Statsutskottets utlåtande nr öl år 1960

1

Nr 51

Utlåtande i anledning av väckta motioner om statsbidrag till särskilda
ålderdomshem för alkoholiserade åldringar.

(3:e avd.)

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr
Anderberg m. fl. (I: 92) och den andra inom andra kammaren av herr Hansson
i Skegrie m. fl. (II: 125), har hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla om skyndsam prövning rörande statsbidrag till
anordnande och drift av särskilda ålderdomshem för alkoholiserade i enlighet
med motionernas syfte.

Motionärerna har anföi’t följande.

Ålderdomshemmens stora problem är klientelblandningen. Anledningen
till denna är den oavvisliga skyldighet, som föreligger för socialnämnderna
att, då ingen annan vårdmöjlighet står till buds, taga hand om personer i
alla åldrar, vilka vistas inom kommunen och är i behov av vård. Då socialnämnderna
i de allra flesta fall endast har ålderdomshemmen att tillgå,
måste dessa fungera som upptagningshem. Till följd av platsbristen på
specialhemmen får ålderdomshemmen därför ofta under längre tid bereda
vård åt psykiskt efterblivna, sinnessjuka (lättare och svårare), kroniskt
sjuka, sängliggande ålderssvaga, blinda, dövstumma, alkoholiserade etc.
Icke sällan förekommer det, att normala men skröpliga gamla får dela rum
med vårdtagare tillhörande någon av de uppräknade kategorierna. Det är
uppenbart, att dylika rådande missförhållanden skapar stora olägenheter
och vantrivsel.

Socialvårdskommitténs förslag om särskilda vårdhem för störande vårdtagare
på ålderdomshem vann icke statsrådets beaktande vid utformandet
av socialhjälpslagen. Den enda möjlighet, som för närvarande finns för
placering av dessa vårdtagare, är därför arbetshemmen. Då dessa hem egentligen
är avsedda som korrektionsanstalter för försumliga familjeförsörjare,
kan de icke med fördel utnyttjas för en placering av de störande vårdtagarna
på ålderdomshemmen.

Genom slopandet av motboken har antalet alkoholiserade gamla ökat i
hög grad. Just denna kategori vållar ålderdomshemmen stora svårigheter
för närvarande. Det är därför angeläget, att detta förhållande beaktas av
riksdagen och att åtgärder vidtages för alt i görligaste mån eliminera olägenheterna.

Malmöhus läns vårdhemsförbund, som är en sammanslutning av socialnämnderna
i landstingsområdet, bildades år 1940 för att råda bot för den
redan då svåra klientelblandningen på ålderdomshemmen. Det senare uppkomna
läget har gjort att förbundet år 1958 inrättade ett särskilt ålderdomshem
för alkoholiserade män. Detta beaktansvärda initiativ är emellerllihang
till riksdagens protokoll 1960. 6 saml. Nr 51

‘)

Statsutskottets utlutande nr 51 dr 1960

tid nu på väg att stranda av brist på mede]. Enligt vår mening måste sådan
verksamhet erhålla ett effektivt ekonomiskt stöd av statsmakterna.

Vårdhemsförbundets nya hem för alkoholiserade gamla ligger i Klågerups
samhälle. Fastigheten utgöres av Bara kommuns gamla ålderdomshem.
Det är en kvalitativt god byggnad, som upplåts till Vårdhemsförbundet,
då storkommunen uppförde ett större ålderdomshem. Vårdala, som
hemmet nu kallas, togs i bruk i maj månad 1958. Ursprungligen är hemmet
godkänt för 18 vårdtagare, men för sin nuvarande uppgift har beläggningen
begränsats till 15. Ehuru hemmet mottagit svåra kroniska alkoholmissbrukare
med tidigare upprepade vistelser på alkoholist- och straffanstalter,
kan resultatet av vården utan tvekan betecknas som gott. Detta bestyrkes
i ett utlåtande av hemmets psykiater. Förbättringen i pensionärernas uppförande
och allmänna tillstånd är påtaglig.

Enligt bestämmelserna i 21 § socialhjälpslagen åligger det landsting
att för vårdtagare på ålderdomshem, som med hänsyn till sitt beteende icke
lämpligen kan behållas därstädes, tillhandahålla för ändamålet lämplig
vård. Med landsting jämställes även vissa städer, som icke tillhör landstingskommun.
Till sin ordalydelse är bestämmelsen i socialhjälpslagen helt
klar. Det är landstingen, som har att svara för specialvård åt vårdtagare
på ålderdomshem. Emellertid har vederbörande statsråd i motiven till
denna bestämmelse i propositionen angivit, att någon ny verksamhet icke
avsågs med bestämmelsen. Landstingen skulle med andra ord icke åläggas
någon ny uppgift. På grundval av detta uttalande anser sig landstingen
icke skyldiga att svara för vården av de alkoholiserade åldringarna. Den
vård, som lämnas vid Vårdala ålderdomshem i Klågerup åt alkoholiserade
gamla, saknar motsvarighet i riket. Vårdformen måste närmast betraktas
såsom helt ny, och med beaktande av statsrådets nyssnämnda uttalande
till propositionen måste det innebära att landsting icke har skyldighet att
jämlikt 21 § socialhjälpslagen lämna Vårdala erforderligt ekonomiskt stöd.
Då inkomsterna på sprithandeln tillfaller statsverket och då övrig vård av
alkoholmissbrukare så gott som helt bekostas av staten, bör som en konsekvens
härav staten lämna ekonomisk hjälp åt ålderdomshem för alkoholmissbrukare.

Enligt motiven till 21 § socialhjälpslagen begränsas i varje fall landstingens
skyldighet att lämna specialvård till de personer, som redan befinner
sig på ålderdomshemmen. Det bör då påpekas, att ett hem av Vårdalas
karaktär även mottager sina vårdtagare från straffanstalter, anstalter
för alkoholmissbrukare och från enskilda hem. Det kan icke vara rimligt,
att en alkoholiserad vårdtagare först måste vara intagen på ett ålderdomshem
för normala för att över huvud taget kunna komma i åtnjutande
av vård på ålderdomshem för alkoholskadade.

Sedan landstingen i Malmöhus län och Kristianstads län avslagit Vårdhemsförbundets
framställning om bidrag till verksamheten vid Vårdala
ålderdomshem, har förbundet i skrivelse till Kung!. Maj:t hemställt om
statsbidrag. Såväl länsstyrelsen i Malmöhus län som socialstyrelsen har i
särskilda yttranden tillstyrkt denna senare framställning. Det må i detta
sammanhang framhållas, att socialstyrelsen i sitt remissvar av den 12
oktober 1959 till Kungl. Maj:t bland annat påpekade, att på reservationsanslaget
»Bidrag till anordnande av erkända vårdanstalter för alkoholmissbrukare
m. m.» fanns efter vissa avdrag ett tillgängligt belopp på
812 515 kronor från vilket bidrag till Vårdala knnde utgå. Vårdhemsför -

Statsutskottets utlutande nr 51 är 19(10

3

bundet sökte i statsbidrag 5 000 kronor per plats för hemmets förvärv och
i garantibidrag 13 kronor per dag och vårdplats. Däremot avstod förbundet
från att begära beläggningsbidrag med 9: 50 kronor per dag och vårdad,
vilket för närvarande utgår till anstalter för alkoholmissbrukare. Enligt
preliminärt köpeavtal skulle Vårdhemsförbundet för fastigheten erlägga
ett belopp av 72 000 kronor. — Genom beslut den 6 november 1959 lämnade
Kungl. Maj:t framställningen utan åtgärd.

Då vi anser, att Vårdala ålderdomshem beträffande statsbidrag bör jämställas
med vårdanstalter för alkoholmissbrukare, yrkar vi på sådan ändring
i nu gällande bestämmelser, att bidrag jämväl kan utgå till sådana särskilda
ålderdomshem för alkoholiserade. Klientelet utgöres av kroniska
alkoholmissbrukare, som kräver kontinuerlig vård, av vilken anledning de
icke bör intagas på de nuvarande anstalterna för alkoholmissbrukare, även
om de vore berättigade därtill. Frågan om deras utskrivning är endast i
undantagsfall aktuell. Vårdala har mottagit vårdtagare icke endast från
Malmöhus läns landstingsområde utan även från Malmö stad, Hälsingborgs
stad samt Kristianstads, Blekinge och Jönköpings läns landstingsområden.
Tyvärr har det visat sig, att vissa socialnämnder dragit sig för att placera
vårdtagare på Vårdala på grund av kostnaderna. Vårdavgiften utgör 20
kronor per dag.

Över motionerna har, efter därom i vederbörlig ordning gjord framställning,
yttrande avgivits av socialstyrelsen. Styrelsen har i huvudsak anfört
följande.

Socialstyrelsen tillstyrkte statsbidrag till Vårdala ålderdomshem, enär
hemmet uppenbarligen fyllde uppgiften att bereda vård åt vissa alkoholmissbrukare
och dess fortsatta existens var beroende av bidrag. Motionerna
syftar emellertid till mera vittgående ställningstaganden, varvid man har
att taga hänsyn såväl till alkoholistvårdsanstalternas uppgifter som till socialhjälpslagens
bestämmelser om vård på ålderdomshem m. m. Vad först
beträffar den uppgift som åvilar vårdanstalterna för alkoholmissbrukare
må framhållas, att denna inte innefattar ett sådant definitivt omhändertagande
som avses vid vård på ålderdomshem. Personer som på grund
av alkoholmissbruk är störande på ålderdomshem kan väl intagas på vårdanstalt
för alkoholmissbrukare, men vården där är tidsbegränsad och de
måste därför efter vårdtidens slut ånyo placeras på ålderdomshem eller i
annan lämplig vård. För detta klientel erfordras sålunda särskilda vårdmöjligheter.

21 § lagen om socialhjälp innehåller bestämmelser om hur man skall
förfara, när vårdtagare på ålderdomshem på grund av sitt beteende inte
lämpligen kan behållas på hemmet. Uppgiften att taga vård om sådana personer
är i princip tillagd landstingskommun respektive stad som ej tillhör
landstingsområde. Den meningen har förfäktats, att alkoholmissbruk skall
räknas till sådant beteeende, som nyss sagts, och att det följaktligen skall
vara landstingets uppgift att ordna sådana vårdmöjligheter, som avses i
motionen. Å andra sidan bar från landstingshåll gjorts gällande, all detta
är en uppgift som inte tidigare åvilat landstingen och att landstingen enligt
motiveringen till socialhjälpslagen inte skall behöva åtaga sig nya uppgifter.
Uppfattning står sålunda mot uppfattning. Det kan nämnas, att styrelsen
för Långmora arbetshem och landstingen i de län som betjänas av detsamma

4

Statsutskottets utlåtande nr 51 år 1960

upptagit frågan om de anordningar, som är erforderliga för att landstingen
skall kunna fullgöra sina uppgifter enligt 21 § socialhjälpslagen. Utredningen
häröver är emellertid ännu icke slutförd.

I övrigt vill socialstyrelsen erinra om att frågan om huvudmannaskapet för
erforderliga anstalter för bland annat här berörda klientel behandlas av
socialvårdskoinmittén i dess betänkande med utredning och förslag angående
lag om socialhjälp m. m. Kungl. Maj:t har ännu icke tagit ställning till
kommitténs förslag i denna del i avbidan på slutförandet av utredningsarbetet
om ny barnavårdslag och om de administrativa frihetsberövandena.
Med hänsyn härtill synes vad i de remitterade motionerna anföres icke för
närvarande böra föranleda någon åtgärd.

Utskottet. Den av motionärerna väckta frågan kan betraktas från nykterhetsvårdens
eller åldringsvårdens synpunkt. Vad angår sambandet med
nykterhetsvården må erinras om att nykterhetsvårdsutredningen bl. a. har
att utreda frågan om den lämpliga fördelningen av vårdplatser mellan olika
kategorier av alkoholmissbrukare samt att ompröva reglerna angående statsbidrag
för anordnande och drift av vårdanstalter. Utredningens överväganden
i dessa frågor har ännu ej redovisats.

Enligt utskottets mening ligger det emellertid närmare till hands att frågan
om vården av alkoholiserade åldringar ses i sitt sammanhang med vården
av övriga störande vårdtagare på ålderdomshemmen. Utskottet vill erinra
om att den av motionärerna åsyftade bestämmelsen angående vården
av sådana störande vårdtagare infördes i socialhjälpslagen såsom ett provisorium
i avvaktan på en blivande prövning av arbetshemmens framtid.
Avsikten var ursprungligen att detta spörsmål skulle övervägas i samband
med barnavårdskommitténs förslag om behandlingen av försumliga försörjare.
Såsom framgår av vad föredragande statsrådet anfört i proposition
till årets riksdag med förslag till ny barnavårdslag (prop. 1960: 10, s. 389—
394) har nämnda fråga dock ej upptagits till behandling. I stället har gällande
bestämmelser om åtgärder mot försumliga försörjare provisoriskt
överförts till den nya barnavårdslagen i avvaktan på att utredningen om
administrativa frihetsberövanden slutför sitt arbete.

Utredningen om administrativa frihetsberövanden väntas framlägga betänkande
angående huvuddelen av sitt utredningsuppdrag under innevarande
år. I samband med prövningen av detta betänkande torde även arbetshemmens
framtida ställning komma att övervägas. Med hänsyn till vad som
anförts i 1955 års proposition om socialhjälpslagen anser sig utskottet kunna
förutsätta, att nu gällande provisoriska bestämmelser om de störande vårdtagarnas
behandling i detta sammanhang blir föremål för översyn och slutlig
reglering. Vid översynen bör givetvis också frågan om det ekonomiska
ansvaret för vården av störande vårdtagare uppmärksammas. Utskottet utgår
från att den av motionärerna framförda tanken på särskilda statsbidrag
då prövas närmare.

Statsutskottets utlåtande nr 51 år 1960

5

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen må i anledning av motionerna 1:92 och
II: 125 i skrivelse tijl Kungl. Maj :t giva till känna vad utskottet
anfört.

Stockholm den 1 april 1960

På statsutskottets vägnar:

MARTIN SKOGLUND

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet har närvarit:

från första kammaren: herrar Näsström, Gillström, Boman, Einar
Persson, Ivar Johansson, Birger Andersson, fröken Andersson, herrar Thun,
Bergman, Holmqvist, Pålsson, Jacobsson, Rikard Svensson, Bengt Gustavsson
och Edström; samt

från andr a kammaren: herrar Skoglund i Doverstorp, Åkerström,
Petterson i Degerfors, Malmborg, Thapper, Rubbestad, Jansson i Kalix,
Persson i Växjö, Ståhl, Svensson i Stenkyrka, Karlsson i Olofström, Nilsson
i Göingegården, fröken Elmén, herrar Cassel och Mellqvist.

Reservation

av herr Ståhl.