Statsutskottets utlåtande nr 113 år 1960
1
Nr 113
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
befälsordningen vid armén m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.
(1 :a avd.)
I propositionen nr 109 har Kungl. Maj :t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över försvarsärenden för den 11 mars 1960,
föreslagit riksdagen besluta dels att befälsordningen m. in. vid armén och
befälskårernas uppgifter, utbildning, rekrytering och tjänstgöring skall utformas
i huvudsaklig överensstämmelse med vad departementschefen föreslagit,
dels att premie till värnpliktig för fullgjord särskild befälsövning
och reservofficersutbildning vid armén må utgå i enlighet med vad departementschefen
föreslagit, dels att tjänstgöring och ekonomiska förmåner
för reservofficer vid armén må bestämmas i enlighet med vad departementschefen
föreslagit, dels ock att av departementschefen föreslagna förändringar
beträffande avlöningsförmåner i för pensionerad personal avsedda
arvodesbefattningar vid försvaret må genomföras.
I detta sammanhang har utskottet till behandling förehaft
dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr Ragnar Bergh m. fl. (I: 616) och den andra inom andra kammaren av
herr Svensson i Stenkyrka m. fl. (II: 769), i vilka hemställts, att riksdagen,
förklarande att den icke nu är beredd att taga ställning till frågan om
reservofficerarnas utbildning, tjänstgöring och ekonomiska förmåner m. in.,
måtte avslå Kungl. Maj :ts proposition i befälsfrågan i nämnda avseenden
samt i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa, att frågan blir föremål för fortsatta
överväganden,
dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren
av herr Hedblom m. fl. (1:617) och den andra inom andra kammaren av
herr Helander m. fl. (II: 767), i vilka hemställts, att riksdagen vid sin behandling
av Kungl. Maj :ts proposition nr 109 måtte besluta att
1) avslå förslaget om övergång från reservpensioner till premiesystem,
2) i skrivelse till Kungl. Maj :t begära att förslag förelägges riksdagen
i fråga om möjligheten för studerande alt vid tillträde till högskolor, universitet
och andra högre läroanstalter i merithänseende få tillgodoräkna
sig genomgången militär utbildning,
1—682 60 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 6 saml. Nr 113
2
Statsutskottets utlåtande nr 113 år 1960
3) frågan om tjänsteställningsförhållandena vid armén på sätt i motionerna
anförts blir föremål för riksdagens ståndpunktstagande, innan något
slutligt beslut fattas,
dels en inom andra kammaren av herr Fröding in. fl. väckt motion
(II: 768), vari hemställts, att riksdagen måtte
1) antaga Kungl. Maj:ts förevarande proposition nr 109 med följande
tillägg och ändringar, nämligen såvitt avser yrkande under a) med det
uttalandet, att reservofficer som är därtill särskilt lämpad må kunna avses
för krigsplacering jämväl som bataljonschef, likställd befattning i stabstjänst
eller motsvarande, samt såvitt avser yrkandet under c) med det uttalandet
att vad reservofficerslönen beträffar en förhöjning av denna motsvarande
löneklassuppflyttning för statpersonal skall vara möjlig och att
vad de två premierna för fullgjord reservofficerstjänstgöring beträffar dessa
må beskattas såsom ackumulerad inkomst,
2) i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa,
a) att Kungl. Maj :t måtte förelägga riksdagen de förslag till ändring
eller förtydligande av skatteförfattningarna som må erfordras för att de
två premierna för fullgjord reservofficerstjänstgöring skall kunna beskattas
såsom ackumulerad inkomst,
b) att frågan om befälets tjänsteställning måtte underställas riksdagen,
c) att Kungl. Maj :t måtte utfärda nya bestämmelser rörande reservofficersutbildningens
meritvärde såväl vid intagning till statlig läroanstalt som
vid sökande av statlig tjänst,
dels ock en inom andra kammaren av herr Lundberg väckt motion
(II: 770), vari hemställts, att riksdagen i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
1960: 109 måtte besluta att befälsordningen vid armén skall grundas
på enhetsbefäl enligt de riktlinjer, som drogs upp av reservanterna i 1948 års
befälsutrednings betänkande Befälsordningen vid infanteriet samt att utskottet
vidtager de ändringar i propositionen vartill ett bifall till motionen
kan föranleda.
Beträffande de skäl, motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden,
hänvisas till motionerna 11:769, 11:767, 11:768 och 11:770.
Mot bakgrunden av de svårigheter att tillfredsställande rekrytera
arméns aktiva befälskårer som yppades under åren närmast efter det andra
världskrigets slut verkställdes inom försvarsdepartementet en preliminär
utredning i syfte, bland annat, att sammanföra officers- och underofficerskårerna
till en befälskår. Resultatet av utredningen anmäldes i propositionen
1948: 206 angående vissa frågor rörande försvarets organisation. Föredragande
departementschefen uttalade därvid, att de problem som berörts
i den preliminära utredningen borde göras till föremål för en allsidig
undersökning.
I enlighet med vad sålunda uttalats tillkallades med stöd av Kungl.
Statsutskottets utlåtande nr 113 år 1960
3
Maj :ts bemyndigande den 30 juni 1948 sju sakkunniga med uppgift alt
biträda med fortsatt utredning rörande befälsrekryteringen och befälsorganisationen
vid armén. De sakkunniga (befälsutredningen) avgav den
28 september 1953 betänkande rörande Befälsordningen vid infanteriet
(SOU 1953:28). Tre av utredningens ledamöter var skiljaktiga och förordade
en lösning som starkt avvek från majoritetens.
över befälsutredningens förslag avgavs efter remiss yttranden av ett
stort antal militära och civila myndigheter, institutioner och organisationer.
I yttrandena framträdde stora åsiktsskillnader. Chefen för armén ansåg
sig kunna biträda varken majoritets- eller minoritetsförslaget och framlade
ett eget förslag till befälsordning omfattande hela armén.
Med anledning av vad sålunda förevarit bedömdes ytterligare utredning
erforderlig. Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 27 juli 1954 tillkallade
chefen för försvarsdepartementet en sakkunnig1 (1954 års befälsutredning)
med uppgift att verkställa översyn av föreliggande förslag m.m. rörande
befälsordningen. Därvid skulle närmare prövas de erinringar som framförts
mot såväl majoritetens som minoritetens inom befälsutredningen förslag,
varjämte arméchefens förslag skulle granskas ingående. Med skrivelse
den 15 juli 1959 har 1954 års befälsutredning avgivit betänkande (SOU
1959: 23) rörande arméns befäl (Befälsordningen vid infanteriet med principiell
tillämpning på övriga truppslag).
Vid behandlingen av förevarande fråga börjar departementschefen med
en kortfattad erinran om huvudpunkterna i tidigare avgivna förslag. Redogörelsen
för 1954 års befälsutrednings förslag har, efter en presentation
av utredningens principiella synpunkter, uppdelats på ett antal avsnitt i
anslutning till huvudpunkterna i utredningens förslag. För varje sådant
avsnitt lämnar departementschefen samtidigt uppgifter om gällande ordning,
remissinstansernas uttalanden och egna synpunkter och förslag.
Principiella synpunkter. Befälsutredningens förslag redovisas i propositionen
å s. 6—16, vartill torde få hänvisas.
Departementschefen har för egen del anfört följande.
»Den nuvarande befälsordningen vid armén bygger i stora delar alltjämt
på de principer som angavs i samband med 1942 års försvarsbeslut. I fråga
om nuvarande underbefäl har dock en väsentlig omläggning skett år 1952,
innebärande att det äldre, på kontinuerlig omsättning av korttidsanställd
personal uppbyggda volontärsystemet ersatts med en ordning enligt vilken
i princip varje underbefälsaspirant skall ha möjlighet att kvarstå i yrket
till pensionsålderns inträde.
I det föregående har i korthet redovisats de förslag till ny befälsordning
som framkommit som resultat av sedan mer än ett decennium pågående
utredningsarbete. Förslagen har varit mycket divergerande. Meningarna
1 Ledamöter! av riksdagens första kammare E. B. Holmqvist.
4
Statsutskottets utlåtande nr 113 år 1960
om dem har brutit sig starkt. Irriterade spänningar har frammanats mellan
olika personalgrupper inom försvarsmakten, varigenom på ett olyckligt
sätt möjligheterna till enande lösningar försvårats. Det förslag till befälsordning
som nu framlagts av 1954 års befälsutredning har däremot allmänt
ansetts framsynt och realistiskt underbyggt och väl ägnat att läggas
till grund för ett principbeslut. Ej minst betydelsefullt synes mig härvidlag
vara den tillstyrkan som lämnats av överbefälhavaren och försvarsgrenscheferna
liksom den uppslutning kring huvuddelen av förslagen som
kunnat inregistreras från de olika befälskorporationernas sida. Förutsättningar
synes mig nu därför vara för handen att i allt väsentligt lösa de
frågor rörande befälsordningen vid armén som sedan mer än halvtannat
decennium varit under debatt. Att så kan ske torde vara av stor betydelse
för möjligheterna att vidmakthålla en stark, i hela folket förankrad försvarsmakt.
De förslag som jag i det följande framlägger avseende befälskårernas
principiella uppbyggnad och de olika kårernas uppgifter, rekrytering och
utbildning förutsätter, där annat ej uttryckligen anges, förhållandena inom
armén i dess helhet.
Konsekvenserna på personalstaterna av dessa principer har utredningen
i avsaknad av krigsorganisatoriskt underlag icke ansett sig kunna ange
annat än för infanteriet (utom pansarinfanteriet) och kavalleriet. I övrigt
har utredningen ansett att konsekvenserna på personalstaterna bör klarläggas
på grundval av en genomräkning av de krigsorganisatoriska behoven
under ledning av en särskild delegation. Jag ansluter mig till utredningens
uppfattning i dessa hänseenden. I det följande kommer jag alltså
att framlägga ett preciserat förslag rörande befälsbehovet vid ett normalinfanteriregemente.
I övrigt saknar jag underlag för ett ställningstagande.
Jag förutsätter i likhet med utredningen, att erforderligt underlag för ett
dylikt skall framtagas under medverkan från en särskild delegation, som
jag har för avsikt att tillsätta så snart omständigheterna det medger.
Det förslag som här framlägges avser som nämnts arméns befäl. Det
är dock givet att förhållandena vid armén inte kan ses isolerade från dem vid
övriga försvarsgrenar. I yttranden över befälsutredningens betänkande
har också förhållandena vid marinen och flygvapnet aktualiserats. Chefen
för marinen har sålunda anfört att genomförandet av en ny befälsordning
vid armén synes nödvändiggöra att de aktiva befälskategoriernas ansvarsförhållanden
och löneställning m. m. även vid andra delar av krigsmakten
i princip bringas i överensstämmelse härmed. Enligt marinchefens uppfattning
kan en för armén särpräglad befälsordning inte införas utan allvarliga
problem för förhållandena vid marinen. Chefen för flygvapnet har
givit uttryck åt motsvarande synpunkter, överbefälhavaren har erinrat om
att utredningens förslag endast avsett armén, främst infanteriet, men
framhållit att den principiella utformningen av arméns befälsordning dock
kommer att få stor betydelse, i vissa fall vara direkt tillämpbar vid ut
-
Statsutskottets utlåtande nr 113 år 1960
5
formningen av befälsordningen även för marinen och ftygvapnet. överbefälhavaren
anser det önskvärt att befälsordningen inom försvarsgrenarna
ges en så överensstämmande utformning som möjligt.
Jag finner de av överbefälhavaren och cheferna för marinen och flygvapnet
anmälda synpunkterna beaktansvärda. Enligt min mening är det
både önskvärt och nödvändigt att befälssystemen inom de olika delarna av
försvarsmakten bringas till så stor överensstämmelse som möjligt ej minst
med hänsyn till vikten av att åstadkomma en effektiv integration inom
ramen av ett totalt försvar mellan de olika delarna av försvarsmakten.
Det torde emellertid med nu föreliggande underlag icke vara möjligt att
ställa några förslag beträffande förändringar inom övriga delar av försvarsmakten
i vad avser befälssystemens uppbyggnad. Jag har därför för
avsikt att låta verkställa en fortsatt översyn rörande befälssystemet vid
övriga försvarsgrenar i syfte att allsidigt få belyst möjligheterna att bringa
de olika försvarsgrenarnas befälssystem till största möjliga samstämmighet.
Jag övergår härefter till att dryfta utredningens principiella synpunkter
och förslag.
Vad gäller befälsrekryteringen har det under de senare årtiondena framstått
som en angelägenhet av största vikt att vidga underlaget för rekryteringen
av den aktiva officerskåren för att ge denna en så stark förankring
som möjligt hos hela folket. Genom statsmakternas beslut 1942 skapades de
formella förutsättningarna härför.
De undersökningar som 1954 års befälsutredning nu redovisat rörande de
reella resultaten av detta 1942 års beslut synes på ett övertygande sätt ha
verifierat riktigheten och lämpligheten av reformen i fråga. En nödvändig
och eftersträvad demokratisering av officersrekryteringen har uppnåtts.
Av särskilt intresse är utredningens konstaterande rörande förskjutningarna
i socialgruppering inom officerskurserna med ett allt starkare inslag
av kadetter från socialgrupperna II och III liksom att utredningen kunnat
påvisa att inslaget av dessa socialgrupper är något större bland dem som
rekryterats till officersyrket än bland de högskolestuderande i allmänhet.
Det är enligt min uppfattning även framgent angeläget att slå vakt om
principen att det aktiva befälet skall rekryteras ur alla värnpliktigas led.
I likhet med utredningen anser jag, att försvaret ej kan ges prioritet i förhållande
till andra verksamhetsområden i konkurrensen om begåvningstillgångarna,
men jag vill understryka vikten av att utbildningen av värnpliktiga
befälselever av alla kategorier organiseras och upplägges på ett
sådant sätt att den verkar kvalitativt stimulerande för rekryteringen av
såväl aktiva officerare som allt övrigt befäl.
Befälsutredningen har framhållit att när det gäller att ta ställning till
en ändamålsenlig befälsordning och till befälets inbördes gruppering, rekrytering,
utbildning och utnyttjande måste befälets uppgifter först preci
-
6
Statsutskottets utlåtande nr 113 år 1960
seras. Uppgifterna formas av de krav som ställes på försvarsmakten i krig
och därav betingade förberedelser i fred. Befälsuppgifterna är mångfaldiga.
De viktigaste sammanhänger enligt utredningen med förandet av förband
i strid, på såväl högsta som lägsta befälsnivå. Verksamheten i fred avser,
såväl när det gäller forskning och vidareutveckling av krigsteknik och
vapenmedel som utbildning av befäl och värnpliktiga att förbereda en
effektiv och snabb försvarsinsats.
I anslutning härtill anmäler utredningen att de allra senaste åren inneburit
en utveckling, som på ett avgörande sätt synes påverka arten och
omfattningen av de uppgifter, till vilkas effektiva bestridande principiell
ställning skall tagas. Utredningen nämner härvid i första hand de studier
och överväganden som via ÖB-utredningarna 1954 och 1957 samt 1955 års
försvarsberedning ledde fram till statsmakternas principiella beslut i försvarsfrågan
1958.
Jag finner de av utredningen anmälda synpunkterna bärande. Den
organisation som fastställdes år 1958 måste vara utgångspunkten för bedömandet
av befälsuppgifterna inom freds- och krigsorganisationerna. Jag
vill erinra om att ifrågavarande försvarsbeslut innebar en viss kvantitativ
begränsning av organisationen men samtidigt ett accentuerande av organisationens
kvalitativa innehåll även personellt.
Likaledes biträder jag utredningens uppfattning att vid befälsorganisationens
utformning avgörande hänsyn också måste tagas till de omvälvande
konsekvenserna av den militärtekniska utvecklingen som utgjort bakgrunden
för den nu nämnda principiella omdaningen av organisationen.
Framför allt har, anför utredningen, utvecklingen inom tre områden
härvidlag varit av avgörande betydelse, nämligen på vapenverkans, på
transportmedlens och på teleteknikens områden.
Tillkomsten av atomvapen för taktiskt bruk har förändrat stridsbilden
och framtvingat en stark utspridning av förbanden. Nya överskeppningsmetoder
och nya lufttransportmedel har gjort praktiskt taget varje del av
ett lands yta åtkomlig för en angripare, och förekomsten av robotvapen
av olika räckvidd har ökat möjligheterna till förbindelseförstöring och basbekämpning
inom landet. Den tekniska utvecklingen har även inneburit,
att möjligheterna för snabba, överraskande krigsutsbrott stigit.
Utredningens allmänna syn på den militärtekniska utvecklingen har
biträtts av överbefälhavaren och försvarsgrenscheferna vilka även delar
utredningens uppfattning rörande konsekvenserna av denna utveckling
med avseende på befälsuppgifterna.
Även jag ger min anslutning till den anmälda grundsynen och biträder
synpunkterna rörande den militärtekniska utvecklingens konsekvenser.
Jag finner sålunda att det blivit en allt svårare uppgift att
leda förband i strid. Detta gäller utövande av chefskap på alla nivåer.
Kraven på stridstekniskt och taktiskt kunnande har stegrats. Utvecklingen
Statsutskottets utlåtande nr 113 år 1960
7
mot ett ytkrig skärper avsevärt kraven på fysisk uthållighet. I än högre
grad stiger emellertid kraven på psykisk stabilitet. Försvarsmaktens möjligheter
att i moderna stridshandlingar genomföra ställda uppgifter synes
på ett avgörande sätt bli beroende av kvaliteten hos personalen. Utan en
tillräcklig personell kvalitet kan de materiella investeringarna bli verkningslösa.
Intentionerna i 1958 års beslut om en kvalitativ höjning av
försvarsmaktens innehåll kan sålunda enligt min mening ej förverkligas
med mindre även den personella kvaliteten tillgodoses.
Vårt försvar bygger på grundtanken att det skall verka avhållande på
eventuellt uppkommande aggressiva planer gentemot svenskt territorium,
syftande till ockupation eller utnyttjande helt eller delvis av detta. Tidsfaktorn
måste härvid tillmätas den allra största betydelse, i varje fall i ett
krigs öppningsskede. Mot denna bakgrund finner jag, att de vidgade möjligheterna
för en angripare att snabbt och utan att i förväg bli röjd öppna
krigshandlingar av stor kraft i hög grad ökar betydelsen av att försvarsmakten
med kort tidsfrist kan utveckla stridsmässig styrka. Jag vill härvid
också erinra om förekomsten av stora stående, omedelbart stridsberedda
styrkor i vår omvärld. Det är av väsentlig betydelse att all försvarsmaktens
personal är förtrogen med tilldelade uppgifter och har förmåga
att lösa dessa. Vikten av att vitala uppgifter inom krigsorganisationen kan
anförtros åt personal som besitter en kontinuerligt vidmakthållen kondition
och rutin och är omedelbart och utan omgång lokalt disponibel för
uppgifternas fyllande ökar. Med hänsyn till dessa förhållanden får yrkesbefälet
allt större betydelse. Betydelsen av uppgifterna såsom utbildare
av befäl och värnpliktiga i fred stiger i takt med kraven på fältmässighet
och driven manöverförmåga hos den personal, som i olika befattningar
skall ingå i krigsorganisationen.
I anslutning till nu berörda problem har utredningen tagit upp några
speciella frågor, som anses betydelsefulla för att rätt bedöma befälsuppgifterna.
Utredningen betecknar som orealistisk en uppfattning att
kravet på taktisk förmåga endast skulle vara att hänföra till vissa befälsuppgifter
eller till en viss grupp av befäl. Jag finner de av utredningen
anmälda synpunkterna vägande och anser att taktisk skolning och taktisk
övning måste ingå som en väsentlig del i utbildningen av allt befäl, och att
alla chefer och ledare av enheter i strid måste delges taktisk utbildning och
fostran till initiativ, handlingskraft och vilja till självständigt handlande.
Dessa synpunkter måste enligt min mening prägla ej blott utbildningen av
det aktiva befälet utan även utbildningen av all befälspersonal.
Av väsentligt intresse är de av utredningen anmälda synpunkterna rörande
sambandet mellan teknik och taktik vid utövandet av chefskap i
krigsorganisationen. Jag biträder den av utredningen hävdade uppfattningen
att en vidgad teknisk orientering och utbildning måste komma till
stånd med hänsyn tagen till den moderna materiel som i ökad omfattning
8
Statsutskottets utlåtande nr 113 år 1960
tillföres organisationen, men finner också att stridsledarna för förbanden
till sin huvudinriktning måste vara taktiker med teknisk orientering. Det
får ej undanskymmas, att även i en tid, som präglas av en alltmer komplicerad
teknik, dock allmänt taget den mänskliga faktorn alltjämt är av
dominant betydelse för arméstridskrafternas verksamhet. Även vid sådana
förband som präglas av en stationär teknisk verksamhet blir det enligt
min uppfattning nödvändigt att av varje chef kräva att han kan leda en
strid som har till syfte att skydda personal och materiel och säkerställa
att verksamheten kan fortsätta.
Befälsutredningen har ingående behandlat sambandet mellan uppgifterna
inom krigs- och fredsorganisationerna för yrkesbefälet och påvisat
den betydelse, som den praktiska tjänsten i fredsarbetet vid förbandet och
i synnerhet utbildningsarbetet har såsom skolning för krigsorganisatoriska
uppgifter. Utredningen har funnit sig kunna iakttaga en icke lycklig nedvärdering
av trupptjänstens betydelse. Jag biträder de av utredningen
anmälda synpunkterna i dessa frågor. Uppgifterna att verka som utbildare
i fred av befäl och värnpliktiga är enligt min mening av stor betydelse för
den aktiva personalens förmåga att fylla viktiga uppgifter i krigsorganisationen
samt att vidmakthålla och vidareutveckla den en gång för dessa
uppgifter förvärvade kompetensen. I likhet med utredningen konstaterar
jag att ett nära och viktigt samband förefinnes mellan uppgifterna som
utbildare i fredsarbetet och uppgifter av olika slag i krigsorganisationen.
Jag anser också att trupputbildningsarbetets betydelse för fullgörande av
övriga uppgifter i fredsorganisationen måste beaktas. Tjänsten som trupputbildare
synes mig lämna en nödvändig och omistlig erfarenhetsgrund, på
vilken fullgörandet av andra viktiga uppgifter i fredsarbetet måste bygga.
I det föregående har utförligt redovisats den gruppering av uppgifterna
som utredningen gjort med hänsyn tagen till de anmälda konstaterandena
av principiell innebörd rörande den militärtekniska utvecklingen och de
särskilda förhållanden som sammanhänger med densamma. Jag finner
utredningens framställning härvidlag klarläggande och övertygande och
biträder till alla delar den gjorda grupperingen. Likaså ger jag min anslutning
till den gruppering av den aktiva befälspersonalen som utredningen
gjort i relation till anmälda uppgifter. Utredningen har enligt mitt förmenande
i sitt förslag åstadkommit en nödvändig, klar och lämplig avgränsning
mellan olika gruppers uppgiftsområden.
I likhet med utredningen finner jag sålunda att det kräves tre grupper
av yrkespersonal i ständig tjänst. Av den första gruppens samtliga medlemmar
måste efter genomgången utbildning krävas fullgod förmåga att
bestrida dels primäruppgiften i krigsorganisationen, förandet av bataljon
(motsvarande), dels primäruppgiften i fredsorganisationen, ledandet av
värnpliktsutbildning vid kompani. Medlemmar av denna grupp måste härutöver
kunna svara för alla kvalificerade uppgifter å brigadnivå (mot
-
Statsutskottets utlåtande nr 113 är 1960
9
svarande) eller högre inom krigsorganisationen liksom för korresponderande,
ledande uppgifter inom fredsorganisationen, innefattande även de
planerande, forskande och vidareutvecklande uppgifterna. Den andra
gruppens medlemmar måste som huvuduppgift inom fredsorganisationen
ha självständigt ansvar för utbildandet av värnpliktsplutoner eller enheter
av motsvarande storlek och i krigsorganisationen stridsledningen av kompani
eller andra vitala uppgifter på denna nivå för vilka kompetensen för
fredsuppgiften gör dem särskilt skickade. Den tredje gruppens medlemmar
skall som huvuduppgift inom fredsorganisationen ha utbildningen av grupper
eller avdelningar av värnpliktiga och inom krigsorganisationen befattningar
som kvartermästare vid kompani. I likhet med chefen för armén
finner jag att sistnämnda grupps krigsorganisatoriska uppgifter, i vad avser
specialtruppslagen, även bör innefatta andra viktiga uppgifter inom
krigsorganisationen på en nivå, motsvarande kvartermästarbefattningarna.
Då det gäller den av utredningen föreslagna och av mig nu förordade
grupperingen av uppgifter och därav föranledd gruppering av personal har
bland annat av militärpsykologiska institutet framhållits att såväl mellan
som inom olika befälskategorier, enligt vad erfarenheten visat, förekommer
mer eller mindre betydande individuella olikheter beträffande förutsättningar
och intresseinriktning och att då det gäller en effektiv krigsplacering
hänsyn måste tagas till dessa förhållanden. Systemet bör ej göras
för stelt. De vid remissbehandlingen sålunda framförda synpunkterna
synes framför allt ha avsett de uppgifter som enligt vad nu sagts tillagts
medlemmarna i den andra gruppen.
Jag anser det riktigt och nödvändigt att en individuell prövning av förutsättningarna
för utnyttjandet i krigsorganisationen tillämpas och att
detta skall gälla utnyttjandet i krigsorganisationen av samtliga gruppers
medlemmar. Praktisk prövning synes härvid ge de bästa förutsättningarna
för ett lämpligt och effektivt personurval. Jag vill i anslutning härtill
understryka vikten av att, såsom befälsutredningen framhållit, i krigsorganisationen
placeras den som är mest lämpad för uppgiften oavsett den
kårindelning som gäller inom fredsorganisationen.
De grupper av personal för vilka nyss redogjorts har av befälsutredningen
sammanfattats under beteckningen det aktiva yrkesbefälet. Jag
finner detta sammanfattande begrepp ändamålsenligt och använder det
fortsättningsvis. Då det gäller att på ett lämpligt sätt namnge var och en
av nämnda grupper har utredningen efter granskande av olika möjligheter
funnit övervägande skäl tala för att utnyttja de nuvarande namnen officerare,
underofficerare och underbefäl, trots att uppgifterna i freds- och
krigsorganisationerna för respektive grupper nyanserats i förhållande till
vad nu gäller och i vissa fall på ett bestämt och avgörande sätt ändrats.
När det gäller benämningen av den andra gruppens medlemmar kan jag
inte biträda utredningens förslag att bibehålla namnet underofficerare.
10
Statsutskottets utlåtande nr 113 år 1960
Jag anser, att den förändrade inriktningen av denna grupps utbildning,
uppgifter och ansvar måste ges ett adekvat uttryck i gruppens benämning.
Härvid synes exempelvis namnen kompaniofficerare eller specialofficerare
kunna övervägas. Sistnämnda benämning har förordats av svenska underofficersförbundet.
Jag förutsätter således, att den andra gruppen erhåller
annan benämning än underofficerare. Då befälssystemen vid de olika
grenarna av försvarsmakten bör bringas till så stor överensstämmelse som
möjligt, bör dock ett slutligt fixerande av en ny benämning anstå till dess
ytterligare underlag föreligger rörande förhållandena vid övriga försvarsgrenar.
Jag återkommer med vissa ytterligare synpunkter i dessa frågor
vid behandlingen av tjänsteställningsfrågorna i det följande.
Befälsutredningen har i anslutning till den gruppering av uppgifter
inom krigsorganisationen, som nu redovisats, anmält att för uppgifter inom
krigsorganisationen, utöver nu nämnda grupper av personal, tillkommer
behov av ett mycket stort antal befäl, utbildade och repetitionsövade inom
ramen för värnpliktslagens stadganden. Utredningen nämner detta befäl
värnpliktsbefälet. Utredningen anmäler vidare som behövligt att för ett
effektivt bestridande av en viss del av krigsorganisationens uppgifter ett
antal av nu nämnda värnpliktsbefäl, reservbefälet, efter frivilligt men
bindande åtagande måste ges ytterligare kvalificerad skolning och undergå
kontinuerlig repetition. Jag begagnar i fortsättningen den av utredningen
sålunda förordade indelningen och benämningen av de grupper av personal,
som utöver det aktiva yrkesbefälet är nödvändig inom krigsorganisationen.
I det följande upptager jag under särskilda avsnitt till behandling frågor
rörande dessa senare befälsgrupper och prövar därvid också de synpunkter
och erinringar som vid remissbehandlingen anmälts beträffande dessa
gruppers förhållanden.»
Den aktiva befälspersonalens uppgifter, rekrytering och utbildning.
Befälsutredningens förslag redovisas i propositionen å s. 36—47, vartill
torde få hänvisas.
Departementschefen har för egen del anfört följande.
»Enligt befälsutredningens förslag skall den aktiva officerskåren i krigsorganisationen
bestrida lägst befattningarna såsom bataljonschef (motsvarande)
och i fredsorganisationen svara för ledandet av utbildningen av
befäl och soldater samt av all övrig verksamhet beträffande bl.a. krigsplanläggning,
förvaltning samt utveckling av försvarsorganisationen. Utredningen
bedömer det som angeläget att officerare redan vid unga år kan
placeras i avsedda befattningar särskilt vid de krigsorganiserade förbanden.
Detta förutsätter en god rekrytering till officersyrket och ett utbildningssystem,
som snabbt leder fram till erforderlig kompetens. Som framgått
har dessa synpunkter vunnit enhällig anslutning vid remissbehandlingen.
Även jag biträder utredningens förslag såväl beträffande de aktiva
Statsutskottets utlåtande nr 113 år 1960
11
officerarnas uppgifter inom krigs- och fredsorganisationen som beträffande
de allmänna krav som måste ställas på rekryteringen och utbildningen
av den aktiva officerspersonalen.
I likhet med utredningen vill jag särskilt framhålla vikten av att officersrekryteringen
sker ur hela värnpliktsmassan och ej begränsas till att omfatta
endast sådana underofficersuttagna värnpliktiga, vilka vid utbildningens
början innehar studentexamen eller motsvarande kompetens. Jag
finner det angeläget att värnpliktiga, vilka saknar dylik studiekompetens
men som i övrigt bedömes lämpliga för officersyrket, beredes möjligheter
att under utbildningens gång vid försvarets läroverk komplettera sina allmänna
kunskaper intill studentexamensnivå i huvudsak enligt de principer,
vilka hitintills gällt för denna utbildning. Jag förutsätter således i
likhet med utredningen att försvarets läroverk tills vidare bibehålies i
försvarets organisation. Jag återkommer till frågan om studiegången vid
försvarets läroverk i ett senare avsnitt. För att ytterligare bredda rekryteringsbasen
till officersyrket bör under den grundläggande utbildningen
successivt urval bland alla underofficersuttagna värnpliktiga ske så långt
detta är möjligt med hänsyn till önskvärdheten av en tidig yrkesinriktning.
Jag anser därför att alla till underofficersutbildning uttagna värnpliktiga
bör sammanhållas i gemensam grundläggande värnpliktsutbildning
under relativt lång tid innan antagning sker till officersaspirant. Jag
anser likaledes att övergång till aspirantutbildning av värnpliktiga plutonchef
sskoleelever bör kunna ske även sedan denna påbörjats, dock med
sådan tidsbegränsning att tillräcklig tid återstår av densamma för att en
rättvis värdesättning mellan alla aspiranter skall kunna ske, oberoende
av den tidpunkt, då yrkesutbildningen påbörjats.
I konsekvens med vad nu sagts biträder jag utredningens förslag att
grundutbildningen till officer bör omfatta ett inledande skede gemensamt
med övriga underofficersuttagna under ca 7 månader och att regelmässigt
urval till fortsatt yrkesutbildning sker vid slutet av sagda skede. Jag biträder
ävenledes förslaget om inrättande av en officersaspirantskola för
varje truppslag om ca 8 månaders längd i omedelbar anslutning till det nyss
angivna inledande utbildningsskedet. Den praktiska trupptjänstgöring vid
åldersklassen om ca 7 månader som utredningen ansett böra inläggas efter
aspirantskolan finner jag vara av grundläggande betydelse för utvecklandet
av aspiranternas befälsegenskaper. Jag förutsätter därför att en dylik
trupptjänstgöring äger rum. Den utvidgning och intensifiering av utbildningen
vid krigsskolan som av utredningen bedömts nödvändig anser jag
vidare väl motivera att kursgången vid densamma förlänges och uppdelas
på en yngre kurs om ca 5 månader och en äldre avslutande kurs om ca
11 månader med ett mellanliggande trupptjänstgöringsskede om ca 1 månad.
Jag vill påpeka att vad nu föreslagits i förhållande till nuläget icke innebär
förlängning av den sammanlagda tiden för utbildning till officer.
12
Statsutskottets utlåtande nr 113 dr 1960
Även den fortsatta utbildningen av den aktiva officeren måste om krigsorganisationens
befälsposter på bataljonschefs- eller ställföreträdande bataljonschef
snivå skall kunna besättas med unga, kompetenta yrkesmän,
enligt min uppfattning inlemmas i ett fast utbildningssystem med vid bestämda
tidpunkter återkommande skeden av skolmässig utbildning med
högt kvalitativt innehåll och däremellan perioder av praktisk tjänstgöring
vid trupp. Därjämte bör officerens fortsatta utbildning inriktas på kvalificerade
uppgifter inom fredsorganisationens utbildningsverksamhet, administration
och förvaltning. Jag biträder därför förslaget att truppslagsskolan
för officerare skall bibehållas men ges en mera praktisk inriktning
än i nuvarande utbildningssystem. Den bör till tiden förläggas till normalt
2 år efter krigsskolans slut. Jag anser ävenledes att en av utredningen
föreslagen allmän högskolekurs om ca 8 månader, obligatorisk för alla
aktiva officerare, bör inrättas. Huvudsyftet med denna allmänna krigshögskolekurs
bör bl.a. vara att bibringa varje aktiv officer formell kompetens
för lägst bataljonschefskap eller motsvarande i krigsorganisationen.
Kursen bör vara organisatoriskt fast knuten till nuvarande krigshögskoleutbildning,
som förutsättes bibehållen för att genom urval ur den allmänna
kursen ge därtill lämpade skolning för de mest kvalificerade befattningarna
inom organisationen.
Arméchefen har ansett att den allmänna kursen bör genomgås tidigare
än vad utredningen föreslagit. Jag vill emellertid framhålla betydelsen av
att trupptjänstgöringen för officeren efter officersutnämningen och innan
denne övergår till annan verksamhet blir av sådan omfattning och längd
att den ger god erfarenhet och kunskap om svensk trupp. Endast en trupptjänstgöring,
omfattande flera år i följd, kan ge åsyftat resultat. Jag anser
därför i likhet med utredningen att den allmänna krigshögskolekursen normalt
bör genomgås vid omkring 30 års ålder, vilket givetvis bör innefatta
möjligheter till avvikelser i individuella fall. Med denna inställning till
trupptjänstens betydelse anser jag att ett vid remissbehandlingen framfört
förslag om inrättande av en s.k. elitlinje för officerare icke är lämpligt.
Av civilförsvarsstyrelsen har framhållits angelägenheten av att problem
rörande civilförsvaret ges tillräckligt utrymme vid utbildningen av arméns
befäl, i synnerhet det aktiva. Jag förutsätter, att den i det föregående föreslagna
utbildningen av officerspersonalen anpassas med hänsyn till arméns
och armébefälets uppgifter inom totalförsvaret. Detta innebär att
viss utbildning i civilförsvarsfrågor kommer till stånd. Vad nu sagt gäller
ej endast den aktiva officerspersonalen utan även i motsvarande grad
övrig aktiv befälspersonal ävensom reserv- och värnpliktig befälspersonal.
Den aktiva underofficerspersonalens uppgifter skall enligt befälsutredningen
vara att inom fredsorganisationen på plutonsnivå svara för utbildningen
av värnpliktiga eller ombesörja häremot svarande speciell lärarverksamhet
av kvalificerat slag. Betydelsen av att sådana utbildningsupp
-
Statsutskottets utlåtande nr 113 år 1960
13
gifter på ett effektivt sätt kan fullgöras stiger i samma mån som det blir
allt betydelsefullare att utbildningen av de värnpliktiga ges en realistisk,
mot ytkrigets krav svarande inriktning.
Utredningen har vidare funnit, att sådana utbildaruppgifter har ett nära
sammanhang med funktionerna att inom krigsorganisationen föra kompani
eller svara för andra vitala funktioner på samma nivå inom denna
organisation. Ett självständigt handhavande av utbildaruppgifterna förutsätter
nämligen i mycket stor utsträckning förmåga att genomföra
nämnda krigsorganisatoriska uppgifter.
Jag biträder den av utredningen anmälda grundsynen och finner sålunda
att inom fredsorganisationen huvuduppgiften för underofficerare bör
vara att med självständigt ansvar såsom plutonchefer utbilda värnpliktiga
till fältmässigt funktionsdugliga plutonsförband (motsvarande).
Ifrågavarande uppgifter bör därjämte även innefatta uppgifter som speciallärare
på plutonsnivå inom arméförbandens utbildningsenheter. Jag
ger likaledes min anslutning till utredningens förslag rörande de uppgifter
som bör bestridas av underofficerare efter 40-årsåldern. Till en närmare
precisering av dessa uppgifter återkommer jag i det följande då jag behandlar
befälsstaten för ett normalinfanteriregemente.
Jag har i det föregående framhållit nödvändigheten av att, med hänsyn
till ett framtida krigs karaktär, den aktiva befälspersonalen på ett mera
effektivt sätt än hittills utnyttjas för vitala positioner i krigsorganisationen.
Jag har vidare anfört, att riskerna för snabba och oväntade krigsutbrott
kan medföra att en mobilisering måste genomföras under svåra och
tidsmässigt pressade förhållanden. Betydelsen av tillgång till lokalt, omedelbart
disponibel personal blir i sådana lägen särskilt framträdande. Då
de aktiva underofficerarna under den övervägande delen av sin tjänstgöring
är stationerade vid det egna förbandet kan de efter kort förvarningstid
snabbt vara på mobiliseringsplatsen. Mot bakgrunden av nu angivna förhållanden
delar jag utredningens uppfattning, att underofficerarna bör
ges sådana uppgifter och sådant ansvar i krigsorganisationen, att deras
mångåriga praktiska erfarenhet och yrkesvana på effektivaste sätt kan
utnyttj as.
Jag ansluter mig sålunda till den av utredningen föreslagna, ändrade
inriktningen av underofficerarnas uppgifter inom krigsorganisationen och
anser, att underofficerarna skall i denna organisatioix vid infanteriet placeras
som chefer eller ställföreträdande chefer för skyttekompani vid
fält- och lokalförsvarsförband eller i andra befattningar å motsvarande
nivå och av samma betydenhetsgrad. Vid övriga truppslag bör befattningar
av motsvarande art bestridas. Jag vill i anslutning härtill framhålla, att
inom specialtruppslagen aktiv underofficerspersonal i många fall redan
i nuläget bestrider vitala uppgifter inom krigsoi‘ganisationen av den art
som här angivits men att dessa uppgifter i gällande sammansättnings
-
14
Statsutskottets utlåtande nr 113 år 1960
planer och tabeller ej erhållit mot befattningarnas betydelse svarande
hierarkisk värdering. Jag förutsätter därför, att nämnda sammansättningsplaner
och tabeller revideras, så att uppgifter, som den aktiva underofficerskåren
har att bestrida, på ett riktigt sätt kommer till uttryck i den
krigsorganisatoriska värderingen av befattningarna.
Rekrytering och utbildning bör ansluta till angivna huvuduppgifter.
Rekryteringen bör såsom hittills ske ur den aktiva underbefälskåren,
varvid uttagning till underofficersaspirant förutsättes ske efter genomgång
av instruktörsskola II, d.v.s. efter 4 års utbildning och tjänst. Jag
delar ävenledes utredningens mening att den aktiva underofficeren bör
inneha kunskaper på lägst fullständig realexamensnivå. R-linjen vid försvarets
läroverk bör sålunda bli den för alla underofficersaspiranter ur
armén, som före anställningen saknar erforderlig studiekompetens, gemensamma
studielinjen.
Det synes mig viktigt att de blivande underofficerarna tidigt inriktas
på taktisk utbildning och att utbildningen i truppföring och trupputbildning
ges vidgat innehåll. Den nuvarande utbildningen vid arméns underofficersskola
måste i konsekvens härmed ändras på sätt utredningen föreslagit.
Svenska underofficersförbundet har anfört att förbundet finner viktigt
att även utbildning i psykologi och pedagogik ges vid arméns underofficersskola.
Jag förutsätter att erforderlig undervisning i dessa ämnen kommer
till stånd vid underofficersutbildningen.
För att bibringa underofficerarna med hänsyn till avsedd krigsanvändning
erforderlig teoretisk och praktisk kunskap i främst taktik, truppföring
och teknik föreslår utredningen inrättandet av en särskild truppslagsskola
för underofficerare, som vid infanteriet bör omfatta ca 6
månader. Jag biträder detta förslag.
Arméchefen har i detta sammanhang framhållit att truppslagsskolan
bör inriktas på utbildning av plutonchefer inom ett stort antal speciallinjer,
vilka förekommer inom flera truppslag. Jag vill i anledning härav uttala,
att utbildningen av de aktiva underofficerarna för fredsuppgifterna vid
de olika truppslagens huvudutbildningslinjer enligt min mening icke kan
anses avslutad förrän efter ytterligare utbildning vid en för varje truppslag
gemensam truppslagsskola. Densamma bör innefatta en för alla underofficerare
vid truppslaget ytterligare gemensam allmän skolning för fredsoch
krigsuppgifter inom truppslaget. Därutöver bör vid de skilda truppslagen
med hänsyn till dessas speciella organisatoriska krav ske en ytterligare
skolning vid fackskolor inom truppslagsskolans ram. Detta kan
innebära att den totala längden av truppslagsskoleutbildningen för underofficerare
kan variera dels truppslagen emellan dels mellan olika linjer
inom ett och samma truppslag.
Utredningens förslag beträffande den aktiva underbefälspersonalen inne -
Statsutskottets utlåtande nr 113 år 1960
15
bär att densamma skall bättre än vad nu är fallet utnyttjas som en kvalificerad
yrkeskår både i freds- och krigsorganisationerna. Med avseende å
fredsuppgifterna föreslår utredningen, att underbefälet intill 40-årsåldern
placeras som instruktörer vid pluton med självständigt befälsansvar för del
av denna enhet, ävensom bestrider huvuddelen av befattningarna som plutonchefs
ställföreträdare. Remissmyndigheterna har lämnat utredningens
förslag i angivna del utan erinran. Försvarsväsendets underbefälsförbund
har emellertid framhållit, att utredningens förslag att underbefälspersonalen
skulle i görligaste mån tilldelas fast befäl för grupp eller annan
underavdelning av pluton (motsvarande) kan komma att innebära en återgång
till den snävare tolkning av underbefälets uppgifter, som präglade
yrket under volontärinstitutionens tid. Jag biträder utredningens förslag
rörande underbefälets uppgifter inom utbildningsarbetet och vill därvid
understryka vikten av att det aktiva underbefälet tilldelas ett självständigt
ansvar för huvuddelen av den utbildning av såväl formell som tillämpad
natur, som gäller den enskilde värnpliktiges och gruppens träning till i fält
användbara soldater och enheter. Härigenom torde det också stå klart att
underbefälspersonalens uppgifter som utbildare i princip kommer att stå
på ett högre plan än vad som var fallet under volontärinstitutionens tid.
Jag biträder ävenledes utredningens förslag beträffande uppgifter för
underbefälspersonalen efter 40-årsåldern. Jag återkommer till en detaljerad
precisering av dessa uppgifter i samband med frågor rörande befälsstaten
vid ett normalinfanteriregemente.
Såsom utredningen framhållit har det fast anställda underbefälet under
senare år i allt större utsträckning tagits i anspråk som kvartermästare vid
skyttekompanier i infanteriets krigsorganisation. Jag anser att utredningen
anfört vägande skäl för att ifrågavarande personalkategori i princip skall
avses för sådana uppgifter och biträder förslaget. I anslutning till vad jag
anfört i principavsnittet förutsätter jag emellertid att i specialtruppslagens
krigsorganisation den aktiva underbefälspersonalen jämväl placeras i
andra väsentliga befattningar å motsvarande nivå.
Beträffande den aktiva underbefälskårens utbildning, såvitt avser studiegång
och organisation, innebär utredningens förslag avvikelser från det
nuvarande systemet i huvudsak endast beträffande införandet av obligatorisk
kvartermästarkurs om 4 månader. Då denna är nödvändig för utbildning
för krigsbefattningar som kvartermästare biträdes förslaget. Personal,
som avses för andra uppgifter å samma nivå inom krigsorganisationen
bör erhålla en motsvarande skolning vid arméns fackskolor.
I fråga om innehållet i utbildningen anser jag betydelsefullt att, för
lösande av underbefälets avsedda uppgifter, utbildningen i taktik och
truppföring får en mot dessa uppgifter svarande vidgad omfattning på
sätt befälsutredningen förordat.»
16
Statsutskottets utlåtande nr 113 år 1960
Behovet av utbildning i allmänbildande ämnen för den aktiva befälspersonalen.
Befälsutredningens förslag redovisas i propositionen å s. 57—
60, vartill torde få hänvisas.
Departementschefen har för egen del anfört följande.
»Befälsutredningen har konstaterat, att det aktiva befälet för uppgifterna
som utbildare bör ha ett visst mått av kunskaper i allmänbildande ämnen.
Detta kunskapsmått preciseras sålunda: för underbefäl kunskaper motsvarande
mellanstadiet i den nuvarande realskolan, för underofficerare
kunskaper å realexamensnivå och för officerare kunskaper å studentexamensnivå.
Jag biträder utredningens nu redovisade principuppfattning rörande behovet
av civila kunskaper och dessas allmänna nivå för respektive befälskategorier.
Vikten av en tillräcklig allmänbildningsbredd hos envar kategori
av utbildningsbefäl blir enligt min uppfattning alltmer framträdande
med hänsyn tagen till den fortgående höjningen av allmänbildningsnivån
hos de värnpliktiga. Ävenså kräver den av mig förordade förbättringen
av personalens rent militära, taktiska och tekniska skolning en motsvarande
fond av civila kunskaper som grund.
För närvarande ges som framgått av den lämnade redogörelsen en allmänbildande
undervisning inom det militära systemet, för underbefälsaspiranter
och underbefäl vid instruktörsskolorna och för underofficersoch
officersaspiranter vid försvarets läroverk. Utredningen har föreslagit
att detta system alltjämt skall äga bestånd. Jag ger min anslutning härtill.
Ej minst med hänsyn till principen att samtliga värnpliktiga skall
utgöra rekryteringsgrunden för de tre aktiva befälskårerna är det av vikt att
ge möjlighet till komplettering och höjning av de civila kunskaperna inom
ramen för det militära utbildningssystemet. I likhet med utredningen finner
jag därvid riktigt och ändamålsenligt att den praktiska utformningen av
utbildningen efter hand på tjänligaste sätt anpassas till den fortskridande
skolreformen.
Jag övergår så till att närmare behandla de olika befälskategoriernas
utbildning.
Beträffande underbefälet har utredningen föreslagit, att undervisningen
i allmänbildande ämnen bibehålies vid samma tidsmässiga omfattning som
nu gäller eller i allt ca 700 timmar. Jag biträder förslaget härutinnan ävensom
vad av utredningen anförts beträffande innehållet i utbildningen i
nuläget och på längre sikt. Jag finner väsentligt att som av utredningen
förordats utbildningen efter hand på effektivaste sätt anpassas till utbildningen
inom det allmänna skolväsendet. Vikten härav bär även understrukits
av ett antal remissmyndigheter, bland andra skolöverstyrelsen,
överstyrelsen för yrkesutbildning samt försvarets skolnämnd. Ej minst betydelsefullt
synes mig härvidlag bli yrkeslinjernas inom enhetsskolan framtida
utformning och kursinnehåll. Jag förutsätter att de i sammanhanget
Statsutskottets utlåtande nr 113 år 1960
17
berörda, ansvariga myndigheterna, allt efter som resultaten av skolväsendets
omdaning låter sig överblicka effektivt inriktar och utformar här
ifrågavarande undervisning i syfte att utveckla och vidmakthålla en kvalitativt
god underbefälskår.
Vidkommande underofficerarnas allmänkunskaper har utredningen
förutsatt att de framgent bör avse kunskaper motsvarande nuvarande
fullständiga realexamen. Jag ger min anslutning till denna uppfattning,
och biträder i konsekvens härmed även utredningens förslag att utbildningen
för underofficersaspiranter vid försvarets läroverk regelmässigt bör
bedrivas enligt R-linjens fordringar. Vad nu sagts bör gälla även ifråga om
underofficersaspiranter ur marinen och flygvapnet. Jag ger vidare min tillstyrkan
till vad utredningen anfört beträffande den tidsmässiga omfattningen
av R-linjens utbildning samt till dess synpunkter på anpassningen
av underofficersaspiranternas utbildning till utvecklingen inom det allmänna
undervisningsväsendet.
Utredningen har förutsatt att liksom hittills skett värnpliktiga eller fast
anställda, som förklaras lämpliga för officer syrket men saknar erforderlig
studiekompetens, skall kunna vid försvarets läroverk erhålla kompletterande
utbildning till studentexamensniva. Jag biträder detta förslag.
Likaså finner jag att utredningen anfört bärande skäl för en neddämpning
av studietakten vid studentlinjerna och föreslår därvid att utredningens
alternativ II, innebärande oförändrat antal studieterminer men förlängning
av terminerna, vinner tillämpning. Jag delar emellertid utredningens uppfattning
att då organisatoriska förutsättningar föreligger en övergång till
en kursgång enligt alternativ I bör prövas. Härigenom skulle nämligen
åstadkommas möjligheter att utan förlängning av den totala utbildningstiden
till officer låta kursgången för samtliga elever regelmässigt avse fullständig
studentexamen.
Den av mig nu förordade studiegången har i första hand avsett arméns
elever. Chefen för flygvapnet har anfört att en förlängning av läsåret med
ca 2 månader ej bör ske utan närmare undersökningar rörande konsekvenserna
härutinnan beträffande flygvapenaspiranternas utbildning. Jag förutsätter
att vid en övergång till nu föreslagen kursgång den praktiska utformningen
sker så att i likhet med vad hittills varit fallet behörig hänsyn tages
till de speciella förhållandena vid övriga försvarsgrenar.
Då det gäller den detaljmässiga utformningen av kursinnehållet å
studentlinjerna har utredningen framhållit som lämpligt att vederbörande
myndigheter följer den pågående reform- och försöksverksamheten inom
den gymnasiala utbildningen med särskild hänsyn till försvarsläi overkets
speciella villkor för att allteftersom resultaten av denna verksamhet lämnar
fasta hållpunkter för bedömanden inge förslag i syfte att kontinuerligt
förbättra studiemöjligheterna vid läroverket. Jag ger min anslutning till
utredningens synpunkter härvidlag.
2—582 00 B i haag till riksdagens protokoll 1960. 6 samt. Nr 113
18
Statsutskottets utlåtande lir 113 år 1960
I detta sammanhang torde få anmälas att i ett i december föregående
år avgivet betänkande (Praktiska gymnasier, SOU 1959:44) vederbörande
utredningsman föreslagit inrättande av en ny gymnasielinje, den praktiska
gymnasielinjen, enligt förslaget bl. a. avsedd att ge en lämplig förutbildning
för officersyrket. Undervisning å den nya linjen skulle lämnas
dels vid de nuvarande högre allmänna läroverken och folkskoleseminarierna
dels vid nyinrättade, särskilda praktiska gymnasier. Utredningsmannen
föreslår härvid, att försvarets läroverk skall omvandlas till ett
särskilt praktiskt gymnasium. Betänkandet i fråga är för närvarande föremål
för remissbehandling.
Vad angår den av befälsutredningen upptagna frågan rörande utnyttjandet
av utbildningskapaciteten vid försvarets läroverk vill jag erinra om
att jag i årets statsverksproposition (punkt 136) anmält, att frågan varit
under beredning inom försvarsdepartementet. Jag uttalade att frågan kunde
kräva ytterligare överväganden. Jag finner det önskvärt att utbildningskapaciteten
vid läroverket utnyttjas på bästa sätt och anser att, som utredningen
förordat, i samverkan mellan de militära myndigheterna och
skolöverstyrelsen olika åtgärder bör undersökas för att åstadkomma bästa
möjliga utnyttjande av läroanstalten ifråga.
I anslutning till vad folkpartiets ungdomsförbund uttalat rörande utbildning
av folkhögskolekaraktär vill jag framhålla, att i den förordade
skolningen av befälspersonal torde komma att innefattas erforderlig utbildning
i medborgarltunskap och allmänna samhällsfrågor.»
Befälsstaten vid ett normalinfanteriregemente m. m. Befälsutredningens
förslag redovisas i propositionen å s. 67—81, vartill torde få hänvisas.
Departementschefen har för egen del anfört följande.
»Befälsutredningen har angivit behovet av aktivt yrkesbefäl vid ett
normalinfanteriregemente till 66 officerare, 43 underofficerare och 108
underbefäl, häri icke inräknad personal vid för armén gemensamma kårer
m. m. I förhållande till nuläget innebär förslaget en ökning med 2 officerare,
1 underofficer och 20 underbefäl.
Utredningen har utgått från den principiella uppfattningen att krigets
krav bör vara avgörande för befälsstatens utseende såväl i krigsorganisationen
som i fredsorganisationen.
Som underlag för sina beräkningar av behovet av officerare har utredningen
tagit vissa positioner i krigsorganisationen, vilka utredningen ansett
vara så kvalificerade att yrkesutbildade officerare erfordras för deras
bestridande. Till dessa positioner har hänförts uppgifterna att föra bataljon
(motsvarande) och högre förband samt kvalificerade stabsuppgifter.
Utöver denna grupp av yrkesofficerare, av utredningen benämnd det normerande
skiktet, erfordras ett antal individer i ständig tjänst för utbildning,
det rekryterande skiktet.
Statsutskottets utlåtande nr 113 är 1960
19
Behovet av officerare har som förut nämnts angivits till 66. Härvid har
förutsatts att en befattning för major, chef för mobiliseringsavdelningen,
tillkommer. Förslaget har tillstyrkts av remissmyndigheterna. Särskilt
må nämnas att statens organisationsnämnd vid översyn av stabs- och förvaltningstjänsten
konstaterat ökad arbetsbelastning på mobiliseringsavdelningen.
Jag tillstyrker utredningens förslag och räknar således med att
en maj or sbefattning tillkommer för ifrågavarande arbetsuppgifter vid varje
infanteriregemente.
I underlaget för beräkningen av officersbehovet har utredningen förutsatt
att en ställföreträdande kompanichefsbefattning skall finnas vid ettvart
av tre skyttekompanier och i befälsuppsättningen vid utbildningen
av plutonchefsskoleelever. Jag har ingen erinran häremot.
Likaledes förutsätter jag, att en särskild central befälsgrupp, omfattande
bl. a. fyra officerare, skall vara organiserad vid normalinfanteriregemente.
Utredningen har angivit antalet fänrikar per normalinfanteriregemente
till 6. I de 1942 redovisade beräkningarna var motsvarande antal 10, därvid
dock förutsattes tre fänriksår. Sedan 1952 gäller emellertid att fänrik
befordras till löjtnant efter två år. Därvid inrättas, i den mån vakant
ordinarie beställning icke finnes, extra ordinarie löjtnantsbeställning. Utredningen
synes ej ha åsyftat någon principiell förändring i nuvarande
ordning. Då jag ej anser att ytterligare ordinarie löjtnantsbeställningar
bör tillkomma, förutsätter jag att för normalinfanteriregemente skall finnas
24 ordinarie löjtnanter och sammanlagt 10 icke-ordinarie löjtnanter eller
fänrikar. I övrigt beräknar jag i enlighet med utredningens förslag per
regemente 1 överste, 1 överstelöjtnant, 1 överstelöjtnant eller major, 4
majorer och 25 kaptener.
När det gäller beräkningsgrunderna för underofficerare och underbefäl
har utredningen bl. a. förutsatt att befattning som kompaniadjutant, vilken
för närvarande avses för alternativt fanjunkare eller rustmästare/överfurir,
normalt skall bestridas av underbefäl. Jag biträder förslaget. I anslutning
till uttalanden av arméchefen och statens organisationsnämnd
vill jag dock framhålla att detta ej utesluter att underofficer i särskilda
fall placeras i befattningen. Med hänsyn till under officerskårens nuvarande
ålderssammansättning och den omständigheten att underbefälskåren
ännu ej är fullt utbyggd kan också speciella förhållanden föreligga under
en övergångsperiod.
Utredningen beräknar att i den centrala befälsgruppen skall ingå 4
underofficerare, av vilka 2 förvaltare i trupptjänst och 2 fanjunkare. Jag
föreslår, att alla i befälsgruppen ingående underofficerare skall vara förvaltare
i trupptjänst med placering, 2 i lönegrad Ao 17 och 2 i lönegrad
Ao 15. Pensionsåldern för dylik förvaltare hör vara 50 år.
Svenska underofficersförbundet har ansett att underofficer även bör
kunna placeras som ställföreträdande kompanichef. Jag kan såtillvida bi
-
20
Statsutskottets utlåtande nr 113 år 1960
träda denna uppfattning att jag anser att underofficer tillfälligtvis bör
kunna fungera som ställföreträdande kompanichef. Ett principiellt normsystem
beträffande den fast anställda personalens uppgifter måste nämligen
ha sådan flexibilitet att under särskilda förhållanden en befattningshavare
bör kunna utnyttjas för honom näraliggande uppgifter.
Utredningen har föreslagit att pensionsåldern för underbefälet sänkes
från 55 år till 52 år. Statskontoret, försvarets socialbyrå och underbefälsförbundet
har ansett den nuvarande pensionsåldern lämplig, medan
chefen för armén förordat en sänkning till 50 år. Jag är icke beredd att
förorda någon ändring i underbefälets nuvarande pensionsålder. Ytterligare
undersökningar bör enligt min mening verkställas om bl. a. rekryteringen
av vissa inretjänstbefattningar. I detta hänseende bör prövas om ej vissa
arvodesbefattningar för pensionerad underofficer kan utbytas mot befattningar
för aktivt underbefäl. Förhallandena vid arméns övriga truppslag
och övriga försvarsgrenar bör också belysas ytterligare.
Beträffande underofficerskåren förutsätter jag i övrigt för kommenderingar
och reserv sammanlagt 1 fanjunkare och 5 sergeanter. Då jag
eljest ej funnit anledning till erinran mot utredningens beräkning kommer
alltså behovet av underofficerare vid ett normalinfanteriregemente
att uppgå till 43 beställningshavare av vilka 2 förvaltare (i stabs- och förvaltningstjänst),
4 förvaltare (i trupptjänst), 22 fanjunkare och 15 sergeanter.
För aktivt underbefäl har utredningen med angivna utgångspunkter
beräknat 108 beställningshavare. Jag har icke funnit anledning
till erinran mot denna beräkning. Mitt ställningstagande i fråga om underbefälets
pensionsålder kan dock föranleda att framdeles behov av ett något
ökat antal uppkommer. Jag beräknar att underbefälsstaterna skall fördelas
på 80 rustmästare eller överfurirer och 28 furirer.
I fråga om antalet beställningar för överste, överstelöjtnant och överstelöjtnant
eller major har jag icke föreslagit någon ändring. För 16 infanteriregementen
finnes för närvarande sammanlagt beställningar för 50
majorer, 368 kaptener, 401 ordinarie löjtnanter, 34 förvaltare i Ao 15
(i stabstjänst), 258 fanjunkare, 388 sergeanter samt 1 387 rustmästare,
överfurirer och furirer. Beställningar för extra ordinarie löjtnanter och
fänrikar redovisas ej i personalförteckning. Vid genomförande av vad jag
i det föregående föreslagit samt under beaktande av att krigsskolans övningskompani
utgår och att vid II, 118, 119 och 120 förekommer avvikelser
från normalstaten i behovet av underofficerare för stabs- och förvaltningstjänsten
erfordras beställningar för 64 (+14) majorer, 400 ( +
32) kaptener, 384 (— 17) ordinarie löjtnanter, 34 (±0) förvaltare (i
stabstjänst), 64 förvaltare (i trupptjänst) — 32 (+ 32) i Ao 17 och 32
(+32) i Ao 15 — 354 (+ 96) fanjunkare, 240 (—148) sergeanter och
1 728 (+ 341) underbefäl, av vilka 1 280 bör vara rustmästare eller överfurirer.
Arméchefen har uppgivit att i samband med förbandsrationalise
-
Statsutskottets utlåtande nr 113 år 1960
21
ringarna inom armén beställningar för 5 fanjunkare, 11 sergeanter och
92 underbefäl kan överföras till infanteriet. Med utgångspunkt häri erfordras
vid infanteriet ytterligare beställningar för 14 majorer, 32 kaptener,
64 förvaltare (i trupptjänst) — 32 i Ao 17 och 32 i Ao 15 — 91
fanjunkare och 249 underbefäl.
Befälsbehovet vid kavalleriet, som av utredningen beräkningsmässigt
jämställts med ett normalinfanteriregemente, kan i huvudsak tillgodoses
inom befintliga personalstater, dock erfordras sammanlagt 4 beställningar
för förvaltare (i trupptjänst) — 2 i Ao 17 och 2 i Ao 15. I fråga om ryttmästare,
löjtnanter, sergeanter och underbefäl föreligger visst överskott.
Jag återkommer senare denna dag till frågan om erforderliga förändringar
i personalstaterna för nästa budgetår vid anmälan av proposition
angående vissa avlönings- m. fl. anslag under riksstatens fjärde huvudtitel.
Utredningen har funnit att ur krigsorganisatorisk synpunkt behov ej
föreligger att vid infanteriet och kavalleriet anställa officerare och underofficerare
på reservstat. Detta konstaterande bygger emellertid i fråga om
officerare på förutsättningen att viss utbyggnad av antalet officersbeställningar
vid staber, skolor m. m. äger rum. Utredningen har föreslagit, att
reservstatsinstitutet skall bibehållas i syfte att underlätta genomförandet
av organisationsförändringar. Utredningens förslag har lämnats utan erinran
av alla remissinstanser utom statskontoret. Jag anser mig för egen
del böra biträda utredningens förslag. Ytterligare underlag för ett bedömande
av frågan kommer emellertid att finnas sedan arméns personalstater
genomräknats under ledning av den delegation jag förutsätter skola
tillkallas för uppgiften. Till frågan om förändringar i arméns reservstat
för nästa budgetår återkommer jag vid anmälan av propositionen angående
vissa avlönings- m. fl. anslag. I samma proposition ämnar jag också anmäla
frågan om en avveckling av nuvarande anordning med ständigt
tjänstgörande reservpersonal enligt 1942 års försvarsbeslut.
I anslutning till vad jag i det föregående anfört rörande underbefälets
pensionsålder m. m. vill jag ta upp vissa frågor berörande avlöningsförmåner
till innehavare av för pensionerad personal avsedda arvodesbefattningar
inom försvaret. För närvarande finnes inrättade dylika befattningar,
avsedda för pensionsavgången underofficer och officer med arvode
i anslutning till löneklasserna A: 16, A: 17 och A: 18 respektive A: 24,
A: 26, A: 29, Bil och B: 3. Arvodet utgår när fråga är om pensionsavgången
(formellt kompetent) personal med belopp motsvarande lönen i
den för befattningen angivna löneklassen minskad med vederbörandes
egenpension. Anställes i arvodesbefattning reservanställd, värnpliktig eller
civil (icke formellt kompetent) personal, bestämmes avlöningsförmånerna
enligt andra grunder. Reservutnämnd personal åtnjuter härvid arvode
motsvarande lönen i den löneklass, som vederbörande tillhör i sin egen
-
22
Statsutskottets utlåtande nr 113 år 1960
skap av anställningshavare i reserven. Värnpliktig officer eller underofficer
anställes som extra tjänsteman i viss, med hänsyn till vederbörandes
militära grad bestämd lönegrad, medan civil personal åtnjuter lön som
extra tjänsteman med placering i lönegrad med hänsyn till vederbörandes
arbetsuppgifter enligt försvarets civilförvaltnings prövning.
Sedan Kungl. Maj :t den 25 maj 1956 uppdragit åt försvarets civilförvaltning
att verkställa översyn av löneställningen för arvodesbefattningar
för pensionerad militär personal, har civilförvaltningen med skrivelse den
30 maj 1958 överlämnat resultaten av den verkställda översynen. Civilförvaltningen
har därvid i sammandrag förordat följande. Samtliga nuvarande
arvodesbefattningar inplaceras i lönegrad på grundval av en värdering
efter vanligen tillämpade normer av de med befattningen förenade
arbetsuppgifterna. All icke formellt kompetent personal anställes som
civila tjänstemän med placering i den lönegrad som bestämts på grundval
av sagda värdering. Formellt kompetent personal åter förutsättes erhålla
arvode motsvarande viss kvotdel av lönen i samma lönegrad.
Som jag nyss nämnt har jag funnit det böra undersökas huruvida icke
vid armén ett antal arvodesbefattningar för pensionerad underofficer lämpligen
bör ersättas med befattningar för aktivt underbefäl. Bland annat
med hänsyn härtill anser jag icke att någon värdering på sätt civilförvaltningen
föreslagit av samtliga arvodesbefattningar bör ifrågakomma. Pensionsavgången
personal bör alltjämt anställas enligt hittillsvarande grunder.
Jag föreslår emellertid att vid försvaret nu befintliga arvodesbefattningar
i A: 16 och A: 26 uppflyttas till A: 17 respektive A: 27. Härvid
erhålles anknytning till slutlöneklassen för tjänstetidsbefordrad fanjunkare
respektive major. I fråga om den icke formellt kompetenta personalen
ansluter jag mig till civilförvaltningens förslag. Prövning av löneställningen
bör alltjämt göras av civilförvaltningen, överläggningar har förts
med berörda personalorganisationer som biträtt vad nu föreslagits.
Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att vidtaga erforderliga åtgärder
för genomförande fr. o. m. nästa budgetår av vad här föreslagits. Merkostnaderna
till följd av här föreslagna åtgärder kan för nästa budgetår
beräknas till totalt knappt 250 000 kronor. Huvuddelen av kostnaderna
hänför sig till försvarsgrenarnas avlöningsanslag och beaktas vid den slutliga
beräkningen av dessa anslag.»
Övergång mellan olika karriärer. Befälsutredningens förslag redovisas
i propositionen å s. 89—92, vartill torde få hänvisas.
Departementschefen har för egen del anfört följande.
»Utredningens förslag rörande möjligheten till övergång från lägre till
högre yrkeskarriär har av remissinstanserna allmänt ansetts vara av stor
vikt och har också givits en i princip enhällig anslutning.
Enligt min mening är det av stor betydelse att inom ett befälssystem
Statsutskottets utlåtande nr 113 år 1960
23
vid sidan av normala rekryteringsvägar beredes varje anställd möjlighet
att nå den ställning inom befälsorganisationen som motsvarar vederbörandes
reella förutsättningar. Jag biträder sålunda helt utredningens
förslag om vidgade möjligheter till övergång från den aktiva underofficerskåren
till officerskåren liksom också om möjligheter för aktivt underbefäl
att övergå till underofficerskåren. Utredningens förslag såväl beträffande
kursgång som beträffande krav på kunskaper i civila och militära
ämnen synes väl avvägda. Jag vill erinra om att jag förutsätter, att
en för alla officerare obligatorisk krigshögskolekurs skall tillkomma och att
denna studiegång ovillkorligen kräver studentexamenskompetens.»
Övergångsanordningar i samband med ändrad utbildningsgång för aktivt
befäl. Befälsutredningens förslag redovisas i propositionen å s. 93—95, vartill
torde få hänvisas.
Departementschefen har för egen del anfört följande.
»I anslutning till de föreslagna förändringarna beträffande utbildningsgången
för de tre aktiva befälskårerna har befälsutredningen framhållit,
att speciella åtgärder bör vidtagas för att möjliggöra en smidig övergång
från nu gällande till föreslaget utbildningssystem. Jag finner befälsutredningens
förslag i berörda avseenden lämpliga och biträder desamma.
I anslutning till svenska officersförbundets förslag om viss kostnadsfri
undervisning vid försvarets brevskola vill jag erinra om att möjligheter
till dylik kostnadsfri brevskoleundervisning redan nu förefinnes för det
fall undervisningen i fråga är inordnad i förbandens ordinarie utbildning
av det aktiva befälet. Utbildningen i språk, historia och vapenteknik torde
dock i många fall med hänsyn till lokala omständigheter bäst bedrivas
som enskild utbildning. Det synes därför rimligt att lämna möjlighet till
att utbildningen i nu nämnda ämnen, även om den sker som enskild utbildning,
kan ges kostnadsfritt.
Beträffande befälsutredningens förslag att aktiva underofficerare,
vilka vid övergången till ett nytt befälsordningssystem uppnått en ålder
av 40 år eller mera, icke skall erhålla den kompletterande utbildning till
kompanichef i fält, som avses delges yngre underofficerare, vill jag framhålla
att 40-årsgränsen givetvis måste betraktas såsom norm. Även äldre
underofficer bör sålunda kommenderas till ifrågavarande utbildning om
han därtill bedömes särskilt lämplig.
Den kompletterande kvartermästarutbildningen bör anordnas på sådant
sätt, att inom ramen för organisatoriska och personella tillgångar
bästa resultat uppnås. Med denna utgångspunkt bör närmare prövas om
utbildningen lämpligast anordnas regementsvis, militärområdesvis eller
för varje truppslag.»
Det värnpliktiga befälet. Befälsutredningens förslag redovisas i propositionen
å s. 99—106 och 107—109, vartill torde få hänvisas.
24
Statsutskottets utlåtande nr 113 år 1960
Departementschefen har för egen del anfört följande.
»Den svenska arméns krigsorganisation är i ordets verkliga mening en
folkarmé, uppbyggd på den allmänna värnpliktens grund. Förbandens
meniga soldater är samtliga värnpliktiga och likaså utgöres den ojämförligt
största delen av befälspersonalen av värnpliktigt befäl. Yrkesbefälet slutligen
rekryteras direkt ur de värnpliktigas led.
Den grundsyn beträffande det värnpliktiga befälets betydelse, som framförts
av befälsutredningen, ger jag min anslutning. Jag finner det vara
av avgörande vikt att denna personal liksom även de meniga värnpliktiga
inom ramen för våra resurser erhåller bästa möjliga utbildning och repetition
och finner det likaledes angeläget att systemet så utformas, att
de enskilda medborgarnas aktiva intresse för sina uppgifter i landets försvar
tillvaratages på ett sätt, som både ger tillbörlig erkänsla åt individens
insatser och effektivast möjligt tjänar att stärka organisationen. Av väsentlig
betydelse härvidlag är även verksamheten inom den frivilliga befälsutbildningsrörelsen.
Det kan konstateras att remissinstanserna — ej minst intresseorganisationerna
— allmänt anslutit sig till dessa synpunkter. Under beredningen
inom departementet har värnpliktsorganisationerna liksom reservpersonalens
organisationer beretts tillfälle att under hand framföra ytterligare
synpunkter.
Jag övergår så att dryfta utredningens förslag beträffande värnpliktspersonalen.
I fråga om nu gällande tidsmässiga omfattning av den grundläggande
utbildningen av det värnpliktiga befälet — för underbefälsuttagna 324
dagar, för underofficersuttagna 450 dagar samt för officersuttagna (450 +
180 =) 630 dagar — har befälsutredningen ej förutsatt några förändringar.
Uttagning för värnpliktig officersutbildning skall likaledes alltjämt ske
efter frivilligt åtagande. Även nu utgående premier för respektive kategorier
förutsättes vara oförändrade. Däremot har utredningen förordat
att en väsentlig kvalitativ höjning skall komma till stånd i fråga om underofficersutbildningen
samt att denna även skall omfatta utbildning av
värnpliktiga kvartermästare och stabsunderofficerare. Jag biträder till alla
delar utredningens förslag och ger även min anslutning till att den värnpliktiga
officersutbildningen uppdelas, på sätt förutsatts, i skolmässig utbildning
och praktisk trupptjänst.
Jag vill understryka vad utredningen uttalat angående vikten att på
bästa sätt tillvarataga de kvalificerade befälsämnen som återfinnes bland
de underofficersuttagna. En rätt avvägd och rätt genomförd utbildning
av denna grupp synes mig framför andra åtgärder ägnad att stimulera de
värnpliktiga för vidare utbildning till värnpliktig officer, reservofficer
eller aktiv yrkesofficer. Vederbörande myndigheter har också i nu angivet
syfte, efter vad jag inhämtat, redan inlett en genomgripande revidering av
de bestämmelser som reglerar utbildningen av de underofficersuttagna.
Statsutskottets utlåtande nr 113 år 1960
25
Vad beträffar utbildningen av värnpliktiga kvartermästare förutsätter
jag att de synpunkter rörande kassatjänst, som anförts av försvarets civilförvaltning,
beaktas vid den detaljmässiga utformningen av utbildningen.
Under den fortsatta tjänstgöringstiden skall enligt gällande bestämmelser
alla som under grundutbildningen utbildats till befäl eller som krigsplaceras
såsom befäl — utöver de för alla värnpliktiga gällande tre repetitionsövningarna
om 30 dagar — fullgöra befälsövning om 10 dagar i omedelbar
anslutning till varje repetitionsövning. Utredningen har ansett att
därutöver särskilda befälsövningar om sammanlagt 30 dagar bör tillkomma
för värnpliktiga underofficerare och officerare. Samtliga remissmyndigheter
har i princip givit sin anslutning härtill.
Jag finner att utredningen på ett övertygande sätt motiverat nödvändigheten
av att införa nämnda särskilda befälsövningar och biträder förslaget.
Till vad utredningen föreslagit beträffande övningarnas innehåll och uppläggning
kan jag likaledes ansluta mig. Jag förutsätter således, att värnpliktiga
som utbildats till underofficerare och officerare eller, utan att
ha genomgått sådan utbildning, krigsplacerats i underofficers- och officersbefattningar,
skall ha att fullgöra två särskilda befälsövningar om vardera
15 dagar mellan första och andra respektive andra och tredje repetitionsövningarna.
Med hänsyn till motiven för övningarnas införande bör tjänstgöringsskyldigheten
ej uttagas av den som till följd av uppskov eller av annan
anledning ej krigsplaceras.
I detta sammanhang vill jag redovisa min uppfattning beträffande de
grader, vilka de värnpliktiga bör tilldelas i samband med utbildning och
tjänstgöring. Som framgått av den förut lämnade redogörelsen innebär
nuvarande förordnandebestämmelser att den värnpliktiga befälspersonalen
enligt särskilda regler gradmässigt nedflyttas ett steg i förhållande till
den grad, som uppnåtts i samband med grundutbildningen. Befälsutredningen
har föreslagit, att dessa bestämmelser ej skall gälla värnpliktiga
underofficerare och officerare i och med att de får skyldighet att fullgöra
särskilda befälsövningar. Jag anser detta i princip riktigt. Förordnandebestämmelserna
bör omarbetas i anslutning härtill. Dock finner jag, att
för sådan befälspersonal som på grund av olika omständigheter ej kommer
att inkallas till och fullgöra särskilda befälsövningar nuvarande bestämmelser
alltjämt bör gälla.
Jag förutsätter, att de särskilda befälsövningarna förlägges till sådana
tidpunkter under året att i görligaste mån hänsyn tages även till de värnpliktigas
civila förhållanden i fråga om studier in. in.
Civilförsvarsstyrelsen har föreslagit, att värnpliktigt befäl, som överföres
till civilförsvaret, skall ha att fullgöra den sista särskilda bcfälsövningen
inom civilförsvaret. Enligt vad jag anfört i det föregående bör
tjänstgöringsskyldighet endast uttagas av befäl som är krigsplacerat inom
26
Statsutskottels utlåtande nr 113 är 1960
krigsmakten. Frågan om förlängd utbildning av civilförsvarets befäl bör
ej prövas i förevarande sammanhang. Jag vid tillägga, att formerna för
ifrågavarande överföring av värnpliktigt befäl för närvarande är under utredning.
Jag anser, att tjänstgöringspremie bör utgå till den som fullgjort särskild
befälsövning. Jag anser även utredningens förslag rörande premiens
storlek väl avvägt. En premie om 250 kronor bör alltså utgå för varje
fullgjord särskild befälsövning. Införande av nu åsyftade premier erfordrar
ändringar i värnpliktsavlöningskungörelsen. Beslut härom bör ankomma
på Kungl. Maj :t.
I samband med yttranden över befälsutredningens förslag har chefen
för marinen yrkat, att särskilda befälsövningar skall införas även vid
kustartilleriet. Motsvarande yrkande beträffande flygvapnets värnpliktiga
befälspersonal har ställts av flygvapenchefen. Vad respektive försvarsgrenschefer
i ämnet anfört har övertygat mig om lämpligheten att införa
särskilda befälsövningar med den längd och med den uppdelning, som
förutsatts för arméns värnpliktiga, även vid kustartilleriet och flygvapnet,
varför jag biträder förslagen härom. Jag förutsätter härvid, att premie
skall utgå för tjänstgöringen på sätt föreslagits för arméns värnpliktiga.
De årliga kostnaderna för nu föreslagna särskilda befälsövningar, innefattande
kostnader för premier, kan beräknas uppgå till vid armén ca
2 100 000 kronor, vid kustartilleriet ca 190 000 kronor och vid flygvapnet
ca 40 000 kronor.
Jag upptar så frågan om möjligheterna att avbalansera kostnaderna för
de föreslagna särskilda befälsövningarna och därtill knutna premier. Befälsutredningen
har därvid föreslagit, att Kungl. Maj :t skall bemyndigas
att enligt vissa regler avkorta gällande utbildningstider för värnpliktiga
med högst 7 dagar. Genomsnittligt skulle härigenom för varje värnpliktig
den sammanlagda utbildningstiden nedgå med ca 3,5 dagar, innebärande
en kostnadsminskning med ca 2 900 000 kronor.
Jag biträder utredningens förslag. Möjlighet till ifrågavarande avkortning
bör finnas i fråga om all värnpliktstjänstgöring enligt 27 § 1. värnpliktslagen
med undantag av befäls- och repetitionsövningar och även
innefatta marinens och flygvapnets värnpliktiga. De årliga besparingarna
kan för sistnämnda försvarsgrenar beräknas till ca 240 000 kronor för
marinen och ca 300 000 kronor för flygvapnet. De redovisade kostnadsökningarna
för särskilda befälsövningar jämte premier kan alltså avbalanseras
inom ramen för nu löpande kostnader för de värnpliktigas utbildning
och tjänstgöring.
Vad jag nu föreslagit rörande särskilda befälsövningar och viss avkortning
av de värnpliktigas tjänstgöring påkallar vissa ändringar i värnpliktslagen.
Jag avser, att framdeles återkomma med förslag härom.
Befälsutredningen har konstaterat att antalet värnpliktiga som uttagits
Statsutskottets utlåtande nr 113 år 1960
27
för underofficer sutbildning vissa år varit avsevärt högre än som organisatoriskt
varit erforderligt. Däremot har antalet värnpliktiga, som genomgått
officersutbildning under det senaste decenniet årligen understigit det
behövliga antalet.
Jag finner de av utredningen föreslagna normerna för att bestämma uttagningsbehovet
lämpliga och biträder desamma. Jag vill understryka vad
utredningen anfört rörande angelägenheten av att uttagningen helt ansluter
sig till de krigsorganisatoriska behoven. Vad gäller utbildningen av
värnpliktiga officerare anser jag det vara betydelsefullt att uttagningen
alltjämt sker efter frivilligt åtagande. Det framstår därvid som angeläget
att, som jag tidigare framhållit, utbildningen vid plutonchefsskolorna bedrives
på sådant sätt att den i sig själv verkar rekryteringsstimulerande.
Meritvärderingen av värnpliktig befälsutbildning liksom av reservofficersutbildning
har också en avsevärd betydelse för rekryteringen. Det är därför
av vikt, att de undersökningar i ämnet som pågår inom 1954 års värnpliktsavlöningsutredning
snarast fullföljes.
Vad gäller utbildningen av värnpliktigt befäl vill jag understryka vad
befälsutredningen anfört rörande den frivilliga befälsutbildningsrörelsens
betydelse såväl vad gäller den allmänna verksamheten som de speciella
befälskurserna. Jag anser i likhet med utredningen väsentligt att även fortsättningsvis
repetitions- och befordringsutbildning för samtliga värnpliktiga
befälskategorier kommer till stånd enligt nu gällande principer. Vid
införande av föreslagna särskilda befälsövningar blir dock repetitionsutbildningen
ej aktuell för huvuddelen av de värnpliktiga officerarna och
underofficerarna. Jag finner härvid, i anslutning till vad chefen för armén
och centralförbundet för befälsutbildning anfört, önskvärt att sådana
värnpliktiga, som på grund av särskilda omständigheter, uppskov etc.,
icke avses inkallade till befäls- eller repetitionsövningar, genomgår frivillig
repetitionsutbildning inom den frivilliga befälsutbildningen. Jag förutsätter,
att i förekommande fall genom vederbörande myndighet orientering
sker till sådana värnpliktiga om de för dem speciella förhållandena.
Jag vill framhålla att någon valfrihet mellan obligatorisk och frivillig utbildning
ej kan ifrågakomma. Premie skall ej heller utgå för frivillig repetitionsutbildning.
Det är enligt min uppfattning betydelsefullt att vid den frivilliga befälsutbildningen
målsättning och inriktning av kurserna anpassas till den
fortgående taktiska och organisatoriska utvecklingen och att därvid ej
minst kraven på förmåga till självständigt chefskap å olika nivåer uppmärksammas.
Jag förutsätter att vederbörande myndigheter utformar erforderliga
bestämmelser med bänsyn härtill och att respektive intresseorganisationer
beredes tillfälle att inkomma med yttrande.
Från ett antal organisationer har framhållits som önskvärt att möjligheter
öppnas för övergång under den fortsatta tjänstgöringstiden från
28
Statsutskottets utlåtande nr 113 år 1960
värnpliktsbefäl till reservbefäl. Jag finner dessa frågor beaktansvärda och
upptager dem till behandling i nästföljande avsnitt rörande reservbefäl.»
Reservbefälet. Befälsutredningens förslag redovisas i propositionen å s.
122—128, vartill torde få hänvisas.
Departementschefen har för egen del anfört följande.
»Arméns reserver omfattar för närvarande pensionsavgångna förtidsavgångna,
reservanställda och värnpliktsavgångna officerare, underofficerare
och civilmilitär personal. Dessutom finnes pensionsavgånget underbefäl
samt övergångsanställda furirer i reserv. Anställningen i reserv upphör
enligt vissa regler med utgången av det kalenderår varunder 38 eller 47
års ålder uppnås. Tillstånd att kvarstå i reserv efter 47 års ålder kan medgivas.
Tjänstgöringen i fredstid omfattar i regel 48 dagar för varje hel
treårsperiod. Reservpersonal uppbär under tjänstgöring lön efter i stort
sett samma grunder som motsvarande aktiv personal. Till reservpersonal
utgår vidare särskilda reservbefälstraktamenten och ekiperingshjälp. Vid
avgång ur reserven är förtidsavgången och reservanställd personal berättigad
till pension eller däremot svarande engångsbelopp. Pension eller
engångsbelopp bestämmes till särskilda belopp beroende på om avgång
sker vid 38, 47 eller 55 års ålder. Värnpliktsavgången personal är berättigad
till pension (engångsbelopp) vid 55 års ålder.
Befälsutredningens förslag innebär i huvudsak följande. Underofficerare
och underbefäl skall ej vidare anställas i reserven. Däremot har utredningen
funnit erforderligt, att reservofficersinstitutionen bibehålies. Utredningen
föreslår emellertid — förutom förstärkt grundutbildning för reservanställda
officerare — ändringar i tjänstgöringsskyldigheten för förtidsavgångna
och reservanställda officerare. Reservpensionsförmånerna anses
böra ersättas med ett premiesystem enligt vilket premier utgår för grundutbildning
samt efter sammanlagt 170 dagars obligatorisk fredstjänstgöring
respektive ytterligare 150 dagars sådan tjänstgöring. Obligatorisk tjänstgöring
efter 47 års ålder förutsättes ej förekomma. Premie anses ej böra
utgå till den som anställts efter uppnådda 43 års ålder. Vissa principiella
ändringar förutsättes därjämte i fråga om avlöningsförmåner m. m.
Jag upptar först befälsutredningens förslag rörande reservunderofficerare
och reservunderbefäl. Utredningen har funnit, att inom infanteriet
och kavalleriet krigsorganisatoriskt behov av dessa kategorier ej föreligger.
Detta konstaterande har ej mött invändning från arméchefen, som emellertid
anmält att ett dylikt behov kan förefinnas vid övriga truppslag. Jag är
med hänsyn härtill ej beredd taga ställning till utredningens förslag om
slopande av reservunderofficers- och reservunderbefälsinstitutionerna
förrän detaljerat krigsorganisatoriskt underlag föreligger beträffande samtliga
truppslag. I avbidan på slutligt ställningstagande i frågan bör emellertid
endast pensionsavgången underofficers- och underbefälspersonal upptagas
i reserv.
Statsutskottets utlåtande nr 113 år 1960 29
Beträffande behovet av en reservofficersinstitution vill jag anföra följande.
Den arméorganisation, grundad på idén om allmän värnplikt och av den
storleksordning, som av statsmakterna fastställts genom 1958 års försvarsbeslut,
innefattar ett mycket stort antal kompanienheter och förband av
motsvarande storlek och betydenhet, vilka ovillkorligen som chefer eller
ställföreträdande chefer kräver befäl, på vilka kvalitativt höga krav måste
kunna ställas. Dessutom finnes inom organisationen ett stort antal befattningar
i staber vid såväl de stationära som de mobila krigsförbanden, vilka
kräver speciellt rekryterad och utbildad personal av hög kvalitet. Det är
varken ur ekonomiska eller andra synpunkter möjligt att anställa aktivt
yrkesbefäl i den omfattning som skulle erfordras om alla dessa befattningar
skulle besättas med sådant befäl. Ej heller är det rimligt eller möjligt
att tvångsvis ålägga värnpliktigt befäl den avsevärda utökning av utbildning
och tjänstgöring som erfordras för att erhålla, vidmakthålla och
utveckla kompetens för bestridande av åsyftade befattningar. Därför måste
enligt min mening i arméns befälsorganisation ingå personal, som efter
frivilligt åtagande underkastar sig en avsevärd utbildning och tjänstgöringsskyldighet
utöver vad som kan åläggas det övriga värnpliktiga befälet.
I likhet med utredningen räknar jag därför med att reservofficersinstitutionen
vid armén skall bibehållas.
Rekryteringen av reservpersonal bör i princip baseras på redovisade
krigsorganisatoriska behov. För infanteriet och kavalleriet har befälsutredningen
angivit ett årligt rekryteringsbehov av reservofficerspersonal om
ca 90. Härvid har ej hänsyn tagits till rekrytering av reservofficerare för
civilförsvarets behov. Jag anser mig kunna godtaga utredningens beräkning.
Vid den fortsatta planeringen bör även civilförsvarets behov uppmärksammas.
Den av mig i det föregående omnämnda delegationen bör
jämväl ha till uppgift att i anslutning till preciserade krigsorganisatoriska
underlag ange behoven av reservofficerspersonal för övriga truppslag inom
armén. Rekrytering av reservofficerspersonal till dessa truppslag bör
övergångsvis ske med återhållsamhet.
Vad gäller utbildningen av reservofficerare har befälsutredningen föreslagit
en förlängning av grundutbildningen i förhållande till nuläget med
ca 5l/2 månader. Reservofficersorganisationerna har bejakat behovet av en
förbättrad och förlängd utbildning men förmenat att av bl. a. rekryteringsskäl
förlängningen bör begränsas.
Med hänsyn till ett framtida krigs karaktär måste — som jag också
tidigare påpekat — skärpta krav ställas i de befattningar, för vilka reservofficerare
avses. Jag anser därför i likhet med de militära myndigheterna
en förstärkning av reservofficerarnas grundutbildning ofrånkomlig och
tillstyrker utredningens förslag. Två speciella reservofficerskurser, I och
IT, om 90 dagar respektive 80 dagar bör således tillkomma. Grundutbild
-
30
Statsutskottets utlåtande nr 113 år 1960
ningen för reservofficer kommer alltså att —- inräknat trupptjänstgöring
om 30 dagar — omfatta tillhopa 200 dagar utöver utbildningen för värnpliktig
officer. Pågående utbildning till officer i reserv förutsättes ej innebära,
att vederbörande enligt värnpliktslagen eljest åliggande skyldighet
att fullgöra repetitions- och befälsövningar icke skall uttagas. Enligt min
mening bör i värnpliktslagen intagas föreskrift av innebörd att den som
uttagits för utbildning till officer i arméns reserver har att — utöver den
för värnpliktig officer stadgade utbildningstiden -— fullgöra fortsatt tjänstgöring
om tillhopa högst 200 dagar. Jag avser att framdeles återkomma
med förslag till härav betingad ändring i värnpliktslagen.
Till vad utredningen i övrigt föreslagit rörande reservofficers utbildning
och tjänstgöring kan jag ansluta mig. Reservofficers fredstjänstgöring
intill 47 års ålder bör alltså omfatta 7 reservbefälskurser och 4 repetitionsövningar
om tillhopa 320 dagar. Med hänsyn till att framdeles behov av
förändringar i reservbefälets tjänstgöringsförhållanden kan aktualiseras,
förutsätter jag, att reservofficer skall vara skyldig att underkasta sig
jämkningar i sättet för kursers och övningars fullgörande; dock att tjänstgöringsskyldigheten
sammanlagt må omfatta högst 320 dagar och antalet
kurser och övningar tillhopa skall utgöra högst 11. Beträffande tjänstgöringsskyldigheten
för från aktiv stat förtidsavgången officer biträder jag
utredningens förslag.
Vad gäller reservofficers utbildning anser jag det böra undersökas huruvida
en begränsad del av denna utbildning lämpligen kan ske i form av
brevundervisning med efterföljande prov.
Då det gäller det ekonomiska vederlaget till reservofficerare föreslår
utredningen att nuvarande pensionsförmåner ersättes av premier, som
bör anknytas till nu gällande allmänna principer rörande premievederlag
till värnpliktiga och sålunda vara skattefria. Föreslagen övergång från
tjänstepension till premievederlag har i allmänhet tillstyrkts men ett flertal
remissinstanser har ställt sig avvisande till utredningens förslag beträffande
storleken av de föreslagna premierna.
Vad gäller lön och övriga reservofficerarna tillkommande förmåner har
utredningen förutsatt dessa oförändrade i förhållande till vad nu är stadgat.
Konstruktionen av lönen har angivits som värnpliktslön i graden +
lönefyllnad = lön för aktiv officer i motsvarande grad. Dessa förslag har
allmänt tillstyrkts, dock har ett antal remissmyndigheter funnit konstruktionen
av lönen mindre praktisk.
Vederlagen till reservofficerare för utbildning och tjänstgöring bör enligt
min uppfattning ges ett sådant innehåll och sådan utformning att den
enskildes insats på tillbörligt sätt honoreras och att bästa möjliga såväl
rekryterande som kvarhållande effekt erhålles. Jag anser härvid allmänt
taget utredningens förslag ändamålsenliga. Bl. a. med hänsyn till den av
statsmakterna beslutade allmänna tjänstepensioneringen är det av vikt
Statsutskottets utlåtande nr 113 är 1960
31
att de speciella vederlagen utöver lön in. m. ges formen av premier i stället
för pension. Dock bör enligt min mening eftersträvas att de premier som
utfaller under själva anställningstiden som reservofficer även kan ges
värde- och standardbeständighet på sätt som redan sker exempelvis i fråga
om avgången fältflygarpersonal. För nämnda kategori anges utgående
premie som en summa motsvarande ett visst antal månadslöner och premierna
är ej skattefria.
Vad gäller premier för genomgångna reservofficerskurser (I och II)
ansluter jag mig till utredningens förslag. Bestämmelser i ämnet bör intagas
i värnpliktsavlöningskungörelsen.
Jag finner i övrigt lämpligt, att bestämmelser rörande reservofficerspersonalen
direkt ansluter sig till den nuvarande anställningsformen som
fast anställd, varvid jag förutsätter att de för reservpersonalen nu gällande
speciella förhållandena rörande rätt att välja förband och kvarbli vid detsamma
etc. bibehålies. Jag anser dock att vid en allmän indelning av
befälskategorierna denna indelning bör ges en sådan utformning att utredningens
princip rörande reservbefälet såsom en speciell grupp av värnpliktsbefäl
upprätthålles.
Med hänsyn till vad i det föregående anförts vill jag föreslå att vederlag
till reservofficerare för tjänstgöring såsom utredningen föreslagit utgår
i form av premier. Jag föreslår, att premie efter fullgjord tjänstgöringsperiod
i reserv av 170 dagar skall utgå med belopp motsvarande fyra
månadslöner i löneklass A 13, ortsgrupp 4, samt att premie efter andra
tjänstgöringsperioden om ytterligare 150 dagar skall bestämmas till fyra
månadslöner i löneklass A 21, ortsgrupp 4. Med nu gällande avlöningsbestämmelser
kommer sålunda de av utredningen föreslagna premierna att
uppräknas från 3 000 kronor till 4 872 kronor respektive från 4 000 kronor
till 7 504 kronor.
De föreslagna sammanlagda premierna för reservofficerarnas utbildning
och tjänstgöring kommer därmed att uppgå: för grundutbildningen som
värnpliktig till 5 000 kronor och för den fortsatta tjänstgöringen som
reservofficer till 12 376 kronor eller till i allt 17 376 kronor. Det bör uppmärksammas
att i nu nämnda belopp ej ingår premier för utbildning till
värnpliktig officer om 3 600 kronor.
Till förtidsavgången aktiv personal bör utgå premie som jämkats med
hänsyn till omfattningen av den fullgjorda tjänstgöringen i reserv. Jag
biträder utredningens förslag att premie ej skall utgå till den som inträtt
i reserv efter uppnådda 43 år.
Till utredningens förslag beträffande rätt för värnpliktig kapten att
inträda i reserv, dock utan rätt till premie, kan jag ansluta mig.
Vad utredningen i övrigt föreslagit rörande officer i reserv kan jag
biträda. Jag ansluter mig även till utredningens förslag att för närvarande
anställd reservpersonal skall äga kvarstå på nu gällande villkor.
32
Statsutskottets utlåtande nr 113 år 1960
Vad nu föreslagits beträffande anställning, tjänstgöring och vederlag
till officer i arméns reserver avviker i betydande utsträckning från bestämmelserna
i 1943 års reservbefälskungörelse. Kungl. Maj :t bör erhålla bemyndigande
att besluta om erforderliga bestämmelser.
Jag avser att snarast låta verkställa översyn av anställningsvillkoren
för övrig reservpersonal inom försvaret i syfte att åstadkomma en anpassning
till vad nu föreslagits beträffande officer i arméns reserver.
Jag förutsätter, att för närvarande anställd reservofficerspersonal beredes
tillfälle att övergå till tjänstgöring enligt de nya bestämmelserna.
Det bör ankomma på Kungl. Maj :t att meddela närmare bestämmelser om
formerna och villkoren för dylik överföring.
Jag upptager så till dryftande ett antal frågor av principiellt intresse,
som aktualiserats vid remissbehandlingen av befälsutredningens betänkande.
Vid ärendets beredning inom försvarsdepartementet har representanter
för reserv- och värnpliktsorganisationerna beretts tillfälle att lämna
kompletterande synpunkter.
Då det gäller möjligheterna att frivilligt åtaga sig utbildning till värnpliktig
officer och reservofficer har framhållits, att den alltmer bundna
kursgången vid de akademiska läroanstalterna skapar svårigheter för vissa
värnpliktiga. Enligt min uppfattning är det av väsentlig betydelse att det
militära utbildningssystemets utformning inom ramen för vad som är organisatoriskt
och personellt möjligt i görligaste mån undanröjer sådana svårigheter.
Jag vill erinra om att enligt gällande och även nu föreslagen ordning
utbildningen till värnpliktig officer kan genomgås vid tre alternativa
kurser, nämligen vinterlinje, sommarlinje och delad sommar linje. De sistnämnda
linjerna har inrättats just med tanke på den studerande ungdomen.
Jag förutsätter, att vederbörande lokala instanser under den obligatoriska
underofficersutbildningen på ett klargörande sätt informerar de
värnpliktiga om dessa valmöjligheter. Svårigheter torde även kunna uppstå
för vissa aspiranter att med hänsyn till den civila studiegången genomgå
den föreslagna grundläggande reservofficersutbildningen. Jag har därför
för avsikt att låta vederbörande myndigheter förutsättningslöst pröva möjligheterna
att anordna en reservofficerskurs I under tiden 1/6—1/9 att
erbjudas som alternativ till huvudkursen 1/4—1/7. Reservofficerskurs II
avses pågå 5/6—25/8 och torde ej medföra några problem av här antydd
art.
Ett antal organisationer har påpekat önskvärdheten av att ge möjlighet
för värnpliktiga officerare att genomgå den grundläggande reservofficersutbildningen
vid senare tidpunkt, exempelvis i åldern 26—32 år. Därutöver
har framhållits, att även äldre värnpliktiga officerare borde kunna
erbjudas möjlighet att övergå till reservofficersorganisationen.
Jag finner de anförda förslagen vara av konstruktivt intresse och har
för avsikt att även låta dessa frågor genom vederbörande myndigheter bli
Statsutskottets utlåtande nr 113 år 1960
33
föremål för en allsidig prövning. Härvid bör respektive intresseorganisationer
beredas tillfälle att inkomma med synpunkter. Som förutsättning
vid prövningen bör gälla att antalet individer, som kan beredas tillfälle till
reservanställning, alltid måste vara direkt knutet till redovisat krigsorganisatoriskt
behov. Vidare bör vid prövningen av det vederlag, som skall
utgå till officer, som anställes vid liögre ålder än den som norm angivna,
förutsättas att ersättningen måste stå i bestämd relation till den tid, vederbörande
kan utnyttjas i organisationen i de för reservpersonal avsedda befattningarna.
Vissa kvoteringsregler bör övervägas. Detta är nödvändigt,
såväl ur statsekonomiska synpunkter som med hänsyn till skälig rättvisa,
individerna emellan. Jag vill också framhalla, att som villkor för reservanställning
måste i varje fall gälla, att vederbörande har undergått utbildning
av den omfattning, som avses för den grundrekryterade personalen.
För det fall av mig i det föregående omnämnda fortsatta undersökningar
rörande reservunderofficersinstitutionen skulle medföra att denna institution
bedömes böra bibehållas, finner jag lämpligt att prövning av motsvarande
art även sker beträffande värnpliktiga underofficerare.
Betydelsen av att de reservanställdas och värnpliktigas civila kompetens
och erfarenhet på ett effektivt sätt tillgodogöres vid inplaceringen i krigsorganisationen
har starkt under strukits av ett antal remissinstanser. Jag
finner det angeläget med hänsyn både till organisationens effektivitet och
till psykologiska synpunkter att en rationell personalplacering kommer till
stånd. Jag vill erinra om att jag i det föregående föreslagit att vid varje
infanteriregemente skall tillkomma en regementsofficer, chef för mobiliseringsavdelningen,
i vilkens uppgifter den personalplacerande verksamheten
skall inta en central plats.
I det föregående har jag i ett antal fall räknat med att rekrytering till
reserven i vissa fall skall upphöra i avbidan på resultaten av ytterligare
utredningar. Jag förutsätter att, i de fall det visar sig att anställning bör
ske även i fortsättningen, i sammanhanget aktuell personal beredes möjlighet
till reservanställning så fort slutlig ställning kunnat tagas.»
Tjänsteställningsförliållanden. Befälsutredningens förslag redovisas i
propositionen å s. 140 och 141, vartill torde fa hänvisas.
Departementschefen har för egen del anfört följande.
»Föreskrifter om tjänsteställningsförliållanden utfärdas av Konungen i
kommandoväg. Jag har emellertid funnit angeläget att i detta sammanhang
framföra min uppfattning i hithörande fråga.
Befälsutredningens förslag till tjänsteställning har av flertalet remissinstanser
icke befunnits lämpligt. Sålunda har yrkats att grad och befattning
skall sammanfalla och alt samma titel i princip ej bör utnyttjas
för olika befälsnivåer. Även har ansetts alt reserv- och värnpliktspersonalen
nedvärderats.
3—582 eo Bihang till riksdagens protokoll 1960. 6 saml. Nr 113
34
Statsutskottets utlåtande nr 113 är 1960
Enligt min uppfattning innebär den av utredningen redovisade föreslagna
tjänsteställningen en i och för sig logisk och konsekvent genomförd
ordning. Som jag tidigare framhållit är det emellertid önskvärt och
nödvändigt att befälssystemen inom de olika delarna av krigsmakten
bringas till så stor överensstämmelse som möjligt. Jag avser därför att
låta verkställa en fortsatt bearbetning av tjänsteställningsproblemen avseende
krigsmakten i dess helhet. Härvid bör som förutsättning gälla att
den av mig inledningsvis angivna förändringen av underofficerarnas kårbenämning
slutligt fixeras. Även en förändring av den aktiva underbefälskårens
benämning kan komma alt aktualiseras i sådant sammanhang.
Vid den fortsatta beredningen bör de aktiva befälskårernas speciella
kompetens beaktas ävensom de i remissbehandlingen framförda synpunkterna
rörande vikten av att grad och befattning sammanfaller, varvid tillbörlig
hänsyn måste tagas även till den icke aktiva befälspersonalen.
Vägledande vid ett ställningstagande bör slutligen vara att åstadkomma
ett logiskt sammanhang mellan uppgifter i krigsorganisationen och tjänsteställning.
Den allmänna, militära och sociala värderingen av krigsmaktens
befälspersonal måste nämligen enligt min uppfattning ske utifrån
uPPgifterna i den organisation där alla olika kategorier sammanföres,
d. v. s. krigsorganisationen.
Inom försvarsdepartementet har redan vissa preliminära förarbeten
kommit till stånd. Jag avser att efter inhämtande av ytterligare bedömningsunderlag
framför allt beträffande förhållandena vid övriga försvarsgrenar
låta utforma slutligt förslag till tjänsteställning och underställa
detsamma Kungl. Maj ds prövning.»
Kostnadsberäkningar. Befälsutredningens förslag redovisas i propositionen
å s. 143—146, vartill torde få hänvisas.
Departementschefen har för egen del anfört följande.
»Ett genomförande av de av mig i det föregående framlagda förslagen
medför vissa förändringar med avseende å personalstaterna för ett normalinfanteriregemente.
I förhållande till personalförteckningarna för
budgetåret 1959/60 innebär dessa förändringar beträffande officerare att
staten vid ett normalinfanteriregemente ökas med två beställningar och i
fråga om underofficerare med en beställning. I fråga om underbefälet
har räknats med en ökning av 20 beställningar, som uteslutande avser
rustmästare/överfurir. De sammanlagda merkostnaderna, som blir en följd
av de föreslagna förändringarna av personalstaterna vid ett normalinfanteriregemente,
kommer för infanteriförbanden (pansarinfanteriförbanden
icke medtagna) alltsa att sammanlagt uppgå till ett belopp av i avrundat
tal 6 miljoner kronor. Det är emellertid härvid att märka, att ett fullföljande
av nu gällande principer rörande underbefälsorganisationen torde
konsekvensmässigt komma att medföra en utbyggnad av den nuvarande
Statsutskottets utlåtande nr 113 år 1960
35
underbefälsstaten till minst samma eller större omfattning än jag förordat,
varför de faktiska kostnadsökningarna torde kunna uppskattas till
1,8 miljon kronor. Det är vidare att märka, att dessa merkostnader kommer
att belasta budgeten endast efter uppkommande möjligheter att
rekrytera dessa stater. Beträffande arméns övriga truppslag saknas för
närvarande underlag att bedöma storleken av eventuella statändringar.
I samband med den av mig föreslagna effektiviseringen av det aktiva
yrkesbefälets utbildning uppkommer vissa årliga merutgifter för traktamenten.
Jag uppskattar dessa kostnader till sammanlagt 250 000 kronor.
Mitt förslag om införande för officers- och underofficersutbildade värnpliktiga
vid de tre försvarsgrenarna av särskilda befälsövningar om vardera
15 dagar jämte premie om 250 kronor för vardera av dessa övningar torde
medföra en årlig kostnadsökning av totalt ca 2,3 miljoner kronor. Den av
mig föreslagna avkortningen av tjänstgöringstiden för de värnpliktiga kan
emellertid samtidigt beräknas medföra en kostnadsminskning om tillhopa
ca 3,4 miljoner kronor.
Förslagen beträffande reservofficerarna innebär dels ökad grundutbildning,
dels ändrade former för vederlag, innebärande övergång från pensionssystem
till premiesystem. Rekryteringsbehovet per år av reservofficerare
vid infanteriet och kavalleriet beräknar jag till ca 90. Motsvarande
genomsnittliga antal i tjänst kvarstående efter avgångar uppskattas till
ca 78. Med utgångspunkt häri har jag för reservofficerens grundutbildning
räknat med samma kostnad som utredningen, 10 730 kronor, eller
sammanlagt (90 x 10 730 =) 965 700 kronor. För den fortsatta utbildningen
och tjänstgöringen har jag såsom av det föregående framgått på
andra beräkningsgrunder än av utredningen tillämpade uppräknat de av
utredningen föreslagna premierna från 3 000 kronor till 4 872 kronor,
respektive från 4 000 kronor till 7 504 kronor. Med utgångspunkt i övrigt
från utredningens beräkningar torde nu ifrågavarande kostnader komma
att uppgå till (78 x 33 874 =) 2 642 172 kronor. Kostnaderna för genomförande
av mitt förslag beträffande reservofficerarna torde alltså kunna
uppskattas till (965 700 + 2 642 172 = ) i runt tal 3,g miljoner kronor. Detta
innebär i förhållande till nuläget en kostnadsminskning av ca 600 000 kronor.
Härvid är att märka att mitt förslag beträffande övergång från pension
till premievederlag innebär en överflyttning av kostnader från tolfte
till fjärde huvudtiteln, vilka kostnader icke beräknats i gällande kostnadsram
för försvaret. En slutgiltig fixering av rekryteringsbehovet vid övriga
truppslag är som nämnts icke möjlig förrän ett preciserat krigsorganisatoriskt
underlag framtagits. Den hittillsvarande reservofficersrekryteringen
uppgår i allt vid armén till ca 350. Med utgångspunkt i sistnämnda tal
torde den totala inbesparingen vid en övergång till nytt reservofficerssystem
kunna beräknas till ca 2,5 miljoner kronor.
Beträffande kapitalbudgeten torde vissa kostnader bli aktuella med an -
36
Statsutskottets utlåtande nr 113 dr 1960
ledning av bl. a. inrättandet av obligatorisk allmän krigshögskola samt en
aspirantskola för infanteriet, förlängningar av krigsskoleutbildningen för
blivande aktiva officerare, effektivisering av aktiva officerares och underofficerares
vidareutbildning vid infanteriets skjutskola ävensom bibehållandet
av värnpliktiga kadettskolor. Enligt av arméstaben under hand inhämtade
uppgifter kan de sammanlagda kostnaderna för härav föranledda
byggnadsåtgärder uppskattas till ca 6 miljoner kronor.
Utredningen har vid sina personalberäkningar utgått från nuvarande
tjänstgöringsförhållanden för arméns aktiva befäl. I anslutning härtill får
jag erinra om att militära arbetstidskommittén den 29 juni 1959 avgivit
betänkande angående arbetstiden för viss militär och civilmilitär personal
(SOU 1959:26). Remissmyndigheterna har genomgående ställt sig positi\a
till att man söker astadkomma en fastare reglering av tjänstgöringstiden
för denna personal. Emellertid har berörda myndigheter ej ansett
det möjligt att utan försöksverksamhet taga ställning till hur denna reglering
skall åstadkommas.
Med anledning av vad som sålunda förevarit vill jag betona vikten av
att — icke minst mot bakgrunden av den förbättring av arbetstidsförhållandena,
som de senare åren genomförts på arbetsmarknaden i stort —
en tillfredsställande ordning åstadkommes i fråga om bestämmande av
den militära och civilmilitära personalens arbetstid. En reglering bör dock
föregås av viss försöksverksamhet.
Jag har med hänsyn till frågans angelägenhetsgrad med stöd av Kungl.
Maj :ts bemyndigande denna dag tillkallat en särskild beredning med uppdrag
att svara för igångsättande och genomförande av försöksverksamheten.
Beredningen består av företrädare för försvarsdepartementet, försvarsgrenarna
och berörda personalorganisationer. Försöken skall enligt de för beredningens
arbete meddelade direktiven syfta till att klargöra hur en arbetstidsreglering
i dess olika delar bör utformas för att målsättningen för den
militära utbildningen skall kunna hållas. För olika praktiskt prövade lösningar
av arbetstidsfrågan bör klargöras de olika moment, som kan påverka
kostnaderna för en reglering av arbetstiden.»
Departementschefens hemställan. Departementschefen har anfört följande.
»I det föregående har jag redovisat huvudpunkterna i 1954 års befälsutrednings
betänkande och remissinstansernas däröver avgivna utlåtanden
samt framlagt mina synpunkter och förslag. Huvudpunkterna i föreslagna
grunder för befälsordningens vid armén utformning liksom grunderna för
de olika befälskårernas uppgifter, rekrytering, utbildning och tjänstgöring
bör underställas riksdagens prövning. Jag förutsätter, att det framdeles
skall ankomma på Kungl. Maj :t att meddela erforderliga bestämmelser
rörande grunderna för befälsordningens utformning in. in. Det ankommer
Statsutskottets utlåtande nr 113 är 1960
37
vidare på riksdagen att besluta om föreslagna premier till värnpliktiga för
fullgjord särskild befälsövning och genomgången reservofficersutbildning
vid armén liksom om grunderna för reservofficers vid armén tjänstgöring
och ekonomiska förmåner. Jämväl i dessa fall bör Kungl. Maj :t ha att utfärda
erforderliga föreskrifter.
Som jag anfört i det föregående avser jag att i annat sammanhang återkomma
med förslag till erforderliga ändringar i värnpliktslagen.
Slutligen vill jag erinra om att vissa ändringar föreslagits beträffande
avlöningsförmåner i för pensionerad personal avsedda arvodesbefattningar
vid försvaret.
Genomförandet av här framlagda förslag bör ske med början den 1
juli 1960.»
Utskottet
Den nuvarande befälsordningen bygger i stora delar på de principer,
som angåvos i 1942 års försvarsbeslut. Den militärtekniska utveckling,
som därefter skett, har emellertid i hög grad påverkat arten och omfattningen
av det militära befälets uppgifter.
Sedan ett decennium tillbaka har pågått ett utredningsarbete i syfte att
åstadkomma en ny befälsordning, som svarar mot dessa förändringar.
Detta har speciellt gällt befälskårernas principiella uppbyggnad och de olika
kårernas uppgifter, rekrytering och utbildning. Det av departementschefen
nu framlagda förslaget bygger i allt väsentligt på de resultat, till vilka 1954
års befälsutredning kommit. Dess förslag har till sina huvuddrag tillstyrkts
av de militära myndigheterna och även vunnit anslutning av de
olika personalorganisationerna.
Utskottet noterar med tillfredsställelse, att ett förslag till befälsordning
nu framlagts för riksdagen. Detsamma avser i princip hela armén men
har begränsats i fråga om personalstaterna till främst infanteriet. Departementschefen
ämnar emellertid att efter ytterligare undersökningar
framlägga motsvarande preciserade förslag beträffande arméns övriga
truppslag. Departementschefen har vidare för avsikt att låta verkställa
fortsatt översyn rörande befälssystemet även vid marinen och flygvapnet.
Utskottet finner detta angeläget, då det är av betydelse, att försvarsgrenarnas
befälssystem får största möjliga överensstämmelse ej minst med
hänsyn till de pågående strävandena mot en utökad integration av försvarsmaktens
olika funktioner.
Det pågående reformarbetet inom försvarsväsendet har undan för undan
vidgat underlaget för rekryteringen av den aktiva officerskåren. En förankring
av officersyrket hos hela folket framstår som ett samhällsintresse
av största betydelse. Den åstundade demokratiseringen av officersrekryteringen
torde, såsom av propositionen framgår, nu ha uppnåtts. Härvid kan
nämnas, att, såsom 1954 års befälsutredning påvisat, en förskjutning skett
38
Statsutskottets utlåtande nr 113 år 1960
i socialgrupperingen inom officersknrserna med ett allt starkare inslag
av kadetter från socialgrupperna II och III liksom att inslaget av dessa
båda socialgrupper är något större bland dem som rekryteras till officersyrket
än bland de högskolestuderande i allmänhet.
Då det gäller att taga ställning till en ändamålsenlig befälsordning och
till befälets inbördes gruppering, ha i det föreliggande förslaget befälets
uppgifter preciserats med hänsyn till de krav, som ställas på försvarsmakten
i krig och därav betingade förberedelser i fred. Utskottet ansluter
sig till de principiella synpunkter, som därvid varit bestämmande, och anser
alltså, att det alltjämt bör finnas tre grupper av yrkesbefäl i ständig
tjänst, motsvarande de nuvarande tre grupperna: officerare, underofficerare
och underbefäl med den fördelning och avgränsning av uppgifter, som
föreslagits i propositionen. Härav följer, att utskottet avstyrker motionen
11:770.1 densamma har yrkats införande av s. k. enhetsbefäl. I motiveringen
härför åberopas ett förslag, som reservationsvis framförts i 1948
års befälsutredning. Detta förslag byggde emellertid på en ordning med
icke en utan två aktiva befälskårer; i krigsorganisationen skulle dock alltjämt
ingå tre befälsgrupper. Det må erinra» om att det nu föreliggande
förslaget med tre olika befälskårer i princip tillstyrkts av remissinstanserna,
även av de närmast berörda intresseorganisationerna.
Beträffande befälets uppgifter, rekrytering och utbildning vill utskottet
framhålla följande.
Kompliciteten i den tekniska utvecklingen och denna utvecklings konsekvenser
för stridens förande har i hög grad ökat det militära befälets
betydelse. Större krav måste ställas på befälsföringen. Det må erinras om
att en kvalitativ förbättring av krigsmaktens befäl var en av riktlinjerna
i 1958 års försvarsbeslut. Vidare må framhållas, att de ökade möjligheterna
för snabba och överraskande krigsutbrott med åtföljande krav på omedelbart
stridsberedda förband understryka angelägenheten av att den aktiva
befälspersonalen utnyttjas på effektivaste sätt för viktiga befattningar inom
krigsorganisationen.
Det är mot bakgrunden av en nödvändig skärpning av kraven på allt
arméns befäl, som frågan om befälets uppgifter, rekrytering och utbildning
måste bedömas.
Vad först beträffar den aktiva officerspersonalen innebära de föreslagna
förändringarna i nu gällande utbildningsgång, att utbildningen entydigt inriktas
på krigsorganisationens befattningar som bataljonschef eller högre
och på ledningen i fredsorganisationen av utbildning av befäl och soldater
ävensom övrig militär fredsverksamhet. Mot den sålunda angivna målsättningen
har utskottet under hänvisning till vad i det föregående anförts
icke något att erinra.
I likhet med departementschefen vill utskottet understryka vikten av
att officersrekryteringen liksom hittills är fallet sker ur hela värnplikts
-
massan.
Statsutskottets utlåtande nr 113 år 1960
39
Grundutbildningen blir enligt det föreliggande förslaget till tiden oförändrad
men föreslås intensifierad genom inrättandet av en aspirantskola samt
uppdelning av den nuvarande krigsskolan på en yngre och en äldre kurs.
Förslagen, som syfta till en tidig yrkesinriktning, böra godtagas.
Vad beträffar den fortsatta utbildningen som officer föreslås tillkomma
en allmän krigshögskolekurs för samtliga aktiva officerare. Genom densamma
skall den aktive officeren bibringas formell kompetens för bataljonschefsskap
eller motsvarande i krigsorganisationen. Av skäl, som i det
föregående åberopats, tillstyrkes förslaget. Såsom förutsatts bör denna kurs
vara organisatoriskt fast anknuten till nuvarande krigshögskoleutbildning.
En ledande princip i det föreliggande befälsordningsförslaget har, såsom
framgått, varit att i ökad utsträckning tillgodose krigsorganisationens
behov av kvalificerat befäl. Det har därvid befunnits angeläget att tilldela
även de aktiva underofficerarna sådana uppgifter och sådant ansvar i krigsorganisationen,
att deras mångåriga erfarenhet och yrkesvana utnyttjas
på effektivaste sätt. Utskottet ansluter sig härtill och vill därför tillstyrka,
att underofficerarna skola i princip krigsplaceras som kompanichefer eller
bestrida andra befattningar på motsvarande nivå samt att i fred på plutonchefsnivå
svara för utbildningen av värnpliktiga eller ombesörja häremot
svarande speciell lärarverksamhet av kvalificerat slag. Dessa mera malctpåliggande
uppgifter kräva givetvis, att underofficerarnas utbildning vidgas.
Det synes därför enligt utskottets mening riktigt, att denna personals utbildning
tidigt inriktas på taktisk utbildning samt att utbildningen i truppföring
och trupputbildning till sin omfattning ökas. Tillkomsten av en
särskild truppslagsskola för underofficerare med den innebörd, som av
departementschefen angivits, synes lämplig och tillstyrkes.
Även det aktiva underbefälet avses skola bättre än vad hittills varit
fallet utnyttjas som en kvalificerad yrkeskår. Större självständighet i fredsutbildningsarbetet
och en inriktning på underhållstjänsten i fält eller andra
viktiga befattningar på motsvarande nivå i krigsorganisationen karakterisera
förslaget. Detsamma biträdes av utskottet, som även tillstyrker inrättandet
av en kvartermästarskola för utbildning till befattning som kvartermästare
i fält.
I propositionen har framlagts förslag till befälsbehovet vid ett normalinfanteriregemente.
Vid denna beräkning har krigets krav ansetts vara
avgörande för befälsstatens utseende såväl i krigsorganisationen som i
fredsorganisationen. Det må erinras om att beträffande krigsorganisationen
1958 års försvarsbeslut innebar en personell förstärkning på bataljonsoch
kompanichefsposterna genom tillförandet av självständiga ställföreträdarebefattningar.
Som beräkningsteknisk utgångspunkt i fråga om officersbehovet
ha tagits vissa kvalificerade befattningar i krigsorganisationen.
Utskottet har icke något att erinra mot de angivna grunderna, enligt
vilka befälsslaten vid ett normalinfanteriregemente kommer att öka med
40
Statsutskottets utlåtande nr 113 år 1960
2 officerare, 1 underofficer och 20 underbefäl. Härvid är emellertid att
märka, att, såsom departementschefen framhållit, ett fullföljande av nu
gällande principer rörande underbefälsorganisationen konsekvensmässigt
skulle komma att medföra en utbyggnad av den nuvarande underbefälsstaten
till minst samma eller större omfattning än vad som nu förordats.
Utskottet ansluter sig till departementschefens uppfattning rörande betydelsen
av att en befälsordning skall kunna vid sidan av normala rekryteringsvägar
lämna varje anställd möjlighet att nå den ställning inom befälsorganisationen,
som motsvarar vederbörandes personliga förutsättningar.
Utskottet vill därför tillstyrka förslaget om vidgade möjligheter
till övergång från den aktiva underofficerskåren till officerskåren liksom
om möjligheter för aktivt underbefäl att övergå till underofficerskåren.
Utskottet delar den i propositionen framförda grundsynen beträffande
det värnpliktiga befälets betydelse. I en värnpliktsarmé som vår är det
av vikt, att denna befälspersonal erhåller bästa möjliga utbildning främst
med hänsyn till de viktiga uppgifter, som densamma har att bestrida i
krigsorganisationen. Det nu föreliggande förslaget innebär icke någon förändring
i den hittillsvarande grundutbildningen men utbildningens innehåll
föreslås få en kvalitativ lyftning mot större självständighet i chefsbefattningar
i fält. Från statsmakternas sida har tidigare framhållits angelägenheten
av att det värnpliktiga befälet under den fortsatta tjänstetiden
på frivillighetens väg kompletterar sina kunskaper utöver vad som kan
ske under de för alla värnpliktiga gemensamma repetitionsövningarna. Det
har emellertid konstaterats, att denna frivilligutbildning till sin kvantitativa
omfattning icke uppnått avsett resultat. I propositionen föreslås därför
skola tillkomma två befälsövningar om vardera 15 dagar. Med hänsyn
till det värnpliktiga befälets betydelse i krigsorganisationen och angelägenheten
av att beredskapskravet upprätthålles vill utskottet i likhet med de
hörda remissinstanserna tillstyrka detta förslag. Utskottet har heller icke
något att erinra mot att för varje dylik befälsövning skall utgå premie å
250 kronor. I detta sammanhang må framhållas, att enligt det föreliggande
förslaget skall genom rörliga in- och utryckningsdagar för samtliga värnpliktskategorier
första tjänstgöringstiden kunna avkortas med i genomsnitt
3,5 dagar. Bärande skäl synas utskottet tala härför. Uppkommande
kostnadsökningar som följd av ifrågavarande befälsövningar torde härigenom
kunna avbalanseras.
Såsom i det föregående framhållits torde befälsföringen till följd av
kompliciteten i det moderna kriget bli svårare. Större krav måste därför
ställas på det militära befälet. Angelägenheten därav underströks också i
1958 års försvarsbeslut. Vad nu sagts gäller givetvis även reservofficerarna.
Dessa skola enligt propositionen ha att vid sidan av de aktiva officerarna
och underofficerarna i krigsorganisationen bestrida viktiga befattningar
som kompanichef och motsvarande. Utskottet ansluter sig till detta förslag
Statsutskottets utlåtande nr 113 år 1960
41
rörande reservofficerarnas uppgifter och finner det därför vara ett oeftergivligt
villkor, att reservofficersutbildningen förstärkes, vilket också med
skärpa framhållits av de militära myndigheterna i deras remissyttranden.
Departementschefens förslag i detta avseende innebär en förlängning av
den grundläggande utbildningen med ca 5 månader. Utskottet finner angeläget,
att en förstärkning av nu avsedd omfattning kommer till stånd och
tillstyrker den i propositionen föreslagna utbildningsgången till och tjänstgöringen
som reservofficer. Utskottet är emellertid medvetet om att sådan
förlängd tjänstgöringsskyldighet kan medföra svårigheter i rekryteringshänseende.
Det är därför angeläget, att reservofficerarnas förmåner bestämmas
så och att deras tjänstgöringsskyldighet avväges och uttages på sådant
sätt, att största möjliga rekryteringsfrämjande och kvarhållande effekt ernås.
Utskottet vill i anslutning härtill uttala, att utskottet delar departementschefens
uppfattning rörande den konstruktiva innebörden i vissa förslag,
som framförts av olika intresseorganisationer bland annat i fråga om möjligheterna
att vid högre ålder än den förordade normen förutsätter övergå
från värnpliktig officer till reservofficer. Dessa och andra möjligheter att
underlätta reservofficersrekryteringen böra bli föremål för fortsatt uppmärksamhet.
Beträffande den principiella användningen av reservofficerare har i
motionen II: 768 yrkats, att dessa i vissa fall även böra kunna ifrågakomma
för krigsplacering som bataljonschef eller i likställda befattningar.
Med anledning härav vill utskottet erinra om alt departementschefen i den
föreliggande propositionen uttalat vikten av att i krigsorganisationen placeras
den, som är mest lämpad för uppgiften oavsett den inom fredsorganisationen
gällande kårindelningen och att härvidlag individuell och praktisk
prövning i varje särskilt fall göres. Utskottet finner skäl tala för
denna uppfattning och ansluter sig till densamma. Härigenom torde motionens
syfte i detta avseende bli tillgodosett.
Reservofficerarna ha nu att välja mellan reservpension och ett mot
denna svarande engångsbelopp. Vid en tjänstgöringsskyldighet till 47 års
ålder uppgår för närvarande pensionen till 1 152 kronor, att uppbäras från
och med ingången av året efter det vederbörande fyllt 55 år. Å pensionen utgår
rörligt tillägg å ca 83 %. Engångsbeloppet utgör ca 9 120 kronor. Upplysningsvis
må nämnas, att 1951 års riksdag har beträffande frågan om
sammanträffande av pension med statlig lön eller pension fastställt, i vilken
omfattning det rörliga tillägget på reservpensionen får utgå vid dylikt sammanträffande.
Med ledning av riksdagsbeslutet ha utarbetats särskilda
maximeringsregler. Viss reservpersonal måste sålunda — beroende på den
innehavda civila löneklassplaceringen respektive den åtnjutna tjänstepensionens
storlek in. in. — vara beredd på att utgående reservpension genom
gällande maximeringsföreskrifter kan bli avsevärt reducerad. Detta gäller
i statlig tjänst anställda reservofficerare, vilka dock endast torde utgöra en
mindredel av här ifrågavarande personal.
42
Statsutskottets utlåtande nr 113 år 1960
Enligt vad utskottet under hand inhämtat torde för närvarande ca 50 %
av avgångna reservofficerare välja vederlaget i form av engångsbelopp.
Med hänsyn, bland annat, till utvecklingen på pensionsområdet har departementschefen
föreslagit att vederlaget utöver lön i fortsättningen skall utgå
i form av premie. Samtliga myndigheter och organisationer, som yttrat sig
i ämnet, ha i princip tillstyrkt övergång från pensions- till premiesystem.
Även utskottet finner övervägande skäl tala härför och biträder departementschefens
förslag i denna del. Motionerna I: 617 och II: 767, såvitt nu
är i fråga, avstyrkas alltså.
Beträffande storleken av de utgående premierna delar utskottet departementschefens
uppfattning, att det ekonomiska vederlaget till reservofficerarna
för utbildning och tjänstgöring bör ges ett sådant innehåll och en
sådan utformning, att den enskildes insats på skäligt sätt honoreras och att
bästa möjliga såväl rekryterings- som kvarhållande effekt erhålles.
I 1954 års befälsutredning föreslogs att, förutom särskilt vederlag för
utbildning till reservofficer om sammanlagt 5 000 kronor, för tjänstgöring
som reservofficer skulle utgå två särskilda skattefria premier om 3 000
kronor respektive 4 000 kronor. Reservofficerarna skulle därvid inneha
värnpliktig status. Reservorganisationerna påyrkade en höjning av dessa
premier, varemot statskontoret förordade en sänkning av desamma, bland
annat på grund av att de vore större än det kapitaliserade värdet av hittills
utgående pensionsförmåner.
Departementschefen har i överensstämmelse med reservorganisationernas
önskemål föreslagit, att reservofficerarna alltjämt skola betraktas som
fast anställda och, då skattefrihet vid sådan anställningsform icke bör
ifrågakomma, förordat, att, på sätt av det efterföljande framgår, de båda
av utredningen förordade premierna å tillhopa 7 000 kronor i stället bestämmas
så, att de vid 1959 års löneläge skulle uppgå till 12 376 kronor.
Vid en jämförelse mellan nu utgående engångsbelopp och de av departementschefen
föreslagna premierna må framhållas följande.
För närvarande gäller att reservofficer må, för det fall han ådagalagt
lämplighet härför, efter 47 år kvarstå i tjänst till 55 års ålder. Med hänsyn
till önskvärd föryngring av befälspersonalen föreslås, att tjänstgöringsskyldigheten
i fred upphör vid 47 års ålder. Utskottet tillstyrker detta förslag.
Den särskilda utbildningen till reservofficer har föreslagits ökad med
7 månader. Under denna utbildning kommer enligt förslaget officersaspirant
att som värnpliktig officer uppbära två skattefria premier om
vardera 2 500 kronor.
Såsom framgår av bilaga A uppgår för närvarande tjänstgöringstiden
som reservofficer till 384 dagar, för vilket vederbörande äger att, såsom
förut framhållits, vid 47 års ålder uppbära ett icke värde- och standardbeständigt
engångsbelopp av ca 9 120 kronor, vilket är beskattningsbart.
Medan enligt förslaget utbildningstiden till reservofficer ökas med 7 måna
-
Statsutskottets utlåtande nr J13 år 1960
43
der, minskas den sammanlagda tjänstgöringstiden som reservofficer till
320 dagar. Vederlaget för denna tjänstgöring föreslås uppräknat till
12 376 kronor. Sistnämnda belopp är konstruerat som två premier, att utgå
den ena vid 37 års ålder å 4 872 kronor och den andra vid 46 års ålder å
7 504 kronor. Vardera av dessa premier har framräknats så, att de motsvara
fyra månadslöner i löneklass A13 å ortsgrupp 4, respektive fyra
månadslöner i löneklass A 21 å samma ortsgrupp. Dessa båda premier föreslås
bli värde- och standardbeständiga. Utöver nu angivna premier böra
liksom hittills till reservofficersaspirant under föregående utbildning till
värnpliktig officer utgå två skattefria premier om 1 200 kronor respektive
2 400 kronor.
Utskottet har icke något att erinra mot denna konstruktion av premierna
å 4 872 kronor och 7 504 kronor och anser sig kunna tillstyrka, att dessa
göras värde- och standardbeständiga.
Utskottet anser i likhet med departementschefen, att under utbildning
till reservofficer skall, förutom de i det föregående angivna premierna, utgå
avlöning som värnpliktig och under tjänstgöring som reservofficer lön som
motsvarande befattningshavare på aktiv stat.
Till belysning av olika vederlagsformer, som kunna föreligga vid
utbildning till reservofficer, har utskottet under bilaga B lämnat vissa
uppgifter. Därav framgår, att en reservofficersaspirant kommer under
angivna tid med åtnjutande av lön motsvarande aktiv fänrik att
utfå ett totalt vederlag av ca 10 132 kronor, varav 2 940 kronor är
skattefritt. Därest, såsom i propositionen föreslagits, vederbörande under
samma tid i stället erhåller lön och övriga värnpliktiga tillkommande förmåner
jämte särskilda värnpliktspremier å sammanlagt 5 000 kronor, torde
såsom framgår av bilaga B det sammanlagda vederlaget kunna uppskattas
för ogift befattningshavare till ca 9 050 kronor, för gift befattningshavare
utan barn till ca 10 660 kronor och för gift befattningshavare med ett barn
till ca 11 160 kronor. I enlighet med gällande familjebidragsbestämmelser
är i samtliga sistnämnda tre fall ett belopp av ca 8 000 kronor skattefritt.
Beträffande frågan om reservofficer tillkommande avlöningsförmåner
har i motionen II: 768 yrkats, att löneklassuppflyttning bör medgivas
reservofficer på sätt som gäller för aktiv personal. I anledning härav vill
utskottet framhålla, att utskottet under punkten 6 i sitt denna dag avgivna
utlåtande nr 114 i anledning av Kungl. Maj :ts proposition nr 110 tillstyrker
av Kungl. Maj :t framlagt förslag, att bestämmelserna i reservbefälskungörelserna
om uppflyttning i löneklass ändras till överensstämmelse
med vad som gäller för personal på aktiv stat. Syftet i motionen
torde härigenom bli tillgodosett, varför densamma icke bör föranleda någon
riksdagens åtgärd.
Det synes utskottet skäligt, att beträffande de båda premierna å 4 872
kronor respektive 7 504 kronor i möjligaste mån undanröjas de olägen
-
44
Statsutskottets utlåtande nr 113 år 1960
heter, som kunna uppkomma till följd av den statliga inkomstskattens
progression. I motionen II: 768 har i sådant syfte hemställts, att ifrågavarande
premier måtte kunna beskattas såsom ackumulerad inkomst. Utskottet
vill i anledning härav erinra om att särskilda bestämmelser äro
utfärdade rörande beräkning av statlig inkomstskatt för ackumulerad inkomst.
Enligt dessa bestämmelser, som återfinnas i kungörelsen den 30
november 1951, nr 763, föreskrives, att inkomst av exempelvis det slag,
varom här är fråga, får ur beskattningssynpunkt fördelas på det antal år,
till vilka den hänför sig, dock på högst tio år. Som spärregel har emellertid
bestämts, att den ackumulerade inkomsten efter avdrag för avdragsgilla
utgifter skall uppgå till minst 4 000 kronor och tillika utgöra minst en
tredjedel av den skattskyldiges till statlig inkomstskatt taxerade inkomst
för det taxeringsår, då den ackumulerade inkomsten tages till beskattning.
Med hänsyn till ifrågavarande spärregel kan givetvis fall inträffa, då vederbörande
icke kommer i åtnjutande av skattelindring enligt förenämnda
kungörelse. Ur lagteknisk synpunkt torde det knappast vara lämpligt att
inskriva en speciell bestämmelse för dylika fall. För att emellertid i dessa
fall med hänsyn till reservofficersinstitutionens speciella syfte lindra den
statliga inkomstskattens progressivitet vill utskottet föreslå, att ifrågavarande
båda premier må, därest vederbörande så önskar, kunna utbetalas
i rater under en tid av högst fem år. Utskottet anser, att riksdagen bör i
skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna vad utskottet sålunda anfört.
Motionsvis har understrukits vikten av att vid övergång från pensionstill
premiesystem det nu utgående efterlevandeskyddet för den reservanställdes
familj icke bortfaller. Utskottet, som helt ger sin anslutning härtill,
vill emellertid erinra om att enligt propositionen de särskilda bestämmelserna
rörande premier avses skola utformas i likhet med vad som gäller
för fältflygare, varav följer att principen om efterlevandeskydd alltjämt
skall förefinnas. Vad gäller efterlevandeskyddets omfattning vill utskottet
dock föreslå, att inom premiesystemet detta skydd ges motsvarande innebörd
som i 22 § reservbefälskungörelsen. Detta innebär bland annat, att
efterlevandeskyddet skall gälla den anställdes dödsbo eller annan rättsinnehavare
samt att ersättningen skall motsvara det belopp, vartill den
anställde, därest dödsfallet icke mellankommit, vid fortsatt tjänstgöring
närmast kunnat göra sig berättigad.
Frågan om befälsutbildningens speciella meritvärde såväl vid tillträde
till statlig läroanstalt som vid sökande till statlig tjänst har berörts i motionerna
I: 617 och II: 767 samt II: 768. Även utskottet bedömer detta spörsmål
vara av väsentlig betydelse såväl ur försvarets synpunkt som för den
enskilde. Utskottet vill emellertid erinra om att utredning i ämnet för närvarande
pågår inom 1954 års värnpliktsavlöningsutredning. Ifrågavarande
motioner torde i avvaktan på resultatet därav icke nu böra föranleda någon
riksdagens åtgärd.
Statsutskottets utlåtande nr 113 år 1960
45
Departementschefen har i propositionen redovisat vissa synpunkter beträffande
tjänsteställningsförhållandena vid armén. I anslutning härtill har
i motionerna 1:617 och 11:767 samt 11:768 hemställts, att denna fråga
underställes riksdagens prövning. Utskottet vill erinra om att det ankommer
på Konungen att i kommandoväg utfärda föreskrifter i detta avseende,
varför utskottet anser sig icke kunna tillstyrka motionerna i denna del.
I motionerna I: 616 och II: 769 bär yrkats, att riksdagen avslår den del
av den föreliggande propositionen, som avser reservofficersinstitutionen,
och att denna fråga göres till föremål för fortsatta överväganden. Som
skäl härför ha framförts vissa synpunkter, vilka till det väsentliga sammanfalla
med de speciella yrkanden, som i de i det föregående redovisade
motionerna gjorts beträffande reservofficerarnas anställnings- och avlöningsförhållanden.
Med anledning av vad utskottet i samband därmed
anfört och då ifrågavarande invändningar i övrigt icke kunna anses vara
av sådan innebörd, att de enligt utskottets mening motivera en utbrytning
av här berörda frågekomplex, finner utskottet sig böra avstyrka de båda
motionerna.
Utskottet vill dock framhålla, att, därest utvecklingen skulle besanna
de farhågor beträffande rekryteringsutfallet, som yppats i de föreliggande
motionerna, utskottet förutsätter, att Kungl. Maj :t för riksdagen framlägger
de förslag till ändringar i tjänstgöringsförhållanden och förmåner,
som i så fall kunna befinnas erforderliga.
Utskottet har vid sin granskning av de av departementschefen gjorda
kostnadsberäkningarna icke funnit anledning till erinran.
Vad departementschefen i den föreliggande propositionen föreslagit har
— i de delar om vilka utskottet icke särskilt yttrat sig — icke givit utskottet
anledning till erinran.
Utskottet hemställer,
a) att motionen II: 770 icke må av riksdagen bifallas;
b) att motionerna I: 616 och II: 769 icke må av riksdagen
bifallas;
c) att riksdagen må, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
och i anledning av motionen II: 768, i vad den avser reservofficerarnas
krigsplacering i bataljonschef sbefattning, besluta,
att befälsordningen in. in. vid armén och befälskårernas uppgifter,
utbildning, rekrytering och tjänstgöring skola utformas
i huvudsaklig överensstämmelse med vad departementschefen
i statsrådsprotokollet över försvarsärenden för den 11 mars
1960 föreslagit;
d) att riksdagen må, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna 1:617 och 11:767, i vad de
avse övergång från reservpensions- till premiesystem, besluta,
att premie till värnpliktig för fullgjord särskild befälsövning
46
Statsutskottets utlåtande nr 113 år 1960
och reservofficersutbildning vid armén må utgå i enlighet med
vad departementschefen i berörda statsrådsprotokoll föreslagit;
e)
att riksdagen må, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och i anledning av motionen II: 768, i vad den avser löneklassuppflyttning,
besluta, att tjänstgöring och ekonomiska
förmåner för reservofficer vid armén må bestämmas i enlighet
med vad departementschefen i berörda statsrådsprotokoll
föreslagit;
f) att riksdagen må, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag,
besluta, att i berörda statsrådsprotokoll föreslagna förändringar
beträffande avlöningsförmåner i för pensionerad personal
avsedda arvodesbefattningar vid försvaret må genomföras;
g)
att riksdagen må, i anledning av motionen II: 768, i vad
den avser beskattning av premier under tjänstgöring som
reservofficer, i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna vad
utskottet anfört;
h) att motionerna I: 617 och II: 767 samt II: 768, i vad de
avse reservofficersutbildningens meritvärde, icke må av riksdagen
bifallas;
i) att motionerna I: 617 och II: 767 samt II: 768, i vad de
avse frågan om tjänsteställningsförhållandena vid armén,
icke må av riksdagen bifallas.
Stockholm den 13 maj 1960
På statsutskottets vägnar:
MARTIN SKOGLUND
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet har närvarit
från första kammaren: herrar Gillström, Einar Persson, Birger
Andersson, fröken Andersson, herrar Axel Johannes Andersson, Thun,
Holmqvist, Pålsson, Rikard Svensson, fru Wallentheim, herrar Söderberg,
Bertil Petersson, Edström, Sundin och Källqvist; samt
från andra kammaren: herrar Skoglund i Doverstorp, Åkerström,
Petterson i Degerfors, Malmborg, Thapper, Persson i Växjö, Ståhl, Gustafsson
i Stockholm, Svensson i Stenkyrka, Karlsson i Olofström, Nilsson i
Göingegården, Hansson i Skegrie, Nihlfors, Heckscher och Lassinantti.
Statsutskottets utlåtande nr 113 år 1960
47
Reservationer
1) av lierrar Axel Johannes Andersson, Pålsson, Sundin, Svensson i
Stenkyrka, Nilsson i Göingegården, Hansson i Skegrie och Nihlfors, vilka
ansett att utskottet bort tillstyrka motionerna 1:616 och 11:769 och att
därför
dels den del av utskottets yttrande, som på s. 40 börjar med »Såsom i»
och på s. 45 slutar med »befinnas erforderliga», bort ersättas med text av
följande lydelse:
»Såsom i det föregående framhållits torde befälsföringen till följd av
kompliciteten i det moderna kriget bli svårare. Större krav måste därför
ställas på det militära befälet. Angelägenheten därav underströks också i
1958 års försvarsbeslut. Vad nu sagts gäller givetvis även reservofficerarna.
Dessa skola enligt propositionen ha att vid sidan av de aktiva officerarna
och underofficerarna i krigsorganisationen bestrida viktiga befattningar
som kompanichef och motsvarande.
I fråga om reservofficerarna framträder vid sidan av kravet på god utbildning
nödvändigheten av bästa möjliga urval. För de reservanställda
officerarna, som skola fylla huvuddelen av de betydelsefulla kompanichefsbefattningarna
och motsvarande funktioner i krigsorganisationen, måste
avvägningen mellan förpliktelser och förmåner ske med all omsorg, så att
förutsättningar skapas att i största utsträckning knyta det civila livets
ledarförmågor till dessa nyckelposter vid fältförbanden.
Reservofficersfrågan är därför icke blott ett utbildningsproblem utan i
högsta grad även en rekryteringsfråga. Det avgörande torde icke vara att
man får ett bestämt antal personer, vilka i unga år undergått en skolmässig
utbildning av viss längd, utan att man för kompanichefsposterna förvärvar
de värnpliktiga, vilka på grund av ledaregenskaper äro bäst ägnade
att föra kompani. Kravet på lämpliga personliga egenskaper måste anses
väga väl så tungt som kravet på exempelvis tekniskt detalj kunnande, vilket
i den snabba militärtekniska utvecklingen måhända är föråldrat om ett
antal år.
Kvalitetskravet innebär, att avvägningen mellan å ena sidan utbildningstid
och övrig tjänstgöringsskyldighet och å andra sidan ekonomiska och
andra förmåner för reservofficerarna måste bygga på en noggrann analys
av alla de faktorer, vilka äro ägnade att påverka den enskildes ställningstagande
vid rekryteringen. Det kan härvid exempelvis visa sig nödvändigt
att ge något avkall på en i och för sig motiverad och önskvärd grundläggande
utbildning, om denna bedömes hindersam för en kvalitativt tillfredsställande
rekrytering. Det bör givetvis också vara naturligt att
vid utformningen av tjänstgöringsbestämmelserna in. m. noga studera och
taga hänsyn till sådana erfarenheter, som kunna inregistreras bland nu
anställda reservofficerare, närmast inom reservofficersorganisationerna.
48
Statsutskottets utlåtande lir 113 dr 1960
Utskottet kan ur dessa synpunkter icke finna, att propositionen nr 109
utgör tillräckligt underlag för ett ställningstagande nu i den betydelsefulla
frågan om reservofficer sinstitutionens framtida utformning. Utskottet
anser, att frågan om reservofficerarna i den kommande befälsordningen bör
brytas ut ur befälsfrågan i övrigt och bii föremål för ytterligare överväganden
på samma vis som redan skett i fråga om reservunderofficerarna. För
denna uppfattning kunna en rad skäl åberopas.
För det första förefaller den i propositionen föreslagna avvägningen
mellan förpliktelser och förmåner icke vara tillräckligt övervägd. Att en
viss ökning av den grundläggande utbildningen synes böra ske skall icke
bestridas. Men enligt propositionen stegras förpliktelserna jämfört med
nu genom en med fem månader ökad tjänstgöringsskyldighet, medan några
motsvarande förbättringar av de ekonomiska förmånerna icke föreslås.
Följden kan otvivelaktigt bli en åtminstone kvalitativt sett försämrad rekrytering.
Av stor betydelse är också hur den förlängda utbildningen förlägges
i förhållande till den första tjänstgöringen. Propositionens förslag
i detta hänseende förefaller icke i alla avseenden lämpligt. Det kan exempelvis
ifrågasättas, om det är gagneligt att den slutliga kompanichefsutbildningen
kan komma att ligga i mycket unga år och därmed avlägset den
tid, då vederbörande kommer att vara krigsplacerad som kompanichef.
Vidare måste olika möjligheter att rationalisera utbildningen — och därmed
också förbilliga den för statsverket — (t. ex. genom att viss del av densamma
sker genom brevundervisning som är fallet på en del håll utomlands)
övervägas, innan ett definitivt beslut fattas om tjänstgöringstidens
längd.
För det andra kvarstår en rad för den framtida reservofficersinstitutionen
viktiga frågor olösta. I propositionen konstateras, att dessa spörsmål böra
bli föremål för speciella och allsidiga undersökningar och utredningar.
Hit hör frågan om möjligheterna att rationalisera utbildningen (brevundervisning
m. in.), möjligheterna till viss omläggning av den nu föreslagna
grundutbildningen, förutsättningarna att ge tjänstgöringspremierna viss
konstruktion (värde- och standardbeständighet), förutsättningarna för en
mera elastisk rekrytering genom vidgad möjlighet för värnpliktig personal
att övergå i reserven m. in. Till de stora olösta frågorna kan även hänföras
problemet om i vilken mån den militära befälsutbildningen skall tillmätas
civilt meritvärde i statlig tjänst samt vid intagningen till spärrade fakulteter
och högskolor. Sistnämnda fråga, som just nu är föremål för särskild utredning,
framstår mot bakgrunden av den tilltagande konkurrensen på
det civila utbildningsområdet som alltmer betydelsefull för avvägningen
av reservbefälets förpliktelser. Då det existerar ett nära samband och
ömsesidigt beroende mellan alla dessa frågor och de förslag, vilka upptagas
i propositionen, kan det enligt utskottets mening icke vara lämpligt att
nu besluta om de sistnämnda utan hänsyn till de resultat, vartill de förestående
ytterligare undersökningarna kunna komma att leda.
Statsutskottets utlåtande nr 113 år 1960
49
Slutligen har utskottet icke undgått att fästa avseende vid att reservofficerarnas
organisationer, representerande ca 6 000 reservofficerare, enträget
och i viktiga hänseenden motsatt sig de framlagda förslagen. Då
organisationerna, som vädjat om ytterligare överväganden innan beslut
fattas, icke kunna sägas vara intressemässigt beroende av frågornas lösning
i den ena eller andra riktningen utan deras uppfattningar i dessa
sammanhang synas helt förestavade av omsorg om rekryteringen, synes det
— icke minst med hänsyn till det tidigare angivna behovet av noggrann
analys av alla faktorer, vilka öva inflytande på rekryteringen — angeläget
att tillmötesgå önskemålet om mera ingående och allsidiga överväganden.
Ett förhastat avgörande kan enligt utskottets mening även få men ur
allmän förvarssynpunkt.
Utskottet finner därför, att frågan om reservofficersinstitutionen i dess
helhet bör bli föremål för ytterligare överväganden.»
dels ock utskottets hemställan i nedan angivna delar bort ha följande
lydelse:
»b) att riksdagen må, med avslag å Kungl. Maj :ts förslag
samt med bifall till motionerna I: 616 och II: 769, avslå Kungl.
Maj :ts förslag, i vad avser reservofficerarnas utbildning, tjänstgöring
och ekonomiska förmåner m. m., samt i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa, att frågan härom blir föremål för fortsatta
överväganden;
c) att riksdagen må, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
och motionen II: 768, i vad den avser reservofficerarnas krigsplacering
i bataljonschefsbefattning, besluta, att befälsordningen
m. m. vid armén och befälskårernas uppgifter, utbildning,
rekrytering och tjänstgöring, dock med undantag av
reservofficerskåren, skola utformas i huvudsaklig överensstämmelse
med vad departementschefen i statsrådsprotokollet
över för svar särenden för den 11 mars 1960 föreslagit;
d) att riksdagen må, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
och med bifall till motionerna I: 617 och II: 767, i vad de avse
övergång från reservpensions- till premiesystem, besluta, att
premie till värnpliktig för fullgjord särskild befälsövning må
utgå i enlighet med vad departementschefen i berörda statsrådsprotokoll
föreslagit;
e) att Kungl. Maj:ts förslag och motionen II: 768, i vad
avser tjänstgöring och ekonomiska förmåner för reservofficer
vid armén, icke må av riksdagen bifallas;
g) att motionen II: 768, i vad den avser skrivelse till
Kungl. Maj :t rörande beskattning av premier under tjänstgöring
som reservofficer, icke må av riksdagen bifallas;»
2) av herr Åkerström.
4—582 eo Bihang till riksdagens protokoll 1960. 6 samt. Nr 113
50
Statsutskottets utlåtande nr 113 år 1960
Reservofficersinstitutionen vid armén
Bilaga A
A. Utbildning och tjänstgöring i dagar för befattningshavare, vilkas tjänstgöringsskyldighet
i fred upphör vid 47 års ålder.
Period I |
Period II Särskild utbildning |
Period III |
Totalt I, II, III |
|
1. Nuvarande ordning (1943 års reserv-befälskungörelse) |
(450+180=) 630 |
30 (ålder 22 år) |
384 (ålder 23—47 år) |
1 044 |
2. Proposition 1960:109 |
(450+180=) 630 |
(30+90+40+80=) 240 |
320 (ålder 26—47 år) |
1 190 |
1 Därjämte övriga värnpliktsförmåner (vivre, hyresbidrag, familjebidrag) |
B. Särskilda vederlag i kronor utöver lön (engångsbelopp resp. premier).
1. Nuvarande ordning (1943 års reservbefäls-kungörelse) |
Period I För utbildning |
Period II För särskild |
Period III För tjänstgöring |
Summa utöver (II+III) |
(1 200+2 400=) 3 600 (P) |
— |
9 100 |
9 100 |
|
2. Proposition 1960:109 |
(1 200+2 400=) |
(2 500+2 500=) |
(4 872+7 504=) |
(5 000+12 376=) |
3 600 |
5 000 |
12 376 |
17 376 |
|
(P) |
(P) |
(P) |
(P) |
|
P=premie E=engångsbelopp |
------ |
skattefritt |
||
--värde- och standardbeständigt |
Statsutskottets utlåtande nr 113 år 1960
51
Bilaga B
Den särskilda utbildningen till reservofficer
Jämförelse beträffande ekonomiskt vederlag mellan fänrik i reserven och
värnpliktig enligt prop. 1960:109.
(Lön och familjebidrag enligt 1959 års löneläge.)
Grad |
Antal dagar |
I. Beskattnings-bart belopp |
II. Icke beskattningsbart belopp |
Totalt I+II |
1) Fänrik i |
210 (7 mån) |
(7x1 027:50=) 7 192: 50 |
(210X14=) 2 940 |
10132:50 |
2) Värnpliktig: a) ensamstående |
||||
sergeant |
90 (3 mån) |
(3X150=) 450 |
(3X402:50=) 1 207:50+2 500 |
|
fänrik |
120 (4 mån) |
(4X150=) 600 1050 (bostadsbidrag) |
(4X447:50=) 1 790:--\-2 500 (vivre+dagavl.) 2 997: 50 5 000 7 997:50 |
9 047: 50 |
b) gift utan barn |
||||
sergeant |
90 (3 mån) |
(3X380=) 1 140 |
(3X402:50=) 1 207:50+2 500 |
|
fänrik |
120 (4 mån) |
(4X380=) 1 520 2 660 (bostadsbidrag + |
(4x447:50=) 1 790:--(-2 500 (vivre+dagavl.) 2 997:50 5 000 7 997:50 |
10 657: 50 |
c) gift med 1 barn |
||||
sergeant |
90 (3 mån) |
(3x452=) 1 356 |
(3X402:50=) 1 207:50+2 500 |
|
fänrik |
120 (4 mån) |
(4X452=) 1 808 3164 (bostadsbidrag + |
(4X447:50=) 1 790:--(-2 500 (vivre+dagavl.) 2 997: 50 5 000 7 997: 50 |
11161: 50 |
52
Statsutskottets utlåtande nr 113 år 1960
Bilaga C
Värnpliktig sergeants resp. fänriks ekonomiska förmåner per månad om 30 dagar.
Beloppen avser värnpliktig, vilken under tjänstgöring icke åtnjuter andra inkomster än familjebidrag
(jfr familjebidragkungörelsen 14 och 15 §§.)
I. Icke beskattnings-bart belopp |
II. Beskattningsbart belopp (enl. familje-bidr. förordn.) |
Totalt (I+H) |
||||||
1) Ogift: |
a) vivre 1 |
b) lön |
a+b |
a)bostadsbidr2 |
b) hustrubidr. |
c) barnbidr. |
a+b+c |
|
sergeant |
200 |
(30X6: 75=) |
402: 50 |
150 |
— |
— |
150 |
552:50 |
fänrik |
200 |
(30x8: 25=) |
447:50 |
150 |
— |
— |
150 |
597: 50 |
2) Gift utan |
200 |
(30x6: 75=) |
402: 50 |
200 |
(30x6=) 180 |
— |
380 |
782: 50 |
fänrik |
200 |
(30x8: 25=) |
447: 50 |
200 |
(30X6=) 180 |
— |
380 |
827: 50 |
3) Gift med 1 barn: |
200 |
(30X6: 75=) |
402: 50 |
200 |
(30X6=) 180 |
(30x2: 40=) |
452 |
854: 50 |
fänrik |
200 |
(30X8: 25=) |
447: 50 |
200 |
(30X6=) 180 |
(30X2:40=) |
452 |
899: 50 |
1 Jfr värdering vid självdeklaration. 2 Uppskattat medelbelopp. |
Sthlm 1960. K. L. Beckmans Boktr.