Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1960

1

Nr 26

Utlåtande i anledning av motioner angående rätten för jordbrukare
i Norrbottens lappmark till vatten och fiske.

Tredje lagutskottet har behandlat två i riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 126 i första kammaren av herrar Nyström och Hedström
och nr 152 i andra kammaren av herr Berglund m. fl.

1 motionerna, vilka är likalydande, yrkas, »att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om förslag till bestämmelser, som tillerkänner
jordbrukarna i Norrbottens lappmark beträffande rätt till vatten
och fiske samma fördelar som de, vilka gälla för jordbrukarna i Västerbottens
lappmark». En närmare redogörelse för motionernas innehåll lämnas
å s. 37 nedan.

Historik* 1

Nybyggarnas ställning

Nybyggen torde ej annat än i enstaka undantagsfall ha anlagts i lappmarkerna
förr än efter utfärdande av kungl. plakatet den 27 september 1673
angående lappmarkernas bebyggande, även om i tidigare kungl. förordnanden
förmåner bjudits dem, som »ville draga upp i fjällen» (Hertig Carls
instruktion den 3 december 1603 för fogdarna i Piteå och Luleå lappmarker
m. fl.).

Nämnda plakats utfärdande hade föregåtts av en utredning genom två
tjänstemän, vilka utsänts till dåvarande Umeå lappmark för att verkställa
besiktning rörande landets tjänlighet för bosättning samt dess kartläggande.
Vid denna undersökning rörande förutsättningarna för landets bebyggande
och uppodling skulle tillses, att lapparna icke oroades. Undersökningsmännen
förständigades att »så laga, att icke lapparna måtte härav fatta sådan
inbillning, det de på något sätt skola trängde bliva uti det, som deras
skälige rättighet vara kan, utan de måtte sålunda underrättas, att Hans
Kungl. Maj :ts allernådigaste uppsåt är detta att låta dem bliva vid deras
land och fiskevatten».

Genom 1673 års plakat avsågs att åvägabringa en inflyttning; och skulle
»del, som nu ligger öde och obrukat, därigenom göras nyttigt och upparbe 1

Framställningen är huvudsakligen hämtad från SOU 1952: 13. (Om denna utredning se
närmare nedan s. 15.)

1 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 9 samt. 3 avd. Nr 26

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1960

tas». Detta borde enkannerligen ske förmedelst svenska och finska åbor,
»vilka den jordmån, varav lapparna efter sin näringsart nu ingen nytta
eller fördel sig kunna göra, till ängsmark och mulbete samt annan tarvelig
föda av skog, strömmar och sjöar bruka och nyttja kunna». För att uppmuntra
personer till bosättning i lappmarkerna och att söka inrymning
såsom åbor tillförsäkrades dem skattelättnader. De skulle under 15 år erhålla
befrielse från alla skatter och utlagor. Efter förloppet av dessa frihetsår
skulle de icke åläggas högre skatt än lapparna, »med vilka de över allt
göras like».

Bestämmelserna kom icke till större tillämpning.

Den huvudsakliga delen av nybyggena i lappmarkerna har upptagits med
stöd av det sedermera utfärdade kungl. reglementet den 24 november 1749
för dem, som antingen redan bo och bygga i Lappland eller ock hädanefter
till landets uppbrukande därstädes sig nedsätta vilja. Efter detta reglementes
tillkomst började bosättningen så småningom taga fart, och reglementet
har fortsatt att ligga till grund för nybyggesupplåtelserna i lappmarkerna,
så länge denna form av jordupplåtelser över huvud använts. Såvitt angår
fjälltrakterna i Norrbottens och Västerbottens län var detta fallet, intill
dess genom Kungl. Maj :ts brev den 13 december 1867 angående bestämmandet
av en provisionell gräns emellan lappmarkernas kulturland och
fjällbyggd anläggning av nybyggen ovanför den sålunda föreskrivna gränsen
förbjöds. I återstående delarna av lappmarkerna fortsattes nybyggesupplåtelserna
allt intill dess avvittringen upphörde såsom institut för jorddelning.
Några kronoöverloppsmarker, varå nybyggesupplåteiser skulle kunna
ske, finnes icke mer.

Enligt 1749 års lappmarksreglemente medgavs nybyggesupplåteiser av
länsstyrelsen. För nybygget anvisades viss plats för uppodling och bebyggelse.
Där skulle inom föreskriven tid uppföras vissa för en jordbruksfastighet
nödiga byggnader samt påbörjas odling. För att användas i första
början av nybyggets inrättande, innan marken hunnit i nödig utsträckning
uppodlas, anvisades nybyggaren »hö- och skogsmyrar». Dessa fick han behålla
endast så länge andra mera närbelägna och till röjning dugliga platser
ej var för handen och ingen annan nybyggare tillkom, som bättre behövde
dylika myrar. Reglementet förutsätter, att nybyggaren skulle äga för husbehov
tillgodogöra sig skogen å kronomarken.

Bestämmelser meddelades tillika angående nybyggarens rätt till jakt och
fiske. Jakträtten var begränsad till en trakt inom en halv mil från hans
hemvist. Härigenom avsågs att skydda lapparnas rättigheter men även att
nybyggaren ej skulle nedlägga för mycken tid å jakt till hinder vid fastighetens
brukande. Slog sig en annan nybyggare ned bredvid honom, ägde
han »ej att tillegna sig någon enskild ägande rättighet på något djur- och
fågelfänge inom samma trakt; utan nyttja de det gemensamt».

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 dr 1960

3

Såvitt möjligt borde varje nybyggare bibehållas vid fiske till sitt behov,
och »därföre får icke den ena underslås så mycket fiskevatten, där det finnes,
till evärdelig ägo, att icke en annan och så månge som kunna rymtnas
på de där till nybruk tjänliga varande platser även kunna få idka fiske till
sin bättre tarv och utkomst».

Nybyggaren åtnjöt vissa frihetsår, varunder han var fritagen från skatter
och onera.

Den rätt, varmed nybyggaren innehade sitt nybygge och därmed förbundna
förmåner, var en nyttjanderätt, vilken även denna var oviss, i det förändringar
kunde ske med avseende å dess omfattning. Endast rätten till den
uppodlade jorden var mera bestämd. Önskemålet var att bereda utrymme för
största möjliga anlal nybyggare. I samband med föreskrifter angående nybyggens
lantmäterilekniska utstakande och skattläggning stadgas, att detta
skulle ske icke just efter de gränser och råmärken, som vid första utsyningen
uppgivits, utan til! »det mantal, som de ägors beskaffenhet, vilka åborne
vilja hava och utan andras förfördelande kunna få under hemmanen, befinnes
svara före». I samband härmed tillägges: »och må en äldre nybyggare
icke så underslås alla de trakter och till uppodling tjänlig mark, som han
begär och efterstår, men till uppbrukning ej medhinna kunde, att icke även
den, som brede vid honom sig nedsatt eller bygga vill, kan få så mycken till
nybruk tjänlig jord uti åker och ängs tillfälligheter, att han också må sig
därstädes bärga och uppehålla, fast icke alltid med så stort hemman som den
äldre.» Mark, som upparbetats till åker- eller ängsland, kunde dock icke
frånkännas honom utan med hans goda vilja och mot betalning.

Motsvarande föreskrift förekommer rörande jakt- och fiskeområdena: »så
varder ej heller den förfördelad, som för ett eller annat nybygges yttermera
inrättande skull mister de platser, dom han blott till fågel- och djurfänge
brukat; likaledes fiskevatten och andra lägligheter, som ej egentligen syfta
på jordbruket.» På ett annat ställe uttalas, att en och var, som ärnar upptaga
nybruk, skall, där fiskevatten finnes, äga frihet att fiska till husbehov. Även
prästen fick vika för en nybyggare. Hade prästen på närmare håll vad han
behövde för sin hushållning, var han skyldig avstå av honom brukad fiskeplats,
belägen på längre avstånd än en fjärdedels mil från kyrkan.

Anmärkas må, att enligt den i nybyggesförfattningarna använda terminologien
de upplåtelser som medgavs benämnes ibland hemman och ibland
nybyggen.

Den form för upplåtelse av nybygget, som reglementet avsåg, var emellertid
av provisorisk natur. Avsikten var, att nybyggena skulle efter frihetsårens
förlopp »geometrice avtagas» å marken och skattläggas. Härom föreskrives
vidare i lappfogdeinstruktionen den 5 augusti 1760, att efter utgången
av de nybygget medgivna frihetsåren hemmanet skulle vid tingsrätten
provisioncllt skattläggas. Lantmätaren skulle därefter geometrice avtaga del -

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 dr 1960

samma; och skulle skattläggningen sedan upprättas och underställas landshövdingen.
Det sålunda angivna lantmäterimässiga utbrytandet av ägorna
synes dock ha förekommit endast undantagsvis. Fördelen härav var ock
ringa. I förklaring i Kungl. Maj :ts brev den 30 september 1851 angående
skattläggning av hemman i Västerbottens läns lappmarker uttalas att, då den
geometriska avfattningen av ett hemmans tillhörigheter borde inom lappmarkerna
inskränkas till hemmanets inägor, med avskiljande från angränsande
fastigheter av de en by eller hemman tillhörande ägor finge anstå, till
dess den allmänna avvittringen i Lappmarken komme att försiggå.

Avvittringens genomförande

Slutliga regleringen av nybyggena skedde genom avvittringen. Efter att
ha genomförts i de sydligare norrländska länen samt kusttrakterna i Västerbottens
och Norrbottens län nådde avvittringen så småningom upp till
lappmarkerna. Såsom särskilda administrativa områden finnes lappmarker
numera endast i sistnämnda båda län. Den mera osäkra rätt nybyggaren där
haft att nyttja vissa inägoområden och att jämte andra i viss ordning tillgodogöra
sig vad i övrigt naturen skänkte utböts vid avvittringen mot en
bestämd rätt till särskilda å marken utlagda skiften med de adpertinenser,
som enligt lagarna hör till en självständig fastighet.

För alla awittringsförrättningar i lappmarkerna har stadgan den 30 maj
1873 (nr 26) om avvittring i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker
legat till grund. Före tillkomsten av denna författning hade utfärdats en
stadga den 13 december 1850 för avvittring och skattläggning i Luleå lappmark.
Någon avvittring kom emellertid aldrig att slutföras med tillämpning
av sistnämnda stadga. Genom Kungl. Maj:ts brev den 28 december 1861 förordnades,
att en ny stadga för avvittring och skattläggning skulle utarbetas,
omfattande, där så kunde ske, alla lappmarkerna. Enligt 1873 års avvittringssladga
blev stadgan av år 1850 uttryckligen upphävd.

I 1873 års stadga har gjorts en del ändringar, varjämte beträffande vissa
områden, dit avvittringen sist nådde, genom senare Kungl. Maj :ts brev och
kungörelser meddelats åtskilliga tilläggsbestämmelser.

Såsom anledning till stadgans tillkomst angives, att allmänna bestämmelser
om avvittring i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker funnits
vara av behovet påkallade, varjämte föreskrifter i sammanhang därmed ansetts
böra meddelas för betryggande av skogens framtida bestånd och bevarande
av lapparnas renbetesrätt.

Enligt stadgan skulle genom allmän avvittring från kronans marker nödiga
områden tilldelas såväl de i lappmarken förut varande, icke behörigen
avvittrade hemman och nybyggen som ock de nybyggen, vilka kunde vid
avvittringen i laga ordning tillkomma. Tillika skulle fastställas ränta och

Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1960

5

mantal för provisionellt skatt!agda hemman och förut behörigen upplåtna
nybyggen och jordlägenheter samt för nybyggen, som tillkom vid avvittringen.

De särskilda hemmanen och nybyggena skulle erhålla skog ej blott till
husbehov utan även till avsalu.

Vid områdestilldelningen skulle gemensamt område tilldelas hemman och
nybyggen, som hörde till en by eller eljest hade sådant läge, att de syntes
lämpligen kunna utgöra ett skifteslag. Varje område skulle läggas i ett skifte
eller, där sådant utan verklig skada för någon delägare ej kunde äga rum,
i så få skiften omständigheterna medgåve. Skulle flera skiften än fyra anses
erforderliga eller fråga uppstå om egentliga skogsanslagets läggande i mera
än ett skifte, skulle frågan underställas länsstyrelsen. (Enligt stadgans ändring
genom Kungl. Maj:ts kungörelse den 9 november 1877.)

Varje delägare skulle bibehållas vid sina inägor, så vitt de fölle inom
skogsområdet. Mark, som vore odlad och till hemmanet eller nybygget i behörig
ordning upplåten eller av ålder lydande, finge ej frånhändas innehavaren
utan vederlag av annan mark, som var odlad eller till odling tjänlig.

Vid avvittringen skulle bildas kronoparker i anslutning till i stadgan meddelade
bestämmelser och »vad därom särskilt vore eller framdeles bleve förordnat».

Samma dag, den 30 maj 1873, som avvittringsstadgan utfärdades, meddelades
även en förordning angående skattläggningsmetod för Västerbottens
och Norrbottens läns lappmarker. Enligt denna skulle genom skattläggning
bestämmas hemmantal efter inägornas uppskattade avkastning. Vid uppskattningen
togs ej hänsyn till inkomst av jakt och fiske eller andra särskilda
förmåner.

Enligt avvittringsstadgan kunde även efter den allmänna avvittringens
fullbordande nybyggen upplåtas på odisponerad mark nedom odlingsgränsen.
Dylikt nybygge skulle med tillämpning av avvittringsstadgans bestämmelser
utbrytas genom särskilda avvittringsåtgärder, s. k. efteravvittring.

Ett betydelsefullt tillägg beträffande avvittringen, såsom den reglerats
genom 1873 års stadga, gjordes sedermera med avseende å de under hemman
och nybyggen brukade ströängarna. Enligt 1749 års lappmarksreglemcnte
var väl avsikten, att nyttjandet av dylika naturängar skulle vara av
provisorisk karaktär och användas »i första början av nybyggets inrättande»
för att undan för undan ersättas av odlad jord. Det gick emellertid långsamt
med odlingarna, och naturängarna kom alltjämt att vara av avgörande betydelse
för foderanskaffningen. I avvittringsstadgan togs icke särskild hänsyn
till dessa ängar vid skiftesläggningen. I den mån de icke föll inom de skiften,
som för hemmanet och nybygget utlades, bortföll fördenskull fastighetens
rätt att bruka desamma. För en så hastig omläggning av jordbrukets bedrivande
var man emellerlid icke beredd. Genom särskilda Kungl. Maj:ts brev,

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1960

det första den 12 juli 1878 och det sista den 19 oktober 1894, förklarades, att
i viss ordning de inom kronoparks område (»å kronomark», enligt brevet
rörande nuvarande Karesuando socken) belägna spridda ängslägenheter,
vilka tillhörde hemman eller nybygge inom lappmarkernas olika socknar,
finge, utan att från kronoparken (kronomarken) genom uppdragna rågångar
avskiljas, tills vidare, innan de kunde mot annan mark utbytas, under hemmanet
eller nybygget bibehållas och såsom endast ett skifte beräknas. Tilllika
medgavs, att det virke, som åtginge till behövliga hägnader, hässjor och
hölador vid dessa lägenheter, tills vidare finge efter anvisning av revirförvaltaren
kostnadsfritt avhämtas från skogsmarken.

Avvittringen inom Västerbottens läns lappmarker kom först att genomföras
inom trakterna nedom odlingsgränsen. I de socknar, som genom
odlingsgränsen uppdelades i en övre och en nedre del, kom sålunda avvittringen
i dess första skede till utförande endast i socknens nedre område.
Därefter följde avvittringen ovan odlingsgränsen.

Viktiga tillägg till 1873 års avvittringsstadga meddelades genom kungörelsen
den 20 april 1906 angående vissa ändringar i gällande bestämmelser
rörande avvittringen inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker
samt kungörelsen den 5 juni 1909, innefattande ytterligare föreskrifter beträffande
samma awitlring.

Förstnämnda kungörelse skulle lända till efterrättelse inom de områden
av Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker, med undantag av Karesuando
socken, beträffande vilka länsstyrelserna ännu icke meddelat avvittringsutslag.
Vid tiden för kungörelsens tillkomst hade allmänna avvittringen
slutförts inom alla lappmarkssocknar i Norrbottens län med undantag
av Karesuando, där avvittringen då stod nära sin avslutning, ävensom
inom lappmarkssocknarna nedom odlingsgränsen i Västerbottens län. På
grund härav kom kungörelsen att tillämpas allenast i trakterna ovan odlingsgränsen
i Västerbottens län samt vid efteravvittringen i Norrbottens läns
lappmarker. Dylik efteravvittring förekom ej i Västerbottens läns lappmarker.

Bland avvittringsbestämmelserna finnes inga föreskrifter rörande hemmanen
åtföljande särskilda rättigheter utom såvitt angår rätt till skog. Beträffande
rättigheter med avseende å sjöar och strömmar förekommer ej
annat än att kronan och andra virkesägare förbehölls rätt till flottning i alla
de vattendrag, där flottled fanns eller kunde upprensas. I samband härmed
skulle för allmänt begagnande undantagas mark, som kunde erfordras till
upplagsplats för virke från kronans skogar samt till nödiga utfartsvägar från
dessa ned till vattendragen. Vidare undantogs för kronans räkning på kronomarker
och inom kronohemmans och boställens områden befintliga större
strömfall, som kunde användas till farleders öppnande, sjöars uttappning,
ovanför belägna ägors befrielse från översvämningar med mera dylikt; och

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1960

7

borde av kringliggande mark nödigt utmål därtill avsättas (1873 års avvittringsstadga,
§ 7). Genom 1878 års omförmälda ändring av avvittringsstadgan
gavs en erinran, att så vitt möjligt kronoparkerna borde förläggas invid
vattendrag, där flottled kunde anordnas. Vid avvittringarnas genomförande
förbehölls emellertid i vissa trakter för kronan ensamrätten till vattenområden
långt utöver vad som följer av de allmänna stadgandena om jordägares
rätt till vattnet vid hans strand.

Om jordägarnas rätt till jakt och fiske säges intet i avvittringsföreskrifterna.

Enligt hemmansägarnas och kronoåbornas av Kungl. Maj:t fastställda beslut
avsattes vid allmänna awittringen i Norrbottens läns lappmarker i alla
avvittringslag utom Karesuando, där annan anordning träffades, en fjärdedel
av de hemmanen och nybyggena tilldelade skogsanslagen till gemensamma
områden, benämnda -— ehuru häradsindelning ej förekommer — häradsallmänningar.
Här nedan omtalas de såsom allmänningsskogar. I Västerbottens
läns lappmarker gick, vad angår trakterna nedom odlingsgränsen,
hemmansägare och åbor ej med på avsättande av dylika allmänningar. För
trakterna ovan odlingsgränsen i samma län reglerades frågan om allmänningars
bildande genom 1906 och 1909 års tilläggskungörelser rörande avvittringen.

I övrigt avsattes vid avvittringarna för kronans räkning kronoparker,
strömfall och strömfallsutmål samt därutöver såväl för kronans som andra
allmänna behov vägar, kyrkplatser, båt- och upplagsplatser m. m.

De vid allmänna awittringen odisponerade kronomarkerna benämndes
kronoöverloppsmarker. Vid efteravvittringen, där sådan förekommit, utlades
en del av dessa såsom enskilda fastigheter (nybyggen och frälsetorp) och
eu del såsom kronoparker. Därefter kvarvarande kronoöverloppsmarker förvaltas
såsom kronoparker.

En viss jämkning i den vid awittringen framkomna fastighetsbildningen
har genomförts såvitt angår de fastigheterna tillagda ströängarna. Dessa
har i stor utsträckning indragits till kronan. Bestämmelserna härom är intagna
i en kungörelse den 30 december 1916 om tilläggsawittring i vissa
delar av Västerbottens lappmarker och i lagen den 22 juni 1921 om ströängsindragning.
De ängar vilka bibehölls under fastigheterna knöts i samband
med prövningen av frågan om indragning fastare till fastigheterna.

Allmänna uppgifter rörande vattnens fördelning vid awittringen

Såsom förut berörts kom awittringen, såvitt angår dess lokala utförande,
att verkställas i annan ordning i Västerbottens än i Norrbottens län. I anslutning
till odlingsgränsens tillkomst och förbudet mot nybyggesupplåtel -

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1960

ser ovan denna gräns skedde i förstnämnda län en uppdelning i awittringshänseende
av lappmarkerna. Awittring upptogs allenast i områdena nedom
gränsen. Först sedan Kungl. Maj :t därom särskilt förordnat, fortsattes avvittringen
ovan denna. På grund härav kom envar av Sorsele, Vilhelmina
och Dorotea socknar att i anslutning till odlingsgränsen fördelas på två avvittringslag.
Den del av Stensele socken, som ligger ovan odlingsgränsen,
samt den ovan gränsen helt belägna Tärna socken bildade tillhopa ett avvittringslag.
En ganska lång tid kom genom avvittringens sagda utförande samt
ändringar i avvittringsbestämmelserna att förflyta emellan avslutandet av
förrättningarna i det nedre och det övre landet.

Vid avvittringen inom Norrbottens län fick odlingsgränsens uppdragande
icke någon inverkan på avvittringsdistriktens utformning. Varje distrikt omfattade
en av de inom lappmarkerna belägna socknarna.

1873 års avvittringstadga låg till grund vid genomförandet av alla avvittringsförrättningarna
i Lappland. Vid tillkomsten av de tillägg till avvittringsbestämmelserna,
som beslutades i 1900-talets början, hade avvittringen fortskridit
så långt, att tilläggen fick tillämpning endast vid avvittringen ovan
odlingsgränsen i Västerbottens län samt vid efteravvittring inom vissa av
lappmarkssocknarna i Norrbottens län. De nya bestämmelserna medförde
bland annat en strängare översyn beträffande skogstilldelningen åt hemman
och nybyggen.

Vad särskilt angår tilldelningen av vattenområden till hemman och andra
fastigheter förmärkes en viss skillnad vid avvittringens handläggning inom
Västerbottens läns och inom Norrbottens läns lappmarker liksom mellan de
tidigare och de senare avvittringsförrättningarna inom det förra länet.

Vid avvittringen inom Norrbottens läns lappmarker har i stor utsträckning
förekommit, att kronan av sjöar tillagts områden, även om dessa gränsat till
enskildas fastigheter, eller ock ha sådana fastigheter tilldelats sjöområden av
mindre omfattning än som tillkomme dem enligt grundregeln i 12 kap. 4 §
jordabalken att, där å, sjö eller sund är sidlångs byar emellan, de däri äga
hälften vardera. På liknande sätt ha i rinnande vatten, även i andra fall än
då avsättning för kronans räkning skett för strömfall, områden av vattendraget
förbehållits kronan.

Även vid avvittringen i trakterna ovan odlingsgränsen i Västerbottens län
blev stora vattenområden förbehållna kronan, vilka enligt allmänna grunder
bort tillföras de enskilda. Sålunda undantogs för kronans räkning samtliga
inom avvittringslagen belägna större vattendrag. Såsom nedan närmare
omtalas, reglerades emellertid genom särskild lagstiftning den vid avvittringen
gjorda vattenfördelningen.

Vid avvittringsförrättningarna nedom odlingsgränsen i Västerbottens län
synes endast i undantagsfall avvikelse ha gjorts från huvudregeln rörande
fastighet tillkommande vattenrätt.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1960

9

Ändring i fördelningen av vattenområdena ovan odlingsgränsen
i Västerbottens län

Att vid avvittringen ovan odlingsgränsen i Västerbottens län kronan kom
att tillerkännas så omfattande vattenområden föranleddes av yrkanden under
avvittringsberedningen av advokatfiskalen hos kammarkollegiet. Såsom
skäl för dessa yrkanden anfördes, att de större sjöarna i dessa trakter merendels
var förbundna med varandra eller med annat vatten genom långsträckta
mindre sjöar, som ofta låg på ett lägre plan än den ovanför liggande
större sjön, varför det med hänsyn till framtida vattenregleringar i
dessa trakter kunde vara av vikt att, även där »större strömfall» icke kunde
anses vara för handen, vattnet med tillhörande grund förbehölls kronan.

I avvittringsförslagen avsattes i överensstämmelse härmed för kronan,
med stöd av § 7 i avvittringsstadgan, dels ett antal strömfall jämte utmål för
strömfall och dammfästen och dels samtliga inom avvittringslagen belägna
större vattendrag, nämligen inom Sorsele avvittringslag Vindeln, Tjulån och
Juktan, omfattande It 741 hektar, inom Stensele-Tärna avvittringslag Ume
älv med bivattendrag, 23 533 hektar, inom Vilhelmina avvittringslag Vojmån
och Ångermanälven, 13 591 hektar, samt inom Dorotea avvittringslag Korpån,
442 hektar. Inom sistberörda avvittringslag gjordes för kronan ytterligare ett
särskilt undantag, i det såsom kronopark upptogs den inom avvittringslaget
fallande delen av Saxälven, innefattande jämväl vattenområden vid enskilda
hemmans stränder.

Avvittringsdelägarna hade ställt sig något olika till advokatfiskalens yrkande.
Inom Sorsele avvittringslag hade man intet att invända, sedan advokatfiskalen
förklarat att någon ändring ej uppstode i befolkningens dåvarande
fiskerätt samt att rätt till uppgrundningar för vattendragens utnyttjande var
beroende av särskilda föreskrifter. Inom Stensele-Tärna avvittringslag framställdes
det villkoret, att vid undantagen strandägarna borde förbehållas
såväl strandrätt som rätt till uppgrundningar och fiskerätt. Vid avvittringsberedningen
i Vilhelmina avvittringslag uttalade den jordägande befolkningen
det önskemålet, att densamma måtte förbehållas strandrätt och rätt till uppgrundningar
samt fiskerätt i samma usträckning som den förut innehaft
sådan rätt, dels av ålder och dels på grund av insyningshandlingar. Från
jordägarnas inom Dorotea avvittringslag sida synes icke ha rests någon invändning
mot undantagen.

Riksdagsbeslut 1916. Sedan avvittringsförslag för de delar av Västerbottens
läns lappmarker som ligger ovan odlingsgränsen upprättats, hade
vissa anmärkningar riktats mot vad som förekommit vid avvittringsförrättningarna
och mot förslagen. I detta sammanhang blev förbehållen om vattenundantag
för kronans räkning uppmärksammade från statsmakternas sida.

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1960

Frågan därom berördes nämligen i propositionen nr 166 till 1916 års riksdag
angående åskilliga med den då pågående avvittringen inom Västerbottens
läns lappmark sammanhängande förhållanden. Propositionen innehåller ett
utlåtande den 3 mars 1916 av lantmäteristyrelsen, vari styrelsen fäste uppmärksamheten
på vattenundantagen. Styrelsen uttalade, att det sätt, varpå i
avvittringsförslagen hemman berövats vattenrätt, enligt dess åsikt var synnerligen
olämpligt. Detta kunde för framtiden komma att medföra stora
olägenheter för befolkningen utan tillnärmelsevis motsvarande nytta för kronan.
Styrelsen föreslog därför rättelse därhän, att vattendragen blev redovisade
i enlighet med 12 kap. 4 § jordabalken eller således på det sättet att
vattenområde hänfördes till den strand det låg närmast.

Lantmäteristyrelsen bemöttes av kammarkollegiet, som i ett likaledes i
propositionen intaget yttrande bestred, att hänsyn togs till vad lantmäteristyrelsen
anfört och föreslagit.

Departementschefen gick en medelväg och föreslog att undantagen skulle
bestå men att jordägarna vid avvittringen skulle bli tillförsäkrade rätt att
fortsätta att fiska i de vatten, där de tidigare fiskat. Han anförde.

En följd av att vissa angivna vattendrag blivit undantagna för kronans
räkning torde bliva, att fastighetsinnehavarna går miste om den fiskerätt i
dessa vattendrag, som annars skulle tillkomma dem. På grund av den stora
roll, som fisket i dessa trakter spelar i den enskildes hushållning, torde en
sådan påföljd kunna medföra betydande olägenheter, vilka i görligaste mån
bör undanröjas. Att härvid gå så långt, som lantmäteristyrelsen föreslagit,
nämligen att låta ifrågavarande förbehåll gå tillbaka genom vattendragens
redovisande vid avvittringen i enlighet med 12 kap. 4 § jordabalken torde,
såsom av kammarkollegiet framhållits, näppeligen böra ifrågakomma. Frågan
om den utsträckning, i vilken regleringar av nämnda större vattendrag kan
ifrågakomma i framtiden, är oviss. jDet synes under sådana omständigheter
vara välbetänkt, att grunden i vattendragen tillförsäkras kronan, på det icke
enskilda markägare, t. ex. vid eventuellt inrättade regleringsdammar, som
under långa tider av året plägar stå torra, kan göra anspråk på mark, som
förut varit sjö eller älvbotten. Fiskerätten bör däremot skyddas. Frågan om
upplåtande av fiske åt enskilda i kronans vatten är för närvarande under utredning.
I avbidan på de bestämmelser, som kan komma att meddelas sedan
utredningen slutförts, torde vara tillfyllest att vid avvittringen vederbörande
hemmansåbor får sig tillförsäkrat att tills vidare åtnjuta den fiskerätt i
samma vatten, som dem för närvarande tillkommer.

Riksdagen beslöt i enlighet med propositionen. I dess skrivelse nr 230/
1916 anfördes, att befolkningen syntes tillräckligt tillgodosedd med fiskerätt
genom det av departementschefen föreslagna förbehållet, vilket innebar att
befolkningen tills vidare skulle bibehållas vid den
fiskerätt den redan innehade.

Regerings rätt sut slag åren 1919, 1920 och 1921. Sedan riksdagen fattat sitt

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1960

11

beslut, meddelade länsstyrelsen under tiden 1916—1918 utslag beträffande
avvittringslagen i Västerbottens läns lappmarker ovan odlingsgränsen. I enlighet
med förordnande av Kungl. Maj:t angavs i utslagen, att hemmansägare
eller åbo, som på grund därav, att vid awittringen vattendrag blivit
undantaget för kronans räkning skulle mista den fiskerätt som eljest skulle
ha tillkommit honom, skulle äga att utan avgift tills vidare begagna sig av
den fiskerätt i samma vattendrag, vilken före awittringen tillkommit innehavaren
av den av honom brukade fastigheten.

Enskilda avvittringsdelägare anförde emellertid besvär i regeringsrätten
över vissa av utslagen. Några klagande yrkade därvid undanröjande helt och
hållet av gjorda förbehåll om undantag av vattendrag för kronans räkning,
dvs. de ville själva ha både vattnet och fisket utanför sin strand. Andra begärde
att de skulle få fisket men yrkade icke att bli tillerkända vatten och
grund.

Regeringsrätten meddelade utslag den 26 oktober 1919, 17 juni 1920 och 19
maj 1921. I utslagen erinrade regeringsrätten om den i svensk rätt sedan gammalt
vedertagna grundsatsen, att med äganderätt till strand följer äganderätt
till vatten. Detta måste anses äga tillämpning också vid avvittring i den mån
icke uttryckligen stadgats att undantag skulle ske. 1873 års avvittringsstadga
medgav i 7 § undantag men bara med avseende på flottning och större strömfall.
Sådant undantagsfall hade ej prövats föreligga i de föreliggande fallen.
Delägare i skifteslag som uppkommit genom awittringen måste sålunda anses
äga rätt till vatten vid skifteslagets strand. Regeringsrätten biföll därför
delägarnas besvär och undanröjde avvittringsutslagen, såvitt de överklagats.
Delägarna fick alltså, alltefter sina yrkanden, antingen både vattnet och fisket
utanför sin strand eller bara fisket. De delägare, som besvärat sig, fick däremot
avstå från den fiskerätt de hade vid tiden före awittringen.

Efter det regeringsrätten meddelat sina utslag fanns det således i Västerbotten
ovan odlingsgränsen en grupp jordägare, som hade rätt till vatten och
fiske utanför sin strand, en annan grupp som hade rätt till fisket men inte till
vattnet och en tredje som varken hade rätt till vattnet eller fisket men i gengäld
var bibehållen vid äldre fiskerättigheter.

Detta sakernas tillstånd var uppenbarligen icke tillfredsställande. Åtskilliga
förslag väcktes om åtgärder som skulle medföra en bättre ordning.

Kammarkollegiet och domänstyrelsen ansåg, alt strandägarna borde utan
avgift för all framtid få samma rätt till fiske, som skulle tillkommit dem om
vattenområdena icke blivit undantagna för kronans räkning. Strandägarna
skulle emellertid vara skyldiga att utan anspråk på gottgörelse tåla skada
eller intrång på fisket som föranleddes av vattenreglering eller utbyggande av
strömfall. Länsstyrelsen i Västerbottens län och lantmäteristyrclsen höll däremot
före, att kronan borde avslå från vattenrätten helt ocli hållet, alltså såväl
från rätten till fisket som från annan rätt, som följer av vatteninnehav.

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1960

Vattenfallsstyrelsen, slutligen, ansåg, att kronan borde behålla både vattenrätten
och fiskerätten.

Riksdagsbeslut år 1926. Frågan togs upp i propositionen nr 69 till 1926 års
riksdag. Däri föreslogs, att strandägarna skulle få den rätt till fiske utanför
sina stränder, som skulle ha tillkommit dem om vattenundantagen icke hade
ägt rum. Så långt överensstämde alltså förslaget med vad kammarkollegiet
hade förordat. I propositionen föreslogs emellertid därutöver, att strandägarna
skulle få rätt till uppgrundningar utanför sin strand och att deras
rätt såväl till fisket som uppgrundningarna skulle gälla utan förbehåll om
skyldighet att utan gottgörelse tåla skada därå vid vattenregleringar och
utbyggande av strömfall. Departementschefen yttrade bl.a.

Visst fog synes onekligen föreligga för lantmäteristyrelsens uttalande, att
det icke må anses lämpligt, att en för hemmanen så viktig rätt som den, varom
nu är fråga, blir beroende av om den tillfällige innehavaren eller ägaren
besvärat sig i ämnet, helst, såsom av lantmäteristyrelsen också framhållits,
betydelsen av frågan knappast kan anses ha stått klar för flertalet.

Även om den betänklighet gent emot ett efterskänkande helt av kronans
rätt i förevarande avseende, som må kunna ha sin grund i att statsmakterna
1916 vid prövning av frågan om avvittringsförslagens godkännande utgick
från att vattenundantagen skulle bestå, icke i och för sig synes vara av beskaffenhet
att böra lägga hinder i vägen därför, reser sig emellertid en annan
och starkare betänklighet däremot. Såsom framgår av det av vattenfallsstyrelsen,
om ock överslagsvis, beräknade värdet, 200 000 till 300 000 kronor,
å de strömfall, som ingår i vattenundantagen, skulle nämligen ett efterskänkande
helt och hållet av kronans vattenrätt i förevarande avseende medföra,
att kronan, om och när vattenreglering för kronans räkning kom att ske, därvid
dessa strömfall skulle ingå eller varigenom de skulle indämmas, hade att
för strömfallen utgiva synnerligen avsevärda ersättningar. Även om man nu
ej kan bedöma, om eller när en dylik vattenreglering kan komma till stånd,
synes mig emellertid de kostnader för kronan, som vid en sådan skulle följa
av ett efterskänkande helt av vattenrätten, vara så betydande, att ett dylikt
efterskänkande icke kan av mig förordas.

Då jag av nu angiven grund sålunda måste ställa mig avvisande mot ett
efterskänkande av kronans rätt i dess helhet, har det varit för mig angeläget
att söka tillse huruvida möjlighet finnes att därförutan tillgodose billighetssynpunkterna.

Förfoganderätten över vattnet utanför stranden torde i de trakter, varom
nu är fråga, för jordägarna ha sitt största värde i den däruti ingående fiskerätten
samt rätten att tillgodogöra sig uppgrundningar. Härtill kommer emellertid
givetvis också rätten att i vattenkraftsändamål tillgodogöra sig förefintliga
strömfall.

Med avseende å den utomordentligt stora betydelse, som fisket i ifrågavarande
trakter har i befolkningens hushållning, är det en angelägenhet av stor
vikt att söka tillgodose vederbörande i detta hänseende. Dåvarande chefen för
jordbruksdepartementet framhöll också uttryckligen vid avvittringsfrågans
behandling 1916, att de olägenheter i detta avseende, som vattenundantagen
kom att medföra, borde i görligaste mån undanröjas.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 dr 1960

13

Dessa olägenheter synes kunna helt och hållet upphävas, utan att därav
behöver följa något åsidosättande av kronans intressen i nu förevarande del.
Den rationellaste lösningen av denna fråga synes mig vara, att vederbörande
tillerkännes den rätt till fiske, som skulle ha förelegat, därest vattenundantagen
ej ägt rum. Att på sätt kammarkollegiet föreslagit förbinda upplåtande
av fiskerätten med skyldighet att utan anspråk på gottgörelse tåla skada eller
intrång, som i avseende å fisket föranledes av verkställd vattenreglering eller
utbyggande av strömfall, skulle visserligen kunna innebära en viss fördel för
kronan. Men å andra sidan synes, att döma av erfarenheten vid vattenregleringar
å andra håll inom de nordligare delarna av landet, antagligt, att de
individuella ersättningsanspråk för skada å fiske, som å ifrågavarande trakter
kunna förekomma vid vattenreglering, bli så relativt obetydliga, att de
näppeligen motivera ett dylikt inskränkande tillägg vid upplåtande av fiskerätten.
.lag anser mig därför böra förorda upplåtande av fiskerätten utan det
av kammarkollegiet föreslagna förbehållet.

Vid riksdagsbehandlingen yrkades i motioner, att frågan skulle avgöras
på det sätt lantmäteristyrelsen föreslagit. Till motionärernas uppfattning anslöt
sig jordbruksutskottet (utlåtande nr 53). Riksdagen följde jordbruksutskottet.
Den beslöt antaga en av motionärerna och utskottet föreslagen lag
om rätten till vissa vatten i övre delen av Västerbottens län, enligt vilken
strandägarna skulle ha rätt till vattenområdet utanför sin strand. Såsom skäl
för sitt beslut uttalade riksdagen (rskr. nr 257) i anslutning till jordbruksutskottets
utlåtande bl. a. följande.

Departementschefen hänvisar till det av vattenfallsstyrelsen överslagsvis
beräknade värdet, 200 000 till 300 000 kronor, å de strömfall, som skulle ingå
i vattenundantagen.

För egen del vill riksdagen givetvis icke helt underkänna betydelsen av
berörda för departementschefen utslagsgivande betänklighet. Det torde emellertid
i detta sammanhang böra framhållas, att vattenfallsstyrelsen själv betonat,
att man vid värdesättningen av sådana strömfall, varom här är fråga,
mest har alt röra sig på gissningarnas område. Det kan ock anföras att, enligt
länsstyrelsens i Västerbottens län mening, man med säkerhet kan utgå ifrån
att inom ifrågavarande vattendrag icke finns något som helst strömfall, som
lämpligen kan användas till kraftkälla av någon betydelse. Jämväl motionärerna
förutsätter, att några strömfall av betydelse icke finns inom vattenområdena.

Vid övervägande av detta spörsmål har riksdagen emellertid ansett de skäl
väga tyngst, som talar för att helt efterskänka kronans ifrågavarande rätt.
Riksdagen vill därvid särskilt understryka, icke blott att dessa vattenundantag
skett utan stöd av bestämmelser i avvittringsstadgan och således utan laglig
grund, utan även att — såsom lantmäteristyrelsen antytt — genom vattenundantagen
för vederbörande hemman uppstått förhållanden, som snart sagt
torde strida mot själva begreppet hemman. Onekligen synes det vara i och för
sig mindre tilltalande för rättskänslan och såvitt möjligt böra undvikas, att
statsmakterna håller på en rätt, som har sådant ursprung och dylik innebörd.
Det synes riksdagen, som om detta borde föranleda till ett bedömande av
spörsmålet från en något annan synpunkt än om det gällde alt pröva en van -

14

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1960

lig billighetsfråga, där det blott rör sig om att värdesätta ömmande omständigheter.

Den av riksdagen antagna lagen om rätten till vissa vatten i övre delen av
Västerbottens län utfärdades den 18 juni 1926. Däri förordnades, att i avseende
på de områden av Västerbottens läns lappmark, beträffande vilka länsstyrelsen
meddelat avvittringsutslag efter utgången av år 1915, utan hinder av
vad avvittringsutslagen och avvittringsakterna innehöll däremot stridande,
till varje vid avvittringen särskilt utbrutet område som låg vid vatten skulle
höra den del av vattenområdet jämte däri befintliga holmar, som var närmast
det utbrutna områdets strand. Hade vid avvittringen byalag, enstaka hemman
eller nybygge uppdelats i två eller flera ägolotter, skulle vattenområdet anses
såsom samfällighet för samtliga ägolotter.

Lagen trädde i kraft den 1 januari 1927. Samma dag upphörde hemmansägarnas
och åbornas rätt att tills vidare begagna sig av den fiskerätt, som
före avvittringen tillkommit deras fastigheter..

De i lappmarkerna nedom odlingsgränsen i Västerbottens län
belägna fastigheternas vattenområden

Allmänna avvittringen inom Västerbottens läns lappmarker genomfördes
först för trakterna nedom odlingsgränsen samt omfattade nuvarande Lycksele,
Örträsks, Äsele och Fredrika socknar ävensom de nedanför odlingsgränsen
belägna delarna av Sorsele, Stensele, Vilhelmina och Dorotea socknar.
Avvittringen avslutades under åren 1881—1893. Efteravvittring har här icke
ägt rum.

Avvittringen nedom odlingsgränsen inom Västerbottens läns lappmarker
torde, såvitt angår vattentilldelningen till de enskilda, ha i stort sett utförts i
anslutning till avvittringsstadgans föreskrifter och i övrigt gällande bestämmelser.

De inom Norrbottens läns lappmarker belägna
fastigheternas vattenområden

Offentlig utredning

I skrivelse till chefen för jordbruksdepartementet den 19 september 1946
anmälde fiskerättskommittén, att den från flera håll mottagit framställningar
om reglering av de egenartade fiskerättsförhållanden, som på sina ställen
förekom i bl. a. Norrbottens läns lappmarker. I framställningarna hade yrkats,
att i Norrbottens län hemmansägarna skulle få rätt till vatten utanför
sin strand enligt enahanda grunder som genom 1926 års lagstiftning stadgats
för grannlänet. Tillika hade från båda länen önskemål framkommit om rätts -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 dr 1960

15

lig reglering av det fiske i annans vatten, som ortsbefolkningen av ålder ansett
sig ha rätt att bedriva.

Kommittén fann hithörande förhållanden ofta vara av synnerligen invecklad
natur och föreslog, att särskild utredningsman förordnades med uppgift
att i samråd med kommittén undersöka samt framlägga förslag till ordnande
av de fiskerättsliga förhållandena i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker.

Genom beslut den 1 november 1946 uppdrog Kungi. Maj :t åt generaldirektören
i kammarkollegiet L. Berglöf att enligt föredragande statsrådets närmare
bestämmande verkställa utredning och avgiva förslag rörande i fiskerättskommitténs
skrivelse avsedda fiskerättsliga spörsmål i Västerbottens och
Norrbottens läns lappmarker. Berglöf avgav efter vidlyftig utredning betänkande
den 28 december 1951 (SOU 1952: 13). I betänkandet har redovisats
resultaten av en stickprovsundersökning beträffande fastigheter inom samtliga
berörda socknar—Karesuando, Jukkasjärvi, Gällivare, Jokkmokk, Arjeplog
och Arvidsjaur — vilka envar bildat eget avvittringslag. Undersökningen
visar att kronan i stor utsträckning tillagts vattenområden, som, därest vanliga
grunder för vattens tillhörighet till fastighet kommit till användning,
skulle tillfallit enskildas fastigheter.

Om orsakerna till de betydande undantagen har Berglöf uttalat följande.

Den vid Norrbottensavvittringen tillämpade ordningen torde möjligen ha
fått stöd i det tillägg, som genom kungörelsen den 12 juli 1878 gjordes i avvittringsstadgan,
i överensstämmelse varmed skulle iakttagas, att så vitt möjligt
kronopark skulle förläggas invid vattendrag, där flottled funnes eller
kunde beredas. Vederbörande skogstjänsteman skulle vaka över bestämmandet
bland annat av kronoparkernas belägenhet, och dessa kronans ombud
torde sökt tillse att parkerna blevo väl placerade. Härav torde tillika föranletts
att, i iver att bereda kronan största möjliga lättnad vid kronoparkernas
utnyttjande, understundom hela vattendraget utanför den blivande kronoparken
samt ovan och nedan densamma undantogs för kronan.

Vidare uttalar Berglöf.

Det avsättande av stora vattenområden för kronan, som skedde inom Norrbottens
läns lappmarker, synes icke vid förrättningarna ha väckt större uppmärksamhet
från de enskilda avvittringsdelägarnas sida. Detta torde berott
dels på tidsförhållandena och befolkningens dåvarande inställning till kronan,
dess rättigheter och ämbetsmännens företaganden samt dels därpå, alt
någon omedelbar olägenhet icke framträdde för de enskilda. För dessa låg vid
denna tid vattnets egentliga värde i den med dem förenade fiskerätten.

Fisket intog och intager alltjämt en viktig plats i befolkningens inom lappmarkerna
hushållning. Detta är särskilt fallet beträffande dem, som äro bosatta
i fjälltrakterna. För familjerna där utgör fisk en väsentlig del av kosthållet.
Utan det givande fisket i fjälltrakterna lärer knappast någon mera
avsevärd bosättning där kunnat äga rum. Emellertid synas icke vare sig fastighetsinnehavarna
i Norrbottens läns lappmarker eller avvittringsförrättarna
hava uppmärksammat, att genom avvittringen skedde en ändring i den rätt

16

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1960

till fiske, som tillkommit ortsborna under nybyggartiden, då deras fiskerätt
var mera obestämd och de praktiskt taget begagnade sig av alla närliggande
kronans vatten. Oberoende av avvittringens områdestilldelning fortsatte de
att fiska i de sjöar och andra vattendrag de förut nyttjat. Gränsdragning även
i vatten synes, där sådan förekom, i orten närmast ha uppfattats såsom ett
led i markfördelningen, men ej innebära en begränsning av fiskerätten i förhållande
till kronan. I kronans ej disponerade vatten i de vidsträckta skogsoch
fjälltrakterna ansågs liksom förut möjlighet att fiska föreligga över
huvud för en var, som ville använda sig därav. Något ingripande från myndigheternas
sida mot en dylik tillämpning synes ej heller ha förekommit.

Annorlunda hade förhållandena börjat utveckla sig vid den tid avvittringen
avslutades ovan odlingsgränsen i Västerbottens län. Detta skedde icke förr än
i mitten av 1920-talet. Uppmärksamheten var då mera inriktad på den ställning
kronans vatten i äganderättsligt avseende intoge i förhållande till de
enskildas samt vattens betydelse ej blott för fiske. Kronans vatten hade ock
börjat tillgodogöras genom särskilda upplåtelser.

I betänkandet har även redovisats ortsbefolkningens uppfattning om
jordägarnas vatteninnehav och fiskerätt i de trakter varom nu är fråga, sådan
denna uppfattning kommit till uttryck vid av utredningsmannen hållna sammanträden
med befolkningen.

Utredningsmannens förslag

Utredningsmannen erinrar till en början om att avvittringens ändamål
var att tillskapa nya fastighetsenheter och att i de utbrutna hemmanen och
nybyggena ingår ej endast vissa markarealer utan även alla de särskilda, en
fastighet tillkommande förmåner av jakt, fiske in. in., vartill nybyggaren
tidigare haft viss provisorisk nyttjanderätt på kronans omkring nybygget
liggande områden.

Härefter anföres.

Nybyggena skulle i likhet med andra hemman i landet erhålla områden,
vilka i förekommande fall givetvis även kunde omfatta vatten. Några begränsningar
avseende fiske eller andra ett hemmans särskilda rättigheter, vare sig
beträffande land- eller vattenområden, givas icke i vidare mån än att kronan
och andra virkesägare förbehöllos rätt till flottning i alla de vattendrag, där
flottled funnes eller kunde upprensas, varjämte större strömfall undantogos
för kronan. Dessa undantag avse just vattentilldelningen till de enskilda och
visa hän på att vattnen inbegrepos under områdestilldelningen här som i
andra landsdelar.

Avvittringshandlingarna tala ock tydligt om att så varit fallet. Vattenområden
undantagas i stor utsträckning för kronans räkning; och detta bekräftas
genom i fastigheternas strandlinjer eller snävt efter stränderna dragna
rågångar.

Att närmare föreskrifter rörande vattenfördelningen saknas i avvittringsförfattningarna
är helt naturligt. Allt sedan urgammal tid har här i landet
funnits i lag reglerat vilka vattenområden skola höra till viss fastighet. För
närvarande givas huvudbestämmelserna härom i 12 kap. 4 § jordabalken.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 dr 1960

17

Dessa bestämmelser kvarstå oförändrade sådana de intogos i 1734 års lag.
Anledning saknades sålunda att i avvittringsförfattningarna intaga stadganden
i ämnet i vidare utsträckning än där undantag gjordes från huvudreglerna.

Efter att ha konstaterat, att ortsbefolkningens, och särskilt jordbruksbefolkningens
i fjällområdena, beroende av lätt tillgång till fisk i förevarande
avlägsna trakter är väsentligt större än vad fallet i allmänhet är i andra delar
av landet samt att de karga förhållanden, varunder jordbruket drives, de
mången gång sparsamma arbetstillfällen, som står till buds, och de även i övrigt
ofta besvärliga näringsförhållandena medför, att fiske i stor utsträckning
måste tillgripas för livsmedelstillgångens utfyllande, anför Berglöf vidare.
(Alla kursiveringar gjorda här.)

För ägare och åbor å fastigheter, som icke erhållit fulla vattenområden,
torde vattenundantagen framstå såsom en orättvisa vid jämförelse med innehavare
av fastigheter med fullständig vattenrätt. Genom vattenområdenas
undantagande ha de förlorat förmåner, som äro vanliga för fastighet.

Ur fastighetsbildningssynpunkt är även tydligt, att tillämpning vid vattenområdenas
fördelning av allmänna grunder för fastighets vattenrätt skulle
bidragit till större reda i jordinnehavet samt lättare överblick över de med
olika fastigheter följande tillhörigheter.

De vidgade undantagen för kronans räkning av vattenområden ha, såsom
ock vitsordats i samband med tillkomsten av 1926 års lag angående återskänkande
till fastigheterna ovan odlingsgränsen i Västerbottens län av full
vattenrätt, företagits mot allmänna lagens bestämmelser om den med fastighet
förenade rätten till vatten utanför fastighets strand samt bestämmelserna

1 avvittringsstadgan.

Liknande skäl, som lågo till grund för tillkomsten av nämnda 1926 års
lag, ha ansetts förefinnas för en revidering även av den vid avvittringen i
Norrbottens läns lappmarker verkställda fördelningen av vattenområden. Man
torde dock icke kunna bortse från, att förhållandena därstädes äro i viss mån
skiljaktiga.

Den förlust kronan skulle lida genom ett överförande till fastigheter i
Norrbottens läns lappmarker av från dem undantagna vattenområden skulle
bliva väsentligt större än som drabbade kronan genom tillerkännande enligt
1926 års lag av fulla vattenområden åt fastigheterna i de västerbottniska
lappmarkerna ovan odlingsgränsen. Först må erinras, att vid regleringen av
vattentilldelningen därstädes var fråga endast om trakterna ovan odlingsgränsen
och sålunda om mycket mindre områden än i förevarande sammanhang,
inbegripande alla norrbottniska lappmarkerna. På grund av naturförhållandena
finnas ock i sistnämnda lappmarker flera och ofta värdefullare
strömfall än i Västerbottens län ovan odlingsgränsen. Vid avvittringen inom
lappmarkerna i sagda län synes tillika avsättandet enligt avvittringsstadgans
föreskrifter av strömfall för kronans räkning jämte utmål invid stränderna
ha skett mera systematiskt än vid avvittringen i Norrbottens läns lappmarker.
—

Skulle inom de norrbottniska lappmarkerna en vattenreglering ske i samma
ordning som i Västerbottens läns fjälltrakter, skulle betydande vattenfall,
som nu till böra kronan, komma att åtminstone med ena hälften tillfalla en 2

Bihang till riksdagens protokoll 1960. 9 sand. .1 and. Nr 26

18

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1960

skilda fastigheter. Även vid strömfallsutmål, vilka utgöras endast av fastmark,
synas vattenområden kunna komma att tillföras enskilda. Värdet av
de vattenområden, som genom en dylik reglering skulle frångå kronan, motsvara
högst väsentliga belopp. Anmärkas må, att härvid skulle väckas frågan
i vad mån fastighetsägare, som genom rättegång förklarats icke inneha andel
i vatten angränsande hans fastighet, bör genom regleringen erhålla vattenområde.

Ytterligare omständigheter föreligga. Under tiden efter tillkomsten av 1926
ars lag har beträffande vattnens ekonomiska tillgodogörande skett en stark
utveckling. Då 1873 års avvittringsstadga utfärdades, räknade man med att
endast större strömfall kunde vara av värde för kronan. Såsom skäl för dessas
avsättande åberopas i stadgan fallens disponerande för »farleders öppnande,
sjöars uttappning, ovanföre belägna ägors befrielse från översvämningar, med
mera dylikt». Genom strömmarnas utnyttjande för utvinnande av elektrisk
kraft ha fallen numera blivit av helt annan betydelse och äga ett helt annat
värde. Med teknikens utveckling kunna tillika i våra dagar tillgodogöras ej
endast de fristående större strömfallen utan även mindre fall och forsar samt
hela sträckningar i strömmarna. På olika sätt, såsom genom tunnlar och
uppdämningar, kunna betydande fallhöjder skapas. Vidare utbyggas sjöar
lör fallhöjdens utökande eller till vattenmagasin för vattnens jämnare och
bättre tillvaratagande vid kraftverken. De stora arealer av rinnande vatten
och sjöar, som vid avvittringen bevarades åt kronan, ha genom möjligheten
av vattnens vidsträcktare tillgodogörande fått en helt annan allmän, social
och ekonomisk betydelse än tidigare.

Omfattande och dyrbara undersökningar skulle krävas för ett närmare
bestämmande av sjöarnas och strömmarnas behövlighet för kronan och det
värde de representera. Mången gång torde detta framgå först vid utredning
rörande utbyggandet av den särskilda vattenanläggningen. Värderingen erbjuder
så mycket större svårigheter som ovisshet synes råda om själva värderingsgiunden.
Av vattendomstolarna torde numera utdömas ersättning för
allt strömmande vatten, även om det framflyter mycket sakta och nivåskillnaderna
äro små. Men även sjöarna lära icke sakna intresse. Hela vattensystemet
är en enhet, och det synes svårt att verkställa eu differentiering
emellan strömstrak, lugnare framflytande vatten och sel (älvarnas utvidgning
i sjöar). Det kan visa sig, att kronans undantagna vatten i sig innesluta
nyckelpositioner, som, där kronan ej innehade desamma, måste i händelse
av vattenreglering förvärvas.

En ingående värdesättning av de kronan förbehållna vattnen synes emellertid
i detta sammanhang överflödig. Den verkställda undersökningen rörande
vattenfördelningen vid avvittringen utvisar, att inom vattenområden,
vilka särskilt undantagits för kronans räkning och som eljest skulle tillfallit
enskilda fastigheter, finnas strömfall, forsar och sjöar av vikt ur vattenkraftssynpunkt.
I vattenfallsstyrelsen har vid utredningsmannens hänvändelse
dit i ämnet ansetts tillräckligt att framhålla, att enbart vid Stora
Luleälv flera strömfall äro belägna i vatten, framflytande mellan kronopark
vid ena stranden och enskild fastighet vid den andra. Kronans rätt till
hela vattnet i älven har där bevarats genom vattnets upptagande under kronoparkens
område. Det torde sålunda helt allmänt kunna konstateras, att de
undantagna vattnens betydelse för vattenkraftsanläggningar motsvarar högst
betydande summor.

De undantagna vattnets största värde ligger givetvis i deras utnyttjande

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 ur 1960

19

för utvinnande av vattenkraft. Om icke i ekonomiskt hänseende så dock ur
social synpunkt äro emellertid vattnen av stort intresse för det allmänna även
ur fiskesynpunkt. Antalet upplåtelser av fiskerätt i kronovattnen inom lappmarkerna
har genom turistväsendets och friluftslivets utveckling, lättare
avsättning av fisk m. m. under senare tider avsevärt ökat. Även lappmarksborna
själva ha börjat i större utsträckning arrendera fiske i dessa vatten.
Efterfrågan å fiskeupplåtelser kan väntas komma att undan för undan än
mer ökas.

Med avseende å kronans lappmarksvatten må erinras, att ovan odlingsgränsen
fisket tillgodogöres för lapparnas räkning. Med stöd av 56 § renbeteslagen
och Kungl. Maj :ts särskilda bemyndigande ske upplåtelserna
genom länsstyrelsen. Inflytande avgifter skola användas till förmån för lapparna.
Den största avkomsten utvinnes väl genom upplåtelser i andra vattendrag
än de, vilka vid avvittringen särskilt förbehållits kronan; men även
inkomsterna från sistnämnda vatten innebära ett värde. I lappmarkstrakterna
nedom odlingsgränsen, där skogsstatens tjänstemän ombesörja fiskeupplåtelserna
och avgifterna ingå direkt till kronan, kommer motsvarande
minskning att inträda i kronans egna inkomster. Även om denna förlust
i och för sig är utan betydelse, är frågan om vattnens upplåtande av vikt för
allmänhetens tillgodoseende med turistfiske samt även för ortsborna.

De inkomster, som i övrigt kunna inflyta genom andra upplåtelser inom
de undantagna vattenområdena, såsom av slåtterängar och skog å därinom
belägna holmar, genom uppgrundningar i vatten o. d., uppgå i allmänhet till
ringa belopp.

Användningen för flottning av de för kronans räkning från enskilda fastigheter
undantagna vattnen är väl av stor betydelse. Denna fråga regleras
emellertid genom särskild lagstiftning i huvudsak oberoende av vem som
äger vattnen. Såsom samfärdsleder tillgodose dessa vatten endast en viss
lokal trafik, och vattendragen ha i detta avseende i mycket förlorat sin betydelse
efter den utbyggnad av vägarna, som numera skett. Där livligare
båtförbindelser ännu förekomma, såsom i vissa av de större sjöarna, lära
de kunna uppehållas på samma sätt, vare sig den ene eller andre innehar
vattenområdena.

Genom 1926 års lagstiftning rörande vattenfördelningen inom Västerbottens
läns lappmarker ovan odlingsgränsen överfördes till de enskildas fastigheter
samtliga de vattenområden, vilka vid avvittringen behållits för kronan,
bortsett från de med strömfallsutmålen förbundna vattnen. Fastigheterna
fingo de vattenområden vid deras stränder, som tillkomme dem i
anslutning till lagens allmänna grunder. Därest även de enskilda fastigheterna
i Norrbottens läns lappmarker erhålla de vattenområden, som äro belägna
närmast deras stränder, skulle, såsom förut berörts, stora värden frånhändas
kronan. Genom ordningen för avvittringens genomförande i de norrbottniska
lappmarkerna skulle de förlorade värdena där vara större än i de västerbottniska
lappmarkerna ovan odlingsgränsen. Såsom exempel på de stora förluster,
som skulle förorsakats kronan vid ett avstående av de i förstberörda
trakter undantagna vattnen, har nämnts huru Porjus och Ligga vattenfall till
sin ena hälft skulle tillförts innehavarna av invidliggande hemman.

När det gäller vattendragen i Norrbottens läns lappmarker, sgnas jordägarna
därstädes knappast kunna göra anspråk på de utanför deras fastigheter
förbehållna vattnen med samma styrka som jordägarna i Västerbottens
fjälltrakter. Regleringen av kronans särskilda vatlenundaniag och överläm -

20

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 dr 1960

nandet av dessa till vederbörande fastigheter skedde i sistnämnda trakter
i omedelbar anslutning till avvittringen. Fastigheterna hade där icke hunnit
under många decennier gå i hand ur hand, utan de, som vid avvittringen
voro fastigheternas ägare och åbor, fingo själva vara med om slutliga fastställandet
av sina fastigheters innehav. I stort sett sutto samma ägare å
fastigheterna såväl vid vattnens undantagande vid avvittringsförrättningarna
som vid deras återställande genom 1926 års lag. I Norrbottens läns lappmarker
har en avsevärd tid förflutit från den allmänna avvittringens avslutande.
Detta skedde under åren 1883—1898 samt, i Karesuando socken,
1915, sedan ett tidigare av länsstyrelsen år 1907 meddelat avvittringsutslag
upphävts och ärendet återförvisats. Med få undantag, utom möjligen i Karesuando
socken, torde de personer, vilka blevo innehavare av de vid avvittringen
nybildade fastigheterna, numera ha lämnat dessa. Även såvitt angår
Karesuando socken har ganska lång tid förflutit. De som nu sitta å fastigheterna
ha nästan genomgående förvärvat dem med den omfattning och
de rättigheter i övrigt fastigheterna erhållit vid avvittringen samt med ett
däremot svarande värde. De nuvarande hemmansägarna och åborna kunna
sålunda icke sägas ha lidit någon förlust genom vattenundantagen. Visserligen
kan härvid icke bortses från, att mången fastighetsinnehavare levat i
den tron, att fullständig vattenrätt följt med hans fastighet. Gent häremot
kan dock åberopas, att på senare tid genom uppmärksammade rättegångar
samt myndigheters ingripanden och upplysningar kännedom alltmer spritts
bland befolkningen, att de enskildas vatteninnehav ofta äro mer eller mindre
begränsade. För en annan kategori jordinnehavare, såsom bolag och andra
med lätt tillgång till juridisk sakkunskap, lärer föreligga full kännedom om,
vilka rättigheter med avseende å angränsande vatten, som äro förbundna
med deras fastigheter. För dessa skulle en fullständig vattentilldelning utgöra
en oväntad gåva, som från det allmännas sida må synas föga motiverad.

Beträffande de vid ef ter avvittringen utlagda nybyggena och frälsetorpen
verkställdes avvittringen, förutom enligt gällande författningar, även med
ledning av särskilda Kungl. Maj :ts föreskrifter. I dessa förutsattes undantag
för kronans räkning av vattenområden även utöver större strömfall. Om
vidkommande den allmänna avvittringen må kunna sägas, att därvid gjorda
undantag utanför enskilda fastigheters stränder, bortsett från större strömfall,
sedermera kommo såsom en överraskning för många fastighetsägare,
kan detta ej ha varit fallet vid efteravvittringen. Då utfärdade bestämmelser
och verkställda undersökningar av vattendragen lära ej kunnat undgå
allmänhetens uppmärksamhet.

I övrigt må, särskilt efter så lång tids förlopp efter avvittringens avslutande,
även för fastighetsinnehavarna själva framstå såsom förenat med
orättvisa, att vid ett överförande till de enskilda fastigheterna av undantagna
vattenområden en tillfällighet blir avgörande för, om den ena eller andra
fastighetsägaren eller åbon må komma att tillföras ett väsentligt värde. Enligt
avvittringsstadgan skulle de större strömfallen avsällas åt kronan, ehuru
så förvisso ej alltid skett och ej heller all tid utförts i den ordning stadgan
angiver. De mindre fall och forsar, som avsetts kunna tillfalla jordinnehavarna
hade vid tiden för stadgans tillkomst föga ekonomisk betydelse. Vid en
reglering, där fastigheterna tilldelas fulla vattenområden, kan en fastighet
erhålla ett strömfall eller annat vatten, som i våra dagar motsvarar ett stort
belopp, under det en annan fastighet icke mottager något eller, om fastighetens
strand är kort eller vattnet obetydligt, vad den får är av ringa värde.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 dr 1960

21

En ytterligare svårighet föreligger här i bedömandet av vilka strömfall, som
må vara att behandla såsom »större» och böra bevaras åt kronan redan enligt
avvittringsstadgans föreskrifter, och vilka skola anses icke böra upptagas
bland dem.

Med hänsyn till de stora vården det här gäller och den alltmera ökade betydelsen
för kronan att förfoga över sina vattenfall, strömmar och sjöar
synes ett överlämnande till de enskilda fastigheterna under äganderätt, respektive
åborätt, av de vid avvittringen för kronans räkning undantagna
vattenområdena utanför deras stränder icke böra ifrågakomma. Det bör ej
heller ske med den begränsande föreskrift att, i anslutning till avvittringsstadgans
föreskrift om avsättande åt kronan av större strömfall jämte utmål,
i varje fal 1 dylika strömfall i sin helhet, även om enskilda fastigheter invid
dem äga strand, bibehållas under kronan.

Anledning föreligger dock att tillse i vad mån de svårigheter, som drabbat
innehavarna av fastigheter med begränsade vattenområden i förhållande
till innehavare av fastigheter med full vattenrätt, må kunna utjämnas. Det
huvudsakliga gagn, som fastighetsinnehavarna med hänsyn till sina dagliga
levnadsförhållanden ha av vattnen, är fisket i dessa. För hushållen
i förevarande trakter är, såsom förut betonats, av största vikt att kunna
erhålla lätt tillgång till fisk. Sådana ha förhållandena varit alltsedan bosättning
började uppkomma; och, såvitt man kan överblicka, torde detta behov
komma att alltjämt kvarstå, även om det icke, sedan jordbruket och utvecklingen
i övrigt även här gått framåt, gör sig så starkt gällande som i äldre
tid. Erhålla fastighetsinnehavarna rätt att fiska i de från deras fastigheter
undantagna vattnen, skulle de tillförsäkras en väsentlig förmån. Den förlust,
som genom upplåtelse av en dylik rätt drabbar det allmänna, skulle i huvudsak
gå ut över de nomadiserande lapparna, vilka äga rätt att disponera avkastningen
av fiskeupplåtelser i kronans vatten ovan odlingsgränsen. Skadan
skulle löga beröra de enskilda lapparna, vilka i överensstämmelse med gällande
lag i allmänhet skulle kvarstå vid sin rätt att fiska även i de vatten,
där fiskerätt skulle givas de enskilda. Begränsningen av antalet fiskeupplålelser
åt utomstående skulle dock icke i mera kännbar grad påverka lappmenighetens
inkomster, även om den innebär förlust. Denna lärer icke vara
av den storleksordning, att särskilt vederlag bör betingas. Kronans direkta
förlust genom minskat antal fiskeupplåtelser nedom odlingsgränsen torde
ej bliva stor.

Av en viss betydelse för fastighetsinnehavarna skulle även vara alt erhålla
rätten att disponera de uppgrundningar, som kunna uppstå inom de
undantagna vattnen. Dylika uppgrundningar kunna vara till nytta för jordbruken
genom den gräsväxt, som ibland uppstår därstädes. Fastighetsinnehavarna
äro de, som bäst kunna tillgodogöra dylika uppgrundningar. För
kronan är den förlust, som skulle föranledas genom deras upplåtande, ringa.

Till strandinnehavarna synes sålunda böra upplåtas rätt till fiske och
uppgrundningar i sådant vattenområde utanför deras fastigheter som enligt
allmänna grunder skulle hört till dessa, men vid avvittringen behållits under
kronan. Nämnda förmån torde icke böra givas fastighetsinnehavarna med
samma rått, varmed de inneha sina fastigheter. Lämpligen synes den böra
begränsas till eu avgiftsfri, bestående nyttjanderätt, som åtföljer stamfastigheten.
Av endast fiske utan rätt till vatten och grund synes icke kunna
skapas en fastighet, lämplig vare sig att tilläggas stamfastigheten eller bestå
såsom självständig. Medgives ägande- eller åborätt till fisket inom visst

22

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1960

vattenområde, skulle kronan tillika berövas möjligheten att där göra upplåtelser
åt andra personer. Hinder häremot skulle innebära en olägenhet
bland annat därutinnan, att de vattenområden, vari fisket skulle tillföras en
del fastigheter, bliva synnerligen betydande och större än fastighetsinnehavaren
behöver för eget behov. Såsom exempel kan nämnas sjöar sådana
som Stora Luleträsk, Hornavan och Uddjaur. Till den enskilda fastigheten
skulle där höra fiskerätt i ett mycket långsträckt och omfattande sjöområde
fram till sjöns mitt. Ett under ägande- eller åborätt upplåtet fiskeområde kan
ock motverka ett rationellt ordnande av fisket i hela sjön. 1 kronans hand
utgör det för kronan undantagna vattenområdet jämte eventuellt tillhörande
fastmarksområde en fristående fastighet, som är oberoende av de vid sjön
belägna enskilda skifteslagens oskiftade fiskevatten och kan disponeras för
särskilda upplåtelser. Detta kan vara av värde, enär det bland annat kan
inträffa, att fisket allt efter olika årstider bäst bedrives i olika delar av sjön.
Dessa platser böra då kunna i möjligaste mån stå öppna och fördelas mellan
de fiskebehövande, därvid emellertid må tillses, att upplåtelser ej ske i sådan
utsträckning till utomstående, att fastighetsinnehavarnas möjligheter tili ett
lönande fiske förstöras.

Uppgrundningarna böra givas samma ställning i formellt hänseende som
fiskerättigheterna.

Uppfattningen att kronans vatten icke böra med ägande- eller åborätt upplåtas
till enskilda fastighetsinnehavare för att bereda dem bättre fiskemöjligheler
överensstämmer med den ställning Kungl. Maj:t intagit vid efteravvittringen
i Norrbottens läns lappmarker. Av Kungl. Maj :ts förfoganden
därvid framgår den betydelse kronan fäste vid innehavet även av andra vattenområden
än de, där större strömfall förefinnas. För tillvaratagande av
kronans intressen skulle ske undersökning rörande vattnens värde för det
allmänna. I sådant sammanhang har ock direkt uttalats, att kronan gjorde
anspråk på forsar.

Den regel om rätt för enskilda fastighetsinnehavare till fiske och uppgrundningar
vid deras fastigheters stränder, som ovan föreslagits, synes
böra göras så enhetlig som möjligt. Undantag bör ifrågakomma endast där
sådana må vara påkallade av starka skäl. Såsom tveksamt framstår i vad
mån rätt till fiske och uppgrundningar bör medgivas strand innehavare vid
sådana kronans större strömfall, som ej ingå i kronans såsom särskilda
fastigheter utlagda strömfallsutmål, vid vilka kronans nuvarande rätt till
fiske och uppgrundningar givetvis icke rubbas. Vid reglering genom 1926
års lag av vattentilldelningen ovan odlingsgränsen i Västerbottens län lämnades
ej föreskrift i sådant hänseende. Detta var emellertid knappast erforderligt,
då de där för kronan behållna strömfallen i allmänhet torde ha omgivits
av utmål och enskildas fastigheter ej gränsade intill fallen. Inom
Norrbottens läns lappmarker äro väl kronans större strömfall understundom

att finna inom utmålen. Men ofta ha —---sådana strömfall behållits

åt kronan genom deras intagande under kronoparlcer och kronoöverloppsmarker
eller genom vattnets avsättande för allmänt behov o. d., därvid enskilda
fastigheter kunna äga strand vid fallet. Utmål kan ock ha utlagts
endast å ena stranden, och vattnet därutanför ingår ej i utmålets areal utan
tillhör exempelvis en kronopark. Finnes då enskild fastighet på motsatt
sida, skulle denna erhålla fiskerätt i vattnet vid utmålet. Ett särskiljande
av fiskerätt vid större och mindre fall må vara tänkbar i anslutning till
att termen »större strömfall» redan finnes upptagen i lagstiftningen och

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 dr t.960

23

avvittringsutslagen. Såsom skäl mot medgivande av fiskerätt och uppgrundningar
vid större kronan tillhöriga men ej särskilt förbehållna strömfall må
kunna anföras den omgång och de besvärligheter för kronan, som genom
förekomsten av fiskerättigheter och uppgrundningar kunna uppstå vid vattenfalls
utbyggande eller disponerande för andra anläggningar, å andra
sidan skulle uppkomma en förlust för enskilda jordinnehavare av ett mången
gång välbeläget fiske eller en värdefull uppgrundning. Beträffande etl
flertal vattenfall kommer ock att dröja avsevärd tid, innan de utnyttjas
för vatlenkraftsändamål eller i övrigt komma till användning. Sett från
formell synpunkt blir ofta svårt att avgöra, om ett strömfall skall betraktas
såsom större eller om det skall hänföras till den grupp, där fiskerätt skall
medgivas. Utredningsmannen finner av hänsyn till de enskilda men även av
praktiska skäl önskvärt, att fiskerätt och rätt till uppgrundning medgives
de enskilda strandägarna vid större strömfall, där vattnet icke ingår i vattenfallsutmål.

Rätt till fiske och uppgrundningar hör sålunda i angiven ordning förefinnas
såväl i sjöar som rinnande vatten med därvarande större och mindre
vattenfall. Dock bör, när det gäller rinnande vatten, rättens innehavare
vara skyldig att på anfordran till kronan återlämna sin rätt, då vattendraget
behöver tagas i anspråk för vattenkrafts-, uppdämnings- eller andra anläggningar.

För att nyttjanderätten till fiske och uppgrundningar skall bliva en verklig
tillgång för den fastighet dit rättigheten hör, synes nyttjanderättshavaren
böra i vanlig ordning ha rätt till ersättning vid rättens förlust eller nedsättning
av dess värde i samband med vattenanläggning o. d. Härvid bör dock
undantag göras för nyttjanderätt till laxfiske. Dylika fisken kunna vara
mycket värdefulla, och det skadestånd, som utdömes, kan bliva så betydande,
att kronan knappast bör iklädas en sådan uppoffring. Av dylika
fisken finnas i förevarande trakter mycket få. Fiskena intaga ock en särskild
ställning, då de i främsta rummet torde avse fiske för försäljning,
även om de tillika tillgodose fiskbehovet för fiskeinnehavaren själv. Vad
i övrigt angår en kronans ersättningsskyldighet för fiskerätten må nämnas,
att det förekommit, att ortens vattendomstol i mål om vattenföretag tillerkänt
ersättning för skada å fiske till fastighetsinnehavare, som plägat fiska
i ett av företaget berört vattendrag, även om med hans fastighet icke varit
förenad fiskerätt däri. Rättsgrunden synes ha varit den omständigheten, att
fiske varit av behov påkallat samt att möjlighet till fiske i vattnet förelegat
och där utövats. Den uppoffring, som kronan skulle ikläda sig genom ett
påtagande av ersättningsskyldighet med föreslagen begränsning, torde för
kronan bliva föga betungande.

Vid förluster av fiskerätt genom regleringsföretag skulle för rättsinnehavaren,
såsom här nedan i betänkandet föreslås, återstå möjligheten att
med förtursrätt erhålla upplåtelse av fiske i annat kronans vatten för tillgodoseende
av sitt fiskebehov. De avgifter, som därvid skulle betingas, böra
vara mycket små och mera motsvara en rekognitionsavgift.

Fn rätt såsom här föreslagits till fiske skulle innebära ett tillgodoseende
av den d den berättigade fastigheten boende familjens eget fiskbehov. Rätt
all driva fiske för försäljning inbegripes icke. Eu dylik begränsning ligger
i förevarande rätts egen natur. Man måste kunna undvika, att fiskerättsinnehavaren
å de självständiga fastigheter, som förevarande kronovatten utgöra,
upptager sådant storfiske, som på senare lid från lappars sida före -

24

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1960

kommit i en del fjällsjöar. Överlåtelse av fiskerätt må ej heller ske. Dylik
begränsning torde ligga i föreskriften, att fiskerätten gäller allenast husbehovsfiske
för fastighetens innehavare och dennes familj. Emot överlåtelse
av nyttjanderätt till uppgrundning synes ej böra ställas hinder.

De fastigheter, som skulle erhålla fiskerätt och rätt till uppgrundningar,
äro hemman, nybyggen och frälsetorp. Under hemmanen och nybyggena inbegripas
de vid avvittringen för delägarnas gemensamma räkning avsatta
allmänningskogarna samt samfällda husbehovsskogar. Dessa skogar ha bildats
av utbrutna delar av de skogsanslag, som tillkommit de särskilda hemmanen
och nybyggena. Det synes då ligga i sakens natur att, utan att detta
särskilt redovisas i lagtexten, delägarna i skogarna äga tillgodonjuta förmånen
av fiske och uppgrundningar i de till skogarna hörande vattnen.
Frälsetorp ha icke andel i allmänningar eller samfällda husbehovsskogar.

Såvitt utrönts är fisket oskiftat inom skifteslagen i Norrbottens läns lappmarker.
För vinnande av största likhet mellan nyttjanderätt av ifrågavarande
slag till fiske i kronovatten invid fastighets strand och fastighetsinnehavares
fiskerätt i byns oskiftade vatten samt tillika fiskemöjligheternas
ökande för nyttjanderättsfiskaren, synes nyttjanderätten böra utsträckkas
även till kronovatten, där dylik nyttjanderätt tillkommer andra fastigheter
i skifteslaget. Samma ordning bör tillämpas vid frälsetorp som delats.

Vad angår avsöndringar eller avstyckningar, som må ha skett från fastighet
berättigad till fiske och uppgrundningar i kronovatten, synes sådan rätt
icke följa fastighetsdel i annat fall än då av upplåtelseavtalet må framgå,
att eventuellt fiske eller uppgrundning vid det upplåtna områdets strand
ingått i avtalet.

Slutligen bör erinras, hurusom vid efteravvittringen utlagda invid vattendrag
belägna nybyggen understundom ej erhöllo område fram till stranden.
Med tanke på en eventuellt blivande uppdämning av vattendraget i samband
med vattenregleringsföretag o. d. bibehölls i kronans hand, till förekommande
av skadeståndsanspråk mot kronan, ett markområde emellan nybygget
och vattnet. Dessa nybyggen erhöllo framtida fiskerätt utanför sagda
mellanliggande markremsa i samma utsträckning som om densamma tillhört
fastigheten. Huruvida fiskerätt för nybyggets innehavare här föreligger,
torde vara beroende av, i vad mån vattnet vid sagda strandremsa undantagits
för något kronans särskilda ändamål, exempelvis såsom avsett för
strömfallsutmål. Fiskerätt förelåge då icke. Innehavare av dylikt nybygge
bör, i anslutning till vad ovan föreslagits, tillförsäkras rätt till fiske och
uppgrundningar i kronovatten utanför strandområdet.

Detsamma bör gälla invid vatten beläget frälsetorp. Också beträffande
dylika lägenheter förekommer, att de vid efteravvittringen ej erhållit område
ända ned till stranden utan att en markremsa där förbehållits kronan.

Särskild uppmärksamhet i förevarande sammanhang tarva de utom hemmanens
områden å kronoparker och kronoöverloppsmarker liggande ströängar,
som vid avvittringen i stort antal kvarlämnades under de enskildas
fastigheter. Enligt särskilda bestämmelser givna i samband med avvittringen
skulle dessa ängslägenheter få, intill dess de kunde mot annan mark utbytas,
tillsvidare bibehållas under fastigheterna. Därvid skulle de för den särskilda
fastigheten beräknas såsom ett skifte. Virke, som åtginge till hägnader, hässDessa
bestämmelser kvarstå oförändrade sådana de intogos i 1734 års lag.
tjänsteman kostnadsfritt avhämtas från skogsmarken. Anledningen till dy -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1960

25

lika ängars avsätlande var jordbrukets svaga utveckling inom lappmarkerna.
Det kunde befaras, att många hemmans och nybyggens bestånd skulle
äventyras, om de genom avvittringen förlorade sina ströängar. Genom den å
ängarna utvunna höskörden kunde den gröda av gräs, som utvunnes å fastigheternas
i allmänhet föga omfattande odlade marker, väsentligen utökas.

I samband med frågan om den mindre formliga skiftesläggning, som uppstod
genom ängarnas bevarande under fastigheterna, erinrade länsstyrelsen
i Norrbottens län i en framställning angående ängarnas bibehållande under
hemmanen i Arvidsjaurs socken, att oformligheten kunde hävas genom ägoutbyten,
sedan bygderna tillräckligt framskridit i odling. Den särskilda rätt
till skog, som medgavs för ängarnas brukande, vore än mera osäker. Den
gäller, såsom nyss nämnts, endast tillsvidare och kan sålunda när som helst
.indragas.

Sedermera har enligt författningarna om tilläggsavvittring och om ströängsindragning
ett stort antal ströängar blivit mot ersättning efter vissa
grunder återlämnade till kronan. Rörande den ställning i förhållande till
stamfastigheterna de ströängar intaga, som efter ströängsindragningarnas
genomförande kvarstå under fastigheterna, har rått olika meningar. Frågan
har varit uppe i ett av högsta domstolen den 31 januari 1944 (NJA
ref. 37) avdömt mål angående den rätt till fiske, som tillkomme innehavaren
av två vid tilläggsavvittringen i Västerbottens läns fjälltrakter för hemmanet
Bertejaur l1 i Sorsele socken bibehållna ströängar vid sjön Bertejaur.
Högsta domstolen fastställde hovrättens för Övre Norrland utslag, däri yttrades,
bland annat, att, därigenom att ifrågavarande ströängar vid tilläggsavvittringen
förklarats skola bibehållas under hemmanet Bertejaur, hade
ängarna kommit att tillhöra hemmanets ägare med full äganderätt. Med
äganderätten till ängarna hade — då i de med avseende å tilläggsavvittringen
gällande bestämmelserna icke stadgats, att undantag för sådant vattenområde
finge ske, och i förevarande fall något undantag ej heller skett —
följt äganderätten till den del av vattenområdet i sjön, som vore närmast
ängarnas strand. Följaktligen tillkomme rätten att fiska på de i målet avsedda
områdena av sjön ägarna av hemmanet.

Beträffande frågan om fiskerätt vid ströängar må vidare anmärkas afl,
när i sammanhang med avvittringen hemmansägare och nybyggare medgåvos
rätt att behålla de under nybyggena brukade ströängarna, omfattade
denna rätt ostridigt endast slåttern å ängen samt viss rätt att taga därinvid
växande skog. Någon tanke lärer då ej ha förefunnits att med ängarna skulle
följa vattenrätt eller rätt att från ängarna bedriva fiske i angränsande vatten
och använda ängarna för jakt eller att stamfastighetens innehavare
skulle äga att, i vidare mån än som medgåves enligt upplåtelsevillkoren, tillgodogöra
sig ä ängarna växande skog. Ströängarna synas ha haft motsvarande
ställning som urfjällar.

Det må vara ovisst, huruvida med ströäng, som efter ströängsindragning
bibehållits under fastigheten, följa andra och större rättigheter än moderfastigheten
tidigare haft med avseende å ängen samt om sålunda någon rätt
kunnat uppkomma till vattenområde utanför ängen och därvarande fiske.
Att moderfastigheten ej kan göra anspråk på fiskerätt vid de ängar, som
vid ströängsindragningen återfördes till kronan, torde vara påtagligt.

Vid utmätande av ersättning till enskild för till kronan indragen ströäng
togs icke hänsyn till fiske, då sådant aldrig hört till ängen. Ersättningen

26

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 dr 1960

beräknades helt i anslutning till ängens höavkaslning. Lika litet erhöll kronan
ersättning för fiskerätt vid ströäng, soin bibehölls under hemman. Frågan
om annan rätt än till höavkastning var över huvud ej uppe.

För närvarande har man med avseende å frågan om omfattningen av
innehavarens av moderfasligheten rätt till under fastigheten behållen ströäng
hålla sig till högsta domstolens ifrågavarande avgörande. Detta avsåg
ströängar, som indragits enligt bestämmelserna i kungörelsen om tilläggsavvittring.
Det torde emellertid få antagas, att avgörandet är tillämpligt
även på ängar, vilka återförts till kronan med stöd av 1921 års lag om ströängsindragning.
Ströängsindragningen inom Norrbottens län, som verkställts
enligt nämnda lag, har omfattat Arvidsjaurs och Jukkasjärvi socknar samt
trakterna nedom odlingsgränsen i Arjeplogs, Jokkmokks och Gällivare socknar.
I Karesuando socken, som i sin helhet är belägen ovan odlingsgränsen,
har icke förekommit ströängsindragning.

Vid indragningsförrättningarna ha ett betydande antal ängar behållits
under fastigheterna. Många av dessa ängar äro belägna invid vattendragen.
Sä är ofta fallet med de bättre ängarna. Utgår man från, att inom Norrbottens
låns lappmarker beträffande ströängar, som efter ströängsindragningen
kvarstå under stamfastigheterna, skulle tillämpas högsta domstolens uppfattning
om de med ströängar förenade rättigheter, kan vid ett genomförande
av ovannämnda förslag om nyttjanderätt till fiske och uppgrundningar
uppstå avsevärda olägenheter. På mångfaldiga platser ute i ödemarkerna,
ibland långt avlägset från moderfastigheterna, ligga invid de
för kronan vid avvittringen undantagna större och mindre vattendragen ströängar.
Med dessa små enklaver skulle följa nyttjanderätt av ifrågavarande
slag. Fiske- och jaktbevakningen å kronans markområden är redan nu svår
att upprätthålla. Den skulle ytterligare försvåras, om personer, under förevändning
att besöka dem tillhöriga ströängar, skulle kunna med fiskredskap
ströva omkring å kronans marker och föröva olaga fiske. För genomförande
av rationell fiskevård kan ock uppstå stora hinder. Ströängarnas
innehavare skulle kunna bliva de, som i främsta rummet komme att tillgodogöra
sig av kronan vidtagna åtgärder för utökande av fisktillgången.
Vidare skulle vid genomförande av nu föreslagna nyttjanderättsregler, där
strömfall vid avvittringen tilldelats kronan på sådant sätt, att hela vattenområdet,
där strömfallet ligger, ingår i kronopark, en ströäng belägen vid
fallet erhålla fiskerätt och rätt till uppgrundning i vattnet utanför ängen.
En med ströängarna förbunden vattenrätt synes även i det hänseende mindre
tilltalande, att därigenom en fastighetsinnehavare, som har den turen att
äga ströäng vid ett vattendrag, gynnas framför nabo utan dylik äng.

Med hänsyn till angivna förhållanden synes en lagstiftning, som tillerkänner
fastighet fiskerätt och rätt till uppgrundningar i undantagna kronovatien,
icke böra omfatta ströängar, vare sig sådana som vid tillämpning av
lagen om ströängsindragning behållits åt den fastighet, varunder den tidigare
hört, eller ängar inom de trakter, där ströängsindragning icke förekommit.

Då ströängarna från början tillagts fastigheterna såsom en särskild förmån
för de vid avvittringen utbrutna hemmanen och utöver vad som medgivits
andra hemmansägare i riket samt med hänsyn till den begränsade
rätt, som i varje fall vid tiden för avvittringen var förenad med ängarna,
synes någon orättvisa knappast anses drabba vederbörande fastighetsinnehavare,
därest i samband med tillerkännande åt fastighet av fiskerätt och

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 dr 1960

27

rätt till uppgrundning i undantaget vatten ströäng uteslutes från erhållande
av dylika rättigheter.

Erinras må, att utredning pågår1 rörande utsträckning av indragningsförfarandet
beträffande ströängar jämväl till de trakter av Norrbottens läns
lappmarker, som icke inbegrepos under 1921 års ströängslag. I samband med
en sådan ny lagstiftning må tagas under övervägande, huruvida andra förmåner
än slåtter böra åtfölja ströäng, som bibehålies under moderfastigheten.

Remissyttranden

De remissinstanser, som yttrade sig över Berglöfs utredning, var praktiskt
taget ense om behovet av åtgärder för att bereda jordbrukarna i Norrbotten
fiskerätt. Däremot rådde mycket stor tveksamhet om hur detta borde ske.
Utredningsmannens förslag utsattes för kritik — delvis ganska stark -— för
både sin allmänna utformning och sin sakliga innebörd. Även mot förslagets
detaljer riktades åtskilliga anmärkningar.

Förslaget avstyrktes uttryckligen — på olika grunder — av bl. a.
lantmäteristyrelsen och överlantmätaren i Norrbottens län, domänstyrelsen,
vattenfallsstyrelsen och Arvidsjaurs allmänningsstyrelse.

Kammarkollegiet godtog i princip förslaget men gjorde ändock ganska
avsevärda anmärkningar mot detsamma.

Länsstyrelsen i Norrbottens län ansåg att en lagstiftning liknande den
som år 1926 genomförts i Västerbotten borde införas även för Norrbotten.

Lantmäteristyrelsen erinrade inledningsvis om att frågan huruvida nybyggarnas
fiskerätt slutligt reglerats genom avvittringen under senare år i
olika sammanhang varit föremål för diskussion och om att styrelsen i ett av
hovrätten för Övre Norrland avgjort mål angående olaga fiske i sjön Pjeskejaure
(Svensk juristtidning 1947, rättsfallsreferat nr 4) intagit samma
ståndpunkt som Berglöf. Styrelsen förklarade att den fortfarande intog samma
ståndpunkt.

Vidare anförde styrelsen.

Mot den uppfattningen att avvittring skall tillmätas avgörande betydelse
beträffande fisket, ehuru frågan om fiskets fördelning vid avvittringen i
flertalet fall icke behandlats, kan måhända ur principiella synpunkter vissa
skäl anföras. I denna fråga må dock till jämförelse erinras om att under
1900-talet såsom rättsgrundsats beträffande skifteslags vattenområde gällt,
att därest skifteshandlingarna icke angiva att området blivit uppdelat å de
särskilda fastigheterna, detsamma skall anses vara i och med skiftet delat
mellan strandfastigheterna jämlikt stadgandet i 12 kap. 4 § jordabalken.
— Det är för lantmäteristyrelsen välkänt att befolkningen i lappmarken i
stor utsträckning icke iakttagit det nya rättsläge i fråga om fiskerätten som
avvittringen sålunda får anses ha medfört. Obestridligen har intill senare år
i god tro fiske bedrivits i såväl kronans som enskilt vatten även av hem -

1 Se numera SOU 1957:30.

28

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1960

mansägare som icke ägt sådan fiskerätt. Även den icke jordägande befolkningen
har ofta utan rättslig grund bedrivit fiske i såväl kronans som enskilt
vatten utan att fisket beivrats. Att detta skulle ha grundat någon sedvanerätt
till fiske anser lantmäteristyrelsen emellertid icke möjligt (jfr tredje
lagutskottets av riksdagen godkända utlåtande nr 23/1950 s. 48, 49). Lantmäteristyrelsen
vill dock, med hänsyn till den ringa uppmärksamhet som
ägnats fisket vid avvittringen och till de betydande rättsverkningar som
avvittringen får anses ha medfört beträffande fisket här betona billigheten
av åtgärder som syfta till att undanröja olägenheter som uppkommit genom
den mer eller mindre automatiska fördelningen av fisket som onekligen
skett i samband med avvittringen.

Härefter övergår lantmäteristyrelsen till frågan huruvida de enskilda
fastigheterna i Norrbottens län skall erhålla vattenområden enligt 12 kap.
4 § jordabalken eller enbart fiskerätt inom samma områden och anför därvid
följande.

I denna fråga anser sig lantmäteristyrelsen böra erinra om att samma
frågeställning förelåg vid 1926 års lagstiftning om rätten till vissa vatten i
övre delen av Västerbottens län. I Kungl. Maj:ts proposition nr 69 hade
framlagts ett förslag efter liknande grunder som det nu framlagda. Med
frångående av Kungl. Maj :ts förslag beslöt riksdagen emellertid antaga ett
motionsvis framfört förslag till lag. I överensstämmelse med riksdagens sålunda
fattade beslut utfärdades 1926 nu förevarande lag. överlantmätaren
i Norrbottens län har i sitt i ärendet avgivna yttrande ej funnit anledning
antaga att det förfaringssätt som tillämpats vid nämnda lagstiftning icke
med fördel skulle kunna komma till användning även beträffande Norrbottens
läns lappmarker. Lantmäteristyrelsen finner starka skäl tala för
överlantmätarens ståndpunkt.--—

Enligt lantmäteristyrelsens mening skulle ur fastighetsbildningssynpunkt
en fördelning av vattenområden — varmed följer rätt till fiske — efter allmänna
grunder för fastighets vattenrätt bidraga till större reda i jordinnehavet
samt lättare överblick över de med olika fastigheter följande tillhörigheter.
Lagstiftningen bör därför, därest den skall anknyta till fastighet, utformas
i stort sett efter samma riktlinjer som 1926 års lagstiftning i ämnet i
Västerbottens län. Därest vattenområde och därmed fiske, såsom i lagen om
rätten till vissa vatten i övre delen av Västerbottens län, tilldelas »varje vid
avvittringen särskilt utbrutet område», som ligger vid vatten försvinner
flertalet av de olägenheter som kommer att följa av en lagstiftning som på
sätt utredningsmannen föreslagit anknyter till strandfastigheten. Vatten och
fiske kommer därigenom att tillfalla skifteslagen varigenom samtliga de
fastigheter som ha del i dessa automatiskt få del i fisket. Fiskerätten blir
därigenom icke ett privilegium för de fastigheter som angränsa vatten. Ur
fastighetsbildningssynpunkt skulle ett sådant förslag vara avgjort att föredraga
framför det nu framlagda förslaget.--- —

Kronan bör enligt lantmäteristyrelsens mening förbehålla sig att för vattenkraftändamål
och vattenreglering i övrigt taga i anspråk erforderliga
strömfall och vattendrag. Såsom även överlantmätaren i Norrbottens län
framhållit torde i sådant fall en särskild bestämmelse böra införas av innebörd
att ersättning för sådant utnyttjande av strömfall eller i vattendrag

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1960

29

icke skulle utgå till fastighet som genom förevarande lagstiftning skulle
tillerkännas visst vattenområde. Fisket utgör däremot i motsats till vattenkraften
ett naturligt tillbehör till jordbruksfastighet (jfr det allmänna
lämplighetskravet å jordbruksfastighet i 19 kap. 3 § 2 mom. 1 punkten
jorddelningslagen). Full ersättning för ianspråktagande av fiske vid vattenreglering
bör därför, som förut berörts, utgå till markägarna.

överlantmätaren i Norrbottens län anförde.

Det synes vara klart utrett att avvittringens genomförande i lappmarken
inom Norrbottens län i fråga om vattenområden ej skett på sätt det bort.
Så har t. ex. i ett flertal fall ingen eller blott obetydlig vattenrätt tillagts
fastigheter med strand. Vidare har kronans vattenrätt vid vattenfall o. d. ej
heller tillbörligt beaktats. Den för befolkningens vidkommande vitala frågan
om fiskerätt har över huvud taget ej i någon mån beaktats oavsett de
fall där slumpen spelat in och vattenområde av en eller annan anledning
tillagts fastigheterna.

Det föreliggande förslaget till avhjälpande av dessa missförhållanden synes
dock enligt min mening ej vara lämpligt att lägga till grund i detta avseende.
Genom detsamma tillskapas en särskild sorts fastigheter som skilja
sig från den vanliga formen. I Västerbottens läns lappmarker hava samma
missförhållanden uppmärksammats på ett tidigare stadium och även avhjälpts
på ett naturligt sätt. Det finnes ej anledning antaga att samma förfaringssätt
ej skulle med fördel kunna komma till användning beträffande
Norrbottens läns lappmarker. För att rätta till frågan om kronans rätt till
vattenkraft i områden, som på naturligt sätt lades till fastigheterna i detta
sammanhang kunde väl bestämmelse införas samtidigt, att ersättning för
vattendragets utnyttjande i framtiden för kronans räkning ej skulle utgå
till fastigheten. Möjligen bör i fråga om fastigheter, som avgränsas från
stranden av s. k. dämningsmark, den bestämmelsen införas, att denna omständighet
ej skall inverka på fastighetens tilldelning av vattenområde i enlighet
med gällande bestämmelser.

Domänstyrelsen vitsordade, att den jordbrukande befolkningen inom ifrågavarande
delar av landet i viss utsträckning syntes ha blivit svagt tillgodosedd
i fråga om fiskerätt, som enligt eljest gällande normer bort åtfölja
fastigheterna. Med hänsyn därtill föreföll en utökad möjlighet till fiske
naturlig.

Styrelsen ansåg emellertid, att det framlagda förslaget, om det genomfördes,
skulle allvarligt försvåra fiskevården i många av de vatten där det i
domänverkets regi bedrivna fiskevårdsarbetet redan fortskridit ganska
långt. Med hänsyn därtill fann styrelsen att kravet på fiskerätt borde tillgodoses
på annat sätt.

Vattenfallsstyrelsen anförde.

Med hänsyn till arten av de intressen, styrelsen har att företräda, måste
styrelsen ställa sig avvisande till förenämnda lagförslag. Om det genom -

30

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1960

föres, kommer det att föranleda, att styrelsen vid genomförande av vattenregleringar
eller andra byggnader i vatten kan komma att få vidkännas icke
oväsentligt högre ersättningar än som skulle ha blivit fallet under nuvarande
förhållanden. Att så relativt stora vattenområden avsatts för allmänt
behov, varmed enligt utredningsmannen avses ett förbehåll för kronans
räkning, är för kronan av stor betydelse just med tanke på nämnda vattenföretag.
Under sådana förhållanden synes det föga följdriktigt och ur statsfinansiell
synpunkt knappast välbetänkt att nu icke endast i viss del uppgiva
kronans ifrågavarande rätt utan därjämte — såsom i förslaget skett -—
föreskriva, att fastighetsinnehavarna skola äga rätt till ersättning, när nyttjanderätten
i fråga upphör att gälla på grund av kronans ianspråktagande

av vattnet.---Särskilt fisket är numera föremål för en helt annan

uppmärksamhet än som tidigare varit fallet vid vattenmålens behandling,
och ersättningarna för skador pläga uppgå till mycket betydande belopp.
Härtill komma de mycket kostsamma åtgärder för fiskets bibehållande i
möjligaste mån, som sökande i vattenmål numera regelmässigt ålägges, såsom
anordnande av fisketrappor och odlingsanstalter samt skyldighet att
uppföda och utplantera fiskyngel och fiskungar m. m. Man bör icke heller
förbise den icke ringa ökning i utredningsarbetet för parter och domstolar,
som lagens genomförande skulle föranleda med ty åtföljande utsträckning
av tiden för dessa måls förberedande och behandling. Ehuru vattenfallsstyrelsen
har full förståelse för att ortsbefolkningens fiskebehov i möjlig
mån bör tillgodoses, kan vattenfallsstyrelsen alltså icke tillstyrka en generell
lagstiftning av här ifrågavarande slag till förmån speciellt för strandägarna
inom Norrbottens lappmark.

Arvidsjaurs allmänningsstyrelse upplyste, att enligt den jordägande befolkningens
bestämda uppfattning hade avvittringen ej omfattat fisket. Befolkningen
ansåg sig därför vara bibehållen vid den fiskerätt som förelåg
före avvittringen. Vad utredningsmannen anfört om rätten till vatten och
grund saknade därför betydelse. — Enligt jordägarnas mening förelåg för
Norrbottens vidkommande väsentligt starkare skäl än för Västerbottens del
att genomföra en lagstiftning av den beskaffenhet som år 1926 genomfördes
för Västerbotten. — Ortsbefolkningen hade även på olika sätt visat intresse
för aktiv fiskevård.

Slutligen uttalade allmänningsstyrelsen.

Sammanfattningsvis vill styrelsen anföra, att enligt dess uppfattning de i
den offentliga utredningen behandlade frågorna erhållit en skev framställning
och att de föreslagna lösningarna såsom regel gått i en för jordägarna
negativ riktning utan att bärande skäl härför kunnat anföras. Styrelsen
har sig väl bekant att det på många håll i Norrbottens län finnas starka
intressen för en reglering av de i utredningen berörda frågorna på ett sätt
liknande 1926 års lagstiftning i Västerbottens län. Styrelsen ansluter sig till
deras ståndpunkt och framhåller för egen del, att det för befolkningen i berörda
delar av länet är synnerligen angeläget att frågorna om rätten till
vatten och grund och rätten till fiske vinna en slutgiltig och rättvis lösning.
Så skulle enligt styrelsens mening alls icke bliva fallet, om det nu föreliggande
förslaget bleve genomfört. Styrelsen är emellertid också medveten

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 är 1960

31

därom, att en lagstiftning liknande 1926 års kan komma att ställa sig avsevärt
vanskligare för Norrbottens läns vidkommande på grund av de stora
värden det här kan förmodas vara fråga om. Så mycket angelägnare synes
det styrelsen därför vara, att erforderligt material för bedömande av båda
frågorna blir förebragt och att icke även fisket berövas befolkningen, därför
att man icke anser sig nu kunna återgiva vatten och grund. Så torde emellertid
icke kunna ske med mindre en ny utredning kommer till stånd.

Kammarkollegiet ansåg, att frågan om strandinnehavarnas fiskerätt inom
Norrbottens läns lappmarker kommit i ett sådant läge att det, med hänsyn
bl. a. till fiskets betydelse för befolkningen i denna landsända, otvivelaktigt
var påkallat med en reglering i någon form av de fiskerättsliga förhållandena.
Härefter anförde kollegiet.

I den i viss mån liknande situation, som uppstod vid avvittringarna ovan
odlingsgränsen i Västerbottens läns lappmarker, löstes frågan så, att strandäganderätten
genom en lag 1926 där genomfördes i full omfattning. En så
radikal lösning har utredningsmannen emellertid ej velat föreslå i förevarande
fall, och de skäl han anfört häremot synas vägande. Framför allt
skulle tillvaratagandet av kronans vattenkraftsintressen därvid nödvändiggöra
nya avvittringsåtgärder så omfattande, att de skulle avsevärt fördröja
regleringens genomförande och medföra stora kostnader utan motsvarande
gagn för de strandinnehavares fiskeintressen, som det främst gäller att tillgodose.
Man kan ej heller bortse från att under den långa tid, som förflutit
efter avvittringarna, även andra fiskeintressen kommit att knytas till kronovattnen.
Nya befolkningskategorier, delvis i tätortssamhällen ha tillkommit,
för vilka utnyttjandet av kronans fiskevatten till husbehovs- eller sport- och
fritidsfiske fyller ett behjärtansvärt behov. Turistväsendets intresse av fiskeupplåtelserna
i kronovattnen bör också beaktas.

Utredningsmannens förslag till reglering av fiskerättsförhållandena går i
princip ut på, att med varje vid vatten beläget hemman, nybygge och frälsetorp
skall följa avgiftsfri rätt till husbehovsfiske i den de! av kronans vattenområde,
som är närmast fastighetens strand. Detta förslag synes innebära
en skälig avvägning mellan å ena sidan de enskilda strandinnehavarnas
fiskebehov och å andra sidan de intressen, som äro beroende av det nuvarande
rättstillståndet. Att den föreslagna fiskerätten sålunda begränsas till
vattenområde, som enligt 12 kap. 4 § jordabalken normalt följer strandäganderätten,
torde vara motiverat av kravet på ordning och reda i fiskeförhållandena.
De vattenområden, inom vilka den nya fiskerätten finge
utövas, skulle stundom bli av betydande storlek, såsom i de stora sjöarna,
och även eljest ofta rymma fisktillgångar utöver husbehovet. Möjlighet
skulle alltså finnas för kronan att genom upplåtelser inom samma vattenområden
tillgodose även andra fiskebehov.

Någon befogad invändning torde icke kunna resas mot att kronan avstår
ifrågavarande husbehovsfiske utan vederlag. Ej heller synes något vara att
erinra mot att fastighetens ägare eller åbo avgiftsfritt får begagna uppgrundningar
utanför fastighetens strand inom det område, där han skulle få
fiskerätt. Bärande skäl synas föreligga att på sätt utredningsmannen föreslagit,
utesluta ströäng från rätt till fiske och uppgrundningar, varom här
är fråga.

32

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1960

Länsstyrelsen i Norrbottens län anförde.

Länsstyrelsen vill icke förringa styrkan av de av utredningsmannen åberopade
skälen för att icke vattenområden skulle överlämnas med full äganderätt
till jordägarna men länsstyrelsen anser likväl dock att de för statsverket
mindre önskvärda nackdelarna, främst då de ekonomiska konsekvenserna
som ett sådant överlämnande kunde medföra för staten vid framtida
vattenregleringar, icke skola få förhindra en lösning i denna riktning. De
ekonomiska fördelar för staten, som ett utnyttjande av de norrbottniska
vattnen för utbyggnad medföra och den ovisshet om de ytterligare utbyggnader,
utöver de redan nu planerade, som i framtiden kunna bliva aktuella,
torde enligt länsstyrelsens förmenande väl motivera att de norrbottniska
jordägarna medgivas samma förmåner som redan tidigare tilldelats de västerbottniska
jordägarna genom lagen den 18 juni 1926 om rätten till vissa
vatten i övre delen av Västerbottens län.

I fråga om utformningen av lagförslaget framkom kritik
från bl. a. lantmäteristyrelsen, kammarkollegiet och hovrätten för övre
Norrland.

Lantmäteristyrelsen anförde i denna del följande.

Enligt förslaget skall med visst undantag med varje vid vatten beläget
hemman, nybygge och frälsetorp följa rätt att avgiftsfritt nyttja fiske i den
del av vattenområdet, som är närmast fastighetens strand. Denna fiskrätt
har, såsom av det föregående framgår, av utredningsmannen betecknats såsom
en »avgiftsfri bestående nyttjanderätt som åtföljer stamfastigheten».
Uppgrundningar, som enligt 2 § förslaget, tillkommer fastighet borde enligt
utredningsmannen givas samma ställning i formellt hänseende som fiskerättigheterna.
Den av utredningsmannen föreslagna beteckningen »nyttjanderätt»
för här förevarande form av upplåtelse synes dock mindre adekvat
och torde den vara ägnad att skapa missförstånd angående fiskerättens karaktär.
Rätten är till en början otvivelaktigt närmast att likställa med ett
servitut med »bästa rätt». Den skulle, anför utredningsmannen (s. 86), utgöra
en integrerande del av vederbörande fastighet och en i viss mån ny typ
av fastighet skulle konstitueras genom de föreslagna bestämmelserna. Rätten
skulle väl vidare närmast vara att jämföra med ett jorddelningsservitut
ehuru den icke utan särskilt stadgande synes kunna behandlas såsom sådant.
Utan sådant stadgande torde denna fiskerätt med den konstruktion
densamma erhållit icke komma att kunna regleras enligt jorddelningslagens
bestämmelser. Ej heller genom servitutslagens bestämmelser lärer det bli
möjligt att upphäva eller förflytta en dylik fiskerätt, då servitutslagen icke
synes avse sakrätter av här avsett slag. Någon annan grund för rättens upphörande
än den som angivits i 4 § första stycket finnes ej i lagförslaget. Det
torde dock vara uppenbart att det särskilt i samband med fastighetsreglering
kan förekomma fall, då rätt som här avses bör kunna upphöra eller
förflyttas, såsom när strandfastighet i samband med skifte eller ägoutbyte,
flyttas till annat läge, som icke har strandrätt. Huru de härmed sammanhängande
problemen skola lösas har ej behandlats av utredningsmannen.

Förslaget synes innebära att enbart strandfastigheter skola bli bärare av
den föreslagna fiskerätten. Övriga fastigheter i vid avvittring utbrutet skif -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 är 1960

33

teslag, som angränsar kronans vatten, torde däremot icke kunna komma i
fråga härför. Enligt styrelsens mening synes detta orättvist och tillika mindre
lämpligt ur fastighetsbildningssynpunkt. Sistnämnda fastigheter kunna
sålunda efter avvittring i samband med exempelvis laga skifte ha erhållit
ett läge som nu fråntager dem möjligheten att erhålla fiskerätt i kronans
vatten. Innehavaren av sådan fastighet är emellertid i flertalet fall för sin
utkomst i lika hög grad beroende av fisket som strandfastighets innehavare.
Den omständigheten att fastighet vid laga skifte å skifteslag icke tilldelats
område vid strand synes enligt styrelsens mening sålunda ej böra medföra
att sådan fastighet går miste om den förmån lagen avser att ge. Detta synes
böra beaktas i lagförslagets vidare behandling.

Enligt förslaget skall fastighet med andel i samfällt fiske äga rätt att nyttja
fiske i kronans vatten gemensamt med övriga fastigheter med sådan
fiskerätt. Däremot synes fastighet, som har del i fiske men — såsom ofta
är fallet — ej angränsar vatten fortfarande komma att äga del endast i sistnämnt
fiske. Förslaget medför sålunda att inom ett och samma skifteslag
erhålles två olika kretsar av fiskerättsinnehavare. Även detta förhållande
torde medföra praktiska olägenheter och i samband med exempelvis laga
skifte skapa svårlösta problem. Enligt styrelsens mening är det framlagda
förslaget ej heller i denna del tillfredsställande.

Beträffande fiskerättens omfattning föreslår utredningsmannen att den
skall begränsas till husbehovsfiske för fastighetens innehavare och dennes
familj. Med fastighetens innehavare torde här avses fastighetens ägare eller
åbo. — Föreslagen avgränsning synes i och för sig kunna motiveras men i
den praktiska tillämpningen torde det uppstå stora svårigheter att bedöma
vad som är att hänföra till husbehovsfiske. Vidare må enligt förslaget överlåtelse
av den föreslagna fiskerätten icke ske. Dylik begränsning har ansetts
ligga i föreskriften att fiskerätten gäller allenast husbehovsfiske för fastighetens
innehavare och dennes familj. Med »överlåtelse» torde här avses
»upplåtelse». Jfr här 24 § andra stycket lagen om rätt till fiske. Mot överlåtelse
av fiskerätt, som här avses, bör givetvis hinder icke föreligga om så
befinnes lämpligt exempelvis i samband med avstyckning.

Kammarkollegiet ansåg, att den rätt till fiske och uppgrundningar, som
enligt förslaget skulle följa med vissa fastigheter, hade karaktären av servitutsrätt.
Vidare ansåg kollegiet, att fiskerätt borde tillkomma även sådan
delägare i byalaget som ej nådde fram till vattnet med sina ägor.

Hovrätten för Övre Norrland erinrade om de likartade förhållandena i
Västerbottens och Norrbottens län samt anförde.

Hovrätten finner det för sin del tveksamt huruvida det kan anses fullt
skäligt att enahanda problem löses på olika sätt i de båda länen, där förhållandena
i övrigt äro tämligen ensartade. Härtill kommer att, om förslaget
lagfästes, därmed skulle tillskapas ett i viss män nytt slags fastighetsbildning,
något som i och för sig kan vara ägnat att ingiva hetänkligheter. Vissa
skäl som utredningsmannen andragit för att icke, såsom skedde i Västerbottens
län, taga steget fullt ut och tillerkänna strandägare vattenrätt synes
emellertid tungt vägande. Särskilt må beaktas den långa tid som förflutit

3 llihung till riksdagens protokoll 1960. 9 samt. ,‘l avd. Nr 26

34

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 dr 1960

sedan avvittringarna och de många förändringar i äganderättsförhållandena,
som ägt rum. Hovrätten anser sig med hänsyn härtill icke böra motsätta sig
förslaget i förevarande avseende.

I fråga om förslagets sakliga innebörd framställdes erinringar i olika hänseenden.

Såsom framgår av här förut intagna delar av yttranden från lantmäteristyrelsen
och kammarkollegiet anmärkte dessa ämbetsverk på att fastigheter,
som ej når fram till vatten, ej skulle få någon
fiskerätt.

Domånstgrelsen och av detta ämbetsverk hörda remissinstanser uttryckte
— som delvis framgår av domänstyrelsens här ovan intagna uttalanden —
farhågor för att utredningsmannens förslag skulle medföra betydande
faror för fiskevården. Arvidsjaurs allmänningsstyrelse har dock
uttalat, att domänverket, genom att för kronans räkning göra anspråk på
alla fiskevatten av betydelse, starkt hämmat det eljest stora enskilda och
kommunala intresset för fiskevårdande åtgärder.

Bland de detaljer i lagförslaget, som rönte kritik kan här nämnas b egränsningen
av fiskerätten till husbehovsfiske, bestämmelserna
om ersättningför mistad fiskerätt samt
bestämmelsen om att ströäng ej skulle få fiskerätt.

Mot begränsningen av fiskerätten till husbehovsfiske uttalade sig bl. a.
hovrätten för övre Norrland, fiskeintendenterna i övre norra och nedre
norra distrikten samt länsstyrelsen i Norrbottens län. Hovrätten fann att
förslaget kunde medföra friktioner mellan lapparna och den bofasta befolkningen.
Lapparna skulle få fiska utan begränsning i vatten där strandägaren
endast hade rätt till husbehovsfiske. Länsstyrelsen ansåg, att de fiskaliska
intressena ej borde få förhindra fiske jämväl till avsalu och påpekade att
fisket var en inkomstkälla av ej ringa betydelse.

Ersättningsbestämmelserna kritiserades av bl. a. vattenfallsstyrelsen och
kammarkollegiet. Vattenfallsstyrelsens uttalande har redovisats här ovan.
Kammarkollegiet ansåg, att ersättning borde utgå enligt de allmänna reglerna
i vattenlagen. Då endast rätt att fiska till husbehov skulle förekomma
fanns det enligt kollegiets mening ej skäl att lämna förlust av laxfiske utan
ersättning. Även hovrätten för övre Norrland, lantmåteristyrelsen och överlantmätaren
i Norrbottens lån ansåg att förlust av laxfiske borde ersättas.

Från bestämmelserna om ströäng tog lantmåteristyrelsen avstånd och anförde
därvid följande.

De av utredningsmannen föreslagna bestämmelserna i 3 § förslaget anser
sig lantmåteristyrelsen av principiella skäl icke kunna biträda. Enligt styrelsens
mening finnes icke anledning att på föreslaget sätt i viss mån i strid
mot vedertagna rättsgrundsatser begränsa fastigheternas fiskerätt. Styrelsen
anser det även vara önskvärt att uppehålla en såvitt möjligt enhetlig behand -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1960

35

ling av frågor om rätt till vatten och fiske utanför ströängar. Här må även
erinras om att ströängar finnas icke blott på kronomark utan även på allmänningarna.
Huruvida med »ströäng» i 3 § även avses ströäng på allmänning
framgår ej av motiven. — I sin motivering bär utredningsmannen
bland annat uttalat att någon tanke lärer vid avvittringen ej ha förefunnits
att med ströängarna skulle följa vattenrätt eller rätt att från ängarna
bedriva fiske i angränsande vatten. Lantmäteristyrelsen finner detta förhållande
i förevarande fall utan betydelse med hänsyn till att frågan om
fisket i regel icke detaljbehandlats vid avvittringen. Erinras må även att
enligt förordningen den 30 maj 1873 angående skatteläggningsmetod för
Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker räntan beräknades utan
hänsyn till inkomst av jakt och fiske eller andra särskilda förmåner.

Hovrätten för övre Norrland anförde i denna del följande.

Genom rättsfallet NJA 1:1944 s. 133 har avgjorts att med ströäng, som vid
tilläggsavvittring förklarats skola bibehållas under hemman och gränsar
till vatten, följer äganderätt till vattenområdet enligt 12 kap. 4 § jordabalken,
såvida undantag ej gjorts vid avvittringen. Om vattenområdet undantagits
vid avvittringen, torde ovannämnda lag den 18 juni 1926 vara tilllämplig
med avseende å detsamma. Det får antagas, att högsta domstolens
avgörande gäller även för ängar, vilka vid ströängsindragning enligt 1921
års lagstiftning bibehållits under fastigheterna. Med anledning härav och
då det synes angeläget att så mycket som möjligt likställa förhållandena i
de båda länen, bör den föreslagna 3 § utgå eller omarbetas.

Även överlantmätaren i Norrbottens län, Arvidsjaurs allmänningsstyrelse,
Gällivare kommun m. fl. uttalade sig mot den föreslagna bestämmelsen angående
med ströäng förenad rätt till fiske.

Vid remissbehandlingen framfördes två förslag till åtgärder av annat slag
än de av utredningsmannen förordade nämligen dels att kronan skall tilldela
jordägarna både vattenområdet och fisket utanför deras strand och att
en lag därom skall antagas av samma slag som den år 1926 för Västerbotten
utfärdade, dels att kronan i administrativ ordning skall upplåta fiskerätt
utan avgift till jordägare som är i behov därav.

Lappfogdarna i Norrbottens län förordade den förstnämnda åtgärden och
åberopade till stöd därför att starka rättviseskäl talade för att alla lappmarksfastigheter
behandlas lika. De anförde därvid bl. a.

Ursprungligen likaberättigade sakägare — alla lappmarksnybyggare hade
före avvittringen lika rättigheter — borde rättvisligen icke tillerkännas olikartade
förmåner vid en reglering av deras förhållanden gentemot kronan.
Hade nybyggarna vid den tid, då avvittringen försiggick, haft förstånd att
hävda sin rätt, skulle från kronans sida knappast någon invändning ha rests
emot att de fått vatten enligt hävdvunna, sedan gammalt lagfästa regler.
Att värdet av vattnet därefter stegras genom att vattnet i allt större utsträckning
börjat användas som kraftkälla, borde icke kunna annullera den
enskildes rätt gentemot kronan.

3* Bihang till riksdagens protokoll 1960. 9 samt. 6 avd. Nr 26

36

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 dr 1960

Arvidsjaurs allmänningsstyrelse m.fl. och Gällivare kommun hävdade
med stort eftertryck jordägarnas rätt till vattnet utanför sina fastigheter.
Länsstyrelsen i Norrbottens län och fiskeriintendenten i nedre norra distriktet
ansåg — såsom delvis framgår av det redan anförda — att en motsvarighet
till 1926 års lag borde utfärdas för Norrbottens del.

Lantmäteristyrelsen och överlantmåtaren i Norrbottens län berörde i sitt
yttrande både tanken på att genomföra en motsvarighet till 1926 års lag
och tanken på fiskerättsupplåtelser i administrativ ordning. Vad angår den
förra lösningen uttalade styrelsen, att om en lagstiftning som anknyter till
fastighet skall genomföras, så bör den utformas i stort sett efter samma
riktlinjer som 1926 års lagstiftning för Västerbottens län. En sådan lösning
skulle i allt fall vara att föredraga framför den som utredningsmannen förordat.
Genom att bestämma att vattenområdena skulle tilldelas skifteslagen
och ej de enskilda fastigheterna skulle man i så fall kunna i någon mån
motverka den av styrelsen påtalade olägenheten att fiskerätten blir ett privilegium
för de fastigheter som ligger vid vatten.

Även om lagstiftning efter förebild av den i Västerbotten genomförda i
och för sig skulle kunna godtagas, ifrågasatte lantmäteristyrelsen om icke,
särskilt ur social synpunkt, det lämpligaste vore, att frågan om fiskerättens
tillgodogörande i Norrbottens läns lappmark löstes efter det andra påtänkta
alternativet d. v. s. så att kronan utan kostnad upplät fiskevatten i administrativ
ordning till den jordbrukande befolkningen. Styrelsen anförde till
motivering för denna uppfattning.

En gemensam brist i utredningsmannens och lantmäteristyrelsens förevarande
förslag är att icke alla jordbruksfastigheter i Norrbottens läns lappmark
som saknar fiskerätt och som är i behov av sådan kommer att erhålla
denna förmån. Såsom förut berörts finns det hela skifteslag som ej angränsar
vattendrag och som vid avvittringen ej tilldelats vattenområde och fiske
men som det oaktat av ålder ansett sig äga fiskerätt i kronovatten. Ofta är
sådana skifteslag på grund av avsides belägenhet och ringa utkomstmöjligheter
i stort behov av fiske. Ur social synpunkt talar sålunda starka skäl
för att innehavare eller brukare av jordbruksfastighet inom Norrbottens
läns lappmark utan tillgång till eget fiske tillförsäkras sådant i kronans
vatten oberoende av om fastigheterna är belägna vid vatten eller ej. Inom
lappmarkerna förekommer också i stor utsträckning — särskilt beträffande
bolagsfastigheter — att inägojorden till fastigheterna avsöndrats. Sådant
avskiljande av inägojorden har stundom icke skett på en gång utan successivt.
De brukningsenheter, som omfattar inägojorden, kan sålunda utgöras
av en eller flera avsöndringar, registrerade som särskilda fastigheter. Starka
skäl talar för att innehavarna av här avsedda brukningsenheter bör — även
om brukningsenheterna ej angränsa vatten -— få tillgodogöra sig den fiskerätt
som genom en särskild lagstiftning skulle tillföras vederbörande stamfastighet.
Därest fiskerätten i sådant fall skall knytas till »fastighet» uppstår
givetvis vissa svårigheter. Avsöndringarna har i regel vid sin tillkomst
ej erhållit del i stamfastighetens fiske, de angränsar måhända ej vatten och

Tredje logutskottets utlåtande nr 26 dr 1960

37

fråga kan i förekommande fall uppkomma till vilken av avsöndringarna inom
en brukningsenhet fiskerätten skall anknytas.

Vad beträffar den närmare utformningen av förslaget om fisketilldelning
i administrativ väg anförde lantmäteristyrelsen följande synpunkter.

Några mera omfattande undersökningar i orten behövde icke vållas härav,
utan upplåtelser kunde ske by för by och avse rätt för jordägarna att
tillsvidare avgiftsfritt fiska i vissa angivna vattendrag. En sådan fiskerätt,
som skulle bli personlig, borde givetvis ej få utnyttjas för avsalu och kunde
även, där så befanns lämpligt inskränkas på annat sätt i särskilda fall. Frågan
om upplåtelse av kronans fisken på antytt sätt torde måhända kunna
lösas på administrativ väg. För att befolkningen skall känna erforderlig
trygghet beträffande sin fiskerätt synes dock frågan böra bringas under
riksdagens prövning.

Vid bifall till förevarande förslag skulle domänstyrelsen nedanför odlingsgränsen
i Norrbottens läns lappmark och länsstyrelsen i Norrbottens län
ovanför sagda gräns bemyndigas att upplåta fiske i kronans vatten till den
jordbrukande befolkningen. Det skulle därvid även ankomma på dessa myndigheter
att på lämpligt sätt avgränsa fiskets omfattning. Ett särskilt problem
skapar i detta sammanhang lapparnas fiskerätt. Lapparna bör enligt
lantmäteristyrelsens mening i största möjliga utsträckning bibehållas vid
deras rätt till fiske. Att icke denna rätt äventyras, särskilt inom kronovattnen
ovan odlingsgränsen, torde de förvaltande myndigheterna ha att beakta.

Även domänstyrelsen föreslog att förevarande fiskefråga skulle lösas i
administrativ ordning genom upplåtelser enligt kungörelsen den 8 juni 1951
angående förvaltningen av kronans fisken. Om denna utväg valdes, borde
styrelsen bemyndigas att avgiftsfritt för perioder om fem år i lämpligt kronovatten
upplåta fiskerätt till husbehov utan ensamrätt för sådana fastighetsinnehavare
med familjemedlemmar inom Norrbottens läns lappmarker,
vilkas fastigheter angränsar kronovatten. Upplåtelserna skulle endast avse
fastigheter som icke tilldelats vattenområde utanför sin strand vid avvittringen.
En dylik lösning av problemet skulle ge styrelsen möjlighet till viss
kontroll över husbehovsfiskets utövande.

Motionerna

I motionerna redogöres för de rådande förhållandena med avseende å rätten
till vattenområden inom Norrbottens läns lappmarker. Härefter anföres.

Dessa rättsvidriga förhållanden råda på grund av en ofullständig och
oenhetligt tillämpad avvittringsstadga, som icke föreskrev en öppen och
rättsenlig skiftning av vatten. De enskilda markägarnas möjligheter att under
senare hälften av 1800-talet bedöma dessa konsekvenser och med anledning
därav anföra besvär måste betecknas såsom obefintliga. Gammal hävd,
nybyggesrättigheterna i fråga om fiske, nybyggarnas opåtalade brukande
av fiske ända till för ett 15-tal år sedan, den oenhetliga redovisningen från

38

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 dr 1960

avvittringslantmätarnas sida, m. fl. faktorer ha icke påverkat den juridiska
bedömningen. Detta framgår av högsta domstolens utslag den 20—21 november
1957 i mål mellan Arvidsjaurs sockenallmänning och Kronan.

Den juridiska tolkningen har lett fram till ett motsatsförhållande mellan
de administrativa åtgärdernas rättsliga kraft och den allmänna rättsregeln
i jordabalken 12: 4.

Det bör påpekas, att när den slutliga avvittringen verkställdes i Västerbottens
lappmark före och omkring 1920 blev detta motsatsförhållande uppmärksammat
och ledde fram till 1926 års särlagstiftning, som kom att avse
endast Västerbottens lappmark. Denna lag eliminerade en del av de orättvisor,
som ett konsekvent fullföljande av 1873 års avvittringsstadga skulle
ha medfört.

För Norrbottens lappmark finnes icke någon lagstiftning liknande den
som gäller Västerbottens lappmark. Medan jordbrukarna i Västerbottens
lappmark kostnadsfritt ha tillgång till vatten och fiske vid sina fastigheter
så föreligger icke samma förmån för jordbrukarna i Norrbottens lappmark.

Koloniseringen av Västerbottens och Norrbottens lappmarker ägde rum
under samma betingelser. Levnadsförhållanden och andra omständigheter
äro likartade i de båda lappmarkerna. Några skäl finnas icke — med undantag
för de formellt juridiska — för att olika fördelar skola tillkomma samma
befolkningsgrupper uteslutande av den anledningen att de äro boende i
skilda lappmarker.

Remissyttrandena

Kammarkollegiet, lantmäteristyrelsen, domänstyrelsen och länsstyrelsen
i Norrbottens län samt överlantmätaren, hushållningssällskapet och lantbruksnämnden
i samma län har intagit en positiv ståndpunkt till motionerna.
Vattenfallsstyrelsen har — under hänvisning till sitt yttrande över Berglöfs
utredning — helt avstyrkt motionerna.

Länsstyrelsen och övriga nämnda länsmyndigheter har delat motionärernas
mening om att även för Norrbottens län bör genomföras en lagstiftning
av det slag som år 1926 genomfördes för Västerbottens län.

Kammarkollegiet och lantmäteristyrelsen anser att den i motionerna berörda
frågan måste lösas och att anledning saknas att dröja därmed. Kollegiet
förordar en lösning av i stort sett det innehåll Berglöf föreslagit. Lantmäteristyrelsen
anser andra utvägar böra ifrågakomma och tillstyrker att
frågan upptages till fortsatt utredning.

Domänstyrelsen förordar en lösning genom upplåtelser av fiskerätt med
stöd av 1951 års kungörelse.

Vid sitt ställningstagande anför kammarkollegiet följande.

1. Lagstiftning av samma innebörd som 1926 års lag

För denna linje synas tala dels synpunkten att i huvudsak ensartade
spörsmål bör om möjligt ges likformig reglering och dels vissa billighetssynpunkter.
Mot en reglering av denna typ ha anförts, bland annat, stats -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 dr 1960

39

finansiella skäl, hänsyn till intresset av effektiv fiskevård och till önskvärdheten
att fiskevatten skola kunna upplåtas även till andra än de närmast
berörda strandägarna samt den långa tid som förflutit sedan avvittringen
genomfördes i Norrbottens lappmarker.

Vid vägandet av dessa intressen mot varandra bör man hålla i minnet att
frågeställningen, huruvida tilldelning åt strandägarna av vatten och grund
enligt 12:4 jordabalken borde vägras av hänsyn till blivande vattenkraftexploatering,
förelåg redan år 1926. Men man bör också beakta att en lagstiftning
för Norrbottens län av 1926 års typ finge genomföras med delvis
andra rättsliga utgångspunkter. År 1926 hade vattenkraftexploateringen ej
börjat i Västerbottens län ovan odlingsgränsen. Om man nu skulle genomföra
motsvarande lag för Norrbottens län tvingades man taga hänsyn till
den utbyggnad av fallhöjder och den skadegörelse å fiske som redan skett.
Man skulle med andra ord kunna få komplicerade problem angående lagstiftningens
tillbakaverkande kraft.

Såväl de statsfinansiella som övriga anförda skäl mot en lagstiftning av
1926 års typ synas kammarkollegiet väga tungt.

2. Rent administrativ reglering

Detta torde vara den för statsverket billigaste linjen. Den erbjuder måhända
de största möjligheterna att tillgodose intresset av god fiskevård.
Dess största förtjänst synes dock vara att den möjliggör en smidig avvägning
mellan strandägarnas önskemål och kronans behov att kunna ställa
fiskemöjligheter till andras förfogande.

För flertalet jordägare torde en rent administrativ reglering emellertid
te sig som otillfredsställande. Fastigheterna tillföres icke något värde. Vidare
kan invändas att för såväl jordägare som administrationen skapas ett fortlöpande
bestyr med omprövning eller förnyelse av nyttjanderättsupplåtelser.
Denna ständigt återkommande arbetsuppgift är av improduktiv natur och
tillför icke staten några inkomster.

3. Utredningsmannens förslag

Mot detta förslag, som utgör en medelväg mellan 1 och 2, ha framförts
åtskilliga invändningar. I den mån de äro av juridisk-teknisk art torde de
dock kunna undanröjas genom detaljjusteringar. Mot förslaget har även
invänts, att jordägare inom skifteslag, som ej ligga vid vatten, icke skulle
kunna få tillgång till fiske. Denna nackdel hos förslaget synes emellertid
kunna undanröjas genom att regleringen utformas som en kombination av
utredningsmannens förslag och det ovan under 2. redovisade förslaget. Innebörden
av det sagda skulle vara, att strandägarna genom lagstiftning tillförsäkrades
fiskerätt i huvudsaklig överensstämmelse med utredningsmannens
förslag, medan de icke strandägande skifteslagen tillgodosåges genom
administrativa fiskerättsupplåtelser. ökat utrymme för sådana upplåtelser
kan måhända vinnas genom tillskapande av allmänt vattenområde i de största
sjöarna.

Som slutomdöme uttalar kammarkollegiet, att huvudlinjen i utredningsmannens
förslag icke bör avvisas utan noggrann prövning av möjligheterna
att genom jämkning och komplettering därav vinna eu godtagbar lösning.

Lantmäteristgrelsen anför följande.

40

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 dr 1960

Lantmäteristyrelsen kan med den kännedom styrelsen har om förhållandena
i Norrbottens län och om avvittringsverket vitsorda att det föreligger
ett framträdande behov av att till jordbruken i lappmarken upplåta fiskerätt
i de fall sådan rätt icke tilldelats desamma vid avvittringen i överensstämmelse
med de rättsgrundsatser som eljest gälla i fråga om bys rätt till
vatten och fiske i angränsande sjöar och andra vattendrag. Starka skäl tala
därför enligt lantmäteristyrelsens mening för att denna fråga blir föremål
för reglering.

I den utredning för detta ändamål, som skedde genom särskild utredningsman
—- -—- —, och under den debatt i ämnet, som därefter förts, ha många
olika förslag till frågans lösning väckts. I styrelsens utlåtande över utredningsmannens
betänkande framfördes två alternativa lösningar, varav den
ena tog sikte på ett överförande till fastigheterna av erforderlig fiskerätt,
medan det andra avsåg upplåtelser med nyttjanderätt. Lantmäteristyrelsen
vill nu endast anföra följande synpunkter på frågan.

Om fiskerätten skall överföras till fastigheterna, vilket motionärerna
tänkt sig, synes detta böra ske på sådant sätt att gällande rättsregler för
ändring av fiskerätten vid ändrade förhållanden, t. ex. vid fastighetsreglering,
bliva tillämpliga. I annat fall torde få tillskapas ett nytt rättssystem för
ändring av den form av fiskerätt som skulle komma att tillämpas. — Även
det behov av fiskerätt som föreligger för fastigheter, vilka vid laga skifte
icke kommit att få egen strand, bör därvid tillgodoses. Detta torde kunna
ske genom att fiskerätt lägges, icke till varje fastighet för sig, utan till varje
ursprungligt skifteslag för att, i de fall detta undergått skifte, vara för fastigheterna
inom skifteslaget samfällt med delaktighet efter mantal eller
efter den grund som vid delningsförrättning angivits för delaktighet i samfällda
områden och rättigheter. Fiskerätten skulle därigenom få samma
rättsliga ställning som inom flertalet skifteslag i landet. — I de fall skifteslag
är skilt från stranden genom s. k. dämningsmark torde, oberoende därav,
fiskerätt i vattenområde utanför stranden böra läggas till skifteslaget.

Enär det med hänsyn till statens intresse av vissa vattenområden i lappmarken
i fråga om vattenkraftens tillgodogörande, vilket intresse för närvarande
synes vara aktuellt, torde böra tillses att kronan ej avhänder sig
värden med sådan betydelse, synes ett tilläggande av fiskerätt till fastigheterna
icke under alla förhållanden böra ske genom att äganderätten till
vattenområde överföres. Genom ett sådant överförande skulle även fiskerätten
medfölja. I de fall vattenområde har värde ur vattenkraftssynpunkt
torde, om statens intressen skola beaktas fullt ut med hänsyn till innehållet
i 2 kap. 5 § vattenlagen, äganderätten till vattenområde böra bibehållas i
kronans hand. Därvid synes endast fiskerätten böra överföras till fastigheterna.
EU sådant skiljande av fiskerätt från äganderätten till vattenområde
låter sig icke göra genom en fastighetsbildningsåtgärd enligt jorddelningslagen,
men en lagstiftningsåtgärd med sådant innehål! synes icke
behöva mötas av några principiella betänkligheter, om den blott begränsas
till fall, där det å ena sidan är angeläget att fiskerätt hör till jordbruksfastighet
och det å andra sidan är fråga om vattenområde, som ur
allmän synpunkt bör disponeras för vattenkraftsändamål. En sådan från
äganderätten till vattenområde skild totalrätt till fiske får därigenom icke
karaktär av servitut utan behandlas enligt de regler som i jorddelningslagen
gälla för fiskerätt som är knuten till fastighet på annat sätt än såsom

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1960

41

servitut. —- Om fiskerätt skall överföras till fastighet som särskild rättighet,
torde böra utredas och på lämpligt sätt åskådliggöras inom vilka områden
detta sker.

Jordbrukarna synas böra tilläggas fiskerätt på sådant sätt att de enligt
lagen om rätt till fiske även ha ansvaret för fiskevården inom området för
fiskerätten och att de enligt särskild lagstiftning kunna ingå i sammanslutning
för gemensam fiskevård.

Lantbruksnämnden i Norrbottens län har lämnat vissa statistiska upplysningar
och därvid anfört.

Antalet jordbruksfastigheter i den del av Lappland, som är belägen inom
Norrbotten, uppgår till ca 4 600, varav omkring 2 100 under två har åker,
ca 2 500 stycken mellan 2—10 har åker samt ca 50 stycken över 10 har åker.
Skogsarealen till varje fastighet är relativt liten och är i regel mindre än
100 har per fastighet. Normalboniteten är låg och uppgår endast till
1,2—1,5 m3 har. Fastigheternas storlek är följaktligen ej sådan att brukaren
har möjlighet att enbart få sin utkomst från brukningsenheten. Jordbrukaren
är därför nödsakad att söka skaffa sig arbete vid sidan av fastigheten.
Emellertid äro sådana arbetstillfällen begränsade och speciellt för jordbrukaren
är det ofta svårt att förena arbeten utanför fastigheten med det egna
jord- eller skogsbruket. De arbetstillfällen som finns på den allmänna arbetsmarknaden
kollidera ofta med arbetet på den egna fastigheten. Det
är ej alltid säkert att annat arbete finnes just då jordbrukaren behöver det.
Det är därför mycket önskvärt att möjlighet finnes till sådana biinkomster
som gå att förena med jordbruket. Fisket synes vara en sådan.

Jordbrukaren i lappmarken synes vanligen bedriva fiske för att förse sig
med husbehovsfisk. Husbehovsfisket har mycket stor betydelse för denna
befolkning, speciellt i den inre lappmarken. Det framgår också av en undersökning
som verkställts 1958 inom Arjeplogs socken. Av denna utredning
framgår att omkring 85 % av jordbrukarna fiskade till husbehov, varav 6 %
fick så stora fångster att familjen var självförsörjande med fisk. Antalet
dagar per vecka med fisk på matsedeln uppgick till 3—4. Det är uppenbart
att under sådana förhållanden möjlighet till fiske måste vara av stor betydelse
för jordbrukarna, i synnerhet om man tar hänsyn till jordbruksfastigheternas
ringa bärkraft.

Efter en redogörelse för Berglöfs skäl mot en lagstiftning även i Norrbotten
av det slag som år 1926 genomfördes för Västerbotten anför Norrbottens
läns hushållningssällskap följande.

Det mesta av vad utredningsmannen anfört mot en reglering av oegentligheterna
enligt samma grunder som i Västerbotten utgöres sålunda av
ekonomiska betänkligheter. En sådan reglering skulle bli för dyrbar för
kronan. Detsamma anfördes även i fråga om Västerbotten, och riksdagens
svar härpå torde äga full giltighet även nu. —• -—■ —

Att orättvisan i fråga om tilldelning av vattenområden i Norrbotten numera
fått bestå så länge, att de ursprungliga ägorna av hemmanen hunnit
do, bör i och för sig ej kunna åberopas som skäl för att missförhållandena
skulle bestå. I den män kronan hävdat sin rätt, har detta skett först på de

42

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 dr 1960

senaste tio, femton åren, och mångenstädes vägrar man fortfarande att betrakta
detta annat än som ett missförstånd. Att exempelvis fisket icke skulle
tillhöra fastigheterna i trakter där detta näringsfång varit en förutsättning
för bosättningen torde aldrig komma att ingå i det allmänna medvetandet.
I de fall, där befolkningen numera betalar avgift till kronan för rätten att
få fiska utanför egen strand, torde detta mera vara att betrakta som undfallenhet
än som bevis för att de nu hävdade rättsförhållandena accepterats.

Att märka är slutligen, att en rätt till fiske för det egna hushållet ingalunda
motsvarar behovet, när det gäller fiskemöjligheter i de trakter, varom
här i främsta rummet är fråga, Jokkmokks, Arvidsjaurs och Arjeplogs socknar.
Inte ens vid tiden för avvittringen var fisket där enbart ett husbehovsfiske,
trots rådande dåliga kommunikationer. Salt fisk såldes och användes
som bytesvara, och detsamma gällde vintertid även färsk, frusen fisk, som
avyttrades exempelvis vid marknaderna. I dagens situation får fisket för
avsalu en allt större betydelse, framför allt genom flygets utveckling men
även på grund av förbättrade kommunikationer i övrigt, och en ytterligare
utveckling härvidlag är att vänta sedan vissa tekniska hjälpmedel, som underlätta
fisket vintertid, kommit till mera allmän användning. Fisket övergår
till att bli ett binärings- eller i vissa fall rent yrkesfiske. Denna utveckling
torde vara av stort värde, särskilt vid vikande konjunkturer på arbetsmarknaden.
När fisket i fjälltrakterna med flygets hjälp utvecklades under
1940-talet, befarades från vissa håll, att resultatet skulle bli en utarmning
av fiskevattnen. Utvecklingen har emellertid visat, att dessa farhågor varit
obefogade. Tvärtom får det hårdare fisket anses ha varit nyttigt även ur
fiskevårdssynpunkt. Icke heller sådana skäl kunna sålunda åberopas för
att fastigheternas fiske skulle inskränkas till ett husbehovsfiske. Betänkligheter
ur fiskevårdssynpunkt kunna däremot riktas mot det slag av fiske,
som avsetts skola möjliggöras i större omfattning på förvärvsfiskets bekostnad,
nämligen sportfisket. Sportfisket riktar sig huvudsakligen mot de
ur fiskevårdssynpunkt ömtåligaste fiskslagen och saknar den regulator som
medför att förvärvsfisket upphör långt innan gränsen för överfiskning är
nådd, nämligen lönsamhetssynpunkten.

Länsstyrelsen i Norrbottens län åberopar sitt yttrande över Berglöfs utredning
och förklarar sig sakna anledning att nu intaga annan ståndpunkt.
Vidare anföres.

Fiskets betydelse för den jordbrukande befolkningen i länets lappmarker
har i många sammanhang omvittnats. Länsstyrelsen vill vitsorda vad lantbruksnämnden
och hushållningssällskapet därom anfört i sina nu avgivna
yttranden. Den primära frågan synes för länsstyrelsen vara, att befolkningen
i lappmarken genom tilldelning av vattenrätten utanför sina stränder
tillförsäkras rätt till fiske och därmed jämväl möjlighet till ersättning i fall
fisket genom exploatering av vattenkraft skulle försämras eller helt förstöras.
Med tilldelning av vattenrätten kommer väl även att följa, att Kronan
i en framtid kan nödgas utgiva ersättning för fallhöjder och strömsträckor
som skola exploateras, men som nu tillhöra Kronan. Den främsta invändningen
mot en lösning av frågan på sätt motionärerna tänkt sig synes vid
tidigare tillfällen, när frågan varit uppe till övervägande, just ha varit, att
betydande värden därigenom skulle avhändas Kronan. Länsstyrelsen kan

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1960

43

emellertid icke finna, att några betänkligheter böra möta mot en sådan lösning,
som föreslagits. Det synes tvärt om rimligt att de jordägare, som om
gällande lagar och författningar rätt tillämpats skulle ha varit ägare till
vatten utanför sina stränder och som nyttjat dessa vatten för sin utkomst,
på samma sätt som skett vid vattenutbyggnader i riket i övrigt, beredas ersättning
vid exploatering av vattendragen. Länsstyrelsen vill härvid särskilt
åberopa vad riksdagen anförde i sin skrivelse till Konungen den 21 maj
1926, nr 257, sid. 12.

Utskottet

Av den föregående redogörelsen torde framgå, att den i motionerna upptagna
frågan är av mycket invecklad beskaffenhet. Många förslag till lösningar
har framlagts men mot samtliga har rests invändningar av olika slag.
Frågans lösning kompliceras därav att — förutom svåra juridiska problem
— även sociala synpunkter av olika slag måste tillmätas stor vikt.

Utskottet anser, i likhet med praktiskt taget alla myndigheter som tidigare
haft att taga ställning till frågan, att den bofasta jordbrukande befolkningen
i de trakter varom nu är fråga bör tillförsäkras avgiftsfri fiskerätt.
Hur detta mål skall kunna uppnås är utskottet icke nu berett att taga ställning
till. Det omfattande material som förebragts, främst genom Berglöfs utredning
och i anledning därav avgivna yttranden, måste enligt utskottets
mening göras till föremål för en grundlig genomgång och bearbetning samt
eventuell komplettering med det ytterligare material, som kan vara av betydelse.
Därefter bör för riksdagen framläggas ett utarbetat förslag till lagstiftning
i ämnet. Med avseende å frågan hur lagstiftningen närmare skall
utformas bör utredningsarbetet vara helt förutsättningslöst. Utskottet utgår
från att vid lagstiftningens utformning hänsyn kommer att tagas — förutom
till synpunkter av formell-juridisk natur, fiskets betydelse för den bofasta
befolkningen och lagstiftningens ekonomiska konsekvenser — även till sådana
synpunkter som betydelsen för turistnäringen av tillgång till fiske
samt värdet av en god fiskevård.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till
känna vad utskottet anfört i anledning av motionerna 1:126
och 11:152.

Stockholm den 10 maj 1960

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD

44

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1960

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Osvald, Grym, Georg Carlsson, Kristians
son, Åke Larsson, Schött, Wirmark* och Gunnar Pettersson*;

från andra kammaren: herr Levin, fru Torbrink, herrar Persson
Tandö, Nyberg, Wachtmeister, Grebäck och Turesson*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Rydahls Boktryckeri AB - Stockholm 1960