Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1960
1
Nr <»
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse av A och 21 §§ lagen
den 1 december 1950 (nr 596) om rätt till fiske.
Genom en den 5 februari 1960 dagtecknad proposition nr 39, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 4 och 21 §§ lagen den 1 december 1950
(nr 596) om rätt till fiske
Härigenom förordnas, att 4 och 21 §§ lagen den 1 december 1950 om rätt
till fiske skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse)
4 §.
Den som ej år svensk medborgare
må bedriva fiske i allmänt vatten endast
efter tillstånd av Konungen. Är
han innehavare av enskild fiskerätt,
skall han dock i fråga om rätt att
från det enskilda vattnet sträcka fast
redskap vidare ut i allmänt vatten
vara likställd med svensk medborgare.
(Föreslagen lydelse)
4 §.
Utlänning, som sedan minst två år
är stadigvarande bosatt här i riket,
är likställd med svensk medborgare
med avseende å fiske i allmänt vatten.
I övrigt må den som ej är svensk
medborgare bedriva fiske i allmänt
vatten endast i den mån Konungen
eller myndighet som Konungen bestämmer
så medgiver. Är han innehavare
av enskild fiskerätt, skall han
dock i fråga om rätt att från det enskilda
vattnet sträcka fast redskap
vidare ut i allmänt vatten vara likställd
med svensk medborgare.
21 §.
Konungen äger bestämma att fiske
enligt föreskrifterna i 6—20 §§
21 §.
Utlänning, som sedan minst två år
är stadigvarande bosatt här i riket,
1 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 9 samt. 3 avd. Nr G
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1960
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
må bedrivas även av den som ej är är likställd med svensk medborgare
svensk medborgare. med avseende å fiske enligt före
skrifterna
i 6—20 §§.
I övrigt må den som ej är svensk
medborgare bedriva fiske enligt
nämnda föreskrifter endast i den
mån Konungen eller myndighet som
Konungen bestämmer så medgiver.
Denna lag träder i kraft den 1 juli
1960.
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås, att utlänning, som sedan minst två år stadigvarande
är bosatt här i riket, skall vara likställd med svensk medborgare i
fråga om rätt att fiska på allmänt eller eljest fritt vatten. Därjämte förordas
lagändring av innebörd, att Kungl. Maj:t skall äga delegera till myndighet
att i övriga fall pröva ansökningar av utlänningar om rätt att fiska.
I propositionen uttalas vidare, att Kungl. Maj :t har för avsikt att — i huvudsaklig
överensstämmelse med vad som förordats av Nordiska rådet i rekommendation
den 12 november 1958 — utfärda bestämmelser av innebörd,
att medborgare i Danmark, Finland, Island och Norge blir likställda med
svenska medborgare i fråga om rätt att med spö, pilk och liknande redskap
utöva fritidsfiske vid havskust. Härvid avses dock att undantag skall göras
för Nedertorneå kommun i Norrbottens län.
Bestämmelserna skall träda i kraft den 1 juli 1960, då föreskrifter av liknande
innebörd väntas komma att vara genomförda jämväl i Danmark,
Finland och Norge.
Inledning
Nordiska rådet har den 12 november 1958 rekommenderat regeringarna
i Danmark, Finland, Norge och Sverige att genomföra likställighet mellan
egna medborgare och medborgare från annat nordiskt land beträffande
icke yrkesmässigt fiske i havet i överensstämmelse med vad som anföres
i rådets juridiska niomannakommittés utlåtande i SDÖrsmålet av den 3
februari 1958 med tillhörande lagförslag.
Lagförslagen samt motiven till rekommendationen framgår närmare av
Nordiska rådets tryck till Sak B 1/1958.
Vid möte i Oslo den 15 november 1958 enades representanter för regeringarna
om att Sverige skulle vara koordinerande land för detta spörsmål.
Över rekommendationen med därtill hörande handlingar har efter re -
Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 åt 1960
å
miss yttranden avgivits av kammarkollegiet, generaltullstyrelsen, fiskeristyrelsen,
chefen för försvarsstaben, hovrätten för Västra Sverige, länsstyrelserna
i Stockholms, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Malmöhus, Hallands, Göteborgs
och Bohus, Skaraborgs och Norrbottens län, Föreningen Norden, Sveriges
fiskares riksförbund, Svenska fiskevårdsförbundet, Fiskefrämjandet
och Svenska sportfiskareförbundet. Vid länsstyrelsernas remissvar har fogats
ett flertal yttranden från bl. a. hushållningssällskap, fiskeriintendenter
och fiskarorganisationer.
Den 29 oktober 1959 har i jordbruksdepartementet hållits ett sammanträde
på ämbetsmannanivå med representanter för de av frågan berörda departementen
i Danmark, Finland, Norge och Sverige. Före sammanträdet hade
till representanterna utsänts en av chefen för det svenska jordbruksdepartementets
rättsavdelning den 25 september 1959 upprättad promemoria, vari
intagits utkast till svenska författningar i anledning av Nordiska rådets rekommendation
nr 2/1958 och remissyttrandena däröver. Vid sammanträdet
enades man om att slutliga förslag till författningar snarast borde utarbetas
i de olika länderna. Varje lands förslag borde därefter tillställas de andra
ländernas representanter för yttrande.
Representanterna var vidare ense om att de nya bestämmelserna borde
träda i kraft den 1 juli 1960.
Nordiska rådets rekommendation har närmast föranletts av ett svenskt
regeringsförslag, vari Kungl. Maj :t berett Nordiska rådet tillfälle att avgiva
utlåtande i anledning av riksdagens skrivelse nr 176/1957. I denna skrivelse
har riksdagen givit tillkänna vad tredje lagutskottet anfört i sitt utlåtande
nr 13/1957 över motionerna I: 383 och II: 472 till 1957 års riksdag, i vilka
hemställts om sådan ändring i lagen om rätt till fiske, att nordiska medborgare
jämställdes med svenska med avseende å rätten att fritt bedriva fiske.
I utlåtandet gjorde utskottet bl. a. följande allmänna uttalande.
Utskottet finner det angeläget att betona vikten för de nordiska samarbetssträvandena
av att alla nordiska medborgare, så långt detta utan allvarligare
olägenheter kan ske, beredes största möjliga frihet vid vistelse i annat
nordiskt land. Den i motionerna upptagna frågan synes utskottet ur
denna synpunkt väl ägnad för snara åtgärder. När utskottet likväl stannat
för att icke tillstyrka motionärernas förslag utan i stället föreslår att problemet
särskilt skall utredas, har detta väsentligen berott på önskemålet att
få till stånd ett ömsesidigt handlande från alla de nordiska ländernas sida
samt på vissa praktiska svårigheter, som lämpligen först bör bli närmare
belysta. Om emellertid de nordiska regeringarna skulle finna former för
gemensamma anstalter i motionernas syfte, t. ex. genom konventioner, utan
att avvakta att hithörande frågor i sin helhet blivit utredda, anser utskottet
eu sådan utveckling vara att hälsa med tillfredsställelse.
Enär kravet på ömsesidighet ej enbart är ett svenskt intresse och ovanberörda
praktiska svårigheter torde ha sina motsvarigheter i det övriga Nordens
länder, vill utskottet för sin del föreslå, att den avsedda utredningen
ul föres genom försorg av något samnordiskt organ, exempelvis Nordiska
rådet, eller eljest under former som medger bästa möjliga samordning av
utredningsarbetet berörda länder emellan.
I t Dihang till riksdagens protokoll 1960. 9 samt. 3 avd. Nr (i
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr ti år 19ti0
Utskottet hemställde, att riksdagen i anledning av motionerna i skrivelse
Lill Kungl. Maj :t måtte som sin mening giva tillkänna vad utskottet anfört.
Det i Nordiska rådets rekommendation åberopade, av dess juridiska nioinannakommitté
upprättade svenska lagutkastet återfinnes å s. 32 i propositionen.
Gällande rätt
Innan de frågor som sammanhänger med rekommendationen behandlas,
torde det vara lämpligt att här lämna en kort orientering om i vad mån
fiske med rörliga redskap fritt får utövas av varje
svensk medborgare utan stöd av enskild fiskerätt.
Fisket i enskilt vatten är enligt huvudregeln i 5 § lagen den 1 december
1950 (nr 596) om rätt till fiske (fiskerättslagen) förbehållet jordägaren
eller den som på annan särskild grund (t. ex. avtal eller skattläggning) äger
fiskerätt. För avgränsningen mellan enskilt och allmänt vatten i havet finns
enligt lagen den 1 december 1950 om gräns mot allmänt vattenområde
(gränslagen) tre huvudregler. Beroende på vilken av dessa regler som är
tillämplig brukar man indela enskilt vatten i »strandvatten» (gränslagen
2 § 1.), »enklavvatten» (gränslagen 2 § 2.) och »kilometervatten» (gränslagen
3 och 4 §§).
Allt vatten i havet, som ej enligt nu angivna regler är enskilt, är allmänt
vatten. Allmänt vatten finns även i insjöarna Vänern, Vättern, Hjälmaren
och Storsjön (i Jämtland). Gränsdragningen sker även där i stort sett efter
de regler som gäller för havet.
I det allmänna vattnet äger varje svensk medborgare fiska med rörligt
redskap (1 § fiskerättslagen). Sådan rätt till »fritt fiske» gäller emellertid
i stor utsträckning även i enskilt vatten vid havskust (6—15 §§ fiskerättslagen).
Vid vissa kuststräckor omfattar det fria fisket i enskilt vatten blott
fiske med skötar, nät och liknande redskap för fångst av sill eller strömming.
Detta fiske torde man här kunna bortse från. Fiske med rörliga redskap
över huvud taget, alltså bl. a. spinnspö och pilk, får fritt ske på ostkusten
fr. o. in. gränsen mot Finland i norr t. o. in. Uppsala län i söder.
Fisket får dock ej avse lax. Vid Blekinge läns södra kust gäller att allt fiske
med rörligt redskap är fritt utom i strandvatten. Fiske med nät, tobisnot
och långrev får därjämte ske även i strandvattnet. På Skånes södra och
östra kuster är fisket fritt ända intill stranden. Detsamma gäller hela den
svenska västkusten, dock med undantag för ostronfiske inom 200 in från
stranden.
Fritt fiske på enskilt vatten får i viss utsträckning utövas även i de fyra
insjöar, där allmänt vatten finnes, samt i Mälaren. Bestämmelser härom
återfinnes i 16—20 §§ fiskerättslagen.
I fråga om utlännings fiskerätt gäller nu i Sverige att utlänning
ej får fiska på allmänt eller eljest fritt vatten utan tillstånd av Konungen.
Tredje lagutskottets utlåtande nr (i år 1960
5
Visst undantag har dock gjorts för den som är innehavare av enskild fiskerätt
(4 och 21 §§ fiskerättslagen). Tillstånd kan lämnas även till grupper
av personer, t. ex. medborgare i visst land eller medlemmar i viss förening.
Tillstånd kan avse allt fiske eller visst slags fiske.
I Danmark är utlänning, som är fast bosatt i landet sedan två år tillbaka,
jämställd med dansk medborgare i fråga om havsfiske. Fiskeriministeriet
kan dock meddela undantag.
I Finland äger endast finsk medborgare fiska i saltsjön på statens vatten
eller utanför byarå. I övrigt är utlänning i fråga om fiske jämställd med
annan invånare i by, vilken ej tillhör visst fiskelag. Detta tillämpas även
då utlänning är på tillfälligt besök. Fiskerätten avser endast husbehovs- och
rekreationsfiske.
I Norge får utlänning, som har sitt hemvist där, fiska på havsterritoriet.
I staten tillhöriga sötvatten kan »fjellstyret» med vederbörande departements
samtycke upplåta fiskerätt även till utlänning.
Frågan om fiskerätt för alla utlänningar som har hemvist i Sverige
Rekommendationen
Rekommendationen avser egentligen blott nordiska medborgares fiskerätt,
men däri hänvisas utan reservation till niomannakommitténs utlåtande. Detta
innehåller beträffande utlänningar i allmänhet följande förslag till lagändringar.
Norge. Förbudet för utlänning att fiska innanför den norska fiskerigränsen
i havet skall icke gälla »sportsfiske med liåndredskap» (alltså ej inskränkning
till nordiska medborgare och ej krav på hemvist).
Sverige. Utlänning, »som sedan minst två år har hemvist i riket» skall
vara likställd med svensk medborgare med avseende å fiske såväl i allmänt
vatten som i enskilt vatten, där fisket helt eller delvis är fritt för envar svensk
medborgare. Det föreslås att bestämmelse härom införes i lagen (4 och
21 §§). I fråga om tillståndsgivningen beträffande icke domicilierade utlänningar
(andra än nordiska medborgare) föreslås ingen ändring. Den skall
enligt lagutkastet alltså fortfarande ankomma på Konungen. I motiven till
detta anföres följande.
Skäl torde finnas att i detta sammanhang reglera frågan om de här i riket
bosatta utlänningarnas rätt till fiske. Lämpligen torde man i Sverige kunna
ansluta sig till den i övriga nordiska länder tillämpade grundsatsen, enligt
vilken med landets egna medborgare jämställes utlänningar som är bosatta
i landet. Det kan därvid vara rimligt att, i likhet med vad som är fallet i
Danmark, uppställa krav om två års bofasthet för uppnående av jämställdhet.
Då flertalet i Sverige bosatta personer, som icke har svenskt medborgarskap,
är medborgare i något av de nordiska grannländerna, kommer den
föreslagna lagändringen att framför allt avse personer från dessa länder.
Om den genomföres, skulle hl. a. en medborgare från annat nordiskt land
än Sverige efter två års vistelse i vårt land kunna bliva yrkesfiskare i Sve
-
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1960
Remissyttrandena
Förslaget i denna del tillstyrkes uttryckligen av hovrutten för Västra Sverige,
fiskeriintendenten i Västerhavets distrikt, Fiskefrämjandet samt länsstyrelserna
i Kalmar, Gotlands, Blekinge, Skaraborgs, Göteborgs och Bohus
samt Norrbottens län.
Fiskeristgrélsen tar inte direkt ställning till förslaget men anser, att erforderliga
medgivanden bör göras genom bestämmelser, som utfärdas av
Kungl. Maj:t med stöd av 4 och 21 §§ fiskerättslagen.
Sveriges fiskares riksförbund har ingen erinran att göra, men anser att
lagändring inte är nödvändig. Det vore enligt förbundet enklast, att Kungl.
Maj :t gav generella dispenser i sådana fall, då så kunde vara lämpligt.
Chefen för försvarsstaben är tveksam, enär frågan faller utom det egentliga
internordiska samarbetet, men vill inte motsätta sig att förslaget genomföres.
Kammarkollegiet anser,, att ytterligare utredning erfordras i denna fråga
och att tills vidare endast icke yrkesmässigt fiske bör regleras.
Länsstgrelsen i Stockholms län ifrågasätter om fiskerätten skall gälla jämväl
fritt vatten i insjöarna och hyser betänkligheter mot att rätten skall avse
även yrkesmässigt fiske. Länsstyrelsen påpekar, att tredje lagutskottet
uttalade sig blott rörande vidgade möjligheter för medborgare i övriga nordiska
länder att här bedriva sportfiske.
Fiskeriintendenten i övre södra distriktet avstyrker i ett yttrande till länsstyrelsen
i Skaraborgs län detta förslag. Han befarar, att utlänningar inte
skall ha kännedom om de bestämmelser av skilda slag som gäller för fritt
fiske i de stora sjöarna. Man finge därför räkna med att talrika överträdelser
skulle komma att ske. Möjligen skulle frågan komma i ett annat läge
om fiskekort (fiskevårdsavgift) infördes.
Fiskerätt för medborgare i andra nordiska länder, vilka ej är
bosatta i Sverige
Allmänna synpunkter
Motionerna
I motionerna 1:383 och 11:472 till 1957 års riksdag föreslogs att åtgärder
skulle vidtagas för att medborgare i övriga nordiska länder skulle jämställas
med svenska medborgare i fråga om rätt till fiske i allmänt vatten
och sådant enskilt vatten, där fiskerätt tillkommer envar svensk medborgare.
Likställigheten skulle kunna genomföras antingen så att generella föreskrifter
utfärdades med stöd av dispensreglerna i 4 och 21 §§ fiskerättslagen
eller så att lagen ändrades därhän, att i nyssnämnda paragrafer infogades
bestämmelser om att nordiska medborgare skulle vara likställda med
svenska medborgare. Det senare alternativet syntes enligt motionärerna vara
att förorda.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 ur 1960 7
Motionerna utmynnade i en hemställan, att riksdagen hos Kungl. Maj :t
måtte anhålla om framläggande av förslag till riksdagen om sådan ändring
av fiskerättslagen, att nordiska medborgare jämställdes med svenska med
avseende å rätten att fritt bedriva fiske.
Tredje lagutskottet
Tredje lagutskottet erinrade i sitt utlåtande nr 13/1957 om att förevarande
fråga tidigare behandlats i Nordiska rådet vid andra sessionen år 1954 (rekommendation
nr 27), vid fjärde sessionen år 1956 (juridiska utskottets
utlåtande nr 6) samt vid femte sessionen år 1957 (sak D 22, förslag nr 13).
Efter redogörelse för de yttranden över motionerna, som utskottet inhämtat,
anförde utskottet följande.
Motionärernas hemställan går ut på att medborgare i de övriga nordiska
länderna skall jämställas med svenska med avseende å rätten att fritt bedriva
fiske i allmänt vatten och sådant enskilt vatten, där fiskerätt tillkommer
envar. Av motiveringen till motionerna förefaller det dock som om endast
sportfiske skulle åsyftas. Nordiska rådets rekommendation i augusti
1954, vartill motionerna hänvisar, innefattar heller icke annat än en hemställan
till de nordiska ländernas regeringar att undersöka möjligheterna för
nordiska medborgare att vid besök i annat nordiskt land få bedriva fritt fiske
av sådan icke yrkesmässig natur, som tillkommer vistelselandets medborgare.
Vad beträffar rätten till sportfiske (taget i samma bemärkelse som nöjesfiske
eller fritidsfiske) gäller i alla de nordiska länderna — med undantag
av Finland, där utlänningar i sådant avseende är likställda med landets
egna medborgare — att detta i vatten, där fiskerätten tillkommer envar,
icke utan särskilt tillstånd må bedrivas av utländsk medborgare, som icke
har stadigvarande bosättning i landet.
Däremot föreligger i princip icke i något av Nordens länder hinder för utlänning
att med tillstånd av fiskerättsinnehavaren fiska i enskilt vatten, i
den mån denne äger att ensam förfoga över fiskerätten. Denna rätt beröres
likväl icke av den genom motionerna väckta frågan.
Såsom i motionerna påtalats råder följaktligen det förhållandet, att medborgare
från annat nordiskt land, vilken befinner sig på tillfälligt besök i
Sverige som turist eller som gäst hos svenska vänner, principiellt är förbjuden
att bedriva sportfiske i vatten, där rätt till frifiske eljest föreligger,
även om det sker i sällskap med samtidigt fiskande svenskar. På motsvarande
sätt förhåller det sig för svenskar som tillfälligt vistas i Danmark och
Norge. Del har emellertid visat sig ogörligt att i praktiken upprätthålla så
stränga bestämmelser, varför ett faktiskt tillstånd uppkommit, där berörda
länders myndigheter i stor utsträckning ej reagerar mot sportfiske längs
havskusterna, som utövas med handredskap av medborgare från annat nordiskt
land.
Beträffande rätten till kustfiske för den som har stadigvarande hemvist
inom vislelselandet är de danska och norska reglerna mera liberala än de
svenska, i det att sådan person där är jämställd med landets egna medborgare.
1 Sverige saknar (. o. in. eu här mantalsskriven utlänning fiskerätt
varom nu är fråga.
Av remissvaren framgår att något starkare motstånd icke reses annat an
från militärt håll mot alt sportfiske med handredskap generellt tillätes även
för andra nordiska länders medborgare, under förutsättning att svenskar
tillerkännes samma rättigheter i det övriga Norden.
S Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1960
Vad gäller bär i riket mantalsskrivna nordiska medborgare, bär Sverige
i och för sig genast kunna vidtaga åtgärder, som bringar oss till ömsesidighet
med Norden i övrigt. Likaså bör något principiellt hinder ej anses
föreligga mot ett svenskt åtagande, som endast fastställer ett faktiskt rådande
förhållande, utan att motsvarande åtgärder från de andra länderna
först inväntas, åtminstone ont ett sådant initiativ kan antagas leda till snar
efterföljd.
Rekommendationen
Nordiska rådets juridiska niomannakommitté uttalar till en början, att
den bortsett från de isländska bestämmelserna, enär spörsmålet i fråga om
Island knappast har en sådan praktisk betydelse, att det skulle vara motiverat
att föreslå ändring i de bestämmelser, som där gäller. Kommittén uttalar
därefter följande (översatt från norska).
Kommittén har sig bekant att gällande bestämmelser icke överallt tillämpas
efter bokstaven, men det är å andra sidan klart, att reglerna icke sällan har
givit anledning till irritation hos personer på besök i ett annat nordiskt
land. Tillfredsställande förhållanden på området kan därför ernås endast
genom lagändringar i Danmark, Finland, Norge och Sverige.
Vid närmare behandling av spörsmålet har kommittén i övrigt begränsat
ämnet på sätt som anges i utlåtandet av rådets juridiska utskott under fjärde
sessionen, d. v. s. till icke yrkesmässigt fiske med handredskap längs kusterna.
När denna begränsning har förordats är orsaken härtill att rätten till fiske
i insjöar och floder (älvar, åar) i de olika länderna i allmänhet tillkommer
ägaren av ifrågavarande vatten (jordägaren) och av denne kan uthyras
till privatpersoner, oavsett om dessa är invånare i riket, eller, som icke
sällan är fallet, till organisationer för fritidsfiske.
Speciellt för Sveriges vidkommande bör rätten enligt kommitténs mening
avse fiske dels längs havskusten oavsett om vattnet är allmänt eller enskilt,
dels i allmänt vatten i de fyra stora insjöarna Vänern, Vättern, Hjälmaren
och Storsjön i Jämtland (vattnet är allmänt i dessa fyra sjöar utanför en
gräns .‘300 meter från landet).
På detta som på andra områden där likställighetsspörsmålel är aktuellt är
det självklart att andra nordiska länders medborgare icke bör ställas gynnsammare
än ifrågavarande lands egna medborgare. I den omfattning rätt till
fiske för dessa beror på att fiskekort eller annan licens löses bör andra nordiska
länders medborgare naturligtvis underkastas samma regler. På samma
sätt måste medborgare från annat nordiskt land givetvis noga följa de
regler som kan vara givna för behandlingen av eventuell fångst.
Kommittén uttalar sig rörande önskvärdheten av att likartade bestämmelser
gäller i de skilda nordiska länderna och anför härom följande (översatt
från norska).
Den svenska riksdagens tredje lagutskott betonar önskvärdheten av ömsesidighet
mellan länderna på detta område. Kommittén delar denna synpunkt
såtillvida som den ansluter sig till tanken att likställighet snarast
bör genomföras i alla de nordiska länderna. Emellertid gäller — såsom också
i annat sammanhang har framhållits under förhandlingarna i Nordiska
rådet— att ett strängt fasthållande av kravet på ömesidighet kan medföra
en eljest opåkallad försening av arbetet med likställighet av nordiska medborgare.
Det kan därför just i förhållandet mellan de nordiska länderna vara
rimligt att göra avkall på detta krav. Även om särskilda politiska eller tek
-
9
Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1960
niska svårigheter skulle visa sig i ett eller flera av länderna bör detta således
enligt kommitténs mening icke hindra att de nödvändiga lagändringarna
genomföres i de övriga. Vidare finner kommittén det riktigt att också isländska
medborgare "likställes med ifrågavarande lands egna medborgare
på detta område, även om danska, finska, norska och svenska medborgare
icke i Island kan påräkna likställighet på området.
I fråga om de betänkligheter, som anförts ur militär synpunkt, uttalar
kommittén följande (översatt från norska).
Icke heller de invändningar, som ur militära synpunkter har blivit framlagda,
kan kommittén tillmäta avgörande vikt. Faran för spionage ökas knappast
genom att besökande från andra nordiska länder får samma rätt som
ifrågavarande lands egna medborgare till att bedriva fritidsfiske. Kommittén
önskar dock understryka att det naturligtvis icke är meningen att utlänningar
med stöd av en lag som medger rätt till fritidsfiske skall ha tillträde
till militära skyddsområden i vilka de eljest icke äger rätt att uppehålla sig.
I anmärkningar till det svenska lagutkastet uttalas, att likställighetsfrågorna
i princip torde böra lösas i lag.
Remissyttrandena
Rekommendationen tillstyrkes i denna del av kammarkollegiet, generaltullstyrelsen,
hovrätten för Västra Sverige, länsstyrelserna i Stockholms, Kalmar,
Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Gotlands, Blekinge
och Norrbottens län, föreningen Norden, Svenska fiskevårdsförbundet,
Fiskefrämjandet och Svenska sportfiskareförbundet. I yttranden till länsstyrelser
tillstyrkes förslaget även av bl. a. fiskeriintendenterna i österhavets,
Västerhavets och Övre Norra distriktet samt av Norrbottens kustfiskaretörbund,
Gotlands fiskareförbund och Malmöhus läns havsfiskeförening. Några
av dessa remissinstanser har dock påyrkat mindre jämkningar i förslaget.
Till dessa jämkningsförslag återkommer jag i senare avsnitt. Några synpunkter
och yrkanden av mera allmän natur torde jag emellertid redan i detta
sammanhang få redovisa.
Hovrätten för Västra Sverige och länsstyrelsen i Gotlands län anser, att
likställigheten även bör gälla i fråga om det fria fisket i de stora
insjöarna.
Länsstyrelsen i Norrbottens län påyrkar i likhet med fiskeriintendenten i
Övre Norra distriktet och Norrbottens kustfiskareförbund, att undantag
skall göras för Nedertorneå kommun.
Chefen för försvarsstaben, fiskeristyrelsen, länsstyrelsen i Blekinge län
och Sveriges fiskares riksförbund uttalar tveksamhet inför förslaget men
motsätter sig inte att det genomföres. Chefen för försvarsstaben framhåller
särskilt vikten av alt bestämmelserna om militära skyddsområden
iakttages.
Fiskeristyrelsen ingår i sitt yttrande på en teknisk granskning av författningsförslagen
utan att ta ställning till om förslaget bör genomföras eller
inte. Styrelsen framhåller dock, att åtminstone hland vissa yrkesfiskare
10 Tredje lagutskottets utlåtande nr G år 1960
betänkligheter möter mot förslaget, och hänvisar därvid till ett av Svenska
västkustfiskarnas centralförbund till länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
län avgivet yttrande, vari förbundet avstyrker förslaget och anför följande.
På grund av det alltmer ökande fritidsfisket kan man tyvärr inte komma
ifrån det faktum att visst intrång emellanåt göres i inomskärsfiskarnas
yrke. Tyvärr har inte alla sportfiskare en riktig inställning till denna fritidssysselsättning,
utan alltför många exempel finns på sportfiskare som tar
i land större fångster än nödvändigt och försäljer dessa till låga priser eller
skänker bort dem. Härigenom förstöres emellanåt försälj ningsmöj ligheterna
för den grupp av yrkesfiskare som har de lägsta inkomsterna. Vidare
händer det alltför ofta att sportfiskare skadar utestående redskap för yrkesfiskarna.
Det finns grundad anledning befara att dessa svårigheter ytterligare kommer
att accentueras om de nordiska regeringarna i enlighet med förslaget
skulle genomföra likställighet mellan egna medborgare och medborgare från
de övriga nordiska länderna beträffande dylikt fiske. Centralförbundet vil!
därför avstyrka den framlagda rekommendationen.
Sveriges fiskares riksförbund önskar helst att likställigheten skall omfatta
även yrkesmässigt fiske. Förbundet förklarar emellertid, att det inte
anser sig böra avstyrka förslaget. Därvid förutsättes dock att samma bestämmelser
genomföres i de övriga nordiska länderna.
Ingen av de egentliga remissinstanserna motsätter sig förslaget. I yttranden
till dessa avst yrkes det emellertid — förutom av Svenska västkustfiskarnas
centralförbund — av Stockholms läns fiskareförbund och Vänerns
tiskareförbund. Stockholms läns fiskareförbund uttalar därvid, att förslaget
troligen skulle komma att medföra, att lönsamheten för det yrkesbetonade
fisket försämrades, i synnerhet inom Stockholms län med dess inbjudande
skärgård.
Avgränsningen mot yrkesmässigt fiske
Tredje lagutskottet
I tredje lagutskottets utlåtande framhålles, att gränsen mellan yrkesmässigt
bedrivet fiske och sportfiske, vilket uttryck utskottet som tidigare
nämnts använder i samma bemärkelse som nöjes- eller fritidsfiske, ingalunda
är klar. Utskottet anför härom vidare.
Den svenska fiskerättslagstiftningen lämnar ej någon begreppsmässigt definierad
skillnad mellan sportfiske och yrkesmässigt fiske utan bara mellan
fiske med fast och med rörligt redskap. Svårigheten att draga en gräns mellan
yrkesmässigt och annat fiske har även framhållits av ett par remissorgan.
Likaså har den norska regeringen uttalat, att den knappast kunde föreslå
en avvikelse särskilt beträffande sportfiske, eftersom detta är svårt att
skilja från yrkesmässigt fiske. Flera sportfiskeredskap kan med fördel nyttjas
även yrkesmässigt, medan åter andra är användbara praktiskt taget enbart
för sportfiske. Om sportfiske tillåtes blott med sistnämnda redskap,
blir givetvis utrymmet för detsamma ganska begränsat. Tillåtes däremot
sportfiske i vidare utsträckning, blir gränsdragningen lätt svävande och beroende
av sådana ofta svårbedömliga faktorer som fiskets omfattning,
fångstens användning etc. Därtill kommer att även ett typiskt sportfiske genom
att utövas av många eller på olämpligt sätt kan medföra skador för yr
-
1]
Tredje logutskottets utlåtande nr 6 år 1960
kesfiskarnas och husbehovsfiskarnas verksamhet. Särskilt i gränstrakterna
kan frihet för övriga nordiska medborgare till sportfiske, även om detta inskränkes
till vissa handredskap, tänkas medföra en så ökad omfattning av
dylikt fiske, att det kan bli till avsevärd skada för det ekonomiskt mindre
bärkraftiga småfisket nära kusten. I några remissyttranden har även framhållits,
att det vore skäl att överväga, om icke en viss kontroll lämpligen
skulle kunna utövas genom ett stadgande om skyldighet att lösa fiskekort.
Utan att frågan först blivit utredd ur bl. a. dessa synpunkter anser utskottet,
att Sverige icke nu bör ensidigt vidtaga lagstiftningsåtgärd eller lämna
generellt tillstånd, som medför rätt till sportfiske i svenska vatten för medborgare
från annat nordiskt land.
Utskottet väcker därefter frågan om man inte borde söka genomföra
lättnader även för det yrkesmässiga fisket och anför därom
följande.
Med hänsyn till de nyss berörda svårigheterna med gränsdragningen mellan
yrkesmässigt och icke yrkesmässigt fiske samt till önskvärdheten av
största möjliga likställighet nordiska medborgare emellan i deras näringsutövning
synes det vidare värt att pröva, om lättnader kunde genomföras även
för det yrkesmässiga fisket. Detta skulle eventuellt kunna ske genom konventioner
med övriga nordiska länder, över huvud taget erbjuder förefintliga
skilj aktigheter "i fiskerättshänseende mellan de nordiska länderna ävensom
de skillnader i de fiskerättsliga förhållandena, som föreligger i olika delar
av Sverige, särskilda olägenheter vid försök att genomföra en ömsesidighet,
som begränsas blott till sportfisket.
Rekommendationen
Nordiska rådets juridiska niomannakommitté anför i denna del följande
(översatt från norska).
Rådets rekommendation nr 27/1954 är uttryckligen begränsad till att angå
icke yrkesmässigt fiske. De problem, som uppstår med hänsyn till rätten
till yrkesmässigt fiske, kommer därför icke i betraktande (vissa problem på
detta område har för övrigt redan varit föremål för behandling i rådet; jfr
rådets rekommendation nr 1/1954 angående rättslig likställighet för nordiska
medborgare i fråga om yrkesfiske).
Kommittén är medveten om att det lagtekniskt kan vålla vissa problem
att avgränsa det icke yrkesmässiga fisket från yrkesfisket. Det kan vara fråga
om olika terminologiska lösningar, således utom icke yrkesmässigt fiske
fritidsfiske, sportfiske (lystfiskeri, sportsfiskcri). Avgörande är härvid allenast
alt den valda terminologin klarast möjligt uttrycker att det blott är fråga
om fiske såsom fritidssysselsättning utan ekonomisk betydelse och i synnerhet
utan att fångsten avhändes mot betalning. Att detta är fallet hör preciseras
i lagförslagens motiv.
I begränsningen till fritidsfiske (»lystfiskeri») ligger i och för sig redan,
att blott sådana redskap som sedvanligen användes av fritidsfiskare, särskilt
kast- och metspön samt pilk och motsvarande redskap, är tillåtna. För att
undgå tvivel bör man dock enligt kommitténs mening i lagtexten uttryckligen
fastslå detta, vilket t. ex. kan ske genom att det bestämmes att rätten
blott avser fiske med handredskap.
Kommittén har sig bekant att till och med eu så begränsad rätt för andi a
nordiska medborgare till fiske kan möta motstånd från yrkesfiskares sida.
Det synes emellertid helt klart all det icke med fog kan resas någon invänd
-
12
Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1960
ning mot att genomföra likställighet på detta område. Det är i själva verket
blott fråga om att avskaffa ett fullkomligt onödigt irritationsmoment för
personer som uppehåller sig i ett annat nordiskt land och önskar att där
odla sina fritidsintressen på samma sätt som i hemlandet, och det måste
bestridas att härav följer konsekvenser som på något sätt kan skada de professionella
fiskarna i deras yrke. Erinras må härvid att det blott är fråga
om att tillerkänna besökande från andra nordiska länder en rätt som landets
egna medborgare redan har. Den ökning av fritidsfiskarnas antal som
detta förorsakar torde vara relativt obetydlig och utan ekonomisk betydelse
för yrkesfisket.
Nordiska rådets rekommendation avser endast icke yrkesmässigt fiske. I
niomannakommitténs lagförslag har använts olika uttryck för avgränsningen
mot yrkesmässigt fiske.
1 den svenska lagtexten föreslår kommittén, att begränsningen sker genom
orden »med handredskap bedriva fritidsfiske i havet». I motiven anföres,
att det hade legat nära till hands att införa begreppet icke yrkesmässigt
fiske. Svårigheterna att avgränsa detta hade emellertid nyligen berörts
i annat sammanhang (se proposition nr 151/1957 och tredje lagutskottets
utlåtande nr 21/1957, s. 17). Med hänsyn härtill hade i stället uttrycket fritidsfiske
valts. Utmärkande för detta var att fisket gav blott obetydliga
fångster, vilka icke försåldes och icke borde försäljas.
Vad angick begreppet handredskap anför kommittén, att icke heller detta
torde behöva föranleda större vanskligheter vid tillämpningen. Till denna
grupp, var att hänföra två av fritidsfiskares vanligaste redskap, nämligen
dels spö, dels pilk in. fl. liknande redskap. Även här kunde gränsfall tänkas
förekomma, vilka dock knappast behövde föranleda större svårigheter. Något
avgörande skäl mot att införa begreppet syntes icke föreligga.
Remissyttrandena
Flera remissinstanser uttalar, att uttrycket fritidsfiske kan ge anledning
till olika tolkningar. Kammarkollegiet ifrågasätter sålunda om inte
detta uttryck med hänsyn till utvecklingen mot en allt mer ökad fritid blir
för vitt och kan komma att inrymma även fiske, som har karaktär av binäring.
Det syntes därför — trots niomannakommitténs betänkligheter —
böra övervägas, om man inte hellre i anslutning till rekommendationens
ordalydelse borde använda uttrycket »icke yrkesmässigt fiske».
Fiskeristyrelsen erinrar om att någon klar definition på »fritidsfiske»
inte torde finnas. Detta uttryck borde därför inte införas i lagen men kunde
dock användas i en administrativ bestämmelse.
Hovrätten för Västra Sverige framhåller i likhet med fiskeristyrelsen, att
uttrycken fritidsfiske och handredskap är för oklara att införas i lagen samt
att avgränsningen därför bör ske i en administrativ författning.
Länsstyrelsen i Kalmar län och Svenska sportfiskareförbundet anser, att
eu klarare definition av det slags fiske, som avses i rekommendationen,
bör ges — enligt länsstyrelsen redan i lagtexten.
13
Tredje lagutskottets utlåtande nr ti år 1960
Den i rekommendationen uttalade meningen att erhållen fångst inte
skall få säljas understrykes av fiskeristyrclsen, länsstyrelsen i Kalmar
lån och Malmöhus läns havsfiskeförening.
Sveriges fiskares riksförbund har tillstyrkt förslaget under uttrycklig
förutsättning, att fångst inte skall få placeras på marknaden vare sig genom
direkt saluförande eller på annat sätt.
Svenska sportfiskareförbundet uttalar, att uttrycket fritidsfiske måste anses
innebära att fisket skall avkasta relativt obetydliga fångster och att dessa
inte skall försäljas. Förbundet framhåller vidare, att ur yrkesfiskarnas synpunkt
skillnaden mellan att sälja och bortskänka fisk inte torde vara så stor
eftersom i båda fallen marknaden påverkas i ogynnsam riktning.
Som tidigare nämnts framhåller fiskeristyrelsen och hovrätten för Västra
Sverige att innebörden av uttrycket handredskap bör närmare angivas.
Fiskeristyrelsen framhåller särskilt, att detta är nödvändigt med
hänsyn till straffbestämmelserna. För att bestämmelserna skall bli klara
och enkla förordar styrelsen att endast fiske med spö och pilk skall tilllåtas.
Kammarkollegiet anser det vara tillräckligt, att begreppet liandredskap
klarlägges i motiven. Norrbottens kustfiskareförbund och Svenska
sportfiskareförbundet uttalar, att handredskap torde omfatta bl. a. sådana
redskap som utter. Sistnämnda förbund hemställer att, om blott sportfiske
med spö och lina åsyftas, detta klart angives. Länsstyrelsen i Hallands län
anser, att endast fiske med de egentliga sportfiskeredskapen spinn- eller kastspö,
flugspö och lättspinn bör tillåtas.
Chefen för jordbruksdepartementet
Allmänna synpunkter
Varje svensk medborgare äger fiska med rörligt redskap i allmänt vatten
och i stor utsträckning även i enskilt vatten.--• -— En utlänning måste
emellertid för att få fiska i frivatten söka tillstånd hos Kungl. Maj :t. Detta
gäller även om han under en turistresa tillfälligt vill utöva fritidsfiske t. ex.
med kastspö eller pilk vid havskust.
Såsom jag redan nämnt är reglerna om utlännings fiskerätt i vissa avseenden
liberalare i våra nordiska grannländer. Detta gäller särskilt beträffande
utlänningar som är bosatta där.
Frågan om att ändra lagstiftningen i de nordiska länderna så att större
jämställdhet vinnes i fråga om fiskerätten har länge varit under diskussion.
Spörsmålet behandlades av Nordiska rådet år 1954 och har därefter
förekommit på rådets dagordning även åren 1956 och 1957. Sedan frågan
efter motioner upptagits av 1957 års riksdag och föranlett skrivelse till
Kungl. Maj:t, har Kungl. Maj :t berett Nordiska rådet tillfälle att avgiva yttrande
i anledning av skrivelsen. Nordiska rådet har i anledning härav den
12 november 1958 rekommenderat regeringarna i Danmark, Finland, Norge
och Sverige att genomföra likställighet mellan egna medborgare och med
-
14
Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1960
borgare från annat nordiskt land beträffande icke yrkesmässigt fiske i havet
i överensstämmelse med vad som anförts i rådets juridiska niomannakommittés
utlåtande i spörsmålet den 3 februari 1958 med tillhörande lagutkast.
I dessa lagutkast har, såvitt gäller Norge och Sverige, även förordats
vissa ökade möjligheter för utlänningar över huvud taget att fiska utan att
särskilt tillstånd erfordras. Rörande den närmare innebörden av riksdagens
hemställan och Nordiska rådets rekommendation hänvisar jag till vad jag
tidigare anfört.
En allmän strävan har under senare år varit att i skilda avseenden jämställa
nordiska medborgare med medborgare i det egna landet och att även
i övrigt i vidgad utsträckning likställa utlänningar med egna medborgare.
Enighet torde nu inom Norden råda om att även på fiskets område en liberalisering
av gällande regler om utlännings rätt snarast bör ske såvitt gäller
icke yrkesmässigt fiske. Nuvarande krav på tillstånd har, när det gäller
fritidsfisket, inte kunnat upprätthållas och har stundom vållat irritation.
Tidigare har ur militär synpunkt starka invändningar rests mot en lindring
i kravet på att utlänningar blott efter särskilt tillstånd skall få fiska på frivattnen
i havet. Skälet härtill har främst varit den möjlighet att företaga
lödning som erbjudit sig i samband med fiske med pilk och liknande redskap.
Chefen för försvarsstaben har emellertid, efter hörande av chefen för
marinen, i sitt remissyttrande uttalat, att nyssnämnda form av illegal verksamhet
med hänsyn till den tekniska utvecklingen numera har mindre betydelse
och att han därför inte motsätter sig att rekommendationen genomföres.
Han framhåller dock vikten av att likställigheten inte får gälla inom
militära skyddsområden. Då militära skäl sålunda inte torde hindra att åtgärder
i huvudsak enligt Nordiska rådets rekommendation genomföres, anser
jag att sådana nu bör vidtagas. Efter vad som framkommit vid överläggningen
med representanter för berörda departement i Danmark, Finland
och Norge torde denna åsikt delas av regeringarna i dessa länder. Det finns
stor sannolikhet för att lagstiftningsåtgärder i enlighet med rekommendationen
kommer att vara genomförda i grannländerna den 1 juli 1960.
Vid redogörelse för huvuddragen i de åtgärder jag föreslår torde jag först
få behandla frågan om de ändringar som synes lämpliga i fråga om den
fiskerätt, som bör tillkomma alla utlänningar.
I niomannakommitténs lagutkast föreslås, alt utlänning, som sedan minst
två år har hemvist i riket, skall vara helt likställd med svensk medborgare i
avseende å fiske, alltså även yrkesmässigt fiske. I fråga om havsfisket motsvarar
detta förslag helt vad som gäller i Danmark. Likställigheten gäller
i Norge alla som har hemvist där utan krav på att bosättningen skall ha
varat viss tid, och skall enligt kommittéförslaget utvidgas såtillvida att rätt
till sportfiske med handredskap i havet skall föreligga för alla utlänningar,
alltså även för sådana som inte har hemvist i landet. Det rekommenderade
svenska lagutkastet innebär att utlänning, som har hemvist här sedan två
ar, skall ha rätt att fiska även på frivattnet i insjöarna Vänern, Vättern,
Mälaren, Hjälmaren och Storsjön (i Jämtland).
Niomannakommitténs förslag i denna del har tillstyrkts av det stora fler -
15
Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1960
talet remissinstanser. Kammarkollegiet och länsstyrelsen i Stockholms län
har emellertid uttalat betänkligheter mot att likställigheten skall gälla även
yrkesmässigt fiske. Det stora flertalet av de utlänningar, som kommer att
beröras av förslaget, torde emellertid, såsom kommittén uttalat, vara medborgare
i något av de nordiska grannländerna. I Danmark och Norge gäller
beträffande domicilierade utlänningars rätt ingen inskränkning till icke yrkesmässigt
fiske. Vid dessa förhållanden anser jag inte motiverat att föi
Sveriges del göra sådan inskränkning. Nyssnämnda länsstyrelse ifrågasätter
även om utlänningarnas fiskerätt skall gälla även i frivattnen i de stora
sjöarna. Detta spörsmål uppkommer inte i de övriga nordiska länderna.
Enligt min mening finns inte tillräckliga skäl att i denna del frångå niomannakommitténs
förslag. Fullständig likställighet mellan svenska medborgare
och bär domicilierade utlänningar i fråga om rätt till fiske bör därför
genomföras.
Jag övergår härefter till att behandla det spörsmål, som rekommendationen
närmast avser, eller rätt för medborgare i andra nordiska länder att,
oberoende av om de äga hemvist här i riket, bedriva icke grkesmässigt fiske.
Niomannakommitténs svenska lagutkast innebär i denna del, att medborgare
i Danmark, Finland, Island och Norge skall bli likställda med svenska
medborgare i fråga om fritidsfiske med handredskap i havet. För Danmark,
Finland och Norge föreslås bestämmelser av i stort sett samma innebörd.
I enlighet med niomannakommitténs lagutkast bör fisket i princip få utövas
i allmänt vatten i havet och — i samma utsträckning som det är tillåtet
för envar svensk medborgare -— jämväl i enskilt vatten i havet. I några
remissyttranden har emellertid påyrkats, att undantag skall göras för Nedertorneå
kommun i Norrbottens län. För sikärgården utanför Torne älvs
mynning gäller vissa särskilda bestämmelser angående gränsdragningen
mellan allmänt och enskilt vattenområde (4 § gränslagen). Vidare gäller
enligt en konvention med Finland och kungörelsen 1928: 6 särskilda bestämmelser
för fiskets bedrivande i bl. a. allt vatten i skärgården utanför
Torne älvs mynning inom svenska och finska Nedcrtorneå socknar. Arbete
med översyn av nämnda konvention pågår. I Norrbottens län är fisket med
rörligt redskap liksom på övriga kuststräckor helt fritt i allmänt vatten. I
ensikilt vatten i havet är sådant fiske likaledes fritt, dock med den inskränkningen
att fisket inte får avse lax. De remissinstanser, som företräder Norrbottens
län, har gjort gällande, att en frigivning av fisket på rekommenderat
sätt i Nedertorneå skärgård skulle medföra avsevärt ökade olägenheter
för yrkesfiskarna samt nödvändiggöra en skärpt övervakning, som
kunde framkalla irritation. Det är givet att liknande synpunkter kan anläggas
även för andra kuststräckor. Emellertid gäller redan nu särskilda
regler för fiskevattnen i Nedertorneå skärgård och förhållandena där synes,
såsom nyssnämnda remissinstanser påpekat, vara så speciella alt ett
undantag framstår som befogat. De finska representanterna vid de nordiska
överläggningarna bar förklarat, att de inte hade något att erinra mot
att sådant undantag göres.
16
Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 åi 1960
Enligt förslaget skall alla utlänningar, som bott här minst två år, få fiska
även i frivattnet i de stora sjöarna. Såsom bl. a. hovrätten för Västra Sverige
påpekat ligger det då nära till hands att medgiva nordiska medborgare
på mera tillfälligt besök samma rätt. Eu sådan utsträckning kan emellertid
tidvis medföra en avsevärd ökning av antalet fiskande i dessa sjöar,
där fiskbeståndet inte på samma sätt som i havet kan återställas utan särskilda
åtgärder. Nordiska medborgare på tillfälligt besök vid sjöarna torde
vidare relativt lätt kunna utverka medgivande av fiskerättsägare att där
fiska på enskilt vatten. Härtill kommer att den föreslagna rätten i de övriga
nordiska länderna blott avser fiske i havet. Det synes därför ej finnas
anledning att nu gå längre än som föreslagits i niomannakommitténs lagutkast.
Vid överläggningarna har man varit enig om att spörsmålet om en utökning
av likställigheten till att avse jämväl yrkesmässigt fiske i detta sammanhang
inte bör upptagas till behandling. För denna åsikt, vilken jag
delar, talar främst att rekommendationen endast avser icke yrkesmässigt
fiske.
Niomannakommittén har framhållit, att likställigheten endast bör avse
fiske såsom fritidssysselsättning utan ekonomisk betydelse och »i synnerhet
utan att fångsten avhändes mot betalning». Även från yrkesfiskarnas
sida har såväl i Sverige som i Danmark och Norge bestämt påynkats, att
fångsten inte skall få försäljas. I Finland avses begränsningen mot det
yrkesmässiga fisket skola ske genom uttrycket »husbehovs- och rekreationsliske».
Enligt vad som upplysts vid de tidigare nämnda överläggningarna
anses detta uttryck i Finland innebära att fångst inte får säljas. Då det är
tveksamt huruvida i uttrycket fritidsfiske ligger ett kategoriskt förbud mot
att fångst säljes, är det givetvis av stor vikt att bestämmelserna utformas
så att man iklart kan avgöra om en överträdelse skett. Med hänsyn härtill
och för att vinna överensstämmelse med de bestämmelser, som enligt uttalanden
vid de nordiska överläggningarna kommer att föreslås i Danmark
och Norge, synes det vara lämpligt, att i författningsbestämmelse direkt angives
att fångst inte får försäljas.
Niomannakommitténs förslag innebär vidare den inskränkningen, att fisket
endast skall få ske med handredskap. Av motiven framgår, att man
därvid endast avsett spö, pilk och liknande redskap. Såsom några remissinstanser
påpekat finns inte någon vedertagen definition av uttrycket handredskap.
Detta omfattar enligt vanligt språkbruk säkerligen — förutom
nyssnämnda redskap — bland annat handmanövrerade nätredskap. Enligt
Nordiska rådets rekommendation torde emellertid här avsett fiske få utövas
endast med vissa redskap, som är försedda med krok. Detta synes uttryckligen
böra angivas i författningstexten, lämpligen på sätt som, enligt
vad jag nyss anfört, angivits i niomannakommitténs motiv.
Även om de nu angivna lindringarna i fråga om fiskerätten för utlänningar
genomföres, kommer, som jag tidigare nämnt, att kvarstå en hel
Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1960 17
del fall då utlänningar inte får fiska utan särskilt tillstånd. I många av
dessa framstår det som ett alltför tidsödande och omständligt förfarande
att tillståndsärendet skall prövas av Kungl. Maj :t, särskilt som de militära
synpunkter, vilka i sådant ärende bör beaktas, numera har minskat i betydelse.
Vill man effektivt upprätthålla kravet på att utlänningar på kortare besök
i Sverige skall utverka tillstånd för att fiska här, torde det vara nödvändigt
att finna en smidigare form för tillståndsgivningen än den nu gällande.
I enlighet med riksdagens rekommendation i anledning av 1957 års
riksdagsrevisorers berättelse samt kammarkollegiets förslag (propositionen
s. 21 f.) synes därför sådan lagändring böra genomföras att Kungl. Maj:l
kan delegera tillståndsgivningen till myndighet. Delegationen synes emellertid
tills vidare blott böra avse tillstånd till fritidsfiske. I viss överensstämmelse
med vad som gäller beträffande tillstånd för svensk medborgare alt
med fast redskap fiska i allmänt vatten torde delegationen böra ske till
fiskeristyrelsen, då det gäller generella tillstånd, samt jämväl till länsstyrelsen,
då det gäller rätt för viss person att fiska inom visst län. Avser tillståndet
endast fritidsfiske med handredskap under en kortare tid, förslagsvis
14 dagar, synes tillstånd böra kunna lämnas även av polismyndigheten i
orten. En sådan möjlighet torde vara av stort värde för en utlänning under
semesterresa eller som provisorium i avbidan på att frågan om tillstånd avseende
en längre tid skall hinna prövas av fiskeristyrelsen eller länsstyrelsen.
Vad angår frågan om den författningsform, i vilken de föreslagna bestämmelserna
bör utfärdas, har niomannakommittén av principiella skäl
föreslagit, att såväl stadgandena om de domicilierade utlänningarnas rätt
som de speciella likställighetsreglerna för medborgare i andra nordiska länder
skall införas direkt i lagtexten. I remissyttrandena över rekommendationen
har i allmänhet denna fråga ej diskuterats. För egen del ansluter jag
mig till den av hovrätten för Västra Sverige uttryckta åsikten, att den för
domicilierade utlänningar föreslagna generella rätten till fiske bör inskrivas
direkt i lagtexten. I fråga om likställighetsreglerna för nordiska medborgare
synes däremot, såsom näxnnda hovrätt och fiskeristyrelsen anfört,
starka skäl tala för att de införes i en kungörelse, som Kungl. Maj:t utfärdar
med stöd av bemyndiganden i 4 och 21 §§ fiskerättslagen. Såsom
nämnda myndigheter framhållit bär sådana begrepp som fritidsfiske och
handredskap inte utan tvingande skäl införas i fiskerättslagen. Mot eu
sådan åtgärd talar även önskemålet att bestämmelserna smidigt skall kunna
anpassas efter vunna erfarenheter och utvecklingen av det nordiska samarbetet.
Sveriges fiskares riksförbund har framhållit, att man bör sträva
efter full jämställdhet för nordiska medborgare i fråga om fiske i nordiska
vatten. En lagändring, som inskränker jämställdheten till fritidsfiske med
nandredskap i havet, kan försvåra en utvidgning av de nordiska medborgarnas
fiskerätt till att avse fritidsfiske även i de stora sjöarna eller yrkes
-
18
Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1960
fiske. Det kan vidare erfarenhetsmässigt visa sig lämpligt att ändra omfattningen
av de redskap som skall få användas eller att karakterisera arten av
fisket med något annat ord än fritidsfiske. Jag förordar därför, att i lagen
blott införes bestämmelser om de domicilierade utlänningarnas fiskerätt
samt om bemyndigande för Kungl. Maj :t att delegera tillståndsprövningen
till myndighet, som Kungl. Maj :t bestämmer.
I enlighet med det anförda har inom departementet upprättats förslag till
lag angående ändrad lydelse av 4 och 21 §§ lagen den 1 december 1950 (nr
596) om rätt till fiske (propositionen s. 33).
Därest lagförslaget antages, torde det få ankomma på Kungl. Maj :t att i
kungörelse meddela bestämmelser om de förutsättningar, under vilka medborgare
i andra nordiska länder utan särskilt tillstånd skall få fiska här i
riket på allmänt eller eljest fritt vatten, samt om delegation av den tillståndsprövning,
som även efter lagförslagets genomförande i vissa fall kommer
att erfordras. Ett utkast till sådan kungörelse har utarbetats inom departementet
(propositionen s. 34 f.). Med hänsyn särskilt till vad Nordiska
rådet uttalat rörande den lämpliga författningsformen torde det vara av
värde för riksdagen att erhålla upplysning om hur en sådan kungörelse —
med utgångspunkt från utredningen i detta ärende — enligt min mening
kan utformas.
Utskottet
En grundläggande skillnad består i svensk fiskerätt mellan enskilt fiske
och fritt fiske. En utlänning som äger eller arrenderar ett enskilt fiske är,
när det gäller möjligheten att utnyttja fisket, jämställd med en svensk ägare
eller arrendator. När det däremot gäller det fria fisket, d. v. s. rätten för
envar att fiska på allmänt vatten och på enskilt vatten i de fall detta får ske
utan hinder av enskild fiskerätt, är denna rätt förbehållen svenska medborgare.
Endast efter tillstånd av Kungl. Maj :t får utlänning utöva frifiske. Det
genom propositionen framlagda lagförslaget avser att i fråga om rätten till
frifiske införa likställighet mellan svenska medborgare och utländska medborgare
som är stadigvarande bosatta i Sverige. Utskottet finner förslaget
välgrundat och tillstyrker detsamma.
Oaktat lagförslaget gäller utlänningar över huvud taget, är det emellertid
uppenbart att förslaget kommer att få sin huvudsakligaste betydelse för medborgare
i våra nordiska grannländer. Förslagets räckvidd är emellertid i
andra avseenden begränsad och omfattar icke fiske som bedrives av sådana
utlänningar som tillfälligt uppehåller sig här. Departementschefen uttalar
emellertid att han ämnar föreslå att i administrativ ordning med stöd av
4 och 21 §§ fiskerättslagen utfärdas kungörelse, som medger medborgare i
de övriga nordiska länderna rätt att bedriva och utöva frifiske under förutsättning
att detta bedrives såsom fritidsfiske och endast med handred
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1960
19
skap. Eu dylik påbyggnad av den reform som innefattas i propositionens
lagförslag står i överensstämmelse med vad Nordiska rådet föreslagit och
utskottet uttalat i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 13/1957. Det
skall icke bestridas att den här bebådade reformen kan komma att medföra
olägenheter för yrkesfisket i en del fall. Sådana olägenheter föreligger emellertid
redan nu, och det är ej sannolikt att de kommer att i mera betydande
utsträckning öka genom att även övriga nordiska länders medborgare tilllåtes
att i den begränsade utsträckning varom nu är fråga utnyttja det fria
fisket vid våra kuster.
Utskottet vill alltså tillstyrka en reform i den av departementschefen angivna
riktningen. Fortfarande är det dock långt kvar till vad som måste betraktas
som det slutliga målet, nämligen en för alla de nordiska länderna
gemensam och enhetlig lagstiftning på fiskerättens område. Utskottet hoppas
därför att förevarande lagförslag och däri omnämnda ytterligare författningsförslag
kommer att följas av andra som syftar mot det sålunda angivna
målets förverkligande.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen måtte bifalla förevarande proposition.
Stockholm den 8 mars 1960
På tredje lagutskottets vägnar:
HUGO OSVALD
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Osvald, Göran Karlsson, Georg Carlsson,
Kristiansson*, Ebbe Ohlsson, Alexanderson*, Herbert Larsson och Wirmark;
från
andra kammaren: herrar Levin, Åhman, fru Torbrink, herrar Andersson
i Ryggestad, Persson i Tandö, Wachtmeister, Grebäck och Turesson*.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
000403 Stockholm 1960. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag