Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1960

1

Nr 23

Utlåtande i anledning av motioner om viss ändring i lagfartsfäror
dningen, m. in.

Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 307 i första kammaren av herr Schött och nr
383 i andra kammaren av herr Hseggblom.

I motionerna, som är likalydande, hänvisas inledningsvis till kungörelsen
den 5 juni 1953 ang. skyldighet för inskrivningsdomare att lämna vissa
underrättelser om sökta lagfarter in. m., varav framgår bl. a., att inskrivningsdomare
senast den 15 i varje månad skall underrätta lokal skattemyndighet
om de lagfarter å fång till fast egendom inom myndighetens tjänstgöringsområde,
som sökts å inskrivningsdagarna under den nästföregående
månaden, därvid jämte annat skall uppgivas nye ägarens för- och
efternamn samt hans titel eller yrke och postadress. Enligt motionärerna
visar erfarenheten, att lagfartsbevisens uppgifter om den nye ägaren ofta
är mycket ofullständiga och att inskrivningsdomaren ofta icke kan lämna
erforderliga kompletterande uppgifter, varför den lokala skattemyndigheten
varje månad måste nedlägga ett icke obetydligt arbete på att söka identifiera
vederbörande. I motionerna framhålles, att om den bestämmelsen
funnes att inskrivningsdomarens uppgift (lagfartsbeviset) skulle innehålla
den nye ägarens fullständiga för- och efternamn, födelsedatum, titel eller
yrke samt mantalsskrivnings- och postadress vederbörande lätt skulle
kunna identifieras, varigenom en mängd tidsödande och dyrbart merarbete
skulle undvikas och såväl allmänheten som myndigheterna skulle besparas
onödigt besvär. Vidare anser motionärerna, att i lagfartsförordningen borde
införas en föreskrift, att den som söker lagfart skall styrka sin identitet. Då
lagfarten fyller en synnerligen viktig samhällsfunktion är det enligt motionärerna
ett rimligt krav, att den som söker lagfart skall icke blott uppvisa
sin fångeshandling utan också samtidigt lämna styrkt uppgift rörande
sin person i de hänseenden som tidigare angivits. Detta skulle, menar motionärerna,
innebära en fördel öven för de lokala skattemyndigheterna, till
vilka dessa uppgifter vidarebefordras.

I motionerna hemställes, »att Riksdagen i angivet syfte i skrivelse till
Kungl. Maj.t måtte hemställa om ändringar i kungl. förordningen den 16
juni 1875 ang. lagfart å fång till fast egendom och i kungl. kungörelsen
Rihang till riksdagens protokoll 1960. 9 samt. 3 avd. Nr 23

2 Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1960

den 5 juni 1953 ang. skyldighet för inskrivningsdomare att lämna vissa
underrättelser in. in.».

För de fullständiga skälen till stöd för motionsyrkandet hänvisar utskottet
till motionerna.

Över motionerna har i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver
utlåtande inhämtats från länsstyrelsen i Malmöhus län. På begäran av utskottet
har yttrande därjämte avgivits av föreningen Sveriges häradshövdingar,
Sveriges häradsskrivarförening och Föreningen Sveriges kronokamrerare.

Till en början skall här något beröras betydelsen ur inskrivningsrättslig
synpunkt av vilka uppgifter som i lagfartsärende
lämnas om förvärvarens person.

Ett väsentligt syfte med inskrivningsväsendet är att åstadkomma publicitet
rörande det förhållande som ligger till grund för inskrivningen. Härav
följer naturligen ett krav på att de publicerade uppgifterna bör fylla ett
visst mått av fullständighet och exakthet.

I lagfartsärende skall prövas såväl den formella beskaffenheten av de
handlingar, varå inskrivningen skall grundas, som i viss mån fångets laglighet
i övrigt. I den formella prövningen ingår en granskning av huruvida
i ärendet föreligger en i laga form upprättad fångeshandling. Något krav på
handlingens innehåll beträffande förvärvarens person uppställes icke. Förvärvaren
måste emellertid bestämt angivas i handlingen (se Undén: Kommentar
till lagfartsförordniugen, 1959, sid. 22). I fråga om köp kräves icke
ens, att fångeshandlingen underskrivits av köparen (jfr NJA 1925: 206 och
JO:s Ämb.ber. 1934 sid. 10). Beträffande förutsättningarna för fångets laglighet
i övrigt åligger det inskrivningsdomare att pröva bl. a. vissa förhållanden
i avseende å köpare av fastighet. År denne fysisk person skall sålunda
exempelvis konstateras, huruvida hinder för köpets giltighet föreligger av
sådan anledning som att förvärvaren är utländsk medborgare och särskilt
tillstånd till förvärvet icke meddelats eller att han är omyndig och icke behörigen
företrätts. Någon utredning rörande köpares medborgarskap eller
myndighetstillstånd kräves emellertid icke i lagfartsärende, därest icke innehållet
i ingivna handlingar giver särskild anledning härtill. Det har ansetts
olämpligt att ålägga envar lagfartssökande att prestera sådan utredning.
I detta sammanhang kan återgivas ett uttalande av lagberedningen i
dess år 1918 avgivna förslag till giftermålsbalk in. m. Uttalandet avser vad
som i lagfartsärende bör krävas i fråga om utredning rörande säljares civilstånd.

Enligt 6 kap. 4 § giftermålsbalken skall make ej äga avyttra fast egendom,
vari andra maken har giftorätt, utan att denna skriftligen med två
vittnen samtycker därtill. Är maken omyndig eller bortovarande, skall det
ankomma på förmyndare eller god man att giva samtycke. Om den make,
som vill avyttra fastighet, själv är förmyndare eller god man för andra maken,
erfordras ej särskilt samtycke.--- — För att kravet å samtycke må

3

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1960

upprätthållas, synes det nödvändigt stadga det villkor för beviljande av lagfart
på grund av överlåtelse, att utredning förebringas, varav framgår, att
med hänsyn till sagda stadgande hinder för överlåtelsens giltighet ej föreligger.
Om överlåtaren ej var gift, bör således upplysning därom framläggas.
Eljest måste företes skriftligt medgivande av överlåtarens make eller dennes
förmyndare eller gode man eller företes rättens tillåtelse eller ock visas, att
överlåtaren själv var förmyndare eller god man för andra maken eller att
egendomen var överlåtarens enskilda. Närmare regler huru utredning i berörda
hänseenden skall vinnas torde ej lämpligen kunna givas. Rätten bör
därutinnan förfara efter omständigheterna och söka tillse, att ej för stor
olägenhet vållas lagfartssökande. På landet torde ofta inom rätten kunna
erhållas upplysning, huruvida överlåtaren var gift eller ej, ävensom namnet
på hans make. Har medgivandet bevittnats av trovärdiga personer, som
däri intygat, att medgivandet avgivits av överlåtarens make, bör det kunna
tagas för gott.

Till belysning av huru de av inskrivningsdomare lämnade
uppgifterna användas i taxeringsarbetet kan följande
nämnas.

Berörda uppgifter utgör jämte andra underlag för den fastighetsredovisning
som lägges till grund vid fastighetsbeskattningen. Uppgifterna intages
i det avtryckskortregister och den fastighetsförteckning som föres hos lokal
skattemyndighet (se 34 5; folkbokföringsförordningen och 1—3 §§ kungörelsen
den 30 juni 1947, nr 562, ang. förande av vissa register hos lokal
skattemyndighet). Genom lokal skattemyndighets befattning med inantalslängd
samt genom den underrättelse- och granskningsskvldighet som i olika
hänseenden åvilar lokal skattemyndighet (bestämmelser härom återfinnes
förutom i sistnämnda författning i folkbokföringsförordningen, mantalsskrivningskungörelsen,
taxeringsförordningen och taxeringskungörelsen)
överföres sedermera uppgifterna till fastighetsliggare — varmed förstås
den del av mantalslängd som innehåller fastighetsredovisningen - - och
fastighetslängder.

Slutligen skall bär i viss män redogöras för de bestämmelser
som föregått 1 95 3 års kungörelse om skyldighet för inskrivningsdomare
att lämna vissa underrättelser om sökta lagfarter in. in.

Enligt kungörelse den 1 juni 1915 (nr 164) om förteckningar å lagfarter
skulle de förteckningar å sökta lagfarter som inskrivningsdomare jämlikt
17 § lagfartsförordningen hade att upprätta och översända bl. a. till häradsskrivaren
eller den tjänsteman i stad, som hade att för taxering upprätta
fastighetslängd, jämte annat innehålla uppgift om »ägaren och fångesmannen».

Ändrade bestämmelser infördes genom kungörelse den 13 oktober 1944
(nr 678), vari föreskrevs, att i lagfartsförteckningen skulle uppgivas »nye
ägarens namn samt hans titel eller yrke och bostadsadress, såframt upplysning
härom föreligger, dock att i stad uppgift om nye ägarens bostadsadress
ej erfordras därest denne är bosatt i staden». Av i justitiedepartementet för -

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1960

varad akt till denna kungörelse har utskottet inhämtat, att de ändrade bestämmelserna
föranletts av en skrivelse från Sveriges häradsskrivareförening
med förslag om införande av stadgad skyldighet för lagfartssökande
att i sin ansökning uppgiva fullständigt namn och hemvist. Förslaget mötte,
som även framgår av departementsakten, erinringar i remissyttranden avföreningen
Sveriges häradshövdingar och föreningen Sveriges stadsdoinare.
Häradshövdingeföreningen ansåg sålunda önskemålet höra tillgodoses genom
en bestämmelse att uppgifter om köparens person skulle intagas i lagfartsförteckningen
i den mån de förelåg i lagfartsärendet. Stadsdomareföreningen
fann det olämpligt att föreskriva, att vederbörandes hemvist skulle
upptagas i lagfartsbeviset och föreslog anteckning på annat sätt. Förslaget
föranledde icke någon lagstiftning utöver nämnda kungörelse. Någon ändring
i fråga om lagfartssökandes skyldighet att lämna uppgifter i lagfartsärende
infördes alltså icke.

Sedan i samhand med omorganisationen av folkbokföringen och uppbördsväsendet
bestämmelserna om upprättande av mantalslängder och fastighetslängder
ändrats fann chefen för justitiedepartementet nya föreskrifter
om skyldighet för inskrivningsdomare att lämna lokal skattemyndighet
underrättelser om sökta lagfarter nödvändiga (se NJA II 1948 sid. 603).
Departementschefen ansåg det icke erforderligt att upptaga dessa föreskrifter
i lagfartsförordningen utan fann dem böra meddelas av Kungl. Maj.t i
administrativ ordning. I anledning av proposition nr 23/1948 upphävdes
17 § lagfartsförordningen. Ny kungörelse i ämnet utfärdades den 5 mars
1948 (nr 110), däri stadgades skyldighet för inskrivningsdomare att underrätta
bl. a. lokal skattemyndighet om sökta lagfarter. Underrättelsen skulle
i den mån så lämpligen kunde ske lämnas genom översändande av avskrift
av bevis om inskrivningsdomarens beslut i ärendet. Vidare föreskrevs bl. a.

i 1 §: »Beträffande varje ärende skall därvid uppgivas----nye ägarens

för- och efternamn samt hans titel eller yrke och postadress» samt i 2 §:
»I den mån beviset ej innehåller samtliga i 1 g omförmälda uppgifter, skola
de felande uppgifterna antecknas å avskriften.» Någon ändring av bestämmelserna
i nu angivna hänseenden har icke skett genom 1953 års kungörelse.

Yttrandena

Länsstyrelsen i Malmöhus län och Sveriges häradsskrivarförening tillstyrker
oreserverat motionerna, medan de två övriga remissinstanserna
framför vissa erinringar mot motionärernas förslag.

Rörande förhållandena för närvarande vitsordas i samtliga
yttranden, att de uppgifter i förevarande hänseende som nu lämnas de
lokala skattemyndigheterna kan vara ofullständiga eller felaktiga. Från
olika håll påtalas, att detta lett till ej obetydligt besvär och merarbete vid

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 är WHO ö

uppbördsmyndigheterna. I två yttranden framhålles, att svårigheterna varit
särskilt framträdande i avseende å ägare till fastigheter inom sportstugeområden,
då ägarna av sådana fastigheter vanligtvis är varaktigt bosatta å
annan ort.

Angående motionärernas förslag för avhjälpande av
rådande olägenheter ifrågasätter föreningen Sveriges kronokamrerare
om man för att råda bot på missförhållandena måste kräva, att inskrivningsdomarens
uppgift (lagfartsbeviset) innehåller alla de upplysningar,
som motionärerna påfordrar. Enligt föreningens mening skulle det
för identifiering av den nye ägaren vara tillräckligt, att uppgift lämnas om
dennes fullständiga för- och efternamn, födelsedatum, titel eller yrke samt
postadress. Föreningen Sveriges häradshövdingar anför följande.

Icke blott för den lokala skattemyndigheten utan även för inskrivningsdomaren
är det självfallet av intresse att uppgiftsmaterialet är fullständigt
och korrekt. Såsom motionärerna anfört torde rättelse kunna vinnas genom
att sökanden ålägges att i lagfartsärendet förete den nye ägarens skattekort,
åldersbetyg eller annan likA^ärdig handling. Att förlita sig på muntliga
uppgifter är icke tillrådligt då faran då är stor att oriktiga uppgifter insmyga
sig, helst som det är mycket vanligt att den nye ägaren icke infinner sig personligen
i lagfartsärendet. Det må framhållas, att åldersbetyget icke utvisar
mantalsskrivningsorten. — Emellertid uppkommer frågan hur skyldigheten
att styrka nye ägarens identitet skall utkrävas. Det är uteslutet att mottaga
en lagfartsansökning i förlitande på ingivarens löfte att komplettera ansökningen
med identitetsbevis. Härigenom skulle, särskilt till en början, en
mångfald ansökningar bliva liggande oviss tid utan behandling med åtföljande
allvarliga olägenheter av skilda slag. Ej heller synes kunna komma i
fråga att låta inskrivningsdomarens beslut — avslag, vilandeförklaring
eller bifall — göras beroende av huruvida nye ägarens identitet blivit styrkt.
Inskrivningsdomaren kan ej gärna åläggas att å tjänstens vägnar insamla
felande uppgifter. Det förefaller som om då endast återstode att inskrivningsdomaren
finge vägra mottaga en ansökning, som icke var åtföljd av
identitetsbevis. Man måste känna sig tveksam huruvida ett sådant förfaringssätt
står i rimlig proportion till syftet. — Föreningen har intet emot
att den av motionärerna väckta frågan närmare undersökes men kan icke
underlåta att framhålla, att den ifrågasatta ändringen skulle för domsagornas
knappt tillmätta arbetskrafter medföra ett icke obetydligt merarbete,
främst genom att de begärda uppgifterna äro detaljerade och måste vara korrekta
samt därför måste lämnas med stor omsorg.

Utskottet

Enligt tidigare berörda kungörelse av år 1951$ åligger det som nämnts inskrivningsdomare
alt i de underrättelser om sökta lagtarter han har att
översända till lokal skattemyndighet lämna uppgift om ny fastighetsägares
för- och efternamn, titel eller yrke samt postadress. Enligt motionärerna
visar det sig ofta att denna uppgift till men för allmänheten och skatte -

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1960

myndigheterna — är ofullständig eller felaktig. Motionärerna menar emellertid
också, att uppgiften, även då den är riktig, i vissa fall är otillräcklig
som underlag för skattemyndigheternas arbete, och att det därför i kungörelsen
bör föreskrivas dels att jämväl sökandens födelsedatum och mantalsskrivningsadress
skall meddelas, dels att sökandens för- och efternamn skall
fullständigt uppgivas. För att möjliggöra för inskrivningsdomare att efterkomma
uppgiftsskyldigheten finner motionärerna det böra genom särskilt
stadgande i lagfartsförordningen åläggas sökande i lagfartsärende att förebringa
utredning i angivna hänseenden. Utredningen kan enligt motionärerna
lätt presteras genom exempelvis företeende av skattekort eller åldersbetyg.

Samtliga remissinstanser vitsordar, att nuvarande regler icke fungerar
tillfredsställande. Det måste självfallet anses vara ett allmänt intresse, att
uppgifterna i mantals- och fastighetslängder är fullständiga och korrekta.
Frågan huruvida någonting kan göras för att i nu förevarande hänseende
förbättra rådande förhållanden är därför väl förtjänt av uppmärksamhet.

Fn lagfäst skyldighet för lagfartssökande att lämna angiven utredning
skulle uppenbarligen tillgodose det syfte motionärerna eftersträvar. Mot införande
av sådana bestämmelser, som icke torde vara nödvändiga ur inskrivningssynpunkt,
talar emellertid bl. a. följande. En bestämmelse i enlighet
med förslaget måste förutsätta, att därest lagfartsansökningen icke innehåller
föreskriven utredning densamma icke kan bifallas. Följden synes då bli
att ansökningen måste avslås eller förklaras vilande eller, om sökanden det
medgiver, att ärendet får avföras från den aktuella inskrivningsdagen för
komplettering. Med hänsyn till den rättsliga verkan av lagfart skulle detta
för lagfartssökande kunna medföra allvarliga olägenheter. Det synes heller
icke stå i överensstämmelse med de principer, som enligt vad i den tidigare
redogörelsen angivits eljest gäller i inskrivningsärenden, att av lagfartssökande
kräva sådan utredning som motionärerna förutsätter. Den av motionärerna
föreslagna lösningen är utskottet därför icke berett att förorda.

Det torde emellertid av Kungl. Maj:t böra undersökas, huruvida icke även
med bibehållande av nuvarande bestämmelser mera fullständiga uppgifter
än som nu är fallet skulle kunna inhämtas och på lämpligt sätt antecknas
i samband med ansökan om lagfart. Möjlighet att utan alltför stor svårighet
direkt av lagfartssökande eller genom ingivare muntligen eller skriftligen
erhålla uppgifter om de förhållanden motionärerna avser synes utskottet
böra förefinnas i det allt övervägande antalet ärenden. Samtliga uppgifter
avser förhållanden, varom lagfartssökande själv äger kunskap, och torde
därför lätteligen kunna göras fullständiga. Någon anledning att antaga att
sökande medvetet skulle lämna oriktig uppgift föreligger knappast. 1
sökandes intresse måste uppenbarligen ligga att uppgifter, som skall inflyta
i lagfarts- eller fastighetsbok eller eljest ingå i rättens handlingar i lagfartsärende,
är korrekta.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1960 7

Enligt utskottets mening bör genom Kungl. Maj :ts försorg utfärdas cirkulär
till inskrivningsdomarna i riket med de anvisningar i ämnet som kan
befinnas erforderliga.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t såsom sin
mening giva till känna vad utskottet anfört i anledning av
motionerna 1:307 och 11:383.

Stockholm den 3 maj 1960

På tredje lagutskottets vägnar:

HANS LEVIN

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Grym, Georg Carlsson, Kristiansson,
Äke Larsson, Schött, Herbert Larsson* och Gunnar Pettersson;

från andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp, fru Torbrink,
herrar Andersson i Ryggestad, Nyberg, Jansson i Benestad, Wachtmeister
och Turesson.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.