Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 år 1960

1

Nr 9

Utlåtande i anledning av motion om viss ändring i lagen om rätt
till jakt.

Tredje lagutskottet har behandlat en inom riksdagens första kammare
väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 42, av herr Bergh, Ragnar.

I motionen hemställes, ”att riksdagen måtte besluta dels att 1 mom. i 16 §
lag om rätt till jakt skall utgå, dels ock att 2 mom. nämnda paragraf skall
erhålla följande ändrade lydelse: Har villebråd, som sårats vid lovlig jakt,
tagit sin tillflykt till annans jaktområde, vare den jagande pliktig att därom
skyndsamt underrätta jakträttsinnehavaren eller den som innehar marken
eller någon av dess folk.”

Över motionen har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver utlåtanden
inhämtats från hovrätten för Nedre Norrland, domänstyrelsen
samt länsstyrelserna i Jönköpings, Kopparbergs och Norrbottens län. På
begäran av utskottet har yttrande därjämte avgivits av Svenska jägareförbundet
och Jägarnas Riksförbund.

Gällande rätt. Historik

Huvudregeln att rätten till jakt är förbunden med innehavet av jord är
i nu gällande jaktlag, lagen den 3 juni 1938 om rätt till jakt, lagfäst i 2 §.
Denna regel har av ålder varit underkastad vissa inskränkningar. Hit hör
bl. a. den allt intill slutet av 1800-talet mycket vidsträckta rätten att fullfölja
jakt in på annans jaktområde, den s. k. förföljelserätten eller jus sequelae.
Vad som numera återstår av denna rätt regleras i 16 § 1938 års jaktlag.
Lagrummet lyder.

1 mom. Den som under idkande av lovlig jakt sårar villebråd så, att det
faller å annans jaktområde inom ett hundra meter från gränsen av den
jagandes jaktområde, må tillvarataga och behålla villebrådet. Är det älg,
hjort eller rådjur, må den jagande dock ej från stället bortföra djuret utan
i närvaro av två ojäviga vittnen och vare han dessutom pliktig att sist å
andra dagen, sedan djuret fälldes, om förhållandet underrätta jakträttsinnehavaren
eller den som innehar marken eller någon av deras folk. Försummar
den jagande något härav, varde ansedd såsom den där olovligt
jagat å annans jaktområde.

2 mom. Har i annat fall än i 1 mom. avses älg, hjort eller rådjur, som
sårats vid lovlig jakt, tagit sin tillflykt till annans jaktområde, vare den
jagande pliktig att därom skyndsamt underrätta jakträttsinnehavaren eller
den som innehar marken eller någon av deras folk.

Bihang till riksdagens protokoll 1960. 9 samt. 3 avd. Nr 9

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 år 1960

Regler om påföljd för brott mot bestämmelserna i denna § återfinnes i 28,
31 och 33 §§ jaktlagen.

Den sålunda stadgade ”100-metersregeln” föreslogs ursprungligen av de
sakkunniga som år 1898 tillkallats för revision av då gällande 1864 års jaktstadga.
Enligt nämnda stadga hade med visst undantag gällt, att den som
å egen mark eller där han ägde lov att jaga dreve upp djur hade ”rätt att
jagten in på annans egor fullfölja, om djuret förut är såradt; så ock att
behålla detsamma, om det der fälles.” Denna den egentliga förföljelserätten
hade lett till omfattande missbruk och hade upphävts genom en förordning
den 31 december 1892, då med visst undantag rätten att förfölja vilt in på
annans jaktområde begränsats till att tillvarataga och behålla villebråd,
som under lovlig jakt sårats så, att det fallit på annans mark. 1898 års
sakkunniga uttalade, att 1892 års bestämmelser visat sig fullt motsvara sitt
ändamål, såvitt anginge fåglar och mindre däggdjur. I fråga om högvilt —
särskilt älgar — vilka trots att de träffats av dödliga skott kunde fortsätta
en eller annan kilometer, vore förhållandet ett annat. Den, som anträffades
i jaktutrustning långt inne på annans jaktområde, kunde därför fortfarande
invända, att han sökte t. ex. efter en å egen mark dödligt sårad älg, utan
att en sådan invändning kunde avvisas som i och för sig obehörig. De sakkunniga
anförde vidare.

Det enklaste och mest effektiva vore tydligtvis att, i likhet med vad fallet
är i åtskilliga utländska lagstiftningar, helt och hålle förbjuda tillvaratagandet
av å främmande mark fallet villebråd och fastställa rågången såsom en
absolut gräns, utöver vilken en jakträttsinnehavare icke i något fall finge
sträcka sin befogenhet. Men kommittérade hava dock trott sig kunna undvika
en sådan, särskilt av humanitära skäl, betänklig åtgärd genom att i
stället göra rätten att tillvarataga å främmande område fallet villebråd beroende
av vissa inskränkningar och förbehåll, ägnade att, enligt kommittérades
tanke, förekomma missbruk. I sådant syfte har föreslagits såsom
villkor för villebråds tillvaratagande å annans mark, att det icke faller
längre från rågången än 100 meter eller det avstånd, inom vilket den jagande
i allmänhet kan antagas se eller höra, att djuret verkligen fallit och blivit
liggande, de enda omständigheter, under vilka överskridande av rågången
för eftersökande av villebrådet bör medgivas. Bestämmelsen är avfattad så,
att den blir tillämplig i fråga om allt slags vilt, men faktiskt bliver den dock
i allmänhet av betydelse endast i fråga om det mera hårdskjutna villebrådet
älg, hjort, rådjur och vildren.

I 1912 års jaktlag, som närmast byggde på förslag som upprättats av år
1908 tillkallade nya sakkunniga, upptogs i 11 § första stycket ett stadgande
angående förföljelserätt, som så gott som helt motsvarar 16 § 1 mom. i nu
gällande jaktlag. I anslutning till sitt förslag i denna del uttalade 1908 års
sakkunniga, sedan bl. a. konstaterats, att även den år 1892 stadgade begränsade
förföljelserätten i fråga om större vilt visat sig lämna förevändning
för bedrivande av jakt å annans område.

3

Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 år 1960

Helst skulle man därför vilja helt borttaga denna rätt att å annans mark
sätta sig i besittning av jaktbyte men detta har antagits allt för mycket
strida mot hävdvunna föreställningar. Förslaget innehåller därför ett medgivande
att å annans område taga det under lovlig jakt dödade villebrådet,
om det faller inom ungefärligt synhåll från jägarens eget område eller,
såsom detta i förslaget angivits, inom ett hundra meter från gränsen.

Någon motsvarighet till 16 § 2 mom. i nu gällande lag upptogs icke i 1912
års lag.

I det Betänkande med förslag rörande jaktlagstiftningsfrågor (SOU
1936:38) som legat till grund för nu gällande jaktlagstiftning föreslog utredningsmannen,
dåvarande hovrättsrådet G. A. Bouveng, vissa stadganden
i syfte att humanisera jakten, däribland en föreskrift i jaktstadgan av innehåll
att jakt icke finge bedrivas så att villebrådet tillfogades onödigt lidande.
1 anslutning härtill anförde han följande.

Man synes emellertid böra gå ännu ett steg. Den jagande må nämligen
vara aldrig så mån om att vid jaktutövningen uppfylla humanitetens krav;
fall skola ofta förekomma, då ett skadskjutet djur genom att gå in på annans
jaktområde sätter jägaren ur stånd att göra slut på dess lidande. 1912
års jaktlag medger ju icke förföljande över eget jaktområdes gräns annat än
i de särskilda, av 11 § reglerade fallen. Väl kan utövandet av den i sagda
paragraf medgivna rätten mången gång medföra ett förkortande av fallet
djurs dödskamp, men lagrummets tillämplighetsområde torde täcka allenast
en del av de fall, då en rätt att förfölja skulle vara av humanitära skäl motiverad.
Sådana skäl hava icke heller varit den huvudsakliga grunden för lagrummets
tillkomst.

Att tillgodose de humanitära intressena på så sätt, att man för fall varom
här är fråga skulle medgiva obegränsad förföljelserätt in på annans jaktområde,
torde icke böra ifrågakomma. Förhållandena skulle då återföras i
det ur jaktvårdssynpunkt ogynnsamma läge de befunno sig före tillkomsten
av 1912 års jaktlag. En ur alla synpunkter tillfredsställande lösning synes
man emellertid uppnå, därest man på sätt ock skett i vissa utländska lagar,
ålägger den som skadskjutit villebråd, som går in på annans jaktområde,
skyldighet att därom underrätta innehavaren av sistnämnda område. De
skäl som tidigare anförts mot en dylik underrättelseplikt synes ej heller
bärande. Ehuru det icke är tilltalande att gradera djurs lidande efter deras
storlek, lärer det av praktiska skäl vara nödvändigt att begränsa underrättelseplikten
till att avse allenast sårad älg, hjort eller rådjur. Man måste
nämligen taga hänsyn till, bland annat, att avgörandet om ett djur verkligen
är sårat eller ej i fråga om de mindre arterna kan vara förenat med betydande
svårigheter. Härtill kommer, att ett påskjutet mindre djur i regel
icke förflyttar sig så långt, medan däremot ett sårat djur, tillhörande ovannämnda
större arter, kan gå flera kilometer. I förslaget till lag om rätt till
jakt har ett stadgande av nu omförmält innehåll som elt särskilt moment
tillfogats det lagrum, som motsvarar 11 § i 1912 års jaktlag, nämligen 13 §.
Att giva särskilda föreskrifter i fråga om den persons åligganden, som mottager
nu avsedd underrättelse, synes däremot ej erforderligt. Det bör stå
honom fritt att handla på sätt han själv finner lämpligast.

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 år 1960

Med anledning av utredningsmannens förslag i denna del tillkom dels
stadgandet om underrättelseplikt i 16 § 2 mom. jaktlagen dels följande
bestämmelser i 1 § av nu gällande 1938 års jaktstadga.

Jakt må ej bedrivas så, att villebrådet tillfogas onödigt lidande.

Den som sårat villebråd åligger att vidtaga erforderliga åtgärder för dess
uppspårande och dödande. Angående underrättelseskyldighet i vissa fall
för den som sårat älg, hjort eller rådjur stadgas i 16 § 2 mom. lagen om
rätt till jakt.

Även föreskrifterna i 1 § jaktstadgan är straff sanktionerade, se 29 §
1 mom. jaktstadgan.

1949 års jaktutredning

Sedan Kungl. Maj :t genom särskilt beslut till jaktutredningen överlämnat
en den 31 maj 1951 av Svenska jägareförbundet upprättad skrivelse med
hemställan om upphävande av 16 § 1 mom. jaktlagen, har utredningen till
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet avgivit ett den 30 november
1954 dagtecknat utlåtande över bl. a. denna hemställan.

I utlåtandet redogöres till en början för det material som föregått remissen
till utredningen.

Skaraborgs läns jaktvårdsförening har i skrivelse till Svenska jägareförbundet
hemställt, att förbundet måtte taga under övervägande, huruvida
icke numera tillräckliga skäl funnes för en framställning om upphävande
av 16 § 1 mom. jaktlagen och därav föranledd omarbetning av 2 mom. i
samma lagrum. Till stöd för sin hemställan har föreningen andragit bl. a.
följande. Ehuru syftemålet med förstberörda lagrum måste anses behjärtansvärt,
syntes det alltmer uppenbart att de praktiska verkningarna av
bestämmelsen blivit av för jakt och jaktvård olyckligt slag. Det förhållandet
att respekten för andras jakträtt under senare år påtagligt förbättrats
hindrande ej att vissa jägare med förkärlek opererade längs jaktgränserna
och därvid ofta själva överskredo rågången om detta syntes dem lägligt.
Ertappades de därvid, vilket högst sällan vore fallet, hänvisade de alltid till
ifrågavarande paragraf och sade sig söka efter fallet villebråd. Att det under
älgjaktsdagarna rådde särskilt stor aktivitet kring jaktgränserna vore ju
allmänt känt, så ock att lagens bestämmelser om ojäviga vittnen grovt missbrukades.
Genom att släpa fallen älg närmare egen jaktmark och genom
mindre noggranna mätningar sökte man också ofta tillägna sig annans
byte. Att händelser av detta slag vore olyckliga ur jaktvårdssynpunkt insåges
lätt. En av de viktigaste förutsättningarna för att jakvård skulle
kunna idkas vore att god sämja kunde åstadkommas jaktgrannar emellan.
Verkningarna av 16 § 1 mom. vore därvidlag enbart negativa. Till sist måste
påtalas de uppenbara risker, som för närvarande vore förenade med älgjakten,
därigenom att de olika jaktlagen på många håll intoge pass i de
uppkvistade rågångarna, längs vilka skotten sedan lossades. De konkurrerande
jaktlagen sökte ofta att till varje pris få in skott i förbipasserande:

Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 år 1960 5

älgar, innan dessa definitivt överskridit gränsen. Detta tillvägagångssätt
medförde uppenbar fara för spillande av människoliv.

över ifrågavarande förslag har jägareförbundet inhämtat yttrande från
samtliga länsjaktvårdsföreningar i landet. Enligt uppgift har nitton av dessa
tillstyrkt förslaget och endast två — Norrbottens läns jaktvårdsförening och
Skånska jägarsällskapet — avstyrkt detsamma, dock att sistnämnda sammanslutning
förklarat sig kunna gå med på en minskning till 50 meter av
det avstånd inom vilket vilt får tillvaratagas. Södermanlands läns jaktvårdsförening
har uppgivit, att några menliga verkningar av den nuvarande förfölj
ningsrätten icke har konstaterats inom dess verksamhetsområde. Likaså
har Blekinge läns jaktvårdsförening funnit, att frågan saknar aktualitet för
detta läns del; föreningen har dock ansett, att densamma bör göras till föremål
för utredning. Slutligen har Jönköpings läns jaktvårdsförening ansett,
att förfölj ningsrätten bör slopas beträffande småvilt men icke såvitt gäller
älg, hjort och rådjur.

Under hänvisning till länsjaktvårdsföreningarnas yttranden anför jägareförbundet
i sin skrivelse, att det är uppenbart, att en alldeles övervägande
opinion inom landets jaktvårdssammanslutningar önskar ett fullständigt
upphävande av förfölj ningsrätten. Förbundet har icke funnit anledning att
föreslå, att en modifierad förföljningsrätt skall bibehållas i fråga om vissa
djurslag. Skulle en modifierad sådan rätt anses böra finnas kvar, bör den
emellertid enligt förbundets mening icke gälla högvilt utan fågel och annat
småvilt. Förbundet framhåller, att förföljningsrättens avskaffande skulle
medföra, att möjligheterna att utnyttja exempelvis villebrådsväxlar på vägar
samt vassruggar i åar och mindre vattensamlingar ofta bleve beroende av
grannsämjan. Det förhållandet, att det är den jagande, som har att styrka
att samtliga förutsättningar för förfölj ningsrätt föreligger, gör emellertid
enligt förbundet skillnaden i rättsläget ytterst ringa i praktiken.

I yttrande den It januari 1952 har domänstyrelsen förklarat sig anse, att
frågan om upphävande av förfölj ningsrätten bör bli föremål för utredning.

Efter en redogörelse för tidigare och nu gällande lagstiftning i frågan
anför jaktutredningen för egen del.

Skäl kan uppenbarligen åberopas såväl för som mot avskaffandet av stadgandet
i 16 § 1 mom. Till en början må framhållas, att upphävandet av
100-metersregeln otvivelaktigt skulle medföra, att ägarna av fastigheter med
smala skiften i stor utsträckning icke skulle kunna draga nytta av jakträtten
på sin mark. Såsom jägareförbundet framhållit har emellertid alltmer
den uppfattningen gjort sig gällande, att med rätt till jaktutövning följer
skyldighet att utöva jaktvård. Det är uppenbart, att någon egentlig jaktvård
icke kan bedrivas på de små områden, varom här är fråga, medan å andra
sidan ägarna av dessa kan utnyttja det förhållandet, att tillgången på vilt
blivit god på angränsande marker tack vare åtgärder av dessas ägare. Jägareförbundet
har understrukit, att det är helt i linje med moderna jaktpolitiska
tankegångar att man förhindrar en dylik jaktutövning. Det bör dock framhållas,
att ägarna till här avsedda små områden ingalunda behöver gå miste
om möjligheten att utöva sin jakträtt genom att förföljelserätten avskaffas.
Möjlighet föreligger nämligen för dem att ansluta sig till jaktvårdsområdcn,
varigenom jaktutövningen blir tryggad under iakttagande av jaktvårdens
behöriga intressen.

6 Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 år 1960

Av 1935 års utredningsman underströks särskilt nödvändigheten av att
jakt bedrives så, att villebrådet icke tillfogas onödigt lidande. Otvivelaktigt
innebär ett borttagande av rätten att förfölja och tillvarataga villebrådet att
risken ökas för att ett skadeskjutet djur, som passerar rågången, lämnas åt
sitt öde. Härigenom kan villebrådet komma att tillfogas större lidande än
nödvändigt, varjämte det kan befaras, att detsamma kommer att förfaras
i större utsträckning än för närvarande.

Vad den förstnämnda synpunkten beträffar är att märka, att det jämlikt
1 § jaktstadgan åligger den, som sårat villebråd, att vidtaga erforderliga
åtgärder för dess uppspårande och dödande. Det torde sålunda föreligga
en allmän nödfallsrätt att även på annans jaktområde döda villebråd, vars
snara avlivande år påkallat av djurvänliga skäl under förutsättning, att
dödandet icke är förenat med något tillägnande samt att tid och omständigheter
är sådana, att utsikt icke finns att på ett tillräckligt snabbt sätt
få avlivandet verkställt av jakträttsinnehavaren eller någon, som äger
handla å dennes vägnar (jfr v. Seths kommentar till jaktlagen s. 150). Upphäves
stadgandet i 16 § 1 inom., kvarstår likväl skyldigheten enligt 1 §.
Endast rätten att tillvarataga och behålla villebrådet försvinner. Det är
uppenbart, att jaktbytets försvinnande i och för sig gör den jagande mindre
angelägen att uppspåra och döda det sårade villebrådet. Med hänsyn till
den allt intensivare upplysningsverksamhet, som numera bedrives bland
jägarna, borde man emellertid våga bortse härifrån, särskilt som förseelse
mot 1 § jaktstadgan är belagd med straff (se 29 § 1 mom. samma stadga).
Vad åter beträffar invändningen att större värden kommer att gå till spillo,
därest rätten till jaktbytet upphäves, torde denna vara ovedersäglig. Utsträckes
den i 16 § 2 mom. omförmälda anmälningsskyldigheten till att avse
jämväl de hundra meterna närmast fastighetsgränsen, torde emellertid en
del vara vunnet.

Efter överväganden har utredningen stannat för att biträda jägareförbundets
framställning. Utredningen har därvid fäst särskilt avseende vid att en
överväldigande majoritet av landets länsjaktvårdsföreningar uttalat sig till
förmån för förslaget. Upphäves 16 § 1 mom. jaktlagen, blir såsom jägareförbundet
framhållit en omredigering av 2 mom. samma paragraf nödvändig.
En mindre ändring påkallas även såvitt angår 1 § andra stvcket jaktstadgan.

Motionen

Mot medgivandet i 16 § 1 mom. jaktlagen att under angivna villkor på
annans jaktområde tillvarataga och därefter behålla villebråd anför motionären
i huvudsak, att medgivandet icke står i god överensstämmelse med
den grundläggande regeln, att jakträtten principiellt är begränsad till det
område jakträtten omfattar, att 100-metersgränsen är godtyckligt vald och
att icke minst större villebråd efter i och för sig dödande skott kan tillryggalägga
mer än 100 meter utan att falla, att villkoren om anskaffande av ojäviga
vittnen och om underrättelse kan möta stora praktiska svårigheter och
medgivandet därför blir praktiskt taget illusoriskt samt att svårigheten att
erhålla vittnen jämväl i många fall leder till att bevisbördan blir övermäktig
för den som eljest skulle kunnat åberopa bestämmelsen.

7

Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 år 1960

Motionären anser det svårt att finna någon hållbar grund för bestämmelsen
och framhåller, att den, utom att den i många fall saknar praktiskt
värde för den jagande, ofta ger upphov till tvister. Han anser det därför
lämpligare, att jaktområdets gräns blir en undantagslös gräns, så att endast
lovligt villebråd som verkligen fälies inom det egna jaktområdet tillkommer
jakträttsinnehavaren, medan villebråd som faller inom annans område
tillkommer denne.

För den föreslagna ändringen i 16 § 2 mom. anför motionären intet annat
skäl än att en omredigering bör ske av detta moment, om första momentet
upphäves.

Yttranden över motionen

Remissinstanserna tillstyrker med ett undantag bifall till motionen i
vad därigenom föreslagits upphävande av bestämmelserna i 16 § 1 mom.
jaktlagen. Beträffande den föreslagna ändrade lydelsen av 2 mom. samma
lagrum framställes vissa reservationer av hovrätten för Nedre Norrland,
domänstyrelsen och länsstyrelsen i Norrbottens län. Jägarnas Riksförbund
avstyrker motionen.

Angående först skälen för och emot upphävande av bestämmelserna
i 16 § 1 mom. jaktlagen förekommer i remissyttrandena
i huvudsak följande.

Hovrätten för Nedre Norrland förklarar sig i stort sett dela de synpunkter
som anförts av 1949 års jaktutredning i dess den 30 november 1954 avgivna
utlåtande.

Domänstyrelsen ansluter sig i huvudsak till vad Skaraborgs läns jaktvårdsförening
anfört i dess ovan berörda skrivelse till Svenska jägareförbundet.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har vid sitt remissvar fogat yttrande från
Jönköpings läns jaktvårdsförening, som uttalar, att den finner starka motiv
föreligga för upphävande av 16 § 1 mom. jaktlagen såväl ur humanitär
synpunkt som på grund av erfarenheter från stadgandets praktiska tilllämpning.
Sålunda är enligt föreningen de ofta förekommande rågångsskyttena
och ”kastskotten” på vilt, som är på väg ur eget jaktområde, säkerligen
en följd av ”förföljningsrätten” och vidare kan respekten för gränsen
till annans jaktområde bli eftersatt, då jägaren med lagens stöd kan gå
in 100 meter på annans jaktområde i sken av eftersökande av skadat vilt.
Ehuru emot förslaget talar de humanitära krav som måste ställas på jaktutövningen
och det faktum att eftersökandet av skadat vilt kan fördröjas,
om den jagande ej har möjlighet att själv tillgodogöra sig bytet, tillstyrker
föreningen bifall till motionen.

För egen del hänför sig länsstyrelsen till de skäl motionären anfört till
stöd för motionsyrkandet. I fråga om skäl mot förslaget anför länsstyrelsen.

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 år 1960

Mot förslaget talar framför allt att om den ifrågavarande undantagsbestämmelsen
upphävdes skulle risk uppkomma att skadeskjutna djur,
som flydde in på grannmarken, lämnades åt sitt öde. Härvid bör dock hänvisas
till den allmänna bestämmelsen i 1 § jaktstadgan om skyldighet för
den som under jakt sårat villebråd att vidtaga erforderliga åtgärder för
dess uppspårande och dödande. Med hänsyn till jägarnas alltmer ökande
ansvarskänsla, vilken delvis får ses som en följd av den upplysningsverksamhet
som nu bedrives bland dem, torde större risk ej finnas att sårat vilt
ej förföljes, även om förslaget genomföres.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län instämmer i ett vid dess remissvar fogat
yttrande från Dalarnas Jaktvårdsförbund, som livligt tillstyrker den föreslagna
ändringen. Förbundet anför.

Länsförbundet har redan 1950, när frågan behandlades i Svenska jägareförbundet,
haft tillfälle att yttra sig över den föreslagna ändringen. Det
framhöll då att det rågångsskytte bestämmelserna i 16 § inbjuder till direkt
motverkar en sund konsolidering av markerna i större jaktområden och därmed
en rationell viltvård med i förhållande till viltstammarna riktigt avvägd
avskjutning. Särskilt i vårt län med dess oerhörda ägosplittring gör
sig detta gällande, och den s. k. 100-metersgränsen har därför blivit en källa
till ständig irritation jägarna emellan. Under älgjakten innebär skyttet vid
rågångarna, vilka ibland utgöras av vägar, dessutom stora risker för skadskjutning
inte bara av villebrådet utan också av människor, vilket vi haft
alltför många exempel på under årens lopp. Förbundet har icke anledning
att frångå sin tidigare ståndpunkt i denna fråga.

Länsstyrelsen i Norrbottens län åberopar de skäl motionären angivit och
bifogar från Norrbottens läns jaktvårdsförening och landsfogden i länet
inhämtade yttranden. Även i dessa yttranden tillstyrkes motionen. Landsfogden
framhåller, att 100-metersregeln medför rågångsskytte i betydande
utsträckning, vilket särskilt i de väg- och stigfattiga markerna i Norrland
innebär ett icke obetydligt faromoment, då rågångarna ofta begagnas som
färdled; många olyckor med dödlig utgång har sålunda inträffat just i rågångarna.
Ytterligare anför landsfogden, att många tidsödande och ofta
besvärliga polisutredningar skulle kunna undvikas, om den föreslagna
ändringen komme till stånd.

Jägarnas Riksförbund är som nämnts den enda remissinstans som ställt
sig avvisande till motionärens förslag. Förbundets skäl för sin ståndpunkt
kan sammanfattningsvis angivas sålunda.

De skäl för upphävandet av ”100-metersregeln” som anförts i motionen
och i samband med jaktutredningens upptagande av frågan är icke bärande.
Svårigheten att anskaffa ojäviga vittnen måste med tanke på nuvarande
kommunikationsmedel anses överbetonad och kvarstår för övrigt jämväl
om regeln upphäves dels då vittnen ändå kan behöva tillkallas då vilt fallit
på eller invid den egna jaktgränsen, dels genom att plikten att underrätta
markägare i vissa fall skulle bibehållas. Aktiviteten kring jaktgränserna
skulle säkerligen förbli densamma om förföljelserätten slopades, särskilt
vid älgjakt då i allmänhet vid inringande av villebrådet den egna jakt -

9

Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 år 1960

gränsen följes. Vad soin anförts därom att den som påträffas med gevär
utanför den egna gränsen kan åberopa förföljelserätten är oriktigt med
hänsyn till att på grund av bestämmelsen i 20 § jaktlagen det är förbjudet
att medtaga gevär in på annans jaktområde. Dessutom kan, om förföljelserätten
borttages, den jägare som ertappas med att ströva omkring på annans
område lika gärna med stöd av 1 § jaktstadgan åberopa, att han är i färd
med att uppspåra sårat villebråd. Icke heller skulle grannsämjan förbättras
av den föreslagna reformen. Därest en älg faller på eller strax intill den egna
jaktgränsen kommer detta att ge upphov till samma förvecklingar mellan
grannarna som påtalats vara en följd av 100-metersregeln. — Emot upphävande
av bestämmelsen talar, att jägarna på de mindre markområdena
kommer att få sina tidigare mycket starkt beskurna jaktmöjligheter ytterligare
förminskade. Det ifrågasättes om icke detta förhållande utgör den
egentliga bevekelsegrunden för reformförslaget. Vad som framhållits därom,
att ägare till småmarker icke behöver gå miste om sin jakträtt om de
sluter sig samman i jaktvårdsområden, är en sanning med modifikation. Det
tör dröja åtskilliga mansåldrar innan landets totala jaktareal inlemmats i
jaktvårdsområden. Trots mer än tjugu års ihärdiga ansträngningar ingår
ännu endast 10—12 procent av den sammanlagda jaktarealen i jaktvårdsområden.
Förutsättningar för bedrivande av god jaktvård föreligger i motsats
till vad därom anförts även bland ägarna till mindre jaktmarker. Den
mest väsentliga invändningen mot motionen är emellertid, att jaktutövningen
kommer att få en inhumanare inriktning genom att möjligheterna för de
jagande att snabbt kunna döda ett skadskjutet villebråd, som råkar falla
utanför den egna gränsen, blir synnerligen illusoriska.

Vad därefter angår den föreslagna ändrade lydelsen av 16 §
2 mom. jaktlagen anför hovrätten för Nedre Norrland.

Förslaget innefattar en skärpning av nu gällande underrättelseplikt till
att omfatta alla villebråd. Därest förslaget om en sådan skärpning är avsiktligt
— motionen saknar i denna del motivering — kan den bakomliggande
tanken vara att det icke är tilltalande att gradera djurs lidande efter
deras storlek eller värde. Hovrätten finner visserligen denna synpunkt beaktansvärd.
Emellertid torde det av praktiska skäl icke vara möjligt och ej
heller erforderligt att gå så långt som motionären föreslagit. Frågan har
diskuterats under förarbetena till nuvarande jaktlagstiftning (se SOU
1936:38 sid. 77—78). Var gränsen bör dragas kan självfallet bli föremål för
olika meningar. Det är dock tveksamt om tillräcklig anledning finns att i
förevarande sammanhang frångå gällande rätts ståndpunkt i detta avseende.

Omfattningen av underrättelseplikten innefattar emellertid allenast ett
led i en vidare frågeställning, nämligen i vad mån det ur djurskyddssynpunkt
bör åligga den jagande att vara verksam för att förkorta ett sårat
villebråds lidande. Det förtjänar i detta sammanhang framhållas att — i
motsats till vad jaktutredningen synes avse — förpliktelsen jämlikt 1 §
andra stycket första punkten jaktstadgan att vidtaga erforderliga åtgärder
för uppspårande och dödande av sårat villebråd torde gälla allenast mark,
varest den jagande har jakträtt (jfr SOU 1936:38 sid. 77 och NJA II 1939
sid. 53 ävensom Bouveng: Jakträtt och viltvård sid. 142). Bestämmelserna
i jaktstadgan torde ej utan särskilt stöd i jaktlagen kunna inskränka den
ensamrätt till jakt, som enligt sagda lag i princip tillkommer eu var jordägare
å honom tillhörigt område. Emellertid anses det föreligga en ur all -

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 år 1960

männa rättsgrundsatser härledd skyldighet att i vissa fall döda ett sårat
villebråd även å annans jaktområde (jfr Bouveng a.a. sid. 15 och 142 f.).
Bestämda regler liärutinnan saknas dock. Det synes önskvärt att omfattningen
av ifrågavarande skyldighet såsom ett nödvändigt komplement till
underrättelseplikten i klarhetens intresse närmare regleras i jaktlagstiftningen.

Domänstijrelsen förklarar sig mot den föreslagna avfattningen av 2 mom.
icke ha annan erinran än att ordet ”olovlig” bör utgå.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anser, att ordet ”villebråd” i förslaget bör
ersättas av en uppräkning av de större djur, beträffande vilka underrättelseplikt
bör stadgas. I yttrandet från Norrbottens läns jaktvårdsförening
uttalas.

Beträffande 2 mom. kunna vi icke helt instämma i motionärens förslag,
eftersom man icke rimligen kan kräva att den som skadskjuter ett villebråd
av småviltsart, som tager sin tillflykt till annans jaktområde, skall vara
skyldig att under alla omständigheter om förhållandet skyndsamt göra
anmälan till vederbörande jakträttsinnehavare eller dennes folk. I vissa fall
kan det dock vara motiverat med anmälningsplikt — om den s. 1c. 100-metersgränsen slopas — exempelvis för större varmblodiga djur och för ett
av annan art skadskjutet vilt som faller eller söker skydd i närheten av den
jagandes jaktområde och det icke är förenat med oskälig tidsutdräkt eller
annan olägenhet att anmäla förhållandet. Vi får därför föreslå att ordet
”villebråd” i 2 mom. måtte bytas ut mot uttrycket ”älg, hjort, rådjur, björn,
Jo och räv”; samt att detalj föreskrifter rörande viss anmälningsskyldighet
för andra jaktbara viltarter måtte införas om 100-metersgränsen slopas.

Utskottet

Som den tidigare redogörelsen utvisar är den i motionen väckta frågan
icke ny. Redan under förarbetena till 1912 års jaktlagstiftning diskuterades,
huruvida icke rätten att å annans mark sätta sig i besittning av jaktbyte
borde helt borttagas. Anledningen till att detta icke skedde angavs i motiven
till det förslag som lades till grund för 1912 års jaktlag vara hänsyn till
hävdvunna föreställningar. Vad som därefter främst åberopats mot ett fullständigt
slopande av förföljelserätten har varit, att jakten därigenom skulle
bli mindre human, i det att skadskjutna djur i betydligt större utsträckning
än nu är fallet skulle lämnas åt sitt öde.

1949 års jaktutredning har, såsom framgår av vad utskottet tidigare upptagit,
i utlåtande år 1954 över en hemställan av Svenska jägareförbundet om
upphävande av 16 § 1 mom. jaktlagen, biträtt förbundets framställning.
Särskilt avseende fäste utredningen vid att nitton av landets tjugufyra länsjaktvårdsföreningar
tillstyrkte en sådan reform. Av de återstående föreningarna
uttalade två att frågan saknade aktualitet i de län de företrädde, medan
en, Jönköpings läns jaktvårdsförening, förordade ett slopande av förföljelserätten
beträffande småvilt men icke såvitt gällde älg, hjort och rådjur.

11

Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 år 1960

Endast Norrbottens läns jaktvårdsförening och Skånska jägarsällskapet
avstyrkte förslaget. Jaktvårdsföreningarna i Norrbottens och Jönköpings
län har nu, som synes av redogörelsen för de yttranden som inkommit till
utskottet, ändrat uppfattning och tillstyrkt motionen.

Motionärens förslag innebär förutom fullständigt slopande av förföljelserätten
genom upphävande av 16 § 1 mom. jaktlagen också den ändringen i
fråga om den i 2 mom. samma lagrum stadgade underrättelseplikten, att
denna utsträckes att avse allt villebråd.

För förföljelserättens slopande talar enligt utskottets mening vissa skäl
såsom t. ex. önskvärdheten av att det s. k. rågångsskyttet och de därmed
förenade olycksriskerna upphör. Måhända skulle i detta avseende ett bifall
till motionärens förslag kunna innebära ett steg i rätt riktning. Det måste
också anses ägnat att främja respekten för jaktområdesgränserna, om det
i 16 § 1 mom. jaktlagen stadgade undantaget från huvudregeln, att jakträtt
är begränsad till eget jaktområde, bortfaller.

Utskottet delar emellertid de betänkligheter som från humanitär viltvårdssynpunkt
framförts mot den föreslagna lagändringen. Bedömningen
av den verkan ändringen skulle medföra i detta avseende är intimt förbunden
med frågan om vilken rätt respektive skyldighet som eljest kan
föreligga för en jagande att å annans mark uppspåra och döda sårat villebråd.
1 § jaktstadgan har, som framgår av det tidigare, härutinnan tolkats
på olika sätt (se härom särskilt vad som anförts i remissyttrandet från hovrätten
för Nedre Norrland). Av betydelse i denna del är också den andra
genom motionen aktualiserade frågan, nämligen huru den nu i 16 § 2 mom.
jaktlagen stadgade underrättelseplikten skall utformas, därest förföljelserätten
slopas.

Sistnämnda båda frågor synes böra bli föremål för ytterligare utredning
och övervägande innan slutlig ställning tages till frågan om upphävande av
förföljelserätten. Utskottet — som anmärker, att en lagändring i enlighet
med den föreslagna föranleder vissa redaktionella jämkningar av 31 §
1 mom. fjärde stycket och 33 § första stycket jaktlagen ävensom av 1 §
andra stycket jaktstadgan — anser därför, att motionen bör överlämnas till
1949 års jaktutredning.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motion, I: 42, icke måtte föranleda annan
riksdagens åtgärd än att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställer, att motionen jämte detta utlåtande överlämnas
till 1949 års jaktutredning.

Stockholm den 22 mars 1960.

På tredje lagutskottets vägnar:
HUGO OSVALD

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 år 1960

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Osvald, Lindahl, Göran Karlsson, Ebbe
Ohlsson, Herbert Larsson, Ernst Olsson och Gunnar Pettersson;

från andra kammaren: herrar Levin, von Seth*, Åhman, fru Torbrink,
herrar Persson i Tandö*, Grebäck och Turesson.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

TIDEN-BARNÄNGEN TRYCKERIER AB. STOCKHOLM 1960 917