärsmässigt. I detta syfte bör grenarna brytas ut ur styrelsernas
allmänna verksamhet och behandlas som fristående företag för vilka särskilt
bokslut upprättas. Verksamhetsgrenarnas kapitalförsörjning föreslår
utredningen ordnad på det sättet att den nuvarande lånefonden för insamling
av skogsfrö ombildas till en lånefond för frö- och plantanskaffning med
ett kapital av 7 milj. kr. Den föreslagna fondens storlek har utredningen
beräknat sålunda.

Vid övergång till det nya systemet behöver alla skogsvårdsstyrelser lånevägen
anskaffa drift- eller rörelsekapital. I genomsnitt torde en var styrelse
behöva 150 ä 200 000 kr. för detta ändamål. Härtill erfordras 4 å 5 milj. kr.
Då dessa lån bör amorteras inom högst tio år, kommer medlen rätt snart
åter till fonden. Vid en beräknad utbyggnad av plantskolearealen med ca 100
ha/år under de närmaste åren Pcb med en beräknad investeringskostnad
av 10 000 kr. per ha plantskola skulle investeringslån på omkring 1 milj.
kr. per år behöva utlämnas. Eftersom även viss ökning av lånebehovet
för fröinköp och anläggning av fröklängar och frökällare kan förutses,
hör fonden vid övergång till det nya systemet utöver sitt nuvarande belopp
å 1 milj. kr. tillföras 6 milj. kr. Under de närmaste åren därefter kan ytterligare
ett tillskott på 1/2—1 milj. kr. visa sig behövligt. Sedan sex—åtta år
förflutit bör fondens kapitalbelopp kunna minskas, emedan driftkapitallånen
då bör vara till stor del återbetalda och investeringslånen torde ha börjat
amorteras.

Yttrandena. Utredningens principförslag rörande utbyggnad av den inhemska
skogsfrö- och skogsplantproduktionen i syfte att minska behovet
av import från utlandet tillstyrkes eller lämnas utan erinran av remissorganen.
Likaså tillstyrker så gott som alla remissinstanser förslaget att skogsvårdsstyrelsernas
frö- och plantproduktionsverksamhet bör drivas affärsmässigt
i form av en från den övriga verksamheten skild rörelse. I flera rcmissuttalanden
understrykes därvid särskilt vikten av att skogsvårdsstyrelserna
och handelsplantskolorna får konkurrera på lika villkor.

Sålunda framhåller bl. a. Sveriges skogsägareförbund, att den starka subventionering
med statsmedel, som tidigare präglat skogsvårdsstyrelsernas
frö- och plantanskaffningsverksamhet, har visat sig medföra, att praktiskt
taget all privat företagsamhet på området upphört med påföljd att frö- och
plantförsörjningen i vårt land kommit i ett prekärt bristläge. Endast täck
vare storskogsbrukets egna insatser och nödtvungen import från utlandet,
icke minst från enskilda plantskolor i Tyskland och Danmark, har bristen
på skogsplantor delvis kunnat täckas. Om den av utredningen efterlysta privata
verksamheten beträffande frö- dch plantförsörjning skall komma till
stånd synes det förbundet dock erforderligt, att den av utredningen föreslagna
lånefonden för frö- och plantanskaffning även öppnas för enskilda
företagare. I annat fall kan det befaras, att verksamheten i privat regi icke
utvecklas i önskvärd omfattning. Mellersta Västerbottens och Skellefteoriens
skogsägareföreningar uttalar emellertid för sin del farhågor för att eu

36

Kangl. Maj:ts proposition nr 106 år 1960

affärsmässigt bedriven plantskoleverksamhet hos skogsvårdsstyrelserna i
Västerbottens och Norrbottens län kommer att medföra mycket höga plantpriser
på grund av de ogynnsamma produktionsbetingelserna i övre Norrland.

Beträffande utredningens särskilda förslag i fråga om fröförsörjningen
understryker domänstyrelsen, skogsstyrelsen och statens skogsforskningsinstitut
nödvändigheten av bättre anordningar för frölagring för att en jämn
tillförsel till skogsbruket av frömängder från påtagliga fröår skall kunna
ske. Däremot förklarar sig skogsstyrelsen icke övertygad om att en större
ökning av den totala klängningskapaciteten är omedelbart erforderlig.

Förslaget om en författningsmässig reglering av handeln med skogsfrö
och skogsplantor tillstyrkes i särskilda uttalanden bl. a. av domänstyrelsen,
skogsstyrelsen, skogsvårdsstyrelserna i Kronobergs, Värmlands och Kopparbergs
län, Skogsvårdsstyrelsernas förbund och Sveriges skogsägareföreningars
riksförbund.

Det av utredningen föreslagna systemet för finansiering av skogsvårdsstyrelsernas
frö- och plantproduktionsverksamhet tillstyrkes i princip av
flertalet remissorgan. Statskontoret avstyrker emellertid inrättandet av den
föreslagna lånefonden och uttalar därvid följande.

Vad först beträffar frågan om att verksamheten skall bli helt självbärande,
vill statskontoret ansluta sig till vad utredningen härvid anfört. Med
denna utgångspunkt har ämbetsverket icke kunnat finna sådana speciella
ska1 föreligga, som motiverar att staten skulle ställa kapital till förfogande
för ändamålet. Enligt statskontorets förmenande bör skogsvårdsstyrelserna
i stället kunna efter framställning till Kungl. Maj :t i varje särskilt fall medgivas
rätt att upptaga lån på den allmänna kreditmarknaden. I samband
härmed må erinras om att Kungl. Maj :t vid ett par tillfällen lämnat skogsvårdsstyrelse
dylikt medgivande då det gällt att täcka behovet av tillfällig
rörelsekredit. Med detta sitt standpunktstagande anser ämbetsverket, att
den nuvarande lånefonden för insamling av skogsfrö bör avvecklas samt att
bidrag till frö- och plantproduktionen icke bör utgå från skogsvårdsstyrelsernas
omkostnadsanslag.

Vidare motsätter sig skogsvårdsstyrelserna i Stockholms, Blekinge, Kristianstads,
Malmöhus och Västernorrlands län samt Älvborgs läns norra och
södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott att verksamheten med fröoch
plantproduktion brytes ut ur skogsvårdsstyrelsernas övriga verksamhet
och att särskilt bokslut upprättas.

Skogsstyrelsen samt skogsvårdsstyrelserna i Södermanlands och Kronobergs
län föreslår, att bokföringen för frö- och plantproduktionsverksamheten
lägges upp kalenderårsvis så att inkomster och utgifter hänförliga till
samma liandelsmaterial därigenom blir bokförda på samma redovisningsår.

Slutligen framför skogsstyrelsen förslag om att kostnaderna för skogsvårdsstyrelsernas
fröplantager bör täckas av statsmedel. Styrelsen anför
härom följande.

Fröplantagernas betydelse i sammanhanget har endast flyktigt berörts av
utredningen. Denna behandling mera i förbigående må vara motiverad av
att några betydande skördar från plantagerna knappast kan påräknas un -

37

Kungl. Maj. ts proposition nr 106 år 1960

der de närmaste tio—tjugo åren. Därefter torde de i riksplanen för fröplantager
ingående anläggningarna kunna bidra till fröproduktionen med ca 15
å 20 ton frö per år. Emellertid torde den nu pågående anläggningen av fröplantagerna
kräva betydande engångskostnader för anskaffning av mark,
inköp av ympar, viltstängsel m. m. Med hänsyn till dessa investeringars
långsiktiga natur och även i någon mån ovissheten angående den blivande
produktionens kvantitet, anser skogsstyrelsen att dessa kostnader bör täckas
av statsmedel och sålunda icke belasta den ifrågasatta nya lånefonden och
därmed själva frö- och plantförsörjningsrörelsen. Det bör med andra ord
ställas på framtiden i vad mån kapitalkostnader för fröplantager bör belasta
nämnda affärsrörelse.

YIII. Skoglig yrkesutbildning

Nuvarande förhållanden. I det avsnitt av skogsvardsutredningens betänkande,
vari utredningen behandlat yrkesutbildningen för skogsarbetare,
skogsbrukare och skogsförmän, lämnas inledningsvis en sammanfattande
redogörelse för den skogliga yrkesutbildning som bedrives av skogsvårdsstyrelserna,
domänverket, större skogsbolag, vissa skogsägareföreningar samt
inom lantbrukets skolor. Av nämnda redogörelse samt föreliggande statistik
på området inhämtas bl. a. följande.

Inom den allmänna skolans ram förekommer såväl teoretisk som praktisk
yrkesorientering i skogsbruk inom de flesta län men i mycket växlande omfattning
och utformning. Skogsvårdsstyrelser och större skogsföretag tar
emot enstaka elever eller elevgrupper, som antingen får följa de löpande
arbetena i skogen eller också tages om hand för mera kursmässig information
i skogsarbetets olika grenar. Någon närmare statistik över verksamhetens
omfattning synes ej vara tillgänglig.

Kvantitativt svarar de skogsbetonade fortsättningsskolorna för en väsentlig
del av verksamheten på den skogliga upplysningens och yrkesutbildningens
område. Den undervisning, som meddelas vid dessa inom den allmänna
skolans ram anordnade kurser, har karaktären av mera fullständig praktisk
yrkesorientering jämte viss grundläggande yrkesutbildning. Kurserna har
en längd av sex—tolv veckor. Skogsvårdsstyrelserna och domänverket samt
skogsbolag, skogsägareföreningar, lantmannaskolor m. fl. svarar för lärarkrafter,
undervisningens anordnande ur skoglig synpunkt och anskaffande
av övningsobjekt samt ofta även för förläggnings- och undervisningslokaler.
Budgetåret 1958/59 ledde skogsvårdsstyrelserna 215 kurser med sammanlagt
3 097 elever, domänverket 10 kurser med sammanlagt 145 elever samt
övriga ett 30-tal kurser med sammanlagt ca 300 elever.

Den grundläggande yrkesutbildningen bedrives främst i form av ungdomskurser
av åtta—tolv veckors längd och ettåriga lärlingskurser med omväxlande
skolskedcn och praktikskeden. Budgetåret 1958/59 anordnade skogsvårdsstyrelserna
40 ungdomskurser och 32 lärlingskurser samt domänverket
och andra kursanordnare sammanlagt sju ungdomskurser och nio lärlings -

38 Kungl. Maj. ts proposition nr 106 år 1960

kurser. Sammanlagt undervisades i nämnda grundutbildningskurser ca
1 180 elever.

För redan yrkesverksamma anordnas vidareutbildning i skogsarbete
samt i skogsvård och skogshushållning främst genom kortare ämneskurser
men även genom något längre kurser, som omfattar flera ämnen. Skogsvårdsstyrelserna
ordnade budgetåret 1958/59 278 kurser i skogsarbete med sammanlagt
3 048 elever samt 154 kurser i skogsvård, aptering in. fl. skogshushållningsämnen
med sammanlagt 2 037 elever. Vidareutbildning meddelades
dessutom av domänverket, bolag och skogsägareföreningar vid tillhopa 193
kurser.

Särskilt för skogsbrukare, som ej har möjlighet att för längre tid lämna
sina gårdar, ordnar skogsvårdsstyrelserna i samarbete med korrespondensinstituten
kurser med kombinerad skriftlig och muntlig undervisning. Den
muntliga undervisningen sker under kvällslektioner och vid praktiska tilllämpningsövningar
under ett begränsat antal dagar under studietiden. Budgetåret
1958/59 anordnades 187 sådana kurser med sammanlagt 1 957 deltagare.

Skogsarbetare besökes på sina arbetsplatser av resande instruktörer och
får därvid handledning i verktygsvård, arbetsteknik och arbetarskydd.
Verktygsdemonstrationer och filmvisningar ordnas för grupper av arbetare
från närliggande arbetsplatser. Denna verksamhetsform brukar kallas rörlig
instruktionsverksamhet och bedrives såväl av skogsvårdsstyrelserna och domänverket
som av bolag och skogsägareföreningar.

Förmansutbildningen bedrives f. n. huvudsakligen i form av kortare specialkurser.
Endast ett litet fåtal mera fullständiga och allsidiga förmanskurser
anordnas varje år.

Skogsundervisningen i lantbrukets skolor har rätt växlande karaktär. Där
förekommer korta orienteringskurser om några tiotal undervisningstimmar.
Vanligast är kurser på 50—150 timmar. Undervisningen ligger i vissa avseenden
på grundutbildningens nivå, emedan eleverna vanligen ej haft tillfälle
att gå igenom grundutbildningskurser, men den får i andra avseenden,
t. ex. i fråga om avverkningsplanering, aptering och dylikt, ofta karaktär av
vidareutbildning. Skogsvårdsstyrelserna svarade budgetåret 1958/59 för undervisningens
uppläggning och tillhandahöll lärare vid 58 kurser. Några få
skolor har egna skogliga lärare anställda.

Sett ur administrativ synpunkt kan den skogliga yrkesutbildningsverksamheten
uppdelas enligt följande.

1. Undervisningen inom den allmänna skolans ram omfattande praktisk
yrkesorientering, skogsbetonade fortsättningsskolor, yrkesundervisning i
klass 8 och försöksverksamhet i enhetsskolans linje 9 y sorterar administrativt
under skolmyndigheterna. De skogliga organen och företagen åtager sig
mot ersättning att tillhandahålla lärare, lokaler och undervisningsmateriel
samt att i förekommande fall ordna elevernas förläggning och bespisning.
Normalplaner fastställes av skolmyndigheterna men timplanerna detaljutformas
i regel av de skogliga organen.

39

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1960

2. Skogsundervisningen i lantbrukets skolor sorterar administrativt under
skolornas lokalstyrelser och lantbruksstyrelsen. Skogsvårdsstyrelserna tillhandahåller
lärare och har inom den i kursplanen angivna tidsramen stor
frihet att utforma kurserna. Ersättning utgår efter något växlande grunder.

3. Den frivilliga skogliga yrkesutbildningen, bortsett från den som bedrives
inom lantbrukets skolor och i företagens egen regi, omhänderhas av
skogsvårdsstyrelserna under skogsstyrelsens ledning. Till stöd vid verksamhetens
planläggning och bedrivande ävensom för samordning av den skogliga
yrkesutbildningsverksamheten inom länen finns till skogsvårdsstyrelserna
knutna råd för undervisningsfrågor, i vilka ingår representanter för domänverket,
det större enskilda skogsbruket, det mindre skogsbruket och skogsarbetarna.

I ett par fall bedriver skogsvårdsstyrelser yrkesutbildning i samarbete med
kommunala yrkesskolor. Vidare har en kommun i en kommunal yrkesskola
anordnat en skogslinje, vars utformning bestämmes av överstyrelsen för
yrkesutbildning efter samråd med skogsstyrelsen.

Som lärare utnyttjas skoglig personal med växlande kompetens. Kursledare
vid skogsbetonade fortsättningsskolor är i allmänhet skogsskoleutbildade
befattningshavare och som instruktörer fungerar förmän. Skogsundervisningen
vid lantbrukets skolor ombesörjes vanligen av jägmästare eller
forstmästare med biträde av skogsskoleutbildad personal. Undantagsvis är
skogsmästare huvudlärare vid dessa kurser. Grundutbildningskurserna för
ungdom brukar ledas av skogsmästare eller skogsskoleutbildade med biträde
av instruktörer. Detsamma gäller vidareutbildningskurser i tekniska ämnen,
medan motsvarande kurser i skogsvård m. m. ej sällan ledes av skogshögskoleutbildad
personal. Skogsstyrelsen bedriver en rätt omfattande utbildningsverksamhet
avsedd för alla dessa slag av lärare och instruktörer.

De undervisnings- och förlägg ning slokaler samt övningsskogart som i
främsta rummet står till förfogande, är skogsvårdsstyrelsernas skogsvårdsgårdar
och skogsbruksskolor. Åtskilliga kurser förlägges dock till andra lokaler,
t. ex. lantmannaskolor eller av kommuner eller bolag tillhandahållna
förläggningar.

Kostnaderna för den statsunderstödda verksamheten bestrides i vad avser
löner och arvoden åt personal anställd hos skogsvårdsstyrelserna via styrelsernas
avlöningsanslag (ordinarie och extra ordinarie personal) eller omkostnadsanslag
(tillfällig personal). Till vissa av övriga kostnader utgår
statsbidrag enligt kungörelsen den 21 maj 1954 (nr 427) angående statsunderstödda
skogsbrukskurser samt lokala bidrag, främst från landstingen
men även från skogsföretagen, skogsägareföreningarna, kommunerna m. fl.

Några författningsbestämmelser rörande statsbidrag till täckande av anläggningskostnaderna
för skogsvårdsstyrelsernas skogsbruksskolor föreligger
ej. Under senare år har det emellertid varit vanligt, att staten lämnat bidrag
med omkring eu tredjedel av byggnadskostnaderna medan resten täckts
genom anslag från landsting, länsstiftelser och enskilda bidragsgivare samt
genom ianspråktagandc av styrelsernas egna tillgångar och upptagande av
lån.

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1960

Skogsvårdsutredningen. Enligt utredningens mening ger den kursmässigt
organiserade yrkesorienteringen de bästa möjligheterna till en samlad, systematisk
genomgång av skogsarbetets olika faser. Å andra sidan innebär denna
form av yrkesorientering vissa risker för att någon kontakt med arbetsplatserna
och med de verksamma skogsarbetarna ej uppnås. Den risken är särskilt
stor, om yrkesorienteringskurs i sin helhet förlägges till en skogsbruksskola.
En bättre avvägning anser utredningen skulle kunna uppnås om
praktiktiden uppdelades i två avsnitt. Det ena avsnittet skulle vara av mera
kursmässig karaktär, varunder eleverna gavs en allmän orientering om
skogsarbetena och skogsbruket över huvud taget samt fick demonstrerat
för sig eller pröva på en del viktiga arbeten, som de eljest ej skulle få beröring
med. Under det andra avsnittet skulle de enskilt eller i mindre
grupper placeras ut på olika arbetsplatser i skogen för att där följa pågående
arbeten.

Den lämpligaste lösningen synes då vara, att den praktiska yrkesorienteringen
omhänderhas av skogsföretagen, alltså domänverket, skogsbolag,
allmänningar och andra skogsförvaltningar, skogsägareföreningarnas skogsbruksomraden
m. fl. Da dessa har tillgång till utbildade skogstjänstemän,
borde bade den allmänna orienteringen och den mera direkta yrkespraktiken
kunna skötas av dem. På många håll saknas emellertid möjligheter
att få hjälp från sådana företag. Därvid blir det naturligt att skogsvårdsstyrelserna
åtager sig uppgiften.

Enligt utredningens mening bör skogsvårdsstyrelserna i erforderlig omfattning
biträda skolmyndigheterna med att anskaffa värdar för den praktiska
yrkesorienteringen. Denna kommer att inom en snar framtid få stor
omfattning, varför det är viktigt att verksamheten planlägges väl. Ett intimt
samarbete mellan skola och näringsliv blir nödvändigt, varvid för skogsbrukets
del skogsvårdsstyrelserna bör bli de sammanhållande organen. Styrelserna
bör hålla skolmyndigheterna orienterade om vilka möjligheter för
praktisk yrkesorientering, som skogsbruket kan bjuda. Dessutom bör skogsvårdsstyrelserna
i samarbete med domänverket samt bolag och skogsägareföreningar
ge yrkesvalslärarna skoglig information.

Vid sin bedömning av utbildningsbehovet och utbyggnadstakten har utredningen
i fråga om grundutbildningen använt en speciell beräkningsmetod
beträffande vilken följande anföres i betänkandet.

Arbetsmarknadsstyrelsen har i sin utredning om skogsbrukets arbetsmarknad
(SOU 1956:36) räknat fram ett årligt arbetskraftsbehov av ca
41 milj. dagsverken. Man har därvid utgått från skogsforskningsinstitutets
awerkningsprognoser och tillämpat ett åtgångstal av 0,7 dagsverken per avverkad
kubikmeter.

Antalet personer, som i folkräkningen bokförts som skogsarbetare, är ca
65 000. För helårsarbetande fasta skogsarbetare brukar man räkna med
240 effektiva arbetsdagar per år, varför ca 16 milj. dagsverken årligen kan
beräknas bli utförda av de som skogsarbetare redovisade personerna. Återstoden,
ca 25 milj. dagsverken, faller på ett mycket stort antal personer

41

Kungl. Maj. ts proposition nr 106 år 1960

med starkt växlande arbetsinsats. I yrkesutbildningssammanhang är det
knappast riktigt att räkna med sådana personer, som arbetar i skogen endast
några tiotal dagar. Räknar man med att ca 5 milj. dagsverken ntföres av
sådana (t. ex. 200 000 personer med i genomsnitt 25 dagar/år), skulle ca
20 milj. dagsverken återstå för den stora grupp av till privatskogsbruket
knutna personer, som arbetar förhållandevis mycket i skogen utan att
räknas som skogsarbetare. Med en antagen arbetstid av i genomsnitt 150
dagar per år skulle detta motsvara ca 135 000 personer. Tillsammans med
de 65 000 skogsarbetarna får man då en grupp på ca 200 000 personer som
beräkningsunderlag för yrkesutbildningsbehovet. Den utförda beräkningen
är naturligtvis endast en grov bedömning, som dock tills vidare torde få
godtas i brist på tillräcklig kunskap om skogsbrukets arbetsmarknad. Den
förutsätter, att några större förändringar ej kommer att ske t. ex. i riktning
mot ökad heltidsanställning av skogsarbetare.

Utredningen anser, att man bör sikta mot att fullständig grundutbildning
skall kunna omkring år 1970 meddelas ca 80 elever per 10 000 yrkesverksamma,
d. v. s. totalt 1 600 elever per år. Denna relation är något högre
än vad 1952 års yrkesutbildningssakkunniga räknat med för jordbruk m. m.
samt för industri och hantverk. Med hänsyn till den ogynnsamma åldersutvecklingen
inom skogsarbetaryrket, vilken kräver stor nyrekrytering inom
en snar framtid, torde det dock vara nödvändigt att satta målet för den
skogliga yrkesutbildningens omfattning förhållandevis högt. Omkring 25 procent
av det personaltillskott, som behövs för att möta avgången ur den i det
föregående beskrivna gruppen på 200 000 i skogen sysselsatta, skulle genom
de 1 600 elevplatserna kunna få en grundutbildning i yrket.

Man torde få räkna med att personer, som ämnar utbilda sig vid skogsskolor,
skogsmästarskolan och vissa av lantbrukets skolor för arbetsledare
ävensom blivande skogsförmän, kommer att vilja genomgå skogliga grundutbiluningskurser.
Uppskattningsvis torde ytterligare omkring 300 elevplatser
i grundutbildningskurserna bli erforderliga för att möta detta behov.
Som ett första etappmål bör sålunda uppsättas eu utökning av antalet elevplatser
till omkring 1 900.

Vidareutbildningen för redan yrkesverksamma anses
av utredningen böra utbyggas i minst samma takt som grundutbildningen.
Vid denna utbyggnad torde utbildningen för skogsägarna i skogshushållningens
olika frågor böra särskilt uppmärksammas. Denna gren synes under
de senare årens verksamhet för att skapa en arbetsteknislc och motorteknisk
skogsutbildning kommit alt på grund av bristande resurser skjutas
något i bakgrunden. Resurser måste därför skapas för alt bägge utbildningslinjerna
skall kunna i lika mån tillgodoses.

Att ställa upp någon närmare tidsplan för den takt i vilken utbyggnaden
bör ske synes ej lämpligt. Många förhållanden, bl. a. intresset från ungdomarnas
och målsmännens sida att utnyttja förbättrade utbildningsmöjligheter
samt tillgången på kvalificerad lärar- och instruktörspersonal, inverkar
bär. De ökande ungdomskullarna torde dock komma alt i allt högre grad
ställa krav på förbättrade utbildningsmöjligheter även inom skogsbruket.

42

Kungl. Maj:is proposition nr 106 ur W60

Utredningen förordar därför att statsmakterna fattar principbeslut dels
om en utbyggnad av den skogliga yrkesutbildningen så att senast omkring
år 1970 årligen minst 1 900 ungdomar kan få en fullgod grundläggande
skogsyrkesutbildning, dels om att kursverksamheten i skogsarbete och skogsvård
m. m. för vidareutbildning av redan yrkesverksamma skall under tiden
fram till år 1970 tredubblas. Erforderliga resurser bör ställas till förfogande
för de organ, som får ansvaret för uppgiften, så att utbyggnaden kan ske i
den takt tillgången på lärare medger.

Vad gäller sättet för den skogliga yrkesutbildningens anordnande behandlas
i betänkandet först de frågor som sammanhänger med grundutbildningen,
varvid anföres i huvudsak följande.

Två huvudtyper av grundutbildningskurser har kristalliserat ut sig under
de gångna åren, nämligen ungdomskurser och lärlingskurser. Ungdomskurs
karakteriseras av att den under en sammanhängande kursperiod av tre månaders
längd förmedlar såväl teoretisk och praktisk undervisning som viss
träning i skogsarbetenas utförande. Lektionerna på lärosalen brukar omfatta
ca 20 procent av utbildningstiden samt övningar och praktiskt arbete
återstoden.

Lärlingskurserna får sin karaktär av den växelutbildning som sker å ena
sidan under s. k. skolskeden, i allmänhet tre eller fyra stycken av två—fem
veckors längd, å andra sidan vid praktiskt yrkesarbete under handledning
hos olika skogsarbetsgivare under tiderna mellan skolskedena. Under varje
skolskede studeras ett begränsat avsnitt av kursen, varefter kunskaperna
och färdigheterna befästes genom praktiskt yrkesarbete under ledning avsärskilt
utbildade handledare. Metoden ger avsevärt ökad rutin och säkerhet
i de olika arbetenas utförande jämfört med vad som kan medhinnas under
en tre månaders ungdomskurs. Av många skäl kan man emellertid ej
satsa enbart på lärlingskurstypen. För att den skall lyckas fordras tillräckligt
många skogsförvaltningar, skogsägareföreningar eller andra, som är villiga
att ta emot eleverna under praktikskedena och att under dessa ge dem
arbeten, som passar in i utbildningsprogrammet. Det fordras tillgång till
utbildade handledare och möjlighet för praktikvärdarna att låta lämpliga
skogsarbetare eller förmän ägna tid åt handledarskapet. Slutligen kräves att
eleverna ad mänt är inställda på en så pass fullständig ordnad utbildning
som eu ettårig lärlingskurs innebär.

Med hänsyn till att de angivna förutsättningarna ännu ej kan sägas vara
för handen mera allmänt anser utredningen att båda kursformerna — ungdomskurser
och lärlingskurser — även i fortsättningen bör tillämpas men förutsätter,
att lärlingskurserna skall vinna ökad terräng. Utredningen förordar
vidare, att där så visar sig möjligt med hänsyn till tillgången på lärare och
lokaler vissa av de nuvarande skogsyrkeskurserna för ungdom successivt utbygges
med allmänna ämnen. I första hand måste denna utbyggnad ske, där
det blir aktuellt alt skolplikten under nionde året (9 y) i sin helhet fullgöres
inom skogsyrkesskolan. Men även eljest är införandet av allmänbildande
ämnen mycket önskvärt.

För vidareutbildningen föreslår utredningen främst kortare specialkurser
av en eller ett par veckors längd. Vissa tekniskt betonade kurser,

43

Kungl. Maj. ts proposition nr 106 år 1060

t. ex. avseende traktortransport i skog, kan dock behöva omfatta längre tid.
På skogsvårds- och skogshusliållningssidan är det särskilt önskvärt att jämsides
med kortare specialkurser, t. ex. i skogskultur, plant- och ungskogsvård
samt aptering, även allsidiga, relativt omfattande fortbildningskurser anordnas,
som ger skogsbrukare och blivande skogsbrukare undervisning om
de olika uppgifter, som möter vid driften av ett bondeskogsbruk.

Medan grundutbildningskurser och längre vidareutbildningskurser normalt
bör förläggas till skogsbruksskolor, kan det visa sig lämpligt att en
del av de kortare kurserna anordnas ute i bygderna. Skogsbrukets motsvarighet
till de vanliga yrkesskolornas deltidskurser, nämligen de kombinerade
kurserna, är också mycket lämpliga för vidareutbildning i begränsade ämnesavsnitt.

I fråga om förmansutbildningen anför utredningen, att man
numera inom ej obetydliga delar av skogsbruket synes anse, att en utbildad
förmanskår är behövlig både som biträde till den skogsskoleutbildade personalen
och som arbetsledare vid vissa medelstora skogsbruk, som ej anses
kräva en högre utbildad kraft. Dessutom behöver skogsvårdsstyrelserna ett
ganska stort antal förmän. Vissa skogsbolag räknar t. o. m. med att minska
antalet skogsskoleutbildade och sälta in välutbildade förmän på specialuppgifter
på skogvaktardistrikten.

I fråga om förmansutbildningens anordnande är man ej längre främmande
för att skogsvårdsstyrelserna kan och bör svara för grundutbildningen,
medan företagen svarar för den mera instruktionsmässiga del, som avser
vederbörande företags särskilda förhållanden.

Beträffande undervisningens skolmässiga organisation erinrar utredningen
om att den skogliga yrkesutbildningen under lång tid bedrivits i form av
en ganska fri kursverksamhet. Mera skolmässiga former har den antagit
först genom de senare årens utbyggnad av skogsvardsstyrelsernas kursgårdar
till skogsbruksskolor och inrättandet av några företagsskolor. Inför
den aktuella utbyggnaden av det skogliga yrkesutbildningsväsendet finner de
sakkunniga angeläget slå fast, att i varje fall grundutbildningen för ungdomar
måste få en fastare form, få mera karaktär av yrkesskola. Viktigt är att
inga grundutbildningkurser göres för korta och att huvudkurserna återkommer
på bestämda tider så att ungdomarna och deras föräldrar vet vilka skogliga
utbildningsmöjligheter, som regelbundet står till buds i orten. Vidare
kräves en viss fasthet i kursprogrammet och kursernas schema för att ge
verksamheten en klarare ställning som yrkesskola vid sidan av andra
yrkesskolor, även om undervisningen till viss del är förlagd utanför skolortcn.
I fråga om behovet av skogliga yrkesskolor uttalar utredningen, att
det inom varje län bör finnas minst en av skogsvardsstyrelsen driven central
skogsbrukets yrkesskola och i de större skogslänen två eller ännu flera
sådana skolor. Inom mera utpräglade skogsbygder, där eu eller ett par kommuner
ger tillräckligt underlag för en skogsyrkesskola eller en skogslinje
vid en lokal yrkesskola, kan del därjämte synas naturligt att söka inrätta nå -

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1960

gon form av lokal skogsyrkesskola. Därvid finns det anledning överväga om
det ej i många fall vore lämpligt att organisera dessa lokala skogslinjer såsom
avdelningar av den centrala skogsyrkesskolan. Skogsvårdsstyrelsen
skulle på så sätt få den fackligt-pedagogiska ledningen av den frivilliga
skogsutbildningen i länet, vilket skulle underlätta planeringen och möjliggöra
enhetliga kurstyper, en bättre disposition av lärarkrafter in. in., medan
kommunerna skulle svara för lokaler, övningsskog, viss undervisningsmateriel
och elevrekryteringen. Även för skogskurser, som helt ordnas av kommun,
bör den fackligt-pedagogiska tillsynen ligga hos skogsvårdsstyrelserna.
Organisationsformen med lokalt utplacerade avdelningar av en central yrkesskola
förekommer redan i enstaka fall inom övrigt yrkesskolväsende."

Beträffande företagsskolorna framhåller utredningen, att det är synnerligen
önskvärt att sådant större skogsföretag, som har underlag för en egen
skola och möjlighet att organisera densamma, själv tillgodoser sina utbildningsbehov.
I många fall kommer det kanske att visa sig lämpligt att företagen
huvudsakligen inriktar sig på vidareutbildning och specialutbildning,
medan skogsvårdsstyrelserna svarar för grundutbildningen. Vid den senare
utbildningens organiserande kommer ju för övrigt företagen att i stor utsträckning
medverka genom att handha yrkespraktiken i lärlingskurserna.

Den skogsbetonade fortsättningsskolan är enligt utredningen
den skogliga utbildningsform som f. n. når det största antalet ungdomar.
Dess värde är allmänt omvittnat både från skogsbrukets och skolans
håll. Det är därför angeläget att under tiden fram till enhetsskolans fullständiga
genomförande vidmakthålla och om möjligt ytterligare sprida denna
kursform. Kursernas antal har alltifrån starten år 1944 fortlöpande ökats,
på senare år dock i något minskad takt. Möjligheterna för skogsbruket att
tillhandahålla lärare och instruktörer torde vara den viktigaste begränsande
faktorn. På grund av svårigheten att snabbt öka antalet lärare kan det bli
svårt att samtidigt som den egentliga yrkesutbildningen utbygges även öka
antalet skogsbetonade fortsättningsskolor i önskvärd omfattning. Det förefaller
därför mest ändamålsenligt att begränsa kurserna till att omfatta minimitiden
sex veckor.

När det gäller skogsundervisningen under enhetsskolans nionde
skolår (9 y) anser utredningen, att man ännu har mycket obetydlig
erfarenhet av vilka resultat denna kommer att ge och på vilken nivå den
kan bedrivas. Tjngdomarna kominer att vara ett år äldre än fortsältningsskoleeleverna
och undervisningstiden är betydligt längre än även de långa
skogsbetonade fortsättningsskolornas. Den skogliga utbildningen bör därför
kunna ge betydligt bättre resultat i enhetsskolan än i fortsättningsskolan.
Å andra sidan blir eleverna i allmänhet ett å två år yngre än eleverna i de
frivilliga lärlings- och ungdomskurserna. Undervisningen i yrkesarbete torde
därför i regel ej kunna bedrivas med samma allvar och intensitet som
vid dessa. Trots att antalet yrkesundervisningstimmar i 9 y är större än i
nuvarande ungdomskurs och minst lika stort som i lärlingskursernas skolskeden
måste man alltså räkna med att utbildningsnivån kommer att ligga

45

Knngl. Maj:ts proposition nr 106 år 1960

något lägre. Särskilt gäller detta vid jämförelse med lärlingskurserna, där
ju de långa praktikskedena inte bara ger eleverna en ökad säkerhet och rutin
utan även befordrar deras allmänna mognad. Utredningen anför vidare
bl. a. följande.

Uppenbarligen erfordras en påbyggnad ovanpå 9 y för att en någotsånär
fullgod grundutbildning skall uppnås. Lämpligast torde vara att ge denna
kompletterande utbildning i form av en förkortad lärlingskurs, varigenom
eleverna skulle få ökad yrkesträning och intimare kontakt med arbetslivet.

För sådana klart yrkesbestämda elever, som redan vid nionde skolårets
början vill binda sig för en utbildningsgång, som ger en fullständig grundutbildning,
kan övervägas att inrätta en längre lärlingskurs på ca ett och
ett halvt år. I en sådan kurs borde det vara möjligt att sammansmälta 9 vkursens
och lärlingskursens innehåll till en väl avvägd yrkesutbildning.

Sedan enhetsskolan utbyggts, skulle fristående ungdoms- och lärlingskurser
av ungefär nuvarande typ främst behövas för att ge skoglig utbildning
åt elever, som först velat skaffa sig en mera omfattande teoretisk utbildning
genom att gå a- eller g-linjen av nionde klassen. Bland dessa torde
återfinnas en hel del blivande skogsbrukare samt de som avser att gå igenom
skogsskola.

De fristående ungdoms- och lärlingskurserna kommer väl också att få
elever bland sådana, som genomgått annan förberedande yrkesutbildning i
9 y bl. a. de allmänpraktiska grenarna, men vid sitt egentliga yrkesval finner
att de behöver skoglig utbildning.

I en framtid torde alltså olika kurstyper bli erforderliga för att möta de
växande behov, som kan väntas, då enhetsskolan blir mera allmän.

Den ovanstående skissen förutsätter sålunda följande kurstyper på grundutbildningsstadiet
sedan enhetsskolan genomförts:

1. a) 9 y-skogslinje anordnad i enhetsskolans regi eventuellt förlagd till
skogsyrkesskola.

b) Inom skogsyrkesskolorna anordnade kurser, vilka godkänts såsom
9 y-kurser.

2. Påbyggnadskurs ovanpå nyssnämnda kurser.

3. En i skogsyrkesskolan inbyggd längre utbildningsgång på ca ett och ett
halvt år, som i sig inkluderar det nionde skolåret.

4. Fristående ungdoms- och lärlingskurser av ungefär nuvarande utformning
avsedda för elever från 9 a, eventuellt 9 g och andra 9 y-linjer. Troligen
bör denna inriktas på elever i 17-årsåldern, som nått större mognad.

Utredningen förutsätter, att ett intimt samarbete mellan skolmyndigheter
och skogsvårdsstyrelserna äger rum under försöksverksamheten med enhetsskola.
Styrelserna torde i egenskap av regionala huvudmän för den skogliga
yrkesutbildningen finna det angeläget att på allt sätt medverka till att finna
lämpliga former för skogsundervisningen i 9 y och för samordningen av
denna och den frivilliga skogliga yrkesutbildningen. Det borde också ligga
nära till hands att skogsvårdsstyrelserna blir de fackorgan till vilka länsskolnämnderna
vänder sig, när det gäller planläggningen av den skogliga
utbildningen i den allmänna skolan. Nämnderna bör också kunna utnyttja
styrelserna för den fackligt-pedagogiska tillsynen över skogsundervisningen
i de skolor, som sorterar under dem.

Utredningen konstaterar slutligen, att någon egentlig samordning av
skogsvårdsstyrelscrnas och 1 ant m a nnaskolornas s k o g 1 i g a u n -

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1960

dervisningsverksamhet knappast förekommit hittills. Genom att
skogsvårdsstyrelserna i de flesta fall tillhandahåller lärare för skogsundervisningen
i lantbrukets skolor och har förhållandevis stor frihet vid undervisningens
utformning har emellertid en viss begränsad, ehuru otillräcklig
samordning varit möjlig i praktiken.

Utredningen anser, att när det gäller det skogliga området, lantbrukets
undervisningsanstalter främst bör ha till uppgift att meddela erforderlig
grundläggande skogsundervisning åt de ungdomar, som i första rummet
önskar sig en god jordbruksutbildning och för vilka behovet av skoglig utbildning
kommer i andra hand. Det är också önskvärt, att lantbrukets skolor
i sina kursplaner avspeglar jordbrukets resp. skogsbrukets betydelse
inom lantbruket i den bygd de tjänar. I skogsbygderna bör skogsämnena få
en mera framskjuten plats på skolornas schema än vad f. n. vanligen är fallet,
även om detta måste ske på bekostnad av jordbruksundervisningens omfattning.
Inom län med såväl utpräglade jordbruksbygder som mera skogsbetonade
områden bör om möjligt en skola göras skogsbetonad eller också
bör undervisningen uppdelas på jordbruks- resp. skogslinje.

I fråga om den skogliga yrkesutbildningens organisation och administration
anför utredningen inledningsvis, att skogsvårdsstyrelserna under skogsstyrelsens
ledning väsentligen svarar för den statsunderstödda yrkesutbildningsverksamheten
på skogens område. I skogsvårdsstyrelseförordningen
tinns sedan år 1954 denna styrelsernas uppgift angiven. Frågan om den
skogliga yrkesutbildningens administration synes ändock vara aktuell. Orsaken
härtill är att de nya regionala organen på skolväsendets område, länsskolnämnderna,
även fått befogenheter på yrkesutbildningens område och
ått frågan om yrkesutbildningens centrala ledning är under utredning. Utredningen
har därför funnit anledning redogöra för sina synpunkter på hithörande
frågor och anför därvid bl. a. följande.

Enligt utredningens mening bör man vid diskussion av den skogliga yrkesutbildningens
organisationsformer börja på det lokala och regionala planet.
En logisk uppbyggnad av organisationen torde underlättas av ett sådant
tillvägagångssätt. Två alternativ står öppna när det gäller det lokala ansvaret
för den skogliga yrkesutbildningen. Följer man principen om sammanförande
av all yrkesutbildning till särskilda organ, borde kommunerna stå
som huvudmän. Om man däremot bygger på principen yrkesutbildning i
lackorganens regi, kan något annat organ än skogsvårdsstyrelserna ej komma
i fråga. Ställningstagandet beror bl. a. på vilken typ av skogliga yrkesskolor
man anser mest ändamålsenlig. Om utbildningen anses böra ske huvudsakligen
i lokala, mindre yrkesskolor, t. ex. fristående kommunala skogsyrkesskolor
eller skogslinjer vid kommunala yrkesskolor, så utgör detta
ett skäl för att kommunerna bör vara huvudmän för verksamheten. Håller
man däremot före, att den skogliga yrkesutbildningen är bäst betjänt av att
ett lämpligt antal centrala skogsbruksskolor i varje län tar hand om en avsevärd
del av undervisningen, talar många skäl för att skogsvårdsstyrelserna
även fortsättningsvis svarar för skogsulbildningen. Utredningen har tidigare
framfört sin åsikt, att sådana centrala skogsbruksskolor är nödvändiga
som stomme i den skogliga yrkesutbildningsverksamheten, ävensom

Iuingl. Maj:ts proposition nr 106 ur 1960

47

att skogsyrkeskurser på andra lokaler, bl. a. vid kommunala yrkesskolor,
kan ordnas i form av avdelningar under den skogsbrukets centrala skogsyrkesskola,
som skogsvårdsstyrelsernas samlade verksamhet på detta område
administrativt sett bör bilda. De främsta skälen för skogsvårdsstyrelsernas
huvudmannaskap är följande. Genom att styrelserna är länsorgan
för skogsbruket (exkl. krono- och kyrkoskogar) och har intim kontakt
med det praktiska skogsbruket och dess utövare bör dess personal kunna
ge en undervisning, som väl fyller näringens krav. Möjligheterna att ordna
den växelundervisning i lärlingskurser, som befunnits så lämplig inom
skogsbruket, underlättas av styrelsernas ställning inom länets skogsbruk.
Skogsvårdsstyrelserna och deras personal har erfarenhet av och rutin i
yrkesutbildningsarbete. Lärarna kan utnyttjas väl genom att både grundutbildning,
vidareutbildning, personlig rådgivning och skogsvårdsarbete administreras
av samma myndighet. De kan meddela en levande undervisning
genom att de tillhör en kår av yrkesutövare i nära kontakt med det
dagliga arbetet i skogen. Om yrkesutbildningen skulle frånskiljas och skötas
av andra organ, skulle gränsdragningen bli besvärlig mot den undervisningsverksamhet,
som alltid måste ligga kvar hos styrelserna. Svårigheter
att ge lärarpersonalen full sysselsättning och andra problem kan befaras
uppstå. Inom lantbruksutbildningsväsendet, där denna uppdelning
mellan fristående skolor och organ, som bedriver kursmässig undervisning
och upplysning, nu förefinns, söker man just att samordna dessa olika
grenar av yrkesutbildningen. Inom skogsbruket är de redan fast knutna
till varandra inom skogsvårdsstyrelseorganisationen och den fördelen bör
man söka bevara. Undervisningsarbetet har också blivit en alltmer integrerande
del av styrelsernas verksamhet för skogshushållningens främjande.
Ett ytterligare skäl är, att de flesta skogsvårdsstyrelser nu disponerar en
eller flera skogsbruksskolor, som just genom kombinationen av olika slag
av utbildningskurser kan väl utnyttjas under årets olika delar. Som utredningen
redan tidigare framhållit behöver icke den här framlagda organisationsplanen
med skogsvårdsstyrelserna som i princip ansvariga för den
skogliga yrkesutbildningen helt utesluta, att kommuner med särskilda förutsättningar
härför ordnar egna skogsyrkesskolor eller skogslinjer inom
kommunens allmänna yrkesskola.

Om den lokala och regionala ledningen och ansvaret för den skogliga yrkesutbildningen
skall ligga hos skogsvårdsstyrelserna, följer därav att den
centrala ledningen även i fortsättningen bör åvila skogsstyrelsen, som i
andra avseenden är skogsvårdsstyrelsernas tillsynsmyndighet. För skogsstyrelsen
gäller liksom för skogsvårdsstyrelserna, att utbildning och upplysning
utgör en integrerande del av dess uppgift att verka för befrämjande av
skogshushållningen å enskilda skogar. Ett avskiljande av undervisningsverksamheten
kunde därför komma att försvåra fullgörandet av denna styrelsens
huvuduppgift. Fördelarna av att den skogliga utbildningen ledes av
ett organ med direkt förankring i skogsbruket torde vara större än dem som
skulle kunna uppnås genom att låta all yrkesutbildning administreras av
ett enda ämbetsverk.

Utredningen förutsätter, all skogsstyrelsen och överstyrelsen för yrkesutbildning
kommer att samarbeta i pedagogiska och administrativa frågor
sä alt önskvärd enhetlighet i utbildningens uppläggning uppnås, liksom
att skogsstyrelsen såsom hittills kommer att samråda med andra organ,
statliga ochVnskilda, vilka har intresse av den skogliga yrkesutbildningen.

Om ä andra sidan den skogliga yrkesutbildningen på det lokala planet
anses böra bandbas av kommunerna, blir det naturligt, att länsskolnämnderna
fungerar som regionala organ och alt den centrala ledningen förlag -

48

Kungl. Maj:is proposition nr 106 år 1960

ges till yrkesöverstyrelsen eller det organ, som kan komma att föreslås
av utredningen angående yrkesutbildningens centrala ledning. Därvid blir
det nödvändigt att dra upp något så när klara gränser mellan yrkesutbildningen
och den upplysnings- och undervisningsverksamhet, som under alla
förhållanden måste utövas av skogsvårdsstyrelserna och skogsstyrelsen.
Likaså måste kommunerna bygga upp en egen skoglig lärarkader. Av praktiska
och andra skäl torde det nämligen ej vara lämpligt, att en utbildningsverksamhet
administreras av ett organ, som helt eller till större delen
måste låna lärare från ett annat organ.

Som framgår av det tidigare anförda har utredningen funnit att den skogliga
yrkesutbildningen bör i princip omhänderhas av de skogliga organen.
Inte minst de allmänt vitsordade goda resultaten av den nuvarande verksamheten
talar för att någon genomgripande ändring ej är påkallad eller ens
önskvärd.

Om skogsvårdsstyrelserna skall kunna leda och på rätt sätt utveckla
skogsbrukets yrkesutbildning, är det enligt utredningens mening nödvändigt
att göra vissa förändringar i skogsvårdsstgrelsernas personalorganisation.
Hos varje styrelse bör sålunda finnas en välkvalificerad och för undervisning
intresserad tjänsteman i ansvarig ställning, som i egenskap av chef
för undervisningssektionen närmast under länsjägmästaren svarar för planläggning
och organisation av yrkesutbildningen inom styrelsens verksamhetsområde.
I de större länen bör sektionschefen ha en biträdande jägmästare
eller assistent såsom medhjälpare. I övrigt skulle sektionens personal
bestå av erforderligt antal yrkeslärare och instruktörer.

Vid sina beräkningar av det antal yrkeslärare och instruktörer som erfordras
hos skogsvårdsstyrelserna för att genomföra det föreslagna utbildningsprogrammet
har utredningen utgått från att styrelserna skall svara
för samma andel av det totala utbildningsbehovet som hittills. Vidare har
utredningen förutsatt, att vid skogsbruksskola med utrymme för en kurs
i taget skall tjänstgöra en yrkeslärare och en instruktör och vid skola för
dubbelkurser två yrkeslärare och två instruktörer. Härtill har lagts behovet
av lärare för den kursverksamhet, som bedrives på annan plats än vid skogsbruksskola.
Slutligen har det hela avstämts mot totalbehovet av lärare för
att meddela den planerade undervisningen räknat efter en yrkeslärare och
en instruktör per grupp om 16 elever och 240 undervisningsdagar per år.
Enligt beräkningarna skulle för budgetåret 1959/60 erfordras sammanlagt
96 yrkeslärare och 99 instruktörer. Därefter skulle personalen successivt
utökas i stort sett i förhållande till utbildningsvolymen.

Arbetsfördelningen mellan yrkeslärarna och instruktörerna bör enligt
utredningen normalt vara den, att yrkesläraren är kursledare samt svarar
för undervisningen i allmänna ämnen, skogsvård och avverkningsarbete,
medan instruktören handhar undervisningen i redskapslära och liknande
ämnen. Vid de praktiska övningarna och vid arbetena i skogen bör båda
medverka.

De undervisningsuppgifter som åvilar yresläraren torde kräva lägst det
kunskapsmått, som inhämtas vid skogsskolorna. Skogsmästarutbildning får

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1960

dock anses önskvärd för de yrkeslärare, som skall vara föreståndare för
större skogsbruksskola. Instruktörerna torde liksom hittills böra rekryteras
bland skickliga skogsförmän och skogsarbetare.

1 förevarande sammanhang understryker utredningen vikten av att stor
uppmärksamhet ägnas lärarpersonalens skolning i såväl fackämnen som pedagogik.

Den pågående utvecklingen mot en mera skolmässigt stabil undervisningsverksamhet
med bl. a. längre kurser för ungdom leder enligt utredningen
till att behovet av skolanläggningar ökar. Eftersom undervisningen till nära
tre fjärdedelar är av praktisk natur och bedrives ute i skogen, måste skolorna
förläggas i nära anslutning till övningsobjekten. Det naturliga blir
därför att de — om inte särskilda förhållanden inverkar — bygges på landsbvgden
och utformas som internatskolor. Möjligheterna att få en ändamålsenlig
uppläggning av undervisningen underlättas nämligen om eleverna utan
större tidsutdräkt kan förflyttas mellan förläggning, lektionssal, verkstadslokal
och övningsskog. Å andra sidan måste man beakta de nackdelar, som
ett ensligt läge innebär i exempelvis personalrekryteringshänseende. Skolorna
bör alltså helst ligga ej alltför långt från ett samhälle. Av ekonomiska
skäl torde skolorna som regel böra byggas för dubbla kurser, d. v. s. med
lägst 30 elevplatser.

Med den av utredningen föreslagna utbyggnadstakten för den skogliga
yrkesutbildningen kommer under den närmaste tiden att årligen behöva nybyggas
två å tre skolor samt ombyggas och utökas två skolor.

I betänkandet framhålles vidare att fasta regler för statsbidrag till byggande
och utrustning in. m. av skogsbruksskolor måste utformas och att bidragsgivningen
måste avvägas med hänsyn till vad som utgår inom andra
yrkesutbildningsgrenar. Först härigenom kan en planmässig utbyggnad av
lokaler för den skogliga yrkesutbildningen komma till stånd. Utredningen
föreslår för sin del att den statliga bidragsgivningen till skogsbruksskolor utformas
i huvudsaklig överensstämmelse med de regler, som enligt kungl.
kungörelsen 1957: 480 gäller beträffande centrala yrkesskolor. De uppgifter,
som enligt nyssnämnda kungörelse åvilar länsstyrelsen och överstyrelsen för
yrkesutbildning, bör när det gäller skogsbruksskolor tilläggas skogsstyrelsen.
Vidare bör bidrag kunna utgå även till sådana bostäder, som för varje särskild
skolanläggning prövas vara angelägna för undervisningsverksamhetens
rätta bedrivande.

Slutligen föreslår utredningen, att anslagsposterna till byggande och utrustning
in. in. av skogsbruksskolor utbrytes ur skogsvårdsstyrelsernas omkostnadsanslag
och uppföres såsom särskilt anslag å driftbudgeten. Anslaget,
som förslagsvis benämnts Bidrag till byggnadsarbeten in. in. vid skogsbruksskolor,
har av utredningen beräknats till 1,9 milj. kr.

Yttrandena. Vad utredningen anfört och föreslagit angående yrkesorientering
i skogsarbete bar i huvudsak biträtts av remissorga 4

liihang till riksdagens protokoll V.HU). 1 sand. Nr 106

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1960

nen. Skogsindustriernas samarbetsutskott, som beträffande utredningens
synpunkter i övrigt på den skogliga yrkesutbildningen har hänvisat till vad
skogsbrukets arbetsgivarorganisationer anfört, framhåller emellertid, att det
hade varit önskvärt att utredningen på grund av yrkesorienteringens stora
vikt hade framlagt mera konkreta förslag och uppgifter beträffande bl. a.
verksamhetens omfattning och finansiering.

Utredningens beräkningar av utbildningsbehovet och förslag i
fiåga om takten för utbyggnad av den skogliga yrkesutbildningen
har godtagits av flertalet remissinstanser. I flera yttranden
framhålles emellertid att utredningens förslag är att betrakta såsom minimiförslag.
En påskyndad utbyggnad av den skogliga yrkesutbildningen är,
framhåller Landsorganisationen i Sverige, påkallad bl. a. av det aktuella behovet
av yrkesutbildning för de stora årskullarna.

Erinran mot utredningens beräkningar har framförts av Sveriges industriförbund
som anför.

Vilken omfattning av den skogliga yrkesutbildningen, som kan bli erforderlig
ar givetvis beroende bl. a. av behovet av yrkesutbildad arbetskraft inom
skogsbruket. Utredningen har gjort vissa approximativa kalkyler i detta avSul
j- " ,t Pa basis av dessa beräkningar är det emellertid icke möjligt
att bedöma det aktuella arbetskraftsbehovet, då utredningen bl. a. icke tagit
hansyn till sadana omständigheter som t. ex. den förväntade produktionsutvecklingen
eller produktivitetsstegringen inom skogsnäringen. En mera
onifattande utbyggnad av den skogliga yrkesutbildningen bör därför icke
llrägakomma forran mera ingående undersökningar rörande det framtida
arbetskraftsbehovet verkställts. Allmänt sett torde det dock stå klart att en
väsentlig okmng av ifrågavarande yrkesutbildning behöver ske.

Föreningen Skogsarbeten och Värmlands och Västra Bergslagens skogsarbetsgivareförening
uttalar i sitt gemensamt avgivna yttrande, till vilket
Sveriges skogsägareförbund hänvisar vad gäller utbildningsfrågorna, att det
av utredningen uppställda målet är otillfredsställande. Med tillvaratagande
av alla de möjligheter till anordnande av skoglig yrkesutbildning, som kan
stå till buds, bör det vara möjligt att komma betydligt längre på väg. Även
skogs vårdsstyrelsen i Södermanlands län räknar med att utbildningsvolvmen
i framtiden skall kunna bli större än den av utredningen angivna. Härom
anför styrelsen följande.

Utredningen föreslår, att senast omkring år 1970 årligen minst 1 900 ungdomar
skall ges en fullgod ^^yrkesutbildning. Skogsvårdsstyrelsen utgår
från, att detta antal avser sadana, som genomgår den frivilliga yrkesutbild fln§*T-ijCl-

1Cke innefattar dem som kan komma att få viss förberedande vrkesutlHldnmg
inom den blivande enhetsskolans ram. Genom enhetsskoian
f lo Ua erlt1.alIas ,ett eventuellt ytterligare tillskott i fråga om skogsyrkesutbildning
utöver de nämnda 1 900 ungdomarna per år. ~

Statskontoret förklarar sig icke kunna tillstyrka att principbeslut nu fattas
rörande den skogliga yrkesutbildningens omfattning år 1970. Som motiv
for sitt ställningstagande anför ämbetsverket i huvudsak följande.

flttEÄrdtla?e direktiv har 1955 års lantbruksundervisningskommitté
att behandla skoghga undervisningsfrågor, som faller inom lantbruksunder -

51

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1960

visningens ram. Statskontoret håller före, att en samordning av nu föreliggande
förslag från 1955 års skogsvårdsutredning bör ske med de förslag, som
är att emotse från lantbruksundervisningskommittén i nyss angivet hänseende.
Ytterligare må erinras, att frågan om yrkesutbildningens centrala
ledning är föremål för utredning av en särskild kommitté, vilken har att
förutsättningslöst pröva frågan om den centrala ledningen av hela (här understruket)
yrkesutbildningen. Det svävande läge, i vilket den centrala organisationsfrågan
befinner sig, föranleder i sin tur, att ovisshet får anses
råda om den framtida utformningen av den skogliga yrkesutbildningen även
regionalt sett. Ett överförande av den centrala ledningen från skogsstyrelsen
till överstyrelsen för yrkesutbildning kan nämligen ha till följd, att verksamheten
"regionalt kommer att handhas av länsskolnämnderna i stället för
— såsom nu är fallet — av skogsvårdsstyrelserna. Utredningens organisationsförslag
bygger visserligen på det förhållandet, att skogsstyrelsen skulle
utgöra den centrala tillsynsmyndigheten. Statskontoret förmenar likväl, att
under förhandenvarande förhållanden stor varsamhet bör iakttagas vid en
utbyggnad av den skogliga yrkesutbildningen, för att icke en eventuell omorganisation
av den centrala och regionala ledningen av verksamheten skall
försvåras.

Utredningens uttalanden angående den skogliga yrkesutbildningens
anordnande synes ha godtagits av de flesta remissinstanserna.
Några av remissorganen, däribland Kronobergs, Skaraborgs och Norrbottens
läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, Älvsborgs läns södra
huhållningsällskaps förvaltningsutskott, Svenska lantarbetsgivareföreningen
samt Sveriges skogsägareföreningars riksförbund, understryker särskilt betydelsen
av att en samordning kommer till stånd i fråga om utbildningen
vid jordbrukets och skogsbrukets skolor. Erfarenheten säger nämligen, att
tid och ekonomi ej medger ungdomar från bondehem att besöka mer än en
kurs, antingen vid lantmannaskola eller vid skogsbruksskola.

Skogsvårdsstgrelsen i Blekinge län samt Föreningen Skogsarbeten och
Värmlands och Västra Bergslagens skogsarbetsgivareförening framhåller, att
man i första hand bör satsa på utbildning av ungdomen. För de äldre yrkesverksamma,
som icke erhållit någon grundutbildning, bör ordnas kortare
kurser för att hjälpligt täcka bristerna i det skogliga kunnandet. Föreningarna
uttalar vidare, att de hyser starka betänkligheter mot utredningens förslag
att skogsvårdsstyrelserna skall svara för förmännens grundutbildning
och bolagen för den mera instruktionsmässiga delen av utbildningen. Den
hittillsvarande förmansutbildningen har varit direkt inriktad på vederbörandes
blivande arbetsfält och arbetsuppgifter, vilket visat sig vara till fördel
för såväl företagen som förmännen. Föreningarna avstyrker därför att en
allmän förmansutbildning nu införes i skogsvårdsstyrelsernas undervisningsverksamhet,
men föreslår alt frågan utredes ytterligare.

Mot utredningens förslag rörande undervisningens skolmässiga
organisation samt anknytningen till den allmänna
skolans yrkesundervisning riktas viss kritik från remissorganens
sida. Sålunda anser hl. a. länsstyrelserna i Stockholms och
Gävleborgs län samt landstingens i Malmöhus och Skaraborgs läns för -

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1960

valtningsuiskott att man bör samordna den skogliga yrkesutbildningen med
den kommunalt bedrivna yrkesutbildningen. Liknande synpunkter framföres
av Föreningen Skogsarbeten och Värmlands och Västra Bergslagens skogsarbetsgivareförening
som anför.

För att uppnå den erforderliga omfattningen av den skogliga yrkesutbildningen
framstår det såsom nödvändigt och även ur andra synpunkter angeläget
att möjligheterna för införande av skogliga linjer vid av landsting och
kommuner upprättade centrala eller lokala yrkesskolor noga tillvaratages.
Det kan icke vara rimligt att sådana skolor drives i utpräglade skogslän
utan att yrkesutbildning inom ortens huvudnäring finns intagen i verksamheten.
Denna kommer i annat fall att i väsentlig grad bli inriktad på utbildning
av ungdomen för »export» till andra delar av landet.

Vad gäller kommunernas engagemang i yrkesutbildningen, torde detta ha
ett starkt samband med samordningen av‘ den egentliga yrkesutbildningen
och den allmänna skolans yrkesundervisning i 9 y och med därav betingad
organisation och administration. Det torde med hänsyn till skogsbruksskolornas
begränsade kapacitet i förhållande till det framtida behovet av skoglig
utbildning vara uteslutet att dessa skolor kan omhändertaga undervisningen
inom 9 y. Tankegångar i sådan riktning har framförts från skolhåll,
men torde vara helt orealistiska. Kommunernas ofrånkomliga primära ansvar
för undervisningen inom 9 y torde icke kunna fullgöras utan att skogliga
linjer utbyggas vid kommunala yrkesskolor i skogsbygderna.

Tanken att yrkesbestämda elever med fördel bör kunna fullgöra 9 y såsom
ett led i en fullständig yrkesutbildning vid skogsbrukets yrkesskolor
synes riktig. Organisations- och finansieringsfrågor som i samband därmed
uppkommer torde emellertid tarva klarläggande.

Domänstyrelsen anser, att anknytningen av den skogliga yrkesutbildningen
till den allmänna skolans yrkesundervisning bör ske efter de grunder,
som tillämpas inom andra näringsgrenar. På grund av skogsbrukets
speciella karaktär och med hänsyn till att en stor del av eleverna kommer
från glesbygderna, måste undervisningen i 9 y i många fall förläggas till
skogsbrukets yrkesskolor, varvid undervisningen i de allmänna ämnena
måste anpassa sig härefter. Detta förhållande bör beaktas i samband med
enhetsskolans utbyggnad. Inom utpräglade skogslän måste det även anses
som naturligt, att den skogliga yrkesutbildningen beredes utrymme vid av
landsting och kommuner upprättade yrkesskolor. Arbetsmarknadsstyrelsen
ifrågasätter för sin del om den förberedande yrkesutbildningen för enhetsskolans
9 y bör organiseras av skogsvårdsstyrelserna och förläggas till skogsbrnksskolor
samt anför härom följande.

Med hänsyn till att förberedande yrkesutbildning troligen får relativt stor
omfattning för eleverna inom enlietsskolan förefaller det mera rationellt,
att denna utbildning organiseras av skolorna i samråd med skogsvårdsstyrelserna.
Skogsvårdsstyrelsernas utbildningsverkamhet kunde därigenom
helt förbehållas något äldre ungdomar, som är mera klart inriktade på arbete
inom skogen och andra, som har behov av utbildning inom skogsbruket.

Med instämmande i utredningens uttalanden beträffande frågan huruvida
skoglig yrkesutbildning bör anordnas inom enhetsskolans 9 y eller

53

Knngl. Maj.ts proposition nr 106 år 1960

om den under nionde skolåret bör förläggas till skogsbrukets yrkesskolor
anför skolöverstyrelsen bl. a. följande.

I vissa delar av landet torde intresset för och behovet av skoglig yrkesutbildning
vara så stort, att det uppstår svårigheter att bereda alla intresserade
elever plats i skogsyrkesskolorna. I dylika fall kan det bli nödvändigt
att ordna utbildningen inom 9 y. Å andra sidan bör i sådana landsdelar
flera skogsyrkesskolor inrättas, vilket motiveras även av önskvärdheten
att undvika inackordering av alla elever.

Till frågan hur den grundläggande skogsyrkesutbildningen för skolpliktiga
elever och den därpå följande vidareutbildningen i detalj bör utformas
har skogsvårdsutredningen icke tagit ställning. Skolöverstyrelsen anser, i likhet
med utredningen, att man under den återstående försöksverksamheten
med nioårig enhetsskola bör pröva, hur skogsundervisningen i 9 y hör läggas
upp och hur samordningen mellan 9 y och skogsyrkesskolan bör etableras,
och att härför ett intimt samarbete bör komma till stånd mellan skolans
myndigheter och myndigheterna på skogsbrukets område.

De av skogsvårdsutredningen framförda synpunkterna på frågan om den
s k o g 1 i g a yrkesutbildningens organisation och administration
delas i första hand av skogsstyrelsen och skogsvårdstyrelserna.
Förstnämnda styrelse anför sålunda följande.

Skogsstyrelsen har i olika sammanhang framhållit värdet av att den skogliga
yrkesutbildningen kan anförtros regionalt placerade skogliga organ.
Därigenom kan utformningen av utbildningen anpassas till de olika krav,
som skogsbruket ställer i skilda delar av landet. Skogsvårdsstyrelserna bör
vara väl skickade att åstadkomma en dylik anpassning av den skogliga yrkesutbildningen.
Genom sin ställning har de goda förutsättningar och möjligheter
att följa skogsbrukets utveckling och upprätthålla den erforderliga
kontakten med skogsbruket i allmänhet inom sina verksamhetsområden.
Vad lärarna angår medför deras anställning hos skogsvårdsstyrelsen att vederbörande
på ett smidigt och naturligt sätt kan beredas tillfälle till praktiskt
skogligt arbete vid sidan av undervisningsverksamheten. Enligt skogsstyrelsens
mening talar tungt vägande skäl för att skogsvårdsstyrelserna
jämväl i fortsättningen skall handha den regionala ledningen av skogsyrkesutbildningen.
Den centrala ledningen bör i anslutning härtill ligga hos
ämbetsverket, skogsvårdsstyrelsernas överordnade centralmyndighet.

Skogsvårdsstyrelsen i Kronobergs län finner emellertid förutsättningarna
och villkoren för den obligatoriska yrkesutbildningen i dag alltför oklara
och svårbemästrade för alt ett definitivt ställningstagande skall kunna
ske. Skogsvårdsstyrelsen anför vidare.

Rent allmänt skall likväl framhållas, att skogsvårdsstyrelsen liksom utredningen
förutsätter ett intimt samarbete mellan skolmyndigheter och
skogsvårdsstyrelser. Skogsvårdsstyrelsen står härvidlag öppen för var je form
av samarbete eller medverkan. Som regional huvudman för den skogliga
yrkesutbildningen synes även skogsvårdsstyrelsen böra bli kinsskolnämndens
rådgivare och medhjälpare vid den skogliga utbildningen i den allmänna
skolan. — Skogsvårdsstyrelsen förutsätter, att skogsvårdsstyrelsen
ekonomiskt kompenseras för denna sin medverkan.

Bland övriga remissorgan som uttalat sig för att skogsvårdsstyrelserna
bör vara huvudmän för den skogliga yrkesutbildningen ma nämnas landstingens
i Uppsala, Jämtlands och Västerbottens län förvaltningsutskott, hus -

54

Kungl. Maj. ts proposition nr 106 år 1060

hållningssällskapens i Hallands och Västerbottens läns förvaltningsutskott,
Riksförbundet Landsbygdens folk samt Dalarnas skogsägareförening. Med
vissa förbehåll förklarar sig även Svenska landskommunernas förbund, Svenska
landstingsförbundet, Svenska lantarbetsgivareföreningen och Sveriges
skogsägareföreningars riksförbund införstådda med att skogsvårdsstyrelserna,
åtminstone tills vidare, skall utöva huvudmannaskapet vad gäller den
skogliga yrkesutbildningen.

I flera remissyttranden uttalas alt frågan om den regionala ledningen av
den skogliga yrkesutbildningen bör prövas i samband med prövningen av
de förslag som är att emotse från 1955 års lantbruksundervisningskommitté
och 1955 års sakkunniga för utredning rörande yrkesutbildningens centrala
ledning.

Några remissorgan föreslår att i stället för skogsvårdsstyrelserna länsskolnämnderna
skall handha ledningen av den skogliga yrkesutbildningen.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län anför sålunda följande.

Utiedningen, som utgått från det allmänt kända behovet av en förbättrad
yrkesutbildning inom skogsbruket, har med utgångspunkt från enhetsskolans
klass 9 y skisserat ett förslag till utbildningsverksamheten, som enligt
utredningen skulle handhas av skogsvårdsstyrelserna. Länsstyrelsen vill
* anledning ^ härav erinra om att yrkesutbildningen numera bedrives inom
många områden och att en alltför stark splittring i huvudmannaskapet för
denna utbildning kan vålla svårigheter. Det synes mot bakgrund härav böra
övervägas huruvida icke yrkesutbildningen regionalt borde sortera under
länsskolnämnden, som därmed skulle få möjligheter att samordna denna
av såväl landsting som kommuner och andra huvudmän bedrivna utbildning.
Man kommer inte ifrån att en uppläggning av en dylik utbildning för
att tillgodose olika yrkeskategorier ställer sig kostsam och att det därför
är angeläget med den översikt, som erfordras för att onödiga dubbleringar
skall kunna undvikas och för att därmed också möjligheter skapas för ett
mera rationellt utnyttjande av lärarkrafterna. Detta borde icke utesluta
att skogsvårdsstyrelserna vid en sådan samordning svarade för den praktiska
delen av utbildningen. Härvid torde också behöva beaktas att skogsvårdsstyrelsernas
primära uppgifter är att övervaka skogsvården inom de
enskilda skogarna och på olika sätt vägleda skogsägarna. Detta bör kunna
förenas med en medverkan i den praktiska utbildningen inom yrkesskolan
utan att det därför inkräktar alltför mycket på de primära uppgifterna.
Skulle däremot skogsvårdsstyrelserna helt svara för hela den undervisning
som här är fråga om, kan det komma att återverka allför hårt på deras
arbete i övrigt.

Liknande synpunkter framföres av landstingens i Malmöhus och Skaraborgs
län förvaltningsutskott.

Domänstyrelsen understryker vikten av att den skogliga yrkesutbildningen
organiseras på ett sådant sätt att alla tillgängliga resurser blir utnyttjade
på bästa sätt samt anför därvid följande.

Den skogliga yrkesutbildningen har under skogsvårdsstyrelsernas ledning
under senare år rätt väsentligt förbättrats. Alltjämt återstår emellertid
ett stort uppbyggnadsarbete innan yrkesutbildningen blivit en lika fast
institution inom skogsbruket som inom andra näringar. Nya krav på skog -

55

Kungl. Maj.ts proposition nr iOti år 1960

lig yrkesutbildning i andra skolformer framställes undan för undan. Domänstyrelsen
kan därför ej ansluta sig till skogsvårdsutredningens ståndpunkt,
som innebär ett skiljande av den skogliga utbildningen från övrig
yrkesutbildning, vilket måste medföra att landstingens och kommunernas
omfattande utbildningsresurser icke helt kan utnyttjas av skogsbruket.
Alla praktiska och formella hinder för dylikt nyttiggörande bör undanröjas.
Därigenom kan den totala utbildningsvolymen ökas och kostnaderna
för yrkesutbildningen i sin helhet relativt sett sannolikt sänkas. Det torde
också vara av värde, att i hemorten befintliga utbildningsanstalter kan bjuda
ungdomen allsidiga möjligheter till yrkesval. Ett särskiljande av den
ungdom, som vill utbilda sig för skogsbruket, kan medföra praktiska och
psykologiska rekryteringssvåriglieter.

Överstyrelsen för yrkesutbildning anför i fråga om den skogliga yrkesutbildningens
anordnande och organisation följande.

Pin central punkt i det kapitel, där yrkesutbildningsfrågorna avhandlas,
ar den skogliga utbildningens anordnande och organisation. Enligt den nu
gällande ordningen för den skogliga undervisningen är denna praktiskt taget
helt skild från undervisningen inom andra näringsområden, möjligen
med undantag av jordbruket. Detta gäller såväl organisationen som utbildningens
utformning. Utredningen föreslår inte någon egentlig ändring i detta
hänseende. Utbildningen skall såsom tidigare sortera under skogsstyrelsen
och skogsvårdsstyrelserna och bedrivas vid särskilda skogliga yrkesskolor,
i regel helt fristående från det övriga yrkesskolväsendet.

överstyrelsen vill erinra om att den tidigare uttalat sig i ett med dessa
frågekomplex sammanhängande problem, nämligen då den hade att avgiva
utlåtande över av 1956 års skogsskoleutredning avgivet betänkande angående
statens skogsskolor. I anledning av att skogsskoleutredningen föreslog
att till domänstyrelsen borde knytas ett råd för statens skogsskolor uttalade
överstyrelsen följande: »Överstyrelsen vill ifrågasätta om man inte lämpligen
borde vidga detta råds möjligheter till utblickar genom att till detsamma
knyta någon företrädare för andra näringar än skogsindustrien. Det
är nämligen angeläget, att utvecklingen på arbetsmarknaden utanför de
egentliga skogsindustrierna må kunna vinna beaktande även vid utformningen
av den skogliga undervisningen.» Överstyrelsen vidhåller denna sin
ståndpunkt att det äV angeläget att utbildningen inom skogsbruket på det
ena eller andra sättet knyts närmare utbildningen inom andra näringsområden.

Så länge frågan om den centrala ledningen av yrkesutbildningen är under
utredning, vill överstyrelsen avvakta att till närmare prövning upptaga
den samordning, som bör finnas mellan den skogliga utbildningen och annan
utbildning. I det följande inskränker sig därför överstyrelsen till att
närmare bedöma vissa frågor, som synes kunna lösas utan avvaktande av
det förslag som kommer att läggas fram i denna fråga.

Utredningen anger i betänkandet de stora dragen av ett yrkesskolsvstem
för den skogliga utbildningen. Enligt delta system borde i varje län finnas
minst en central skogsbruksyrkesskola; i de större skogslänen torde liera
dylika skolor bli nödvändiga. Dessutom syntes i mera utpräglade skogsbygder
böra inrättas »någon form av lokal skogsyrkesskola». Det borde övervägas,
om det ej i många fall vore lämpligt att organisera lokala skogslinjer
som avdelningar av den centrala skogsbruksyrkesskolan. Dessa skulle ur
fackligt-pedagogisk synpunkt direkt sortera under skogsvårdsstyrelserna.
Detsamma skulle gälla för skogskurser, som helt ordnas av kommunen. Ut -

56

Kungl. Maj. ts proposition nr 106 är 1960

redningen uppger, att denna organisationsform med lokalt utplacerade avdelningar
av en central yrkesskola redan förekomme i enstaka fall inom
övrigt yrkesutbildningsväsende.

Enligt överstyrelsen är det ett synnerligen gott förslag att inom de kommunala
yrkeskolorna anordna rent skogliga linjer. Elevernas anknytning
till hemorten kommer att stärkas genom att de även under utbildningstiden
vistas i närheten av hemmet. Överstyrelsen anser, att man härvid inte
bör begränsa sig till det lokala planet utan att dylika anknytningar jämväl
bör kunna ske på det regionala planet genom att vid de centrala verkstadsskolorna
anordnas särskilda avdelningar för skoglig utbildning.

överstyrelsen kan emellertid inte dela utredningens uppfattning, att lokalt
utplacerade avdelningar av en central skogsbruksyrkesskola skulle sortera
under vederbörande skogsvårdsstyrelse. Det är knappast riktigt, som
utredningen anger, att en dylik ordning skulle gälla inom »övrigt yrkesutbildningsväsende»,
d. v. s. bl. a. inom det, som sorterar under överstyrelsen.
Det är visserligen sant, att en dylik ordning förekommer i ett par fall,
men det har då förutsatts, alt denna ordning endast skall vara av provisorisk
natur och avsedd att med något undantag inom kort tid avvecklas.
Främst praktiska skäl talar för att samtliga avdelningar vid en skola sorterar
under skolans ledning.

Utredningen bemöter i betänkandet jämförelsevis utförligt en sådan anordning
som överstyrelsen har berört. Överstyrelsen kan emellertid inte finna,
att de skäl som utredningen framför är specifika för skogsbruket; i allt
väsentligt är de av generell innebörd; de kan sålunda tagas som motivering
för att varje näringsområde bör ha sitt eget fristående utbildningsväsende.
Varje näringsområde har sina problem. Det har, då det gällt de synnerligen
skiftande utbildningslinjer, som sorterar under överstyrelsen, inte funnits
några olösliga problem, då det gällt att nå kontakt med näringslivet och
anpassa yrkesutbildningen efter näringslivets krav. Tvärtom vill överstyrelsen
framhålla, att samarbetet varit lätt och att anpassningen kunnat genomföras
mycket smidigt.

Som ett motiv för den av utredningen förslagna ordningen anföres, att
lärarna vid de skogliga utbildningsanstalterna skulle kunna utnyttjas på
ett effektivare sätt genom att deras arbetskraft skulle kunna användas för
andra arbetsuppgifter, som faller under skogsvårdsstyrelserna. Överstyrelsen
vill emellertid framhålla, att som yrkeslärare torde komma att tagas i
anspråk även andra personer än personal från skogsvårdsstyrelserna, nämligen
personal anställd inom domänverket, större skogsbolag etc.

Överstyrelsen vill avslutningsvis understryka de mycket besvärliga, huvudsakligen
administrativa och organisatoriska problem, som skulle uppkomma,
därest skilda skolmyndigheter skulle ha att handlägga ärenden rörande
samma skola. Den vill även erinra om den ställning, som Kungl. Maj :t
intog då det gällde att bevilja statsbidrag till uppförande av yrkesskolbyggnad
för Orsa yrkesskola. Därvid föreskrev Kungl. Maj:t, att den vid denna
skola anordnade skogliga utbildningen skulle sortera under Orsa yrkesskola.
Det är självfallet, att därest en dylik anordning generellt genomföres,
ett samarbete från såväl överstyrelsens som yrkesskolans håll kommer
att inledas med vederbörande skogliga myndigheter och företag på
samma sätt som skett exempelvis inom industrien ocli hantverket.

Utredningens förslag till ändringar i skogsvårdsstyrelsernas
personalorganisation i syfte att tillgodose de krav som följer
med den föreslagna utbyggnaden av yrkesutbildningsverksamheten har föranlett
särskilda uttalanden endast i några få remissyttranden.

57

Kungl. Maj. ts proposition nr 106 år 1960

Skogsvårdsstyrelserna i Södermanlands och Norrbottens lön framhåller
önskvärdheten av att även icke högskoleutbildad personal måtte ifrågakomma
såsom chefer för de föreslagna undervisningssektionerna vid skogsvårdsstyrelserna.
Hushållningssällskapets i Gävleborgs län förvaltningsutskott
anser däremot att kompetenskraven bör skärpas och föreslår att föreståndare
för skogsbruksskolor bör vara skoghögskoleutbildad, yrkeslärare
ha avlagt skogsmästarexamen samt instruktör ha skogsskoleutbildning.
En fördel med att skogsbruksskoleföreståndaren är högskoleutbildad är enligt
utskottet att han själv kan handha utbildningen i de allmänna skolämnena.

Vad beträffar den grupp av yrkeslärare, som enligt utredningen avses skola
utses till föreståndare vid skogsbruksskolor med plats för dubbla kurser
eller till ledare för viss gren av skogsvårdsstyrelses undervisningsverksamhet,
framhåller Tjänstemännens centralorganisation nödvändigheten av att
denna grupps undervisande uppgifter ej får så stor omfattning att det administrativa
och konsulterande arbetet blir lidande härav. Centralorganisationen
anför vidare.

Det kan därjämte ifrågasättas om inte titulaturen för skogsbruksskolornas
ifrågavarande personal lämpligen borde vara rektor, skolchef eller dylikt,
åtminstone där det rör sig om större utbildningsenheter. Befattningen
som föreståndare för skogsbruksskola med dubbel kurs torde komma att
lägga en stor arbetsbörda och ett stort ansvar på befattningshavaren. Det
förefaller därför lämpligt att skogsbruksskola med därtill hörande övningsskog
förestås av föreståndaren och att det löpande arbetet inom distriktet
skötes av en biträdande länsskogvaktare. Därjämte bör vid skola med
dubbel kurs finnas två yrkeslärare, vilka är kursledare för var sin kurs,
samt två vad utredningen kallar instruktörer. Vid en sådan organisation
blir förståndarens uppgifter främst att dels leda undervisningen och svara
för kontinuiteten i verksamheten, dels handha till skolan knutna upplysnings-
och propagandauppgifter såsom studiebesök, skogsdagar, skolresor
m. in., dels vara arbetsledare för den till skolan knutna fasta personalen,
dels ansvara för till skolan hörande byggnader och redskap, dels ock ansvara
för och nyanskaffa undervisningsmateriel. Yrkeslärare skulle tillkomma
att leda den teoretiska och praktiska undervisningen samt handha
rekognosceringen av övningsobjekt och biträda föreståndaren med skötseln
av övningsskog och distrikt. Den andra gruppen av lärare (instruktörerna)
skulle i huvudsak handha den praktiska undervisningen.

Vad utredningen anfört angående behovet av s kolan läggninga
r samt den statliga bidragsgivningen vid byggande

0 c h utrustning m. in. av skogsbruksskolor har i huvudsak
biträtts av remissorganen. Erinran mot utredningens förslag har emellertid
framförts av statskontoret som anför, att några avsteg från nu tilllämpade
bidragsgrunder icke bör ske med hänsyn till att skogsbruksskolornas
ställning i organisatoriskt avseende är oklar så länge frågan om ledningen
av den skogliga yrkesutbildningen ej är definitivt löst. Länsstyrelsen

1 Skaraborgs län ifrågasätter om det i allmänhet kan bli nödvändigt att skolor
för skogsundervisning av det i betänkandet angivna slaget i någon större
utsträckning nybygges och därvid utformas som internat. Ur besparings -

58

Kungl. Maj. ts proposition nr 106 år 1960

synpunkt synes motiverat att undersökning verkställes rörande möjligheterna
att för ändamålet ianspråktaga skollokaler, som i samband med den
allmänna skolorganisationens genomförande blir obehövliga, eller ock anordna
undervisningen i anslutning till befintliga i gång varande skolor.
Även Älvsborgs läns södra hushållningssällskaps och hushållningssällskapets
i Norrbottens län förvaltningsutskott anser, att försiktighet bör iakttagas
vid planeringen av ytterligare skogsbruksskolor. Utskotten framhåller
särskilt vikten av att möjligheterna att för skogsundervisning utnyttja
jordbrukets undervisningsanstalter noga undersökes.

Vad angår bidragsgivningen till skogsbruksskolor framför skogsstgrelsen
önskemålet att statsbidrag bör få utgå även till förvärv av fastighet (mark,
byggnader och övningsområde), medan Svenska landstingsförbundet anför
följande rörande landstingens medverkan vid finansieringen av skogsvårdsstyrelsernas
skogsbruksskolor.

De föreslagna bidragsreglerna förutsätter emellertid, att landstingen är
villiga att liksom hittills stödja anläggandet av skogsbruksskolor. En sådan
villighet torde också kunna påräknas, även om landstingens författningsenliga
inflytande på verksamheten begränsas till det som kan utövas
av de två landstingsvalda ledamöterna av skogsvårdsstyrelsen. För att åstadkomma
en tillfredsställande kontakt mellan landstinget och skogsvårdsstyrelsen
torde dock ytterligare åtgärder erfordras av den art kommittéledamoten
herr Hansson berört i sin reservation.

IX. Skogsvårdstyrelseorganisationen

A. Skogsvårdsstyrelsernas förvaltningsrättsliga ställning

Styrelsernas tillkomst och nuvarande ställning. Skogsvårdsstyrelserna har
tillkommit genom beslut av statsmakterna. Likaså har styrelsernas arbetsllPP§ifter
till väsentlig del fastställts av statsmakterna.

Ämbetsbefattningen är, sådan den angivits i skogsvårdsstyrelseförordningen,
principiellt sett tvåfaldig. Å ena sidan åligger det skogsvårdsstyrelserna
att befrämja och understödja den enskilda skogshushållningen
samt verka för att skogsvårdsarbetet bedrives på ett planmässigt sätt. Å
andra sidan skall styrelserna utöva den uppsikt och vidtaga de åtgärder,
som jämlikt gällande skogsvårds-, naturskydds- och andra författningar
ankommer på styrelserna. Till detta kommer, att skogsvårdsstyrelserna blivit
anförtrodda alltmer omfattande arbetsuppgifter inom den skogliga yrkesutbildningsverksamheten.

Styrelsernas tjänstemän intar i avlönings-, pensions- och ansvarshänseende
en ställning, som i väsentliga delar överensstämmer med statstjänstemännens.

I befogenhetshänseende är styrelserna förhållandevis fria, vilket bl. a.
avspeglar sig däri, att någon generell rätt att fullfölja talan mot styrelsernas
beslut icke föreligger.

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1960

59

Styrelsernas verksamhet finansieras genom anslag av statsmedel samt
driftinkomster på grund av bilrädesverksamhet, försäljning av frö och
plantor, avverkning i egna skogar in. m. Vidare utgår lokala bidrag från
landsting och vissa hushållningssällskap.

Skogsvårdsutredningen. Utredningen erinrar till en början om 1944 års
skogsvårdsstyrelseutrednings uttalande vid behandlingen av frågan om
skogsvårdsstyrelsernas administrativa ställning, i vilket anfördes att det
ur olika synpunkter kunde anses önskvärt att styrelsernas rättsliga ställning
bringades i bättre överensstämmelse med vad som gällde för andra
likartade organ. De alternativ, som enligt skogsvårdsstyrelseutredningen
därvid kunde tänkas, vore att antingen förändra styrelserna till kommunala
organ eller att göra dem till rent statliga myndigheter. Emellertid stannade
utredningen, under hänvisning till att skogsvårdsstyrelserna i dittillsvarande
form fungerat tillfredsställande, vid att förorda, att styrelsernas
offentligrättsliga ställning skulle förbli oförändrad. Statsmakterna beslöt
sedermera i enlighet med utredningens förslag.

Skogsvårdsutredningen konstaterar för sin del, att den speciella ställning
i offentligrättsligt avseende, som skogsvårdsstyrelserna intar, i vissa
hänseenden medfört mindre tillfredsställande konsekvenser. Såsom exempel
härpå anföres, att det vid fastighetstaxering av styrelsernas skogsbruksskolor
icke visat sig möjligt att med stöd av skattebestämmelserna från
skatteplikt undantaga ens sådana byggnader och anläggningar, som användes
enbart för undervisningsändamål. Ytterligare nämnes att styrelsernas
mellanställning mellan statliga, kommunala och enskilda organ lett
till att skogsvårdsstyrelsetjänstemännens förhandlingsrättsläge blivit
oklart. Å andra sidan synes erfarenheterna av styrelsernas verksamhet under
tiden efter genomförandet av 1946 års reform knappast i och för sig ge
anledning till en omprövning av styrelsernas allmänna ställning. Utredningen
stannar för att föreslå, att skogsvårdsstyrelsernas förvaltningsrättsliga
ställning skall bli oförändrad.

Yttrandena. Frågan om skogsvårdsstyrelsernas förvaltningsrättsliga ställning
har föranlett uttalanden endast i ett fåtal yttranden.

Skogsstyrelsen förklarar sig dela utredningens uppfattning alt skogsvårdsstyrelsernas
ställning bör få bli i stort sett oförändrad, även om enligt
ämbetsverkets mening vissa skäl kan tala för att ställningen närmas
till vad som gäller för statliga organ.

Skogsvårdsstyrelserna i Jönköpings och Kronobergs län, Kopparbergs
och Jämtlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, Riksförbundet
Landsbygdens folk samt Skogsvårdsstyrelsernas förbund understryker
vikten av att skogsvårdsstyrelsernas nuvarande förvaltningsrättsliga ställning
bibehålies.

60

Kungl. Maj. ts proposition nr 106 år 1960

B. Skogsvårdsstyrelsernas verksamhetsområden

Nuvarande bestämmelser. Bestämmelserna rörande inrättande av skogsvårdsstyrelser
samt om verksamhetsområden för de särskilda styrelserna
är meddelade i 4 § skogsvårdslagen. Enligt denna skall för varje landstingsområde
— numera landstingskommun — eller, där Konungen så förordnar,
för annat område finnas en skogsvårdsstyrelse, som skall ha uppsikt
över att skogsmark med därå växande skog skötes i enlighet med vad
i lagen stadgas. I fråga om skogsmark, belägen inom området för stad,
som icke tillhör landstingskommun, utövas uppsikten av den skogsvårdsstyrelse,
vars verksamhetsområde i övrigt helt eller till större delen omger
staden.

F. n. sammanfaller samtliga skogsvårdsstyrelsers verksamhetsområden
med vederbörande landstingskommuners områden, varav följer att Kalmar
län har två skogsvårdsstyrelser och övriga län en skogsvårdsstyrelse.

Skogsvårds utredningen. Utredningen anser, att skogsvårdsstyrelsernas
verksamhetsområden även i fortsättningen bör ansluta till rikets indelning
i landstingskommuner och därmed -— utom vad gäller styrelserna i Kalmar
län — till länsindelningen. Utredningen föreslår emellertid vissa författningstekniska
ändringar och anför därvid bl. a., att de grundläggande
bestämmelserna om skogsvårdsstyrelser i skogsvårdslagen blivit relativt
komplicerade därigenom, att styrelsernas verksamhetsområden anknutits
till indelningen i landstingskommuner, ehuru styrelserna har att utöva
uppsikt även å skogar tillhörande städer, som icke tillhör landstingskommun.
Till saken hör vidare att styrelserna har sig arbetsuppgifter ålagda
jämväl enligt andra författningar än skogsvårdslagen.

Enligt utredningen synes det därför rationellast, att de grundläggande
bestämmelserna om skogsvårdsstyrelser meddelas i den inledande paragrafen
i skogsvårdsstyrelseförordningen. Indelningen i skogsvårdsstyrelseoinråden
bör därvid ske genom anknytning till länsindelningen, varigenom
tillika undcrstrykes styrelsernas ställning av länsorgan. För Kalmar läns
vidkommande bör liksom hittills gälla, att länet skall vara uppdelat på två
skogsvårdsstyrelseområden, sammanfallande med länets två landstingskommuner.
Vidare bör i fråga om verksamhetsområdet för skogsvårdsstyreken
i Stockholms län föreskrivas, att området skall omfatta jämväl Stockholms
stad. Vid en lösning i enlighet med utredningens förestående förslag skulle
de nuvarande bestämmelserna i 4 § skogsvårdslagen om skogsvårdsstyrelse
såsom tillsynsmyndighet kunna ersättas med en bestämmelse om att
uppsikt över att skogsmark med därå växande skog skötes i enlighet med
vad i skogsvårdslagen stadgas skall utövas av vederbörande skogsvårdsstyrelse.

61

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1960

Yttrandena över skogsvårdsutredningens betänkande. Av remissinstanserna
är det endast Skogsindustriernas samarbetsutskott som behandlar frågan
om skogsvårdsstyrelsernas verksamhetsområden. Utskottet anför därvid
bl. a. följande.

Redan av de i betänkandet redovisade organisationsplanerna för skogsvårdsstyrelser
av olika storleksordning framgår, att i de medelstora och
större skogsvårdsstyrelsernas organisation ingår specialister i undervisningsfrågor,
skogsteknik och skogsvårdsfrågor. Det förefaller som en på så
sätt organiserad styrelse har betydligt större möjligheter att lämna den ur
allmän och enskild synpunkt eftersträvade servicen till skogsbrukets fromma.
Framför allt med hänsyn härtill anser samarbetsutskottet för sin del,
att en sammanslagning av sådana slcogsvårdsstyrelser, vars förvaltningsområden
omfattar skogsbruk av mindre relativ storleksordning, med närliggande
styrelser borde närmare övervägas.

Utredningen rörande frågan om sammanslagning av de båda lantbruksnämnderna
i Kalmar län, m. m. I det följande torde få lämnas en sammanfattande
redogörelse för utredningsmannens uttalanden och förslag i frågan
om en sammanslagning av skogsvårdsstyrelserna i Kalmar län. Beträffande
övriga i utredningsbetänkandet berörda frågor torde få hänvisas till den
särskilda propositionen angående vissa ändringar i lantbruksstyrelsens och
lantbruksnämndernas organisation, m. m.

Utredningsmannen lämnar inledningsvis en redogörelse för de båda skogsvårdsstyrelsernas
nuvarande organisation och verksamhetsformer m. m.
samt övergår därefter till att redovisa vissa allmänna synpunkter på samrnanslagningsfrågan.
I betänkandet anföres därvid i huvudsak följande.

Enligt den senaste jordbruksråkningen utgjorde summan åkerjord inom
länet vid brukningsenhetcr med mera än 2 ha ca 173 000 ha. Antalet sådana
brukningsenheter uppgick för hela länet till ca 10 900, varav ca 5 500 enheter
om 2—10 ha och ca 3 200 om 10—20 ha. Såväl summan brukningsenheter
med mera än 2 ha som åkerarealen vid dylika enheter är i stort sett
ungefär dubbelt så stor inom södra som i norra länsdelen. Jordbrukets
tyngdpunkter inom länet ligger särskilt på de norra och södra möreslätterna
samt på Öland. Den produktiva skogsmarksarealen under skogsvårdsstyrelsernas
uppsikt utgör 612 000 ha. Härav ligger omkring hälften inom ett
vart av de båda styrelsernas verksamhetsområden, dock med någon övervikt
för det norra området.

Strukturutvecklingen inom jordbruket mellan jordbruksräkningarna 1951
och 1956 utvisar, att inom länet en minskning av åkerarealen vid brukningsenheter
med mera än 2 ha skett under denna tidsperiod med ungefär
2 600 ha. Antalet brukningsenheter av angiven storleksordning minskade
under samma period med 739 enheter. Resultatet av lokaliseringsutredningcns
undersökning rörande väntade förändringar i jordbrukets struktur inom
länet tyder på att det är anledning alt räkna med en fortgående avsevärd
minskning av antalet brukningsenheter och samtidigt fortsatt nedläggning av
sämre jordbruksjord och därmed en viss ökning av skogsmarksarealen.

En jämförelse med förhållandena inom andra län i ovan berörda avseenden
visar, alt enligt 1956 års jordbruksräkning summan åkearcal vid
jordbruk med mera än 2 ha åker är högre än i Kalmar län inom Malmöhus,

62

Kungl. Maj. ts proposition nr 106 år 1960

Kristianstads, Älvsborgs, Östergötlands och Skaraborgs län samt mindre
inom övriga län. Antalet brnkningsenheter av angiven storlek är större icke
blott i de nyss nämnda länen, med undantag av Östergötlands län, utan
också i Jönköpings, Kronobergs, Värmlands, Gävleborgs, Västernorrlands,
Västerbottens och Norrbottens län. Arealen produktiv skogsmark under
skogsvårdsstyrelseuppsikt för hela länet, eller 612 000 ha, är den största i
södra Sverige. Närmast i storleksordning kommer Älvsborgs län med eu
areal av sådan skogsmark å 605 000 ha och Jönköpings län med en areal
å 603 500 ha. Inom Kalmar län är sålunda arealen produktiv skogsmark
under uppsikt av skogsvårdsstyrelse något större än i vartdera av sistnämnda
två län.

De berörda faktorerna — jorden, skogen och arbetskraften, eller närmare
bestämt arealen jordbruksjord, arealen skogsmark i enskild ägo, antalet
företag i jordbruk och enskilt skogsbruk samt brukningsenheternas storlek
är grundläggande för omfattningen av de här ifrågavarande organens
verksamheter. Hushållningssällskapens verksamhet med dess inriktning på
upplysning och försök m. m. beror främst av antalet jordbrukare och jordbruksarealen,
och för skogsvårdsstyrelserna med dessas uppgifter på skogsvårdens
område bestämmes omfattningen främst av skogsmarksarealen i enskild
ägo och antalet skogsägare. Lantbruksnämndernas verksamhet, inriktad
särskilt på strukturrationalisering i jord och skog, är beroende av såväl
antalet företagare som jordbruks- och skogsarealerna, och särskilt inverkar
bristerna i de nuvarande brukningsenheterna och behovet av förändringar
i avseende å storlek, sammansättning och arrondering i syfte att möjliggöra
ekonomiskt utnyttjande av produktionsmedlen.

Skogsvårdsstyrelsernas verksamhet, syftande till att främja god skogsvård,
har i båda länsdelarna till mycket övervägande del utgjorts av stämpling
och planläggning av återväxtåtgärder m. in., d. v. s. arbeten på beställning
av skogsägare. Självfallet har i samband härmed regelmässigt individuell
rådgivning bedrivits. De båda skogsvårdsstyrelsernas insatser för allmän
upplysning i skogsvårdsfrågor har på senare år alltmer ökats. Det bör
här nämnas, att 1955 ars skogsvardsutredning föreslagit att verksamheten
med upplysning i skogsvårdsfrågor — såväl allmän upplysning som personlig
rådgivning — skall intensifieras.

Det slår enligt utredningsmannens mening klart, att de produktiva arealerna
samt antalet företagare i jord- och skogsbruk — även med beaktande
av de nyss berörda arbetsuppgifterna — inte i och för sig motiverar mer
än ett för länet gemensamt organ av varje slag (hushållningssällskap,
skogsvårdsstyrelse, lantbruksnämnd). Frågeställningen är därför, huruvida
de speciella förhållandena i länet bör föranleda att uppdelningen består.

länets invanare - och da huvudsakligen från norra länsdelen —
har i tidigare sammanhang och under den nu företagna utredningen uttalats
starka farhågor för att en sammanslagning av organen skulle medföra en
försvarad personlig kontakt mellan organens befattningshavare och befolkningen
samt en avsevärt försämrad service. Vidare har den synpunkten
lramkommit från företrädare för norra länsdelen, att efter en sammanslaginng
de beslutande organen kunde komma att domineras av ledamöter, som
inte är så väl insatta i norra länsdelens förhållanden eller införstådda med
bygdens synpunkter.

I sådant sammanhang har med kraft framhållits att den norra länsdelen
i olika avseenden är i hög grad inriktad mot Östergötland. Frågan om eu
revision av länsgränserna har också väckts under senare år och en utredning
därom har tillstyrkts av länsstyrelsen i länet. Det har under utredningen
från olika håll i norra länsdelen framhållits att de nu aktuella sam -

Kungl. Maj. ts proposition nr 106 år 1960

63

manslagningsfrågorna borde slutligt övervägas först i samband med frågan
om ändrad länsindelning.

Den rådande administrativa tudelningen bär uppkommit till följd av länets
oformliga geografiska kontur med stora avstånd och har synbarligen
särskilt föranletts av att kommunikationerna varit ytterligt bristfälliga.
Främst av denna anledning var frågan om delning av länet aktuell i mitten
på 1800-talet. Som en kompromiss inrättades i stället två landsting, och
dessa har följts av dubblerade organ på jordbrukets och skogsbrukets område.
På senare årtionden inrättade organ i övrigt har däremot blivit gemensamma
för länet.

Vad kommunikationerna beträffar är järnvägsförbindelserna mellan norra
och södra länsdelarna alltjämt otillfredsställande. Det torde inte kunna
förväntas att kontaktfrågan mellan länsdelarna i nämnvärd grad skall lösas
genom ändrade järnvägsförbindelser. Däremot har vägnätet avsevärt
förbättrats och den fortsatta omläggningen av riksväg nr 4 beräknas förkorta
avståndet mellan Kalmar och Västervik (Oskarshamn—Västervik)
med omkring 15 km. Vidare kommer den förbättrade standarden på vägen
att ytterligare förkorta tidsavståndet. Detta bör kunna medföra att kontakten
och samhörigheten mellan länsdelarna, som på de senaste åren avsevärt
förbättrats, ytterligare stärkes. Å andra sidan kommer de långa avstånden
till residensstaden alltjämt att innebära olägenheter för invånarna i den
nordligaste delen av länet. Det må nämnas att regelbundna direkta bussförbindelser
mellan Västervik och Kalmar icke nu är inrättade.

Länsstyrelsen har på olika sätt sökt överbrygga den klyfta som avståndet
m. m. skapat mellan länsdelarna. Sålunda tillämpas sedan en följd av
år att länsstyrelsen regelbundet håller överläggningar i Västervik.

Som en målsättning för de överväganden, som i det följande kommer att
göras, bör enligt utredningsmannens mening uppställas en organisation,
som har förutsättning att betjäna länets norra och södra delar i lika utsträckning
och som beaktar alla möjligheter till ett rationellt utnyttjande
av personella, ekonomiska och andra resurser. Inte minst får därvid intresset
av goda kontaktmöjligheter i skilda hänseenden tillmätas betydelse.

Kontaktbehov finns i två avseenden: dels mellan vederbörande organ
och allmänheten, i första hand då de enskilda jordbrukarna och skogsägarna,
dels mellan ledningarna av de olika organen sinsemellan och med andra
samverkande organ. Möjligheterna att hålla personlig kontakt och att ge
god service bör bedömas mot bakgrunden av arbetets fördelning och organisation
inom de olika organen.

Det har genom den tekniska och ekonomiska utvecklingen uppkommit
ett ökande behov av specialister på olika grenar av jord- och skogsbruket.
Det är emellertid av olika skäl begränsade möjligheter att inom små verksamhetsområden
på längre sikt hålla specialister av olika slag. Små enheter
har ofta alltför begränsade ekonomiska resurser. Det är inte heller förenligt
med god hushållning med de personella resurserna att låta befattningshavare
med hög specialutbildning arbeta i små områden med arbetsuppgifter,
som i väsentlig utsträckning kunde skötas av icke specialutbildad personal.
Utvecklingen går också i den riktningen, att den högskoleutbildade
expertisen får relativt stora verksamhetsområden — i eu del fall utöver
länsgränserna — och alt huvuddelen av de löpande arbetsuppgifterna läggs
pa allroundarbetande befattningshavare med lokalt mera begränsade arbetsfält.
Specialistens uppgift blir då alt följa utvecklingen inom sill fack, alt
bedriva viss allmän upplysning, alt förmedla kunskap och nyheter till de
lokala befattningshavarna, medverka till deras fortbildning samt härutöver
att ge sitt utlåtande i viktigare och mer svårbedömbara ärenden.

64

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1960

En så ordnad verksamhet på jordbrukets och skogsbrukets område innebär
att beställningsarbeten (planläggning av stämpling och skogsvårdsåtgärder,
av jordförbättring och byggnader, uppläggande av driftplaner etc.)
samt den individuella rådgivningen ute på fältet i stort sett utföres av allroundarbetande
personal, som inom sitt område bör kunna hålla god kontakt
med sina klienter och med bygdens utveckling. Denna kontakt -— och
det blir givetvis huvuddelen av direktkontakten —• blir föga beroende av var
kansliorten för organet ligger.

Det kvarstår givetvis ett behov från befolkningens sida att i speciella
problem få personlig kontakt med den ene eller andre specialisten. Möjligheterna
härtill blir givetvis mindre om specialisterna får stora verksamhetsområden
och för bygder, som får långa avstånd till stationeringsorten för
specialisten. Detta är emellertid en följd av att man, såsom nyss sagts, är
nödsakad att hushålla med den specialutbildade personalen.

Det föreligger naturligtvis också ett behov för länets invånare att i en del
ärenden få rådgöra personligen med vederbörande chefstjänsteman. Möjligheterna
härtill kommer givetvis att begränsas vid en minskning av antalet
förvaltningsenheter och därmed också antalet chefstjänster. Detta förhållande
kan emellertid ej undvikas, då en god hushållning med den specialutbildade
och högt kvalificerade arbetskraften skall göras samtidigt som allmänhetens
krav på service tillgodoses. Frågan, som har många paralleller
inom andra förvaltningsområden, synes emellertid ej ha sådan storleksordning,
att den kan anses på ett mera avgörande sätt böra inverka på övervägandena
om eventuell sammanslagning av här behandlade länsorgan.

Ur här berörda synpunkter ter sig ordningen vid skogsvårdsstyrelserna
på följande sätt.

I skogsvårdsstyrelsernas verksamhet är arbetsfördelningen grundad på indelning
i länsskogvaktardistrikt. Det är främst länsskogvaktaren, som inom
sitt distrikt svarar för personlig rådgivning och allmän upplysning i skogsvårdsfrågor,
och hans befogenheter omfattar bl. a. stämpling och åtgärdsplanläggning,
som beställes av skogsägare. Den personliga rådgivningen
sker f. ö. i stor utsträckning i samband med sådana förrättningar ute på
fältet. De länsjägmästaren underställda jägmästarna har icke särskilda
distrikt utan torde arbeta som specialister särskilt inom den skogliga undervisningens
område.

En sammanslagning av de båda styrelserna torde inte böra medföra att
systemet med länsskogvaktardistrikt frångås. Kontakterna mellan allmänheten
och länsskogvaktarorganisationen torde inte vara beroende av om
den administrativa ledningen utövas från en eller två kansliorter.

Det ligger i sakens natur att en sammanslagning av de ifrågavarande
institutionerna skulle komma alt medföra, att de beslutande församlingarnas
nuvarande förankring i bygden i viss mån försvagades. Södra länsdelens
företrädare skulle få medinflytande på avgörandet av frågor berörande
norra länsdelen liksom också norra länsdelens representanter få medinflytande
i södra länsdelen. För att icke någon länsdel med fog skall känna
sig eftersatt är det av vikt att en för länet gemensam nämnd eller styrelse
får en väl avvägd sammansättning från de båda länsdelarna.

Vid sammanslagna enheter av de skilda organen hör dessas styrelser, delegationer
o. dyl. förlägga sammanträden m. m. icke blott till kansliorten
utan även till andra platser inom länet för att därigenom söka öka kontaktmöjligheterna
och knyta länsdelarna närmare samman. Det bör här
vara goda möjligheter att bygga vidare på den tradition, som länsstyrelsen
utbildat med regelbundna mottagningar i Västervik en gång i månaden.

65

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1960

I den allmänna upplysningsverksamheten har såsom redan berörts såväl
hushållningssällskap som skogsvårdsstyrelser fått betydelsefulla och
ökade arbetsuppgifter. Efter riksdagsbeslutet i år har lantbruksnämnderna
fått upplysning som ett delvis nytt medel i sin verksamhet. Upplysningsverksamheten
kräver att en nära kontakt kan hållas mellan ledningarna
av de nämnda tre organen och även andra länsorgan, särskilt da lantmäteriet
och länsarbetsnämnden. Lantmäteriets medverkan avser här givetvis
särskilt den yttre rationaliseringen. Länsarbetsnämndens medverkan är given
med hänsyn till den undervisning i arbetslöshetsbekämpande syfte och
den planläggning av arbetsobjekt för tider med ojämn sysselsättning, som
bedrives inom hushållningssällskap och skogsvårdsstyrelse. Omskolningen
av arbetskraft, som tidigare kunnat få sin utkomst i lanthushållningen,
samt överföring till andra delar av näringslivet av sådan arbetskraft är
andra vägande motiv för länsarbetsnämndens medverkan.

En fortlöpande intim samverkan mellan lantbruksnämnd och lantmäteri
är nödvändig. I enlighet med statsmakternas direktiv utbygges samverkan
i organiserad form, som i avseende å skogsmark innefattar jämväl sko^gsvårdsstyrelserna.
Sålunda gäller bl. a. att lantbruksnämnden skall samrada
med överlantmätaren i ärenden rörande fastighetsbildning och att överlantmätaren
ävensom länsjägmästaren äger deltaga i nämndens överläggningar
i ärenden som rör deras verksamhetsområden. Samverkan på länsplanet
omfattar givetvis även andra myndigheter. En samordnande uppgift i
olika hänseenden åvilar länsstyrelserna i länen, som nu bl. a. fått till uppgift
att genom utbyggda länsråd föra de olika verksamhetsgrenarna i ökad
kontakt med varandra. Eu samordning och ett samarbete försvåras i viss
mån genom den nuvarande organisatoriska splittringen inom Kalmar län
med vissa organ tudelade och delvis förlagda på annan ort än residensstaden.

Utredningsmannen övergår härefter till att beröra vissa för lantbruksnämnderna,
hushållningssällskapen och skogsvårdsstyrelserna i Kalmar län
speciella spörsmål samt de besparingar, som skulle kunna vinnas genom
en sammanslagning av varje grupp av de olika organen. I fråga om skogsvårdsstyrelserna
uttalar utredningsmannen därvid, afl den nuvarande eller
påräkneliga omfattningen av de båda skogsvårdsstyrelsernas verksamhet —
sedd även i förhållande till andra jämförbara län och med beaktande av utvecklingen
på serviceområdet — icke är eller torde få sådan omfattning, att
arbetsvolymen skulle utgöra hinder för sammanslagning av styrelserna.

Skogsvårdsstyrelsen i norra länsdelen har byggt upp eu betydande serviceorganisation,
betingad av de arbetsuppgifter, som skogsvårdsstyrelsen
funnit angelägna. Med hänsyn härtill och till de omfattande skogsbygderna
i norra länsdelen synes skäl föreligga att, om en sammanslagning till en gemensam
skogsvårdsstyrelse för länet genomföres, verksamhetsområdet nu
indelas i två distrikt, med ett distriktskontor å den ort, som inte blir kansliort
för skogsvårdsstyrelsen. Någon anledning att frångå den nuvarande
organisationen beträffande länets indelning i länsskogvaktardistrikt föreligger
ej.

I betänkandet lämnas därefter följande sammanställning rörande en tänkbar
personalorganisation vid eu för länet gemensam skogsvårdsstyrelse.

5 liihang till riksdagens protokoll 1960. lsaml.Nr 10G

66

Kungl. Maj. ts proposition nr 106 år 1960

Sammanställningen utvisar även den nuvarande personalorganisationen vid
de båda skogsvårdsstyrelserna. Endast den ordinarie och extra ordinarie
personalen har medtagits. Beteckningarna C och D avser placering vid styrelsens
kansli resp. vid det föreslagna distriktskontoret.

Södra

Norra

1 C

1 G

16 D) 9 (1 C—8 D)
6 D
1 C

1 C

1 C

1 C
1 C
1 D

9 (2 C—7 D)
9 D
1 G

1 C
3 C

En skogsvårdsstyrelse Länsjägmästare

.................. 1 c

Biträdande länsjägmästare.......... 1 C

Distriktsjägmästare................ 1 D

Förste assistent .................. .

Assistent........................ 2 (1 C—1 D)

Förste länsskogvaktare............ 1 p>

Länsskogvaktare.................. 18 (2 C

Biträdande länsskogvaktare........ 15 D

Kamrerare ...................... 1 q

Kontorist........................ 1 p

Kanslibiträde.................... 1 p>

Kontorsbiträde .................. 3 ^2 C- 1 D)

Personalförteckningen har, anför utredningsmannen —- utom vad avser
kontorsbiträdena — uppgjorts av utredningens skoglige expert med ledning
av organisationen vid andra jämförbara skogsvårdsstyrelser i landet
och med hänsyn till de lokala förhållandena inom länet. En sammanslagning
av skogsvårdsstyrelserna skulle enligt förteckningen medföra en
minskning av personalen med en befattningshavare, nämligen en kamrerare.
En lansjägmästare utgår. En biträdande länsjägmästare (tillika distriktschef)
och en distriktsjägmästare skulle tillkomma, medan de två förste assistenttjansterna
bortfaller. Genom att en assistent tillkommer, skulle antalet
jägmästare bli samma som nu finns vid de båda styrelserna. En kanslibiträdestjänst
skulle ombildas till kontoristtjänst. Vad beträffar biträdespersonalen
på kontoret i övrigt har från skogsvårdsstyrelserna anförts att
man nu arbetar med en minimal personaluppsättning och i avsevärd utsträckning
får anlita extra kontorspersonal. En eventuell ökning av kontorspersonalen
skulle sålunda vara betingad av nu föreliggande brist och
icke föranledas av en sammanslagning, som enligt erfarenheter från andra
sammanhang normalt bör medge viss rationalisering av arbetet. Mot bakgrunden
härav har kostnadsjämförelsen beträffande avlöningar gjorts utan
ändring av antalet kontorsbiträden.

Vad angår utgifterna för arvoden samt resekostnadsersättningar och
traktamenten till styrelseledamöter, revisorer m. fl. räknar utredningsmannen
med att dessa kommer att minska vid en sammanslagning till en
skogsvårdsstyrelse. Däremot torde kostnaderna för reseersättningar till
personalen komma att öka något. Vid en distriktsindelning kommer resorna
för den biträdande länsjägmästaren och för distriktsjägmästaren sanno -

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1960

67

likt icke att totalt sett föranleda några nämnvärda kostnadsändringar under
ifrågavarande utgiftstitel. Resekostnaderna för länsjägmästaren och den speciella
expertis, som må bli gemensam för länet, torde däremot medföra en
ökning. Å andra sidan reduceras denna ökning, om skogsvårdsstyrelsen förlägges
till Kalmar, genom att resekostnader icke uppkommer för länsjägmästaren
vid samverkan med myndigheter och institutioner i Kalmar.

Utgifterna för de allmänna förvaltningskostnaderna torde i vissa avseenden
(såsom för inventarier, föreningsavgifter m. m.) bli lägre och i andra
högre (t. ex. för telefonkostnader). Vid en distriktsindelning blir kostnaderna
för tjänstelokaler troligen oförändrade. Ifrågavarande allmänna
förvaltningskostnader beräknas totalt sett icke påverkas i nämnvärd grad
av en sammanslagning.

De kostnadsförändringar i förhållande till de faktiska kostnaderna budgetåret
1958/59, som en sammanslagning av skogsvårdsstyrelserna vid
ovannämnda förutsättningar kan beräknas medföra, har av utredningsman -

nen beräknats till följande ungefärliga belopp.

Kostnadsslag Ökning

eller

minskning

A. Avlöningar .......................................... — 11 568

B. Arvoden till styrelseledamöter och revisorer m. fl......... — 2 400

C. Reseersättningar ...................................... -f- 3 900

D. Vissa förvaltningskostnader ............................ —

E. Övriga utgifter ........................................ —

Summa — 10 068

I en avslutande sammanfattning uttalar utredningsmannen, att han anser
att storleken av Kalmar län i och för sig inte hindrar att administrationen
av en gemensam skogsvårdsstyrelse kunde handhas från en och samma kansliort.
Arealen skogsmark inom en skogsvårdsstyrelses verksamhetsområde
torde dock bli den största i södra Sverige. Med utgångspunkt från en oförändrad
indelning av länet i länsskogvaktardistrikt torde ett sammanförande
av själva administrationen till en plats icke medföra någon förändring av
betydelse vad angår skogsvårdsstyrelsernas enskilda rådgivnings- och upplysningsverksamhet
samt serviceverksamhet. En sammanslagning, begränsad
till att ställa förvaltningarna under en chef och göra den kamerala organisationen
gemensam, synes icke medföra kostnadsförändringar av avgörande
betydelse. För en sammanslagning talar det alltmer framträdande
behovet av en ökad samverkan mellan länsorganen på jord- och skogsbrukets
område liksom också med länsförvaltningen i övrigt.

I fall en sammanslagning kommer till stånd, torde en distriktsindelning
nu böra anordnas med ett distriktskontor förlagt till den ort, som icke blir
kansliort. Som kansliort kan med hänsyn till skogsmarkens fördelning och
åtgärdsbehovet Västervik eller Kalmar ifrågakomma. Måhända skulle Väs -

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1960

tervik ur antydda synpunkter ha visst företräde. Om ledningen förlägges
till Kalmar, underlättas emellertid samverkan på länsplanet och ökas möjligheterna
att åstadkomma samlade insatser.

Den tidigare redovisade kostnadsjämförelsen belyser endast hur en sammanslagning
av skogsvårdsstyrelserna till ett kansli under gemensam chef
men med fackutbildad personal (jägmästare m. fl.) till oförändrad numerär
och stationering skulle verka. Utredningsmannen har sålunda icke funnit
sig böra ingå på några överväganden rörande ändringar i organisationen
i övrigt.

Yttrandena över Kalmarlänsutredningens betänkande i vad avser skogsvårdsstyrelserna
i Kalmar län. Av de remissorgan, som i sina yttranden berört
frågan om sammanslagning av de båda skogsvårdsstyrelserna, uttalar
sig statskontoret, riksräkenskapsverket, skogsstyrelsen och lantbruksnämnden
i Kalmar läns södra område för en sammanslagning, medan övriga remissorgan,
däribland lantbruksstyrelsen, länsstyrelsen i Kalmar län, lantbruksnämnden
i Kalmar läns norra område, de båda skogsvårdsstyrelserna
och hushållningssällskapen samt Skogsvårdsstyrelsernas förbund, föreslår
att avgörandet i frågan uppskjutes tills vidare, varvid som motiv anföres
bl. a. att skogsvårdsstyrelseorganisationen är föremål för omprövning samt
att ändringar i den nuvarande länsindelningen är att förvänta relativt snart.

Beträffande de praktiska konsekvenserna av en sammanslagning uttalar
skogsstyrelsen följande.

De administrativa och ekonomiska vinsterna av skogsvårdsstyrelsernas
ihopslagning torde, enligt vad utredningen visar, bli rätt obetydliga, om utredningsmannens
förslag att inrätta ett distriktslcontor i Västervik med
en personaluppsättning av inte mindre än fyra befattningshavare -— två
jägmästare och två biträden för kontorsgöromål ■— följs. Enligt skogsstyrelsens
mening innebär förslaget en halvmesyr, som inte gärna kan godtas.
De fördelar ur organisatorisk synpunkt, som en sammanslagning med
tillskapande av ett gemensamt kansli i residensstaden i och för sig skulle
föra med sig, synes nämligen gå helt förlorade genom inrättande av det
tilltänkta Västervikskontoret, som i åtskilliga stycken skulle komma att stå
liksom litet vid sidan om, med viss tungroddhet i förvaltningsförfarandet
och andra komplikationer i släptåg. Skall ett hopförande ske, synes detta
böra vara fullständigt, eljest torde den nuvarande anordningen böra bibehållas
såsom mera funktionsduglig än den föreslagna kompromissen. Vid
en fullständig hopslagning kan besparingarna beräknas bli större än vad
utredningen kalkylerat med. Den aktuella ekonomiska vinsten blir dock
relativt blygsam, genom att en omedelbar utbyggnad av resurserna på yrkesutbildningens
område erfordras för den södra" länsdelens vidkommande.
Några minskningar av antalet befattningshavare, med undantag av en kamrer,
eller sänkta lokalkostnader är därför icke att räkna med" vid en sammanslagning
i nuläget. Kostnadsbesparingen i detta läge kan under angivna
förutsättning uppskattas till i runt tal totalt 18 000 kr."för år. På längre sikt
kan emellertid en större ekonomisk vinst beräknas uppkomma genom att
utbyggnaden kan hållas inom snävare ram än som skulle erfordras, om den
nuvarande ordningen med två styrelser bibehölles. Mot den i betänkandet
föreslagna personaluppsättningen, som är beräknad enligt nu tillämpade

69

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1960

grunder för personalberäkningar hos skogsvårdsstyrelserna, synes i nuvarande
stund i princip intet vara att erinra.

Vad beträffar själva tidpunkten för en eventuell sammanslagning av
skogsvårdsstyrelserna förtjänar framhållas, att den nuvarande länsjägmästaren
i det södra området uppnår pensioneringsperiodens nedre gräns dén
1 december 1962 och periodens övre gräns den 1 december 1963. Kamreraren
i samma styrelse uppnår motsvarande gränser den 1 januari 1962 resp.
den 1 januari 1963. Med hänsyn till anförda förhållanden torde ett beslut
om sammanslagning lämpligen få träda i kraft den 1 juli 1962 eller den 1 juli
1963. Intill dess torde åtskilliga med sammanläggningen sammanhängande
praktiska problem hinna närmare utredas.

Till stöd för sitt ställningstagande mot en omedelbar sammanslagning
anför skogsvårdsstyrelsen i Kalmar läns norra område med anknytande till
de av utredningsmannen anförda motiveringarna sammanfattningsvis följande.

1. Kostnadsbesparingar

Utredningen tillmäter de av densamma beräknade kostnadsbesparingarna
ingen avgörande betydelse.

Såsom styrelsen visat kan — om en försämring i en verksamhet ej skall
uppstå — icke beräknas uppkomma någon besparing alls. En fördyring är
av angivna skäl mera sannolik.

Kostnadsbesparing kan sålunda över huvud taget icke åberopas som skäl.

2. Personella, ekonomiska och andra resurser utnyttjas rationellare

Enligt vad styrelsen kunnat finna, har utredningen beträffande skogsvårdsstyrelserna
icke kunnat påvisa några vinster av detta slag. Styrelsen
anser icke heller att några sådana, värda att nämna, kunna väntas uppkomma.

3. Samverkan mellan länsorganen på jord- och skogsbrukets område liksom
också med länsförvaltningen i övrigt underlättas

Det bör här först framhållas att detta givetvis kan angivas som skäl endast
med den uttryckliga förutsättningen att ett sammanslaget organs kansli
lorlägges till Kalmar.

Med" hänsyn till att skogsvårdsstyrelserna i sin verksamhet icke har något
eller mycket obetydligt att göra med länsstyrelsen och de flesta andra
länsorgan utom lantbruksnämnd och lantmäteri (varvid lagarbetet med dem
är koncentrerat till norra länsdelen) men däremot i sin yrkesutbildning
behöver goda kontakter med norra landstinget, anser styrelsen med hänvisning
också till vad ovan anförts om kontakternas natur, att detta skäl
icke kan tillmätas närmelsevis den betydelse som utredningsmannen gjort.

Att döma av den ställning utredningsmannen tagit till punkterna 1 och 2
härovan måste han ha tillmätt punkt 3 en helt avgörande betydelse vid sitt
ståndpunkttagande i princip för en sammanslagning av skogsvårdsstyrelserna.

Styrelsen kan icke finna det vara rimligt att så svagt underbygga en åtgärd,
som uppenbarligen skulle innebära en avsevärd försämring av skogsvårdsstyrelsernas
verksamhet såväl för organen själva som — och icke
minst — för allmänheten och som mötts av ett så kompakt motstånd från
denna allmänhets sida. Härtill kommer att frågan, oavsett detta, icke bör
frikopplas från de förslag om andra lösningar, som framkommit, utan bör
anstå i avvaktan på att dessa blivit grundligt utredda. I annat fall kan riskeras
att det tillskapas ett provisorium, som med tanke särskilt på eu eventuell
ändring av länsindelningen, skulle vara bögsl olyckligt.

70

Kungl. Maj. ts proposition nr 106 år 1960

Skogsvårdsstyrelsen i Kalmar läns södra område uttalar, att styrelsen,
sedan den fått taga del av utlåtandet från skogsvårdsstyrelsen i Kalmar läns
norra område, ansett sig icke ha anledning att närmare yttra sig om den
föreliggande utredningen utan vill till alla delar ansluta sig till det utlåtande,
som avgetts av skogsvårdsstyrelsen i det norra området.

C. Skogsvårdsstyrelsernas sammansättning och arbetsformer

Nuvarande förhållanden. Skogsvårdsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens
län samt i Älvsborgs län, där antalet hushållningssällskap är två, består
av fem ledamöter, medan styrelserna i övriga län består av tre ledamöter.
Styrelseledamöterna är utsedda för tre år i sänder, en såsom ordförande
av Kungl. Maj :t samt de övriga till halva antalet av vederbörande landsting
och halva antalet av vederbörande hushållningssällskap. För envar av
ordföranden och övriga ledamöter i styrelsen skall för samma tid och på enahanda
sätt, som gäller i fråga om dessa, utses en suppleant.

För besluts fattande inom skogsvårdsstyrelse fordras, att denna är fulltalig.
Såsom styrelsens beslut gäller den mening, varom de flesta förenar sig.
Vid lika röstetal gäller, utom i fall rörande åtal mot eller disciplinär bestraffning
av tjänsteman hos styrelsen, den mening som biträdes av ordföranden.

I den skogliga undervisningsverksamheten biträdes skogsvårdsstyrelse av
ett råd, bestående av länsjägmästaren samt fyra av styrelsen för tre år i
sänder särskilt utsedda personer, av vilka en skall företräda domänverket,
en det större enskilda skogsbruket, en det mindre skogsbruket och en skogsarbetarna.
Råden inrättades år 1955.

Enligt reglementet för skogsvårdsstyrelserna äger de skogsskoleutbildade
ordinarie befattningshavarna vid skogsvårdsstyrelse utse en representant att
närvara vid skogsvårdsstyrelses sammanträden med rätt att deltaga i överläggningarna
men ej i besluten. Nämnda bestämmelse tillkom år 1946.

Skogsvårdsutredningen. Utredningen förklarar, att den vid sina överväganden
i fråga om skogsvårdsstyrelsernas sammansättning utgått från att
styrelserna skall ha god lokal förankring, vara representativa för det enskilda
skogsbruket inom vederbörande skogsvårdsstyrelseområde samt äga
förutsättningar att arbeta effektivt. Utredningen har vidare tagit särskild
hänsyn till att styrelserna skall vara lämpade att taga ansvar i frågor rörande
den skogliga yrkesutbildningen.

Utredningen anför vidare.

Den lokala förankringen torde bäst säkerställas genom att till ledamot
av skogsvårdsstyrelse utses endast sådan inom styrelsens verksamhetsområde
boende person, som är med skogsförhållandena inom området väl förtrogen.
Villkoret att skogsvårdsstyrelse skall vara representativ för det enskilda
skogsbruket inom sitt område samt lämpligt sammansatt för hand -

71

Kungl. Maj. ts proposition nr 106 år 1960

läggning av yrkesutbildningsfrågor bör enligt utredningen föranleda att
antalet ledamöter i styrelsen utökas. Normalt synes nämligen, i likhet med
vad f. n. gäller beträffande råden för undervisningsfrågor, i styrelsen böra
ingå bl. a. en företrädare för det större enskilda skogsbruket, eu för det
mindre skogsbruket och en för skogsarbetarna.

Vad beträffar kravet att styrelsen skall kunna arbeta effektivt kan det
nuvarande förhållandet att skogsvårdsstyrelses beslut i princip skall fattas
av styrelsen i plenum knappast anses tillfredsställande. I stället synes sådana
bestämmelser rörande ärendenas handläggning inom skogsvårdsstyrelse
böra utfärdas att beslut skall kunna träffas även i annan ordning än
av styrelsen i sin helhet. Genom dessa bestämmelser, vilka lämpligen bör
meddelas i ett med de moderna instruktionerna inom statsförvaltningen såsom
förebild omarbetat reglemente för skogsvårdsstyrelserna, torde bl. a.
böra fastställas, vilka ärenden som skall avgöras i plenum samt den ordning
i vilken beslut i övriga ärenden skall fattas.

Med beaktande av det anförda föreslår utredningen, att skogsvårdsstvrelse
skall bestå av ordförande och sex ledamöter. Ordföranden bör utses
av Kungl. Maj :t. Av ledamöterna bör tre utses av länsstyrelsen på så sätt
att två utses bland personer, som kan anses företräda det enskilda skogsbruket
inom skogsvårdsstyrelseområdet, och en bland personer, som kan
anses företräda skogsarbetarna inom området. Utseendet av nämnda ledamöter
bör föregås av att de inom skogsvårdsstyrelsens verksamhetsområde
representativa skogsägare- resp. skogsarbetarorganisationerna beredes tillfälle
avge förslag. Av övriga ledamöter bör två utses av landstinget — varav
den ene helst bör ha goda kontakter i yrkesutbildningsfrågor — och
den återstående utgöras av länsjägmästaren såsom självskriven. För samtliga
ledamöter utom ordföranden och länsjägmästaren bör finnas suppleanter,
utsedda i enahanda ordning som ledamöterna. Vad gäller mandattidens
längd för de utsedda ledamöterna samt suppleanterna synes denna
av praktiska skäl böra fastställas till fyra år. Slutligen bör det få ankomma
på styrelsen att inom sig utse vice ordförande.

Vid en förstärkning av skogsvårdsstyrelserna i enlighet med utredningens
förslag bör enligt de sakkunnigas mening bestämmelserna i skogsvårdsstyrelseförordningen
angående särskilda råd för undervisningsfrågor utgå.
De samordningsproblem av olika slag, som uppkommer i anslutning till den
skogliga yrkesutbildningsverksamheten, torde liksom när det gäller liknande
frågor inom övriga verksamhetsgrenar böra lösas av vederbörande styrelse
på sätt som med hänsyn till de lokala förhållandena bedömes lämpligast.

Jämväl den bestämmelse i reglementet för skogsvårdsstyrelserna som innebär,
att de skogsskoleutbildade ordinarie befattningshavarna vid skogsvårdsstyrelse
äger utse en representant att närvara vid styrelsens sammanträden
med rätt att deltaga i överläggningarna men ej i besluten synes
kunna utgå. Utredningen har nämligen funnit, alt den speciella sakkunskap
rörande de praktiska skogliga förhållandena, som besittes av befattningshavarna
inom länsskogvaktarkategorien, skulle bättre än f. n. kunna nyttiggöras
av skogsvårdsstyrelsen, om denna vid förekommande behov till

72

Kungl. Maj. ts proposition nr 106 år 1960

sammanträde kallade just den befattningshavare, som i sin tjänst haft beröring
med det till behandling föreliggande ärendet. Samtidigt uttalar sig
utredningen för att företagsnämnder inrättas vid skogsvårdsstyrelserna.

Vad slutligen beträffar villkoren för att skogsvårdsstyrelse skall vara beslutmässig
finner utredningen, att närvaro bör krävas av, förutom ordföranden,
minst fyra ledamöter. Såsom styrelsens mening bör gälla den mening,
varom de flesta förenar sig. Vid lika röstetal bör ordföranden, utom
vad gäller ärenden, som avser åtal mot eller disciplinär bestraffning av
tjänsteman, ha utslagsröst.

I en reservation förordar ledamoten Hansson att skogsvårdsstyrelserna i
de mindre och medelstora skogsvårdsstyrelseområdena skall bestå av fem
ledamöter, nämligen en av Kungl. Maj :t förordnad ordförande, två av länsstyrelsen
utsedda ledamöter, en av landstinget utsedd ledamot samt länsjägmästaren.
Reservanten motiverar sitt ställningstagande sålunda.

Utredningen föreslår att länsjägmästaren skall ingå som självskriven ledamot
i skogsvårdsstyrelse. Antalet ledamöter blir härigenom utökat utan
att styrelsen kan sägas ha växt. Visserligen torde någon praktisk erfarenhet,
krav från skogsvårdsstyrelsernas eller länsjägmästarnas sida knappast
kunna åberopas som stöd för länsjägmästarnas inplacering i styrelserna
men förslaget synes mig vara väl motiverat av en för allmänna institutioner
under senare år genomförd praxis och därmed av önskemålet att skapa
överensstämmelse med lantbruksnämnd, hushållningssällskap och andra
länsorgan, vilkas chefstjänsteman författningsenligt redan är styrelseledamot.

Sämre underbyggt förefaller mig vara utredningens förslag att gå vidare
och generellt utöka antalet styrelseledamöter till sju, även om jag helt delar
utredningens uppfattning »att styrelserna skall ha god lokal förankring,
vara representativa för det enskilda skogsbruket inom vederbörande skogsyårdsstyrelseområde
samt äga förutsättningar att arbeta effektivt». Min erfarenhet
föranleder mig också att oreserverat instämma när utredningen
understryker att »den lokala förankringen torde bäst säkerställas genom
att till ledamot av skogsvårdsstyrelse utses endast sådan inom styrelsens
verksamhetsområde boende person, som är med skogsförhållandena inom
området väl förtrogen». En skogsvårdsstyrelse torde emellertid arbeta mest
effektivt om den liksom hittills består av ett relativt begränsat antal för
uppgiften intresserade personer, som är förfarna i skogsbruk och väl förtrogna
med skogsförhållandena inom skogsvårdsstyrelsens verksamhetsområde.
Av den anledningen finner jag det omotiverat att genomgående utöka
antalet styrelseledamöter till sju. — En skogsvårdsstyrelse om fem personer
betyder däremot ingen egentlig utökning därest, som utredningen föreslår,
länsjägmästaren ingår och vice ordföranden väljes inom styrelsen;
suppleant för ordföranden, som f. n. även utses av Kungl. Maj :t och utan
att äga rösträtt regelbundet deltager i styrelsens sammanträden, skulle
nämligen icke längre förordnas.

Landets 25 skogsvårdsstyrelseområden företer med hänsyn till storlek
och de enskilda skogarnas sammansättning de mest skiljaktiga förhållanden.
Vissa av dem är utpräglade småbrukarområden med den enskilda
skogsmarken till 80—90 procent eller mer i bondehand medan inom andra
storskogsbruket närmast dominerar. Inom de förra är skogsägarna som
regel även skogsarbetare och kadern av egentliga skogsarbetare på de enskilda
skogarna ofta ytterst begränsad. Däremot är skogsarbetarkåren

Kangl. Maj:ts proposition nr 106 år 1960 73

inom områden med stor andel gods- och bolagsskogar av betydande numerär.
Inom ett mindre skogsvårdsstyrelseområde erhålles ofta såväl geografiskt
som kategorimässigt en bättre representation av det enskilda skogsbruket
genom tre—fyra personer än i ett större genom sex personer. Eu
styrelse om sju ledamöter skulle vidare inom flera mindre områden i betraktande
av antalet skogliga befattningshavare hos resp. skogsvårdsstyrelser
innebära en otymplighet, som ur ekonomisk synpunkt knappast hellei
kan försvaras.

Nu motiverar utredningen främst sitt förslag om till sju personer utökade
skogsvårdsstyrelser med en strävan att göra dessa lämpligt sammansatta
även tor handläggning av skogliga yrkesutbildningsfrågor. Härvidlag synes
mig utredningen göra ett felslut. Yrkesutbildningen kommer nämligen
under alla förhållanden att kräva ett permanent samråds- eller samarbetsorgan,
i vilket representanter för olika myndigheter, organisationer och
skogsägarekategorier, som inte kan tänkas ingå i skogsvårdsstyrelsen, bör
få göra sin mening gällande, t. ex. skolmyndigheter, domänverket, skogsarbetare
på allmänna skogar, landstingets förvaltningsutskott m. fl. Vad
landstingets förvaltningsutskott beträffar måste en intim direkt kontakt
upprätthållas mellan detta såsom främste företrädare för yrkesutbildningen
inom landstingsområdet och skogsvårdsstyrelsen — en kontakt som
kräver så speciell insikt i yrkesutbildningsfrågor och landstingsförvaltning
att den endast i undantagsfall kan förutsättas bli tillfredsställande upprätthållen
genom av landstinget i tänkt ordning valda ledamöter.

Troligen bör man emellertid förutsätta att i t. ex. de vidsträckta norrländska
skogsvårdsstyrelseområdena ett större antal än fem ledamöter kan
visa sig vara ett berättigat önskemål för att styrelsen skall erhålla en tillfredsställande
geografisk täckning av hela området. Antalet styrelseledamöter
synes lämpligen böra vara udda och därmed i dessa större områden
högst sju. Men inom de mindre och flertalet medelstora skogsvårdsstyrelseområdena
finner jag en fördubbling av styrelsens numerär helt omotiverad,
då en styrelse om fem ledamöter — länsjägmästaren inräknad — kan förutsättas
bli fullt representativ och äga de bästa förutsättningar för effektiv
verksamhet. I vart fall synes möjlighet böra lämnas för ett efter de lokala
förhållandena fritt val mellan fem eller sju styrelseledamöter. Vid utseende
av styrelseledamöter torde det vidare få anses vara av större vikt att välja
för uppgiften lämpade personer än att ovillkorligt göra valet inom till numerären
obetydliga kategorier med en ofta diffus avgränsning. Däremot bär
vid utseende av representanter i samarbetsorgan för yrkesutbildningsfrågor
stor vikt fästas vid att alla berörda parter blir företrädda.

I en av ledamoten Staxäng avgiven reservation förordas att anordningen
med en skogsskoleutbildad bisittare vid skogsvårdsstyrelses sammanträden
bibehålies. Som motiv för sitt ställningstagande anför herr Staxäng, att
skogsvårdsstyrelserna genom bisittarna erhåller ett värdefullt tillskott av
skoglig sakkunskap, stående i nära kontakt med skogsägarna i vederbörande
län.

Yttrandena. Utredningens förslag att ordförande i skogsvårdsstyrelse skal?
utses av Kungl. Maj:t tillstyrkes eller lämnas utan erinran av samtliga remissorgan
som uttalat sig i frågan. Flertalet remissorgan tillstyrker vidare
att länsjägmästaren ingår som självskriven ledamot av skogsvårdsstyrelsen.
Mot sistnämnda förslag vänder sig emellertid bl. a. länsstyrelsen i Skara -

Kungl. Mcij:ts proposition nr 106 är 1960

borgs lön, Kalmar läns norra landstings förvaltningsutskott, Älvsborgs läns
landstings förvaltningsutskott, skogsvårdsstgrelserna i Stockholms, Älvsborgs
och Skaraborgs län, Svenska landstingsförbundet, Skogsindustriernas
samarbetsutskott samt Sveriges skogsägareföreningars riksförbund av vilkas
uttalanden framgår, att länsjägmästaren anses böra inta en i förhållande
till styrelsen fristående ställning.

Beträffande skogsvårdsstyrelses sammansättning i övrigt är meningarna
bland remissinstanserna mycket delade. En rätt allmän uppfattning är
emellertid att hushållningssällskapen med hänsyn till det nära sambandet
mellan jordbruk och skogsbruk bör vara bibehållna vid rätten att utse en
ledamot av skogsvårdsstyrelsen. Flera remissorgan föreslår vidare, att antalet
styrelseledamöter begränsas till färre än sju — det antal utredningen
föreslagit — i de mindre och medelstora länen. I sistnämnda fall har
remissorganen i stor utsträckning anknutit till det av utredningsledamoten
Hansson reservationsvis framförda förslaget till styrelsesammansättning.
Ett annat framfört alternativ är ordförande utsedd av Kungl. Maj:t,
en ledamot utsedd av länsstyrelsen, en av landstinget, en av hushållningssällskapet
samt länsjägmästaren självskriven ledamot. Ytterligare ett alternativ
är ordförande utsedd av Kungl. Maj :t, två ledamöter utsedda av länsstyrelsen
samt en ledamot utsedd av landstinget och en av hushållningssällskapet.

Flertalet remissorgan och då framförallt skogsvårdsstyrelserna har med
tillstyrkande av utredningsledamoten Staxängs reservation föreslagit att bisittarinstitutionen
bibehålies. De s. k. undervisningsråden anses däremot
rätt allmänt böra ersättas med samrådsorgan av annat slag.

Utredningsförslaget tillstyrkes utan reservation främst av Landsorganisationen
i Sverige och Riksförbundet Landsbygdens folk.

D. Fullföljd av talan mot skogsvårdsstyrelses beslut

Nuvarande bestämmelser m. m. Enligt 43 § 1 mom. skogsvårdslagen må
den som är missnöjd med beslut, som enligt lagen meddelats av skogsvårdsstyrelse,
däröver anföra besvär hos skogsstyrelsen, dock att klagan icke må
föras mot beslut enligt 10 § (yttrande av skogsvårdsstyrelse huruvida viss
skog är att anse såsom utvecklingsbar eller huru avverkning bör företagas
utan att stadgandena i 6 och 7 §§ överträdes).

över skogsvårdsstyrelses beslut om tillsättande, entledigande eller disciplinär
bestraffning av personal hos styrelsen samt om tillämpning av gällande
avlöningsföreskrifter må enligt 2 § skogsvårdsstyrelseförordningen
klagan föras hos Kungl. Maj :t genom besvär.

Av skogsstyrelsens ärendestatistik framgår, att under åren 1948—1959
besvär anförts med stöd av skogsvårdsstyrelseförordningen i följande antal
fall.

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1960 75

Tillsättande av personal ........................ 185

Entledigande av personal......................... 3

Tillämpning av gällande avlöningsföreskrifter...... 2

Summa 190

Skogsvårdsutredningen. I en inledande redogörelse för tillkomsten av de
nu gällande besvärsbestämmelserna erinrar utredningen om att besvärsrätten
enligt 1923 års skogsvårdslag var inskränkt till att gälla endast vissa
av skogsvårdsstyrelse meddelade slutliga beslut. 1948 års lag medger däremot
klagorätt över alla av skogsvårdsstyrelse meddelade beslut enligt lagen
med undantag för beslut enligt 10 §. Utredningen anför vidare.

Enligt 2 § 1941 års skogsvårdsstyrelseförordning i dess ursprungliga lydelse
kunde klagan föras hos Kungl. Maj:t över skogsvårdsstyrelses beslut
i fråga om tillsättande av befattning hos styrelsen. Genom de år 1946 genomförda
ändringarna i förordningen utvidgades besvärsrätten till att omfatta
skogsvårdsstyrelses beslut om tillsättande och entledigande av personal
hos styrelsen samt om tillämpning av gällande avlöningsföreskrifter. Ytterligare
utvidgning av besvärsrätten genomfördes fr. o. m. den 1 juli 1957
då denna, i samband med att styrelserna erhöll disciplinär bestraffningsrätt,
fastställdes till att omfatta jämväl skogsvårdsstyrelses beslut om disciplinär
betraffning av personal hos styrelsen.

Vid 1941 års riksdag hade i motioner väckts förslag dels om att allmän
klagorätt över skogsvårdsstyrelses beslut skulle medges och dels om att länsskogvaktarna
skulle medges klagorätt hos skogsstyrelsen resp. Kungl. Maj :t
i alla administrativa ärenden. Därvid framhölls bl. a., att det med hänsyn
till behovet av enhetlighet i de olika skogsvårdsstyrelsernas verksamhet var
synnerligen önskvärt att beslut av skogsvårdsstyrelse över huvud taget kunde
överklagas antingen hos skogsstyrelsen eller hos Kungl. Maj :t.

Besvärsrätten för utomstående — d. v. s. annan än anställningshavare eller
anställningssökande hos skogsvårdsstyrelse — är såsom framgår av det anförda
i princip begränsad till att avse skogsvårdsstyrelsebeslut, som grundar
sig på skogsvårdslagen. Följaktligen föreligger ingen besvärsrätt mot skogsvårdsstyrelsebeslut
inom sådana sektorer av skogsvårdsstyrelseverksamheten
som exempelvis bidragsverksamheten, förrättningsverksamheten och undervisningsverksamheten.
För personalens vidkommande är besvärsrätten såsom
ovan anförts begränsad till beslut om tillsättande, entledigande, disciplinär
bestraffning samt tillämpning av gällande avlöningsföreskrifter.

Utredningen förklarar sig ha funnit övervägande skäl tala för att rätten
att fullfölja talan mot skogsvårdsstyrelses beslut göres generell. Utredningen
föreslår därför att, vid sidan av fullföljdsbestämmelserna i skogsvårdslagen,
i skogsvårdstyrelseförordningen meddelas generella bestämmelser angående
rätt att anföra besvär över skogsvårdsstyrelses beslut. I likhet med
vad nu är fallet vid besvär över beslut enligt skogsvårdslagen bör skogsstyrelsen
vara besvärsmyndighet i fråga om besvär, som anföres med stöd av
skogsvårdsstyrel seförordningen.

Yttrandena. Den av skogsvårdsutredningen förslagna utvidgningen av besvärsrätten
lillstyrkes av skogsstyrelsen, skogsvårdsstgrelserna i Stock -

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1960

holms, Uppsala och Älvsborgs län samt Riksförbundet Landsbygdens folk.
Övriga remissorgan med undantag för skogsvårdsstyrelsen i Kopparbergs
län, som ifrågasätter nödvändigheten av att utvidga besvärsrätten, lämnar
förslaget utan erinran.

E. Granskningen av skogsvårdsstyrelsernas
förvaltning och redovisning

Nuvarande bestämmelser. Före oktober månads utgång varje år skall
skogsvårdsstyrelse till skogsstyrelsen avge redovisning för sin förvaltning
under näst föregående räkenskapsår (tiden 1 juli—30 juni). Vid denna redovisning
skall vara fogad en kortfattad framställning angående de under
skogsvårdsstyrelsens tillsyn stående skogarnas tillstånd och sköfsel.

Skogsvårdsstyrelses förvaltning och redovisning skall granskas av revisorer,
utsedda för ett räkenskapsår i sänder, en av Kungl. Maj :t och de övriga
till det antal och enligt de grunder, som om ledamöter i styrelsen är föreskrivet,
dock att inom Västerbottens och Norrbottens län varje landsting och hushållningssällskap
äger utse endast en revisor. Revisorerna är följaktligen
fem inom Älvsborgs län och tre inom övriga län. De av Kungl. Maj :t förordnade
revisorerna och revisorssuppleanterna är regelmässigt gemensamma för
två eller flera skogsvårdsstyrelser. För räkenskapsåret den 1 juli 1959—den
30 juni 1960 har sålunda uppdragen såsom revisorer fördelats bland sammanlagt
åtta auktoriserade revisorer, och uppdragen såsom suppleanter likaledes
bland sammanlagt åtta auktoriserade revisorer. Såväl de av Kungl. Maj:t
utsedda revisorerna som de som utsetts av landsting och hushållningssällskap
åtnjuter årsarvode. För de förra är arvodet resp. 700, 800 och 900 kr., alltefter
revisionsuppdragets omfattning med hänsyn till den ekonomiska omsättningen
vid vederbörande skogsvårdsstyrelse, och för de senare resp. 200, 250, 300
och 350 kr.

Kontinuerlig siffergranskning utföres vid varje skogsvårdsstyrelse och
för detta uppdrag anlitas utomstående fackman, ofta anställningshavare
hos den av Kungl. Maj:t förordnade revisorn.

Vid fullgörande av sitt uppdrag skall revisorerna ställa sig till efterrättelse
av skogsstyrelsen meddelade anvisningar. Revisionsberättelsen skall
inges till skogsstyrelsen före december månads utgång. Såväl revisionsberättelsen
som redovisningen och därvid fogad framställning angående skogarnas
tillstånd och skötsel skall för kännedom tillställas ledamöterna i
landstingets och vederbörande hushållningssällskaps förvaltningsutskott.

För den händelse revisionsberättelsen därtill ger anledning, ankommer det
på skogsstyrelsen att hos Kungl. Maj:t påkalla erforderliga åtgärder för
ernående av rättelse. Dylika åtgärder kan även påkallas av landstingets
och hushållningssällskapets förvaltningsutskott genom framställning, som
skall inges till skogsstyrelsen, vilken med eget utlåtande har att överlämna
ärendet till Kungl. Maj:t.

77

Kungi. Maj. ts proposition nr 106 år 1960

Skogsvårdsutredningen. I överensstämmelse med sitt förslag att hushållningssällskapen
icke längre skall utse ledamöter i skogsvårdsstyrelserna
föreslår utredningen att den nuvarande ordningen för utseende av revisorer
hos skogsvårdsstyrelserna, innebärande att Kungl. Maj :t utser en revisor
samt vederbörande landsting och hushållningssällskap vardera en (i Älvsborgs
län de bägge hushållningssällskapen vardera en och landstinget två)
ändras därhän, att Kungl. Maj :t utser en revisor och landstinget en. Antalet
revisorer skulle sålunda vid samtliga skogsvårdsstyrelser komma att bli två.

Yttrandena. Skogsvårdsutredningens förslag tillstyrkes av Gävleborgs läns
landstings förvaltningsutskott, skogsvårdsstyrelserna i Stockholms och Västmanlands
län samt Riksförbundet Landsbygdens folk. Riksräkenskapsverket
tillstvrker minskningen av antalet revisorer från tre till två men förmenar,
att den f. n. av Kungl. Maj :t förordnade auktoriserade revisorn bör
utses av länsstyrelsen. Av övriga remissinstanser som uttalat sig i förevarande
fråga har Kalmar läns norra landstings förvaltningsutskott, hushållningssällskapens
i Östergötlands, Hallands, Örebro och Västmanlands äns
förvaltningsutskott samt Sveriges skogsägareföreningars riksförbund i överensstämmelse
med sina förslag att hushållningssällskap skulle äga utse
ledamot av skogsvårdsstyrelse föreslagit, att hushållningssällskapen skall
vara bibehållna vid rätten att utse en revisor. Slutligen framför Kalmar läns
norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott förslaget att de av skogsvårdsutredningen
föreslagna två revisorerna skall utses på så sätt att landstinget
utser en och hushållningssällskapet en.

F. Skogsvårdskommittéer

Nuvarande bestämmelser. Enligt skogsvårdsstyrelseförordningen skall inom
kommun, som så önskar eller där skogsvårdsstyrelsen så påfordrar, tillsättas
en skogsvårdskoinmitté med uppgift att medverka vid utförandet av
de på skogsvårdsstyrelsen ankommande arbetsuppgifterna av mera allmän
natur. Skogsvårdskommitté skall bestå av minst tre personer. Av kommittémedlemmarna,
för vilka mandattiden skall vara tre år, utses en av skogsvårdsstyrelsen
och de övriga av kommunalfullmäktige. Skogsvårdskommitté
åligger att i enlighet med särskild av skogsvårdsstyrelsen fastställd instruktion
lämna styrelsen de meddelanden och uppgifter rörande skogsvården,
som styrelsen begär, ävensom att i övrigt inom kommunen tillhandagå styrelsen
vid utövandet av dess verksamhet. Ersättning till ledamot i skogsvårdskommitté
vid resor och förrättningar på skogsvårdsstyrelses uppdrag
utgår enligt klass C allmänna resereglementet.

Skogsvårdsutredningen. I betänkandet erinras om att skogsvårdskommittéerna
enligt de ursprungliga bestämmelserna i 1903 års lag angående vård
av enskildas skogar och i förordningen samma år angående skogsvårdssly -

78

Kungl. Maj. ts proposition nr 106 år 1960

relser skulle ha till uppgift att biträda vid den verksamhet som ålåg vederbörande
skogsvårdsstyrelse. Genom tillsättande av skogsvårdskommittéer
antogs behovet av tjänstemän hos skogsvårdsstyrelserna kunna minskas.
Kommittéerna har sedermera huvudsakligen kommit att tjänstgöra såsom
kontaktorgan mellan skogsvårdsstyrelsen och ortens skogsägare. F. n. är
kommittéer utsedda endast inom skogsvårdsstyrelsernas i Kopparbergs,
Gävleborgs, Västernorrlands och Västerbottens läns områden.

Enligt utredningen synes med hänsyn till arten av de uppgifter varmed
skogsvårdskommittéerna numera sysslar anledning icke längre förefinnas
att i författningsväg meddela bestämmelser angående kommittéerna. Utredningen
föreslår därför, att bestämmelserna angående skogsvårdskommittéer
utgår ur skogsvårdsstyrelseförordningen.

Yttrandena. Skogsstyrelsen ävensom skogsvårdsstyrelserna i Stockholms
och Västerbottens län samt i Kalmar läns norra område tillstyrker förslaget
att bestämmelserna angående skogsvårdskommittéer skall utgå ur skogsvårdsstyrelseförordningen.
Skogsvårdsstyrelserna i Gävleborgs och Västerbottens
län anser dock att möjlighet att inrätta skogsvårdskommittéer bör
iinnas även i fortsättningen. Bestämmelser härom synes enligt den sistnämnda
styrelsen lämpligen böra meddelas i reglementet för skogsvårdsstyrelserna.

G. Skogsvårdstyrelsernas personal

Nuvarande förhållanden. Den vid skogsvårdsstyrelserna f. n. anställda
personalen kan indelas i följande huvudgrupper, nämligen löneplansanställda
tjänstemän, avtalsanställda förmän samt enligt kollektivavtal eller i annan
ordning anställda arbetare.

Vad först beträffar de löneplansanställda tjänstemännen må anföras följande.

Under anslaget Bidrag till skogsvårdsstyrelserna: Avlöningar står till
skogsvårdsstyrelsernas förfogande dels ordinarie tjänster, vilka fördelas på
de särskilda styrelserna genom att upptagas å av Kungl. Maj :t fastställda
personalförteckningar, dels extra ordinarie tjänster, vilka fördelas av skogsstyrelsen.
Budgetåret 1959/60 uppgår antalet tjänster, som bekostas med
medel från ifrågavarande avlöningsanslag, till 787. Av dessa tjänster är
589 ordinarie och 198 extra ordinarie. I följande tabell återges de av Kungl.
Maj :t för budgetåret 1959/60 fastställda personalförteckningarna över den
ordinarie personalen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1960

79

Skogsvårdsstyrelsen i ne-dannämnda landstings-kommuner

Läns-

äg-

mäs-

tare

• £
c «3

h e
.t} sc

CQÄ

Ao 24

Distrikts-

g jägmästare

4-1

C
<v o

4-» 4->

co co

rr 1/5

fe ce

Ao 21

V

jU 3

23

co ti
eib

O

C/3 C

Ao 21

4->

fl

s

4-»

CO

*CO

CO

<

Ao 19

Kam-

rerare

1 ö)

52 £

C tf

4->

— X

® s

■M >
CO do
£ °
Ä CO

Ao 15

1

sc

S 2
£ **
sS

•» OJ

-4 >

Ao 13

<U

i U

S-2

»•ä

C t®
ti °

po ^

H* CO

Ao 10

§■ Kansli-

S skrivare

4->

CO

o

4->

fl

O

tf

Ao 9

£ Kansli-

-i biträde

> Kontors-

o< biträde

Bo 1

Ao 26

Ao 19

Ao 17

Stockholms

läns.....

i

i

1

8

3

1

1

Uppsala

Ö .....

—

i

—

—

i

_

_

_

1

_

6

_

1

2

Södermanlands » .....

—

i

_

_

i

1

i

7

1

1

2

Östergötlands

Ö .....

—

i

i

—

_

i

_

1

9

3

_

_

1

i

Jönköpings

» .....

i

—

i

1

—

—

2

1

_

i

16

5

_

i

1

i

Kronobergs

» .....

i

—

i

1

—

_

1

_

1

i

11

3

1

1

Kalmar läns

norra .....

—

i

—

—

i

_

_

_

1

i

8

3

_

1

1

Kalmar läns

södra.....

—

i

—

—

i

_

_

_

1

8

2

1

Gotlands

läns.....

—

i

—

—

i

_

_

_

1

i

3

1

1

1

Blekinge

» .....

—

i

—

—

i

—

_

_

1

i

5

2

_

_

1

2

Kristianstads

» .....

—

i

—

—

i

_

_

_

1

_

9

2

_

1

2

Malmöhus

» .....

—

i

—

—

_

_

_

_

1

_

2

1

1

Hallands

» .....

—

i

—

—

i

_

_

_

1

i

6

2

1

1

Göteborgs o.

Bohus läns

—

i

—

—

i

_

_

__

1

i

4

2

1

Älvsborgs

läns.....

i

—

i

1

—

—

2

1

18

6

_

i

2

Skaraborgs

» .....

—

i

—

—

i

_

_

_

1

_

9

2

_

1

2

Värmlands

» .....

i

—

i

1

—

_

2

1

_

i

13

4

__

i

1

1

Örebro

» .....

—

i

—

—

i

_

1

7

1

Västmanlands

» .....

—

i

—

—

i

_

_

_

1

_

7

3

_

1

i

Kopparbergs

» .....

i

—

i

2

—

i

2

1

i

19

7

_

i

1

2

Gävleborgs

» .....

i

—

i

1

i

i

2

1

_

i

13

4

_

i

1

1

Västernorrlands » .....

i

—

i

2

—

i

2

1

_

i

18

6

_

i

1

1

Jämtlands

» .....

i

—

i

4

_

i

2

1

_

i

25

8

_

i

1

2

Västerbottens

» .....

i

—

i

5

i

i

6

1

_’

i

35

7

1

2

4

Norrbottens

» .....

i

—

i

4

—

i

3

1

—

—

27

8

1

—

2

2

Summa

10

15

ii

22

15

6

25

0

16

14

293

85

2

7

26

33

De av skogsstyrelsen fastställda förteckningarna över den extra ordinarie
personalen upptager följande tjänster.

Lönegrad

1 assistent..........................................högst Ae 19

17 assistenter........................................ Ae 17—Ae 19

10 förste länsskogvaktare .................................. Ae 15

20 länsskogvaktare ........................................ Ae 13

3 vågmästare............................................. Ae 13

93 biträdande länsskogvaktare .............................. Ae 10

1 biträdande vågmästare .................................. Ae 10

12 instruktörer ............................................ Ae 8

1 husmor ................................................ Ae 7

2 vaktmästare ............................................ Ae 7

38 kontorsbiträden....................................Ae 3—Ae 5 I

I mån av behov och tillgång på medel må skogsvårdsstyrelserna vidare
anställa s. k. tillfälliga befattningshavare, för vilka avlöningskostnaderna
bestrides med driftmedel. De för nämnda personal inrättade tjänsterna är

80 Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1960

enligt sakens natur extra tjänster — i undantagsfall arvodestjänster — placerade
i de för motsvarande ordinarie och extra ordinarie tjänster gällande
lönegraderna. Den 1 januari 1960 uppgick antalet sådana tjänster till 268
enligt följande.

Antal
6
23
1
9
15
9
2
78

3

4
1
1

42
3
13
11
13
34

Summa 268

Enligt 1 § 1 mom. h) statens allmänna avlöningsreglemente (Saar) är
sagda reglemente tillämpligt beträffande tjänstemän vid skogsvårdsstyrelser,
i den mån de innehar tjänster upptagna å personalförteckning, som
Kungl. Maj:t fastställt med stöd av riksdagens beslut. Med andra ord är
Saar direkt tillämpligt endast beträffande den ordinarie personalen. I fråga
om den extra ordinarie personalen har Kungl. Maj :t i särskild ordning föreskrivit,
att bestämmelserna i Saar skall gälla i tillämpliga delar.

Vad angår tjänstetillsättning och kompetensfordringar, åtal och disciplinär
bestraffning samt besvär gäller bl. a. följande.

Tillsättande av ledig ordinarie tjänst ävensom meddelande av vikariatslöneförordnande
å sådan tjänst skall föregås av ansökningsförfarande. Beslut
om tillsättande av länsjägmästare skall underställas Kungl. Maj:ts
prövning. Ordinarie tjänst tillsätts medelst skriftligt kontrakt för viss tid,
högst sex år. Till länsjägmästare, biträdande länsjägmästare, distriktsjägmästare,
skogsteknisk ledare, förste assistent eller assistent må endast antagas
den som avlagt jägmästarexamen vid skogshögskolan. I särskilt fall
må dock kunna antagas den som avlagt forstmästarexamen vid skogshögskolan.
Till förste länsskogvaktare, länsskogvaktare och biträdande länsskogvaktare
må endast antagas den som avlagt examen vid statens skogs -

Förste assistenter lönegrad Ag 21 .......

Assistenter lönegrad Ag 17—Ag 19.......

Tjänsteman lönegrad Ag 17 .............

Förste länsskogvaktare lönegrad Ag 15 ...

Länsskogvaktare lönegrad Ag 13.........

Vågmästare lönegrad Ag 13 .............

Betesinstruktörer lönegrad Ag 12 ........

Biträdande länsskogvaktare lönegrad Ag 10
Biträdande vågmästare lönegrad Ag 10 ...

Tjänstemän lönegrad Ag 10.............

Kontorist lönegrad Ag 9.................

Tjänsteman lönegrad Ag 9...............

Instruktörer lönegrad Ag 8 .............

Tjänstemän lönegrad Ag 8...............

Husmödrar lönegrad Ag 7...............

Kanslibiträden lönegrad Ag 7 ...........

Vaktmästare lönegrad Ag 7 .............

Kontorsbiträden lönegrad Ag 3—Ag 5 ...

81

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1960

skola eller annan likvärdig utbildningsanstalt. Skogsvårdsstyrelses tjänstemän
är i utövningen av sina befattningar underkastade det ansvar och den
påföljd, som i allmän lag stadgas om statens ämbets- och tjänstemän.

I fråga om åtal mot och disciplinär bestraffning av tjänsteman skall —
med viss särbestämmelse för länsjägmästare -— föreskrifterna i 23—28 §§
allmänna verksstadgan äga motsvarande tillämpning. Skogsvårdsstyrelses
beslut om avsättning av länsjägmästare skall underställas Kungl. Maj :ts
prövning.

I den i utgiftsstaterna för skogsvårdsstyrelserna angivna personalgruppen
tillfällig personal ingår förutom de ovan redovisade tillfälliga löneplansanställda
tjänstemännen styrelsernas förmän. Antalet förmän och som
förmän anställda praktikanter uppgår till ca 1 200.

Av förmännen är endast relativt få årsanställda — hland kategorien
stämplingsförmän främst de som sysselsättes såsom instruktörer och bland
övriga förmän främst vissa plantskoleförmän — medan flertalet anställes
för en arbetssäsong eller ännu kortare tid i taget. Anställnings- och avlöningsförhållandena
för skogsvårdsstyrelseförmännen är enhetligt reglerade
genom en mellan skogsstyrelsen såsom företrädare för skogsvårdsstyrelserna
och vederbörande personalorganisation — Svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet
-— träffad överenskommelse.

Kategorin arbetare vid skogsvårdsstyrelserna utgöres främst av plantskolearbetare.
Vidare torde dit få räknas vissa av hantlangarna i de s. k.
fasta hantlangarlagen samt gårdskarlar, skogsarbetare m. fl. på skogsvårdsgårdar
och andra skogsvårdsstyrelsernas fastigheter. Plantskolearbetarna
har i stor utsträckning sina anställningsvillkor reglerade genom kollektivavtal.

Hos varje skogsvårdsstyrelse finns anställd en länsjägmästare med uppgift
att leda den av styrelsen bedrivna verksamheten samt att vara föredragande
inför styrelsen och chef för dess övriga personal. Såsom närmaste man
till länsjägmästaren tjänstgör hos de elva större styrelserna en biträdande
länsjägmästare och hos övriga styrelser -— med undantag för skogsvårdsstyrelsen
i Malmöhus län — en förste assistent. Vid skogsvårdsstyrelsen i Malmöhus
län biträdes länsjägmästaren av en extra ordinarie assistent.

De större skogsvårdsstyrelseområdena är indelade i distrikt. Såsom
distriktsföreståndare tjänstgör i första hand distriktsjägmästare, vilka f. n.
finns till ett antal av 22. Vidare är flertalet av de biträdande länsjägmästarna
föreståndare för skogsvårdsdistrikt. Slutligen förekommer i viss mindre
utsträckning att även andra tjänstemän än de nu nämnda, exempelvis förste
assistenter, förestår egna distrikt.

Vid de flesta av de styrelser, där distriktsindelning är genomförd, innefattar
personalorganisationen en och i vissa fall två specialistbefattningar,
vars innehavare skall ha skogshögskoleutbildning. Sålunda finns vid envar
av skogsvårdsstyrelserna i Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands,
Västerbottens och Norrbottens län en befattning som skogsteknisk
ledare (föreståndare för den skogstekniska sektionen), på vars innehavare

K Dihang till riksdagens protokoll 1060. 1 saml. Nr 106

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1960

ankommer att handlägga de mera krävande ärendena inom den av vederbörande
styrelse bedrivna verksamheten med skogsvägbyggnad, skogsdikning
och skogsindelning. Vidare har i samband med utbyggnaden av skogsvårdsstyrelsernas
undervisningsverksamhet under de senaste åren — utöver den
tjänst som förste assistent (tidigare studierektor) vilken alltsedan budgetåret
1947/48 funnits vid skogsvårdsstyrelsen i Gävleborgs län — inrättats ett
antal tjänster som extra förste assistenter, vars innehavare — i likhet med
den nyssnämnde studierektorn — i egenskap av utbildningsledare (föreståndare
för undervisningssektionen) handhar ledningen av utbildningsverksamheten
vid vederbörande skogsvårdsstyrelse. Antalet dylika extra tjänster, vilka
bekostas med driftmedel, uppgår f. n. till sex.

I personalgruppen skogshögskoleutbildade befattningshavare ingår slutligen,
förutom ovannämnda ordinarie förste assistenter, tillsammans 14
stycken, ytterligare en förste assistent samt 65 assistenter, varav 25 ordinarie,
17 extra ordinarie och 23 extra.

För fältarbetets bedrivande är samtliga skogsvårdsstyrelseområden indelade
i länsskogvaktarområden. Varje sådant område förestås normalt av en
länsskogvaktare, i vissa fall av en förste tänsskogvaktare. Vid indelningen
i länsskogvaktarområden har några för samtliga skogsvårdsstyrelser enhetliga
normer icke tillämpats, utan envar styrelse har med beaktande
av de inom styrelsens område rådande förhållandena i fråga om skogsvårdens
allmänna nivå, fördelningen av skogsägarekategorier samt skogsfastigheternas
medelstorlek och antal byggt upp den fältorganisation, som styrelsen
funnit lämpligast.

Såsom medhjälpare till länsskogvaktarområdenas föreståndare tjänstgör
till växlande antal allt efter den organisationsform, som vederbörande styrelse
valt att arbeta med, biträdande länsskogvaktare och förmän. Hos vissa
styrelser är ett antal länsskogvaktarområden så pass små, att länsskogvaktaren
endast mera sporadiskt behöver arbetsbiträde. I de fall åter, där man
arbetar med medelstora områden, har länsskogvaktaren ofta till sitt förfogande
en på området fast stationerad biträdande länsskogvaktare samt en
eller flera förmän. Vid systemet med medelstora länsskogvaktarområden
förekommer även att en biträdande länsskogvaktare avdelas för växeltjänstgöring
på flera områden. Hos de skogsvårdsstyrelser slutligen, där fältorganisationen
är uppbyggd på stora länsskogvaktarområden, utgöres länsskogvaktarnas
arbetshjälp främst av säsongvis anställda förmän.

Även länsskogvaktarpersonalen är i viss utsträckning inkopplad på specialuppgifter
såsom planläggning av väg- och dikningsföretag, skogsindelning,
skötsel av plantskolor o. s. v. Vidare handhar för fälttjänstgöring avdelad
länsskogvaktarpersonal i icke obetydlig utsträckning undervisningsuppgifter,
exempelvis som lärare vid skogsbetonade fortsättningsskolor och
vid s. k. kombinerade kurser.

Såsom arbetsbiträde inom verksamhetsgrenen skogsvägbyggnad tjänstgör
vid de större skogsvårdsstyrelserna vågmästare och biträdande vägmäs -

83

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1960

tare. Vid skogsvårdsstyrelserna i Skaraborgs, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands,
Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län är sålunda innevarande
budgetår anställda sammanlagt tolv vågmästare och fyra biträdande
vågmästare.

Inom undervisningsverksamheten arbetar, förutom i det föregående angiven
personal såsom lärare sammanlagt ett sjuttiotal förste länsskogvaktare,
länsskogvaktare och biträdande län sskogvaktare samt vidare ett
hundratal instruktörer. Av de senare är 54 stycken löneplansplacerade och
övriga anställda som förmän.

Den löneplansplacerade ekonomipersonalen vid skogsbruksskolorna utgöres
av 14 husmödrar och 15 vaktmästare.

Såsom ledare för det kamerala arbetet tjänstgör vid varje skogsvårdsstyrelse
en kamrerare. Närmast under sig har denne vid två skogsvårdsstyrelser
en kansliskrivare, vid sju styrelser en kontorist och vid återstående sexton
styrelser ett kanslibiträde. Biträdespersonalen i övrigt utgöres av kanslibiträden
och kontorsbiträden.

Skogsvårdsutredningen. I enlighet med de för utredningsuppdraget gällande
direktiven har utredningen icke verkställt någon omprövning av löneställningen
för skogsvårdsstyrelsernas personal. Utredningen har icke heller
funnit sig böra företa någon allmän omprövning av tjänstebenämningama.

Beträffande en personalgrupp, nämligen jägmästarpersonalen, har de
sakkunniga dock ansett det av dem framlagda förslaget beträffande skogsvårdsstyrelsernas
personalorganisation böra föranleda vissa ändringar av
de hittillsvarande tjänstebenämningama. Sålunda föreslås följande tjänstebenämningar
för jägmästarper sonalen.

Sluttjänster

Länsjägmästare

Biträdande länsjägmästare

Jägmästare (motsvaras i hittillsvarande organisation närmast av distriktsjägmästare) Passagetjänst Biträdande

jägmästare (motsvaras i hittillsvarande organisation närmast
av förste assistent och skogsteknisk ledare)

Rekrgteringstjänst

Assistent

Förutom ovannämnda förslag till ändrade tjänstebenämningar föreslår
utredningen införandet av två i skogsvårdsstyrelsernas personalorganisation
tidigare icke ingående tjänster, nämligen yrkeslärartjänster och kanslisttjänster.

I fråga om anställningsformerna har i betänkandet för all årsanställd
tjänstemannapersonal föreslagits ordinarie eller extra ordinarie anställning

84

Kungl. Maj. ts proposition nr 106 år 1960

Utredningen utgår sålunda från att årsanställda tjänstemän icke, såsom
f. n. är fallet, skall vara avlönade med driftmedel.

Såsom motiv för sina förslag beträffande jägmästarkadern vid skogsvårdsstyrelserna
anför utredningen följande.

För alt möta det i takt med den för varje år vidgade verksamheten vid
skogsvårdsstyrelserna stigande behovet av skogshögskoleutbildad arbetskraft
har styrelserna bl. a. genom rationaliseringsåtgärder sökt utnyttja
den tillgängliga arbetskraften på bästa sätt. Såsom ett led i denna verksamhet
torde det förhållandet vara att bedöma, att 16 av de 22 distriktsjägmästarna
numera är stationerade å vederbörande kansliort. Härigenom
har styrelserna erhållit ökade möjligheter att på distriktsjägmästarna lägga
arbetsuppgifter utöver dem som sammanhänger med distriktsföreståndarskapet.
Såsom ytterligare exempel på rationaliseringsåtgärder kan nämnas
att vid flertalet av styrelserna inrättats en särskild undervisningssektion,
under ledning av en förste assistent eller assistent. Vid vissa styrelser
har särskilda avdelningar eller sektioner inrättats för skötseln även av sådana
arbetsgrenar som återväxtverksamhet, vägverksamhet in. m.

Med hänsyn till nämnda tendens hos skogsvårdsstyrelserna alt inrätta
särskilda avdelningar eller sektioner för handhavandet av vissa verksamhetsgrenar
har utredningen undersökt, huruvida icke personalorganisationen
vid såväl skogsvårdsstyrelserna i Jönköpings, Kronobergs, Älvsborgs
och Värmlands län som de sex nordligaste styrelserna, vid vilka senare 50
procent av jägmästartjänsterna och 57 procent av sluttjänsterna för jägmästare
är placerade, kunde grundas på en mera konsekvent genomförd
sektionsindelning än vad f. n. är fallet. Vid underhandsförfrågningar har
emellertid framkommit, att skogsvårdsstyrelsen i Kopparbergs län samt
skogsvårdsstyrelserna i norrlandslänen, med undantag för skogsvårdsstyrelsen
i Gävleborgs län, önskar bibehålla systemet med distriktsindelning
och framfört skäl härför. Sistnämnda styrelse liksom övriga styrelser med
distriklsjägmästare synes däremot vara benägna att övergå till en mera
renodlad sektionsindelning än den hittills tillämpade.

I anledning härav har utredningen vid sina överväganden beträffande personalorganisationen
utgått från att distriktsindelningssystemet tills vidare
skall bibehållas i stort sett oförändrat vid skogsvårdsstyrelserna i Kopparbergs,
Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län men
vid övriga styrelser, där endast en distriktsjägmästartjänst finns inrättad,
ersättas med ett system byggande på sektionsindelning.

I fråga om antalet tjänster i olika löneställningar har utredningen funnit
sig kunna i stora delar bygga på de nuvarande personalförteckningarna. Vid
varje skogsvårdsstyrelse skall sålunda finnas en länsjägmästare samt vid
skogsvårdsstyrelserna i Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Älvborgs,
Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens
och Norrbottens län en biträdande länsjägmästare. Vidare bör de 22
sluttjänsterna som distriktsjägmästare och de sex passagetjänsterna som
skogstekniska ledare bibehållas men med de ändrade tjänstebenämningar,
som inledningsvis angivits, nämligen jägmästare resp. biträdande jägmästare.
Jämväl den vid skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län inrättade
tjänsten som förste assistent bör erhålla tjänstebenämningen biträdande
jägmästare. Beträffande två befattningar, nämligen dels befattningen som
utbildningsledare och dels befattningen som förste assistent vid skogsvårdsstyrelse,
där tjänst som biträdande länsjägmästare icke finns inrättad, an -

85

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1960

ser utredningen emellertid en ombildning av vederbörande tjänster erforderlig.
Såsom tidigare framhållits är de med ledningen av utbildningssektion
förenade arbetsuppgifterna av sådan kvalificerad art att den för befattningen
avsedda tjänsten vid de tio största styrelserna bör vara en jägmästartjänst
och vid övriga styrelser, med undantag för skogsvårdsstyrelserna
i Gotlands och Malmöhus län, där någon särskild befattning som utbildningsledare
tills vidare icke torde behöva inrättas, en tjänst som biträdande
jägmästare. De med de ifrågavarande tjänsterna som förste assistent förenade
arbetsuppgifterna synes med hänsyn till såväl svårighetsgrad som omfattning
motivera en ombildning av tjänsterna till jägmästartjänster.

Med utgångspunkt från de anförda synpunkterna på skogsvårdsstyrelsernas
personalorganisation har utredningen för envar skogsvårdsstyrelse
bl. a. skisserat organisationsplan för styrelsens uppbyggnad på huvudavdelningar
med angivande av behovet av ledande befattningar och tjänster
för assistenter. Sammanfattningsvis är det av utredningen sålunda framräknade
behovet av tjänster följande.

25 länsjägmästare
It biträdande länsjägmästare
40 jägmästare
25 biträdande jägmästare

16 ordinarie assistenter

17 extra ordinarie assistenter

Vid beräknandet av behovet av tjänster för den skogsmästar- och skogsskoleutbildade
personalen har utredningen indelat denna i två huvudgrupper,
nämligen länsskogvaktarpersonal (länsskogsvaktare och biträdande
länsskogvaktare) och undervisnings personal (yrkeslärare).

Vad gäller länsskogvaktarpersonalen föreslår utredningen en utökning av
antalet länsskogvaktartjänster från 301 till 343 och en ombildning till länsskogvaktartjänster
av 14 tjänster som förste länsskogvaktare. Som motiv
för sina förslag anför utredningen i huvudsak följande.

Antalet länsskogvaktarområden uppgår f. n. till 309. Som områdesföreståndare
tjänstgör 13 ordinarie förste länsskogvaktare, 287 ordinarie och
två extra ordinarie länsskogvaktare samt sex ordinarie och en extra ordinarie
biträdande länsskogvaktare. För att erhålla uppgift på i vilken
utsträckning planer eller önskemål föreligger hos skogsvårdsstyrelserna beträffande
en utökning eller minskning av antalet länsskogvaktarområden
har utredningen genom skogsstyrelsen riktat en förfrågan i ämnet till styrelserna.
Vid besvarandet av denna skulle styrelserna utgå från de för tillfället
rådande förhållandena beträffande länsskogvaktargöromålens art och
omfattning; dock med beaktande av sådana faktorer som å ena sidan skogsägarnas
och skogsägareorganisationernas allt aktivare medverkan i skogsvårdsarbetet
och å andra sidan kravet på ytterligare arbetsinsats från länsskogvaktarnas
sida inom verksamhetsgrenarna skoglig rådgivning och propaganda.
Enligt de inkomna svaren har 16 skogsvårdsstyrelser ansett sig
behöva utöka antalet områden, medan övriga styrelser önskat bibehålla det
nuvarande antalet. Den av styrelserna angivna ökningen uppgår till sammanlagt
50 områden.

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1960

Utredningens förslag innebär, att antalet områden bör ökas med sammanlagt
17, fördelade på sammanlagt elva styrelser. Då utredningen utgått från
att länsskogvaktarområde skall förestås av ordinarie länsskogvaktare erfordras
— under förutsättning att samtliga de 293 ordinarie länsskogvaktartjänster
som f. n. finns inrättade utnyttjas för områdesföreståndare —
på grund av utökningen av antalet områden ett nytillskott av tio länsskogvaktartjänster.
Vidare behövs för de områdesföreståndare, som f. n.
är placerade på extra ordinarie länsskogvaktartjänst eller tjänst som biträdande
länsskogvaktare, sammanlagt nio länsskogvaktartjänster. Slutligen
synes samtliga de 14 tjänster som förste länsskogvaktare, vilka i
anslutning till 1946 års skogsvårdsstyrelsereform inrättades för befattningshavare,
som skulle förestå skogsvårdsgård och i övrigt handha mera kvalificerade
sysslor, särskilt i fråga om undervisning, vid ledigblivande böra ombildas
till länsskogvaktartjänster. Med stöd av Kungl. Maj :ts beslut den 9
december 1949 har tjänsten som förste länsskogvaktare vid skogsvårdsstyrelsen
i Hallands län alltsedan den 1 juli 1950 varit utbytt mot en länsskogvaktartjänst.

Det av utredningen framlagda förslaget angående intensifiering av verksamheten
med upprättande av skogsbruksplaner innefattar ett ytterligare
behov av länsskogvaktartjänster. F. n. är ca 20 befattningshavare med skogsskole-
eller skogsmästarutbildning kontinuerligt sysselsatta med s. k. skogstekniska
arbetsuppgifter. För dessa befattningshavare finns inrättade åtta
extra ordinarie länsskogvaktartjänster med avlöning från avlöningsanslaget.
Övriga befattningshavare är placerade på ordinarie länsskogvaktartjänster
eller anställda som extra tjänstemän med avlöning från driftmedel.
Det av utredningen beräknade behovet av tjänster för hithörande personal
omfattar 31 extra ordinarie länsskogvaktartjänster, d. v. s. en utökning av
det nuvarande antalet med 23.

Beträffande de för befattningshavare med fältarbete inrättade tjänsterna
som biträdande länsskogvaktare med avlöning från avlöningsanslaget —
85 ordinarie och 85 extra ordinarie tjänster — föreslår utredningen ingen
ändring i antalet.

Sammanfattningsvis innebär utredningsförslaget i fråga om länsskogvaktartjänster
och tjänster som biträdande länsskogvaktare följande.

326 ordinarie länsskogvaktare (293 tjänster oförändrade; 19 nya
tjänster; ombildning av 14 tjänster som förste länsskogvaktare) 31

extra ordinarie länsskogvaktare (8 tjänster oförändrade; 23
nya tjänster)

85 ordinarie biträdande länsskogvaktare (oförändrat)

85 extra ordinarie biträdande länsskogvaktare (oförändrat)

Behovet av undervisningspersonal inom skogsvårdsstyrelsernas yrkesutbildningsverksamhet
har utredningen beräknat till 96 yrkeslärare med
skogsskoleutbildning eller annan däremot svarande utbildning och 99 instruktörer.
Av yrkeslärarna förutsättes de som skall vara föreståndare för
större skogsbrultsskolor placerade i högre tjänsteställning än styrelsernas
övriga yrkeslärare.

87

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1960

Förslaget i fråga om lärar- och instruktör stjänster innebär sålunda följande
i förhållande till personalläget budgetåret 1959/60.

96 extra ordinarie yrkeslärare (66 nya tjänster; ombildning av 10 e. o.
tjänster som förste länsskogvaktare, 12 e. o. tjänster som länsskogvaktare
och 8 e. o. tjänster som biträdande länsskogvaktare),

99 extra ordinarie instruktörer (12 tjänster oförändrade; 87 nya tjänster).

Med beaktande av de erfarenheter i fråga om personalbehovet inom vägverksamheten,
som från skogsvårdsstyrelsehåll delgivits utredningen sedan
verksamheten fr. o. m. budgetåret 1957/58 utökades, har utredningen beräknat
minimibehovet av vägmästartjänster vid styrelserna till 16. Utöver f. n.
inrättade extra ordinarie tjänster för vägmästarpersonal, nämligen tre vagmästartjänster
och en tjänst såsom biträdande vågmästare, skulle sålunda
erfordras tolv tjänster.

Den vid skogsbruksskolorna anställda ekonomi- och vaktmästarpersonalen
utgöres vid de större skolorna vanligen av husmor, kokerska, ekonomibiträden
och en vaktmästare samt vid de mindre skolorna av kokerska,
ekonomibiträde och gårdskarl. Sedan verksamheten vid skogsbruksskolorna
kommit att sträcka sig över så gott som hela året har vid flertalet av de
större skolorna inrättats löneplansplacerade tjänster för husmor och vaktmästare.
Tjänst som vaktmästare har i ett par fall inrättats jämväl för befattningshavare
i expeditionstjänst eller därmed jämförlig tjänst.

Det av utredningen beräknade behovet av tjänster för skogsvardsstyrelsernas
ekonomi- och vaktmästarpersonal, vilket bl. a. bygger på att vid varje
större skogsbruksskola normalt skall finnas en husmor och en vaktmästare,
omfattar 18 husmorstjänster och 16 vaktmästartjänster. Utredningen föreslår
därför att nuvarande antalet extra ordinarie husmorstjänster ökas
med 17 och antalet extra ordinarie vaktmästartjänster med 14.

Genom den förstärkning av personaluppsättningen å skogsvårdsstyrelsernas
kanslier, som skedde vid omorganisationen år 1946, blev det möjligt
för styrelserna att genomföra en rationell arbetsfördelning mellan den skogligt
utbildade personalen och kanslipersonalen. Utvecklingen därefter har
vad gäller kansliarbetet inneburit en betydande ökning av arbetsuppgifterna,
vilken dock genom fortlöpande rationaliseringsåtgärder kunnat bemästras
utan nämnvärd utbyggnad av personalen. Däremot har på grund av
de ökade krav, som efter hand kommit att ställas på befattningshavarna, en
höjning av löneställningarna för vissa tjänster genomförts.

Enligt utredningens mening fordrar kansliorganisationen vid skogsvårdsstyrelserna
inga mera genomgripande ändringar. En brist i densamma synes
dock vara frånvaron vid flertalet styrelser av lämpliga mellangradstjänster,
avsedda för kamrerarens närmaste man. De sakkunniga föreslår därför sådan
förstärkning av skogsvårdsstyrelsernas personalorganisation att vid
varje styrelse erhålles en mellangradstjänst, vars innehavare kan fungera
som kamrerarens ställföreträdare. Detta bör ske genom inrättande av kans -

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1960

listtjänster vid skogsvårdsstyrelserna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens
län, ombildning till kansliskrivartjänster av kontoristtjänsterna vid
skogsvårdsstyrelserna i Kopparbergs, Gävleborgs och Västernorrlands län,
ombildning till kontoristtjänster av kanslibiträdestjänsterna vid skogsvårdsstyrelserna
i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Kalmar
norra, Kalmar södra, Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands,
Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Örebro och Västmanlands län samt
inrättande av kontoristtjänst vid skogsvårdsstyrelsen i Kronobergs län.

Utredningen föreslår vidare en ökning av antalet ordinarie kanslibiträdestjänster
med fyra för att därigenom det behov av dylika tjänster, som
undei senare ar uppkommit och i viss utsträckning fyllts genom inrättande
av extra tjänster med avlöning från driftmedel skall kunna tillgodoses.

Vad gäller kontorsbiträdespersonalen föreslås i betänkandet, att huvudparten
av de till ett fyrtiotal uppgående biträdena å extra tjänster med avlöning
från driftmedel några beredes extra ordinarie anställning.

Sammanfattningsvis innebär utredningens förslag i fråga om kamerala
tjänster följande.

25 kamrerare (oförändrat)

3 kanslister (3 nya tjänster)

5 kansliskrivare (2 tjänster oförändrade; ombildning av 3 kontoristtjänster) 20

kontorister (4 tjänster oförändrade; 1 ny tjänst; ombildning av 15
kanslibiträdestjänster)

15 kanslibiträden (11 tjänster oförändrade; 2 nya tjänster; ombildning
av 2 e. o. kontorsbiträdestjänster)

33 ordinarie kontorsbiträden (oförändrat)

69 extra ordinarie kontorsbiträden (36 tjänster oförändrade; 33 nya
tjänster)

2 kassörer på övergångsstat (oförändrat).

De första lönegradsplacerade tjänsterna för anställningshavare tillhörande
förmanspersonalen inrättades fr. o. m. budgetåret 1954/55 och utgjordes
av sex extra instruktörstjänster. Utöver dessa tjänster, vilka
fr. o. m. budgetåret 1955/56 uppfördes på extra ordinarie stat med avlöning
från avlöningsanslaget, har efter hand tillkommit sex extra ordinarie
instruktörstjänster samt 42 extra instruktörstjänster med avlöning från
driftmedel. Vidare har i några fall förmän erhållit löneplansplacerade tjänster
som biträdande plantskoleföreståndare, arbetsledare i plantskola eller
liknande. Beträffande möjligheterna för den förmansanställda personalen
att erhålla fast anställning anföres i betänkandet följande.

Vid genomförande av utredningens i det föregående under rubriken »Undervisningspersonal»
framlagda förslag rörande upptagande på personalförteckning
av sammanlagt 99 extra ordinarie instruktörstjänster torde
samtliga de i instruktörsarbete kontinuerligt sysselsatta förmännen kunna
beredas fast anställning som tjänstemän. För de inom skogsvårdsstyrelser -

89

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1960

nas plantskoleverksamhet anställda förmännen torde möjligheterna att vinna
fast anställning komma att ökas vid en omläggning av verksamheten till
affärsmässig drift på det sätt utredningen föreslagit. I samma mån som
övriga förmän får skogsvårdsstyrelseanställning såsom huvudsaklig arbetsuppgift
bör det vara angeläget för vederbörande styrelse att själv eller i samarbete
med virkesmätningsföreningar, skogsägareföreningar och andra söka
bereda anställningstagaren årsanställning. Enligt uppgifter från några av
skogsvårdsstyrelserna har sådan årsanställning sedan några år tillbaka
kunnat beredas vissa stämplingsförmän. Denna inriktning anser vi vara
eftersträvansvärd över huvud taget.

De av utredningen framlagda förslagen rörande skogsvårdsstyrelsernas
personalorganisation innebär, att personalförteckningarna över den ordinarie
personalen skulle upptaga de i följande tabell angivna tjänsterna och
förteckningen över den extra ordinarie personalen vara den nedan återgivna.

Skogsvårdsstyrelsen i
nedannämnda landstings-kommuner

Länsjäg-

mästare

1 Q)

52 ^
C ca
:ctf 4->

i—t (/>

:ctf

H £

+j CD

ml®,

Jägmästare

Bitr.

jägmästare

Assistent

Kamrerare

Länsskog-

vaktare

Kansli-

skrivare

Bitr. läns-

skogvaktare

Kontorist

Kanslibi-

träde

Kontors-

biträde

Stockholms läns.....

1

1

1

1

8

3

1

_

1

Uppsala

» .....

1

—

1

1

—

1

6

—

—

1

—

2

Södermanlands

» ......

1

—

1

1

—

1

■8

—

1

1

—

2

Östergötlands

» .....

1

1

—

1

—

1

10

—

3

1

—

1

Jönköpings

» .....

1

1

1

1

1

1

G9

—

5

1

1

1

Kronobergs

» .....

1

1

1

1

—

1

>15

—

3

1

1

1

Kalmar läns norra.....

1

—

1

1

—

1

>9

—

3

1

—

1

Kalmar läns södra .....

1

—

1

1

—

1

8

—

2

1

—

—

Gotlands läns.....

1

—

1

—

—

1

''5

—

1

1

—

1

Blekinge

» .....

1

—

1

1

—

1

l7

—

2

1

—

2

Kristianstads

» .....

1

—

1

1

—

1

10

—

2

1

—

2

Malmöhus

» .....

1

—

—

1

—

1

2

—

1

1

—

—

Hallands

» .....

1

—

1

1

—

1

7

—

2

1

—

i

Göteb. o. Bohus

» .....

1

—

1

1

—

1

■5

—

2

1

—

—

Älvsborgs

» .....

1

1

1

1

1

1

18

—

6

1

1

2

Skaraborgs

» .....

1

—

1

1

—

1

9

—

2

1

—

2

Värmlands

» .....

1

1

2

1

—

1

>18

—

4

1

1

1

Örebro

» .....

1

—

1

1

—

1

8

—

—

1

—

—

Västmanlands

» .....

1

—

1

1

—

1

8

—

3

1

—

i

Kopparbergs

» .....

1

1

3

1

1

1

''22

1

7

—

2

2

Gävleborgs

» .....

1

1

2

1

2

1

''16

1

4

—

2

1

Västernorrlands

» .....

1

1

3

1

1

1

''20

1

6

—

2

1

Jämtlands

» .....

1

1

4

1

3

1

*25

—

8

1

1

2

Västerbottens

» .....

1

1

5

2

4

1

>36

1

7

—

2

4

Norrbottens

» .....

1

1

5

1

3

1

27

1

8

—

2

2

Summa

25

11

40

25

16

25

326

5

86

20

15

33

1 1 tjänst övergångsvis inrättad som förste länsskogvaktartjänst.

17 assistenter
96 yrkeslärare
31 länsskogvaktare

90

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1960

16 vågmästare
3 kanslister

85 biträdande länsskogvaktare
99 instruktörer
18 husmödrar
16 vaktmästare
69 kontorsbiträden

Liksom f. n. är fallet bör hos skogsvårdsstyrelserna i Stockholms och
Örebro län övergångsvis finnas en kassörstjänst i lönegrad Ao 12 på övergångsstat.
Vidare bör i fråga om förste länsskogvaktartjänst gälla, att sådan
tjänst vid ledigblivande ej må återbesättas och vid vikariatsförordnande
å densamma skall betraktas som länsskogvaktartjänst. Fördelningen av de
extra ordinarie tjänsterna å de olika skogsvårdsstyrelserna bör, anser utredningen,
liksom hittills ankomma på skogsstyrelsen. Vid fördelningen
synes lämpligen böra följas av ämbetsverket fastställda grundplaner för de
skilda styrelsernas organisation.

Vad gäller de i reglementet för skogsvårdsstyrelserna fastställda kompetensföreskrifterna
har de sakkunniga funnit vissa jämkningar böra vidtagas.
I betänkandet föreslås sålunda att de för erhållande av s. k. jägmästar-
resp. länsskogvaktartjänst uppställda formella kompetenskraven — avgångsexamen
från skogshögskolans jägmästarkurs (motsvarande) eller
forstmästarkurs (motsvarande) resp. examen från skogsskola eller annan
likvärdig utbildningsanstalt — ändras enligt följande.

För erhållande av tjänst som länsjägmästare, biträdande länsjägmästare,
jägmästare eller biträdande jägmästare erfordras att ha avlagt jägmästareller
forstmästarexamen vid skogshögskolan.

För erhållande av ordinarie tjänst som länsskogvaktare eller biträdande
länsskogvaktare erfordras att ha avlagt examen vid statens skogsmästarskola,
statens skogsskola eller annan likvärdig utbildningsanstalt. I

I fråga om kompetensreglerna beträffande lärartjänsterna har utredningen
anfört följande.

Såsom kompetenskrav för yrkeslärarbefattning hos skogsvårdsstyrelse
bör uppställas följande: att ha genomgått skogsskola eller styrkt sig äga
motsvarande kunskaper och att ha genomgått sådan skoglig specialutbildning
och pedagogisk utbildning, som enligt skogsstyrelsens beslut medför
behörighet till yrkeslärartjänst, eller blivit av skogsstyrelsen förklarad behörig
att inneha sådan tjänst.

Som kompetenskrav för instruktörsbefattning hos skogsvårdsstyrelse bör
uppställas följande: att genom praktisk verksamhet ha styrkt sig vara
skicklig yrkesman samt äga sådana kunskaper och egenskaper som fordras
av en god arbetsledare och att ha genomgått sådan skoglig utbildning och
pedagogisk utbildning, som enligt skogsstyrelsens beslut medför behörighet
till instruktörstjänst, eller blivit av skogsstyrelsen förklarad behörig att
inneha sådan tjänst.

91

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1960

Yttrandena. De av utredningen framförda synpunkterna och förslagen
rörande skogsvårdsstyrelsernas personalorganisation har blivit föremål för
närmare kommentarer endast i ett begränsat antal remissyttranden till vilka
är att räkna de yttranden som avgivits av statskontoret, riksräkenskapsverket,
skogsstyrelsen, statens lönenämnd, skogsvårdsstyrelserna,
Skogsvårdsstyrelsernas förbund, Sveriges jägmästares och forstmästares
riksförbund samt Tjänstemännens centralorganisation. Helt allmänt torde
kunna sägas att flertalet av de nämnda remissorganen i princip godtagit utredningens
förslag. Statskontoret och statens lönenämnd vänder sig emellertid
mot att utredningen till behandling upptagit lönegradsplaceringsfrågor,
ehuru dylika frågor enligt utredningsdirektiven icke skulle beröras av
de sakkunniga. Lönenämnden förklarar vidare, att nämnden med hänsyn
bl. a. till det knapphändiga material utredningen förebragt ansett sig icke
kunna taga någon ställning till de framlagda förslagen.

Vad angår detaljerna i utredningens förslag beträffande personalorganisationen
framhåller statskontoret i fråga om anställningsformern
a, att den extra anställningsformen bör kunna användas för tillfällig personal,
även om den är årsanställd. Skogsstyrelsen uttalar, att man alltid
måste räkna med ett visst antal »bufferttjänster» vid skogsvårdsstyrelserna.
Dessa tjänster bör, med hänsyn till att finansieringen av dem till stor del
måste ske med hjälp av biträdesinkomster, alltjämt upptagas som tillfälliga
under omkostnadsanslaget.

Vad gäller utredningens bedömningar av personalbehovet och a ntalet
tjänster av olika slag inom de olika personalgrupperna
anser flertalet skogsvårdsstyrelser att utredningen beräknat
behovet av tjänster alltför snävt. Detta gäller framför allt tjänsterna
som jägmästare, länsskogvaktare och biträdande länsskogvaktare. Skogsvårdsstyrelsernas
förbund föreslår för sin del, att såväl frågan om behovet
av tjänster för länsskogvaktarpersonal som frågan om beredande av fastare
anställningsförhållanden för skogsvårdsstyrelsernas förmanspersonal göres
till föremål för ytterligare utredning. Tjänstemännens centralorganisation
anför vid behandlingen av förevarande avsnitt av betänkandet i huvudsak
följande.

I fråga om personalorganisationen har utredningen förutsatt ett bibehållande
av distriktsjägmästarinstitutionen vid de större skogsvårdsstyrelserna.
Benämningen av tjänsteinnehavarna skulle dock ändras till jägmästare.
TCO vill här biträda den uppfattning, Sveriges länsskogvaktareförbund deklarerat
vid uppvaktning inför utredningen, att dessa tjänster principiellt
bör utgå ur organisationen. Befattningarnas inrättande synes nämligen innebära
en betydande överorganisation. Kontakten mellan skogsvårdsstyrelsernas
chefspersonal och distriktspersonal kan ske fullt ut lika tillfredsställande
utan dessa mellanled. I viss begränsad utsträckning torde i stället
för dessa tjänster böra inrättas specialistbefattningar till vars innehavare
dislriktspersonalen vid behov kunde vända sig rörande skogliga specialproblem.

92

Kurigl. Maj:ts proposition nr 106 år 1960

Utredningen har i samband med förslag om tillskapande av särskilda yrke
slärartjänster föreslagit ombildning av 14 tjänster som förste länsskogvaktare
till länsskogvaktartjänster. Detta måste innebära en allvarlig försämring
av de redan nu ytterligt små befordringsmöjligbeterna för den
skogsskoleutbildade personalen. I stället för indragning av de få befintliga
befordringstjänsterna bör givetvis deras antal ökas, förslagsvis i den utsträckning
1944 års skogsvårdsstyrelseutredning föreslog. TCO vill beteckna
den nu aktuella utredningens förslag på denna punkt som beklagligt och
till stort men för skogsvårdsstyrelsernas verksamhet.

I och med genomförande av utredningens förslag om inrättande av särskilda
yrkeslärartjänster får man räkna med en uppspaltning av den nuvarande
länsskogvaktarkåren på två karriärer, en för distriktspersonalen
och en för lärarpersonalen. En yngre skogsman, som efter genomgången
skogsskola tagit anställning hos skogsvårdsstyrelse, torde därför relativt tidigt
få bestämma sig för den ena eller andra vägen. Förutom intresseinriktning
och fallenhet kommer givetvis vid ett sådant val lönesättningen och
befordringsmöjligbeterna att vara av väsentlig betydelse. Det synes TCO
därför nödvändigt att för distriktspersonalen skapas sådana förutsättningar
i detta hänseende, att rekryteringen blir fullt betryggande. Den direkta ledningen
av det egentliga skogsvårdsarbetet, som åvilar distriktspersonalen
får sålunda inte sättas i efterhand. De båda karriärerna måste med andra
°rd ur materiell synpunkt te sig ungefär likvärdiga. För distriktspersonalen
bör förutom tjänster som förste länsskogvaktare finnas assistenttjänster,
vilket närmare beröres nedan i samband med frågan om kompetensfordringar.
TCO vill med skärpa framhålla angelägenheten av att vederbörlig
hänsyn tas till vad här framhållits rörande distriktspersonalens villkor.

På grund av sina direktiv har utredningen ej kunnat föreslå lönegradsplaceringar
för de tilltänkta befattningarna som yrkeslärare. Ifrågavarande
lönesättning måste givetvis ändock förr eller senare fastställas. Enligt TCO:s
uppfattning skall ifrågavarande tjänster givetvis lönegradsplaceras i överensstämmelse
med vad som gäller för annan yrkeslärarpersonal. TCO förutsätter
att förhandlingar härom kommer att upptagas i vanlig ordning.

I fråga om kompetensfordringar har utredningen föreslagit uppmjukning
så till vida, att även personer utan jägmästar- eller forstmästarexamen skall
kunna erhålla assistenttjänst. Detta förslag, som ligger väl i linje med de
nu aktuella strävandena att hushålla med högskoleutbildad arbetskraft hälsas
med tillfredsställelse. För att förslaget skall få någon praktisk betydelse
erfordras emellertid, att det kompletteras med klara riktlinjer för utnyttjande
av icke högskoleutbildad personal för ifrågavarande uppgifter. TCO
vill här hänvisa till att vid domänverket inrättats revirassistenttjänster i
A 16 för kronojägarpersonal. Principiellt bör i stort sett de nuvarande assistenitjänsterna
besättas med icke akademisk arbetskraft. För jägmästarpersonalen
bör i assistentgraderna endast finnas nödigt antal rekryteringstjänster.

TCO vill i detta sammanhang beröra frågan om tjänstebenämning för distriktspersonalen,
trots att utredningen inte ansett sig böra ta upp densamma.
Länsskogvaktarkåren har dock under lång tid arbetat för att undanröja
begreppet »vaktare» ur sin tjänstetitel. Denna benämning är numera
olämplig, då den helt saknar täckning i arbetsåliggandena. Med hänsyn
till att verksamheten huvudsakligen är av konsulterande karaktär har
tidigare från länsskogvaktarhåll föreslagits tjänstetiteln skogsvårdskonsulent.
Denna benämning torde vara den bästa. Konsulenttiteln tillämpas numera
bl. a. på hushållningssällskapens förutvarande fiskeriassistenter, vilka

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1960

93

benämnes fiskerikonsulenter. TCO vill således föreslå att tjänstetiteln länsskogvaktare
utbytes mot skogsvårdskonsulent. Därest detta förslag av någon
anledning ej skulle vinna gehör, vill TCO i andra hand framföra tjänstebenämningen
länsskogmästare.

När det gäller kanslipersonalen konstaterar TCO med tillfredsställelse att
utredningen föreslår en sådan förstärkning av skogsvårdsstyrelsernas personalorganisation,
att vid varje styrelse erhålles en mellangradstjänst, vars
innehavare kan fungera som kamrerarens ställföreträdare. De önskemål,
som från skogsvårdsstyrelsehåll och av personalorganisationen vid skilda
tillfällen framhållits i fråga om sådana mellangradstjänster, har emellertid
ej helt tillfredsställande tillgodosetts i förslaget. För att söka vinna det
dubbla syftet att dels erhålla befattningshavare som kan fungera som kamrerarens
ställföreträdare, dels kunna använda skogsvårdsstyrelsernas egen
personalkår som rekryteringsbas vid besättande av ledigblivna kamrerartjänster,
torde i varje fall hos skogsvårdsstyrelserna i Norrbottens, Västerbottens,
Jämtlands, Västernorrlands, Gävleborgs, Kronobergs och Värmlands
län böra inrättas kanslisttjänster samt i Älvsborgs och Jönköpings län
kansliskrivartjänster. Kansliskrivartjänster bör dessutom finnas även i
Norrbotten och Västerbotten. Utredningens förslag om inrättande av kontorist-
och kanslibiträdestjänster bör enligt TCO:s mening utökas i viss omfattning.
TCO har emellertid i detta avseende ej ansett sig behöva framföra
några mer detaljerade förslag utan förutsätter, att denna fråga blir
föremål för överläggningar med vederbörande personalorganisationer.

Utredningens förslag att förstärka den kamerala delen av skogsvårdsstyrelseorganisationen
med bl. a. kanslisttjänster avstyrkes av statskontoret
och riksräkenskapsverket. Det senare ämbetsverket anser att mellangradstjänsterna
bör utgöras av kansliskrivartjänster vid de större styrelserna och
kontoristtjänster vid övriga styrelser. Därutöver bör vid en var av skogsvårdsstyrelserna
i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län finnas en
kontoristtjänst.

Skogsstyrelsen upptager i sitt yttrande till behandling jämväl frågan om
tillsättning av tjänst hos skogsvårdsstyrelse och anför
därvid bl. a. följande.

Den utvidgning av skogsvårdsstyrelsernas arbetsuppgifter och ämbetsansvar,
som utredningen förordar och vilken bl. a. markeras av dess förslag
om ändrad sammansättning av styrelserna med länsjägmästaren som självskriven
ledamot därav, talar enligt skogsstyrelsens mening för att de nuvarande
formerna för tillsättning av länsjägmästare tas under omprövning.
Enligt styrelsens åsikt bör angivna förändring av styrelsernas uppgifter och
skärpning av deras ansvar som allmänna offentliga organ föranleda, att hinsjägmästartjänsterna
med hänsyn till deras vikt och betydelse tillsättes av
Kungl. Maj :t, varvid förutsättes att vederbörande skogsvårdsstyrelse efter
sedvanligt ansökningsförfarande har att avge förslag. Anställningshandlingen
torde i så fall lämpligen böra vara konstitutorial. För övriga ordinarie
tjänstemän synes den nuvarande kontraktsanställningen på sex år med
ömsesidig uppsägningsrätt vid kontraktstidens slut böra ändras därhän, att
vederbörande kontraktsanställes tills vidare. Viss uppsägningsrätt bör därvid
finnas, men från skogsvårdsstyrelsens sida bör uppsägning icke få ske
med mindre tjänstemannen gjort sig skyldig till fel eller försummelse i

94

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1960

tjänsten eller ock befunnits icke kunna på ett tillfredsställande sätt sköta
denna. Genom den sålunda skisserade förändringen skulle dels de ordinarie
tjänstemännens fastare anknytning till organisationen i förhållande till de
extra ordinarie komma mera märkbart till synes än vad som är fallet vid nu
gällande kontraktsanställningsform, dels anslutning kunna uppnås till förenämnda
förslag om formerna för utseende av länsjägmästare.

X. Finansieringen av skogsvårdsstyrelsernas verksamhet samt det statliga
stödet till det enskilda skogsbrukets främjande

Nuvarande förhållanden. Den av skogsvårdsstyrelserna bedrivna verksamheten
finansieras så gott som helt med allmänna medel samt driftinkomster,
som till en betydande del har sin grund i tidigare gjorda dispositioner
av medel av förenämnt slag. Dylika medel utgöres främst av statsbidrag
samt i begränsad utsträckning av bidrag från landsting. Storleken av
de statliga bidragen har visst samband med uttaget av skogsvårdsavgifter.

De i riksstaten för budgetåret 1959/60 upptagna anslagen till skilda utgiftsändamål
vid skogsvårdsstyrelserna och till vissa andra skogliga åtgärder,
vari styrelserna direkt eller indirekt medverkar, är följande.

Bidrag till skogsvårdsstyrelserna:

Avlöningar .................................. 12 920 400

Omkostnader ................................ 7 960 000 20 880 400

Statens skogsförbättringsanslag1 .................. 3 600 000

Vägbyggnader å skogar i enskild ägo1 .............. 7 700 000

Åtgärder för ökad skogsproduktion i Norrland m. m.1 1 700 000 13 000 000

Bidrag till vissa skogsbrukskurser m. m........... 2 718 000

36 598 400

Bidragsgivningen från landstingen avser främst den skogliga yrkesutbildningen
och det totala bidragsbeloppet har för budgetåret 1959/60 beräknats
till mellan en och två milj. kr. Vissa bidrag från hushållningssällskap
in. fl. torde även vara att påräkna.

Skogsvårdsstyrelsernas driftinkomster inflyter dels genom tillämpning av
en av skogsstyrelsen fastställd och för styrelsernas uppdragsverksamhet avsedd
taxa, dels genom försäljning av skogsfröer och -plantor. I följande
sammanställning redovisas skogsvårdsstyrelsernas verkliga inkomster och
utgifter budgetåret 1958/59.

1 Bidrag ur dessa anslag utgår väsentligen direkt till bidragssökanden.

Kungl. Maj. ts proposition nr 106 år 1960

95

Verkliga

inkomster

kronor

Ingående behållning............. 2 248 513

Egna inkomster
Utförda uppdrag

Biträdesersättningar......... 9 294 924

övrigt..................... 896 340

Frö och plantor

Försäljning av frö, kött m. m. 1 362 957
» » plantor m. m.. 9 342 921

Fastigheter

Skogsvårdsgårdar............ 1 730 948

Övriga fastigheter........... 310 819

Kapital...................... 48 584

Diverse...................... 168 785

Bidrag av statsmedel
Anslaget Bidrag till skogsvårds styrelserna:

Avlöningar...... 12 336 441

Anslaget Bidrag till skogsvårds styrelserna:

Omkostnader .... 7 095 307

Övriga statsmedel............. 443 483

Bidrag från landsting m. fl....... 925 810

Lån

Frölån....................... 1 355 000

Övriga lån................... 1 279 508

Summa 48 840 340

Verkliga

utgifter

kronor

Utgifter

Avlöningar

Arvoden till styrelseledamöter m.

fl.......................... 116 080

Avlöningar till ordinarie personal 9 939 382

Avlöningar till icke-ordinarie personal
....................... 2 280 979

Avlöningar till tillfällig personal .. 8 915 951

Reseersättningar

Resekostnadsersättningar....... 2 729 053

Traktamenten................. 2 276 790

Sjukvård....................... 29 751

Allmänna förvaltningskostnader

Tjänstelokaler o. expenser..... 1 706 560

Inventarier................... 474 750

Kursverksamhet............... 153 580

Annan upplysning o. propaganda 137 819

Diverse...................... 150 969

Frö och plantor

Fröförsörjning................ 1 949 458

Plantförsörjning............... 9 831 931

Fastigheter

Skogsvårdsgårdar.............. 4 420 636

Övriga fastigheter............. 407 758

Kapital........................ 95 911

Lån

Frölån....................... 295 500

Övriga lån................... 471 825

Utgående behållning............. 2 455 657

Summa 48 840 340

Skogsvårdsutredningen. Utredningen anför inledningsvis bl. a., att man
som mål bör uppställa, att skogsbruket i princip skall svara för sina skogsvårdskostnader.
I denna riktning kan man säga att skogsägarnas strävan går,
när de genom självverksamhet och gemensam anställning av egna skogsfackmän
söker klara skogsvårdsuppgifterna utan biträde av skogsvårdsstyrelserna.
Å andra sidan ligger det givetvis i samhällets intresse att på olika
sätt stimulera och stödja skogsbruket. Med de långsiktiga investeringar och
det stora kapitalbehov, som karakteriserar det intensiva skogsbruket, och de
mycket växlande förutsättningar under vilka detta drives är behovet av stöd
i vissa fall uppenbart. Det bör vara en statens angelägenhet att helt svara för
den del av skogsvårdsstyrelsernas verksamhet, som avser tillsyn av skogsvårdslagens
efterlevnad, den skogliga upplysningen och yrkesutbildningen
samt andra offentliga arbetsuppgifter. Ekonomiskt stöd åt näringen hör liksom
hittills lämnas i form av bidrag och lån till skogsägare från särskilda
skogsvårdsanslag.

Utredningen övergår härefter till att redogöra för sina förslag beträffande
finansieringen av skogsvårdsstyrelsernas verksamhet.

I fråga om skogsvårdsavgiften anför utredningen under hänvisning till
att i utredningsuppdraget ingick att utreda skogsvårdsavgiftens storlek att
det synts utredningen nödvändigt söka närmare analysera skogsvårdsavgiftens
karaktär. Utredningen konstaterar därvid till en början att avgiften

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1960

tillkommit för att möjliggöra uppbyggandet av skogsvårdsstyrelserna. Men
dessa har också alltid uppburit direkta statsbidrag till sin verksamhet. Skogsvårdsstyrelserna
har mångskiftande arbetsuppgifter. De fullgör å ena sidan
åtskilliga offentliga åligganden såsom övervakande av skogsvårdslagens efterlevnad,
upplysning, undervisning och yrkesutbildning, handhavande av
allmänna anslag till skogsbrukets främjande och andra uppgifter som det
allmännas lokala skogsorgan. Å andra sidan är de i stor utsträckning organ
för service åt skogsägare, som har behov därav. För det biträde vid skogsskötseln
som sålunda lämnas betalar skogsägaren ersättning till skogsvårdsstyrelsen
med belopp, som visserligen under senare år kraftigt höjts
men dock vanligen understiger styrelsens självkostnad.

Några delade meningar finner utredningen knappast råda om att staten
bör med allmänna medel bestrida kostnaderna för den del av skogsvårdsstyrelsernas
verksamhet, som kan anses vara av offentlig natur. Med denna
utgångspunkt blir det naturligt att i skogsvårdsavgifterna se ett skogsbrukets
kollektiva bidrag till den del av styrelsernas verksamhet, som ej är av
statlig eller eljest allmän karaktär. Något offentligt redovisat försök att uppdela
skogsvårdsstyrelsernas kostnader efter nyssnämnda grunder synes ej
ha gjorts tidigare. Utredningen håller emellertid före att även om det ej är
möjligt att göra en i alla detaljer invändningsfri sådan uppdelning är det
icke ogörligt att få en rätt god inblick i frågan. Som stöd för beräkningen
kan bl. a. användas den statistik över förrättningsdagar, som skogsvårdsstyrelserna
årligen upprättar.

Som statliga eller eljest allmänna uppgifter synes man enligt utredningen
vid en analys av verksamheten böra betrakta följande:

1. tillsyn och andra uppgifter, som ålägges styrelserna genom skogsvårdslagen
och andra författningar,

2. arbetsuppgifter, som sammanhänger med styrelsernas ställning som allmänt
skogliga länsorgan,

3. skoglig yrkesutbildning, annan undervisning och allmän upplysning i
skogliga frågor,

4. arbetsuppgifter i samband med förvaltningen av de särskilda skogsvårdsanslagen.

Utredningen framhåller vidare följande.

Genom att skogsvårdsstyrelsernas tjänstemän i så stor utsträckning anlitas
av skogsägarna för personlig rådgivning och ledande av skogsvårdsarbeten
minskas i väsentlig grad behovet av särskilda förrättningar för kontroll
av att skogsvårdslagens bestämmelser följs. De flesta avverkningar, som
stämplats av styrelsernas personal, behöver ej särskilt besökas. Den viktiga
återyäxtkontrollen kan till stor del ske under förrättningar, som markägarna
själva påkallat. Tjänstemännen får över huvud taget genom dessa betalda
förrättningsdagar en kontakt med vad som försiggår i skogarna, som eljest
skulle fordra många särskilda tillsynsresor. Dessutom ges under biträdesdagarna
i många fall sådan personlig rådgivning i skogsfrågor, som eljest
skulle kräva särskilda förrättningar.

97

Kungl. Maj. ts proposition nr 106 år 1960

På grundval av sina beräkningar finner utredningen, att man för budgetåret
1958/59 skulle kunnat räkna med att 43 procent av skogsvårdsstyrelsepersonalens
förrättningsdagar varit att hänföra till den offentliga delen av
styrelsernas verksamhet och 57 procent till den till skogsägarna riktade serviceverksamheten.
De sålunda framräknade procenttalen har av utredningen
med vissa jämkningar använts som utgångspunkt för att fördela utgifterna
enligt den stat för skogsvårdsstyrelsernas verksamhet under budgetåret
1958/59, som angavs i 1958 års statsverksproposition.

Rörande beräkningarna i övrigt samt de slutsatser, som utredningen dragit
av desamma, anför utredningen följande.

Mot den för skogsägarna beräknade andelen 14 900 000 kr. står först och
främst ersättningar för biträdeshjälp beräknade till 6 300 000 kr. Dessutom
kan av de ca 1 200 000 kr., vilka beräknats som inkomst av skogsvårdsgårdar,
övriga fastigheter, kapital m. in., ett belopp av ca 1 000 000 kr. anses utgöra
inkomst av sådana fastigheter m. in. som anskaffats med skogsvårdsavgif
t smedel. Avdrages dessa belopp återstår av skogsägarnas andel 7 600 000
kr. Eftersom skogsvårdsavgiften med den vid 1958 års riksdag beslutade
promillesalsen 1,25 beräknas ge 13 000 000 kr. framgår, att skogsägarna
skulle komma att få betala ca 5 400 000 kr. mera än vad som enligt den använda
beräkningsmetoden rätteligen bort ankomma på dem. Det erforderliga beloppet
7 600 000 kr. motsvarar en uttagning av drygt 0,7 promille. Utredningen
föreslår därför att skogsvårdsavgiften sänkes till nämnda nivå.

Även om skogsvårdsavgiften sänkes på sätt utredningen nu föreslagit,
kommer en i olika sammanhang påtalad orättvisa att kvarstå, nämligen att
avgiften uttages även av sådana skogsägare, som ej alls eller endast i en
liten omfattning utnyttjar skogsvårdsstyrelsernas tjänster. Det gäller framför
allt domänverket och övriga allmänna skogsförvaltningar, vilkas skogar
ej lyder under skogsvårdslagen, samt skogsbolagen och de större privata
skogsförvaltningarna. Med den väntade utvecklingen av skogsbruksområdena
inom det enskilda, mindre skogsbruket kommer även ett ökat antal
skogsägare av denna kategori att få betala skogsvårdsavgift, ehuru de på
samma sätt som de nyssnämnda till större delen löser de skogsvårdande
uppgifterna med fackmän anställda i skogsägareföreningarna. En ökad
självverksamhet får samma konsekvenser för många enskilda skogsägare.

Med hänsyn till det anförda och till det förhållandet att skogsvårdsavgiften
som sådan blivit alltmer omstridd synes det utredningen angeläget, att
man söker helt avveckla densamma och övergå till en ordning, varigenom
varje enskild skogsägare får bära kostnaderna för skogsvårdsarbetena på sin
skog. Det nuvarande systemet innebär, att biträdestaxan för dem, som anlitar
skogsvårdsstyrelserna, subventioneras genom avgifter inbetalade av skogsägare,
som ej utnyttjar styrelsernas tjänster.

‘ Om den bortfallande skogsvårdsavgiften skall kompenseras genom ökade
ersättningar, måste mycket kraftiga taxehöjningar göras. Riskerna av en
sådan taxepolitik är uppenbara. Om taxehöjningarna genomföres alltför
snabbt, kan man befara att skogsvården ej kommer att förbättras i den
takt, som är önskvärd. Som utredningen visat, kan man ej vänta sig att
skogsägarna genom bildande av skogsbruksområden kommer att under det
närmaste decenniet kunna övertaga någon väsentlig del av skogsvårdsstyrelsernas
biträdesverksamhet. Ej heller kan någon genomgripande höjning
över hela linjen av skogsägarnas egen förmåga på skogsområdet åstadkommas
på så kort tid. Det framstår därför som angeläget, att en avveckling av 7

7 II i hd rit/ till riksdagens protokoll 1960. I samt. Nr 106

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1960

skogsvårdsavgift!! med åtföljande taxehöjning sker i sådana former och i
sådant tempo, att man ej äventyrar skogsvårdsverksamhetens framsteg inom
bondeskogsbruket. Å andra sidan bör uppmärksammas att ett fortsatt
uttagande under längre tid av denna avgift kan verka bromsande på utvecklingen
mot ökad självverksamhet samt på utbyggnaden av skogsbruksområden
och annan skogsägarnas samverkan för bättre skogsvård.

Att nu definitivt bestämma, när denna omställning skall vara gjord, synes
ej möjligt. Utredningen anser för sin del önskvärt, att den skall kunna
ske inom en tidrymd av tio år, men de praktiska möjligheterna får fälla
utslaget. Metoden skulle närmast vara att målmedvetet men med viss varsamhet
anpassa taxorna till de verkliga kostnaderna och i samma takt sänka
skogsvårdsavgiften. Viss försiktighet måste därvid iakttagas, när det
gäller ersättning för biträde vid sådana arbeten, som betalar sig först på
längre sikt eller i fråga om vilka det föreligger ett starkt samhällsintresse
av att de blir utförda. Taxan för stämpling av gagnvirke bör däremot kunna
höjas snabbare.

Ett genomförande av förslaget skulle medföra att de i riksstaten upptagna
anslagen till skogsvårdsstyrelserna i vad de avser den servicebetonade
verksamheten kommer att sänkas.

Avslutningsvis anför utredningen, att det vid en höjning av taxorna kan
visa sig nödvändigt att medgiva vissa rabatter för skogsägare, som bedömes
vara i behov därav. Som motiv för rabattering torde bl. a. få räknas
svag ekonomi hos markägaren, en på grund av de naturliga förutsättningarna
låg skogsproduktion eller låg värdeavkastning från skogen samt besvärliga
driftförhållanden orsakade t. ex. av bristfällig arrondering.

Yttrandena. Det stora flertalet remissinstanser ansluter sig till skogsvårdsutredningens
principuttalande att skogsbruket i princip skall svara
för sina skogsvårdskostnader, medan staten helt bör bekosta den del av
skogsvårdsstyrelsernas verksamhet, som avser tillsyn av skogsvårdslagens
efterlevnad, den skogliga upplysningen och yrkesutbildningen samt andra
offentliga arbetsuppgifter.

Förslaget att skogsvårdsavgiften omedelbart skall sänkas till 0,7 promille
och därefter successivt avvecklas tillstyrkes av flertalet remissinstanser.
Domänstyrelsen anser dock, att skogsvårdsavgiften för statsskogarnas
del bör avskaffas omedelbart. Sveriges skogägareförbund finner utredningens
motivering för en successiv avveckling av skogsvårdsavgiften icke hållbar
och yrkar att avgiften avskaffas snarast. Riksräkenskapsverket föreslår,
att avgiften avvecklas successivt med lika stor del varje år, exempelvis
med en tiondedel per år under en tioårsperiod. Skogsstyrelsen, som tillstyrker
en omedelbar sänkning av skogsvårdsavgiften till 0,7 promille,
framhåller att den successiva minskningen av skogsvårdsavgiften bör ske
med stor försiktighet och att någon bestämd tid inom vilken avvecklingen
skall vara genomförd icke bör fixeras. Liknande synpunkter anföres av
skogsvårdsstyrelserna i Gotlands, Kristianstads och Gävleborgs län, länsstyrelserna
i Stockholms och Västmanlands län samt Älvsborgs läns södra
och Skaraborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott.

99

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1960

Mot förslaget att avveckla skogsvårdsavgift!! går statskontoret, skogsvårdsstyrelserna
i Västerbottens och Norrbottens län samt Gotlands länsförbund
av Riksförbundet Landsbygdens folk. Statskontoret, som i sitt utlåtande
erinrar om att i det åt skogsvårdsutredningen givna uppdraget över
huvud taget ej ingick att utreda frågan om skogsvårdsavgiftens eventuella
avskaffande, framhåller att avvägningen av skogsvårdsavgiftens storlek
även i fortsättningen bör ske enligt regeln att avgifterna skall motsvara
två tredjedelar av skogsvårdsstyrelsernas nettoomkostnader. Skogsvårdsstyrelsen
i Västerbottens län anser att någon sänkning under 0,7 promille
icke bör ifrågakomma.

Landsorganisationen i Sverige tillstyrker avvecklingen av skogsvårdsavgiften
endast under förutsättning att andra incitament skapas för att vidmakthålla
och förbättra skogsvården inom privatskogsbruket. Den lämpligaste
formen torde därvid vara att viss del av likviderna för skogsprodukter
avsättes på individuella konton för investeringar i skogsbruket. Alternativet
till en dylik obligatorisk fondbildning synes vara en kraftig statlig
bidragsgivning eller en väsentlig skärpning av skogsvardslagen.

Mot förslaget att skogsvårdsstyrelsernas biträdestaxor successivt skall
anpassas till de verkliga kostnaderna samt att i speciella fall ett begränsat
rabattsystem må tillämpas har erinringar gjorts av några remissorgan.
Skogsvårdsstyrelsen i Stockholms län anser salunda att biträdestaxorna bör
vara oförändrade samt att rabattering icke skall förekomma med hänsyn
till svårigheterna för skogsvårdsstyrelserna att göra en rättvis avvägning
de enskilda markägarna emellan. Skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens lan
föreslår oförändrade taxor men ökad rabattering inom områden med låg
skogsproduktion, låg värdeavkastning eller besvärliga drivningsförhållanden.
I överensstämmelse med sitt förslag att skogsvårdsavgiften icke bör
avvecklas förslår skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län att taxorna om möjligt
bör sänkas. Vidare bör taxorna differentieras med hänsyn till de olikartade
skogliga förhållandena i landet.

XI. Vissa av skogsstyrelsen väckta frågor

I det följande beröres dels ett av skogsstyrelsen i skrivelse den 17 november
1958 framlagt förslag om utnyttjande av skogsvårdsfonden för bidragsgivning
enligt kungörelsen den 18 juni 1949 (nr 374) angående bidiag till
vissa åtgärder för återuppbyggnad av skogsbeståndet, dels en av styrelsen
i skrivelse den 10 juni 1959 gjord framställning om ändrade bestämmelser
rörande ersättning åt befattningshavare vid skogsvårdsstyrelserna för medverkan
vid vissa skogsbrukskurser.

Medel från skogsvårdsfonden för bidragsgivning till vissa åtgärder för
återuppbyggnad av skogsbeståndet. Skogsstyrelsen anför inledningsvis, att
Kungl. Maj :t genom särskilda beslut av för skogsvardande ändamål xeserverade
prisutjämningsavgiftsmedel ställt till skogsstyrelsens förfogande

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1960

sammanlagt 6 300 000 kr. för utlämnande av bidrag till vissa åtgärder för
återuppbyggnad av skogsbeståndet. Verksamheten, som påbörjades 1949, bedrevs
till en början försöksvis och var begränsad till Norrland. Tillämpningsområdet
utsträcktes 1952 till att omfatta hela landet, ehuru det från början
stod klart, att verksamheten huvudsakligen skulle bli förlagd till Norrland
och Kopparbergs län. Den areal, som behandlats med stöd av bidragsmedlen,
uppgår till totalt omkring 55 000 ha., och bidrag har i genomsnitt utgått med
något över 100 kr. per ha.

Då de prisutjämningsavgiftsmedel, som på detta sätt kunnat utnyttjas för
bidragsverksamhet, numera förbrukats, har blickarna riktats mot den med
konjunkturutjämningsavgifter bildade skogsvårdsfonden. Enligt skogsstyrelsens
uppfattning borde användning av skogsvårdsfonden för fortsättning
av den bidragsverksamhet, som hittills bedrivits med stöd av prisutjämningsavgiftsmedel,
överensstämma med syftet för fondens uppläggning. Styrelsen
förutsätter härvid, att verksamheten skulle komma att bedrivas efter
i stort sett samma grunder som hittills med hänsyn närmast till olika skogsägarekategoriers
möjligheter att erhålla bidrag.

Det är uppenbart, att en bidragsverksamhet, som riktar sig till skogsägarna,
icke kan hastigt avbrytas utan att olägenheter uppstår. Ansökningar
om bidrag kan inkomma till skogsvårdsstyrelserna långt efter det dessa
propagerat för verksamheten och ställt bidrag i utsikt. Med hänsyn härtill
är det ett önskemål, att en fortsatt verksamhet i ett sammanhang finansiellt
säkerställes för en icke alltför kort tidsperiod. Skogsstyrelsen, som beräknar
den årliga medelsåtgången till 1 000 000 kr., har därför bedömt medelsbehovet
för en femårsperiod till 5 000 000 kr.

Med hänvisning till det anförda hemställer skogsstyrelsen, att åtgärder
måtte vidtagas i syfte att utnyttja skogsvårdsfonden för fortsatt bidragsverksamhet
med skogsbeståndets återuppbyggnad i huvudsaklig överensstämmelse
med vad ämbetsverket andragit.

Ändrade bestämmelser rörande ersättning åt befattningshavare vid skogsvårdsstyrelserna
för medverkan vid vissa skogsbrukskurser. Skogsstyrelsen
erinrar till en början om att bestämmelserna om ersättning åt befattningshavare
vid skogsvårdsstyrelse, vilken tjänstgör såsom lärare vid av vederbörande
styrelse anordnad kombinerad muntlig och skriftlig undervisningskurs
eller studiecirkel, utformats i nära anslutning till de ersättningsregler,
som tillämpats inom hushållningssällskapens kursverksamhet. Fr. o. m. den
1 juli 1957 har emellertid utan att någon ändring skett av arvodet till skogsvårdsstyrelsernas
befattningshavare motsvarande arvode till hushållningssällskapens
personal höjts från nio till tolv kr. per timme varvid föreskrivits
att den högsta sammanlagda ersättningen för dag må utgöra 24 kr.

Styrelsen anför vidare följande.

Medan befattningshavare hos skogsvårdsstyrelse enligt nuvarande bestämmelser
endast kan tillerkännas arvode för medverkan vid s. k. kombinerad
undervisning, synes — enligt vad ämbetsverket kunnat finna — motsva -

101

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1960

rande begränsning icke gälla i fråga om hushållningssällskapens personal
vid den av sällskapen bedrivna undervisningsverksamheten.

Enär i skogsvårdsstyrelsernas undervisningsverksamhet hittills i huvudsak
endast kombinerade kurser förlagts till kvällstid, har skogsstyrelsen
förut ansett anledning saknas att för berörd lärarpersonal söka utverka
arvodesmedgivande av den generella innebörd som meddelats i fråga om hushållningssällskapspersonalens
undervisning å kvällstimmar. Numera har det
emellertid framkommit, att det skulle vara lämpligt att en del av de skogliga
vidareutbildningskurser, som avses i 5 § kungörelsen nr 247/1958, i
viss utsträckning genomföres som kvällskurser, enär härigenom ökade möjligheter
skulle kunna beredas personer med förvärvsarbete att bevista undervisningen.
Det synes därför skogsstyrelsen skäligt, att befattningshavare
hos skogsvårdsstyrelse, som tjänstgör såsom lärare eller instruktörer vid
kurser å kvällstid må, oavsett kurstyp, beredas möjlighet till gottgörelse i
samma utsträckning som f. n. gäller för hushållningssällskapens befattningshavare.
Motsvarande förmåner bör enligt ämbetsverkets förmenande
tillkomma jämväl befattningshavare hos skogsstyrelsen ävensom lärare vid
statsunderstödd lantbruksundervisningsanstalt, som av skogsvårdsstyrelse
anlitas för uppdrag av här ifrågavarande art. Därest förestående förslag
vinner Kungl. Maj :ts godkännande, torde i likhet med vad som gäller enligt
9 § under 3 sagda kungörelse statsbidrag böra utgå till det arvode, varom
här är fråga.

Yttrande. Statskontoret förklarar sig icke vilja motsätta sig bifall till
skogsstyrelsens framställning. Ämbetsverket förutsätter emellertid, att kursverksamheten
anordnas på sådant sätt, att undervisning å kvällstid i görligaste
män undvikes.

XII. Skogsstyrelsens anslagsskrivelse för budgetåret 1960/61

Skogsstyrelsen: Avlöningar. För innevarande budgetår har under förevarande
anslagsrubrik anvisats ett förslagsanslag av 819 300 kr. Såsom inledningsvis
berörts har anslaget i årets statsverksproposition (IX ht 1960 s.
239) upptagits med ett beräknat belopp av 837 200 kr.

Yrkande. Skogsstyrelsen (skr. 26/8 1959) hemställer, att anslaget hö -

jes med 126 500 kr. på sätt framgår av denna uppställning.

Ökning

eller

minskning

1. Personalförstärkningar

a) 1 konsulent (pedagog) Ae 21.......................... -j- 21 768

b) 1 konsulent (jägmästare) Ae 21 ...................... 23 244

c) 1 amanuens Ae 15—Ae 19 ............................ + 17 064

d) 2 assistenter högst Ae 17.............................. 34 128 2

2. Löneregleringar m. m.

a) 1 byrådirektör Ao 24 i st. f. förste byråsekreterare Ao 23. . -j- 1 584

b) 1 förste byråsekreterare Ao 23 i st. f. Ae 21 ............ -f- 2 202

c) 1 byråinspektör Ao 21 i st. f. revisor Ao 19.............. -j- 1 638

102

Kungl. Maj. ts proposition nr 106 år 1960

Ökning

eller

minskning

d) 1 konsulent Ae 23 i st. f. Ag 23 ...................... —

e) 3 assistenter högst Ae 17 i st. f. 2 assistenter Ae 15 och

1 assistent Ag 15 .................................... -j- 5 568

3. Omräkning m. m.

a) vakantsättning av 1 kontorsbiträdestjänst Ao 5 ..........— 10 728

b) vikariatsersättningar ................................ — 2 360

c) löneklassförändringar ................................ 6 934

d) rörligt tillägg........................................ + 14 758

e) kompensation för höjda folkpensionsavgifter............ _|_ 10 700

+ 126 500

Motiv. Skogsstyrelsen anför inledningsvis bl. a. följande.

Enligt vad skogsstyrelsen i tidigare medelsäskanden framhållit har de på
ämbetsverket ankommande uppgifterna under årens lopp ökat väsentligt.
Detta gäller såväl rent skogliga som administrativt-ekonomiska och rent juridiska
uppgifter. Endast i begränsad omfattning har personalförstärkningar
erhållits och personalförändringar medgivits på grund av de sålunda växande
göromålen. En huvudanledning till att återhållsamhet med tilldelning
av nya tjänster och lönegradsförändringar iakttagits under senare år har varit,
att resultatet av 1955 års skogsvårdsutrednings arbete ansetts böra avvaktas,
innan styrelsens personalbehov blev föremål för mera allmän omprövning.

Skogsvårdsutredningen har numera framlagt sitt slutbetänkande (SOU
1958: 30), vilket blivit föremål för remissbehandling. De av utredningen
framlagda förslagen, vilka innebär en betydande ökning och breddning av
skogsvårdsstyrelsernas arbetsuppgifter, påverkar jämväl skogsstyrelsens ämbetsbefattning
i olika hänseenden och vidgar göromålen högst avsevärt såväl
i skogligt som, kanske framför allt, i ekonomiskt-administrativt hänseende.

I yttrande över skogsvårdsutredningens betänkande den 10 november 1958
har skogsstyrelsen, med vissa förbehåll av mindre räckvidd, i allt väsentligt
tillstyrkt de av utredningen framlagda principförslagen. Ämbetsverkets i det
följande redovisade äskanden rörande skogsvårdsstyrelserna ansluter sig också
i stort till de i förutnämnda yttrande framförda synpunkterna och förslagen,
dock med beaktande av den utveckling som därefter skett och de erfarenheter,
som därunder vunnits. Skogsstyrelsen, som i förutnämnda sammanhang
fann anledning fästa uppmärksamheten på den inverkan, som utredningens
förslag utövade på styrelsens ämbetsbefattning och personalbehov,
finner nu tidpunkten vara inne att, i samband med att vederbörliga
förslag rörande skogsvårdsstyrelsernas personal- och medelsbehov framlägges
på grundval av skogsvårdsutredningens förslag, jämväl framställa
yrkande om tillgodoseende av de behov, som för ämbetsverkets vidkommande
gör sig oundgängligen gällande. En del av de sålunda framlagda yrkandena
har ackumulerats från tidigare budgetår. Förslagen, som är baserade på
en ingående undersökning av verkets personalbehov i nuläget, berör samtliga
tre ordinarie byråer inom styrelsen.

103

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1960

De förut omnämnda förslagen till personalförstärkningar, lönegradsförändringar
m. in. har skogsstyrelsen motiverat sålunda.

1 a) och 2 e). Styrelsen framhåller beträffande dessa förslag hl. a., att den
fortsatta utbyggnaden av den skogliga yrkesutbildningen har föranlett statsmakterna
att fr. o. in. innevarande budgetår medge viss förstärkning av personalen
på styrelsens undervisningssektion samtidigt som ställningen för
sektionens chef höjts från förste byråsekreterare i Ae 23 till byrådirektör i
Ae 24. För budgetåret 1960/61 har ämbetsverket med hänsyn till de sålunda
medgivna personalförändringarna icke ansett sig böra i här förevarande
sammanhang föreslå någon egentlig utökning eller förändring av sektionens
personal, oaktat ett genomförande av skogsvårdsutredningens förslag helt
visst kommer att föranleda, att arbetsgöromålen på sektionen i viss utsträckning
ökar redan nästa budgetår. Däremot har ämbetsverket funnit
angeläget dels att löneställningen för de å sektionen placerade assistenterna
förbättras i anslutning till den lönegradsplacering, som förutsättes komma
till stånd för yrkeslärare hos skogsvårdsstyrelserna, dels att kostnaderna
för en å sektionen sedan den 1 juli 1958 placerad och med stöd huvudsakligen
av anslaget till vissa skogsbrukskurser in. in. anställd pedagogisk konsulent
överföres till ämbetsverkets avlöningsanslag och att i samband därmed
en fast tjänst för konsulenten inrättas.

Beträffande förslaget under punkt 1 a) anför skogsstyrelsen härefter bl. a.
följande.

Erfarenheterna av konsulentens verksamhet budgetåret 1958/59 visar
klart att anordningen varit både sakligt och ekonomiskt väl motiverad. Det
skulle icke ha varit möjligt att genomföra utbildningsprogrammet utan denna
förstärkning på utbildningssektionen. Konsulenten fortsätter även under
innevarande år sin verksamhet. Då skogsstyrelsens lärarutbildning i fortsättningen
avses komma att i stor utsträckning koncentreras till skogsvårdsstyrelsens
i Södermanlands län nya skogsbruksskola Vallmotorp utanför
Katrineholm, har styrelsen fr. o. m. den 1 augusti 1959 tilldelat konsulenten
skolan som tjänsteställe med sistnämnda ort som stationeringsort.
Jämväl en av assistenterna ämnar ämbetsverket att omkring den 1 oktober
1959 placera därstädes. Genom dessa åtgärder beräknas omkostnaderna för
lärarutbildningen, som hittills bedrivits vid skilda skogsbruksskolor i landet
allteftersom dessa varit disponibla, kunna avsevärt nedbringas och verksamheten
effektiviseras.

Enär behovet av en pedagogiskt utbildad befattningshavare för styrelsens
lärarutbildning utan tvekan måste anses klart styrkt och är av stadigvarande
natur, finner styrelsen det motiverat, att medel för vederbörandes anställande
anvisas under styrelsens avlöningsanslag. Bidraget till lärarutbildning
under anslaget till skogsbrukskurser torde därvid kunna reduceras
med det belopp, som eljest skulle ha utgått i lön till konsulenten.

Med beaktande av det anförda och då vederbörande tjänsteman bör kunna
beredas extra ordinarie anställning föreslår skogsstyrelsen inrättande a\
eu tjänst i Ae 21.

I fråga om förslaget under punkt 2 e) anför skogsstyrelsen följande.

104

Kungl. Maj. ts proposition nr 106 år 1960

_På skogsstyrelsens undervisningssektion är placerade två assistenter i Ae
15 och en assistent i Ag 15 (tidigare Ag 13). Assistenterna i fråga tjänstgör
såsom lärare vid ämbetsverkets kurser för utbildning av lärarpersonal vid
den skogliga yrkesutbildningen hos skogsvårdsstyrelserna samt biträder i
övrigt med olika förekommande löpande göromål inom undervisningssektionen.
Löneställningen för assistenterna har avpassats bl. a. med hänsyn
till lönegradsplaceringen för undervisningspersonal hos skogvårdsstyrelserna.

Då skogsstyrelsen förutsätter, att yrkeslärarna hos skogsvårdsstyrelserna
fr. o. m. budgetåret 1960/61 blir placerade i högst lönegraderna A 17 resp.
A 15 föreslår ämbetsverket i konsekvens härmed att de tre assistenttjänsterna
på undervisningssektionen uppflyttas till lönegrad A 17 samt att samtliga
uppföres som extra ordinarie.

1 b) och 2 d). Efter att ha redogjort för arbetsuppgifterna på andra skogsbyrån
anför skogsstyrelsen bl. a. följande.

Frö- och plantförsörjningsfrågorna, den omfattande importhandeln med
utlandet inräknad, har under senare år medfört ett alltmer ökat arbete.
Alltjämt återstår inom detta område åtskillig verksamhet i syfte att nå
bättre balans mellan tillgång och behov, bättre regler och metoder beträffande
frötäkt och plantuppdragning samt bättre samordning mellan producenter
såväl skogsvårdsstyrelserna inbördes som mellan dessa och privata
företagare. Det torde vara ofrånkomligt att anvisningar och regler för bättre
kontroll över hela detta område måste tas under övervägande, vilket i sin
tur förutsätter en vidgad tillsyns- och inspektionsverksamhet. Behovet av
en sadan utökning blir än större, om såsom är föreslaget skogsvårdsstyrelsernas
frö- och plantförsörjningsverksamhet blir omlagd på en mera fri och
kommersiell bas. Även växtförädlingsarbetet och dess praktiska tillämpning
genom fröplantager har numera stigit i omfattning och kräver under en
följd av år ökade insatser.

Konsulentverksamheten kommer att avsevärt öka i omfattning redan vid
tillgodoseende av de angelägnaste behoven. Förutom den verksamhet, som
kan hänföras till det skötselmässiga och skogsvårdande området, tillkommer
i allt högre grad rådgivnings- och serviceverksamhet angående användningen
av flygbilder. Dessa kommer bl. a. att underlätta upprättandet av
enklare skogsvårdsplaner.

Skogsstyrelsen har vidare ansett sig nödsakad att mera auktoritativt än
tidigare skaffa sig kännedom om tillståndet i nyanlagda återväxter. I sådant
syfte kominer i törsta hand statsunderstödda skogsodlingar att taxeringsmässigt
undersökas enligt en i samråd med statens skogsforskningsinstitut
utarbetad analysmetod. Detta arbete kräver tillsyn i fält och arbetskraft för
materialets bearbetning. Det senare kommer i huvudsak att ske i samråd
med forskningsinstitutet och med hjälp av dettas maskinutrustning.

Skogsstyrelsen föreslår sålunda, att en tjänst som konsulent (jägmästare)
i Ae 21 nyinrättas samt vidare att tjänsten som konsulent i Ag 23,
av vilken behovet visat sig vara stadigvarande, ombildas till extra ordinarie
i Ae 23.

1 d). Beträffande motivet till detta förslag torde få hänvisas till föregående
års medelsäskanden (IX ht 1959 s. 302 p. 1 b)). Till skillnad från det
under sistnämnda punkt framförda yrkandet föreslås nu tjänsternas place -

105

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1960

ring i liögst lönegrad Ae 17, d. v. s. samma placering som föreslagits för
assistenterna på undervisningssektionen.

2 a). Förslaget under denna punkt har framförts de tre senaste åren (IX
ht 1959 s. 302 p. 2 a)). För en reglering av tjänsten talar numera även det
förhållandet att, såsom tidigare anförts, sektionschef stjänsten å undervisningssektionen
fr. o. m. den 1 juli 1959 omhildats från förste byråsekreterare
i Ae 23 till byrådirektör i Ae 24.

1 c), 2 b) och 2 c). Skogsstyrelsen erinrar om att de på administrativa
byrån ankommande göromålen, särskilt de av utpräglat kvalificerad art,
under årens lopp ökat betydligt och ställt byrån inför besvärliga problem
med hänsyn till personaltillgången samt anför vidare.

För den juridiskt-administrativa sektionens vidkommande synes åtminstone
f. n. den nuvarande personaluppsättningen vara tillfyllest. De avlöningstekniska,
ekonomiskt-administrativa, budgetmässiga och allmänt kamerala
åliggandena har däremot, framför allt på grund av vidgningen av skogsvårdsstyrelseverksamheten
på olika områden, svällt till den grad att det
icke vidare är möjligt att utan en viss personalförstärkning kunna på ett tillfredsställande
sätt lösa desamma. Icke minst har den utbyggnad, som ägt
rum på den skogliga yrkesutbildningens område, medfört en ökad arbetsbelastning
för administrativa byrån och särskilt då dess avlöningsteknisktkamerala
sektion. De förslag till intensifiering av skogsvårdsarbetet, som
framförts av 1955 års skogsvårdsutredning, kommer utan tvekan att, oavsett
i vilken form de realiseras — vare sig helt eller blott delvis — medföra
en ytterligare ökning av administrativa byråns uppgifter på det personalorganisatoriska,
avlöningstekniska och administrativt-kamerala området.
Här kan bl. a. pekas på den ytterligare utbyggnad av den skogliga yrkesutbildningen
och omläggning av plant- och fröförsörjningen till affärsmässig
drift, som föreslås. Alla dessa omständigheter i förening gör att en förstärkning
av den avlöningstekniskt-kamerala sektionen och en förbättring av löneställningen
för vissa av dess tjänstemän framstår som absolut nödvändig.
Det förtjänar anmärkas, att den förutnämnda ökningen av arbetsuppgifterna
i mycket stor utsträckning hänför sig till sådana av utpräglat kvalificerad
karaktär.

Styrelsen anser på grund av det anförda nödvändigt, atl personalen på
den avlöningstekniskt-kamerala sektionen utökas med en amanuens i reglerad
befordringsgång. Amanuensen skulle bl. a. handha utanordningsärenden,
svara för styrelsens blankettjänst i förhållande till skogsvårdsstyrelserna
samt i övrigt biträda vid beredning och handläggning av ärenden
av löpande natur.

Beträffande förslaget under punkt 2 b) torde få hänvisas till tidigare medelsäskanden
(IX ht 1959 s. 302 och 303 p. 2 c) och där lämnade hänvisningar).
Med hänsyn till att behovet av tjänsten är oomtvistligt, anser styrelsen
alt denna bör uppföras som ordinarie i Ao 23.

I fråga om förslaget under punkt 2 c) anför skogsstyrelsen följande.

Den på avlöningstekniskt-kamerala sektionen placerade revisorn har till
huvuduppgift alt bereda och handlägga ärenden av övervägande ekonomisk,
budgelteknisk, bokföringsmässig och allmänt kameral natur. En väsentlig
del av hans arbetsbörda avser medverkan vid utarbetande av förslag till de

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1960

årliga medelsäskandena under skogsvårdsstyrelsernas omkostnadsanslag,
uppgörande och fastställande av stater för styrelserna, utarbetande av budget-,
bokförings- och kassaföreskrifter för dessa samt tillsyn och kontroll
av skogsvårdsstyrelsernas ekonomiska förvaltning över huvud taget. Sistnämnda
arbete bedrivs i stor utsträckning genom besök hos de olika styrelserna.
I befattningshavarens ämbetsåliggande ingår vidare att företa organisations-
och arbetsrutinundersökningar vid styrelserna och på grundval
härav utarbeta för olika verksamhetsområden erforderliga organisationsförslag
och blanketter. Han har därjämte att biträda vid arbetet på rationalisering
och effektivisering av skogsvårdsstyrelsernas kontorsarbete och vid
handläggning av ärenden över huvud taget av finansiell natur.

Styrelsen finner de anförda arbetsuppgifterna vara av den kvalificerade
art, att revisorstjänsten bör ombildas till byråinspektörstjänst i Ao 21.

3 a)—e). Förändringarna är av automatisk karaktär.

Skogsstyrelsen: Omkostnader. För innevarande budgetår har under denna
anslagsrubrik anvisats ett förslagsanslag av 161 800 kr. I årets statsverksproposition
(IX ht 1960 s. 239 och 240) har anslaget, såsom förut anförts,
uppförts med ett beräknat belopp av 166 500 kr.

Yrkande. Skogsstyrelsen (skr. 26/8 1959) hemställer, att anslaget höjes
med 8 000 kr. ökningen har beräknats på följande sätt.

Utgifter

Anslag

Ökning

1957/58

1958/59

1959/60

1. Reseersättningar ..............

40 433

40141

44 500

+ 4 900

2, Övriga expenser ..............

43 892

45 399

47 000

+ 3100

+ 8 000

Motiv. 3. Av ökningen hänför

sig 1 900

kr. till

de fr. o. in.

den 1 juli

1959 vidtagna höjningarna av traktamentena enligt allmänna resereglementet
och 3 000 kr. till genomförandet av de vid behandlingen av avlöningsanslaget
under punkterna 1 b)—d) redovisade förslagen till personalförstärkningar.

2. Av de för innevarande budgetår till övriga expenser anvisade medlen
utgör 2 000 kr. engångsbelopp för inköp av möbler m. in. Samma belopp
beräknas erforderligt för inköp av möbler och annan utrustning till de av
styrelsen föreslagna nya befattningshavarna.

Det nya kollektivavtalet för städningspersonal hos statsmyndigheterna beräknas
medföra en ökning av styrelsens städningskostnader med 200 kr. Vidare
erfordras en anslagsuppräkning med 500 kr. för att täcka de stegrade
utgifterna för stenciler.

I medelsäskandena för innevarande budgetår (IX ht 1959 s. 305 p. 2)
framhöll styrelsen bl. a., att styrelsens arkivutrymme borde omdisponeras
och hyllinredningen av trä ersättas med en sådan av metall. Styrelsen föreslog
därför en höjning av anslagsposten med 1 500 kr. Yrkandet, som ej
bifölls, upptages nu ånyo av ämbetsverket.

I syfte att rationalisera förfarandet vid adressering av kuvert föreslår sty -

107

Kungl. Maj:is proposition nr 106 år 1960

relsen inköp av en för styrelsens behov lämpad adresseringsmaskin. Enligt
infordrad offert kostar en dylik maskin avsedd för manuell drift inklusive
erforderliga tillbehör ca 900 kr., vilket belopp äskas under posten avseende
övriga expenser.

Bidrag till skogsvårdsstyrelserna: Avlöningar. För innevarande budgetår
har under förevarande anslagsrubrik anvisats ett förslagsanslag av 12 920 400
kr. I årets statsverksproposition (IX ht 1960 s. 240) har anslaget, såsom förut
anförts, upptagits med ett beräknat belopp av 14 217 000 kr.

Yrkande. Skogsstyrelsen (skr. 26/8 1959) hemställer om en höjning
av anslaget med 4 591 000 kr. enligt följande beräkning.

Ökning

eller

minskning

1. Personalförstärkningar

a) 13 biträdande jägmästare Ao 21 ...................... + 288 000

b) 4 assistenter Ae 17—Ae 19 .......................... + 72 000

c) 9 länsskogvaktare Ao 13 ............................ +131 000

d) 27 länsskogvaktare Ae 13 ............................ + 394 000

e) 25 föreståndare Ae 17 ................................ + 453 000

f) 47 yrkeslärare Ae 15 ................................ + 764 000

g) 35 instruktörer Ae 10................................ + 436 000

h) 12 vågmästare Ae 13 ................................ + 175 000

i) 16 husmödrar Ae 9.................................. + 188 000

j) 16 husmödrar Ae 7 .................................. + 170 000

k) 17 vaktmästare Ae 7................................. +181 000

l) 1 kontorist Ao 9................................... + 12 000

m) 2 kanslibiträden Ao 7 .............................. + 20 000

n) 3 kanslister Ae 10—Ae 13 .......................... + 39 000

o) 22 kontorsbiträden Ae 3—Ae 5 ........................ + 200 000 2

2. Löneregleringar m. m.

a) 40 jägmästare Ao 23 i st. f. 22 distriktsjägmästare Ao 23,

14 förste assistenter Ao 21 och 4 assistenter Ao 19 .... + 33 000

b) 12 biträdande jägmästare Ao 21 i st. f. 1 förste assistent

Ao 21, 6 skogstekniska ledare Ao 21 och 5 assistenter

Ao 19........................................... 4~ 12 000

c) 1 assistent Ae 17—Ae 19 i st. f''. högst Ae 19............ -—

d) 14 länsskogvaktare Ao 13 i st. f. förste länsskogvaktare

Ao 15 ............................................ — 4 000

e) 24 yrkeslärare Ae 15 i st. f. 10 förste länsskogvaktare Ae

15, 6 länsskogvaktare Ae 13 och 8 biträdande länsskogvaktare
Ae 10.................................... 4~ 07 000

f) 12 instruktörer Ae 10 i st. f. Ae 8 ...................... + 15 000

108 Kungl. Maj. ts proposition nr 106 år 1960

Ökning

eller

minskning

g) 1 vägmästare Ae 13 i st. f. biträdande vägmästare Ae 10 . . -f- 2 000

h) 3 kansliskrivare Ao 10 i st. f. kontorister Ao 9 ........ + 2 000

i) 15 kontorister Ao 9 i st. f. kanslibiträden Ao 7 .......... -)- 17 000

j) 2 kanslibiträden Ao 7 i st. f. kontorsbiträden Ae 3—Ae 5 + 2 000

3. Omräkning m. m.

a) 1959 års lönereglering................................ _f_ 255 000

b) kompensation för höjda folkpensionsavgifter............ -f- 194 000

c) arbetsgivaravgifter till sjuk- och moderskapsförsäkringen + 193 000

d) ATP-avgifter........................................ + 280 000

+ 4 591 000

Motiv. Skogsstyrelsen anför inledningsvis bl. a., att den anser det vara
utomordentlig angeläget att förslag till upprustning av skogsvårdsstyrelseorganisationen
på grundval av 1955 års skogsvårdsutrednings betänkande företägges
1960 års riksdag. Styrelsen har vid framläggandet av sina anslagsäskanden
rörande skogsvårdsstyrelseverksamheten utgått från att så också
blir fallet samt bygger sina yrkanden i huvudsak på de ställningstaganden,
som ämbetsverket redovisat i sitt remissutlåtande över skogsvårdsutredningens
betänkande. Samtliga de av utredningen framlagda principförslagen angående
utbyggnad, upprustning och förstärkning av skogsvårdsstyrelsernas
arbetsmöjligheter och resurser har styrelsen funnit sig böra helhjärtat biträda.

I enlighet med det anförda beräknar skogsstyrelsen dels under skogsvårdsstyrelsernas
avlöningsanslag medel för avlöningar åt den personal av
egentlig tjänstemannakaraktär, som ämbetsverket funnit vara stadigvarande
behövlig, ävensom för arvoden till styrelseledamöter in. fl., dels under
skogsvårdsstyrelsernas omkostnadsanslag erforderliga driftmedel för verksamheten
med undantag för frö- och plantförsörj ningen samt den skogliga
yrkesutbildningen, dels under särskilda anslag behövliga medel till de egentliga
omkostnaderna för sistnämnda utbildning samt till bidrag till byggnadsarbeten
m. m. vid skogsbruksskolor, dels slutligen under särskilt anslag
medel till en lånefond för frö- och plantanskaffning.

I en allmän motivering till de under punkterna 1 och 2 angivna förslagen
uttalar skogsstyrelsen därefter, att styrelsen i likhet med skogsvårdsutredningen
räknat med att samtliga sådana tjänster, varav stadigvarande behov
under alla förhållanden föreligger, bör bekostas av avlöningsanslaget och
uppföras på ordinarie eller extra ordinarie stat. Detta innebär överförande
till avlöningsanslaget av huvudparten av de tjänster, för vilka avlöningskostnaderna
bestrides med omkostnadsmedel. Mer eller mindre tillfälliga
behov av tjänstemän, även om de utsträcker sig över år, exempelvis för de
skogsbetonade fortsättningsskolorna, har ansetts böra liksom hittills till -

109

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1960

godoses via omkostnadsmedel, vilket ämbetsverket beaktat vid beräkningen
av skogsvårdsstyrelsernas omkostnadsanslag.

Utgångspunkt för bedömningen av personalbehovet och behovet av fasta
tjänster bör enligt skogsstyrelsens mening vara, att det förslag till sektionsindelning
hos styrelserna, som skogsvårdsutredningen framfört, bringas i
tillämpning. Vidare synes det väsentligt, att yrkesutbildningen i största möjliga
utsträckning handhas av personal, som ägnar sig åt denna gärning som
huvuduppgift och icke såsom bisyssla till annat arbete. Av själva tjänstebenämningen
bör framgå, vilken personal som har till väsentlig ämbetsuppgift
att fungera som lärare och undervisare. Om här avsedda anordningar
beträffande arbetsorganisationen vidtages, blir det möjligt att hålla personalförstärkningarna
inom måttlig ram oaktat de avsevärt ökade arbetsgöromålen.

De särskilda förslagspunkterna har av skogsstyrelsen motiverats sålunda.

1 a) och b) samt 2 a)—c). Jägmästarkadern synes vid genomförande av
de av skogsvårdsutredningen föreslagna rationaliseringsåtgärderna icke behöva
totalt utbyggas trots ökningen av arbetsuppgifterna utan torde, i enlighet
med utredningens intentioner, kunna bibehållas vid nuvarande från avlönings-
och omkostnadsanslaget bekostade sammanlagda numerär, inbegripet
den assistent som erhållits fr. o. m. innevarande budgetår. Samtliga
tjänster bör emellertid bestridas från avlöningsanslaget. Vissa av de av jägmästare
nu uppehållna assistenttjänsterna torde icke med nödvändighet behöva
förbehållas personal med dylik kompetens utan borde, i enlighet med
vad utredningen framhållit, kunna få besättas med befattningshavare med
lägre utbildning, vilka genom praktisk tjänstgöring, genomgångna specialkurser
eller på annat sätt visat sig besitta för tjänsterna erforderliga kvalifikationer.
Beträffande tjänsternas fördelning på olika befattningar liksom
i fråga om tjänstebenämningar ansluter sig skogsstyrelsen till utredningens
förslag. Till de tjänster, som utredningen föreslagit att de skall överflyttas
från omkostnadsanslaget till avlöningsanslaget, bör emellertid komma fyra
nu i lönegraderna A 15—17 placerade tjänster såsom föreståndare för fröoch
plantförsörjningsverksamhet. Dessa fyra tjänster liksom den redan nu
för samma ändamål inrättade assistenttjänsten i högst lönegrad Ae 19 bör
ombildas till assistenttjänster enligt s. k. reglerad befordringsgång och liksom
övriga dylika tjänster rubriceringsmässigt hänföras till lönegrad Ae 17—
Ae 19. Tjänsterna avses normalt ej skola besättas med jägmästarutbildad
personal utan med personer med specialkompetens på området. I dylika
liksom i övriga fall, då assistenttjänster tillsättes med annan än skogshögskoleutbildad
personal, torde likväl ej få räknas med fördelaktigare placering
än vad den s. k. längre befordringsgången för amanuenser medger.

Vad angår löneställningarna i övrigt för jägmästarpersonal har styrelsen
funnit sig böra anknyta till de nu gällande på så sätt, alt de föreslagna
tjänsterna som jägmästare hänförts till lönegrad A 23 (nuvarande lönegraden
för distriktsjägmästare) och tjänsterna som biträdande jägmästare till

110 Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1960

lönegrad A 21 (nuvarande lönegraden för förste assistent och skogsteknisk
ledare).

1 c) och d) samt 2d). I fråga om länsskogvaktarkadern föreslår styrelsen,
att skogsvårdsstyrelserna erhåller det tillskott av länsskogvaktare med distrikt
och för tekniska uppgifter som skogsvårdsutredningen förordat. Av
de nytillkommande tjänsterna har allenast nio för distriktslänsskogvaktare,
d. v. s. motsvarande det antal distrikt som f. n. uppehälles av annan personal
än ordinarie länsskogvaktare, föreslagits skola bli ordinarie och övriga
27 -— varav tolv för distriktsföreståndare och 15 för länsskogvaktare med
tekniska uppgifter — upptagits såsom extra ordinarie. Det föreslagna utbytet
av 14 tjänster som förste länsskogvaktare mot 14 länsskogvaktartjänster
ansluter sig till skogsvårdsutredningens förslag, övergångsvis bör emellertid
tjänsternas nuvarande innehavare, så länge de kvarstår i nämnda tjänster,
få bibehålla den hittillsvarande löneställningen.

1 e)—g) samt 2 e) och f). Styrelsen föreslår i fråga om undervisningspersonalen
dels inrättande av särskilda tjänster som föreståndare för större
skogsbruksskola samt som yrkeslärare, dels utökning av antalet instruktörstjänster.

Vid den omprövning av personalbehovet, som styrelsen verkställt med
utgångspunkt från den utbildningsvolym, som ämbetsverket ansett böra
uppställas såsom mål för nästa budgetår utifrån beräknade resurser i fråga
om lokaler m. in., har verket kommit fram till ett stadigvarande behov avtjänster
för sagda budgetår, vilket något avviker från det i styrelsens yttrande
över skogsvårdsutredningens betänkande upptagna. Sålunda beräknas
behovet av föreståndar- och yrkeslärartjänster till totalt 96, varav 25 föreståndare
och 71 yrkeslärare, medan antalet instruktörstjänster skulle kunna begränsas
till 47, innebärande en utökning av de nuvarande instruktör stjänsterna
med blott 35 tjänster. Det totala behovet av lärare skulle alltså något
minska samtidigt som emellertid proportionen mellan yrkeslärare och instruktörer
förskjutes till de förra, mera kvalificerade tjänsternas förmån.
Minskningen har befunnits möjlig genom en beräknad koncentration av undervisningen
till fasta undervisningsplatser, medan den angivna förskjutningen
i lärarkaderns sammansättning betingas av de krav, som enligt erfarenheterna
från särskilt det senaste årets verksamhet måste ställas på lärarkadern
vid en utvidgning mot längre kurser och fördjupad utbildning av eleverna.

1 h) och 2 g). Behovet av vågmästare har styrelsen beräknat i enlighet
med skogsvårdsutredningens förslag. F. n. finns uppförda tre tjänster för
vågmästare och en tjänst för biträdande vågmästare på personalförteckning
under avlöningsanslaget, medan behovet i övrigt av vägteknisk personal hos
skogvård sstyrelserna tillgodoses via skogsväganslaget. Det framlagda förslaget
innebär, att ytterligare tolv tjänster för vågmästare upptages å nämnda
förteckning och att tjänsten såsom biträdande vågmästare ombildas till
vägmästartjänst samtidigt som det nuvarande bemyndigandet att anlita

Kungl. Maj. ts proposition nr 106 år 1960 111

skogsväganslaget för anställande av vägpersonal hos skogsvårdsstyrelserna
skulle förfalla.

1 i)—k). För de skogsbruksskolor, som beräknas kunna vara i bruk budgetåret
1960/61, har styrelsen upptagit tillhopa 32 tjänster för husmödrar
utöver en redan nu befintlig sådan tjänst. En lönemässig differentiering av
husmoderstjänsterna i två grupper med hänsyn till storleken av de anläggningar,
vid vilka de är placerade, har synts ämbetsverket befogad. Tjänsterna
vid de större inrättningarna har hänförts till lönegrad Ae 9, medan de
övriga placerats i lönegrad Ae 7.

Befattningar av tjänstemannakaraktär för vaktmästare har skogsstyrelsen
funnit sig böra föreslå allenast vid de större skogsbruksskolorna. Antalet
nya tjänster, vilka liksom de två redan befintliga hänförts till lönegrad
Ae 7, har ämbetsverket upptagit till 17 med hänsyn till de skolor, som under
budgetåret beräknas vara i behov av särskild vaktmästarpersonal.

1 1)—o) och 2 h)—j). I fråga om kanslipersonalen anmärkte styrelsen i
sitt yttrande över skogsvårdsutredningens betänkande, att utredningens förslag
i hithörande delar i vissa detaljer icke föreföll helt tillfredsställande utan
syntes böra bli föremål för vissa jämkningar. En i det stora hela godtagbar
lösning av tjänstefrågorna på detta område synes enligt styrelsen kunna
ernås, om utredningens förslag jämkas därhän, att den inom statsförvaltningen
nyligen införda befordringsgången för kartritningsbiträden får tilllämpas
även hos skogsvårdsstyrelserna och att jämsides härmed möjligheter
skapas för styrelserna att på bekostnad av frö- och plantförsörjningsmedel
inrätta kanslibiträdes- eller i undantagsfall högre extra tjänster för
kvalificerade kontorsgöromål avseende nämnda verksamhet. I anslutning
till denna tankegång föreslår ämbetsverket, med biträdande i övrigt av utredningens
förslag beträffande tjänster för kanslipersonal, nyinrättande av
22 i stället för 33 kontorsbiträdestjänster i Ae 3—Ae 5, medan äskandena
till återstående delar helt ansluter till utredningens beräkningar.

3 a) och b). Ökningarna är av automatisk karaktär.

3 c). Kostnaderna för de arbetsgivarbidrag, som skogsvårdsstyrelserna
har att för sina anställda erlägga enligt lagarna om allmän sjukförsäkring
och om moderskapshjälp, har hittills helt bestritts från driftmedel. Skäl
synes emellertid enligt styrelsen tala för att kostnaderna för de bidrag, som
hänför sig till personal avlönad med medel från avlöningsanslaget, finge belasta
sistnämnda anslag på sätt fallet är exempelvis beträffande hushållningssällskapens
å personalförteckning upptagna befattningar. Styrelsen
har därför under en ny anslagspost beräknat medel för bestridande av förenämnda
bidrag vad gäller den från avlöningsanslaget avlönade personalen.

3 d). I konsekvens med förslaget under punkt 3 c) rörande bestridandel
av kostnaderna för skogsvårdsstyrelsernas arbetsgivarbidrag till den allmänna
sjukförsäkringen m. in. finner styrelsen jämväl motsvarande kostnader
för arbetsgivarbidrag till försäkringen för allmän tilläggspension böra
belasta avlöningsanslaget. Kostnaderna har beräknats till ca 1,9 procent av
den för kalenderåret 1960 gällande lönesumman.

112

Kungl. Maj. ts proposition nr 106 år 1960

Bidrag till skogsvårdsstyrelserna: Omkostnader. För innevarande budgetår
har under denna anslagsrubrik anvisats ett reservationsanslag av 7 960 000
kr. Å anslaget förelåg vid utgången av budgetåret 1958/59 en reservation av
665 335 kr. I årets statsverksproposition (IX ht 1960 s. 240 och 241) har anslaget,
såsom förut anförts, uppförts med ett beräknat belopp av 4 983 000 kr.

Yrkande. Skogsstyrelsen (skr. 26/8 1959) hemställer, att anslaget
sänkes med 2 608 000 kr. i enlighet med sammanställningen å nästa sida.

M o t i v. I en allmän motivering erinrar skogsstyrelsen om att enligt hittillsvarande
grunder har över skogsvårdsstyrelsernas omkostnadsanslag anvisats
medel dels till skogsvårdstyrelsernas allmänna verksamhet, dels till
frö- och plantförsörjning, dels till skogsvårdsgårdar och övriga fastigheter,
dels ock till oförutsedda utgifter, över posten tillfällig personal har rednvisats
kostnader för extra tjänstemän, förmän och hantlangare. I anslutning
till huvudtankarna i 1955 års skogsvårdsutrednings förslag har styrelsen
emellertid ansett sig böra för nästa budgetår föreslå en del anslagsmässiga
omläggningar av bidragsgivningen till skogsvårdsstyrelsernas verksamhet,
varigenom vissa av de utgiftsändamål, som f. n. belastar omkostnadsanslaget,
skulle överföras till andra anslag eller finansieras i särskild
ordning. Sålunda har de från posten avlöningar till tillfällig personal under
omkostnadsanslaget bestridda tjänster, vilka prövats vara av stadigvarande
natur, begärts överflyttade till avlöningsanslaget. Vidare har frö- och plantor
sörj ningen ansetts böra ekonomiskt helt frikopplas från skogsvårdsstyrelsernas
övriga verksamhet och läggas på rent affärsmässig bas, varvid
behov av rörelsemedel skulle tillgodoses via en särskild fond för frö- och
plantanskaffning. Frö- och plantförsörjningsverksamheten — med bortseende
från anläggandet av fröplantager — skulle härigenom kunna lämnas
åsido vid bedömningen av medelsbehovet under omkostnadsanslaget. Slutligen
har ämbetsverket ansett sig böra föreslå, att bidraget till byggande
och utrustning av skogsbruksskolor brytes ut ur omkostnadsanslaget och
uppföres såsom särskilt anslag.

Rörande beräkningen av de olika utgiftsposterna i skogsvårdsstyrelsernas
allmänna verksamhet anför skogsstyrelsen i huvudsak följande.

A. 1 a). Sedan större delen av den från posten avlöningar till tillfällig
personal nu avlönade tjänstemannapersonalen föreslagits överflyttad till
avlöningsanslaget, kommer nämnda post att i fortsättningen främst avse
kostnader för förmän och hantlangare. Från posten skulle emellertid härutöver
fortfarande bestridas kostnaderna för sådan personal av tjänstemannakaraktär,
av vilken permanent behov ännu icke blivit dokumenterat. Sålunda
avses kostnaderna för den lärarpersonal, som erfordras för undervisningen
i de skogliga fortsättningsskolorna, alltjämt belasta posten avlöningar
till tillfällig personal. Även vissa andra behov att temporärt anställa
tjänstemän eller att anlita experter kan redan nu förutses komma att uppstå.
Särskilt torde så bli fallet i fråga om biträde vid skogsvägbyggnadsverksamheten
och vid den regionala planeringen av skogsvägnätet ute i länen.
För arbetet med vägbyggnad och vägplanering är emellertid den personal,
som upptagits under avlöningsanslaget icke tillräcklig utan på sätt skogsstyrelsen
framhållit i tidigare medelsäskanden bör härutöver beräknas medel

Kungl. Maj. ts proposition nr 106 år 1960

113

Statsverkspropositionen

1959

A. Skogsvårdsstyrelsernas allmänna

verksamhet

1. Utgifter

a) Avlöningar till tillfällig personal

b) Resekostnadsersättningar och

traktamenten ...............

c) Övriga allmänna omkostnader:

Sjukvård ...................

Tjänstelokaler och expenser...

Inventarier .................

Kursverksamhet .............

Allmän upplysning och propaganda
.....................

Diverse ...................

Kapital...................

Lån (exkl. frölån) .........

Summa utgifter

2. Inkomster

Underskott

B. Frö- och plantförsörjning .....

C. Fröplantager .................

D. Skogsvårdsgårdar

Investeringar

Drift

1. Utgifter ..

2. Inkomster

Underskott

E. Övriga fastigheter

1. Utgifter ..

2. Inkomster

Underskott

F. Oförutsedda utgifter .............

Anslag för budgetåret 1959/60
(A + B + G + D + E + F) .......

Yrkad anslagsförändring

Anslagsbehov för budgetåret
1960/61 ........................

Fastställda

stater

budgetåret

1959/60

ökning eller minskning
budgetåret 1960/61
i förhållande till

statsverkspropositionen -

fastställda

stater

5 136 600

5 940 600

571 600

-1375 600

4 736 000

4879 000

+

564 000

+

421 000

34 700

34 700

—

—

1 396 500

1 719 000

+

338 500

+

16 000

276 000

276 000

+

54 000

+

54 000

120 200

120 200

+

32 300

+

32 300

136 200

136 200

+

15 300

+

15 300

140 700

140 700

+

4 500

+

4 500

23 400

23 400

+

7 600

+

7 600

142 400

212 200

+

104 700

+

34 900

12 142 700

13482 000

+

549 300

—

790 000

6 852 5001 2 * *

8 088 500

+2 077 500

+

841500

5 290 200

5 393 500

-1 528 200

-1631500

212 300

|

_

212 300

847 000

-

210 000

563 400

1

+

73 600

980 0008

980 000

—

980 000

-

980 000

1 454100

2 217 100

—

—

1002 600

1757 600

—

—

451 500

459 500

+

101500

+

93 500

162 500

170 300

_

121 200

129 000

—

—

41300

41300

-

41300

—

41 300

350 000

350 000

+

50 000

+

50 000

7 960 000

8 000 000*

—

—

—

—

-

2 608 000

—

2 648 000

6 352 000

1 Avrundat belopp.

2 Beloppet ej direkt angivet i statsverkspropositionen.

8 I beloppet ingår 40 000 kr. av reservation från budgetåret 1958/59.

8 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 106

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1960

för anlitande av entreprenörer och teknisk expertis. Då förvaltningsbidrag
för vägpersonal i fortsättningen icke förutsattes utgå från skogsväganslaget,
bör medelsbehovet för här angivna ändamål medtas under nu ifrågavarande
utgiftspost.

På basis av skogsvårdsstyrelsernas anslagsäskanden och med ledning av
tillgängliga statistiska uppgifter beräknar ämbetsverket kostnaderna för
egentliga förmän till 2 932 400 kr., för förmansanställda instruktörer (huvudsakligen
för fortsättningsskolornas behov) till 215 600 kr. och för hantlangare
till 822 000 kr. Utgifterna för tillfälliga tjänstemän och experter beräknar
ämbetsverket till sammanlagt 510 000 kr., varav 360 000 kr. för
lärare vid fortsättningsskolor, 75 000 kr. för vägteknisk sakkunskap och
75 000 kr. för övrig tillfällig personal.

Till de sålunda redovisade direkta avlöningskostnaderna om tillhopa
4 480 000 kr. kommer kostnader för avgifter till försäkringen för allmän
tilläggspension, beräknade efter 1,9 procent å den nyssnämnda lönesumman,
vilket utgör 85 000 kr. De sammanlagda utgifterna för avlöningar in. m. till
tillfällig personal skulle alltså uppgå till 4 565 000 kr., innebärande en
minskning ^förhållande till innevarande års stater med 1 375 600 kr. Större
delen av ifrågavarande kostnader förutses bli täckta av taxeinkomster.

A. 1 b). Den ökning av personalkadern hos skogsvårdsstyrelserna, som
skogsstyrelsen ansett sig böra föreslå i anslutning till skogsvårdsutredningens
förslag, beräknar styrelsen skall medföra ökade kostnader för resor och
traktamenten under omkostnadsstaten med tillhopa 356 000 kr. Härtill kommer
en ökad kostnad, beräknad till 65 000 kr., för traktamenten åt redan
befintlig personal på grund av de fr. o. m. den 1 juli 1959 genomförda höjningarna
av traktamentsbeloppen enligt allmänna resereglementet. De totala
kostnaderna för resor och traktamenten skulle i anslutning härtill utgöra
5 300 000 kr., varav för resekostnadsersättningar 2 700 000 kr. och för
traktamenten 2 600 000 kr. Ungefär hälften av kostnadsökningen har skogsstyrelsen
beräknat skall kompenseras av stegrade inkomster, medan återstoden
såsom fallande på skogsvårdsstyrelsernas offentliga funktioner skulle
bekostas av statsmedel.

A. 1 c). Uppjusteringar föreslås i fråga om samtliga till posten övriga
allmänna omkostnader hörande delposter utom posten sjukvård, vilken upptagits
med oförändrat belopp. Uppjusteringarna sammanhänger med den
allmänna vidgning av verksamheten, som styrelsen förutsatt skall komma
till stånd. I det beräknade beloppet för tjänstelokaler och expenser ingår
100 000 kr. för anskaffande av flygbilder att utnyttjas som hjälpmedel vid
bl. a. den intensifiering av verksamheten med skogsbruksplaner, som ämbetsverket
i enlighet med skogsvårdsutredningens förslag jämväl siktat till
genom de under avlöningsanslaget föreslagna personalförstärkningarna med
lansskogvaktare för tekniska uppgifter. Att kostnadsökningen för tjänstelokaler
och expenser, trots utgiftsstegringen för flygbilder och andra ändamål,
kunnat hållas vid endast 16 000 kr. sammanhänger med att ämbetsverket
föreslagit, att utgifterna för arbetsgivarbidrag enligt sjukförsäkringslagen
och lagen om moderskapshjälp i vad rör tjänstemän avlönade från
avlöningsanslaget i fortsättningen skall i enlighet med vad som tillämpas i
fråga om hushållningssällskapen bestridas från sistnämnda anslag. Härigenom
uppkommer en besparing med 150 000 kr. under här behandlade utgiftspost
under omkostnadsanslaget.

Ökningen av inventarieposten får delvis ses mot bakgrunden av en successiv
utökning och intensifiering av skogsvårdsstyrelseverksamheten. I posten
ingår bl. a. inköp av sådana redskap m. m. som skogsvårdsstyrelserna säljer
till markägare. Inkomsterna härav redovisas under inkomsttiteln diverse,

115

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1960

som uppräknats med 48 500 kr. eller nästan samma belopp som den här berörda
utgiftsökningen.

Med hänsyn till framför allt de stegrade kostnader, som beraknas uppstå
för fortbildning av skogsvårdsstyrelsernas egen personal till följd av de
krav på olika områden, som den fortlöpande utvecklingen ställer, har styrelsen
funnit posten kursverksamhet böra uppräknas med ett belopp av
32 300 kr.

Den ökning av insatserna för allmän upplysning och propaganda, som
styrelsen liksom skogsvårdsutredningen funnit i hög grad angelägen, nödvändiggör
icke blott en förstärkning av länsskogvaktarkåren, vilken behandlats
under avlöningsanslaget, utan även en viss höjning av omkostnadsposten
avseende denna verksamhet. Ämbetsverket har stannat vid att föreslå en
uppräkning med 15 300 kr. _

De föreslagna uppräkningarna av posterna diverse, kapital och lan ar
föranledda av faktiska kostnadsökningar av automatisk natur.

De sammanlagda utgifterna för avlöningar till tillfällig personal, resekostnadsersättningar
och traktamenten samt övriga allmänna omkostnader uppgår
enligt skogsstyrelsens beräkningar till 12 692 000 kr.

A. 2. Inkomsterna av skogsvårdsstyrelsernas allmänna verksamhet under
budgetåret 1960/61 beräknar skogsstyrelsen sålunda.

Statsverks-

Fastställda

Ökning budgetåret

propositionen

stater budget-

1960/61 i förhållande till

1959

året 1959/60

statsverks-

propositionen

fast-

ställda

stater

Biträdesersättningar ...

... 6 316 600

7 399 000

1 683 400

601 000

Övrigt ...............

450 000

603 000

340 000

187 000

Kapital...............

31 000

31 000

5 000

5 000

Diverse...............

55 500

55 500

48 500

48 500

6 853 100

8 088 500

2 076 900

841 500

Summa inkomster budgetåret
1960/61 8 930 000

Den höjning av samtliga inkomstposter, som vidtagits jämfört med innevarande
års statsiffror, sammanhänger vad posterna biträdesersättningar, övrigt
och diverse angår dels med den ökning av den inkomstbringande verksamheten,
som utgör en direkt följd av de föreslagna personalförstärkningarna,
dels med en mindre uppjustering av taxegrunderna för att möta sådana
i det föregående beaktade automatiska utgiftsstegringar, vilka är av
natur att böra täckas taxevägen. Hänsyn har härjämte tagits till den ökning
av biträdesinkomsterna, som föranledes av de av styrelsen vid behandlingen
av de särskilda skogsvårdsanslagen framförda förslagen att slopa de
nuvarande bestämmelserna om uttagande av reducerad ersättning för planläggningskoslnader
och i stället — mot att full ersättning för skogsvårdsstyrelsens
arbete uttages av markägaren — inräkna planläggningskostnaden i
bidragsgivningen från anslagen.

116 Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1960

ökningen av inkomsterna under posten kapital är av automatisk natur.

Om de angivna inkomsterna å 8 930 000 kr. fråndrages de förut beräknade
utgifterna å 12 692 000 kr., återstår ett nettomedelsbehov av 3 762 000 kr.
för skogsvårdsstyrelsernas allmänna verksamhet.

B. I fråga om verksamhetsgrenen frö- och plantförsörjning förutsättes i
enlighet med vad tidigare anförts att den skall ekonomiskt frikopplas från
skogsvårdsstyrelsernas övriga verksamhet och baseras på kommersiell grund,
varvid behov av kapitaltillskott skall kunna tillgodoses från en särskilt inrättad
fond för frö- och plantanskaffning. Medelsanvisningen till frö- och
plantförsörjning med undantag av bidraget till anläggande av fröplantager
bör därför bortfalla i fortsättningen. Kostnadsbesparingen har ämbetsverket
beräknat på så sätt, att av det samlade beloppet till frö- och plantförsörjning
— eller 775 700 kr. — 563 400 kr. redovisningsmässigt ansetts falla på
oundgängliga kostnader för fröplantager, medan återstoden 212 300 kr. tillförts
plantförsörjningen att jämte överskott från denna verksamhet om
87 700 kr. reserveras för intensifierade skogsodlingsåtgärder på sämre jordbruksmark,
vilket ändamål statsmakterna förbehållit 300 000 kr. av omkostnadsmedel.

C. I den av styrelsen i medelsäskandena för innevarande budgetår upptagna
utgiftssumman för frö- och plantförsörjning ingick ett belopp av
653 000 kr. för anläggande av fröplantager. Genom den beskärning, som
statsmakterna sedermera vidtog i fråga om ämbetsverkets äskanden beträffande
frö- och plantförsörj ningen inklusive posten återbetalning av lån,
kunde verket vid fastställande av stater för skogsvårdsstyrelserna detta
budgetår endast avsätta 563 400 kr. för anläggande av fröplantager. Den utbrytning
av frö- och plantförsörjningsrörelsen från skogsvårdsstyrelsernas
omkostnadsanslag, som styrelsen enligt vad förut anförts ansett sig böra
förorda, bör på sätt framhållits i verkets yttrande över skogsvårdsutredningens
betänkande ej avse kostnaderna för fröplantager, utan dessa anläggningskostnader
bör alltjämt — såsom i nämnda yttrande anmärkts — finansieras
med statsmedel i hittillsvarande ordning.

Styrelsen har i det nyssberörda sammanhanget beräknat kostnaderna för
anläggande av fröplantager till genomsnittligt 700 000 kr. per år under de
närmast överblickbara budgetåren. På grundval av en sedermera företagen
utredning beräknar styrelsen kostnaderna för ifrågavarande ändamål nästkommande
budgetår till 637 000 kr., vilket belopp visserligen innebär en
ökning i förhållande till innevarande budgetår med 73 600 kr. men ändock
ligger under den förutnämnda beräknade årsgenomsnittskostnaden. Det äskade
beloppet avser utgifter för markförvärv och framställande av ympar
enligt uppgjorda långsiktiga planer för ordnandet av landets fröförsörjning
enligt riktlinjer, som uppdragits av samarbetsnämnden för skoglig växtförädling
och genetik.

D. I enlighet med vad förut framhållits har styrelsen förutsatt, att på
sätt skogvårdsutredningen föreslagit bidragen till byggande och utrustning

117

Kungl. Maj.is proposition nr 106 år 1960

av skogsbruksskolor icke vidare skall belasta posten skogsvårdsgårdar under
omkostnadsanslaget utan bestridas från ett särskilt för ändamalet an\isat
anslag. Över redovisningstiteln skogsvårdsgårdar skulle alltsa i fortsättningen
på utgiftssidan endast föras kostnader för gårdarnas och skolornas drift.
De väsentligaste driftkostnaderna för själva skolorna avser bränsle, lyse,
vatten, städning, byggnadsunderhåll samt tomt- och parkvård. Härtill kommer
kostnader för försäkring av byggnader samt skatter och räntekostnader.

Driftutgifterna beräknar skogsstyrelsen för nästa budgetår till 2 332 000
kr., medan inkomsterna från gårdarna uppskattas till 1 779 000 kr. I innevarande
års stater har motsvarande belopp upptagits till 2 217 100 kr. resp.

1 757 600 kr. Nettoförlusten förutses sålunda stiga från 459 500 kr. till 553 000
kr. eller med 93 500 kr. Denna nettoutgiftsstegring sammanhänger med den
utbyggnad av skogsbruksskolorna, som förutses komma till stånd och som
för med sig ökade driftkostnader av ovan angivet slag.

E. Vad gäller posten övriga fastigheter beräknas utgifter och inkomster
nästkommande budgetår kunna balansera å ett belopp av 115 300 kr.

F. För täckande av oförutsedda utgifter har under en lång följd av år
anvisats ett belopp av 350 000 kr. Med den omfattning, som verksamheten
redan nått, och de ytterligare utvidgningar av arbetsuppgifterna, som är att
förutse, bör enligt styrelsens mening anslagsbeloppet till oförutsedda utgifter
höjas. Ett skäl härutöver, som talar för en uppräkning, utgör den kostnadsstegring,
som kan beräknas uppstå redan nästkommande budgetår,
om en i dagarna träffad preliminär överenskommelse mellan ämbetsverket
och vederbörande personalorganisationer om inrättande av företagsnämnder
bos verket och skogsvårdsstyrelserna, såsom beräknat, kan vinna tilllämpning
redan på vårsidan eller fram emot sommaren år 1960. Kostnaderna
för dylika nämnder hos styrelserna kan approximativt uppskattas till omkring
20 000 kr. för budgetår, Av anförda orsaker har ämbetsverket ansett
sig böra föreslå, att posten till oförutsedda utgifter ökas med 50 000 kr. till
400 000 kr.

Det sammanlagda anslagsbehovet under skogsvårdsstyrelsernas omkostnadsanslag
beräknas av skogsstyrelsen sålunda till 5 352 000 kr. Styrelsen
har vid denna beräkning utgått från att någon reservation av nämnvärd
storleksordning icke skall föreligga å innevarande års anslag.

Bidrag till skogsvårdsstyrelserna: Byggnadsarbeten m. m. vid skogsbruksskolor.

Yrkande. Skogsstyrelsen (skr. 26/8 1959) föreslår, att under förevarande
anslagsrubrik anvisas ett reservationsanslag av 2 550 000 kr.

Motiv. I enlighet med vad 1955 års skogsvårdsutredning förordat anser
sig skogsstyrelsen böra föreslå, att bidraget till byggande och utrustning
in. m. av skogsbruksskolor utbrytes ur skogsvårdsstyrelsernas omkostnadsanslag
och uppföres såsom särskilt anslag å driftbudgeten. Anslaget i fråga
har ämbetsverket funnit böra erhålla förevarande benämning.

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1960

Beträffande grunderna för bidragsgivningen från anslaget ansluter sig
styrelsen till skogsvårdsutredningens förslag att bidrag skall utgå enligt i
huvudsak samma regler, som gäller för bidrag till byggnader och utrustning
av centrala yrkesskolor, d. v. s. med 50 procent till byggnader och 90
procent till första uppsättning av stadigvarande undervisningsmateriel. Bidrag
från anslaget bör normalt utgå i första hand till undervisningslokaler,
undervisningsmateriel och elevhem men därjämte även till för verksamhetens
bedrivande erforderliga personalbostäder. Ett bärande skäl för
att bidragsgivningen bör omfatta ej blott skollokaliteter utan jämväl i varierande
utsträckning personalbostäder utgör att skogsbruksskolorna även i
framtiden — med hänsyn till behovet av övningsskog m. m. — till skillnad
från de centrala verkstadsskolorna ofta torde bli förlagda utom tätorter och
samhällen. Anslagets användningsområde bör emellertid icke inskränkas
till att avse bara byggnadsarbeten och anskaffande av utrustning vid skogsbruksskolorna
utan från anslaget bör bidrag jämväl kunna utgå till förvärv
av fastighet (mark, byggnader och övningsområde) för anläggande av skogsbruksskola.

Skogsvårdsstyrelserna har i sina medelsframställningar för nästa budgetår
redovisat ett flertal byggnadsprojekt, vartill bidrag äskats av statsmedel.
Sålunda har större byggnadsföretag anmälts av styrelserna i Stockholms,
Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Malmöhus, Hallands, Skaraborgs,
Värmlands, Örebro, Västerbottens och Norrbottens län. Äskandena slutar
på totalt 2 931 000 kr. Även om direkt ledning ej kan hämtas av denna
siffra, utvisar den att bidragsbehovet är stort. Skogsstyrelsen har funnit
sig böra beräkna anslagsbehovet med utgångspunkt från en bidragsgivning
nästkommande budgetår enligt de ovan angivna riktlinjerna till tre nya
skogsbruksskolor samt utbyggnad av två redan befintliga skolor. Kostnaderna
för ett nytt skolbygge, inklusive inredning, utrustning och nödiga personalbostäder,
torde i dagens läge få beräknas till minst 1,4 milj. kr. I enlighet
med det anförda skulle statsbidraget per skola utgöra omkring 750 000
kr. eller för tre skolor 2 250 000 kr. Härtill kommer ett på motsvarande sätt
beräknat bidrag till komplettering av två äldre skolor med 150 000 kr. per
skola eller tillhopa 300 000 kr. Till kostnader för markförvärv har i sammanhanget
ej upptagits något belopp.

Det sammanlagda medelsbehovet anges av skogsstyrelsen sålunda till
2 550 000 kr., vilket belopp styrelsen funnit sig böra äska under förevarande
anslag.

Förberedande skogskurser. För innevarande budgetår har under denna anslagsrubrik
anvisats ett förslagsanslag av 64 300 kr.

Yrkande. Skogsstyrelsen (skr. 26/8 1959) hemställer, att anslaget höjes
med 4 800 kr. i enlighet med nedanstående beräkning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år

1960

119

Anslag

Ökning el-

1959/60

ler minsk-ning

1.

Arvode till huvudlärare ......................

31 400

+ 3 800

2.

Resekostnadsersättningar och traktamenten till

6 000

— 500

3.

Skolans driftkostnader........................

19 000

+ 1 000

4.

Annonser och diverse ........................

2 000

+ 500

+ 4 800

Motiv. Ifrågavarande utbildning bedrives fr. o. m. budgetåret 1958/59
vid en böstkurs och en vårkurs. Båda kurserna har fr. o. m. innevarande
budgetår flyttats till Kronobergs län i enlighet med förslag i medelsäskandena
föregående år (IX ht 1959 s. 366 och 367). Emellertid har den vid Vartorp
planerade skogsbruksskolan, till vilken de förberedande skogskurserna
avsågs bli förlagda, icke kommit till utförande. Kurserna kommer i stället
att innevarande år förläggas till en vid Araby i närheten av Växjö iordningställd
skogsbruksskola. Skogsstyrelsen räknar med att kurserna även
under budgetåret 1960/61 skall förläggas till Araby.

Fr. o. m. innevarande budgetår är såväl föreståndare som biträdande lärare
för denna utbildning arvodesanställda av skogsstyrelsen.

I fråga om beräkningen av de särskilda utgiftsposterna anför skogsstyrelsen
följande.

1. Arvoden till huvudlärare har beräknats efter löneklass 23 under elva
månader för föreståndaren och efter löneklass 15 under tio månader för biträdande
läraren. För den förres del innebär detta oförändrad löneställning,
medan biträdande läraren f. n. är placerad i löneklass 12. Den föreslagna
löneförbättringen ansluter till den löneplacering, som i det föregående föreslagits
för skogsvårdsstyrelsernas yrkeslärare.

2. Genom skolans belägenhet med åtföljande kortare resor för lärarpersonal
har utgifterna för resekostnadsersättningar och traktamenten beräknats
kunna sänkas med 500 kr.

3. Driftkostnaderna, innefattande lokalhyra, uppvärmning, lyse, städning,
avlöning till gårdskarl m. m., torde komma att något överstiga det nu för
ändamålet upptagna beloppet enligt de preliminära beräkningar, som föreståndaren
i samråd med skogsvårdsstyrelsen i Kronobergs län gjort.

4. På grund av ökade kostnader för kontorsmateriel beräknas en höjning
av denna post med 500 kr.

Bidrag till vissa skogsbrukskurser m. m. För innevarande budgetår har under
denna anslagsrubrik anvisats ett förslagsanslag av 2 718 000 kr. I årets
statsverksproposition (IX ht 1960 s. 295) har anslaget, som förut anförts,
upptagits med ett beräknat belopp av 3 269 000 kr.

Yrkande. Skogsstyrelsen (skr. 26/8 1959) hemställer, att anslaget
höjes med 1 267 000 kr. enligt nedanstående beräkning.

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1960

1959/60

1960/61

ökning eller

Kurser anordnade av skogs-vårdsstyrelse

A. Grundutbildning

a) första årskurser ....

b) andra årskurser ....

c) handledning vid prak-tikskeden ..........

2163 000

1 700 000

130 000

320 000

minskning

B. Vidareutbildning

a) kurser i skogsarbete

b) kurser i skogshus-hållning ............

C. Förmansutbildning

700 000

445 000

120 000 3 415 000

+1 252 000

Kurser anordnade av annan
än skogsvårdsstyrelse

A. Elevunderstöd ........

150 000

150 000

B. Driftbidrag ..........

150 000

150 000 300 000

—

Skogsstyrelsens lårarutbild-

ning....................

115 000

105 000

- 10 000

Undervisningsmateriel ____

125 000

150 000

+ 25 000

Kurser för virkesmätare....

10 000

10 000

—

Bidrag till vissa föreningar

5 000

5 000

—

2 718 000

3 985 000

1 267 000

Motiv. Skogsstyrelsen redogör inledningsvis för verksamhetens omfattning
under budgetåret 1958/59 och uttalar därvid hl. a. följande.

Antalet elevdagar vid den av skogsvårdsstyrelserna bedrivna yrkesutbildningen
för skogsarbetare och skogsbrukare har under budgetåret 1958/59

ökat med omkring 19 000 jämfört med
ca 139 000.

Verksamheten har omfattat följande

Kurstyp Kurser

Grundutbildning

Ungdomskurs .............. 56

Lärlingskurs .............. 49

Vidareutbildning i skogsarbete

Huggning .................. 20

Motorsågning .............. 219

Körning, häst .............. 30

budgetåret 1957/58 och uppgick till
kurser.

Elever

Elevdagar

Summa

elevdagar

742

43 617

632

40 253i

83 870

232

2 743

2 395

12 213

320

2 212

121

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1960

Kurstyp

Kurser

Elever

Elevdagar

Summa

elevdagar

Körning, traktor ............

2

32

192

Instruktionsverksamhet ......

. 185

1 761

2 042

20 386

Övriga kurser ..............

6

53

984

Vidareutbildning i skogshus-hållning

8 283

23

301

Beståndsanläggning ..........

5

72

462

Beståndsvård...............

. 85

1 100

3 322

Skogsmätning .............

Övriga kurser ..............

36

4

480

57

2 891

273

15 231

Förmanskurs...............

17

196

4 129

4 129

Kombinerad skriftlig och
muntlig undervisning

Arbetstekniska ämnen.....

.. . 20

207

923

15 541

Skogshushållning .........

... 167

1 750

14 618

139157

Med bidrag av medel för arbetslöshetens bekämpande, i viss mindre utsträckning
genom medgivande att överskrida anslaget till skogsbrukskurser,
har skogsvårdsstyrelserna vid sidan av den ordinarie kursverksamheten genomfört
kurser för arbetslösa om sammanlagt ca 59 000 elevdagar. Verk -

samheten har haft följande omfattning.
Kurstyp Kurser

Kurs i skogsarbete ................ 140

Ungdomskurser.................... 12

Elever

2113

173

Elevdagar

47 140
12 397

Med bidrag från anslaget till skogsbrukskurser har företag och övriga
andra kursanordnare under budgetåret 1958/59 anodnat sju ungdomskurser
och tre lärlingskurser med tillsammans ca 8 500 elevdagar samt 70 kurser
för skogsarbetare och skogsförmän om en halv—sex veckor med tillsammans
9 000 elevdagar. Totala antalet elevdagar vid denna verksamhet uppgick
sålunda till ca 17 500. ... .

För att fullständiga bilden av skogsvårdsstyrelsernas undervisningsverksamhet
får skogsstyrelsen, ehuru undervisningen i denna del ej finansieras
i förevarande ordning, omnämna att styrelserna under det gångna året medverkat
vid skogsundervisningen i ca 40 kurser anordnade vid lantbruksundervisningsanstalter
samt under budgetåret 1958/59 vid 223 kurser med
114 000 elevdagar vid skoglig undervisning inom fortsättningsskolan och enhetsskolan.
Dessutom har skogsvårdsstyrelsepersonal meddelat skoglig yrkesorientering
i folk- och enhetsskola för ca 8 000 pojkar.

Till den av skogsvårdsstyrelserna omhänderhavda yrkesutbildningen har
styrelserna för budgetåret 1960/61 äskat i runt tal 4 000 000 kr. avseende en
till 253 000 elevdagar utökad verksamhet. På grundval av nämnda äskande
och med iakttagande av de av skogsstyrelsen uppdragna riktlinjerna för den
skogliga yrkesutbildningsverksamhetens fortsatta utbyggnad föreslår äm 1

Gäller endast skolskeden. För praktikskedena tillkommer sammanlagt 55 000 elevdagar.

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1960

betsverket, att det till grund för kostnadsberäkningarna liggande antalet
elevdagar begränsas till 207 000 med följande fördelning på de skilda utbild -

ningsgrenarna.

A. Grundutbildning

a) första årskurser (inkl. lärlingskurser) .......... 120 000 elevdagar

b) andra årskurser .............................. 10 000 »

B. Vidareutbildning

a) kurser i skogsarbete .......................... 35 000 »

b) kurser i skogshushållning...................... 35 000 »

C. Förmanskurser ............................ 7 000 »

Summa 207 000 elevdagar

Beträffande grundutbildningen anför styrelsen följande.

De överläggningar, som ägt rum mellan skogsstyrelsen och skogsvårdsstyrelserna
angående grundutbildningens bedrivande och vilka bl. a. haft
till syfte att söka ernå en enhetligare utformning av denna utbildning, har
satt tydliga spår i styrelsernas äskanden för budgetåret 1960/61. I dessa
föreslås 86 grundutbildningskurser, varav 60 med en uppläggning, som i
stora drag överensstämmer med den första årskurs, för vilken riktlinjer utarbetats
av skogsstyrelsen. Övriga 26 föreslagna kurser utgöres av ungdomskurser,
av vilka 14 planerats uppdelade på två skolskeden. Antalet elever
vid dessa kurser har skogsvårdsstyrelserna beräknat till 1 200 och antalet
elevdagar till 122 000. Skogsstyrelsen har för sin del ansett sig böra
räkna med totalt ca 75 kurser med 1 050 elever och 120 000 elevdagar, varvid
förutsatts att allmänbildande ämnen kommer att erhålla större utrymme
på schemat än som nu är fallet, vilket medför någon förlängning av kurserna.

\iss försöksverksamhet med s. k. andra årskurs har skogsstyrelsen ansett
böra komma till stånd. Ämbetsverket har beräknat antalet kurser till
tio med sammanlagt ungefär 150 elever och ca 10 000 elevdagar.

Under de senaste åren har från kommunalt håll visats stort intresse för
skoglig ungdomsutbildning. Genom frivilliga kurser har kommunerna önskat
förbereda yrkesundervisningen i enhetsskolan. Flera länsskolnämnder har
ställt sig positiva till anordnande av sådana kurser. I samband med den
minskade sysselsättningen under budgetåret 1958/59 har även länsarbetsnämnderna
uttalat sig för en utökning av den skogliga yrkesutbildningen
för ungdom i avsikt att lätta trycket på arbetsmarknaden. På grund av
skogsvårdsstyrelsernas begränsade ekonomiska resurser har det dock icke
varit möjligt att i nämnvärd utsträckning tillmötesgå lokala initiativtagares
önskan om dylika skogliga kurser. F. n. pågår underhandlingar med arbetsmarknadsstyrelsen
angående möjligheterna att under innevarande budgetår
för sådan kursverksamhet hos skogsvårdsstyrelserna erhålla bidrag
från anslaget till arbetslöshetens bekämpande. Utöver den för året planerade

123

Kungl. Mcij.ts proposition nr 106 år 1960

kursverksamheten skulle därigenom kunna anordnas grundutbildningskurser,
som påkallats av kommuner eller andra av ovan angivna skäl. I princip
synes emellertid hållande av kurser av här ifrågavarande slag få anses
innebära en utökning av skogsvårdsstyrelsernas ordinarie uppgifter, varför
bidrag härtill rätteligen borde få utgå från anslaget till skogsbrukskurser.
Av denna anledning synes förutsättningar böra skapas för att anslaget till
skogsbrukskurser skall få av skogsstyrelsen överskridas dels för kurser avsedda
som övergång till enhetsskola, dels för kurser föranledda av arbetsmarknadsskäl.
Begränsad tillgång på utbildade yrkeslärare och undervisningslokaler
torde inskränka ifrågavarande verksamhet till ett tjugotal
grundkurser för hela landet. Kostnaden för löner till lärarpersonal liksom
driftkostnader för skollokaler vid här avsedda kurser synes böra belasta
kursanslaget (7 § under punkterna 1 b) och 4 kungörelsen 1958: 247). Ämbetsverket
utgår från att det skall åvila verket att för varje särskild kurs
inhämta Kungl. Maj :ts tillstånd till anslagsöverskridande.

I fråga om vidareutbildningen har skogsvårdsstyrelserna föreslagit en
avsevärd ökning av verksamheten. Antalet elevdagar vid skogsarbetarkurser
har beräknats till 65 000 och vid skogshushållningskurser till 50 000.
Budgetåret 1958/59 uppgick antalet elevdagar vid ifrågavarande kurser till
21 000 resp. 30 000. Skogsstyrelsen anser, att vidareutbildningen bör ökas
till 35 000 elevdagar för arbetstekniska kurser och 35 000 elevdagar för
skogshushållningskurser.

Vad slutligen beträffar förmansutbildningen har skogsvårdsstyrelserna
uppgivit sig önska anordna, förutom ett tiotal kortare kurser, sex kurser avseende
grundläggande förmansutbildning. Sammanlagda antalet elevdagar
beräknas till 9 000. Skogsstyrelsen har ansett, att nämnda förslag bör reduceras
till att omfatta omkring 7 000 elevdagar.

I fråga om beräkningen av förut angivna särskilda utgiftsposter anför
styrelsen följande.

1. Den av styrelsen föreslagna utökningen av verksamheten fordrar uppräkning
av anslagsposten med 852 000 kr. Kostnadsberäkningen har gjorts
med ledning av erfarenhetstal från föregående års verksamhet med jämkningar
för vissa kostnadsändringar.

I ämbetsverkets petitaskrivelse föregående år framhölls, att en höjning
av elevunderstödet från fem till sex kr. per dag kunde synas motiverad med
hänsyn till inträffade kostnadsstegringar. Något yrkande om uppräkning
framfördes dock ej. Ytterligare kostnadsstegringar under det senaste året
gör emellertid att kravet på en höjning skärpts. Efter överläggningar med
arbetsmarknadsstyrelsen och lantbruksstyrelsen föreslår styrelsen, att elevunderstödet
höjes från fem till sju kr., vilket beräknas medföra en kostnadsstegring
av i runt tal 400 000 kr.

Den föreslagna utökningen av undervisningen i allmänbildande ämnen vid
skogsyrkeskurserna för med sig att speciallärare, i huvudsak lärare från
folk- eller enhetsskola, behöver anlitas i större utsträckning än tidigare.
Ersättning till lärarna måste som regel utgå enligt den s. k. timlärarkungö -

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1960

relsen. Bestämmelserna i kungörelsen 1958:247 medger emellertid statsbidrag
till skogsvårdsstyrelserna för arvode till timlärare med högst 14 kr.
per timme. Ämbetsverket föreslår, att nämnda bestämmelser ändras därhän,
att statsbidrag i här avsedda fall må beräknas enligt timlärarkungörelsen.
Den med ändringen i ersättningsgrunderna följande kostnadsökningen
inrymmes i den föreslagna uppräkningen av anslagsposten.

I anslutning till förslaget om höjning av elevunderstödet föreslår styrelsen
efter samråd med arbetsmarknadsstyrelsen och lantbruksstyrelsen, att ersättningen
för förlorad arbetstid höjes från högst 15 kr. till högst 17 kr. per dag
för kursdeltagare med försörjningsplikt. För deltagare utan försörjningsplikt
ifrågasättes däremot icke någon höjning av det nuvarande ersättningsbeloppet
tio kr. per dag. Högstbeloppen torde böra utnyttjas i huvudsak
för ersättning till deltagare i arbetslöshetskurser. Genom höjningen
kommer ersättningen i paritet med den som utgår vid arbetslöshetskurser
inom andra områden. För den ordinarie kursverksamheten avser ämbetsverket
att i samband med att den föreslagna ändringen genomföres utfärda
skärpta bestämmelser i fråga om prövningen av bidragsbehovet, varför höjningen
av ersättningsbeloppet ej skall behöva medföra någon merbelastning
av anslaget.

2. Styrelsen föreslår för ifrågavarande ändamål oförändrat belopp.

3. Anlitande av speciallärare i arbets- och maskintekniska ämnen samt
anordnande av särskild pedagogkurs för skogsskolepersonal beräknas medföra
en kostnadsökning med 12 000 kr. Genom att lönekostnaderna för konsulenten
i pedagogik överförts till skogsstyrelsens avlöningsanslag kan posten
dook sänkas med i runt tal 10 000 kr.

4. För att möjliggöra ökade inköp av materiel för komplettering av skogsbruksskolornas
materielutrustningar samt framställning av speciell undervisningsmateriel
erfordras en mindre höjning av anslagsposten. Utarbetande
av utförligare kursplaner fordrar likaledes viss anslagsuppräkning.
Skogsstyrelsen föreslår, att anslagsposten höjes med 25 000 kr.

5 och 6. Styrelsen föreslår, att för dessa ändamål skall anvisas oförändrade
belopp.

XIII. Departementschefen

Inledning. Skogens betydelse för samhällsekonomin framstår såsom uppenbar-
Värdet av skogsbrukets och skogsindustriernas totala produktion kan
för år 1959 uppskattas till 5 100 miljoner kronor. Samma år uppgick exportvärdet
av skogsindustriprodukter till 3 758 miljoner kronor. Härav framgår
att det är i hög grad angeläget att skogarnas produktionsförmåga utnyttjas
effekti\t, sa att förutsättningar skapas för en ytterligare utvidgning
av landets skogsbruk och därmed också av de industrier, som är beroende
av skogen för sin råvaruförsörjning. Det är sålunda önskvärt att från
bland annat skogsägarnas sida väsentliga insatser göres i form av skogs -

125

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1960

vårdsåtgärder, skogsvägbyggnad, skoglig utbildning, m. m. Vidare bör avkastningen
från skogarna till fullo nyttiggöras, bland annat genom tillvaratagande
av även de klenare virkessortimenten.

En utbyggnad och förbättring av skogsvägnätet är av största betydelse
för möjligheterna att effektivare utnyttja befintliga skogstillgångar och således
vidga den skogsindustriella råvarubasen. Den statliga bidragsgivningen
till skogsvägbyggandet har ökat avsevärt på senare år. År 1957 höjdes ifrågavarande
riksstatanslag från 2 500 000 kronor till 7 500 000 kronor för att
påföljande år uppräknas med ytterligare 200 000 kronor. Erinras må att år
1959 ett tilläggsstatanslag av 5 000 000 kronor anvisades till vissa vägbyggnader
å enskilda och statliga skogar utöver ordinarie anslag å 7 700 000 kronor.
Under de senaste budgetåren har dessutom omfattande skogsvägbyggnader
kommit till stånd med anlitande av beredskapsmedel. 1 syfte att främja
de skogliga produktions- och transportförhållandena i de fyra nordligaste
länen har Kungl. Maj:t i proposition nr 62 till innevarande års riksdag angående
vissa norrlandsfrågor föreslagit, att medelsanvisningen under anslaget
till åtgärder för ökad skogsproduktion i Norrland för nästa budgetår
höjes med 300 000 kronor till 2 000 000 kronor.

Utbyggandet av skogsvägnätet är en fråga som i första hand rör skogsägarna
själva men också är av stor vikt för skogsindustrierna. Det föreligger
emellertid jämväl från det allmännas sida ett betydande intresse av
att förbättringar av de skogliga transportförhållandena kommer till stånd.

För att möjliggöra en fortsatt utbyggnad av skogsindustrin i vårt land
på grundvalen av en tryggad försörjning med råvara är det av väsentlig betydelse
att skogarnas produktionsförmåga höjes genom skogsvårdande åtgärder.
De uppgifter som härvidlag åvilar skogsstyrelsen och skogsvårdsstyrelserna
i fråga om de ej statliga skogarna är ansvarsfulla. Bland annat
torde behovet av starkt intensifierade återväxtåtgärder komma att ställa ökade
krav på styrelsernas medverkan vid planläggningen och genomförandet av
åtgärdsprogrammen. Det är av vikt att styrelserna vid sin tillämpning av
skogsvårdslagen och övriga ifrågakommande författningar eftersträvar att
åstadkomma största möjliga effektivitet inom skogsvården.

Likaledes av betydelse för en åsyftad, utökad skogsvård är att landets försörjning
med skogsfrö och skogsplantor blir lämpligt ordnad. Vidare synes
det vara angeläget att verksamheten med upprättande av skogsbruksplaner
intensifieras. För den enskilde skogsägaren torde nämligen skogsbruksplanen
utgöra ett synnerligen värdefullt hjälpmedel vid den ekonomiska planläggningen
av skogsbruket på kort och lång sikt inom fastigheten i fråga.

Med hänsyn till de stora krav på yrkesskicklighet, som i det moderna skogsbruket
måste ställas på inom näringsgrenen sysselsatta, är det nödvändigt
att yrkesutbildningen samt upplysnings- och rådgivningsverksamheten på
det skogliga området utbygges och förbättras. Det är sålunda angeläget, att
skogsstyrelsens och skogsvårdsstyrelsernas resurser på hithörande område
utökas.

Den utveckling vilken under senare år ägt rum och som kan förväntas in -

126

Kungl. Maj. ts proposition nr 106 år 1960

om det enskilda skogsbruket bör föranleda förstärkning av skogsvårdsstyrelseorganisationen.
Med utgångspunkt från 1955 års skogsvårdsutrednings
betänkande kommer jag att i det följande framlägga mina förslag till vissa
ändringar beträffande sagda organisation samt vissa riktlinjer för såväl
denna organisations som skogsstyrelsens verksamhet.

En av grundtankarna i förenämnda betänkande är att det enskilda skogsbruket
i princip skall svara för sina skogsvårdskostnader. I enlighet härmed
föreslår utredningen, att skogsvårdsstyrelsernas taxa bör bygga på de reella
kostnaderna och att styrelsernas frö- och plantproduktion bör bedrivas affärsmässigt.
Härigenom avses skogsägarnas självverksamhet komma att stimuleras
samt förutsättningarna för samverkan i skogsbruksområden, privat
plantskoledrift m. m. förbättras. Det statliga stödet till det enskilda skogsbruket
bör enligt utredningen omfatta dels anslag till den del av skogsvårdsstyrelsernas
verksamhet som är av offentlig natur, dels bidrag och lån till skogsägare
från särskilda anslag och lånefonder.

För egen del biträder jag ifrågavarande grundläggande principer för finansieringen
av skogsvårdsarbetet å de enskilda skogarna. Vad gäller storleken
av det statliga stödet torde få erinras om att de i riksstaten för innevarande
budgetår upptagna anslagen till skilda utgiftsändamål vid skogsvårdsstyrelserna
och till vissa andra skogliga åtgärder, vari styrelserna direkt
eller indirekt medverkar, uppgår till närmare 37 000 000 kronor. Vidare
har innevarande år av prisutjämningsavgifter avsatts ett belopp av 650 000
kronor att användas för bestridande av kostnaderna för genomförande av en
återväxttaxering, som är avsedd att ge upplysningar bland annat om tillståndet
hos det senaste decenniets återväxter och om resultatet av skilda föryngringsmetoder.
I samband härmed vill jag anmäla att jag avser senare
denna dag föreslå, att 500 000 kronor skall anvisas till förstärkning av lånefonden
för insamling av skogsfrö. Å andra sidan har till statsverket inflytande
skogsvårdsavgifter uppgått till betydande belopp. För innevarande
budgetår beräknas inkomsterna härav till 12 600 000 kronor.

Den av skogsstyrelsen aktualiserade frågan att taga i anspråk andra medel
än sådana som anvisats över statsbudgeten för bidragsgivning till vissa
åtgärder för återuppbyggnad av skogsbeståndet torde böra slutligt avgöras
i annat sammanhang. De av styrelsen åsyftade tillgångarna i skogsvårdsfonden
är numera disponerade för annat ändamål.

Frågan om införande av ett system med obligatoriska skogskulturavgifter
har ingående dryftats av skogsvårdsutredningen. Utredningen har emellertid
avvisat ifrågavarande tanke främst under åberopande av att ett system
med obligatoriska avgifter kunde sägas i viss mån strida mot den för svensk
skogspolitik grundläggande principen om skogsägarnas fostran till ökad
ansvarskänsla för skogsproduktionen. Som framgått av den tidigare redogörelsen
har frågan om obligatoriska avsättningar inom det enskilda skogsbruket
till skogsvårdande åtgärder i anledning av väckta motioner varit före -

Kunc/l. Maj:ts proposition nr 106 år 1960

127

mål för prövning av 1959 års riksdag. Det i motionerna framförda förslaget
angående lagstiftning om obligatoriska skogskulturavgifter, vilket delvis
grundade sig på sysselsättningspolitiska överväganden, föranledde emellertid
ingen riksdagens åtgärd med hänsyn till att frågan var föremål för Kungl.
Maj :ts övervägande.

Enligt min mening bör under normala tider medel kunna fonderas för att
skapa ekonomisk grundval för skogsvårdsverksamheten under sämre tider.
Dylik fondering bör emellertid även i fortsättningen bygga på frivillighet
och ske med utnyttjande av redan nu förefintliga fonderingsmöjligheter
som insättningar på skogskonton och på särskilda konton inom föreningsrörelsen
samt avsättningar till investeringsfonder för konjunkturutjämning.

Med anledning av det av skogsstyrelsen i dess remissyttrande framförda
förslaget om revidering av bestämmelserna rörande skogskonto får jag erinra
om att systemet med insättning å skogskonto avser att under förhållandevis
gynnsamma villkor möjliggöra en utjämning i beskattningshänseende
av ackumulerad inkomst av skogsbruk. Det torde därför inte kunna
ifrågakomma vare sig att ändra det årliga lägsta insättningsbeloppet — för
närvarande 2 000 kronor — eller att rörande användningen av de å skogskonto
insatta medlen ensidigt uppställa några speciella regler.

Skogsvårdsstyrelsernas verksamhet. Skogsvårdsstyrelserna har hittills i
stort sett bedrivit sitt arbete var och en efter de linjer och i de former, som
vederbörande styrelse ansett lämpliga och ändamålsenliga. Detta har, såsom
redan 1944 års skogsvårdsstyrelseutredning på sin tid framhöll, medfört att
såväl den allmänna inriktningen av styrelsernas verksamhet som de i densamma
tillämpade arbetsmetoderna växlat avsevärt mellan skilda styrelser.
Den av nyssnämnda utredning verkställda undersökningen av åtgärdsbehovet
å de enskilda skogarna — det s. k. normalprogrammet •— torde emellertid
i viss mån ha normerat skogsvårdsstyrelsearbetet. I denna riktning
har även verkat de anvisningar, som skogsstyrelsen lämnat för skogsvårdsstyrelsernas
administrativa och kamerala verksamhet samt för deras uppgifter
med den skogliga yrkesutbildningen, frö- och plantförsörjningen m. m.
Det bör vara en angelägen uppgift för skogsstyrelsen att tillse att den angivna
utvecklingen fullföljes. Ej minst gäller detta i fråga om organisationen
för fältarbetet.

1955 års skogsvårdsutredning har vid behandlingen av frågan om skogsvårdsstyrelsernas
framlida arbetsuppgifter lämnat en redogörelse för hur
utredningen bedömt utvecklingen fram till ungefär år 1968. Enligt utredningen
skulle berörda organs arbete komma att öka inom bland annat grenarna
kursverksamhet, annan upplysning och propaganda, skogsvägbyggnad
samt skogsindelning och skogsuppskattning. Det skulle däremot komma
att vara oförändrat inom grenarna återväxlåtgärder, skogsdikning och övervakande
av skogslagarnas efterlevnad samt minska inom grenen beslåndsvård
och avverkning.

För att det skall bli möjligt att verkställa aktuella anslagsberäkningar uti -

128

Kungi. Maj:ts proposition nr 106 år 1960

från den i föregående avsnitt föreslagna grundprincipen, att staten bör bekosta
den del av skogsvårdsstyrelsernas verksamhet som är av offentlig
natur, erfordras emellertid, att ställning tages till hur stor omfattningen
bör vara av den förrättningsverksamhet, för vilken det ekonomiska ansvaret
skall åvila staten. Nämnda verksamhet torde i vart fall under de närmaste
åren komma att ha ett relativt oförändrat omfång om därvid bortses från
den ökning som följer av en fortsatt utbyggnad av yrkesutbildningen. För
nästa budgetår har jag efter bedömning av föreliggande statistik rörande
skogsvårdsstyrelsernas förrättningsverksamhet och med beaktande av de
förändringar i verksamhetens inriktning och omfattning, vilka kan förväntas
vid genomförande av mina i förevarande sammanhang framlagda förslag,
funnit mig böra räkna med att den ej taxebelagda verksamheten bör omfatta
83 000 dagar, varav cirka 30 000 dagar yrkesutbildning och kursverksamhet.

I skogsvårdsstyrelsernas taxebelagda verksamhet torde en viss förskjutning
kunna förväntas bland annat till följd av tillkomsten av ytterligare
skogsbruksområden — vilken utveckling är i hög grad önskvärd — ävensom
på grund av en successivt ökande självverksamhet bland skogsägarna.

Utredningsförslaget att skogsvårdsstyrelsernas verksamhet med allmän
upplysning och personlig rådgivning i skogsvårdsfrågor
bör intensifieras samt att rådgivningsförrättningar, som kommer
till stånd på skogsvårdsstyrelses initiativ, bör vara kostnadsfria, vill jag uttala
min anslutning till. Däremot bör ersättning uttagas för sådan rådgivning,
som sker på förfrågan av enskilda eller sammanslutningar. Vid mina
nyss angivna beräkningar har jag utgått från att cirka 6 000 ej taxebelagda
förrättningsdagar skall disponeras för styrelsernas rådgivningsarbete på eget
initiativ. Sagda tal motsvarar i det närmaste hela antalet år 1958 redovisade
dagar inom verksamhetsgrenen.

Vad gäller inriktningen av skogsvårdsstyrelsernas upplysnings- och rådgivningsverksamhet
vill jag framhålla den stora betydelsen av att såväl den
skogliga forskningens som den praktiska erfarenhetens rön genom nämnda
verksamhet blir kända för skogsägarna och nyttiggjorda i skogsbruket.
Bland annat genom vidgat samarbete mellan skogsstyrelsen och de skogliga
forskningsorganen bör förutsättningar skapas för att skogsvårdsstyrelsernas
tjänstemän i ökad utsträckning skall kunna kontinuerligt erhålla den
information och vidareutbildning som erfordras för att största möjliga effekt
skall nås i upplysnings- och rådgivningsarbetet.

Den av skogsvårdsstyrelserna bedrivna verksamheten med skoglig yrkesutbildning
har ökat kraftigt på senare tid. Såsom mått på verksamhetens
expansion må nämnas, att antalet elevdagar stigit med sammanlagt
32 000 under de två senaste budgetåren och att antalet för innevarande
budgetår beräknas komma att uppgå till 170 000. År 1950 var motsvarande
tal 12 500. Antalet elevdagar hänförliga till de i vissa grundutbildningskurser
ingående praktikskedena har för nu löpande budgetår beräknats
till 65 000.

129

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1960

Den snabba rationalisering som pågår inom skogsbruket ställer allt större
fordringar på yrkeskunnighet hos de inom skogsbruket sysselsatta, såväl
enskilda skogsägare som skogsarbetare. Även ur arbetarskyddssynpunkt är
det av vikt att yrkeskunnigheten ökar. För den fortsatta utvecklingen och
rationaliseringen av skogsbruket fordras vidare en planmässig och omsorgsfull
arbetskraftsrekrytering, bland annat baserad på yrkesorientering
och utbildning. Det synes mig mycket angeläget, att en successiv utbyggnad
sker av sistnämnda båda grenar i skogsvårdsstyrelsernas verksamhet. I fråga
om yrkesutbildningens utformning vill jag ansluta mig till skogsvårdsutredningens
uttalande, att sådan fasthet i organisatoriskt och innehållsmässigt
avseende bör eftersträvas att utbildningen i fråga får karaktären av skoglig
yrkesskola.

Fortlöpande har nya erfarenheter vunnits i fråga om lämpligaste inriktning
och omfattning av de kurser, som innefattas i den skogliga yrkesutbildningen.
Denna kan emellertid enligt min mening ännu ej anses ha funnit
en slutgiltig form. Jag är därför inte beredd att framlägga förslag om
några bindande eller detaljerade normer i detta avseende. De närmast kommande
årens utveckling och erfarenheter bör avvaktas. Skogsstyrelsen bör
emellertid tillse, att undervisningsformerna inom de olika länen blir i stort
sett likartade och likvärdiga. Över huvud har skogsstyrelsen en viktig uppgift
att fylla i den fortsatta verksamheten för intensifiering och utbyggnad
av den skogliga yrkesutbildningen.

Med hänsyn till de höga driftkostnaderna samt byggnads- och utrustningsutgifterna
för en modern skogsbruksskola bör till grund för de fortsatta investeringarna
i skolor av dylikt slag ligga en för hela skogsvårdsstyrelseorganisationen
gällande långsiktig plan. Vid upprättandet av denna bör
skogsstyrelsen beakta alla möjligheter att genom exempelvis samverkan
mellan skilda skogsvårdsstyrelser och fullt utnyttjande av redan befintliga
skolanläggningar hålla nere byggnadsbehovet. Jag förutsätter, att skogsstyrelsen
i byggnadstekniska och liknande frågor även i fortsättningen samråder
med byggnadsstyrelsen samt i övrigt i erforderlig omfattning med
bland annat lantbruksstyrelsen. Till frågorna om personalbehovet i undervisningsverksamheten
samt om finansieringen av skogsvårdsstyrelsernas skogsbruksskolor
återkommer jag i det följande.

Den av skogsstyrelsen för närvarande bedrivna lärar- och instruktörsutbildningen
synes lämpligt utformad och utbildningskapaciteten torde svara
mot föreliggande behov av lärare och instruktörer.

Samtidigt med att insatserna för återväxtåtgärder i olika former ökar
kommer behovet av skogsfrö och skogsplantor att högst avsevärt
stiga. Såsom utredningen framhållit är det därför önskvärt med en utvidgning
av den enskilda företagsamheten på frö- och plantproduktionens
område. För att en sådan utvidgning skall komma till stånd torde i dagens
läge erfordras ett visst stöd från statens sida. 1 enlighet med förslag, som
chefen för handelsdepartementet framlagt i årets statsverksproposition vid
behandlingen av det under tionde huvudtiteln upptagna anslaget Bidrag till

9 Ttihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 106

130

Kungl. Maj. ts proposition nr 106 år 1960

företagareföreningar m. fl., kan bland andra skogliga handelsplantskolor
komma i fråga för kreditstöd genom nämnda föreningar. Då ett liknande
kreditgarantistöd torde vara påkallat även för att få till stånd mindre skogsplantskolor,
huvudsakligen sådana som är avsedda att drivas i kombination
med jord- eller skogsbruk, föreslår jag att statlig lånegaranti försöksvis införes
för lån, som av enskild jordbrukare eller skogsägare upptages på allmänna
marknaden för att finansiera investeringar i dylika skogsplantskolor.
De utgiftsändamål som därigenom bör kunna stödjas är erforderlig
markbearbetning, anskaffande av maskiner samt frö- och plantmaterial
ävensom uppförande av maskin- och redskapshus samt lagringslokal. Inköp
av mark torde ej böra stödjas utöver vad som kan ske på grundval av kungörelsen
1948: 342 angående statligt stöd till jordbrukets yttre och inre rationalisering
m. m. Nu ifrågakommande kreditgarantier bör avse lån med
en längsta amorteringstid av tio år. Garanti må kunna beviljas för det belopp,
som anses oundgängligen erforderligt för genomförande av investeringen,
dock högst 20 000 kronor. För den statliga garantin bör fordras sådan
säkerhet, inteckning i vederbörande fastighet eller av annat slag, som
kan anses tillfredsställande ur det allmännas sjmpunkt. Garanti bör inte beviljas
för lån, som kan erhållas såsom bottenlån, och ej heller utan att
skogsvårdsstyrelsen i länet tillstyrkt investeringen. Garantibeviljande myndighet
bör, i vart fall tills vidare, vara skogsstyrelsen. Utöver här nämnda
villkor bör för verksamheten gälla vad Kungl. Maj.-t eller, efter Kungl.
Maj :ts bemyndigande, skogsstyrelsen därom beslutar. Det torde få ankomma
på Kungl. Maj :t att, därest riksdagen inte har något att invända mot
införande av den här föreslagna stödformen, utfärda författningsbestämmelser
i ämnet bland annat beträffande kontrollen. För berörda lånegarantier
synes för nästa budgetår böra fastställas en garantiram av 1 000 000
kronor.

Utredningens förslag att skogsvårdsstyrelsernas frö- och plantproduktion
bör drivas affärsmässigt i form av en från den övriga verksamheten skild
rörelse ansluter jag mig till. Däremot kan jag inte biträda förslaget att staten
genom en särskild lånefond skall ställa erforderligt kapital till skogsvårdsstyrelsernas
förfogande för investering i och drift av plantskolor samt
för fröinsamling m. m. Vad gäller plantskoleverksamheten bör i stället, såsom
statskontoret framhållit, skogsvårdsstvrelserna liksom hittills efter
framställning till Kungl. Maj:t i varje särskilt fall kunna medgivas rätt att
upptaga lån på den allmänna kreditmarknaden. Likaså bör alltjämt lånei
onden för insamling av skogsfrö bibehållas såsom stöd för finansieringen
av skogsvårdsstyrelsernas fröinsamling. Dock bör lån som utlämnas efter
den 1 juli 1960 förräntas enligt den för statens utlåningsfonder gällande
normalräntan. Det torde få ankomma på skogsstyrelsen att i övrigt fastställa
riktlinjer för hur skogsvårdsstyrelsernas verksamhet med frö- och
plantproduktion skall bedrivas tekniskt och ekonomiskt.

I förevarande sammanhang får jag anmäla, att jag har för avsikt att inom

131

Kungl. Maj. ts proposition nr 106 år 1960

kort föreslå Kungl. Maj:t att uppdraga åt skogsstyrelsen att verkställa utredning
i fråga om kvalitetskontroll av skogsfrö och skogsplantor.

Att såsom i betänkandet förordas skogsvårdsstyrelserna skall intensifiera
sitt arbete med regional skogsvägplanering och med upprättande
av skogsbruksplaner vill jag tillstyrka. Dessa båda slag
av uppgifter bör enligt min mening i fortsättningen ägnas betydligt mera
intresse och arbetskraft än vad nu är fallet, dock utan att förfarandet göres
alltför omständligt. De företagsekonomiska och samhällsekonomiska vinster
som på så sätt kan erhållas är uppenbara. I syfte att förstärka styrelsernas
kapacitet för skogstekniska uppgifter bör vissa omdispositioner ske inom
nuvarande personalram.

Såsom redan antytts har skogsstyrelsen en viktig uppgift att fylla såsom
ledande och samordnande organ för det intensifierade arbetet inom åtskilliga
av skogsvårdsstyrelsernas verksamhetsgrenar. Å andra sidan bör från
skogsstyrelsen kunna delegeras ett flertal arbetsuppgifter till de regionala
styrelserna. Sålunda förordar jag, att bidrags- och lånegivningen — i den
mån den ej redan reglerats genom nu gällande författningar — fortsättningsvis
anförtros skogsvårdsstyrelserna, sedan dessa omorganiserats på det
sätt jag ämnar föreslå i efterföljande avsnitt. Styrelserna skall vid behandlingen
av ansökningar om lån och bidrag tillämpa de anvisningar, som skogsstyrelsen
meddelar i anslutning till gällande författningar. Därest riksdagen
biträder angivna förslag om delegering av uppgifter till skogsvårdsstyrelserna,
torde Kungl. Maj :t få vidtaga erforderliga ändringar i bidrags- och lånebestämmelserna.
Därvid torde samtidigt en formell överarbetning få göras
för att i redaktionellt avseende förenkla författningarna på området. I övrigt
bör eftersträvas att så långt det befinnes ändamålsenligt överflytta
handläggningen och prövningen av ärenden av huvudsakligen skogsekonoinisk
och skogsteknisk karaktär från det centrala organet till de regionala.
Skogsstyrelsen bör efter verkställda undersökningar till Kungl. Maj :t redovisa,
vilka åtgärder som härutinnan vidtagits eller som anses böra genomföras,
i förekommande fall efter beslut av Kungl. Maj :t.

Skogsvårdsstyrelseorganisationen. Sedan skogsvårdsstyrelserna år 1946 erhöll
sin nuvarande organisationsform har delvis mycket genomgripande
förändringar skett i fråga om såväl arten som omfattningen av styrelsernas
arbetsuppgifter. Den skogliga yrkesutbildningen ställer exempelvis helt
andra krav på styrelsernas medverkan och personalens kvalifikationer än
som förutsattes vid 1946 års omorganisation. Verksamheten med skogsodling
samt frö- och plantförsörjning har likaså tillfört styrelserna arbetsuppgifter
av organisatorisk, ekonomisk och annan art av tidigare inte förutsedd omfattning.
Till följd av lagstiftningsåtgärder på ej blott skogsbrukets utan
även jordbrukets och andra områden har styrelserna vidare ställts inför
delvis nya problem. Samtidigt har andra frågor kommit att träda i bakgrunden.
De anförda omständigheterna gör, att en omprövning av skogsvårdsstyrelsernas
organisation och arbetsformer i syfte att effektivisera och rationalisera
deras verksamhet synes i hög grad påkallad.

ft-f- B i hd ii g till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 106

132

Kiingl. Maj.ts proposition nr 106 år 1960

Vid ställningstagandet till organisationsfrågorna måste beaktas, att skogsvårdsstyrelsernas
verksamhet beröres av den pågående utredningen rörande
yrkesutbildningens centrala ledning. I årets statsverksproposition har jag
anmält min avsikt att senare begära Kungl. Maj :ts bemyndigande att tillkalla
sakkunniga för att verkställa en allmän översyn av den statliga och statsunderstödda
organisationen inom hela det område som rör jordbrukets och
skogsbrukets rationalisering samt därmed sammanhängande frågor. Denna
utredning bör bland annat behandla organisatoriska spörsmål angående
skogsvårdsstyrelserna.

Jag har emellertid funnit det vara av sådan vikt att styrelsernas organisation
och verksamhet så snart som möjligt effektiviseras, att jag redan nu
anser mig böra framlägga förslag i ämnet. Vid förslagens utformande bär
jag eftersträvat, att organisationsändringarna inte skall hindra ett genomförande
av de resultat, vartill nämnda utredningar kan leda.

Jag torde härefter få övergå till att behandla de utredningsförslag rörande
skogsvårdsstyrelsernas organisation in. m., för vilka utförlig redogörelse
lämnats i det föregående, och därvid först frågan om skogsvårdsstyrelsernas
förvaltningsrättsliga ställning. I samband
med 1946 års omorganisation diskuterades frågan, huruvida styrelserna
borde förstatligas. Såsom fördelar av en sådan åtgärd nämndes bland
annat, att enhetliga riktlinjer skulle kunna uppdragas för styrelsernas personal-
och löneförhållanden och även andra organisatoriska spörsmål. Vidare
skulle styrelserna såsom statsorgan fullfölja den skogsvårds- och avverkningspolitik
som enligt statsmakternas mening borde drivas. Emellertid
stannade föredragande departementschefen (prop. 1946: 126) för att inte då
föreslå styrelsernas förändring till helt statliga organ. Departementschefens
förslag godtogs sedermera av jordbruksutskottet som i sitt utlåtande
(JoU 61) anförde, att frågan om ett förstatligande av skogsvårdsstyrelserna
borde bero i avvaktan på erfarenhet av styrelsernas verksamhet efter den
ifrågasatta reformens genomförande.

Skogsvårdsutredningen uttalar i sitt betänkande, alt erfarenheterna
av skogsvårdsstyrelsernas verksamhet under tiden efter genomförandet av
1946 års reform knappast i och för sig ger anledning till en omprövning. För
egen del anser jag liksom skogsstyrelsen i dess remissyttrande över betänkandet,
att skäl talar för att skogsvårdsstyrelsernas ställning i vissa hänseenden
närmas till vad som gäller för statliga organ. Jag kommer sålunda vid behandlingen
i det följande av spörsmålen rörande styrelsernas sammansättning,
personal och arbetsformer ävensom i fråga om besvärsrätten att framlägga
sådana förslag, att styrelsernas förvaltningsrättsliga ställning i flertalet
avseenden kommer att överensstämma med den som intages av helt
statliga länsmyndigheter.

Med hänsyn bland annat till skogsvårdsstyrelsernas funktioner såsom
skogliga länsorgan anser jag i likhet med utredningen att skogsvårdsstyrelsernas
geografiska verksamhetsområden i princip
bör ansluta till länsindelningen. Enligt nu gällande bestämmelser sam -

Kungl. Maj.ts proposition nr 10(i dr 1960

133

manfaller sagda verksamhetsområden med landstingskommunernas, varav
följer att Kalmar län har två skogsvårdsstyrelser. Efter ingående överväganden
på grundval av det undersökningsmaterial och de synpunkter vilka
framlagts av den sakkunnige som haft att utreda frågan om sammanslagning
av lantbruksnämnderna i Kalmar län, m. in. har jag funnit, att förenämnda
princip, att en skogsvårdsstyrelse skall finnas inom varje län, bör gälla
även vad beträffar nyssnämnda län.

I samtliga övriga län i riket, även de mest skogrika, finns såsom nämnts
bara en skogsvårdsstyrelse. Omnämnas må också att jag tidigare denna dag
vid anmälan av särskild proposition angående vissa ändringar i lantbruksstyrelsens
och lantbruksnämndernas organisation, in. in. förordat, att sammanslagning
skall ske av de båda lantbruksnämnderna respektive de båda hushållningssällskapen
i Kalmar län. Genom en sammanföring av de två skogsvårdsstyrelserna
i länet till en förvaltningsenhet kan vissa kostnadsbesparingar
göras såväl på personalsidan som i fråga om investeringar. Jag utgår
emellertid från att skogsvårdsstyrelsen i Kalmar — dit den nya, gemensamma
förvaltningsenheten bör förläggas främst med hänsyn till behovet
av kontakter med andra länsorgan — därest så befinnes önskvärt bibehåller
en mindre arbetsgrupp med förrättningspersonal inom den norra länsdelen.
För att giva de två i länet nu befintliga skogsvårdsstyrelserna tillfälle
till erforderliga omställningsåtgärder bör sammanslagningen äga rum först
per den 1 januari 1961.

Skogsvårdsutredningens förslag att de grundläggande bestämmelserna om
skogsvårdsstyrelser bör meddelas i den särskilda förordningen angående dylika
styrelser samt att i konsekvens härmed bestämmelserna i 4 § skogsvårdslagen
om skogsvårdsstyrelse som tillsynsmyndighet bör ersättas med en
bestämmelse om att uppsikt över att skogsmark med därå växande skog
skötes i enlighet med vad i skogsvårdslagen stadgas skall utövas av vederbörande
skogsvårdsstyrelse anser jag mig kunna biträda. Fråga om vissa
ändringar i skogsvårdslagen har nyligen underställts lagrådet för yttrande
och avsikten är att proposition i ämnet snarast skall framläggas för riksdagen.

Beträffande skogsvårds styrelsernas sammansättning
ansluter jag mig helt till skogsvårdsutredningens uttalande att styrelserna
skall ha god lokal förankring, vara representativa för det enskilda skogsbruket
i länet, kunna arbeta effektivt samt vara lämpade att taga ansvar i
frågor rörande den skogliga yrkesutbildningen. .lag biträder därför också
förslaget att skogsvårdsstyrelse skall bestå av sju ledamöter, inberäknat ordföranden
och länsjägmästaren, vilken skall vara självskriven ledamot. Däremot
kan jag inte biträda utredningens förslag beträffande ordningen för utseende
av de icke självskrivna ledamöterna. Med hänsyn till vikten av att
skogsvårdsstyrelse erhåller god lokal förankring, anser jag att landstinget
bör äga utse tre ledamöter i styrelsen, önskvärt är även att, såsom utredningen
avsett, en av de av landstinget utsedda ledamöterna har särskild
inriktning på yrkesutbildningsfrågor. Övriga tre icke självskrivna ledamö -

134

Kungl. Maj. ts proposition nr 106 år 1960

ter torde böra utses av Kungl. Maj :t, som därvid även bör förordna en av
dessa ledamöter att vara ordförande i styrelsen. För samtliga icke självskrivna
ledamöter — vilka bör utses för en tid av fyra år — bör finnas
suppleanter, utsedda i enahanda ordning och för samma tid som ledamöterna.
Styrelsen bör äga att inom sig utse vice ordförande. Den skall vara beslutför
då, förutom ordföranden, minst fyra andra ledamöter är närvarande.
Med hänsyn till skogsvårdsstyrelsernas ställning såsom länsorgan synes i
skogsvårdsstyrelseförordningen böra stadgas, att — likom nu gäller i fråga
om lantbruksnämnd och hushållningssällskap — landshövdingen i länet
skall äga närvara vid skogsvårdsstyrelsens sammanträden och deltaga i överläggningarna,
även om han ej skulle tillhöra styrelsen. Samma rätt torde böra
tillkomma landssekreteraren eller annan av länsstyrelsen utsedd tjänsteman.

Vad beträffar skogsvårdsstyrelsernas arbetsformer synes
lämpligt att bestämmelser rörande tjänstemännens åligganden, ärendenas
handläggning m. m. utfärdas i ett med instruktionerna inom statsförvaltningen
såsom förebild utarbetat reglemente för skogsvårdsstyrelserna. I
skogsvårdsstyrelseförordningen bör meddelas föreskrifter rörande styrelsernas
samråd och samverkan med andra myndigheter. I detta sammanhang vill
jag erinra om att i 1959 års riksdagsbeslut rörande vissa nya riktlinjer för
jordbrukets och skogsbrukets rationalisering innefattades även uttalanden
och regler beträffande en intimare samverkan mellan skogsvårdsstyrelserna
samt lantbruksnämnderna, hushållningssällskapen och lantmäterimyndigheterna.

Som en följd av i detta sammanhang framlagda och behandlade förslag
rörande skogsvårdsstyrelsernas organisation anser jag inte erforderligt att i
skogsvårdsstyrelseförordningen längre skall ingå bestämmelse angående särskilda
råd för undervisningsfrågor.

Ej heller synes fortsättningsvis behövligt med bestämmelser i reglementet
för skogsvårdsstyrelserna angående skogsskoleutbildade bisittare vid sammanträdena.

Med anledning av vad utredningen i förevarande sammanhang uttalat
angående önskvärdheten av att företagsnämnder inrättas vid styrelserna
vill jag omnämna att överenskommelse numera träffats med vederbörande
personalorganisationer om inrättande från och med innevarande år av såväl
en central företagsnämnd för hela skogsvårdsstyrelseorganisationen som
lokala nämnder vid de enskilda styrelserna.

Vad gäller rätten att fullfölja talan mot skogs vårdsstyrelses
beslut är denna för närvarande begränsad till beslut enligt
skogsvårdslagen samt beslut rörande tillsättande, entledigande eller
disciplinär bestraffning av personal hos skogsvårdsstyrelse ävensom om
tillämpning av gällande avlöningsföreskrifter. I likhet med utredningen
anser jag att ifrågavarande besvärsrätt bör utvidgas till att avse samtliga
beslut som fattas av skogsvårdsstyrelse, dock med bibehållande av den i
skogsvårdslagen angivna inskränkningen beträffande beslut enligt 10 § i la -

135

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1960

gen. En sådan ändring i besvärsrätten finner jag motiverad att genomföra i
anslutning till den omorganisation beträffande skogsvårdsstyrelserna som
här förordas. Första besvärsinstans bör vara skogsstyrelsen. Över ämbetsverkets
beslut kan besvär anföras hos Kungl. Maj:t.

Skogsvårdsstyrelse bör årligen avgiva förvaltnings berättelse till
skogsstyrelsen och vederbörande landsting. I enlighet med vad chefen för
finansdepartementet i särskild proposition den 4 mars 1960 förordat bör
revisionen av skogsvårdsstyrelsernas räkenskaper för tiden från och
med den 1 juli 1960 åvila det centrala revisionsorganet. Den sålunda föreslagna
överflyttningen av revisionen vid skogsvårdsstyrelserna från för varje
styrelse särskilt utsedda revisorer till revisionsverket är motiverad främst av
att kostnaderna för den av styrelserna bedrivna verksamheten till största
delen bestrides av statliga medel samt med driftinkomster från den med huvudsakligen
nyssnämnda slag av medel uppbyggda serviceorganisationen. Den
affärsmässiga verksamhet som bedrives vid skogsvårdsstyrelserna är därför
ur finansiell synpunkt att likställa med liknande verksamhet vid statliga
myndigheter. Förutom staten bidrager landstingen i viss, ehuru i förhållande
till den statliga bidragsgivningen mindre utsträckning till finansieringen
av skogsvårdsstyrelseverksamheten. Landstingens representation i styrelserna
har av mig föreslagits utökad från en till tre ledamöter. Med hänsyn
härtill och till de i övrigt föreslagna ändringarna torde det inte komma
att föreligga behov av att landstingen utser särskilda revisorer.

Den genom det föreslagna revisionsförfarandet uppkommande besparingen
torde för skogsvårdsstyrelsernas del kunna beräknas till i runt tal
100 000 kronor per år. Skogsvårdsstyrelserna skall ha att följa de anvisningar
för bokföring m. m. som revisionsverket efter samråd med skogsstyrelsen
utfärdar.

För tiden intill dess det centrala revisionsverket övertager revisionen bör
denna bedrivas på hittillsvarande sätt.

I skogsvårdsstyrelseförordningen meddelas föreskrifter angående inrättande
av skogs vårdskommitté med uppgift att medverka vid utförandet
av de på skogsvårdsstyrelse ankommande arbetsuppgifterna av
mera allmän natur ute i länet. De för närvarande i några län verksamma
kommittéerna synes närmast fungera som kontaktorgan mellan skogsvårdsstyrelse
och skogsägare. Med hänsyn till arten av de uppgifter, åt vilka de
nu verksamma kommittéerna ägnar sig, torde anledning saknas att i författning
meddela särskilda bestämmelser angående skogsvårdskommittéer.
I likhet med utredningen finner jag därför, att ifrågavarande regler bör
utgå ur skogsvårdsstyrelseförordningen.

Skogsvårdsutredningen har i samband med sin prövning av frågan om
skogsvårdsstyrelsernas personal b e b o v utarbetat riktlinjer
för en efter rationella och enhetliga grunder uppbyggd organisationsplan för
en var styrelse. Med ledning av dessa riktlinjer bar utredningen därefter
avvägt personalbehovet. Jämfört med nuvarande förhållanden innebär utredningens
förslag, att personalkadern vid skogsvårdsstyrelserna skulle för -

136

Kungl. Maj. ts proposition nr 106 år 1960

bli oförändrad till sin omfattning men att så gott som samtliga för närvarande
med drivmedel avlönade tjänster skulle uppföras på personalförteckning
under avlöningsanslaget. Vidare avses i förslaget att löneregleringar beträffande
en råd grupper av tjänster skall vidtagas.

Med hänsyn till vikten av att skogsvårdsstyrelsernas personalresurser utnyttjas
på effektivaste sätt ansluter jag mig till uppfattningen, att deras interna
organisation i fortsättningen bör grundas på rationellt uppbyggda organisationsplaner.
I överensstämmelse med vad utredningen förordat bör
sålunda för varje styrelse finnas en fastställd organisationsplan. Dylik plan
bör första gången fastställas av Kungl. Maj :t, varefter skogsstyrelsen bör
medgivas rätt att — inom ramen för vad Kungl. Maj :t därom beslutar —
vidtaga sådan ändring av planen som utvecklingen och erfarenheterna motiverar.
Vid de skogsvårdsstyrelser där verksamheten har mera betydande
omfattning synes organisationen lämpligen böra vara utformad så, att fem
slag av sektioner finns inrättade. En sektion torde böra avses för administrativa
uppgifter, en för återväxtåtgärder samt frö- och plantförsörjning, en för
skogstekniska uppgifter, en eller flera sektioner — skogsvårdssektioner —
med uppgift att leda det praktiska fältarbetet inom länsskogvaktarområdena
samt slutligen en sektion för den skogliga yrkesutbildningen. 1 de medelstora
länen torde följande sektioner normalt böra ingå i organisationen,
nämligen en skogsvårdssektion, innefattande även återväxtuppgifter, en
skogsteknisk sektion och en undervisningssektion. Vid de minsta skogsvårdsstyrelserna
torde någon strikt sektionsindelning knappast vara påkallad,
utan i stället bör genom arbetsordning eller på annat sätt reglering ske
av arbetsuppgifterna.

I den nya organisationen bör länsjägmästaren inta en fristående ställning
samt i egenskap av skogsvårdsstyrelsens chefstjänsteman leda, övervaka
och samordna arbetet vid styrelsen. Som sektionschefer bör i första
hand tjänstgöra jägmästarpersonal. Den administrativa sektionen synes
lämpligen böra förestås av biträdande länsjägmästare i Ao 24 eller Ao 25.
Därigenom kan länsjägmästaren avlastas en hel del arbetsuppgifter och på
så sätt få ökade möjligheter att ägna sig åt andra, betydelsefulla åligganden.
Övriga sektioner bör mestadels förestås av jägmästare i Ao 23 eller, i den
män antalet tjänster i lönegrad A 24 räcker därtill, av biträdande länsjägmästare.

De normer för organisationsplaner samt för besättande av sektion schef sbefattningar
som här skisserats torde böra tillämpas vid utarbetandet av
de förutsatta organisationsplanerna, varvid tillika skall beaktas betingelserna
inom de skilda länen. Det totala antalet sektionschefstjänster eller motsvarande
befattningar har jag beräknat till 78.

Jag har inte funnit mig böra föreslå förstärkning med ytterligare tjänster
inom skogsvårdsstyrelseorganisationen. Nu finns sammanlagt cirka 1 050
tjänster, hänförliga till olika personalkategorier och avlönade antingen från
avlönings- eller omkostnadsanslaget eller med inflytande driftmedel. Däremot
är jag beredd föreslå, att medel överföres från omkostnadsanslaget till

137

Kungl. Maj. ts proposition nr 106 år 1960

avlöningsanslaget för avlönande av tolv på personalförteckning nyuppförda
tjänster i Ae 17 som föreståndare för skogsbruksskola samt 14 tjänster som
förste länsskogvaktare i Ao 15 och två dylika tjänster i Ae 15. Sistnämnda
16 tjänster bör likaledes uppföras å personalförteckning. Vidare förordar
jag ett relativt stort antal löneregleringar, vilka berör flera personalkategorier.
Härtill återkommer jag i det följande med närmare uppgifter.

Vad gäller behovet av vägmästartjänster — utöver de fyra tjänster som
finns upptagna på personalförteckning samt de befattningar, som kan komma
att besättas och finansieras med stöd av driftinkomster — torde detta
alltjämt få tillgodoses med anlitande av medel från anslaget till vägbyggnader
å skogar i enskild ägo. I statsverkspropositionen (IX ht 1960 s. 247)
har jag för nästa budgetår föreslagit, att av nämnda anslag ett belopp av
högst 230 000 kronor får disponeras för bestridande av kostnader för anlitande
av sådan skoglig och teknisk expertis samt tillfällig arbetskraft,
som på grund av pågående utbyggnad av skogsvägnätet erfordras vid skogsstyrelsen
och skogsvårdsstyrelserna.

I betänkandet har föreslagits, att 99 instruktör stjänster och sammanlagt
34 tjänster för husmödrar och vaktmästare skall uppföras på personalförteckning.
Detta kan jag inte tillstyrka ulan förordar, att berörda personalkategorier
fortsättningsvis i princip skall vara avtalsanställda. För närvarande
finns en husmorstjänst i Ae 7 och två vaktmästartjänster i samma
lönegrad upptagna å personalförteckning. Dessa befattningar bör övergångsvis
bibehållas. Likaså bör å sådan förteckning tills vidare kvarstå tolv instruktörstjänster,
vilka dock från och med den 1 juli 1960 bör vara placerade
i Ae 10.

Skogsvårdsutredningens uttalande, att del bör vara skogsvårdsstyrelserna
angeläget att själva eller i samarbete med virkesmätningsföreningar, skogsägareföreningar
och andra bereda årsanställning för de förmän, som huvudsakligen
arbetar för styrelsernas räkning, vill jag understryka.

För att det av mig i det föregående framlagda förslaget, att skogsvårdsstyrelsernas
personalsammansättning bör grundas på aktuella organisationsplaner,
skall kunna genomföras och därefter förändras alltefter de krav utvecklingen
ställer på olika styrelser vill jag förorda, att samtliga med medel
från styrelsernas avlöningsanslag avlönade tjänster upptages på en för
skogsvårdsstyrelseorganisationen gemensam personalförteckning. Det bör
ankomma på skogsstyrelsen att med utgångspunkt i denna förteckning inrätta
och lönegradsplacera tjänsterna samt att utifrån fastställda organisationsplaner
fördela de personalförlecknade tjänsterna på de olika skogsvårdsstyrelserna
ävensom vidtaga de justeringar av denna fördelning, som
kan komma att visa sig påkallade. Utöver de personalförtecknade tjänstemännen
torde liksom för närvarande — i mån av behov och tillgång på
medel — vid skogsvårdsstyrelserna få anställas personal med användande
av medel under omkostnadsanslaget och inflytande driftinkomster. Såsom
förut nämnts bör också anslaget Vägbyggnader å skogar i enskild ägo i angiven
utsträckning få utnyttjas för anlitande av viss expertis och tillfällig

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1060

arbetskraft. Jämväl medel under anslaget Åtgärder för ökad skogsproduktion
i Norrland m. m. torde alltfort få disponeras för enahanda slag av
kostnader.

Enligt min mening bör, med hänsyn till att skogsvårdsstyrelsernas personalförtecknade
tjänster helt bekostas av statsmedel, i fråga om reglerna
för tillsättande av omförmälda tjänster såsom förebild tjäna de bestämmelser
som meddelats för de med styrelserna närmast jämförbara statliga myndigheterna.
Vad gäller tillsättning av länsjägmästartjänst har jag därför
stannat för att föreslå, att länsjägmästare bör förordnas av Kungl. Maj :t efter
anmälan av överdirektören och chefen för skogsstyrelsen. Annan ordinarie
ävensom extra ordinarie tjänst i lägst lönegrad A 24 bör tillsättas av
Kungl. Maj:t efter förslag av skogsstyrelsen. Övriga tjänster bör tillsättas
och annan personal antagas av skogsstyrelsen eller, i fråga om icke-ordinarie
personal, efter ämbetsverkets bemyndigande av skogsvårdsstyrelserna.
Innan skogsstyrelsen avger förslag rörande tillsättning av tjänst hos
skogsvårdsstyrelse eller själv tillsätter sådan tjänst bör ämbetsverket inhämta
yttrande från skogsvårdsstyrelsen.

Skogsstyrelsen har i sitt yttrande över betänkandet föreslagit, att länsjägmästartjänsterna
med hänsyn till deras vikt och betydelse borde tillsättas
av Kungl. Maj :t medelst konstitutorial. För övriga ordinarie tjänster synes
styrelsen den nuvarande kontraktsanställningen på sex år med ömsesidig
uppsägningsrätt vid kontraktstidens utgång böra ändras därhän, att
vederbörande kontraktanställes tills vidare. Även jag vill i princip uttala
mig för att anställningsformen för ifrågavarande ordinarie befattningshavare
hädanefter bör vara fastare. Jag föreslår därför, att anställningsformen
för berörda tjänstemän per den 1 juli 1960 ändras från att avse anställning
medelst kontrakt för viss tid, högst sex år, till att gälla förordnande
tills vidare. Befattningshavare, som under tre på varandra följande år
oförvitligt tjänstgjort i samma eller motsvarande befattning inom skogsvårdsstyrelseorganisationen
bör dock inte få skiljas från sin befattning,
såframt ej anledning härtill föreligger på grund av omorganisation eller liknande
förhållande eller entledigande bör ske av disciplinära skäl.

Skogsvårdsstyrelsetjänstemännens skyldighet att uppehålla högre tjänst
vid egen eller annan skogsvårdsstyrelse bör samtidigt utvidgas till att gälla
jämväl högre tjänst vid skogsstyrelsen. Likaså bör de ordinarie tjänstemännens
förflyttningsskyldighet i fortsättningen omfatta förflyttning till tjänst
vid sistnämnda ämbetsverk. I fråga om tjänst som tillsatts av skogsstyrelsen
torde prövningen av ärende rörande förflyttningsskyldighet ej behöva underställas
Kungl. Maj :t för avgörande utan få handläggas av skogsstyrelsen.

Närmare föreskrifter rörande anställningsvillkoren i fråga om de ej personalförtecknade
tjänsterna torde det få ankomma på Kungl. Maj:t, eller
efter Kungl. Maj ris bemyndigande, skogsstyrelsen att meddela.

1 anslutning till bestämmelserna rörande tjänstetillsättning synes böra
meddelas föreskrifter rörande kompetensvillkor i fråga om vissa skogliga

139

Kiingl. Maj.ts proposition nr 106 år 1060

tjänster vid skogsvårdsstyrelserna. I reglementet för skogsvårdsstyrelserna
torde sålunda böra införas bestämmelser om att för behörighet till tjänst
som biträdande länsjägmästare, jägmästare och biträdande jägmästare skall
erfordras alt ha avlagt jägmästarexamen eller forstmästarexamen vid skogshögskolan
samt för att kunna antagas till föreståndare för skogsbruksskola,
förste länsskogvaktare, länsskogvaktare och biträdande länsskogvaktare att
ha avlagt examen vid statens skogsmästarskola eller statens skogsskola eller
på annat sätt visat sig äga därmed jämförbar kompetens.

Finansieringen av skogsvårdsstyrelsernas verksamhet. Såsom jag tidigare
anfört finansieras den av skogsvårdsstyrelserna bedrivna verksamheten så
gott som helt med allmänna medel samt driftinkomster, som till en betydande
del har sin grund i tidigare gjorda dispositioner av allmänna medel.
Driftinkomsterna inflyter i huvudsak dels genom tillämpning av en av skogsstyrelsen
fastställd biträdestaxa, dels genom försäljning av skogsfrö och
skogsplantor. De allmänna medlen utgöres främst av statsbidrag samt i begränsad
utsträckning av bidrag från landsting. Storleken av de statliga bidragen
har samband med uttaget av skogsvårdsavgift. De inkomster som influtit
av denna avgift har kommit att svara mot omkring två tredjedelar av anslagen
till skogsvårdsstyrelsernas avlöningar och omkostnader. Mot det nuvarande
finansieringssystemet, vilket tillämpats alltsedan budgetåret 1947/
48, har viss kritik riktats. Särskilt har detta varit fallet vad gäller grunderna
för uttagande av skogsvårdsavgift. Enligt min mening bör med hänsyn bland
annat till den ändrade inriktning skogsvårdsstyrelseverksamheten efter hand
erhållit delvis nya riktlinjer uppdragas för verksamhetens finansiering.

Skogsvårdsutredningen har gjort ett försök att uppdela kostnaderna i
skogsvårdsstyrelsernas verksamhet genom att med ledning av skogsvårdsstyrelsernas
förrättningsstatistik först räkna fram vissa procenttal, utvisande
i vilken utsträckning förrättningsdagarna i de skilda verksamhetsgrenarna
vore att hänföra till offentlig verksamhet respektive serviceverksamhet.
Därefter har utredningen med användande av de framräknade procenttalen
fördelat utgifterna under de skilda posterna i skogsvårdsstyrelsernas
stat för budgetåret 1958/59 på å ena sidan offentlig verksamhet och å andra
sidan serviceverksamhet. Utredningen har därvid kommit fram till att skogsägarna
nämnda budgetår i form av skogsvårdsavgift och biträdesavgifter
skulle komma alt betala cirka 5 400 000 kronor mera än vad som enligt den
använda beräkningsmetoden bort ankomma på dem. Däremot skulle vid eu
sänkning av promilletalet från då och alltfort gällande 1,25 till 0,7 det sammanlagda
beloppet av skogsvårdsavgifter och biträdesinkomster svara mot
kostnaderna i serviceverksamheten. Likaså skulle det statliga bidraget till
skogsvårdsstyrelsernas verksamhet motsvara kostnaderna för den offentliga
delen av styrelsernas verksamhet.

Det av utredningen utnyttjade materialet och den använda beräkningsmetoden
synes mig inte vara av den art, att man med stöd därav kan draga så

140

Kungi. Maj:ts proposition nr 106 år 1060

långtgående slutsatser som utredningen gjort. Denna synes vid sin avvägning
ha tillfört den offentliga sektorn större andel av uppgifterna än som
bör hänföras dit.

I enlighet med vad jag framhållit i ett föregående avsnitt bör frö- och
plantproduktionen i finansiellt hänseende utbrytas ur skogsvårdsstyrelsernas
allmänna verksamhet, varvid de inkomster och utgifter som hänför sig
till denna gren skall bokföras särskilt. Även beträffande övriga verksamhetsgrenar
har jag funnit att en omläggning bör ske av grunderna för finansieringen.
Hädanefter torde sålunda böra gälla följande.

Ersättningarna för skogsvårdsstyrelsernas och deras befattningshavares
tjänsteåtgärder skall — med frånräknande av eventuellt, i särskild ordning
för vederbörande åtgärd utgående statsbidrag — bestämmas med hänsyn
till de reella kostnaderna. Vidare skall staten ekonomiskt svara för den del
av styrelsernas verksamhet, som avser lagövervakning eller andra uppgifter
av uppenbart offentlig natur eller yrkesutbildning och allmän rådgivning på
det skogliga området, utom den rådgivning, som sker på begäran av enskild
eller organisation. Vad beträffar verksamhetsgrenen yrkesutbildning skall
dock hänsyn tagas till de belopp landstingen må komma att bidraga med.
För uppdragsverksamhet skall uttagas ersättning jämlikt taxa. Denna bör
utformas med utgångspunkt från självkostnadsprincipen men med nedsättningar
som motsvarar de skogsvårdsavgifter som inflyter till statskassan och
som återgår till skogsvårdsstyrelserna över driftbudgetanslag. Rabattering
vid sidan om den gängse formen med statsbidrag från för ändamålet särskilt
anvisade anslag må förekomma i viss, mycket begränsad utsträckning.

De anslagsmässiga konsekvenserna av de nyss angivna finansieringsprinciperna
torde kunna angivas sålunda. Vad först gäller den del av skogsvårdsstyrelsernas
förrättningsverksamhet som ej skall taxebeläggas, kan
denna, såsom jag tidigare framhållit, antagas komma att under de närmaste
åren förbli oförändrad till omfattningen, bortsett från utbyggnaden av yrkesutbildningen.
Den beräknade omfattningen av den inte taxebelagda verksamheten
under nästa budgetår har jag i det föregående angivit till cirka
83 000 förrättningsdagar. Staten bör följaktligen genom anslagsanvisning
över budgeten tillföra skogsvårdsstyrelseorganisationen ett belopp sammanlagt
motsvarande kostnaderna för nyssnämnda antal förrättningsdagar.

På mitt uppdrag har skogsstyrelsen i samråd med statens sakrevision
verkställt vissa beräkningar rörande kostnaderna inom skogsvårdsstyrelsernas
förrättningsverksamhet och därvid kommit fram till att kostnaden per
förrättningsdag budgetåret 1958/59 utgjorde 104 kronor vid sammanlagt
263 000 förrättningsdagar och för budgetåret 1960/61 kan beräknas till 110
kronor vid sammanlagt 280 000 förrättningsdagar. Mot förenämnda beräkningar
har jag endast den erinran att göra, att hänsyn bör tagas även till
pensionerings- och tjänstebrevskostnaderna vilket, såsom ämbetsverken anmält,
ej skett i deras kalkyler. Med beaktande jämväl av vissa kostnadsfördyringar
som inträffat efter den tidpunkt vid vilken skogsstyrelsen verk -

141

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1960

ställde sina beräkningar har jag i det följande räknat med eu förrättningsdagskostnad
av i runt tal 116 kronor. Med utgångspunkt härifrån kan ramen
för kostnaderna för skogsvårdsstyrelsernas inte taxebelagda förrättningsverksamhet
bestämmas till 9 628 000 kronor. Utöver omförmälda kostnadsram
skall staten i enlighet med de principer jag nyss föreslagit svara för
vissa, till den offentliga sektorn hänförliga utgifter, som ej lämpligen kan
omräknas i förrättningsdagskostnad. Till dylika utgifter bör räknas kostnader
för styrelsearvoden och för investeringar i skogsbruksskolor samt amorteringar
å byggnadslån till sådana skolor och till täckande av driftunderskott
vid dem. Ävenså bör de rabatter, som när särskilda omständigheter föreligger,
torde böra lämnas i serviceverksamheten, helt bestridas med statsmedel. Slutligen
anser jag, att statsbidrag tills vidare bör utgå till investeringar i skogsfröplantager.
Kostnadsramen för ifrågavarande, till den direkta förrättningsverksamheten
ej hänförliga utgifter torde såsom närmare framgår i det följande
böra för budgetåret 1960/61 beräknas till 2 335 000 kronor.

Enligt de förordade nya finansieringsprinciperna bör ett belopp av
10 100 000 kronor, motsvarande den för nästa budgetår i årets statsverksproposition
beräknade inkomsten för statsverket av en skogsvårdsavgift på
eu promille, tillföras skogsvårdsstyrelseorganisationen över driftbudgetanslag.

I överensstämmelse med det anförda förordar jag, att den totala kostnadsramen
för den med statliga medel finansierade delen av skogsvårdsstyrelsernas
verksamhet för budgetåret 1960/61 bestämmes till (9 628 000 +
2 335 000 + 10 100 000 =) 22 063 000 kronor.

I frågan om över vilka anslag den fortsatta medelsanvisningen till skogsvårdsstyrelserna
bör ske har jag funnit att någon ändring i nuvarande ordning
inte är påkallad. De löpande pensioneringskostnaderna bör sålunda bestridas
från anslaget Bidrag till pensioneringskostnaderna för statens pensionsanstalt
och tjänstebrevskostnaderna från anslaget Ersättning till postverket
för befordran av tjänsteförsändelser. Vidare bör kostnaderna för reseersättningar
åt undervisningspersonalen belasta anslaget Bidrag till vissa
skogsbrukskurser m. m., vissa lönekostnader bestridas från anslaget Vägbyggnader
å skogar i enskild ägo samt vissa förrättningskostnader utgå från
anslaget Åtgärder för ökad skogsproduktion i Norrland m. m. Ifrågavarande
kostnader torde nästa budgetår komma att uppgå till respektive 1 620 000,
180 000, 550 000, 190 000 och 149 000 kronor eller sammanlagt 2 689 000 kronor.
Den återstående delen av den statliga medelsanvisningen, (22 063 000 —
2 689 000 =) 19 374 000 kronor, bör utgå över skogsvårdsstyrelsernas avlönings-
och oinkostnadsanslag.

Med utgångspunkt från att skogsvårdsstyrelsernas förrättningsverksamhet
nästa budgetår har uppskattats till 280 000 förrättningsdagar kan antalet sådana
dagar som avser den taxebelagda verksamheten beräknas till (280 000
— 83 000 =) 197 000. Utgifterna för sistnämnda verksamhet skulle sålunda,
om kostnaderna per förrättningsdag antages uppgå till 116 kronor, kunna

10 Bihang titt riksdagens protokoll 1960. I samt. Nr 106

142

Kungl. Maj. ts proposition nr 106 år 1960

beräknas till 22 852 000 kronor. Sedan från detta belopp frånräknats de
10 100 000 kronor — motsvarande statens beräknade inkomst av skogsvårdsavgifter
— som tillförts skogsvårdsstyrelserna anslagsvägen, återstår alltså
att genom taxeinkomster och andra jämförliga inkomster i förrättningsverksamheten
tillföra skogsvårdsstyrelseorganisationen approximativt 12 752 000
kronor. Enligl skogsvårdsstyrelsernas redovisning uppgick nämnda inkomster
budgetåret 1958/59 till i runt tal 10 200 000 kronor. Då en rätt väsentlig
inkomstökning redan med nuvarande taxor torde vara att förvänta i styrelsernas
verksamhet innevarande budgetår, synes den erforderliga inkomstförstärkningen
inom den taxebelagda sektorn komma att avse ett belopp i
stort sett motsvarande det inkomstbortfall som enligt det nu framlagda finansieringssystemet
följer av att statens inkomster av skogsvårdsavgifter genom
den föreslagna sänkningen av uttagningskvoten från 1,25 till 1 promille
beräknas minska med 2 500 000 kronor. I stället för att uttagas i form av den
generella skogsvårdsavgift^! får alltså sagda belopp läckas genom individuellt
erlagda ersättningar för av skogsvårdsstyrelserna utförda tjänster åt
skogsägarna. Uppmärksammas må att därest promilletalet fastställdes till
0,7, såsom från vissa håll förordats, skulle inkomstbortfallet enligt det här
framlagda systemet komma att uppgå till 5 500 000 kronor. De taxehöjningar
som då skulle erfordras skulle i nuläget troligen få allvarliga återverkningar
på skogsvårdsstyrelsernas möjligheter att utöva sin verksamhet i önskvärd
omfattning. Mot en sådan förändring kan alltså bestämda invändningar
göras.

För budgetåret 1958/59 uppgick inkomsterna i skogsvårdsstyrelsernas fröoch
plantförsörjningsverksamhet till 10 700 000 kronor. Defs till följd av
övergången till affärsmässig drift, dels i anledning av stigande efterfrågan
på skogsfrö och skogsplantor torde en ökning av ifrågavarande inkomster
vara att förvänta nästa budgetår.

Skogsvårdsstyrelsernas likvida behållningar — för närvarande normalt
uppgående till cirka 2 400 000 kronor — torde i fortsättningen i första hand
böra utnyttjas såsom rörelsemedel i serviceverksamheten. Behovet av rörelsemedel
i frö- och plantproduktionen skall enligt det förut sagda hädanefter
tillgodoses på gängse affärsmässigt sätt, varvid dock lån ej får upptagas
utan Kungl. Maj :ts medgivande.

Därest temporära likviditetssvårigheter skulle uppkomma för någon
skogsvårds styrelse torde den nuvarande utvägen att med stöd av Kungl.
Maj :ts bemyndigande upptaga tillfälliga lån på den allmänna kreditmarknaden
få tillgripas. Jag förutsätter dock att detta kommer att ske i mindre utsträckning
än som varit fallet de senaste åren och att styrelserna fortsättningsvis
tillämpar en större återhållsamhet i den egna kreditgivningen, så
att ur likviditetssynpunkt besvärande situationer undvikes. Vidare utgår jag
från att taxejusteringar vidtages snarast möjligt efter det allmänna kostnadsförändringar
inträffat.

Det torde få ankomma på skogsstyrelsen att med tillämpning av här före -

143

Knngl. Maj:ts proposition nr 106 år 1960

slagna principer utarbeta och fastställa erforderliga taxe- och rabattbestämmelser,
varvid beträffande taxeberäkningarna samråd bör ske med statens
sekrevision. Därvid bör särskilt spörsmålet om pensionskostnadernas täckande
närmare övervägas.

Skogsstyrelsen. De förslag rörande skogsvårdsstyrelsernas organisation
och verksamhet som jag framlagt i det föregående och som syftar till en förbättring
av vården av de enskilda skogarna förutsätter en omfattande medverkan
från skogsstyrelsens sida såväl vid genomförandet av den föreslagna
omorganisationen som därefter. Såsom jag förut uttalat bör skogsstyrelsens
ställning såsom ledande organ för skogsvårdsarbetet i de enskilda skogarna
stärkas i förhållande till nu. Detta synes angeläget med tanke på behovet
av att samordna arbetet inom skilda delar av riket, att bättre utnyttja
tillgängliga personella resurser samt att få enhetliga arbetsmetoder
och normer för de olika skogsvårdsstyrelserna. Även den fortsatta utvecklingen
inom den skogliga yrkesutbildningens område påfordrar ökade insatser
från skogsstyrelsens sida. Samma är förhållandet beträffande bland
annat den allmänna planläggningen av skogsvårdsåtgärder, strävandena att
främja den skogliga samverkan samt upprättandet av planerna för skogsvägnätets
utbyggnad.

De ökade krav som kommer att ställas på skogsstyrelsen och den stegrade
arbetsbörda som i samband därmed uppkommer för styrelsen föranleder
omställningar inom styrelsen. De undersökningar rörande styrelsens inre
organisation som behöver vidtagas bör ske med anlitande av expertis från
statens organisationsnämnd.

I den mån viss personalförstärkning befinnes nödvändig för kortare eller
längre tid i skogsstyrelsen synes denna böra åstadkommas därigenom, att
skogsvårdsstyrelsepersonal med anlitande av skogsvårdsstyrelsernas avlöningsanslag
får tjänstgöra inom ämbetsverket. I reglementet för skogsvårdsstyrelserna
bör därför införas bestämmelse om att skogsstyrelsen må kunna
förordna tjänsteman som hör till skogsvårdsstyrelseorganisationen, dock ej
länsjägmästare, att tillfälligt tjänstgöra hos styrelsen. Jag torde i anslutning
härtill få erinra om det av mig i det föregående framförda förslaget,
att skyldighet för skogsvårdsstyrelsetjänsteman att uppehålla annan tjänst
samt ordinarie skogsvårdsstyrelsetjänstemans förflyttningsskyldighet skall
ha avseende även å tjänst vid skogsstyrelsen.

Ett led i ansträngningarna att förenkla arbetet inom organisationen utgör
de undersökningar som påbörjats inom skogsstyrelsen i syfte att utröna,
huruvida det kan befinnas lämpligt att till styrelsen centralisera vissa uppgifter,
som nu åvilar de kamerala befattningshavarna vid skogsvårdsstyrelserna.
Bland annat överväges förutsättningarna för att förlägga en större
andel av personalredovisningcn, avlöningsutbetalningen samt bokföringen
till styrelsen. De fortsatta undersökningarna i ämnet torde böra anknytas
till det tillämnade utredningsarbetet som rör hela frågan om den statliga
och statsunderstödda administrationen inom området för jordbrukets och
skogsbrukets rationalisering. Jämlikt 1958 års besparingsutrednings utta -

144

Kungl. Maj. ts proposition nr 106 år 1960

lande avses att såsom en delutredning pröva möjligheterna att nedbringa
kostnaderna för den kamerala verksamheten ej blott inom skogsvårdsstyrelseorganisationen
utan även vid bland annat lantbruksnämnder och hushållningssällskap.
Jag torde i sinom tid få återkomma till detta spörsmål
liksom ock till frågan om vilka personalförändringar vid skogsstyrelsen, som
hör eventuellt genomföras i samband med den föreslagna överflyttningen
av revisionsverksamheten till det centrala revisionsverket. Vid omställningen
synes erforderligt att utöka skogsstyrelsens och skogsvårdsstyrelsernas
skogligt tekniska kontroll.

På en avdelning inom skogsstyrelsen sammanställes och bearbetas viss
skoglig statistik. Frågan om huruvida denna statistik framgent skall kvarbli
inom styrelsen eller överflyttas till statistiska centralbyrån kommer att
bli beroende av de överväganden och ställningstaganden som avses äga rum
sedan riksdagen prövat det förslag beträffande riktlinjerna för den statliga
statistikens framtida organisation, som chefen för finansdepartementet anmält
i särskild proposition den 4 mars 1960.

Övriga anslagsfrågor, m. m. Innan jag ingår på närmare behandling av anslagsfrågorna
vill jag anmäla, att de av mig i detta anförande framlagda förslagen
till lönegradsplacering för tjänster — efter överläggningar mellan
företrädare för jordbruks- och civildepartementen samt vederbörande personalorganisationer
— godtagits av organisationerna.

Härefter torde jag få övergå till de frågor som hänför sig till skogsstyrelsens
avlöningsanslag. Jag föreslår därvid först att en å
andra skogsbyrån placerad tjänst som förste byråsekreterare i Ao 23 utbytes
mot en byrådirektör stjänst i Ao 24, samt att en tjänst som förste byråsekreterare
i Ae 21 å administrativa byrån utbytes mot en dylik tjänst i
Ae 23. Vidare bör två å första skogsbyråns undervisningssektion befintliga
assistenttjänster i högst Ae 15 och en likaledes där placerad tjänst som assistent
i Ag 15 utbytas mot Ae 17.

Av skogsstyrelsen under detta anslag föreslagna tjänsteförändringar och
personalförstärkningar kan jag inte tillstyrka utöver vad berörts i det föregående.

Ett genomförande av de förslag jag nyss framfört beträffande lönegradsförändringar
för viss personal inom styrelsen medför en kostnadsökning å
9 100 kronor. Vidare bör detta anslag uppräknas med i runt tal 6 900 kronor
till följd av löneklassförändringar samt med 23 600 kronor på grund av höjningen
av det rörliga tillägget samt ökningen av kompensationen för höjda
folkpensionsavgifter. Å andra sidan bör anslaget på grund av vakantsättning
av en kontorsbiträdestjänst samt minskning i utgifterna för vikariatsersättningar
sänkas med i runt tal 13 100 kronor.

Vid bifall till vad jag sålunda föreslagit bör anslaget för nästa budgetår
höjas med 26 500 kronor till 845 800 kronor.

Å styrelsens personalförteckning bör uppföras en byrådirektör i Ao 24 och
en förste byråsekreterare i Ae 23. Samtidigt bör från förteckningen avföras
en förste byråsekreterare i Ao 23 och en förste byråsekreterare i Ae 21.

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1960

145

Under skogsstyrelsens om kost nadsan slag bör i enlighet
med skogsstyrelsens beräkningar anslagsposten reseersättningar höjas med
1 900 kronor till följd av inträffade traktamentshöjningar. Med hänsyn till
väntad belastning bör vidare delposten till bränsle, lyse och vatten uppräknas
med 300 kronor samt posterna publikationstryck och blankettryck höjas med
1 000 respektive 1 500 kronor. Vad styrelsen i övrigt föreslagit under denna
punkt kan jag ej biträda. I likhet med vad fallet är innevarande budgetår
bör av delposten till övriga expenser 2 000 kronor utgöra engångsbelopp för
inköp av möbler m. m.

Vid bifall till vad jag nu förordat bör förevarande omkostnadsanslag för
nästa budgetår ökas med 4 700 kronor till 166 500 kronor.

Vad gäller skogsvårdsstyrelsernas avlöningsanslag
innebär mitt förslag om utökning av antalet ledamöter i skogsvårdsstyrelse
vissa ökade kostnader under delposten till arvoden åt styrelseledamöter m. fl.
Dessa kostnader torde emellertid helt kompenseras av att kostnaderna för arvoden
till ledamöterna i råden för undervisningsfrågor och till de av hushållningssällskapen
utsedda revisorerna bortfaller. Jag har därför även för
nästa budgetår beräknat ifrågavarande delpost till 135 000 kronor.

I det föregående har jag föreslagit, att den 1 juli 1960 vid skogsvårdsstyrelserna
nyinrättas tolv tjänster i Ae 17 som föreståndare för skogsbruksskola
och 16 tjänster som förste länsskogvaktare i lönegrad A 15. Av sistnämnda
tjänster avses 14 väsentligen vara förenade med skogstekniska arbetsuppgifter
och uppförda på ordinarie stat. Härigenom möjliggöres att personal
i motsvarande mån kan omdisponeras för uppgifter med yrkesutbildningen.
De två övriga bör avdelas för läraruppgifter och uppföras på extra
ordinarie stat. Den till följd av personalförstärkningen uppkommande kostnadsökningen
uppgår till 464 000 kronor. Vid bifall till mitt förslag rörande
sammanslagning av de båda skogsvårdsstyrelserna i Kalmar län bör en
tjänst som kamrerare i Ao 17 och en kontorsbiträdestjänst i Ae 3—Ae 5 kunna
indragas under nästkommande budgetår. Kostnadsminskningen på grund
härav kan beräknas till 14 000 kronor eller för år räknat 28 000 kronor.

I fråga om lönegradsföränd.ringar m. m. föreslår jag, att en länsjägmästartjänst
i Ao 26 utbytes mot en i Bo 1 och att en länsjägmästartjänst i Ao 26
ombildas till en tjänst som biträdande länsjägmästare i Ao 24. Nämnda
tjänsteförändringar är betingade av den föreslagna sammanslagningen av
skogsvårdsstyrelserna i Kalmar län.

För att tillgodose behovet av tjänster som sektionschefer eller motsvarande
befattningar erfordras — utöver de elva tjänster som biträdande länsjägmästare
i Ao 24 som för närvarande finns inrättade och den nya tjänst
i denna lönegrad som nyss föreslagits — fem tjänster som biträdande länsjägmästare,
av vilka två föreslås placerade i Ao 25 och övriga i Ao 24,
39 tjänster som jägmästare i Ao 23 och 22 tjänster som biträdande jägmästare
i lönegrad A 21. Av de sist nämnda jägmästarbefattningarna bör 21 vara i
Ao 21 och en i Ae 21. Ifrågavarande tjänsteförändringar berör sammanlagt
66 befattningar. Jag föreslår att samtliga sagda tjänster inrättas från och

146

Kungl. Maj. ts proposition nr 106 år 1060

med den 1 juli 1960 och att samtidigt härmed 22 tjänster som distriktsjägmästare
i Ao 23, 15 tjänster som förste assistent i Ao 21, sex tjänster som
skogsteknisk ledare i Ao 21, 22 tjänster som assistent i Ao 19 och en tjänst
som assistent i Ae 17—Ae 19 indrages. Jämlikt de av mig föreslagna kompetensvillkoren
erfordras inte högskoleutbildning för innehav av extra ordinarie
assistenttjänst i högst Ae 15. Därför förordar jag att nämnda tjänster, till
vilka även torde få hänföras den å personalföreckning upptagna tjänsten
som assistent i högst Ae 19, hädanefter betecknas assistent Af 15—Ae 19
respektive Af 13—Ae 15. Härvid skall för jägmästarutbildad personal liksom
hittills bestämmelserna i kungörelsen 1947:436 angående reglerad befordringsgång
för viss icke-ordinarie personal i statens tjänst respektive kungörelsen
1952: 490 angående utsträckt tillämpning av nyssnämnda kungörelse
äga motsvarande tillämpning. De återstående tre tjänsterna som assistent i
Ao 19 torde vid uppkommande vakans böra ombildas till sådana assistenttjänster
som nyss nämnts.

Härjämte vill jag föreslå, att tolv tjänster som länsskogvaktare i Ae 13
och åtta tjänster som biträdande länsskogvaktare i Ae 10, samtliga befattningar
inrättade för undervisningsuppgifter, vid nästa budgetårsskifte utbytes
mot tjänster som förste länsskogvaktare i Ae 15. Vidare bör utbyte
ske av tolv å personalförteckning upptagna instruktör stjänster i Ae 8 mot
motsvarande antal tjänster i Ae 10, en tjänst som biträdande vågmästare i
Ae 10 mot en tjänst som vågmästare i Ae 13, tre tjänster som kontorist i
Ao 9 mot samma antal kansliskrivartjänster i Ao 10 samt två biträdestjänster
i Af 1—Ae 5 mot två kanslibiträdestjänster i Ae 7. Sex länsskogvaktartjänster
i Ao 13 föreslår jag skola ersättas med sex befattningar som förste
länsskogvaktare i Ao 15, avsedda att väsentligen vara förenade med skogstekniska
arbetsuppgifter. Slutligen synes biträdestjänsterna i Af 1— Ae 5 i erforderlig
mån få användas för anställande av kartritningsbiträden med tilllämpning
av bestämmelserna angående reglerad befordringsgång för vissa
sådana biträden. Kostnaderna för de sålunda förordade lönegradsförändringarna
kan beräknas till sammanlagt 208 600 kronor.

Av skogsstyrelsen under detta avlöningsanslag framförda förslag i fråga
om personalförstärkningar och tjänsteförändringar vilka här ej närmare
berörts kan jag inte tillstyrka. Till följd av 1959 års lönereglering bör anslaget
uppräknas med 255 000 kronor samt för täckande av ökade utgifter
för kompensation för höjda folkpensionsavgifter med 143 000 kronor. Under
hänvisning till vad som anförts i årets statsverksproposition vid anmälan
av för flera huvudtitlar gemensamma frågor får jag föreslå att för
bestridande av utgifterna för ATP-avgifter för den personal som innehar
personalförtecknade tjänster beräknas 259 000 kronor. Jag biträder också
förslaget att medel beräknas under detta anslag för täckande av de kostnader
för arbetsgivaravgifter till sjuk- och moderskapsförsäkringen som hänför
sig till nyssnämnda personal. Sistnämnda kostnader kan för nästa budgetår
uppskattas till 155 000 kronor. Sammanlagt bör anslaget sålunda höjas
med 1 470 600 kronor till 14 391 000 kronor.

147

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1060

Å den nya, för skogsvårdsstyrelserna gemensamma personalförteckningen
bör nyuppföras en länsjägmästare i Bo 1, två biträdande länsjägmästare
i Ao 25, fyra biträdande länsjägmästare i Ao 24, 39 jägmästare i Ao 23, 21
biträdande jägmästare i Ao 21, 20 förste länsskogvaktare i Ao 15 och tre
kansliskrivare i Ao 10 samt en biträdande jägmästare i Ae 21, 12 föreståndare
i Ae 17, 22 förste länsskogvaktare i Ae 15, en vågmästare i Ae 13, tolv
instruktörer i Ae 10 och två kanslibiträden i Ae 7.

Från de nuvarande båda personalförteckningarna bör avföras två länsjägmästare
i Ao 26, 22 distriktsjägmästare i Ao 23, 15 förste assistenter i Ao 21,
sex skogstekniska ledare i Ao 21, 22 assistenter i Ao 19, en kamrerare i Ao
17, sex länsskogvaktare i Ao 13 och tre kontorister i Ao 9 samt en assistent
i högst Ae 19, tolv länsskogvaktare i Ae 13, åtta biträdande länsskogvaktare
i Ae 10, en biträdande vågmästare i Ae 10, tolv instruktörer i Ae 8 och tre
kontorsbiträden i Ae 3—Ae 5.

I enlighet med de av mig förordade principerna rörande finansieringen
av skogvårdsstyrelsernas fortsatta verksamhet har jag i det föregående angivit
den ram inom vilken den statliga medelsanvisningen till nämnda verksamhet
bör ligga till 22 063 000 kronor. Jag har beräknat att härav sammanlagt
2 689 000 kronor skall komma skogsvårdsstyrelserna tillgodo över anslagen
Ersättning till postverket för befordran av tjänsteförsändelser, Vägbyggnader
å skogar i enskild ägo, Åtgärder för ökad skogsproduktion i Norrland
m. in., Bidrag till vissa skogsbrukskurser m. m. samt Bidrag till pensioneringskostnaderna
för statens pensionsanstalt. Då, såsom jag nyss föreslagit,
skogsvårdsstyrelsernas avlöningsanslag bör bestämmas till 14 391 000
kronor bör följaktligen omkostnadsanslaget uppföras med ett belopp
av 4 983 000 kronor.

I likhet med vad fallet varit innevarande budgetår torde det böra ankomma
på Kungl. Maj:t att senare fastställa dispositionsstat för den statliga anslagsgivningen
till de skilda omkostnadsändamålen vid skogsvårdsstyrelserna.
För nästa budgetår torde genom ifrågavarande stat böra regleras medelsdispositionen
under följande poster, nämligen skogsvårdsstyrelsernas
allmänna verksamhet — främst löner till den enligt organisationsplanerna
erforderliga personal, för vilken personalförtecknade tjänster inte disponeras
— investeringar i skogsbruksskolor, amorteringar å byggnadslån i samband
med dylika investeringar, täckande av driftunderskott vid skogsbruksskolor,
investeringar i skogsfröplantager, rabattering av vissa förrättningskostnader
samt bestridande av oförutsedda utgifter.

Det av skogsvårdsutredningen framlagda och av skogsstyrelsen i anslagsskrivelsen
stödda förslaget att anslagsanvisningen till investeringar i skogsbruksskolor
bör brytas ut ur skogsvårdsstyrelsernas omkostnadsanslag och
härefter ske under ett särskilt reservationsanslag kan jag i enlighet med
det föregående ej tillstyrka.

I förhållande till dispositionsstaten för innevarande budgetår har jag räknat
med en höjning av posten investeringar i skogsbruksskolor med 120 000

148

Kungi. Maj:ts proposition nr 106 år 1960

kronor till 1 100 000 kronor. Under de två senaste budgetåren har medelsanvisningen
under ifrågavarande post utökats med ej mindre än 600 000
kronor.

Av beredskapsmedel har för uppförande eller ombyggnad av skogsbruksskolor
vid skogsvårdsstyrelserna under innevarande budgetår anvisats
1 671 500 kronor. Enligt skogsstyrelsens beräkningar skulle kostnaderna för
sådana för budgetåret 1960/61 planerade byggnadsarbeten vid skogsvårdsstyrelsernas
skogsbruksskolor, som har ansetts vara lämpliga att utföra
såsom statliga beredskapsarbeten, uppgå till betydande belopp. Såsom framgår
av det anförda har för finansiering av den angelägna utbyggnaden av
skogsvårdsstyrelsernas skogsbruksskolor statliga medel ställts till förfogande
i högst avsevärd omfattning.

Under posten till täckande av driftunderskott vid skogsbruksskolor har
jag räknat med en ökning av medelsanvisningen med 90 000 kronor till
550 000 kronor. Medelsanvisningen till amorteringar å byggnadslån, som
avser investeringar i skogsbruksskolor, har jag beräknat till 190 000 kronor.
För den begränsade rabattering, som jag förutsatt skall kunna ske inom
vissa grenar av biträdesverksamheten vid skogsvårdsstyrelserna i övre Norrland,
har jag under en särskild post beräknat ett belopp av 100 000 kronor.
Posten oförutsedda utgifter har jag upptagit till ett oförändrat belopp av
350 000 kronor.

För innevarande budgetår har under posten till skogsvårdsstyrelsernas
allmänna verksamhet upptagits ett belopp av 5 355 000 kronor. Motsvarande
medelsanvisning för nästkommande budgetår har jag beräknat till 2 433 000
kronor. Nedräkningen sammanhänger till övervägande del med sänkningen
av skogsvårdsavgiften — motsvarande ett belopp av 2 500 000 kronor — och
den därav följande uppjusteringen av de taxor som gäller för serviceverksamheten.
Med hänsyn till inrättandet av nya tjänster under avlöningsanslaget
kan ett belopp av cirka 460 000 kronor anses ha omförts från omkostnadsanslaget
till nyssnämnda anslag.

Vad beträffar bidraget till investeringar i skogsfröplantager har skogsstyrelsen
beräknat, att kostnaderna för den utbyggnad av fröplantagerna
som enligt styrelsens planer bör komma till stånd nästa budgetår skall
uPPgå till 637 000 kronor. Innevarande budgetår beräknas motsvarande kostnader
i viss utsträckning bestridas med inkomster från skogsvårdsstyrelsernas
verksamhet med plantproduktion. Vid bifall till mitt förslag att sistnämnda
verksamhet i fortsättningen bör drivas skild från styrelsernas övriga
verksamhet, lär ändrade förutsättningar föreligga för att till investeringar
i plantager använda överskottsmedel från plantproduktionen. Det
torde därför få ankomma på skogsstyrelsen att, sedan ämbetsverket fastställt
närmare riktlinjer för hur skogsvårdsstyrelsernas verksamhet med frö- och
plantförsörjningen i fortsättningen skall bedrivas tekniskt och finansiellt,
till Kungl. Maj :t inkomma såväl med redogörelse för den av styrelserna hitintills
bedrivna fröplantageverksamheten som med förslag rörande den
framtida utformningen och finansieringen av nämnda verksamhet. I awak -

149

Kungl. Maj. ts proposition nr 106 år 1960

tan härpå har jag funnit mig böra beräkna bidraget under omkostnadsanslaget
till investeringar i skogsfröplantager till 260 000 kronor.

Summan av de nu angivna anslagsbeloppen under samtliga poster i dispositionsstaten
för omkostnadsanslaget uppgår till det förutsatta beloppet
4 983 000 kronor.

Liksom för innevarande budgetår torde Kungl. Maj :t böra äga bemyndiga
skogsstyrelsen att fördela såväl förevarande anslag som skogsvårdsstyrelsernas
avlöningsanslag ävensom fastställa inkomst- och utgiftsstater för skogsvårdsstyrelserna.
I samband härmed bör skogsstyrelsen även äga meddela
erforderliga föreskrifter rörande staternas tillämpning.

Under såväl skogsvårdsstyrelsernas avlöningsanslag som styrelsernas omkostnadsanslag
har jag föreslagit relativt betydande medelsförstärkningar för
att möjliggöra fortsatt utbyggnad av den skogliga yrkesutbildningen. Även
under anslaget Bidrag till vissa skogsbrukskurser m. m.
är jag beredd att för nästa budgetår föreslå en inte automatisk anslagsökning
av ungefär samma storleksordning som de senaste två budgetåren eller
med 475 000 kronor.

Vad angår de i skogsstyrelsens anslagsskrivelse föreslagna höjningarna
av elevunderstöd och stipendier till elever i kursverksamheten kan jag på de
av ämbetsverket angivna skälen tillstyrka, att stipendierna för förlorad arbetstid
till elever, som har försörjningsplikt mot familj, höjes från högst 15
kronor om dagen till högst 17 kronor om dagen. Däremot kan jag icke förorda
höjning av elevunderstödet.

I sin anslagsskrivelse har styrelsen vidare föreslagit, att förutsättningar
borde skapas för att kursanslaget skulle få av styrelsen överskridas för
bekostande av ett tjugotal grundkurser utanför den för året planerade kursverksamheten
samt att stalsbidragsbestämmelserna måtte ändras så, att bidrag
till lärararvodeskostnader kunde utgå med de belopp, som arvodena utgår
med enligt timlärarkungörelsen. Dessa förslag kan jag ej ansluta mig
till.

Med anledning av vad skogsstyrelsen framhållit i sin skrivelse den 10 juni
1959 vill jag tillstyrka, att ersättningen åt befattningshavare vid skogsvårdsstyrelserna
för medverkan såsom lärare vid av vederbörande styrelse
anordnad kombinerad muntlig och skriftlig undervisningskurs eller studiecirkel
höjes från nio till tolv kronor per timme, dock med den begränsningen
att ersättningen icke må överstiga 24 kronor för dag. De förhöjda ersättningsbeloppen
gäller sedan den 1 juli 1957 inom hushållningssällskapens
kursverksamhet. Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att vidtaga erforderliga
författningsändringar.

Vid behandlingen i årets statsverksproposition av anslaget Ersättning till
domänverkets fond för utgifter vid statens skogsskolor in. m.: Avlöningar
har jag föreslagit viss omläggning av de förberedande skogskurserna samt
förordat all dessa hädanefter skall betecknas som kompletteringskurser för
inträde til! skogsskola. I fråga om medelsanvisningen för den del av ifråga -

ISO

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1960

varande kursverksamhet som bedrives i skogsstyrelsens regi har jag uttalat
mig för att medel anvisas under en särskild post under anslaget Bidrag till
vissa skogsbrukskurser m. m. Beträffande det närmare innehållet i mitt
förslag torde jag få hänvisa till vad jag i ämnet anfört i statsverkspropositionen.

Den erforderliga medelsanvisningen under den nya anslagsposten har jag
beräknat till 76 000 kronor, vilket i jämförelse med anvisningen för innevarande
budgetår innebär en ökning med 11 700 kronor. Av sistnämnda belopp
hänför sig 10 000 kronor till kostnaderna för de kunskapsprov och den
urvalstest, som i fortsättningen bör ligga till grund för elevantagningen,
medan den återstående ökningen har sin grund i automatiska kostnadsförändringar.
Skogsstyrelsens förslag om ändrad löneställning för biträdande
lärare kan jag inte tillstyrka.

Merkostnaderna som följd av de föreslagna höjningarna av stipendierna
för förlorad arbetstid och av ersättningen åt befattningshavare vid skogsvårdsstyrelserna
för medverkan vid vissa skogsbrukskurser uppgår till
sammanlagt 37 000 kronor. För anskaffande av ytterligare undervisningsmateriel
vill jag föreslå en medelsförstärkning med 25 000 kronor. För anlitande
av speciallärare samt anordnande av pedagogkurs för skogsskolepersonal
bör anvisas ett 12 000 kronor högre belopp än för innevarande budgetår.
Ett belopp av 22 000 kronor bör avdelas för täckande av avlöningskostnaderna
för den i lärarutbildningsverksamheten anställda extra konsulenten
i Ag 21.

För övriga med kursanslaget avsedda ändamål bör medelsförstärkningen
uPP§å till 379 000 kronor. I enlighet härmed torde under anslagsrubriken
för nästa budgetår upptagas ett belopp av 3 269 000 kronor. Det torde få
ankomma på Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, på
skogsstyrelsen att meddela närmare bestämmelser angående dispositionen av
anslaget.

Med medel ur anslaget torde liksom hittills jämväl få bestridas dels kostnader
för kurser för virkesmätare, dels bidrag till Svenska skogsvårdsföreningen
och Norrlands skogsvårdsförbund. I detta sammanhang torde få
anmälas att Kungl. Maj:t genom beslut den 25 september och den 30 december
1959 medgivit domänstyrelsen att av domänverkets driftmedel utbetala
medlemsavgift för år 1959 respektive år 1960 till Föreningen skogsträdsförädling.
Avgiften uppgår till 69 000 kronor för år räknat.

I överensstämmelse med de förslag och riktlinjer som framförts i det
föregående har ett förslag till ny förordning angående skogsvårdsstyrelser
utarbetats inom jordbruksdepartementet. Förslaget torde få underställas
riksdagen.

I fråga om de föreslagna ändringarna i skogsvårdsstyrelseförordningen må
utöver vad tidigare anförts framhållas följande. Genom föreskrift i 9 § nu
gällande förordning är bestämmelserna i 23—28 §§ allmänna verksstadgan
tillämpliga på skogsvårdsstyrelserna. Med hänsyn till att vissa läns -

151

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1960

jägmästare har byråchefs löneställning har i samband med hänvisningen
till verksstadgan i 7 § föreskrivits, att länsjägmästare icke skall vara undantagen
från de i 23 och 25 §§ meddelade bestämmelserna om olika disciplinära
bestraffningsåtgärder och om skyldighet för myndigheten att i vissa
fall göra åtalsanmälan. Vid bifall till mitt förslag att länsjägmästare skall
vara självskriven ledamot av skogsvårdsstyrelse synes de nuvarande bestämmelserna
i skogsvårdsstyrelseförordningen angående åtal mot och disciplinär
bestraffning av skogsvårdsstyrelsernas tjänstemän böra ändras därhän,
att länsjägmästare icke skall vara underkastad de i 23 och 25 §§ allmänna
verksstadgan meddelade bestämmelserna.

Vidare har ur förordningen uteslutits en del bestämmelser som ansetts
vara av den natur att de kunna överföras till reglementet för skogsvårdsstyrelserna.
I förslaget till ny förordning har intagits ett bemyndigande för
Kungl. Maj :t att utfärda sådana bestämmelser.

XIV. Departementschefens hemställan

Under åberopande av vad jag i det föregående anfört hemställer jag, att
Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen att

1) antaga förenämnda förslag till förordning angående
skogsvårdsstyrelser;

2) godkänna de grunder för skogsvårdsstyrelsernas organisation
och verksamhet, m. in., som jag i det föregående
förordat;

3) bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga de ändringar i
personalförteckningarna för skogsstyrelsen och skogsvårdsstyrelserna,
vilka angivits i det föregående;

4) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga av förslagen föranledda
ändringar i statens allmänna avlöningsreglemente
ävensom utfärda de övergångsbestämmelser, som må bliva
erforderliga i anslutning till dessa ändringar;

5) fastställa följande avlöningsstat för skogsstyrelsen, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1960/61:

Avlöningsstat

1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsvis 303 000

2. Arvoden, bestämda av Kungl. Maj :t .......... 9 000

3. Avlöningar till icke-ordinarie personal, förslagsvis
....................................... 394 300

4. Rörligt tillägg, förslagsvis .................. 125 500

5. Kompensation för höjda folkpensionsavgifter,

förslagsvis ................................ 14 000

Summa kronor 845 800

152

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1960

6) fastställa följande avlöningsstat för skogsvårdsstyrelserna,
att tillämpas tills vidare från och med budgetåret

1960/61:

Avlöningsstat

1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsvis
................................ 9 091 000

2. Arvoden, bestämda av Kungl. Maj :t, förslagsvis
.................................... 135 000

3. Avlöningar till icke-ordinarie personal, förslagsvis
................................ 2 444 000

4. Rörligt tillägg, förslagsvis ................ 2 076 000

5. Kompensation för höjda folkpensionsavgifter,

förslagsvis .............................. 231 000

6. ATP-avgifter, förslagsvis .................. 259 000

7. Arbetsgivaravgifter till sjuk- och moder skapsförsäkringen,

förslagsvis ............ 155 000

Summa kronor 14 391 000

7) å riksstaten för budgetåret 1960/61 under nionde huvudtiteln
anvisa

a) till Skogsstyrelsen: Avlöningar ett förslagsanslag av
845 800 kronor;

b) till Skogsstyrelsen: Omkostnader ett förslagsanslag av
166 500 kronor;

c) till Bidrag till skogsvårdsstyrelserna: Avlöningar ett
förslagsanslag av 14 391 000 kronor;

d) till Bidrag till skogsvårdsstyrelserna: Omkostnader
ett reservationsanslag av 4 983 000 kronor;

e) till Bidrag till vissa skogsbrukskurser m. m. ett förslagsanslag
av 3 269 000 kronor; samt

8) medgiva, att under budgetåret 1960/61 statlig kreditgaranti
må på i det föregående angivna grunder beviljas för
lån avseende produktion av skogsfrö och skogsplantor intill
ett belopp av 1 000 000 kronor.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Maj :t Konungen bifall samt
förordnar, att proposition av den lydelse, bilaga till
detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

B. Siöalth

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1960

153

Innehållsförteckning

Propositionen ............................................................ 1

Propositionens huvudsakliga innehåll .................................... 1

Förslag till förordning angående skogsvårdsstyrelser ...................... 2

Utdrag av statsrådsprotokollet den 11 mars 1960 ............................ 7

I. Inledning ........................................................ 7

II. Behovet av skogsvårdsåtgårder på de enskilda skogarna samt sättet för

åtgärdernas genomförande..........................................

III. Skogsvårdsarbetets organisation ....................................

IY. Åtgärder för att öka skogsägarnas självverksamhet ................

V. Skogsvårdsstyrelsernas arbetsuppgifter ............................

VI. Allmän upplysning och personlig rådgivning i skogsvårdsfrågor

VII. Frö- och plantförsörjning ........................................

VIII. Skoglig yrkesutbildning ............................................

IX. Skogsvårdsstyrelseorganisationen ..................................

Skogsvårdsstyrelsernas förvaltningsrättsliga ställning

Skogsvårdsstyrelsernas verksamhetsområden ........................

Skogsvårdsstyrelsernas sammansättning och arbetsformer ..........

Fullföljd av talan mot skogsvårdsstyrelses beslut ............

Granskningen av skogsvårdsstyrelsernas förvaltning och redovisning

Skogsvårdskommittéer ..........................................

Skogsvårdsstyrelsernas personal ....................................

X. Finansieringen av skogsvårdsstyrelsernas verksamhet samt det statliga
stödet till det enskilda skogsbrukets främjande ....................

XI. Vissa av skogsstyrelsen väckta frågor ..............................

XII. Skogsstyrelsens anslagsskrivelse för budgetåret 1960/61 ............

Skogsstyrelsen: Avlöningar ......................................

Skogsstyrelsen: Omkostnader ......................................

Bidrag till skogsvårdsstyrelserna: Avlöningar ......................

Bidrag till skogsvårdsstyrelserna: Omkostnader ....................

Bidrag till skogsvårdsstyrelserna: Byggnadsarbeten m. m. vid skogs bruksskolor

....................................................

Förberedande skogskurser ........................................

Bidrag till vissa skogsbrukskurser m. ..............................

XIII. Departementschefen ..............................................

Inledning ........................................................

Skogsvårdsstyrelsernas verksamhet ..............................

Skogsvårdsstyrelseorganisationen

Finansieringen av skogsvårdsstyrelsernas verksamhet ..............

Skogsstyrelsen ....................................................

övriga anslagsfrågor, m. ......................................

XIV. Departementschefens hemställan ..................................

6

17

21

25

30

32

37

58

58

60

70

74

76

77

78

94

99

101

101

106

107

112

117

118
119

124

124

127

131

139

143

144

151

591636 Stockholm 1960. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag