Statsutskottets utlåtande nr 136 år 1960

1

Nr 136

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
riktlinjer för en framtida statsunderstödd familjerådgivningsverksamhet
jämte i ämnet väckta motioner.

(3:e avd.)

I propositionen nr 135 har Kungl. Maj :t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över inrikesärenden för den 25 mars 1960, föreslagit
riksdagen att godkänna av föredragande statsrådet förordade riktlinjer
för en statsunderstödd familj erådgivningsverksamhet, att tillämpas
från och med den 1 januari 1961.

Den 22 april 1955 bemyndigade Kungl. Maj:t statsrådet Lindström att
dels tillkalla högst sex sakkunniga för att utreda frågan om en allmän
familjerådgivning, dels ock tillkalla experter samt förordna sekreterare åt
de sakkunniga.1

De sakkunniga, vilka antagit benämningen Familj erådgivningskommittén,
har med skrivelse den 15 augusti 1957 överlämnat betänkande med
förslag till allmän familjerådgivning (SOU 1957:33).

Betänkandet har varit föremål för remissbehandling.

Propositionen

I propositionen lämnas, efter en redovisning för tidigare förslag och överväganden
i ämnet av bl. a. 1941 års befolkningsutredning, utredningen för
hem- och familjefrågor, 1950 års abortutredning, 1950 års barnavårdskommitté
och mentalsjukvårdsdelegationen, en redogörelse för familjerådgivningskommitténs
utredning och förslag samt däröver avgivna remissyttranden.
Utskottet torde härutinnan få hänvisa till propositionen (s. 3—22).

Föredragande statsrådet anför, att medan det materiella välståndet i vårt
land ökat i raskt tempo och gjort tillvaron ekonomiskt tryggare för allt fler
familjer, har de personliga bekymren, slitningarna i hem och äktenskap,
icke minskat i motsvarande grad. Vissa orsaker härtill är iögonfallande.

1 De sakkunniga har utgjorts av förbundsordföranden, numera borgarrådet Inga Thorsson,
ordförande, professorn Sven Ahnsjö, dåvarande ledamoten av riksdagens andra kammare Helga
Sjöstrand, lasarettsläkaren Sigurd Thorén, ledamoten av riksdagens andra kammare Sten Wahlund
och ledamoten av riksdagens första kammare Annie Wallentheim. Föreståndaren för Stockholms
stads familjerådgivningsbyrå Carin Colliander har biträtt utredningen såsom expert.

Bihang till riksdagens protokoll 1960. 6 samt. Nr 136

2

Statsutskottets utlåtande nr 136 år 1960

Ännu vid 1930-talets början var mindre än en tredjedel av befolkningen
bosatt i städerna, medan numera mer än hälften kan räkna sig som stadsbor.
Framför allt under 1950-talet har denna utveckling gått snabbt. Den befolkningsomflyttning,
som urbaniseringen utgör, har inneburit en sprängning
av tidigare vanemönster i livsföringen. Anpassningssvårigheter har uppstått.
Övergången från jordbrukarsamhälle till industrisamhälle innebär bl. a.,
att den tidigare arbets- och fritidsgemenskapen i landsbygdshemmen reducerats
till i bästa fall en fritidsgemenskap mellan medlemmarna i stadsfamiljen.
Tillgången på nöjen och föreningsliv i tätorterna och över huvud
taget de nutida möjligheterna till skiftande fritidssysselsättningar lockar
ofta familjens medlemmar att tillbringa även sin lediga tid på skilda håll.
Bristande utrymmen i genomsnittsbostaden förstärker denna utåtriktade
tendens. Även yrkesarbetet medför i våra dagar påfrestningar på äktenskapen.
Mannens och i ökad omfattning den yrkesarbetande hustruns kontakter
med arbetskamrater av det motsatta könet och med andra förhållanden än
dem, som den egna familjen lever under, kan leda till komplikationer inom
äktenskapen. Likaså kan den gifta kvinnan med yrkesarbete utom hemmet
råka i konflikt mellan yrkets krav och skötseln av hem och barn. Kanske
orkar hon inte sköta båda uppgifterna tillfredsställande eller upplever hon
situationen som ett misslyckande, vilket är lika neurotiserande.

Om man ser på förhållandet mellan generationerna framgår, att ungdomen
inte åtnjuter familjens stöd och skydd på samma sätt som tidigare.
De förhållandevis goda inkomstmöjligheterna även för de mycket unga har
vidgat deras aktivitet, på gott men också på ont. Alkoholmissbruket har
alltmer utbrett sig också inom yngre åldersgrupper, och ungdomens gängbildningar
— numera gärna motoriserade — uppträder ofta med asociala
attityder, som gör det otryggt och otrivsamt för vuxna medborgare i deras
omgivning, ökad fritid och goda förtjänster skapar lätt ett frestelsetryck,
som inte kan motstås av de karaktärssvaga eller lättledda. Ungdomsbrottsligheten
har otivelaktigt ökat. Från alla håll betonas hemmens ansvar för
detta. Två undersökningar under 1950-talet av sammanlagt tusentalet ungdomsbrottslingar
visar, att knappast hälften hade vuxit upp med båda sina
föräldrar och att endast 14 % hade haft en uppväxtmiljö, som verkade normalt
hygglig. Nervösa rubbningar hos närstående, alkoholism och känslokyla
var vanliga familjeföreteelser. I nutidsmiljön finns incitament till tillfälliga
störningar även i de normala hemmen, såsom isolering i »sovstäder», stress
på arbetsplatsen och en ökad osäkerhet i etiska och moraliska värderingar.
Samhället bjuder en yttre och inre frihet som aldrig förr, men många människor
vet ännu inte hur de ska använda den.

Att med statistikens hjälp mäta samlevnadsproblemen är givetvis ogörligt.
Utvecklingen av de symptom på samlevnadssvårigheter, som låter sig
registreras statistiskt, är dock i viss mån en indikator. Skilsmässofrekvensen
tilldrar sig därvid den största uppmärksamheten. Under femårsperioden

Statsutskottets utlåtande nr 136 år 1960

3

1931—35 inträffade i Sverige i medeltal omkring 2 500 skilsmässor per år
eller drygt 40 per 100 000 invånare. Motsvarande tal tio år senare var 4 900,
respektive 75 per 100 000 invånare. Sedan dess har antalet skilsmässor ännu
en gång nära fördubblats: år 1958 utgjorde skilsmässorna ca 8 650. Vart
sjunde äktenskap, som ingås numera, upplöses genom äktenskapsskillnad.
Frekvensen härav har varit tre—fyra gånger större i städerna än på landsbygden.
I 36 % av skilsmässofallen ingår ett eller flera barn i den slutliga
uppgörelsen. Den obligatoriska medlingen anlitas i allmänhet först sedan
söndringen i äktenskapet blivit djup och varaktig och skilsmässoavgörandet
nära förestående. För konfliktsituationer, som skulle kunna avhjälpas på
ett tidigare stadium, har samhället endast undantagsvis kunnat anvisa
hjälp.

Ett till numerären mindre, men till sin karaktär lika allvarligt symptom
på samlevnadssvårigheter utgör de legala och illegala aborterna. Även abortönskningarna
bottnar ofta i förändringar i samhällsstrukturen. Av de kvinnor,
som ansöker om abort, finns en grupp, som främst baserar sin önskan
på ekonomiska och sociala bekymmer, såsom bostadsbekymmer och svårigheter
att som ensam mor klara ett förvärvsarbete med tillsyn av barnet
under arbetstiden. En annan grupp är kvinnor för vilka önskemålet om
abort främst ligger på det emotionella planet och hänför sig till störningar

1 förhållande till den manliga partnern. Vid de specialundersökningar, som
gjordes av befolknings- och abortutredningarna, konstaterades sålunda, att
mannens karaktär och uppträdande var av största betydelse för en kvinna,
som råkat i en icke önskad grossess. I många fall var mannen den osynlige
pådrivaren vid abortansökan. Även den ointresserade barnafadern, som
inte var aktivt verksam för abort men som uppträdde förorättad eller likgiltig,
medverkade indirekt till att fixera och förstärka den gravida kvinnans
önskan att komma ur sin situation. Den totala omfattningen av framkallade
aborter kan icke anges, då de illegala aborternas antal undandrar
sig exakt beräkning. De legala aborternas antal uppgick i slutet av 1930-talet till över 400 per år. Under mitten och senare hälften av 1940-talet stegrades
antalet i rask takt och abortfrekvensen kulminerade år 1951 med
över 6 300 legala aborter, motsvarande cirka 58 aborter per 1 000 barnaföderskor.
Sedan dess har antalet kraftigt sjunkit år från år och utgjorde

2 515 år 1958 eller 24 per 1 000 barnaföderskor, vilket innebär en minskning,
som säkerligen till inte ringa del kan tillskrivas de insatser av psykiskt
och praktiskt stöd, som abortbyråerna presterat.

Mot denna bakgrund är det naturligt, att det under 1940- och 1950-talen
framlagts flera utredningar och förslag, som alla har det gemensamt, att de
syftar till ökad upplysning och rådgivning åt hjälpbehövande människor,
som på ett eller annat sätt befinner sig i ett mentalt nödläge. På olika håll
i landet har man också prövat sig fram med rådgivningsverksamhet på
familjelivets område. Av den lämnade redogörelsen framgår, att denna

4

Statsutskottets utlåtande nr 136 år 1960

framväxande familj erådgivningsverksamhet bedrivits dels i kommunal regi,
stundom med bidrag från landstingen, dels med olika kyrkliga eller enskilda
huvudmän. Att samhället engagerar sig mera för en familjevårdande verksamhet,
som ställer medicinsk, psykologisk och social sakkunskap till förfogande
för dem, som känner behov av bistånd i en svår familjesituation, finner
föredraganden riktigt och angeläget. Det är emellertid nödvändigt, att
det blir en kvalificerad familjerådgivning, som kan tillgodose människornas
behov att få tala ut om sina svårigheter med en utomstående. Verksamheten
måste vila på förtroende för rådgivarnas erfarenhet, objektivitet och diskretion.
Vissa riktlinjer bör därför uppdragas för den familjerådgivning, som
samhället skall främja. För att stimulera till en sådan uppläggning av familjerådgivningen,
som garanterar, att tillräcklig medicinsk och social sakkunskap
finns representerad däri, bör statsbidrag utgå efter vissa villkor.

Av den lämnade redogörelsen framgår, att åtskilliga förslag framlagts
beträffande de former i vilka en familjerådgivningsverksamhet bör bedrivas.
Framför allt har familj erådgivningskommittén utförligt behandlat
denna fråga. Kommitténs förslag innebär, att verksamheten skall ha landstingen
och de landstingsfria städerna såsom huvudmän och innefatta såväl
abortpreventivt som annat rådgivande och hjälpande arbete. Även för
egen del anser föredraganden starka skäl tala för att familjerådgivningen
normalt har landstingen och de landstingsfria städerna till huvudmän.
Dessa har i regel ett lämpligt befolkningsunderlag och handhar närliggande
uPP§ifter såsom den psykiska barna- och ungdomsvården samt den abortförebyggande
verksamheten. Under huvudmännen bör den direkta ledningen
av verksamheten handhavas av en på lämpligt sätt sammansatt styrelse. Det
torde enligt föredragandens mening vara obehövligt att närmare reglera
denna styrelses funktioner och sammansättning. Vederbörande landstings
hälso- och sjukvårdsberedning eller en av huvudmannen särskilt tillsatt styrelse,
i vilken medicinsk och social expertis är representerad, synes på ett
tillfredsställande sätt kunna fylla anspråken på erfarenhet och omdöme. I
städerna utanför landsting synes motsvarande uppgifter kunna anförtros
vederbörande sjukvårdsstyrelse eller annat organ, som stadsfullmäktige finner
lämpligt för ändamålet.

Det nära sambandet mellan allmän familjerådgivning och speciell abortrådgivning
har under strukits av både abortutredningen och familj erådgivningskommittén.
Sambandet är enligt föredragandens mening väldokumenterat.
Till kommitténs förslag om ett sammanförande i princip av de båda
verksamheterna — med viss övergångstid för den erforderliga anpassningen
— har emellertid en övervägande remissopinion ställt sig kritisk. Som motiv
har anförts risken för att de alltid brådskande abortärendena skulle komma
att kräva förtur och inkräkta på den tid, som kunde ägnas sådana konfliktsituationer
inom familjen som icke ha anknytning till ett ovälkommet
havandeskap. Även om detta skäl endast torde ha relevans för de större

Statsutskottets utlåtande nr 136 år 1960

5

städerna, där anhopningen av abortärenden är stor, är det uppenbart att
familjerådgivningen har en naturlig anknytning också till den psykiska
barna- och ungdomsvården. De svårfostrade barnen och ungdomarna är
ofta produkter av en disharmonisk hemmiljö med samlevnadssvårigheter
och konflikter även mellan föräldrarna. Familjeproblemen kan vara på
samma gång horisontella — mellan makar — och vertikala — mellan föräldrar
och barn.

Med hänsyn härtill skulle en familjerådgivningsverksamhet utan tvivel
kunna ges en rationell anknytning både till abortbyråerna och till enheterna
inom den psykiska barna- och ungdomsvården.

Under efterkrigstiden har den barnpsykiatriska rådgivningsverksamheten
och den abortförebyggande verksamheten vuxit fram till ändamålsenliga
former. Sedan 1945 års riksdag godtog principerna för en försöksverksamhet
med psykisk barna- och ungdomsvård, har en dylik verksamhet
upprättats i cirka hälften av våra landsting och landstingsfria städer,
i regel med förläggning till lasaretten. Abortbyråerna är något flera — f. n.
aderton — och likaledes med undantag för Stockholm förlagda i anslutning
till lasarettsorganisationen. De båda verksamheterna uppträder dock
långt ifrån alltid i samma landstingsområden. Såväl av praktiska skäl
som av tveksamhet inför vad som kan vara den principiellt riktigaste lösningen
av anknytningsfrågan synes man därför böra undvika att nu låsa
fast den familjerådgivningsverksamhet, vars uppbyggnad kan bli aktuell
under 1960-talet, vid den ena eller andra angränsande verksamheten. De
lokala förhållandena och de personella resurserna varierar i olika landsdelar.
Intresset för de olika verksamheter, som här berörts, är likaså skiftande.
Värdefulla synpunkter på denna fråga har framförts av en grupp
remissinstanser — däribland medicinalstyrelsen, svenska stadsförbundet
och ett flertal landsting — som förordat, att man bör pröva sig fram och
ge envar huvudman frihet att själv bestämma hur en familjerådgivande
verksamhet skall organiseras. Även för egen del ansluter sig föredraganden
till denna ståndpunkt. Den allmänna familjerådgivningen bör således i det
inledande skedet ha karaktären av försöksverksamhet. Såsom medicinalstyrelsen
förordat kan man inom lämpliga landstingsområden bl. a. göra »modellförsök»
med familjerådgivning i anknytning till eller fristående från
abortrådgivningen och med familjerådgivningen inrymd i sjukhusorganisatonen,
respektive förlagd utanför sjukhusmiljön. Om landstingen erhåller
den valfrihet beträffande organisationsformerna, som här förordas, torde
dylika modellförsök bli det naturliga resultatet av att de institutionella
förutsättningarna redan skiftar mycket i olika län och att landstingen
redovisat olika inställning just i organisationsfrågan. Erfarenheterna torde
sedan få ge anvisning om vilken utformning, som bäst lämpar sig för ett
framtidssamhälle med vida större krav på den mentalhygieniska och mentalvårdande
samhällsapparaten än som nu kan realiseras.

6

Statsutskottets utlåtande nr 136 år 1960

Den stora bristen på läkare, psykologer och kuratorer för de behov, som
f. n. anmäler sig över hela det mentalhygieniska fältet, är den faktor som
i realiteten kommer att bestämma utbyggnadstakten såväl för redan etablerade
mentalhygieniska verksamhetsgrenar som för familjerådgivningen i
nu föreslagen form. Knappheten på psykiatriker är sedan lång tid synnerligen
besvärande, och under senare tid har även bristen på kuratorer gjort
sig kännbar. Det faktum, att utbildningskapaciteten vid socialinstituten
är otillräcklig, har aktualiserat frågan om en översyn av dessas utbildningsuppgifter
och organisation. En utredning härom torde snart komma
till stånd. Över huvud taget är en ökad tillgång på de personalgrupper, som
ett servicesamhälle behöver, en nyckelfråga i detta sammanhang. Det kan
förefalla som om den rådande knappheten på personella resurser skulle vara
ett skäl mot att introducera nya verksamheter, som kan komma att konkurrera
om läkare, socialexperter etc. inom redan tidigare under för sörj da
områden. Å andra sidan är det uppenbart, att ett principbeslut om en reform
och vetskapen om att det kommer att finnas intressanta arbetsmöjligheter
på ett visst område framdeles, underlättar för unga människor att inrikta
sina studier och sitt praktikval på detta. Efterfrågan på viss arbetskraft
stimulerar i längden till ökad tillgång därpå. Vid en framsynt planering av
den framtida människovärden inom landstingsområdena bör därför också
familjerådgivningen komma in i bilden.

Familjerådgivningskommittén har föreslagit, att den med rådgivningsarbete
verksamma personalen på byråerna bör vara så sammansatt, att
både medicinsk och social sakkunskap finns representerad. Minst två kuratorer
bör sålunda vara knutna till varje byrå jämte psykiatriskt och gynekologisk
utbildade läkarekonsulter. Dessutom bör byrån ha möjlighet
att i förekommande fall kunna anlita särskilda experter, t. ex. jurist eller
präst. Mot en sådan sammansättning har inga principiella invändningar
anförts under remissbehandlingen. För egen del ansluter sig föredraganden
till denna målsättning för en kvalificerad familjerådgivningsverksamhet. I
detta sammanhang understrykes, att den personliga lämpligheten måste
tillmätas stor betydelse vid anställandet av kuratorer bl. a. med hänsyn
till den alltmera accentuerade personalbristen på detta område. Det vore
enligt föredragandens mening olyckligt, om de formella kraven på familjerådgivare
skulle utestänga kvalificerade krafter från yrket och därmed
minska möjligheterna till en snabb uppbyggnad av familj erådgivningsverksamheten.

I likhet med kommittén förordar föredraganden, att den centrala tillsynen
över verksamheten utövas av medicinalstyrelsen. Uppgiften som tillsynsorgan
torde — i varje fall till en början — inte bli så betungande för styrelsen,
att någon personalförstärkning framstår som erforderlig. Den lokala
tillsynen över familjerådgivningen finner föredraganden böra utövas av vederbörande
förste provinsialläkare, förste stadsläkare eller stadsläkare. Även

Statsutskottets utlåtande nr 136 år 1960

7

annan läkare bör på förslag av huvudmannen kunna förordnas av medicinalstyrelsen
att fullgöra uppdraget.

Som framgår av den lämnade redogörelsen har familjerådgivningskommittén
föreslagit, att statsbidrag skall utgå för den framtida familj erådgivningsverksamheten.
Å andra sidan erinras om att frågan om en avlösning
av de olika statsbidragen till landstingens mentalvårdande verksamhet har
aktualiserats i ett nyligen avgivet betänkande av mentalsjukvårdens statsbidragsutredning
(SOU 1960: 9). Vidare kommer inom en nära framtid en
översyn av statsbidragsgivningen på övriga delar av hälso- och sjukvården
att verkställas. Ett avlösningsförfarande omfattande de mentalhygieniska
gränsområden, som de här berörda verksamheterna representerar, är därför
sannolikt. Formerna för en eventuell statsbidragsgivning på längre sikt
till den familjerådgivande verksamheten torde av denna anledning inte böra
upptagas till prövning i detta sammanhang. Med hänsyn till angelägenheten
av att stimulera till försöksverksamhet på här berört område förordas emellertid,
att möjlighet till statsbidrag införes.

Den abortförebyggande verksamheten är trots gällande bestämmelser om
statsbidrag ännu efter femton år inte representerad i mer än cirka hälften av
länen. Ställningstagandet till abortutredningens förslag om en decentralisering
av vissa abortärenden uppsköts av riksdagen år 1955 till dess en utbyggnad
av abortrådgivningen skapat förutsättningar för att en decentralisering
skulle kunna genomföras likformigt och samtidigt för hela riket.
Ingenting i dagens läge ger anledning till en ändring av denna bedömning.
Medicinalstyrelsen påpekar emellertid i sina anslagspetita för budgetåret
1960/61, att styrelsen inte räknar med ytterligare utbyggnad av den abortförebyggande
verksamheten under budgetåret, eftersom inrättandet av nya
rådgivningsbyråer inom ett flertal landstingskommuner uppskjutits i avvaktan
på slutbehandlingen av det förslag till omorganisation av verksamheten,
vilket framlagts av 1955 års familjerådgivningskommitté. När svaret
på denna avvaktan blir en rekommendation om försöksverksamhet med
valfria anknytningsmöjligheter, är det inte osannolikt, att en del av de
landsting, som övervägt att inrätta en abortbyrå, redan från början inrättar
en kombinerad familjerådgivnings- och abortbyrå i enlighet med familjerådgivningskommitténs
intentioner. Ehuru detta skulle kunna tala till förmån
för att man utformar statsbidraget till en blivande familjerådgivningsverksamhet
efter samma principer som statsbidraget till abortbyråerna förordar
föredraganden dock inte att så sker. Den statsbidragskonstruktion, som
gäller för den psykiska barna- och ungdomsvården, är administrativt enklare,
och i de fall där en familjerådgivningsverksamhet skulle komma att
förläggas i fristående lokaler utanför lasaretten bleve sannolikt rekryteringen
av läkarkonsulterna försvårad genom ett system, där statsbidraget
skall beräknas efter antalet mottagningstillfällen. Det förordas därför, afl
statsbidrag till familjerådgivningen utgår efter samma grunder som till den

8

Statsutskottets utlåtande nr 136 år 1960

psykiska barna- och ungdomsvården. Det föreslås få ankomma på Kungl.
Maj :t att närmare reglera förutsättningarna för statsbidrag. I enlighet med
familjerådgivningskommitténs förslag bör alltjämt den möjligheten bibehållas
att ge de abortsökande en kontanthjälp i kritiska situationer, varför
nuvarande anslag för tillgodoseende av överhängande hjälpbehov hos kvinnor,
som besöker kurator, och ersättningen till vissa laboratorier för utförande
av biologiska graviditetsreaktioner bör i de fall sammanslagning
skett med abortbyrå utgå på samma sätt som för rena abortbyråer.

Såsom tidigare framhållits har familjerådgivningskommittén föreslagit
statsbidrag till verksamheten med 60 % av vissa angivna minimilöner.
Under remissbehandlingen har starka principiella och praktiska invändningar
gjorts mot förslaget att införa ytterligare ett system i statsbidragsgivningen
till landstingen. Redan nu tillämpas olika bidragssystem för
abortbyråerna och centralerna för psykisk barna- och ungdomsvård. Till
verksamheten vid abortbyråerna utgår sålunda en viss bidragssumma för
varje mottagning hos läkare (15 kronor) och kurator (25 kronor) samt
för hjälpåtgärder vid överhängande hjälpbehov 25 kronor per abortsökande.
Till läkare och kuratorer vid centralerna för psykisk barna- och ungdomsvård
utgår däremot statsbidrag i princip med hälften av de verkliga lönekostnaderna
för år, dock högst 6 000 kronor för läkare och 3 000 kronor
för kurator. Bestämmelserna om bidrag för tjänsteresor överensstämmer.

Till den abortförebyggande verksamheten är för nästa budgetår anvisat
ett statsanslag av 320 000 kronor. Fördelat på de aderton abortbyråerna blir
detta genomsnittligt inemot 10 000 kronor per byrå till driften och ungefär
lika mycket i bidrag till hjälpåtgärder och laboratoriekostnader. För den
psykiska barna- och ungdomsverksamheten har för budgetåret 1960/61
upptagits ett statsanslag av 700 000 kronor, vilket innebär en ökning med
hänsyn till att flera centraler för psykisk barna- och ungdomsvård beräknas
komma till stånd. Statsbidragen till de nuvarande centralerna har hittills
legat på ett genomsnitt av 30 000—35 000 kronor. En familjerådgivningsbyrå
med två läkarkonsulter och två kuratorer —- en minimiuppsättning —
skulle sålunda med nuvarande statsbidragsregler för den psykiska barnaoch
ungdomsvården kunna erhålla ett statsbidrag på 18 000 kronor, vartill
kommer reseersättningar och — vid eventuell sammanslagning med abortbyrå
— samma bidrag till hjälpåtgärder och laboratoriekostnader som för
abortbyrå eller 10 000 kronor i genomsnitt.

Det av föredragande statsrådet förordade bidraget till familjerådgivningsverksamheten
föreslås utgå fr. o. m. den 1 januari 1961. Då statsbidraget i
likhet med vad som gäller för statsbidraget till den psykiska barna- och
ungdomsvården bör utbetalas kalenderårsvis i efterskott, behöver medel
för en statsunderstödd familjerådgivning ej anvisas tidigare än för budgetåret
1961/62.

Statsutskottets utlåtande nr 136 år 1960

9

Motioner

I de likalydande motionerna 1: 6b8 (av fru Gärde Widemar m. fl.) och
11: 801 (av herr Rimmerfors m. fl.) har hemställts att riksdagen måtte
besluta

1) att fasta minimilöner fastslås för familjerådgivare och att dessa löner
anpassas med hänsyn till den merutbildning utöver socialinstitutet, som
föreskrives för behörighet till sådan tjänst,

2) avslå Kungl. Maj :ts förslag att låta provinsialläkare vara lokal tillsynsmyndighet
för familjerådgivningsverksamheten,

3) att statsbidrag efter särskild prövning måtte kunna utgå även till
familj erådgivningsbyråer i enskild regi, samt

4) att i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna vad som i övrigt anförts
i motionerna.

I de likalydande motionerna 1: 65b (av herrar Kaijser och Schött) och
II: 807 (av fröken Wetterström m. fl.) har hemställts att riksdagen måtte
avslå förevarande proposition.

Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden hänvisas
till motionerna II: 801 och II: 807.

Utskottet

Olika företeelser i det nutida samhället synes ha framkallat en ökning
av konfliktsituationerna i hem och familj. Allt fler människor har kommit
att känna ett behov av stöd och rådgivning för att lösa sina personliga problem.
För samhället bör det vara en angelägen uppgift att härvid söka bistå
de enskilda människorna och familjerna. I några länder har en institutionell
familj erådgivningsverksamhet prövats i sådant syfte. Även i vårt
land har ett antal byråer för familjerådgivning inrättats. Sådana rådgivningsbyråer
har främst tillskapats i större städer, där behovet av allt att
döma är mest framträdande. De vunna erfarenheterna ger vid handen, att
familjerådgivningen har en uppgift att fylla i det moderna samhället.

Om familjerådgivningen vid en utvidgning av verksamheten skall bli till
verklig nytta, är det nödvändigt, att den har tillgång till sakkunnig och
lämplig personal. Såsom föredragande statsrådet framhållit är emellertid
bristen på läkare och socialvårdare mycket kännbar. Närliggande vårdområden
lider av en påtaglig under försörj ning i fråga om utbildad personal.
Utbildningskapaciteten räcker ej till för redan föreliggande behov, och en
fortsatt utbyggnad inom angelägna vårdområden torde komma att successivt
medföra en ökad efterfrågan på bl. a. läkare och kuratorer. På grund av
dessa förhållanden är det nödvändigt att se en utbyggnad av familjerådgivningen
på ganska lång sikt.

10

Statsutskottets utlåtande nr 136 år 1960

För att ett bättre underlag för framtida beslut rörande familjerådgivningens
utveckling skall erhållas är det önskvärt att vinna ytterligare erfarenhet
av verksamheten, särskilt i fråga om organisationsformen. Utskottet
finner det därför lämpligt, att en försöksverksamhet med olika organisationsmodeller
enligt föredragande statsrådets förslag kommer till stånd
i begränsad omfattning. Det är betydelsefullt, att denna verksamhet bedrivs
enligt riktlinjer, som skapar garantier för att kraven på sakkunnig personal
blir tillgodosedda. Utskottet vill därför ej motsätta sig att statsbidrag för
verksamheten införes. I motionerna 1: 654 och II: 807 har såsom skäl för
avslag å Kungl. Maj :ts förslag bl. a. hänvisats till att riksdagen genom ett
principbeslut om statsbidrag skulle binda sig vid utgifter av okänd storlek.
Med den av utskottet förutsatta begränsningen av statsbidragsgivningen till
att avse försöksverksamhet i liten skala torde den av motionärerna berörda
frågan ej böra tillmätas någon avgörande betydelse. Utskottet vill i detta
sammanhang framhålla, att ett riksdagsbeslut om statsbidrag till försöksverksamhet
givetvis ej får anses innefatta något ställningstagande till frågan
om finansieringen på längre sikt av en utbyggd familjerådgivning.

Utskottet har intet att erinra mot förslaget att bestämmelserna om statsbidrag
till familjerådgivningen utformas efter mönster av vad som gäller
beträffande bidrag till den psykiska barna- och ungdomsvården.

I enlighet med vad som föreslagits i propositionen bör försöksverksamheten
omfatta alternativa lösningar av organisationsfrågan. Det är sålunda
önskvärt att pröva både fristående och till sjukvårdsinrättning anslutna
familjerådgivningsbyråer liksom byråer, samordnade med den psykiska
barna- och ungdomsvården eller, om så befinnes lämpligt, abortrådgivningen.
Utskottet biträder sålunda inte det i motionerna I: 648 och II: 801
gjorda uttalandet att de nytillkommande familjerådgivningsbyråerna bör
göras självständiga och ej förläggas i anslutning till sjukhus.

Enligt propositionsförslaget skall familj erådgivningsbyråerna normalt
drivas med landstingen och städerna utom landsting som huvudmän. I motionerna
I: 648 och II: 801 har föreslagits att statsbidrag efter särskild prövning
må kunna utgå även till familj erådgivningsbyråer i enskild regi. Utskottet
har för sin del ingenting att erinra häremot, under förutsättning att
ifrågavarande enskilda institutioner uppfyller de villkor, som kommer att
gälla för statsbidrag. På motsvarande sätt bör statsbidrag även kunna utgå
för familjerådgivning under huvudmannaskap av primärkommun, som tillhör
landsting.

I motionerna I: 648 och II: 801 har uttalats att av familj erådgivningskommittén
för den socialvårdande personalen föreslagen minimiutbildning eller
därmed likvärdig utbildning bör fastslås men att dispensmöjlighet bör föreVidare
har motionärerna, likaledes i överensstämmelse med förslag
av kommittén, yrkat att minimilöner för familjerådgivarna skall fastställas.

Statsutskottets utlåtande nr 136 år 1960

11

I propositionen har framhållits att det vore olyckligt, om de formella kompetenskraven
på familjerådgivare skulle utestänga kvalificerade krafter från
yrket. Förslaget om minimilöner har ej upptagits till behandling av föredragande
statsrådet.

Utskottet har redan framhållit betydelsen av att familjerådgivningen får
tillgång till sakkunnig och kvalificerad personal. Det är angeläget, att de
kuratorer, som skall anlitas i verksamheten, har en fullgod teoretisk utbildning.
Men det är också viktigt, att de har tillräcklig livserfarenhet och sådana
egenskaper i övrigt, som kan göra dem skickade att ge andra människor
råd och hjälp i personliga svårigheter. Kommittéförslaget beträffande
minimiutbildning för familjerådgivare förutsätter en särskild 9 månaders
påbyggnadskurs vid socialinstitut efter socionomexamen. Då utskottet ej
har sig bekant, att sådan kursverksamhet ännu har upptagits vid något av
socialinstituten, är utskottet ej berett att ansluta sig till ifrågavarande förslag.
Utskottet finner det önskvärt, att kompetensvillkoren får en sådan utformning,
att olika lämpliga utbildningsvägar kan leda till anställning inom
famil j erådgivningen.

Förslaget om minimilöner kan utskottet ej biträda. Utskottet anser, att
lönefrågan bör avgöras av huvudmännen efter sedvanliga förhandlingar
med vederbörande organisationer.

I propositionen har föreslagits att medicinalstyrelsen skall vara central
tillsynsmyndighet för familjerådgivningen samt att den lokala tillsynen
skall utövas av förste provinsialläkare, förste stadsläkare eller stadsläkare.
Då motsvarande tillsynsregler gäller i fråga om den statsunderstödda psykiska
barna- och ungdomsvården, tillstyrker utskottet förslaget. Härav
följer att utskottet ej biträder det i motionerna I: 648 och II: 801 framställda
yrkandet om avslag på ifrågavarande förslag, i vad det avser den lokala
tillsynen.

Vad föredragande statsrådet i övrigt anfört och föreslagit har ej givit utskottet
anledning till erinran eller särskilt uttalande.

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,

I. att motionerna I: 654 och II: 807 icke må av riksdagen
bifallas;

II. att motionerna I: 648 och II: 801, i vad de avser fasta
minimilöner för familjerådgivare, icke må av riksdagen bifallas; III.

att motionerna I: 648 och II: 801, i vad de avser den
lokala tillsynen över familj erådgivningsverksamheten, icke
må av riksdagen bifallas;

IV. att riksdagen må i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
och motionerna I: 648 och II: 801, såvitt motionerna avser
statsbidrag till familjerådgivningsbyråer i enskild regi, god -

12

Statsutskottets utlåtande nr 136 år 1960

känna av utskottet förordade riktlinjer för en statsunderstödd
familj erådgivningsverksamhet, att tillämpas från och
med den 1 januari 1961;

V. att motionerna I: 648 och II: 801, i vad de ej behandlats
under I.—IV., icke må föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 17 maj 1960

På statsutskottets vägnar:

MARTIN SKOGLUND

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet har närvarit
från första kammaren: herrar Näsström, Gillström, Einar Persson,
Ivar Johansson, Birger Andersson, Axel Johannes Andersson, Holmqvist,
Pålsson, Jacobsson, Rikard Svensson, fru Wallentheim, herrar Söderberg,
Bertil Petersson, Kaijser och Källqvist; samt

från andra kammaren: herrar Skoglund i Doverstorp, Åkerström,
Petterson i Degerfors, Thapper, Jansson i Kalix, Ståhl, Gustafsson i Stockholm,
Svensson i Stenkyrka, Nilsson i Göingegården, fröken Karlsson, herr
Hansson i önnarp, fru Lewén-Eliasson, herr Arvidson, fröken Vinge och
herr Helén.

Reservationer

1) av herrar Kaijser, Skoglund i Doverstorp, Nilsson i Göingegården och
fröken Karlsson, vilka ansett att utskottet bort avstyrka Kungl. Maj:ts
förevarande förslag och att därför

dels utskottets yttrande fr. o. m. det stycke på s. 10, som börjar med
»För att», t. o. m. det stycke på s. 11, som slutar med »särskilt uttalande»,
bort ersättas med text av följande lydelse:

»Med hänsyn till det anförda kan utskottet inte finna det lämpligt att i
nuvarande läge införa statliga stimulansbidrag för en utbyggnad av familjerådgivningen.
Avgörande för utskottet har därvid varit bl. a. att en sådan utbyggnad
skulle ytterligare accentuera bristen på utbildad personal inom
vad som redan nu är att betrakta som ett utpräglat bristområde. Vidare
erfordras, såsom även framhållits i propositionen, ytterligare erfarenheter
angående organisationsformen, innan ställning kan tagas till denna. Härtill
kommer att propositionsförslaget som helhet synes alltför vagt utformat
för att lämpligen kunna tjäna som grundval för ett beslut av riksdagen
samt att kostnadsaspekten, såsom framhållits i motionerna 1:654 och
II: 807, blivit otillräckligt belyst.

Statsutskottets utlåtande nr 136 år 1960 13

Utskottet finner sig sålunda ej kunna tillstyrka Kungl. Maj :ts förevarande
förslag.»

dels ock nedan nämnda moment i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:

»I. att riksdagen må med bifall till motionerna I: 654 och
11:807 avslå Kungl. Maj:ts förevarande förslag;»

2) av fru Wallentheim, herrar Söderberg och Arvidson.