Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1960

1

Nr 18

Utlåtande i anledning av motion om rätt för hyresgäst att anföra
besvär över beslut berörande hyressåttningen i vissa
fall.

Tredje lagutskottet har behandlat en i riksdagen väckt till lagutskott
hänvisad motion, nr 268 i andra kammaren, av herrar Svenning m. fl.

I motionen yrkas, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t hemställa om
sådan ändring i gällande regler, »att hyresgäst blir behörig föra talan i
samband med avgöranden om statlig belåning, hyresmaximering och hyresfördelning»
för fastigheter som icke omfattas av hyresregleringens huvudstadganden.

över motionen har i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver inhämtats
yttranden från bostadsstyrelsen och statens hyresråd varjämte på
begäran av utskottet yttranden avgivits av Sveriges fastighetsägareförbund
och Hyresgästernas riksförbund.

Inledning

Genom lagen den 19 juni 1942 om hyresreglering m. m. (hyresregleringslagen)
stadgades bl. a. begränsning av hyrans storlek för flertalet lägenheter.
Lagen ägde före år 1957 tillämpning i alla städer, köpingar och
municipalsamhällen, vilkas invånarantal vid 1942 års ingång uppgick till
minst 2 000 samt dessutom, efter särskilda förordnanden av Kungl. Maj :t,
i inemot 300 andra orter.

I ett den 27 september 1955 dagtecknat slutbetänkande (SOU 1955:35)
framlade hyresregleringskommittén förslag om en successiv avveckling av
hyresregleringen, som då gällde till och med den 30 september 1956. Förslaget
förutsatte att hyresregleringslagen i princip skulle erhålla förlängd
giltighet men att lagen samtidigt skulle bringas att upphöra för vissa slag
av lägenheter och att dessutom möjlighet skulle öppnas att sätta lagen ur
kraft för vissa orter. Kommittén föreslog alltså både en kategorimässig och
en regional avveckling av hyresregleringen.

Genom proposition (nr 168/1956) föreslogs bl. a. en lagstiftning av i
huvudsak den innebörd hyresregleringskommittén sålunda föreslagit.

Sedan tredje lagutskottet i princip tillstyrkt propositionen i nu avhand1
— Bihang till riksdagens protokoll 1960. 9 samt. 3 avd. Nr 18

2 Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1960

lade del (utlåtande nr 28/1956) och riksdagen antagit förslaget trädde den
nya lagstiftningen i kraft den 1 januari 1957.

För innehållet i denna lagstiftning redogöres under följande rubrik.

Gällande bestämmelser

Den regionala avvecklingen av hyresregleringen åstadkommes genom att
Kungl. Maj :t för viss ort, där lagen eljest skulle vara tillämplig, förordnar,
att lagen icke vidare skall äga tillämpning.

Huvudstadgandet om den kategorimässiga avvecklingen finnes i 26 §
hyresregleringslagen. Enligt detta lagrum skall stadgandena i 2—6 §§
samma lag icke äga tillämpning på upplåtelse av lägenhet i hyresvärden
tillhörigt hus, för vilket utgått sådant statligt lån, som är förenat med villkor
om begränsning av rätten att uttaga hyra och slutligt beviljats efter
den 31 december 1956 samt icke uppsagts till betalning.

Bakom avvecklingen av hyresregleringen för lägenheter i vissa statsbelånade
hus ligger det förhållandet att hyrorna i dessa hus med tidigare lagstiftning
var föremål för en i viss mån dubbel kontroll. I samband med att
lån beviljas har nämligen det lånebeviljande organet (bostadsstyrelsen
eller länsbostadsnämnd) att för varje hus bestämma det högsta hyresbelopp
som sammanlagt får uttagas för lägenheterna i huset. I förekommande fall
uppdelas summan pa ett belopp för bostäderna och ett för övriga lokaler i
huset. Uttages högre hyra än som medgivits kan lånet uppsägas till betalning.
Vid sidan av den prövning som alltså sker hos det lånebeviljande organet
hade före år 1957 hyresnämnd att fastställa grundhyra för varje enskild
lägenhet i huset. I praktiken fördelade hyresnämnden därvid den av lånemyndigheten
fastställda totala hyressumman på de särskilda lägenheterna.

De nyss refererade bestämmelserna återfinnes i tertiärlånekungörelsen
(1957: 360), som i övrigt innehåller bl. a. följande, som här är av intresse.
I 4 § första stycket och 5 § första stycket stadgas att lån må beviljas allenast
under förutsättning att sökanden avger en förbindelse att, därest
lägenheterna i byggnad, som ansökningen avser, underkastas hyreskontroll
i den mening som avses i kungörelsen, ställa sig därav föranledda föreskrifter
till efterrättelse. Enligt 6 § skall lägenheter i byggnad, som tillkommit,
ombyggts eller förvärvats med stöd av lån enligt kungörelsen, under lånetiden
vara underkastade hyreskontroll, såvida icke byggnaden äges av vissa
angivna slag av företag. Vidare ges föreskrifter om de grunder efter vilka
maximihyran skall fastställas. 16 § innehåller bl. a. en bestämmelse om att
lån kan uppsägas därest villkoren för detsamma åsidosättes.

Bestämmelser av motsvarande innehåll fanns även i 1948 års tertiärlånekungörelse.
Hyreskontroll enligt denna kungörelse har alltså fungerat
en lång följd av år vid sidan och i princip oberoende av den allmänna hyresregleringen.
Detta system med dubbel hyreskontroll ansågs onödigt kom -

3

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1960

plicerat, och det uttalades att en hyreskontroll enbart genom det lånebeviljande
organet borde vara tillräcklig.

Hyresregleringskommittén uttalade härom (prop. s. 17).

Kommittén hävdar, att hyresregleringsmyndigheternas tillsyn utan nämnvärd
olägenhet kan undvaras, när det finnes statlig kontroll över hyrorna via
långivningen. Därest man undantar de statligt belånade husen från hyresregleringen,
vinner man den fördelen, att hyresnämnderna och hyresrådet
befrias från det huvudsakliga arbetet med prövning av hyra för nybyggda
hus.

Även om lånemyndigheterna icke skulle ha möjligheter att ingripa beträffande
fördelningen av lägenhelshyrorna, synes det ej vara anledning
befara, att fastighetsägarna skulle missbruka sina möjligheter att bestämma
över fördelningen i sådan utsträckning att man med hänsyn därtill behöver
avstå från här ifrågavarande avvecklingsmöjlighet. Dock torde man böra
förbehålla hyresnämnden möjlighet att vid prövning av uppsägning för
hyresreglering förlänga hyresförhållandet mot den hyra, som nämnden
finner skälig.

Ett stort antal av de remissmyndigheter som yttrade sig över hyresregleringskommitténs
förslag tillstyrkte förslaget i nu förevarande del endast
under förutsättning, att de långivande myndigheterna eller annan myndighet
finge befogenhet att kontrollera fastighetsägarens fördelning av totalhyran
på de olika lägenheterna. Remissmyndigheterna grundade sitt ställningstagande
på farhågor för att hyresvärdarna skulle missbruka befogenheten
att själva fördela maximihyran på de olika lägenheterna. Statens
hyresråd framhöll, att hyresvärden t. ex. kunde ordna det så att han bodde
hyresfritt själv och därjämte gynnade vissa hyresgäster på de andras bekostnad.

Flertalet av remissmyndigheterna föreslog, att det skulle ankomma på
bostadsstyrelsen eller länsbostadsnämnd att uppdela hyresbeloppet på de
olika lägenheterna. I några yttranden föreslogs dock, att hyresgäst, som
var missnöjd med hyresvärdens fördelning av hyran, skulle få vända sig
till hyresnämnd för att få hyrans skälighet prövad.

Bostadsstyrelsen uttalade bl. a. följande.

Motivet för kommitténs förslag är att ifrågavarande hus oberoende av hyresregleringen
är föremål för hyreskontroll i samband med den statliga belåningen.
Hittills har det dock i realiteten icke varit fråga om någon dubbel
hyreskontroll, enär hyresregleringsmyndigheternas och de långivande
organens verksamhet har varit samordnad. Avvecklingen av hyreskontrollen
enligt hyresregleringslagen skulle i stort sett endast innebära att arbetsuppgifter
överflyttades från hyresnämnderna och hyresrådet till förmedlingsorganen,
länsbostadsnämnderna och bostadsstyrelsen. Totalt sett torde
någon nämnvärd administrativ förenkling ej erhållas. För de bostadspolitiska
organen skulle en sådan överflyttning innebära att arbetsuppgifterna
vidgades, vilket skulle medföra ökat personalbehov. Härtill kommer emellertid,
att de nya uppgifterna i viss mån skulle bli helt väsensskilda i förhållande
till dem som nu åvilar bostadsmyndigheterna.

— Bihang till riksdagens protokoll 1960. 9 sand. 8 and. Nr 18

4 Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1960

Styrelsen ansåg, att den enskilde hyresgästen borde kunna dra en hyresfördelning
under offentlig myndighets prövning men att de långivande organen
icke i en bristsituation var lämpade att handha denna prövning. Därom
anförde styrelsen.

Sakfrågan i sådana klagomål skiljer sig icke avsevärt från sakfrågan i
tvister enligt hyresregleringslagen, och handläggningen av dem bör icke
överflyttas från hyresnämnderna till de långivande organen, vilka icke har
någon för deras handläggning lämplig organisation. Enligt kommitténs förslag
skall hyresnämnderna beträffande de statligt belånade husen handlägga
frågor i samband med uppsägningsskyddet även sedan hyreskontrollen
enligt hyresregleringslagen är avskaffad beträffande dessa hus. Styrelsen
föreslår att deras befogenheter utvidgas till att upptaga klagomål av hyresgäst
om maximihyrans fördelning på husets lägenheter och om ersättning
för uppvärmning av lägenheterna och deras förseende med varmvatten.

Departementschefen (dåvarande statsrådet Zetterberg) fann det vara en
förutsättning för slopandet av hyresnämndernas befattning med hyressättningen
i de statsbelånade husen, att de långivande organen bestämde ej
blott den totala hyressumman utan även hyran för varje lägenhet. Han ansåg
dock att detta borde kunna ske på ett enkelt sätt, som icke medförde någon
större belastning för det beslutande organet, och uttalade vidare följande.

Jag vill förorda, att det skall ankomma på fastighetens ägare att, sedan
det totala hyresbeloppet fastställts, inkomma med förslag om hur beloppet
skall fördelas på de olika lägenheterna. Förslaget bör hos det kommunala
förmedlingsorganet för låneärenden hållas tillgängligt för hyresgäster eller
hyressökande i fastigheten så att dessa får tillfälle att framställa sina erinringar.
Förmedlingsorganet bör därefter översända förslaget med eget yttrande
till bostadsstyrelsen eller länsbostadsnämnd, som meddelar beslut.
Härvid bör fastighetsägarens förslag icke frångås, om det ej är uppenbart
att fördelningen skulle leda till obilliga konsekvenser såsom t. ex. om
fastighetsägaren velat gynna sig själv eller viss hyresgäst på de övrigas bekostnad.
Den nu förordade ordningen för hyrans uppdelning på lägenheterna
torde kunna genomföras i administrativ väg.

Tredje lagutskottet uttalade.

Beträffande den kategorimässiga avvecklingen har utskottet intet att erinra
mot att denna nu påbörjas med statsbelånade hus i överensstämmelse
med Kungl. Maj :ts förslag, varvid förutsättes att såsom i
propositionen uttalats sådana administrativa bestämmelser kommer att
utfärdas att det lånebeviljande organet kan bestämma hyran för varje lägenhet.
Förslaget till ändring av 26 § andra stycket hyresregleringslagen innebär
att samtliga lägenheter i dessa hus, således även affärslägenheter, under
förutsättning att de uthyres av husägaren och alltså icke i andra hand
samt att lånet ej uppsagts, icke vidare skall vara underkastade hyreskontroll
enligt hyresregleringslagen men fortfarande kvarstå under reglerna
för uppsägningsskydd.

I vissa motioner (I: 458 och II: 596) yrkades att fördelningen av det totala
hyresbeloppet skulle anförtros fastighetsägaren.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1960

5

Utskottet yttrade härom.

Anledning föreligger enligt utskottets mening icke heller att f. n. tillstyrka
yrkandet i samma motioner, att fördelningen på olika lägenheter
av det av bostadsstyrelsen fastställda totala hyresbeloppet skall tillkomma
fastighetsägare i stället för hyresnämnd, eftersom detta önskemål beträffande
de hus, som utskottet anser kunna nu undantagas från hyresregleringen,
praktiskt taget kommer att bli helt tillgodosett genom den i propositionen
förordade ordningen. Enligt denna skall nämligen fastighetsägarens
förslag icke frångås, om det ej är uppenbart att fördelningen skulle
leda till obilliga konsekvenser.

Uttalande av justitieombudsmannen

I anledning av klagomål över bostadsstyrelsens beslut att i visst fall icke
till prövning upptaga av hyresgäst anförda besvär över länsbostadsnämnds
beslut i ärende angående fastställande av hyra, har justitieombudsmannen
gjort vissa uttalanden, vilka återgivits i ämbetsberättelsen för år 1960.
Justitieombudsmannen, som fann klagomålen icke föranleda någon åtgärd,
uttalade i ärendet (s. 269) följande.

Rätten att anföra besvär över förvaltningsmyndighets beslut avser en
fråga, som i allmänhet icke ansetts böra eller kunna bli föremål för närmare
reglering i författningstexten. Det har sålunda överlämnats åt rättstillämpningen
att besvara dylika spörsmål. Inom de fiesta områden av förvaltningen
har också genom Kungl. Maj :ts avgöranden en tämligen fast praxis härutinnan
utbildats. Den allmänna grundsatsen synes härvid vara, att besvärsrätt
allenast tillkommer den, vars rättsliga ställning eller eljest erkända intresse
på ett för honom ofördelaktigt sätt rönt inverkan av beslutet.

Den i förevarande ärende uppkomna frågan, huruvida — förutom hyresvärd
— jämväl hyresgäst äger anföra besvär över länsbostadsnämnds beslut
angående fördelning av totalhyra i tertiärbelånade fastigheter kan icke
besvaras med ledning av författningstexten. Icke heller synes någon på
Kungl. Maj :ts avgörande grundad praxis föreligga. För sin del har bostadsstyrelsen
stannat för den meningen, att besvärsrätt icke kan tillerkännas
hyresgäst.

Väl kunna vissa skäl anföras till förmån för den uppfattningen att ett
beslut om fördelningen av totalhyran berör hyresgästernas intressen på
sådant sätt, att besvärsrätt bör tillkomma dem. Å andra sidan är det här
fråga om en från statliga myndigheters sida utövad kontroll över att beviljade
lån icke disponeras på sätt som är oförenligt med det ändamål, som
långivningen är avsedd att främja, nämligen produktionen av billiga bostäder.
Denna kontroll, som i författningarna utformats som ett lånevillkor
och som således till sin natur är ett led i avtalet mellan långivaren och låntagaren,
är — även om den givetvis kommer de boende till godo — icke
utformad i syfte att närmare reglera förhållandet mellan hyresvärd och
hyresgäst. För ett behörigt utövande av denna kontroll är det — såsom
bostadsstyrelsen även framhållit — självfallet av värde att hyresgästerna
medverka såväl därigenom att de underrätta den lånegivande myndigheten
om hyresöverskridanden som därigenom alt de anföra sina synpunkter på
frågan om hyresfördelningen och sålunda underlätta myndighetens bedöm -

8 Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1960

ning härav. Med ett sådant betraktelsesätt är det följdriktigt att icke tillerkänna
hyresgäst besvärsrätt med avseende å beslut, som berör ett offentligrättsligt
reglerat avtalsförhållande mellan långivare och låntagare.

Vilken uppfattning man än må hysa beträffande frågan om hyresgästs
besvärsrätt i förevarande hänseende, är det uppenbart att bostadsstyrelsens
bedömning icke innefattar tjänstefel. Besvarandet av berörda fråga bör,
liksom motsvarande spörsmål på andra områden av förvaltningen, ankomma
på rättstillämpningen. Det må även anmärkas, att frågan huruvida det är
möjligt att genomföra en närmare författningsmässig reglering av den administrativa
besvärsrätten ingår i det utredningsuppdrag, som anförtrotts besvärssakkunniga.

Motionerna

Motionärerna erinrar om att hyresgäst — i motsats till fastighetsägaren
— icke äger rätt att anföra besvär vare sig över beslut om belåning, om
bestämmande av »maximihyra» eller om fördelningen av denna. Vidare
anföres.

I vissa fall har det varit alldeles uppenbart, att frånvaron av formell rätt
för hyresgäst att anföra besvär lett till att diskutabla tomtkostnader accepterats.
Genom att lånebeviljande organ icke haft möjlighet att beakta av hyresgästerna
framförda anmärkningar mot uppgivna produktionskostnader har
högre belåning och därmed högre hyror erhållits än vad som eljest bort bli
fallet.

Rent allmänt måste också framhållas att det ur rättssäkerhetssynpunkt
ter sig stötande, att för både den enskilde och samhället betydelsefulla ekonomiska
frågor avgöres på rent administrativ väg utan möjlighet för annan än
ena parten i hyresförhållandet att öva inflytande på de bedömningar, som
ligger till grund för lånebeslut och hyressättning.

Remissyttrandena

Statens hyresråd har — under åberopande av att rådet saknar erfarenhet
av verkningarna av att hyreskontrollen omlagts — inskränkt sig till att
såsom sin mening uttala, att därest det visat sig att hyresgästernas intressen
icke vinner tillbörligt beaktande, utredning bör verkställas om hur en
ändring i förhållandena skulle kunna genomföras.

Bostadsstyrelsen har avstyrkt motionen. Efter en redogörelse för justitieombudsmannens
här ovan redovisade uttalanden anför styrelsen följande.

Till vad justitieombudsmannen har anfört kan läggas ytterligare två synpunkter.
Den ena är av administrativ art. Hyresnämnderna har en sådan
sammansättning, att de är lämpliga för handläggning av tvister mellan hyresgäst
och hyresvärd, men det har inte de lånebeviljande organen. Varken
länsbostadsnämnderna eller styrelsen har heller erfarenhet om den typ av
handläggning av ett ärende som erfordras, när två parters motstridiga intressen
skall beaktas.

Den andra synpunkten är, att den formella rätten att föra talan eller
anföra besvär inte skulle få någon motsvarighet i en hyresgästerna tillkommande
enskild rätt gentemot hyresvärden att få hyran nedsatt. Någon
motsvarighet till den rätt de skulle ha haft enligt hyresregleringslagen, om

7

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1960

den hade varit tillämplig, torde inte kunna beredas dem inom ramen för en
låneförfattning.

När det alltså gäller fördelningen av en i lånebeslutet maximerad totalhyra,
är det ändamålsenligt att hyresgästernas mening om låntagarens förslag
inhämtas såsom nu sker, ty därigenom vinner bedömningen av förslaget
i säkerhet. Den omständigheten att deras mening inhämtas betyder icke att de
har »talerätt» i ordets strängt juridiska mening. Skulle de tilldelas en sådan
rätt, främst då rätten att i högre instans söka ändring i länsbostadsnämndens
beslut, måste syftet därmed tänkas vara, att de skulle — i eget välförstått
intresse, som emellertid, när de vill överklaga hyresfördelningen,
måste antagas vara motsatt fastighetsägarens — tillvarataga det allmänna
intresset av säkerhet i avgörandena om hyresfördelning. Vid dessa avgöranden
bör enligt chefens för justitiedepartementet uttalande i propositionen
1956: 168, s. 42, »fastighetsägarens förslag icke frångås, om det ej är
uppenbart att fördelningen skulle leda till obilliga konsekvenser såsom t. ex.
om fastighetsägaren velat gynna sig själv eller viss hyresgäst på de övrigas
bekostnad». Detta tyder på att en viss liberalisering av hyresfördelningen
i de ifrågavarande husen var avsedd.-----

Motionärernas yrkande går emellertid---betydligt längre och avser

att bereda hyresgäst talerätt i de frågor, som avhandlas i själva lånebeslutet.
Det har hänt att hyresgäster eller en organisation av hyresgäster har kommit
med inlagor i enstaka låneärenden, men man kan knappast säga, att
det tidigare på allvar har gjorts gällande, att hyresgäst borde ha rätt att
föra talan i sådana frågor.

»I vissa fall har det», anför motionärerna till stöd för sitt förslag i denna
del, »varit alldeles uppenbart, att frånvaron av formell rätt för hyresgäst
att anföra besvär lett till att diskutabla tomtkostnader accepterats. Genom
att lånebeviljande organ icke haft möjlighet att beakta av hyresgästerna
framförda anmärkningar mot uppgivna produktionskostnader har högre
belåning och därmed högre hyror erhållits än vad som eljest bort bli fallet.»
Denna syn på saken kan icke vara riktig. Metoderna för beräkning av lånets
storlek "(med tillämpning av bestämmelserna om belåningstak) är alltför
generella, och icke heller är de metoder som tillämpas för beräkningen av
godtagbar produktionskostnad (tomtkostnad, byggnadskostnad) sådana,
att det kan antagas, att hyresgästernas medverkan skulle vara av värde för
det lånebeviljande organet. När hyresgäster i spridda fall har anfört sina
synpunkter i låneärenden, har det varit givet, att man har tagit del av dem
vid ärendebehandlingen, ehuru hyresgästerna icke har haft någon formell
talerätt. Bostadsstyrelsens erfarenheter från sådana tillfällen ger icke heller
något stöd åt tanken, alt ärendebehandlingen skulle vinna i säkerhet eller
i något annat avseende, om hyresgästernas mening inhämtades i lånefrågorna,
innan det slutliga beslutet meddelades.

Det sagda utesluter icke att synpunkter av hyresgäster kan vara av värde
för själva lånebehandlingen. Det bör framhållas, alt en enskild hyresgäst
eller en organisation av hyresgäster kan anföra synpunkter på frågan i samband
med handläggningen av låneärendet hos kommunens förmedlingsorgan,
och givetvis kan hyresgästerna alltfort komma med inlagor till det
långivande organet. Däremot innebär vad som nu har sagts, att bostadsstyrelsen
icke kan finna att det skulle vara ändamålsenligt att inhämta hyresgästernas
mening i de frågor, till vilka ställning skall tagas i lånebeslutet.

De synpunkter som talar mot att ge hyresgäst formell talerätt i frågor

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1960

rörande hyresfördelning gäller även förslaget att ge dem talerätt i själva
lånefrågorna, och de gör sig i en del fall gällande med större styrka. Om
redan en till beslut om hyresfördelning begränsad rätt för hyresgästerna att
överklaga skulle medföra en besvärande komplikation av förfarandet, skulle
detta sålunda i ännu mycket högre grad gälla en talerätt, som omfattade
alla de frågor som det lånebeviljande organet tar ställning till i själva lånebeslutet.

Hyresgästernas riksförbund understryker starkt betydelsen av att en utredning
verkställes i syfte att bereda hyresgästerna möjlighet att tillvarataga
sina intressen. Förbundet erinrar även om att frågan om hyresgästs
besvärsrätt i fall som avses i motionerna, varit föremål för prövning av såväl
justitieombudsmannen som Kungl. Maj:t.

Förbundet anför.

På anmälan av en enskild hyresgäst över Bostadsstyrelsens beslut att icke
uppta besvär till prövning i ärende rörande hyresfördelningen uttalade
justitieombudsmannen att det väl kunde ifrågasättas om icke hyresgäst
borde äga sådan rätt men att å andra sidan Bostadsstyrelsen haft skäl för
sitt beslut att avvisa besvären.

Senare har Kungl. Maj :t på besvär av hyresgäst i ärende rörande maximihyror
och produktionskostnader förklarat, att sådan besvärsrätt icke tillkommer
hyresgäst.

Den ändring, som vidtogs i 26 § hyresregleringslagen, har icke avsett att
helt undantaga de ifrågavarande lägenheterna från hyrespriskontroll. Syftet
var allenast att åstadkomma en förenkling i det administrativa förfarandet
för bestämmandet av maximihyror i nybyggda fastigheter genom att undanröja
det dubbelarbete som i viss mån skedde hos de hyresreglerande och de
långivande myndigheterna. Av förarbetena framgår, att man icke tänkt sig
att detta skulle behöva leda till någon försämring i hyresgästernas rätt och
möjligheter att öva inflytande på hyressättningen. Emellertid har den rent
administrativa handläggningen av frågorna om produktionskostnader, hyresmaximering
och hyresfördelning i praktiken visat sig leda till en avsevärd
försämring av hyresgästernas rättsliga ställning.

Förbundet har sig bekant ett flertal fall, där det kan ifrågasättas om den
administrativa handläggningen av dessa ärenden givit riktiga resultat och
där lånebeviljande organs beslut framkallat en kraftig reaktion och en
stark känsla av rättslöshet hos den part, som berörts av besluten men som
icke haft möjligheter att inverka på dessa.

Det är visserligen riktigt, att hyresgäst icke formellt är part i dessa låneärenden.
Det ankommer emellertid på de lånebeviljande organen att icke
blott bevilja lån enligt därför fastställda regler utan att också fastställa
grundhyror beräknade efter den faktiska produktionskostnaden, vilken kan
icke oväsentligt överstiga det avkastningsvärde, som ligger till grund för de
statliga lånen.

Rättssäkerheten fordrar därför, att hyresgäst beredes möjlighet att besvärsvägen
påkalla prövning och bedömning av samtliga de faktorer, som
ytterst bestämma vad som slutligen skall erläggas i hyra.

Sveriges fastighetsägareförbund avstyrker motionerna och uttalar därvid.

Ändringen av 26 § betingades---i första hand av en önskan att för enkla

förfarandet och utgjorde ett led i avvecklingen av hyresregleringen.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1960

9

Sett mot denna bakgrund skulle ett bifall till motionärernas yrkande innebära
ett steg tillbaka i den påbörjade avvecklingen samt medföra ytterligare
en komplicering av regleringarna.

Ändamålet med de lånebeviljande organens hyreskontroll är närmast att
reglera förhållandet mellan långivare och låntagare, d. v. s. att bevaka, att
lånen icke disponeras på annat sätt än vad som är förenligt med det ändamål
som långivningen är avsedd att stödja, nämligen en produktion av billiga
bostäder. Denna kontroll har utformats som ett lånevillkor och som ett
led i avtalet mellan långivare och låntagare. Hyresgästerna har emellertid
tillförsäkrats rätt att i viss utsträckning yttra sig över hyresfördelningen
och underlättar således den långivande myndighetens bedömning härav.
Enligt förbundets uppfattning måste detta vara tillfyllest. När det gäller
hyresgästernas intressen i fråga om granskning av produktionskostnaderna
och fastställande av maximihyror torde dessa kunna tillvaratagas fullt ut
lika tillfredsställande av det långivande organet som av hyresreglerande
myndigheter i övrigt.

I motionen anföres bl. a. att det i vissa fall varit alldeles uppenbart att
frånvaron av formell rätt för hyresgästen att anföra besvär lett till att
diskutabla tomtkostnader accepterats. I vilken utsträckning så varit fallet
är förbundet obekant. Man torde dock kunna utgå ifrån, att de långivande
organen med hänsyn till vad som eventuellt kan ha förevarit, framdeles
kommer att skärpa sin uppmärksamhet på dessa frågor.

Utskottet

År 1956 fattade riksdagen beslut som innebar viss avveckling av den tidigare
gällande hyresregleringen. Sålunda beslutade riksdagen, efter tillstyrkan
av tredje lagutskottet, om den s. k. kategorimässiga avvecklingen. Därigenom
undantogs hyrorna i vissa statsbelånade hus från kontroll genom
hyresnämnderna, och den kontroll av hyressättningen i dessa hus, som tidigare
verkställts i hyresnämnd, förlädes i stället till det lånebeviljande organet,
d. v. s. länsbostadsnämnd eller bostadsstyrelsen. Enligt vid reformen
gjorda uttalanden skall emellertid fastighetsägarens förslag angående fördelning
av den av det lånebeviljande organet fastställda totalhyran ej frångås
med mindre särskilda skäl föreligger. Reformen innebar sålunda att fastighetsägaren
fick ökade möjligheter att inverka på hyrornas fördelning å
de skilda lägenheterna inom fastigheten så länge han höll sig inom den totalhyra
som bestämts av det lånebeviljande organet.

En följd av 1956 års reform var att hyresgästerna i nu ifrågavarande
kategori av hus förlorade sin möjlighet att föra talan om hyrans storlek.
Hyresgästerna har nämligen ej ställning av part i det rättsförhållande mellan
fastighetsägaren (låntagaren) och staten (långivaren), där hyreskontrollen
utgör ett avtalsvillkor. Tidigare hade hyresgästerna kunnat föra talan
både vid hyresnämnderna och i hyresrådet, och talerätten hade omfattat såväl
totalhyran i fastigheten som hyrorna i de skilda lägenheterna. Rätten
att föra talan beträffande totalhyran för fastigheten hade dock närmast varit
av formell natur. Så länge en fastighetsägare nöjde sig med att utlaga den

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1960

av lånemyndigheten fastställda totalhyran kunde han nämligen alltid räkna
med att få denna hyra fastställd i hyresnämnd och hyresrådet. Nämnda
följd av reformen uppmärksammades vid lagändringen, och vissa remissinstanser
föreslog att hyresgäst i händelse av missnöje skulle få rätt att
bringa hyressättningen under hyresnämnds prövning. Statsmakterna delade
dock ej denna uppfattning. Härtill bidrog bl. a. en strävan att förenkla
hyreskontrollen och befria hyresnämnderna från vissa arbetsuppgifter men
även tilliten till att de långivande organen skulle på ett tillfredsställande sätt
kunna sköta även den för dem nya uppgift som fördelningen av totalhyran
på de skilda lägenheterna innebar. I syfte att tillförsäkra hyresgästerna visst
inflytande föreskrevs, att hyresgästerna skulle beredas tillfälle yttra sig i
fråga om hyressättningen. Vidare stadgades, att yttrande skulle avgivas av
det kommunala förmedlingsorganet. Även i samband med den prövning som
där sker har hyresgästerna möjlighet att framföra sina synpunkter.

Utskottet anser att det skulle innebära en tillbakagång att nu införa en
ordning av det slag motionärerna åsyftar. Endast om den nu rådande ordningen
kan anses behäftad med allvarliga brister bör det därför ifrågakomma
att nu frångå densamma. I motionerna — liksom i ett av remissyttrandena
— påstås visserligen att gällande regler lett till vissa missförhållanden, men
det påvisas icke några fall där så skett. Motionärerna har också framhållit
att rättssäkerhetssynpunkter talar för att hyresgäst tillerkännes besvärsrätt
i fall av nu förevarande slag. Enligt utskottets mening kan det icke göras
gällande, att hänsyn till rättssäkerheten fordrar att hyresgäst tillerkännes
besvärsrätt angående ett förhållande, som utgör villkor i ett avtal mellan
två andra parter. Utskottet anser dessutom att det sätt varpå hyreskontrollen
utövas -— genom förslag från fastighetsägaren, yttrande från hyresgästerna
och det kommunala förmedlingsorganet samt prövning i länsbostadsnämnd
eller bostadsstyrelsen -— icke inger farhågor för att hyresgästens rätt
blir åsidosatt. Därest sådana fall förekommit, som motionärerna antytt,
torde desamma kunna betecknas som undantagsfall av det slag som ej kan
undvikas hur än lagstiftningen utformas.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motion II: 268 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Stockholm den 20 april 1960

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Osvald, Grym, Georg Carlsson, Kristiansson,
Ebbe Ohlsson, Åke Larsson, Wirmark och Gunnar Pettersson;

från andra kammaren: herrar Johansson i Torp, Bengtsson i Halmstad,
Stiernstedt, Nyberg, Svenning, Grebäck, Bengtsson i Göteborg och fru
Lindberg.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1960

11

Reservation

av herrar Åke Larsson, Wirmark och Svenning samt fru Lindberg, vilka
ansett att utskottets utlåtande bort ha följande lydelse.

År 1956 fattade riksdagen beslut som innebar viss avveckling av den
tidigare gällande hyresregleringen. Sålunda beslutade riksdagen, efter tillstyrkan
av tredje lagutskottet, om den s. k. kategorimässiga avvecklingen.
Därigenom undantogs hyrorna i vissa statsbelånade hus från kontroll genom
hyresnämnderna, och den kontroll av hyressättningen i dessa hus, som
tidigare verkställts i hyresnämnd, förlädes i stället till det lånebeviljande
organet, d. v. s. länsbostadsnämnd eller bostadsstyrelsen. Enligt vid reformen
gjorda uttalanden skall fastighetsägarens förslag angående fördelning
av den av det lånebeviljande organet fastställda totalhyran ej frångås med
mindre särskilda skäl föreligger.

En följd av 1956 års reform var att hyresgästerna i nu ifrågavarande
kategori av hus förlorade sin möjlighet att föra talan om hyrans storlek.
Tidigare hade sådan talan kunnat föras både vid hyresnämnderna och i
hyresrådet, och talerätten hade omfattat såväl totalhyran i fastigheten som
hyrorna i de skilda lägenheterna. Denna följd av reformen uppmärksammades
vid lagändringen, och vissa remissinstanser, däribland bostadsstyrelsen,
föreslog att hyresgäst i händelse av missnöje skulle få rätt att bringa
hyressättningen under hyresnämnds prövning. Statsmakterna delade dock
ej denna uppfattning. För att emellertid i någon mån ge hyresgästerna möjlighet
att påverka fördelningen av totalhyran föreskrevs att de skulle beredas
tillfälle att yttra sig över fastighetsägarens förslag till hyresfördelning.
I fråga om totalhyran däremot saknar hyresgästerna helt rätt att få
göra sin mening gällande.

Bakom 1956 års reform låg bl. a. en strävan att förenkla hyreskontrollen.
Det ansågs att en dubbelprövning förekom därigenom att både det långivande
organet och hyresnämnderna hade att pröva totalhyran. Någon önskan
att fråntaga hyresgästerna dem då tillkommande talerätt förelåg icke. Att
talerätten gick förlorad var endast en följd av att hyreskontrollen för nu
ifrågavarande kategori av hus förlädes till det lånebeviljande organet. Hyresgästerna
har nämligen ansetts icke vara parter i det avtalsförhållande
vari hyreskontrollen ingår som ett villkor. Detta är enligt vår mening ett
formalistiskt betraktelsesätt. Hyreskontrollen har dock i första hand tillkommit
icke i statens (långivarens) intresse utan i hyresgästernas intresse.
Det måste därför te sig naturligt att även tillerkänna dem talerätt i fråga
om hyressättningen.

Den nu rådande ordningen beträffande hyresfördelningen i hus av förevarande
slag fyller enligt vår mening icke rimliga anspråk på rättssäkerhet.
Om exempelvis länsbostadsnämnden följer fastighetsägarens förslag har
hyresgästen ingen besvärsrätt men om nämnden följer hyresgästernas för -

12 Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1960

slag kan fastighetsägaren anföra besvär. Ett sådant förhållande är icke tillfredsställande.

Även om det sällan förekommit att hyresgäster besvärat sig över hyresnämnds
beslut angående totalhyran kan det dock enligt vår mening icke
göras gällande att denna besvärsrätt skulle sakna betydelse. Enbart förefintligheten
av en klagorätt kan mången gång vara tillräcklig för att förhindra
uppkomsten av fall där klagorätten är avsedd att utgöra ett skydd.
På grund av vad sålunda anförts hemställer utskottet,

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla
om de ändringar i gällande författningar varom yrkande
framställts i motionen II: 268.

IOUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLM <0
003930