Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 dr 1960
1
Nr 22
Utlåtande i anledning av motion om viss ändring av 1 § ensittarlagen.
Tredje lagutskottet har behandlat en inom riksdagens andra kammare
av fru Löfqvist och herr Karlsson i Olofström väckt, till lagutskott hänvisad
motion, nr 568.
I motionen hemställes, »att riksdagen måtte besluta, att 1 § i ensittarlagen
må erhålla följande ändrade lydelse:
Den--— under förutsättning:
dels---till mer än tio år;
dels att nyttjanderättshavare tillhörigt boningshus, som lämnade nöjaktig
bostad åt honom och hans familj, fanns å marken uppfört den 1 januari
1940;
och dels--- — byggnader.
Avlider---stadgat.
Ändå —--nyttjanderättshavare.
Vid---förutsatt.»
De skäl motionärerna anfört till stöd för denna hemställan framgår av
det följande.
I den ordning 46 § riksdagsordningen stadgar har yttranden inhämtats
från lantmäteristyrelsen samt länsstyrelserna i Blekinge och Hallands län.
Länsstyrelserna har i sin tur infordrat yttranden från överlantmätaren i
respektive län.
Gällande bestämmelse och dess tillkomsthistoria. Frågans tidigare
behandling i riksdagen
En av förutsättningarna för rätt till inlösen enligt lagen den 18 juni 1925
om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt
upplåtet område, den s. k. ensittarlagen, är enligt 1 §, att nyttjanderättshavare
tillhörigt boningshus, som lämnade nöjaktig bostad åt honom och
hans familj, fanns å marken uppfört den 1 januari 1919. Motionärernas
yrkande avser sålunda eu framflyttning av denna tidpunkt.
I den första ensittarlagen, som tillkom den 28 juni 1918 (nr 569) angavs
motsvarande tidpunkt till den 1 januari 1918. I propositionen till 1918 års
riksdag (nr 172) uttalade departementschefen, att lagen icke innebure någon
för framtiden gällande förändring av de rättsverkningar, som följde
av upplåtelseavtal för längre tid, utan allenast en övergående reglering för
avhjälpande av bestående missförhållanden (se NJA II 1918 sid. 613).
1 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 9 sand. 3 avd. Nr 22
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 dr 1960
Berörda tidsangivelse ändrades genom en den 26 mars 1920 (nr 132)
utfärdad ny ensittarlag till den 1 januari 1919.
Nu gällande ensittarlag av år 1925 föregicks av ett utav jordkommissionen
år 1921 upprättat förslag till ny lag i ämnet. Detta förslag remitterades,
sedan det i justitiedepartementet underkastats vissa ändringar, till lagrådet
för yttrande. I förslaget hade den här aktuella tidsangivelsen satts
till den 1 januari 1921. Förslaget i denna del mötte inom lagrådet allvarliga
erinringar (se NJA II 1925 sid. 342—344). Därvid betonades, att lagstiftningens
uppgift alltifrån början varit att söka undanröja de sociala olägenheter,
som uppkommit i följd av den under tidigare förhållanden rådande
svårigheten för den mindre bemedlade befolkningen att å landet förvärva
egna hem å fri och egen grund, och framhölls bl. a., att redan den framflyttning
som skett genom 1920 års lag vore oegentlig och hade fört längre
än som varit förenligt med ensittarlagstiftningens syftemål samt att en
framflyttning av tidpunkten måste framkalla farhågor, att ytterligare åtgärder
i samma riktning efter hand komme att vidtagas, varigenom en
betänklig rättsosäkerhet skulle uppkomma och tilliten till de lagstiftande
myndigheterna bli undergrävd. I den proposition i ämnet som framlades
för 1922 års riksdag (nr 251) bibehölls med anledning av de betänkligheter
som yppats inom lagrådet den tidigare stadgade tidpunkten, den 1 januari
1919. Denna proposition föranledde icke någon ny ensittarlagstiftning utan
allenast viss ändring på en punkt av den gamla lagen.
Det tidigare förslaget framlades emellertid i reviderat skick år 1925 och
remitterades ånyo till lagrådet. I förslaget sådant det då befanns hade den
här aktuella tidpunkten alltjämt fastställts till den 1 januari 1919. Lagrådet
framhöll bl. a. (se NJA II 1925 sid. 348—349).
Det torde till förekommande av missuppfattning böra betonas, att om
och i den mån utvidganden av gränserna för lösningsrättens utövning i förhållande
till vad nu gäller vid den nu företagna granskningen funnits vara
att förorda eller i allt fall kunna lämnas utan erinran, detta i väsentliga
delar skett med hänsyn till att förslaget bibehållit de nu gällande allmänna
villkoren, att såväl före den 1 januari 1919 som vid tiden för lösningsrättens
utövning nyttjanderättshavare ägde och bebodde nöjaktigt boningshus
å området samt att vid sistnämnda tidpunkt nyttjanderättshavarens
byggnader ägde ett värde motsvarande minst en fjärdedel av hela lägenheten.
Skulle vid en blivande lagstiftning dessa förutsättningar rubbas,
komme, såsom lätt torde inses, frågorna om villkoren beträffande områdets
beskaffenhet, upplåtelsetiden, verkan av avtal om att byggnader och förbättringar
tillfalla jordägaren o. s. v. i ett väsentligt förändrat läge, till vilket
det för närvarande icke funnits anledning att taga ståndpunkt.
I samband med att nu nämnda förslag efter ytterligare jämkningar i
proposition (nr 142/1925) underställdes riksdagens prövning, hemställdes
i en motion, att ensittarlagen måtte vinna tillämpning då å lägenheten fanns
nöjaktig bostad för brukaren och hans familj den 1 januari 1925. Propositionen
jämte bl. a. nämnda motion behandlades av andra lagutskottet,
Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 åt 1960
3
som i sitt utlåtande nr 30/1925 anförde, att av skäl som åberopats inom
lagrådet utskottet ansåg en framflyttning av den tidpunkt för lägenhetens
bebyggande, som genom 1920 års lag blivit lagfäst såsom villkor för lösningsrätt,
icke böra ske. Riksdagen biföll utskottets hemställan. I 1925 års
lag upptogs således som avgörande tidpunkt den 1 januari 1919.
Frågan om framflyttning av den i 1 § 1925 års lag fastställda tidpunkten
för lägenhetens bebyggande har sedermera vid ett flertal tillfällen behandlats
av riksdagen i anledning av väckta motioner. Härom hänvisas till andra
lagutskottets utlåtanden nr 32/1933, nr 17/1937, nr 3/1946 och nr 1/1947
samt till tredje lagutskottets utlåtande nr 6/1955.
Som framgår av sistnämnda utlåtande har den riksdagsskrivelse med
begäran om utredning i ämnet som föranletts av andra lagutskottets utlåtande
nr 1/1947 överlämnats först till de år 1939 tillkallade fastighetsbildningssakkunniga
och därefter, sedan dessa sakkunnigas verksamhet upphört,
till 1954 års fastighetsbildningskommitté.
Motionen
Motionärerna anför, att enligt vad som under hand inhämtats fastighetskommittén
icke har för avsikt att behandla de nu aktualiserade frågorna
i sitt huvudbetänkande, som angives tidigast år 1961, utan först i ett senare
sammanhang. Det synes motionärerna därför angeläget, att riksdagen vidtager
åtgärder för att snabbt åstadkomma rättelse av de missförhållanden
motionärerna anser föreligga på detta område.
I motionen framhålles, att under den tid som 1925 års ensittarlag gällt
många fall förekommit då »lagens tillämpning förhindrats på grund av
den i berörda paragraf förekommande bestämmelsen, att boningshuset
fanns å marken uppfört den 1 januari 1919». Motionärerna finner därför
lagen böra »anpassas efter det praktiska livets ändrade behov» och anser,
att ifrågavarande tidpunkt lämpligen bör fastställas till den 1 januari 1940.
Yttrandena
I samtliga remissyttranden avstyrkes bifall till motionerna under hänvisning
till att frågan om revision av ensittarlagen faller inom ramen för det
uppdrag som anförtrotts 1954 års fastighetsbildningskommitté.
Lantmäteristyrelsen håller icke för troligt, att bostadsbyggnader
för helårsbruk uppförts i större omfattning så sent som under slutet
av 1930-talet, och anser vidare, att framflyttning av ifrågavarande tidpunkt
i allt fall icke kan ske utan närmare utredning av de verkningar en lagändring
skulle få i andra särskilda hänseenden. Styrelsen anför.
Ensittarlagstiftningen tillkom under slutet av ett skede, då mark för
helårsbebyggelse — och även för drivande av självständigt jordbruk i
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1960
mindre skala — i viss, icke oväsentlig utsträckning uppläts med nyttjanderätt.
Detta system torde numera med enstaka undantag ha upphört. Den
som i dagens läge med normalt hög bostadsstandard och bl. a. därav följande
höga byggnadskostnader vill investera i bostadsbyggande för användning
året om eller i jordbruksbyggnader kräver i allmänhet den säkerhet
för framtiden som äganderätt till fast egendom erbjuder, varjämte detta
ägande utgör en förutsättning för utnyttjande av egendomen som kreditunderlag.
Från tomträttsinstitutet kan i detta sammanhang bortses. I denna
riktning har utvecklingen sedan länge gått; nyttjanderättsinstitutet som
underlag för ny bebyggelse har numera betydelse huvudsakligen i fråga
om sommarbostäder. Detta har medfört att ensittarlagstiftningen, som har
en social bakgrund, inte — med dess hittillsvarande syfte — torde ha någon
funktion beträffande tomtplatser för bostäder, som uppförts under senare
år. De motioner som tid efter annan väckts till förmån för ett vidgande
av tillämpningsområdet för ensittarlagen även till fall, då bostad uppförts
efter den 1 januari 1919, kan visa att bostadsbyggnad för helårsbruk uppförts
på ofri grund i relativt stor omfattning även de närmaste åren efter
1918. Enligt vad lantmäteristyrelsen har sig bekant är det dock inte sannolikt
att så kan vara förhållandet så långt fram i tiden som till slutet av
1930-talet. — I vad mån ett framflyttande i ensittarlagen av angivna tidpunkt
den 1 januari 1919 kan, som motionärerna tänkt sig, vara befogat
och lämpligt som en partiell lagändring synes vara beroende, förutom av
behovet av en sådan lagändring, av huruvida framflyttandet kan ske separat
utan närmare utredning med hänsyn till de verkningar lagändringen
skulle få i olika avseenden. För en bedömning härav torde det böra framhållas
att ensittarlagen i sin nuvarande lydelse kommit att möjliggöra inlösningar,
som vid lagens tillkomst icke synas ha varit avsedda. Inlösen
har sålunda i viss utsträckning kommit att ske till förmån för personer,
som inte kvarbo i byggnad å område som föreslagits till inlösen, och ofta
inte ens i orten. Det synes i varje fall för sådana situationer saknas anledning
att vidga lagens tillämpningsområde. Härtill kommer att, ehuru i
jorddelningslagen införts stränga krav vid avstyckning av områden för
bl. a. bostads- och jordbruksändamål, ensittarlagen fortfarande i fråga om
glesbebyggelsen saknar bestämmelser om fastighets lämplighet, och att genom
inlösning tillkomna fastigheter eller återstående delar av fastigheter
varifrån inlösen sker därför icke alltid uppfylla rimliga krav på ändamålsenlighet.
— Därest ensittarlagen skall ändras i fråga om tidpunkten för
bostadshusets uppförande, torde det böra närmare utredas i vad mån i
samband därmed bör införas vissa restriktioner för att säkerställa att
inlösen icke möjliggöres utanför ramen för syftet med lagstiftningen och
för att tillgodose vissa krav på fastighetsindelningens lämplighet. Därjämte
uppkomma även andra problem, varvid bär må nämnas att spörsmålet om
avtals förbindande verkan torde böra beaktas. En nyttjanderättsupplåtelse
efter 1918 kan ha skett mot bakgrund av att ensittarlagen ej gällde för
upplåtelsen och att ägaren alltså ej behövde riskera ett avstående av äganderätten
till marken. Även om en sådan förutsättning i och för sig icke torde
få tillmätas avgörande betydelse vid bedömning av den av motionärerna
väckta frågan, synes den böra få utöva inflytande vid avgränsning av de
upplåtelser, som skola få ligga till grund för inlösen. — Enär frågan om
revision av ensittarlagen enligt direktiven för 1954 års fastighetsbildningskommitté
är anförtrodd denna kommitté för utredning och enär fastighetsbildningskommittén
numera befinner sig i slutskedet av sitt utrednings
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1960 5
uppdrag, anser lantmäteristyrelsen på grund av vad ovan anförts att motionen
icke bör föranleda någon riksdagens åtgärd.
Länsstyrelsen i Hallands län finner det icke uteslutet, att
en framflyttning av den aktuella tidpunkten nu bör ske, men anser, med
hänsyn till det ingrepp i jordägarnas rätt en sådan ändring skulle innebära,
att en sådan ändring icke bör genomföras utan närmare utredning om
behovet av och villkoren för eu vidgad rätt till inlösen. Vidare papekar
länsstyrelsen, att efter den 1 januari 1919 åtskilliga nyttjanderättsupplåtelser
torde ha skett av områden, varå uppförts sommarstugor, av vilka
en del vinterbonats, och anser, att jämväl frågan i vad mån sådana upplåtelser
bär omfattas av en blivande lagstiftning närmare bör diskuteras.
Länsstyrelsen finner det självfallet, att en lagstiftning av ifrågavarande slag
måste anknyta till de allmänna regler som gäller för fastighetsbildning,
vilka regler nu är föremål för utredning av 1954 års fastighetsbildningskommitté.
Slutligen påpekar länsstyrelsen, att hinder icke föreligger mot
att nämnda kommitté, ehuru det synes lämpligast att den fullföljer revisionen
av ensittarlagen först sedan huvuduppdraget avslutats, redan nu,
parallellt med detta uppdrag, verkställer den utredning som måste föreligga
som grundval för en ny ensittarlagstiftning, varigenom mera väsentligt
dröjsmål med slutligt ställningstagande till den av motionärerna väckta
lagstiftningsfrågan icke behöver uppkomma.
Överlantmätaren i Hallands län uttalar, med åberopande
av vad lagrådet anfört under förarbetena till ensittarlagstiftningen, att han
icke finner det skäligt att utsträcka lagens retroaktiva verkan till nyttjanderättslägenheter,
varå boningshus uppförts först efter den 1 januari
1919. 1 allt fall bör enligt överlantmätaren ett förslag till sådan lagändring
föregås av närmare utredning angående omfattningen av lagens tillämplighet
och ändringens följdverkningar. Överlantmätaren anför härom.
Vad angår en ändrad lags tillämpningsområde torde detsamma bli relativt
begränsat, då förutsättningarna att utan möjlighet till fastighetskredit
mot inteckningssäkerhet uppföra bostadshus efter det första världskrigets
slut torde ha varit relativt små. De äldre ensittarlägenheterna bebyggdes
under eu tid med helt andra ekonomiska förhållanden. Vad åter angår
följderna av en lagändring synes det icke uteslutet, att ensittarlagen skulle
kunna bli tillämplig i avseende å lägenheter med vinterbonade boningshus,
som uppförts endast för fritidsvistelse. En till dylika lägenheter utökad
tillämpning av ensittarlagen torde uppenbarligen icke stå i överensstämmelse
med de motiv som låg till grund för lagens tillkomst.
Länsstyrelsen i Blekinge län avstyrker bestämt bifall till
framställningen och framhåller, att ett så allvarligt ingrepp i jordägarnas
äganderätt, som en framflyttning av tidpunkten skulle innebära, åtminstone
icke bör företagas utan tillräckligt starka skäl. Om sådana skäl föreligger,
finner länsstyrelsen icke kunna avgöras utan närmare utredning och anser
förslag från 1954 års fastighetsbildningskommitté böra avvaktas. Länssty
-
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 dr 1960
relsen åberopar vidare ett bilagt yttrande som i överlantmätarens frånvaro
avgivits av annan lantmätare vid länslantmäterikontoret i Blekinge. I detta
yttrande anföres.
Karaktären av de under denna tjugoettårsperiod å ofri grund tillkomna
boningshus, som efter lagändringen skulle uppfylla kraven för lösningsrätt
av marken, torde vara mycket varierande. Sådan bebyggelse, som uppstod
från och med 1919 fram till ensittarlagens ikraftträdande 1925, lär icke
skilja sig nämnvärt från den som uppstod närmast före 1919. Under senare
delen av perioden däremot blev uppförandet av helårsbostäder på ofri
grund allt ovanligare. Då började emellertid uppkomma allt fler sportstugor,
som ofta fick en sådan standard att de kunde giva en nöjaktig bostad
även under vinterhalvåret. Här måste dock starkt ifrågasättas om
ensittarlagen med sin karaktär av social lag skall göras tillämplig på mark
som upplåtits för sportstugeändamål. Av vad nu anförts torde framgå, att
man icke kan förutsätta att 1940 års »ensittare» är av samma typ som 1919
års. För att kunna överblicka konsekvenserna av den föreslagna lagändringen
bör man därför först översiktligt inventera och utreda kvantiteten
och karaktären av ifrågavarande bebyggelse, vilken utredning lämpligen
bör utföras av de kommunala organen. — Bland länets lantmätare synes
råda den uppfattningen, att en framflyttning av tiden i 1 § ensittarlagen
från den 1 januari 1919 till tidpunkten för ensittarlagens tillkomst skulle
kunna vara försvarlig.
Utskottet
I sitt tidigare omnämnda utlåtande nr 6/1955 uttalade utskottet, att frågan
om framflyttande av den i 1 § ensittarlagen fastställda tidsbestämningen
den 1 januari 1919 otvivelaktigt är förtjänt av uppmärksamhet. Utskottet,
som beklagade att fastighetsbildningssakkunniga under sitt arbete icke kunnat
taga ståndpunkt till frågan, fann det emellertid vara lämpligast, att avvakta
förslag från 1954 års fastighetsbildningskommitté och kunde därför
icke förorda, att riksdagen i enlighet med vad som föreslagits i de då behandlade
motionerna omedelbart för sin del beslutade ändrad lydelse av
ensittarlagen. Utskottet fann icke heller anledning att i dåvarande läge påkalla
en särskild utredning i frågan.
Utskottet finner icke nu skäl föreligga att frångå sin i nyssnämnda utlåtande
uttalade ståndpunkt. En ändring av ensittarlagen i ifrågasatt hänseende
kan enligt utskottets mening icke företagas utan att behovet av ändrade
bestämmelser ingående utredes och verkan av en sådan ändring i olika
hänseenden närmare undersökes. Ehuru fastighetsbildningskommitténs behandling
av frågan icke synes omedelbart förestå finner utskottet icke heller
nu en särskild utredning i ämnet vara påkallad. Utskottet beaktar härvid att.
såsom av vissa remissinstanser framhållits, den väckta frågan har nära
anknytning till bl. a. reglerna om fastighetsbildning, vilka regler är föremål
för allmän översyn av fastighetsbildningskommittén och finner det även i
Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 dr 1960
1
övrigt lämpligast att utredningen verkställes av denna kommitté. Utskottet
förutsätter, att utredningen av kommittén genomföres med all den skyndsamhet
som är möjlig.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motion, 11:568, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm den 3 maj 1960
På tredje lagutskottets vägnar:
HANS LEVIN
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Grym, Georg Carlsson, Kristiansson,
Ebbe Ohlsson*, Åke Larsson, Herbert Larsson* och Gunnar Pettersson;
från andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp, fru Torbrink,
herrar Andersson i Ryggestad, Nyberg, Jansson i Benestad, Wachtmeister
och Turesson.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
av herr Nyberg.