Statsutskottets utlåtande nr 91 år 1960
1
Nr 91
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1960161 till stöd åt allmänna samlingslokaler
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
(3:e avd.)
I propositionen nr 1 har Kungl. Maj :t under femte huvudtiteln, punkterna
95—97, samt å kapitalbudgeten under statens utlåningsfonder, bilaga 27,
punkten 7, föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i ämnet,
för budgetåret 1960/61 beräkna följande anslag, nämligen till Statens
nämnd för samlingslokaler ett förslagsanslag av 54 600 kronor, till Bidrag
till vissa riksorganisationer för samlingslokaler ett anslag av 30 000 kronor,
till Bidrag till anskaffning av inventarier för allmänna samlingslokaler m. m.
ett reservationsanslag av 400 000 kronor samt till Lånefonden för allmänna
samlingslokaler ett investeringsanslag av 9 000 000 kronor.
Därefter har Kungl. Maj:t i propositionen nr 112, under åberopande av bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden för den 4 mars 1960,
föreslagit riksdagen att dels godkänna av departementschefen förordade
ändringar i grunderna för statens stöd åt allmänna samlingslokaler, att tilllämpas
fr. o. m. den 1 juli 1960, dels ock för budgetåret 1960/61 anvisa å
driftbudgeten under femte huvudtiteln till Statens nämnd för samlingslokaler
ett förslagsanslag av 81 000 kronor, till Bidrag till vissa riksorganisationer
för samlingslokaler ett anslag av 30 000 kronor och till Rekonstruktionsbidrag
till allmänna samlingslokaler ett reservationsanslag av 300 000
kronor samt å kapitalbudgeten under statens utlåningsfonder till Lånefonden
för allmänna samlingslokaler ett investeringsanslag av 9 000 000
kronor.
Propositionen
Enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande har departementschefen den 6 februari
1959 tillkallat tre utredningsmän med uppdrag att verkställa utredning rörande
de driftekonomiska betingelserna för statsbelånade allmänna samlingslokaler
samt därmed sammanhängande spörsmål. Utredningsmännen,
vilka antagit benämningen 1959 års samlingslokalsutredning, har i januari
1960 avgivit sitt betänkande (stencilerat). Betänkandet har varit föremål
för remissbehandling.
I statsrådsprotokollet lämnas (s. 4—24) en redogörelse för gällande beBihang
till riksdagens protokoll 1960. 6 samt. Nr 91
2
Statsutskottets utlåtande nr 91 år 1960
stämmelser m. m. samt för samlingslokalsutredningens betänkande och däröver
avgivna yttranden. Till denna redogörelse får utskottet hänvisa.
1958 års besparingsutredning har i sitt i augusti 1959 avlämnade betänkande
bl. a. berört frågan om det fortsatta statliga stödet till allmänna samlingslokaler.
Utredningen framhåller, att detta stöd i huvudsak består av lån till
uppförande eller anskaffande av lokaler. Inventariebidraget — vilket avser
dels allmänna samlingslokaler dels ock ungdomslokaler som ej hänföres till
allmänna samlingslokaler — torde däremot vara av relativt underordnad
betydelse när det gäller de allmänna samlingslokalerna och även beträffande
de särskilda ungdomslokalerna synes detsamma vara av begränsad betydelse.
Enligt utredningen bör statens stöd till samlingslokaler därför helt koncentreras
till lokalanskaffningen och inventariebidraget slopas fr. o. m. den 1
juli 1960.
Departementschefen anför, att staten sedan 1942 har stött tillkomsten av
allmänna samlingslokaler genom kapitalsubventioner och lån på förmånliga
villkor. Stödverksamheten har haft en betydande omfattning. Närmare
700 samlingslokaler på landsbygden och i tätorterna har uppförts eller
byggts om med statligt stöd. Den statliga lån- och bidragsgivningen har varit
av stor betydelse när det gällt att tillgodose främst föreningslivets behov av
utrymmen för möten, studieverksamhet och förströelse.
På senare tid har samlingslokalernas huvudmän — i de flesta fall folketshusföreningar,
nykterhetsorganisationer och bygdegårdsföreningar -—
ej sällan mött ökade svårigheter att med inkomsterna av den verksamhet,
som bedrivs i lokalerna, finansiera de med lokaldriften förenade kapitaloch
förvaltningskostnaderna. I ett antal fall har dessa svårigheter lett till
dröjsmål med erläggande av annuiteter på statslånen. En del av betalningsförsummelserna
kan möjligen i sinom tid komma att leda till vissa förluster
på långivningen, men hittills har staten ej behövt bära någon slutgiltig
förlust. Dessa förhållanden motiverade den utredning som nu färdigställts.
Samlingslokal sutredningen har i sitt betänkande sökt belysa de förhållanden,
som ligger till grund för de ökade driftekonomiska svårigheterna.
Utredningen har härvid pekat på, att utnyttjandet av lokalerna och därmed
deras ekonomiska underlag ibland minskat på grund av befolkningsomflyttningar
eller till följd av att föreningsverksamheten på orten mattats. Vidare
har den av motorismens framväxt möjliggjorda ökade konkurrensen mellan
närbelägna samlingslokaler framhållits. Utredningen har också hänvisat
till otillfredsställande planering av vissa lokaler, felaktig lokalisering eller
överdimensionering i förhållande till befolkningsunderlaget. I fråga om
framtidsutsikterna för driften av samlingslokaler har utredningen bl. a.
nämnt den inverkan befolkningens fritidsvanor kan komma att röna av
televisionens och bilismens fortsatta utveckling.
Statsutskottets utlåtande nr 91 år 1960
3
Det är tydligt, att driften av allmänna samlingslokaler ofta är ett från
ekonomisk synpunkt vanskligt företag. Detta har också beaktats vid utformningen
av det statliga stödet, som ges i form av både kapitalsubventioner
och räntebärande lån. Ovedersägligen är tillgången på samlingslokaler
av god standard ett livsvillkor för en aktiv föreningsverksamhet. Den
samhälleliga betydelsen av denna verksamhet särskilt som ett sammanhållande
och fostrande medel i ungdomsarbetet kan inte skattas nog högt. Såsom
utredningen anfört är behovet av goda samlingslokaler långt ifrån fyllt.
Del statliga stödet synes i sina huvuddrag väl ägnat att främja en fortsatt
tillkomst av goda allmänna samlingslokaler. Liksom hittills bör stödet utgå
i form av räntebärande lån i förening med kapitalsubventioner.
De av utredningen redovisade förhållandena ger emellertid anledning att
vid den fortsatta stödgivningen ägna stor uppmärksamhet åt samlingslokalernas
driftekonomiska betingelser i de särskilda fallen. Samlingslokalernas
storlek och lokalisering i bebyggelsen måste därför prövas med största noggrannhet.
Vidare måste möjligheterna att i samma lokaler inrymma olika
verksamheter, såsom exempelvis föreningsarbete och skolundervisning, undersökas
ingående. Det är av stort ekonomiskt intresse, att sådana möjligheter
tillvaratas.
I syfte att skapa gynnsamma betingelser för ett samordnat tillgodoseende
av lokalförsörjningen för föreningsverksamhet och för skolans behov har
samlingslokalsutrcdningen lagt fram förslag till vissa jämkningar av gällande
bestämmelser om samlingslokalslån. Förslaget tar sikte på de fall då
förening är huvudman för en gemensamhetsanläggning, avsedd att betjäna
både skola och föreningsliv. Det innebär dels att om utrymmen, som erfordras
för skolbruk men ej som samlingslokaler, i mindre omfattning ingår i en
föreningsägd anläggning, även dessa utrymmen får inräknas vid bestämmande
av låneunderlaget, dels att för den lokaldel, som erfordras för skoländamål,
skall kunna utgå räntefri stående del av samlingslokalslånet till
samma belopp som kommunen kunnat erhålla för motsvarande lokal i form
av skolbyggnadsbidrag. Ändamålet med förslaget är att föreningarna med
avseende på det statliga stödet skall bli jämställda med kommunerna såsom
huvudmän för gemensamhetsanläggningar. Förslaget har i huvudsak godtagits
vid remissbehandlingen och bör genomföras, då det synes ägnat att stimulera
till vidgat sambruk av lokaler. Departementschefen förordar alltså,
att låncbestämmclserna ändras i enlighet med utredningens förslag. Detta
innebär, att räntefri stående del av samlingslokalslån i nämnda fall skall
kunna uppgå till högst 80 procent av låneunderlaget mot högst 40 procent
(i fråga om ungdomslokaler högst 50 procent) vid tillämpning av de för samlingslokaler
i allmänhet gällande reglerna.
I anledning av vad skolöverstyrelsen anfört i yttrande över betänkandet i
donna del framhålles, att avvikelse från huvudreglerna i fråga om subven
-
4
Statsutskottets utlåtande nr 91 år 1960
iionsprocenten endast bör äga rum, när detta är till fördel för huvudmannen.
Något annat torde ej heller ha åsyftats av utredningen. Såsom skolöverstyrelsen
anfört bör nämnden för samlingslokaler i ärenden avseende gemensamhetsanläggningar
samråda med överstyrelsen redan i samband med
förhandsgranskningen av lokalplanerna.
För att säkerställa en allsidig och kompetent prövning av planerna för
samlingslokaler har utredningen föreslagit, att nämnden för samlingslokaler
skall beredas möjlighet att när den finner erforderligt remittera ärende
om förhandsgranskning till länsbostadsnämnden i vederbörande län. Tanken
har vunnit stöd i flertalet remissyttranden, men vissa erinringar har
framförts. För egen del finner departementschefen, att utredningen i och
för sig har anfört goda skäl för den föreslagna ordningen. Såsom länsstyrelsen
i Stockholms län anfört bör dock pågående utredning angående den
bostadspolitiska organisationens utformning slutföras, innan man tar någon
ställning till frågan om nya uppgifter för länsbostadsnämnderna. Spörsmålet
om att engagera dem i låneverksamheten för samlingslokaler bör lämpligen
prövas närmare av utredningen om den bostadspolitiska organisationen.
Om departementschefen sålunda inte f. n. är beredd att föreslå att länsbostadsnämnderna
anlitas vid prövningen av lokalplanerna understryker han
likväl angelägenheten av att den utveckling av prövningsförfarandet, som
ägt rum under senare tid, fortsätter. Till de av utredningen uppdragna riktlinjerna
härför, vilka lämnats utan erinran vid remissbehandlingen, ansluter
sig departementschefen. Målet för prövningen bör vara att endast godkänna
planer på sådana lokaler, för vilka det vid en realistisk bedömning anses
finnas förutsättningar att på längre sikt finansiera driften. Därvid bör också
beaktas att tillkomsten av en ny lokal kan komma att medföra ekonomiska
svårigheter för redan befintliga lokaler i det aktuella området. Det kan
sålunda finnas anledning att i ett sammanhang pröva förutsättningarna för
att utan förluster driva både den nya lokalen och de lokaler som finns förut.
Enligt utredningens mening bör kommunerna åtaga sig ett ökat ansvar
för tillkomsten och driften av allmänna samlingslokaler. Detta anses motiverat
mot bakgrunden av de ökade finansieringssvårigheterna och det därav
betingade behovet av en mera aktiv kommunal medverkan vid samordningen
av lokalernas planering och utnyttjande. Två av utredningsmännen har
beträffande lån för anordnande av samlingslokaler föreslagit, att kommunal
borgen för lånets ainorteringsdel skall utgöra lånevillkor utom i fall då
Kungl. Maj:t medger undantag av särskilda skäl. Den tredje utredningsmannen
har motsatt sig förslaget om kommunal borgen som lånevillkor.
Även vid remissbehandlingen har uppfattningarna i denna fråga gått isär.
Starka invändningar mot kravet på kommunal borgen har rests framför
allt från kommunförbundens sida samt från riksorganisationerna för allmänna
samlingslokaler.
Statsutskottets utlåtande nr 91 år 1960
5
Det är angeläget att en aktiv medverkan från kommunernas sida vinnes
i det planerande och samordnande arbete, som måste föregå tillkomsten av
allmänna samlingslokaler på en ort. Då kommunerna får anses ha ett ansvar
för att kommunmedlemmarna har tillgång till samlingslokaler i tillräcklig
omfattning, bör man även kunna påräkna ekonomiskt stöd i rimlig
omfattning från kommunernas sida såväl för anordnandet av föreningsägda
lokaler som för att säkerställa dessa lokalers drift. Såsom utredningen påvisat
har kommunerna också på senare år visat en allt större benägenhet att
ge ekonomiskt stöd åt samlingslokalernas huvudmän. Allt talar för att kommunerna
även i fortsättningen frivilligt kommer att ta på sig ett betydande
ansvar för att behovet av allmänna samlingslokaler blir tillgodosett på ett
ändamålsenligt sätt och att lokalernas fortbestånd blir ekonomiskt tryggat.
Under sådana förhållanden anser departementschefen, att erfarenheterna av
den skärpta behandlingen av låneärendena bör avvaktas innan man genom
tvingande bestämmelser utvidgar eller preciserar kommunernas ansvar i
dessa hänseenden.
Omfattningen av det kommunala stödet, där ett sådant bedömes som erforderligt,
liksom stödets närmare utformning bör bestämmas från fall till
fall. I fråga om stödets form kan olika alternativ tänkas. Sålunda kan direkta
penningbidrag i form av såväl kapitalsubventioner som driftbidrag
från kommunen komma i fråga. Andra tänkbara former är att kommunen
lämnar lån eller åtar sig garanti för fullgörandet under viss tid av lokalhuvudmannens
betalningsförpliktelser på grund av statslånet. I vissa fall, t. ex.
när nämnden för samlingslokaler hyser tvekan angående möjligheterna att
på längre sikt finansiera driften av en planerad samlingslokal men vederbörande
kommun är angelägen om att samlingslokalen skall komma till
stånd, bör ett borgensåtagande från kommunens sida för hela statslånet
eller en del av detta kunna komma i fråga såsom extra säkerhet för statens
engagemang. I övrigt bör, såsom framgår av vad förut anförts, något lån ej
beviljas, om inte finansieringsförutsättningarna kan bedömas som någorlunda
gynnsamma.
Utredningen bar vidare föreslagit, att de nuvarande lånen för avhjälpande
av ekonomiskt trångmål skall kompletteras med särskilt saneringsstöd i
form av statliga engångsbidrag åt statsbelånade företag. Bidragens syfte
skall vara att möjliggöra en rekonstruktion av sådana lokalföretag, som
saknar förutsättningar att finansiera lokaldriften med sina ordinarie intäkter
men vilkas bibehållande är av betydelse för bygden. Bidrag skall enligt
utredningens förslag kunna lämnas med ett belopp, som motsvarar högst
hälften av statslånets amorteringsdel, samt endast beviljas under förutsättning
att vederbörande kommun är beredd att göra en väsentlig insats vid
rekonstruktionen och tecknar borgen för statslånets amorteringsdel.
I likhet med utredningen anser departementschefen det nödvändigt att
6
Statsutskottets utlåtande nr 91 är 1960
man noggrant prövar möjligheterna att åstadkomma en hållbar rekonstruktion
av lokalföretag, som råkat i betalningssvårigheter. Med hänsyn till betydelsen
av att samlingslokalerna alltjämt kan hållas tillgängliga för sitt
ändamål samt till statens ekonomiska intresse av en rekonstruktion av företaget
är det enligt departementschefens mening motiverat, att man försöksvis
skapar en möjlighet att bevilja statliga bidrag som saneringsstöd.
Beträffande utformningen av dessa rekonstruktionsbidrag föreslås viss
avvikelse från utredningens förslag. Detta innebär nämligen, att maximibidraget
blir förhållandevis mindre ju mindre amorteringsdelen av lånet är.
Emellertid är lånets subventionsdel störst och alltså amorteringsdelen relativt
liten just i de fall då finansieringsbetingelserna från början bedömts
såsom mindre gynnsamma. Möjligheterna att lämna rekonstruktionsbidrag
skulle med andra ord beskäras på ett betänkligt sätt i de fall då behovet kan
antagas vara mest framträdande. I nära anslutning till utredningens syfte
föreslås, att rekonstruktionsbidraget får bestämmas till högst 15 procent
av det låneunderlag, som kan beräknas för lokalen vid tidpunkten för bidragets
beviljande. Det framhålles, att det angivna procenttalet är avsett att
vara ett bidragsmaximum; det bör alltså ej uppfattas som det normala.
Beräkningen av rekonstruktionsbidragens belopp bör vara restriktiv, dock
utan att bidragens syfte att möjliggöra en på längre sikt hållbar ekonomisk
förnyelse av lokalföretaget förfelas. Bidragsärendena bör beredas av nämnden
för samlingslokaler och avgöras av Kungl. Maj :t.
Utredningens ståndpunkt att rekonstruktionsbidrag endast bör lämnas,
om kommunen gör en väsentlig insats i sammanhanget, finner departementschefen
riktig. Liksom i fråga om den kommunala insatsen i samband med
långivningen torde det dock ej vara nödvändigt att fixera formerna för och
omfattningen av denna kommunala prestation. För att saneringslån skall
beviljas förutsättes att kommunen lämnar huvudmannen ekonomiskt stöd
motsvarande minst 25 procent av saneringslånets subventionsdel. I samband
med statligt rekonstruktionsbidrag bör det kommunala stödet i regel
ha betydligt större omfattning. Formen för kommunens insats bör, liksom
när det gäller långivningen, bestämmas med hänsyn till omständigheterna i
det enskilda fallet. Frågan om anslag för rekonstruktionsbidragen beröres
i det följande.
I syfte att effektivisera bevakningen av statens fordringar i anledning av
utlämnade lån har utredningen lagt fram förslag till riktlinjer för handlandet
vid betalningsförsummelser. Utredningen har härvid understrukit behovet
av snabbare ingripanden från statens sida för att klarlägga skälen till
att en låntagare försummat sina betalningsförpliktelser och söka praktiska
utvägar ur situationen. Utredningen har vidare föreslagit, att länsbostadsnämnderna
skall företräda staten i ärenden angående betalningsförsum
-
Statsutskottets utlåtande nr 91 år 1960
7
melser. I samband därmed föreslår utredningen också, att nämnderna skall
överta länsstyrelsernas nuvarande befattning med låneförvaltningen.
Det är av vikt, att staten sörjer för en effektiv bevakning av sina utestående
fordringar. Inträffar betalningsförsummelse, bör anledningen härtill
skyndsamt undersökas och förutsättningarna för återställande av lokalhuvudmannens
betalningsförmåga allsidigt prövas. Om betalningssvårigheterna
är av permanent beskaffenhet, kan såsom utredningen framhållit olika
utvägar tänkas för att bringa lokalföretaget på fötter. I första hand bör man
pröva möjligheterna att genom en breddning av underlaget för lokalens utnyttjande
öka huvudmannens intäkter. Kan svårigheterna avhjälpas genom
avlösning av krediter med hög räntesats eller erfordras eljest ett kapitaltillskott
bör man undersöka om högre statslån kan komma i fråga enligt gällande
bestämmelser. Först om så ej visar sig vara fallet bör möjligheten till
förnyelse av lokalföretaget med stöd av rekonstruktionsbidrag övervägas.
Sedan undersökningen slutförts bör nämnden för samlingslokaler utan
dröjsmål fatta beslut i frågan om lånets uppsägning.
Såsom tidigare anförts bör länsbostadsnämnderna inte i nuvarande läge
åläggas några uppgifter i samband med långivningen för samlingslokaler.
Utredningen i ärenden, som gäller betalningsförsummelser, bör därför ankomma
på nämnden för samlingslokaler, som för ändamålet torde få anlita
länsstyrelserna, vederbörande riksorganisation för samlingslokaler samt
kommunala myndigheter. Spörsmålet om eventuellt framtida anlitande av
länsbostadsnämnderna för ifrågavarande uppgifter samt för låneförvaltningen
torde få prövas av utredningen om den bostadspolitiska organisationen.
1958 års besparingsutredning har, såsom framgått av den föregående redogörelsen,
föreslagit att bidi''agen till inventarieanskaffning skall slopas
och anslag för ändamålet följaktligen inte längre anvisas. Besparingsutredningen
har därvid anfört, att inventariebidraget är av underordnad betydelse,
när det gäller allmänna samlingslokaler, och att dess betydelse torde
vara begränsad också i fråga om ungdomslokaler.
Inventariebidragen torde ha sin främsta betydelse när det gäller att förnya
inventariebeståndet i äldre samlingslokaler, som varit dåligt utrustade
med avseende på möbler, köksutrustning m. m., samt för att göra olika
slags ungdomslokaler bättre lämpade för sitt ändamål. Däremot har de
sannolikt varit av underordnad betydelse för de nya samlingslokalernas del.
De nuvarande lånebestämmelserna är nämligen så utformade, att ett tillräckligt
ekonomiskt stöd för tillkomsten av nya lokaler kan erhållas även
utan att särskilt bidrag utgår för inventaricanskaffningen. Departementschefen
ansluter sig därför till besparingsutredningens förslag att inventariebidragen
avskaffas såvitt angår nya samlingslokaler. I äldre samlingslokaler
8
Statsutskottets utlåtande nr 91 år 1960
har genom den bidragsgivning som ägt rum sedan bidragen kom till inventariebeståndet
undergått en förnyelse i ett relativt stort antal fall. Departementschefen
anser därför, att bidragsgivningen också beträffande dessa
lokaler kan undvaras. Däremot torde skäl föreligga att bibehålla viss bidragsgivning
för ungdomslokaler. Denna bidragsgivning bör emellertid överföras
på allmänna arvsfonden, varifrån avsevärda bidrag redan lämnas till
ungdomslokaler. Inventariebidragen bör alltså slopas som särskild bidragsform.
Några ändringar beträffande beslutanderätten i låneärenden eller i fråga
om samlingslokalsnämndens ställning har ej föreslagits av samlingslokalsutredningen.
Departementschefen finner inte heller anledning att nu föreslå
några ändringar i dessa hänseenden. Däremot anser han i likhet med utredningen,
att en förstärkning av nämndens kansli är nödvändig, om man skall
kunna åstadkomma en önskvärd utbyggnad av låneprövningen och en effektivare
bevakning och utredning vid fall av betalningsförsummelser. Såsom
utredningen anfört är det framför allt angeläget att de driftekonomiska frågorna
ägnas större uppmärksamhet än hittills. En fortlöpande bearbetning
av ekonomiska redogörelser från lokalhuvudmännen torde vara nödvändig,
om man skall få mera realistiska utgångspunkter för att i samband med
granskningen av lokalplaner och prövningen av låneansökningar bedöma
finansieringsförutsättningarna för olika slags lokaler på skilda orter. Denna
uppgift innebär en betydande merbelastning för nämnden.
Nämnden har i yttrande över samlingslokalsutredningens betänkande beräknat
medelsbehovet för förstärkning av personalresurserna till dels 8 000
kronor för ekonomisk expertis, dels ock ett belopp motsvarande fem månadsarvoden
för en extra föredragande jämte halv avlöning till ett biträde för
skriv- och kontorsgöromål eller tillhopa ca 6 500 kronor. Nämnden har
dessutom föreslagit vissa arvodes- och löneregleringar.
Under något år framöver torde det föreligga behov för nämnden att anlita
ekonomisk expertis m. m. för att organisera en systematisk bearbetning av
lokalhuvudmännens ekonomiska redogörelser i syfte att därigenom få fram
ett vcrklighetsbetonat underlag för den driftekonomiska bedömningen av
lokalprojekten. Departementschefen beräknar medel härför i enlighet med
nämndens förslag. Såsom nämnden föreslagit bör en tjänst som kontorist i
Ae 9 bytas ut mot en befattning som kansliskrivare i Ae 10. Härför och för
ökat anlitande av personal för ärendenas beredning och föredragning ävensom
för ytterligare arbetskraft för biträdesgöromålen beräknas 12 000 kronor.
Medel för arvodesreglering bör ej beräknas. För kostnadsökningar av
automatisk natur bör anslaget höjas med 1 600 kronor. För tryckning av en
för lokalbyggena avsedd handledning beräknas i enlighet med nämndens
förslag 5 000 kronor. Inkomstposten bör såsom nämnden föreslagit höjas
med 3 000 kronor. Härutöver bör omkostnadsmedlen i nära anslutning till
Statsutskottets utlåtande nr 91 år 1960
9
nämndens förslag höjas med 4 400 kronor för reseersättningar och expenser.
Anslaget till Statens nämnd för samlingslokaler är för innevarande budgetår
uppfört med 53 000 kronor. Vad i det föregående förordats föranleder
en uppräkning av anslaget med 28 000 kronor. Anslaget, som preliminärt
beräknats till 54 600 kronor, föreslås alltså definitivt uppfört med (53 000
+ 28 000) 81 000 kronor.
Anslaget till Bidrag till vissa riksorganisationer för samlingslokaler har
preliminärt uppförts med 30 000 kronor och bör slutligt upptagas med
samma belopp.
I det föregående har föreslagits, att inventariebidragen skall upphöra som
särskild bidragsform. Något anslag till sådana bidrag bör följaktligen inte
anvisas.
De i det föregående förordade rekonstruktionsbidragen bör utgå från ett
särskilt anslag, vilket bör anvisas såsom reservationsanslag. Anslaget bör
benämnas Rekonstruktionsbidrag till allmänna samlingslokaler. För nästa
budgetår bör anslaget uppföras med 300 000 kronor.
Investeringsanslaget till Lånefonden för allmänna samlingslokaler har
preliminärt beräknats till 9 000 000 kronor. Det föreslås, att anslaget definitivt
uppföres med detta belopp.
Motioner
I de likalydande motionerna I: 604 (av herr Wärnberg m. fl.) och II: 751
(av herr Larsson i Luttra m. fl.) hemställes att riksdagen måtte besluta
anvisa ett anslag om 400 000 kronor avseende bidrag till anskaffning av inventarier
för allmänna samlingslokaler i enlighet med kungörelse nr 368 av
den 24 maj 1957.
I de likalydande motionerna I: 619 (av herr Sveningsson) och II: 772 (av
fröken Karlsson och herr Edlund) hemställes att riksdagen måtte besluta,
1) att statslån för anordnande av allmänna samlingslokaler m. m. som
beviljats fr. o. m. den 1 juli 1960 skall vara amorteringspliktigt och förräntas
efter en räntesats av 5 procent;
2) att avslå Kungl. Maj:ts förslag att till Rekonstruktionsbidrag till allmänna
samlingslokaler anvisa ett reservationsanslag av 300 000 kronor.
Vidare har i motionen 11:436 (av herrar Gustafsson i Skellefteå och
Wedén), såvitt nu är i fråga, hemställts att riksdagen måtte dels besluta att
statens bidrag till anskaffning av inventarier till allmänna samlingslokaler
skall upphöra att utgå fr. o. m. den 1 juli 1960, dels ock avslå i statsverkspropositionen
framställt förslag om anslag till Bidrag till anskaffning av
inventarier för allmänna samlingslokaler m. m.
Beträffande motiveringen för yrkandena hänvisas till motionerna 1:604,
II: 772 och II: 436.
10
Statsutskottets utlåtande nr 91 år 1960
Utskottet
I propositionen har föreslagits riktlinjer för prövningen av ansökningar
om lån för anordnande av allmänna samlingslokaler. Dessa riktlinjer innebär
i huvudsak, att lokalföretagens driftekonomiska förutsättningar skall
ägnas skärpt uppmärksamhet vid låneprövningen. Vidare har förutsatts att
bevakningen av statens fordringar på grund av utlämnade samlingslokalslån
skall effektiviseras.
Mot bakgrunden av de svårigheter som har gjort sig gällande för vissa
lokalföretag att finansiera med lokaldriften förenade kapital- och förvaltningskostnader
anser utskottet det angeläget att beviljandet av lån för samlingslokaler
föregås av en noggrann och på realistiska förutsättningar grundad
prövning av det planerade företagets möjligheter att täcka sina driftkostnader.
Vad departementschefen anfört beträffande åtgärder i detta syfte
kan utskottet ansluta sig till. Utskottet biträder också departementschefens
uttalanden om en effektivare bevakning av statens utestående fordringar.
Propositionen innehåller vidare förslag till viss jämkning av bestämmelserna
om samlingslokalslån i de fall då lån beviljas för föreningsägda lokalanläggningar,
avsedda för sambruk av skola och föreningsliv. Förslaget innebär
väsentligen, att den statliga kapitalsubventionen för sådan lokalanläggning,
till den del anläggningen är avsedd att betjäna skolan, skall kunna
utgå efter grunder motsvarande dem som gäller för skolbyggnadsbidrag till
kommuner. Då ändringen torde innebära att förutsättningarna för sambruk
av lokaler förbättras, tillstyrker utskottet Kungl. Maj :ts förslag.
I propositionen föreslås ytterligare, att såsom försöksverksamhet skall
tillskapas en möjlighet att med statliga bidrag stödja rekonstruktion av
lokalföretag, som saknar förutsättningar att med sina ordinarie intäkter
finansiera lokaldriften. För ändamålet äskas ett reservationsanslag av
300 000 kronor för nästa budgetår. I motionerna I: 619 och II: 772 har hemställts
att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj :ts ifrågavarande förslag. Motionärerna
har bl. a. anfört, att resultatet av denna bidragsgivning kan bli att
staten i fortsättningen får ta på sig ansvaret för finansieringen av samlingslokalerna.
Utskottet vill erinra om vad departementschefen anfört beträffande förutsättningarna
för utgivande av rekonstruktionsbidrag. Av departementschefens
uttalanden härom framgår att vid betalningsförsummelse förutsättningarna
för återställande av lokalhuvudmannens betalningsförmåga skall
prövas allsidigt. Sålunda skall i första hand prövas möjligheterna att genom
en breddning av underlaget för lokalens utnyttjande öka huvudmannens
intäkter. Vidare skall möjligheterna att erhålla högre statslån med stöd
av gällande bestämmelser undersökas. Endast i sista hand skall möjligheten
Statsutskottets utlåtande nr 91 år 1960
11
till förnyelse av ett lokalföretag med stöd av rekonstruktionsbidrag övervägas.
Av propositionen framgår vidare att en väsentlig ekonomisk prestation
från vederbörande kommuns sida förutsättes för att bidrag skall beviljas.
Utskottet, som utgår från att rekonstruktionsbidrag endast skall
komma i fråga i sådana fall då det kan antas medföra att lokalhuvudmannens
förmåga att fullgöra sina betalningar på statslånen blir återställd på
längre sikt, finner ej anledning föreligga att på grundval av de farhågor
motionärerna gett uttryck åt avstå från den av Kungl. Maj :t föreslagna försöksverksamheten.
Utskottet tillstyrker alltså Kungl. Maj :ts förslag och
avstyrker ifrågavarande motionsyrkanden.
Kungl. Maj:ts förslag innebär vidare, att den särskilda bidragsgivningen
för inventarieanskaffning till allmänna samlingslokaler skall upphöra. Till
den del inventariebidragen avser ungdomslokaler skall de dock kunna ersättas
av bidrag från allmänna arvsfonden. Förslaget om slopande av inventariebidragen
innebär ett tillgodoseende av syftet med i motionen 11:436
framställda yrkanden i ämnet. Dessa yrkanden torde därför ej påkalla någon
åtgärd från riksdagens sida.
I motionerna 1:604 och 11:751 har yrkats att inventariebidragen skall
bibehållas och att för nästa budgetår skall anvisas ett anslag av 400 000
kronor för ändamålet. Motionärerna har bl. a. anfört, att inventariebidragen
för äldre samlingslokaler har en utomordentlig betydelse, om lokalerna skall
göras någorlunda tidsenliga. Endast en mindre del av det totala antalet
äldre lokaler har enligt motionärerna kunnat komma i åtnjutande av bidrag.
Vidare hänvisas i motionerna till att inventariebidragens bibehållande är
ett nykterhetspolitiskt intresse.
Utskottet saknar ej förståelse för motionärernas synpunkter. Såsom departementschefen
anfört har emellertid ett stort antal äldre samlingslokaler
kunnat rustas upp med stöd av den hittillsvarande bidragsgivningen. Det
torde kunna antagas att den bidragsgivning som sålunda ägt rum har avsett
lokaler, för vilka behovet av bidrag har varit mest framträdande. På grund
av det anförda tillstyrker utskottet Kungl. Maj :ts förslag samt avstyrker
förevarande motioner.
I motionerna 1:619 och 11:772 framställda yrkanden om slopande av
samlingslokalslånens räntefria stående del kan utskottet ej biträda.
Ej heller kan utskottet tillstyrka i samma motioner framförda förslag om
höjning av räntesatsen å lånen.
Vad departementschefen föreslagit beträffande viss förstärkning av statens
nämnds för samlingslokaler kansli tillstyrker utskottet.
Beräkningen av mcdelsbehovet under de olika anslagen har utskottet
funnit sig kunna godtaga.
Vad departementschefen i övrigt anfört och föreslagit har ej givit utskottet
anledning till erinran eller särskilt uttalande.
12
Statsutskottets utlåtande nr 91 år 1960
Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,
att riksdagen må
I. beträffande ändrade grunder för räntefri stående del av
samlingslokalslån med bifall till Kungl. Maj :ts förslag samt
med avslag å motionerna 1:619 och 11:772, såvitt nu är
i fråga, godkänna vad utskottet anfört;
II. avslå i motionerna I: 619 och II: 772 framställt yrkande
om höjning av räntesatsen för samlingslokalslån;
III. beträffande slopande av bidragen till anskaffning av
inventarier för allmänna samlingslokaler med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna I: 604
och II: 751, såvitt nu är i fråga, godkänna vad utskottet anfört;
IV. beträffande rekonstruktionsbidrag för allmänna samlingslokaler
godkänna vad utskottet anfört;
V. beträffande grunderna för statens stöd åt allmänna
samlingslokaler, såvitt de ej behandlats under I.—IV., med
bifall till Kungl. Maj :ts förslag och under erinran om vad
utskottet anfört godkänna vad i statsrådsprotokollet över
socialärenden för den 4 mars 1960 förordats;
VI. till Statens nämnd för samlingslokaler för budgetåret
1960/61 under femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
81 000 kronor;
VII. till Bidrag till vissa riksorganisationer för samlingslokaler
för budgetåret 1960/61 under femte huvudtiteln anvisa
ett anslag av 30 000 kronor;
VIII. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 619 och II: 772, såvitt nu är i fråga, till Rekonstruktionsbidrag
till allmänna samlingslokaler för budgetåret
1960/61 under femte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 300 000 kronor;
IX. till Lånefonden för allmänna samlingslokaler för budgetåret
1960/61 under statens utlåningsfonder anvisa ett investeringsanslag
av 9 000 000 kronor;
X. avslå i motionerna I: 604 och II: 751 framställt förslag
om anslag till bidrag till anskaffning av inventarier för allmänna
samlingslokaler;
XI. besluta att motionen II: 436, såvitt nu är i fråga, icke
skall föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 3 maj 1960
På statsutskottets vägnar:
MARTIN SKOGLUND
Statsutskottets utlåtande nr 91 år 1960
13
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet har närvarit
från första kammaren: herrar Gillström, Birger Andersson, Pålsson,
Jacobsson, Söderberg, Bertil Petersson, Bagnar Bergh, fröken Ranmark,
herrar Mossberger, Bengt Gustavsson, Edström och Källqvist; samt
från andra kammaren: herrar Skoglund i Doverstorp, Åkerström,
Staxäng, Gustafsson i Stockholm, Svensson i Stenkyrka, Karlsson i Olofström,
Nilsson i Göingegården, fröken Elmén, herr Hansson i Skegrie, fru
Lewén-Eliasson, herr Gustafsson i Skellefteå, fröken Vinge, herrar Gustafsson
i Uddevalla och Kellgren.
Reservationer
1) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund i Doverstorp, Staxäng och Nilsson i
Göingegården, vilka beträffande höjning av räntesatsen för samlingslokalslån
ansett att utskottet bort tillstyrka i motionerna I: 619 och II: 772 framförda
yrkanden om en sådan höjning och att därför
dels det stycke i utskottets yttrande på s. 11, som börjar med »Ej heller»
och slutar med »å lånen», bort ha följande lydelse:
»Vad angår det i samma motioner framförda förslaget om höjning av
räntesatsen å lånen vill utskottet anföra följande. Subventionsmomentet i
långivningen till anordnande av allmänna samlingslokaler bör avvägas så
att intäkterna av välskötta, riktigt lokaliserade och ej alltför påkostade lokalföretag,
vid upplåtelse mot hyror som föreningslivet förmår bära, normalt
kan beräknas täcka kapital- och förvaltningskostnaderna. Subventionen bör
ej vara så omfattande, att den lockar till alltför ambitiösa lokalprojekt med
små förutsättningar att bära sig ekonomiskt. Med hänsyn härtill anser utskottet
en mindre höjning av räntesatsen å lånen motiverad. I enlighet med
yrkandena i förenämnda motioner synes räntesatsen för lån, som beviljas
efter utgången av innevarande budgetår, böra fastställas till 5 %.»
dels ock nedan nämnda moment i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
»II. med bifall till motionerna I: 619 och II: 772, såvitt nu
är i fråga, besluta att amorteringsdelen av samlingslokalslån,
som beviljas efter den 30 juni 1960, skall förräntas efter
en räntesats av 5 % ;»
2) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund i Doverstorp, Staxäng och Nilsson
i Göingegården, vilka beträffande rekonstruktionsbidrag för allmänna samlingslokaler
ansett att utskottet bort avslå Kungl. Maj:ts ifrågavarande förslag
och att därför
14
Statsutskottets utlåtande nr 91 år 1960
dels det stycke i utskottets yttrande, som på s. 10 börjar med »Utskottet
vill» och på s. 11 slutar med »ifrågavarande motionsyrkanden», bort ha
följande lydelse:
»Utskottet anser liksom departementschefen, att förutsättningarna för
en hållbar rekonstruktion av företag som driver samlingslokaler, för vilka
intäkterna av driften ej räcker till för att täcka driftkostnaderna, bör prövas
allsidigt. I första hand bör företaget självt pröva möjligheterna att bredda
underlaget för lokalens utnyttjande för att därigenom öka intäkterna. I sista
hand bör s. k. saneringslån kunna komma i fråga. Däremot har utskottet ej
ansett sig böra tillstyrka Kungl. Maj :ts förslag att direkta subventioner
i form av rekonstruktionsbidrag skall tillskjutas från statens sida för att
bringa lokalföretaget på fötter. Enligt utskottets mening innebär en dylik
bidragsgivning endast, att staten ökar sina redan betydande risker för förlust
på ifrågavarande statliga stödverksamhet. Utskottet avstyrker därför
Kungl. Maj :ts förslag.»
dels ock nedan nämnda moment i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
»IV. avslå Kungl. Maj :ts förslag om rekonstruktionsbidrag
för allmänna samlingslokaler;»
3) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund i Doverstorp, Staxäng och Nilsson
i Göingegården, vilka ansett att
dels det stycke i utskottets yttrande på s. 11, som börjar med »Vad departementschefen»
och slutar med »särskilt uttalande», bort ha följande lydelse:
»Vad departementschefen i övrigt anfört och föreslagit har utskottet i allt
väsentligt funnit sig kunna godtaga. Utskottet vill emellertid fästa uppmärksamheten
på departementschefens uttalande angående säkerheten för beviljade
samlingslokalslån. Av detta uttalande synes framgå, att Kungl. Maj :t
vid lånens beviljande skall kunna ställa sådana villkor, som innebär att
kommunerna nödgas engagera sig ekonomiskt för lokalföretaget. Utskottet
finner det mindre tillfredsställande att staten i en stödgivning, som ej riktar
sig direkt till kommunerna, kräver ekonomiska prestationer av dessa. Utskottet
delar visserligen uppfattningen att man i många fall bör kunna förvänta
sig kommunala insatser vid anordnandet av allmänna samlingslokaler.
Sådana insatser har också förekommit i stor och, såsom framgår av propositionen,
ökande omfattning. Utskottet vill emellertid som sin uppfattning
framhålla, att ekonomisk medverkan från kommunernas sida vid samlingslokalbyggandet
liksom hittills bör vara alltigenom frivillig och att några
villkor om sådan medverkan ej bör knytas till besluten om de statliga lånen.»
dels ock nedan nämnda moment i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
Statsutskottets utlåtande nr 91 år 1960
15
»V. beträffande grunderna för statens stöd åt allmänna
samlingslokaler, såvitt de ej behandlats under I.—IV., godkänna
vad utskottet anfört;»
4) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund i Doverstorp, Staxäng och Nilsson
i Göingegården, vilka beträffande anslag till rekonstruktionsbidrag för allmänna
samlingslokaler, under förutsättning av bifall till den med 2) betecknade
reservationen, ansett att utskottet bort avslå Kungl. Maj :ts förslag och
att därför
dels det stycke i utskottets yttrande på s. 11, som börjar med »Beräkningen
av» och slutar med »kunna godtaga», bort ha följande lydelse:
»Av vad utskottet i det föregående anfört framgår att något anslag till
rekonstruktionsbidrag ej bör anvisas. Beräkningen av medelsbehovet under
övriga anslag har utskottet funnit sig kunna godtaga.»
dels ock nedan nämnda moment i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
»VIII. med bifall till motionerna I: 619 och II: 772, såvitt
nu är i fråga, avslå Kungl. Maj :ts förslag om anslag för budgetåret
1960/61 till Rekonstruktionsbidrag till allmänna
samlingslokaler;»