Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1960
1
Nr 44
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om behörighet att utöva läkaryrket m. m.,
dels ock i ämnet väckta motioner.
Genom en den 8 april 1960 dagtecknad proposition, nr 141, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag
till
1) lag om behörighet att utöva läkaryrket; och
2) lag om förbud i vissa fall mot verksamhet på hälso- och sjukvårdens
område.
I samband med propositionen har utskottet behandlat följande i ämnet
väckta motioner, nämligen
de likalydande motionerna nr 655 i första kammaren av herr Gezelius
m. fl. och nr 808 i andra kammaren av herr von Friesen m. fl.,
de likalydande motionerna nr 668 i första kammaren av herr Kaijser
m. fl. och nr 826 i andra kammaren av herrar von Friesen och Fröding,
motionen 824 i andra kammaren av herr Braconier, samt
motionen 825 i andra kammaren av fru Eriksson i Stockholm.
I ärendet har inkommit skrifter från Riksförbundet hälsofrämjandet och
Svenska homeopaternas riksförbund.
De vid propositionen fogade lagförslagen har följande lydelse.
1 — Bihang till riksdagens protokoll 1960. 9 saml. 2 avd. Nr 44
2
Andra lagutskottets utlåtande nr U år 1960
Förslag
till
Lag
om behörighet att utöva läkaryrket
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Behörig att utöva läkaryrket är
a) den som är legitimerad enligt 2 §;
b) den som är förordnad att uppehålla statlig eller kommunal läkartjänst
eller att tjänstgöra såsom extra läkare eller såsom amanuens vid
klinik eller poliklinik, där medicinsk undervisning bedrives; samt
c) i den utsträckning, som för varje fall särskilt angives, den som enligt
9 § innehar begränsad behörighet att utöva läkaryrket.
2 §■
Legitimation såsom läkare meddelas av medicinalstyrelsen.
Den som inom riket avlagt medicine licentiatexamen, så ock den som
utom riket avlagt läkarexamen och härstädes genomgått av Konungen föreskriven
efterutbildning skall på ansökan erhålla legitimation såsom läkare,
om ej sådana omständigheter föreligga som enligt vad i denna lag sägs
kunna föranleda att legitimation återkallas.
Äger utomlands examinerad läkare framstående skicklighet och särskild
klinisk erfarenhet, må Konungen medgiva, att legitimation såsom läkare
meddelas honom utan att han genomgått efterutbildning, som avses i andra
stycket.
3 §.
Har legitimerad läkare genom dom, som vunnit laga kraft,
dömts till frihetsstraff eller avsatts eller suspenderats från tjänst som
läkare eller tandläkare för brott, som han förövat under utövning av läkaryrket
eller tandläkarkonsten,
dömts till straffarbete för annat brott eller
fällts till ansvar för medverkan till obehörig utövning av läkaryrket eller
tandläkarkonsten eller för medverkan till hälsofarligt kvacksalveri eller för
3
Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1960
medverkan till brott, som avses i 10 § lagen om förbud i vissa fall mot verksamhet
på hälso- och sjukvårdens område,
äger medicinalstyrelsen återkalla hans legitimation, om han genom brottet
visat sig icke vara skickad att utöva läkaryrket.
4 §•
Har legitimerad läkare ådagalagt grov oskicklighet vid utövning av läkaryrket
eller eljest visat sig uppenbart olämplig såsom läkare utan att det
föreligger sådant fall som avses i 3 §, äger medicinalstyrelsen återkalla
hans legitimation.
Har läkare vunnit legitimation i Sverige på grundval av auktorisation i
annat nordiskt land och fråntages läkaren denna auktorisation, skall medicinalstyrelsen
återkalla legitimationen.
5 §.
Blir legitimerad läkare på grund av sinnessjukdom eller annan rubbning
av själsverksamheten ur stånd att nöjaktigt utöva läkaryrket, skall
medicinalstyrelsen ofördröjligen återkalla hans legitimation, om ej särskilda
skäl föranleda annat. Styrelsen äger ock återkalla legitimationen för
läkare, som på grund av kroppslig sjukdom eller lyte blivit varaktigt oförmögen
att utöva läkaryrket.
Föreligger grundad anledning till antagande att läkares legitimation bör
återkallas av skäl som avses i första stycket, äger medicinalstyrelsen förordna,
att han skall undergå läkarundersökning i den utsträckning som
erfordras för att hans förmåga att utöva läkaryrket skall kunna bedömas.
Har medicinalstyrelsen förordnat om läkarundersökning som avses i
nästföregående stycke, äger styrelsen tillika återkalla legitimationen för
tiden intill dess ärendet slutligt avgöres. Vägrar den som skall undersökas
att inställa sig till undersökning, skall polismyndighet på styrelsens begäran
lämna erforderlig handräckning.
6 §•
Legitimation för läkare, som Konungen eller medicinalstyrelsen förordnat
till innehavare av läkar- eller tandläkartjänst, må icke återkallas så länge
läkaren innehar tjänsten; dock må legitimationen återkallas för tid, då han
på grund av ådömd suspension icke är i tjänst, så ock för tid, då han av
anledning som i 5 § första stycket sägs icke uppehåller sin befattning.
7 §•
Har läkares legitimation återkallats, skall medicinalstyrelsen på hans
begäran åter meddela honom legitimation, när förhållandena medgiva det.
4 Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1960
8 §.
Förordnande, som medför behörighet att utöva läkaryrket, meddelas av
medicinalstyrelsen eller, efter styrelsens bemyndigande, av sjukvårdsstyrelse,
sjukhusdirektion eller annan myndighet.
9 §.
Begränsad behörighet att utöva läkaryrket meddelas av Konungen eller,
efter Konungens bemyndigande, av medicinalstyrelsen.
För utövning av läkaryrket inom tjänsteläkardistrikt intill riksgränsen
må begränsad behörighet meddelas att gälla den som vid varje tidpunkt
uppehåller tjänst, motsvarande svensk tjänsteläkarbefattning, i angränsande
läkardistrikt i Finland eller Norge.
10 §.
Läkare, som icke äger särskild skicklighet och erfarenhet inom viss gren
av läkarvetenskapen, må icke för allmänheten tillkännagiva, att han är
specialist inom den grenen av läkarvetenskapen eller eljest äger särskild
kunnighet däri.
Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, medicinalstyrelsen fastställer
villkoren för rätt att tillkännagiva specialitet enligt denna paragraf.
11 §•
Utövar läkare, vars legitimation är återkallad eller vars behörighet att
utöva läkaryrket eljest upphört, likväl läkaryrket mot ersättning eller åsidosätter
läkare, som tillagts begränsad behörighet, under utövning av läkaryrket
mot ersättning de föreskrifter i avseende å behörigheten som gälla för
honom, straffes för obehörig utövning av läkaryrket med dagsböter eller
fängelse.
Läkare, som bryter mot föreskriften i 10 § första stycket, dömes till dagsböter.
12 §.
Beslut, som medicinalstyrelsen meddelat med stöd av denna lag, skall
lända till omedelbar efterrättelse, om ej annorlunda förordnas.
13 §.
Konungen äger meddela närmare bestämmelser för tillämpningen av
denna lag.
övergångsbestämmelser
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1961, då lagen den 21 september
1915 (nr 362) om behörighet att utöva läkarkonsten skall upphöra att gälla.
5
Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1960
Förekommer i lag eller författning hänvisning till lagrum i den äldre lagen,
som ersatts genom bestämmelse i den nya lagen, skall i stället den bestämmelsen
gälla.
Den som vid lagens ikraftträdande är legitimerad läkare skall anses som
legitimerad läkare enligt denna lag.
Äger någon vid lagens ikraftträdande behörighet jämlikt 1 § 2) i den
äldre lagen, skall han anses såsom legitimerad läkare enligt denna lag; och
skall medicinalstyrelsen på ansökan utfärda legitimationsbevis för honom.
Detsamma skall gälla den som innehar Konungens särskilda tillåtelse att
utan begränsning utöva läkar konsten och som till följd därav äger generell
behörighet enligt 1 § 4) i den äldre lagen. Den som eljest vid lagens ikraftträdande
är behörig jämlikt 1 § 4) i den äldre lagen skall vara bibehållen
vid sin behörighet. Behörigheten skall härvid anses såsom begränsad behörighet
enligt den nya lagen.
Har med stöd av den äldre lagen legitimation återkallats för obestämd
tid eller för alltid, skall fråga om återvinnande av legitimationen prövas
enligt 7 § i den nya lagen. Har enligt den äldre lagen legitimation återkallats
för viss tid, skall legitimationen åter meddelas enligt vad som bestämts
vid återkallandet; och skall legitimationen därefter anses meddelad enligt
den nya lagen.
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1960
Förslag
till
Lag
om förbud i vissa fall mot verksamhet på hälso -och sjukvårdens område
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Denna lag äger tillämpning på den som mot ersättning undersöker annans
hälsotillstånd eller behandlar annan för sjukdom eller därmed jämförligt
tillstånd genom att vidtaga eller föreskriva åtgärd i förebyggande, botande
eller lindrande syfte.
Bestämmelserna i lagen gälla dock ej den som innehar behörighet att utöva
läkaryrket eller som eljest är i sin verksamhet på hälso- och sjukvårdens
område ställd under medicinalstyrelsens tillsyn.
2 §.
Under utövning av verksamhet som avses i 1 § första stycket må ej någon
a) behandla sådana smittsamma sjukdomar, som avses i 2 och 24 §§ epidemilagen,
eller tuberkulos, veneriska sjukdomar, kräfta och andra elakartade
svulster, sockersjuka, epilepsi eller sjukliga tillstånd i samband med
havandeskap eller förlossning;
b) undersöka eller behandla barn, innan det fyllt åtta år; eller
c) utan personlig undersökning av den som sökt honom lämna skriftliga
råd eller anvisningar för hans behandling.
3 §.
Ej må någon under utövning av verksamhet som avses i 1 § första stycket
undersöka eller behandla annan under allmän bedövning eller under
lokal bedövning genom injektion av bedövningsmedel eller under hypnos,
ej heller behandla annan med användande av radiologiska metoder.
4 §.
Verksamhet som avses i 1 § första stycket må ej utövas under kringresande
från ort till annan.
Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1960
7
5 §.
Den som ej är svensk medborgare må ej utöva verksamhet som avses i
1 § första stycket.
Vad nu sagts skall ej utgöra hinder för den som ej är svensk medborgare
att åt allmänheten utprova glasögon och andra optiska hjälpmedel för
seendet.
6 §.
Har den som utövar i 1 § första stycket avsedd verksamhet förvärvat
läkar- eller doktorstitel och begagnar han den i sin verksamhet, åligger det
honom därvid att tydligt utmärka titelns ursprung och beskaffenhet.
I övrigt må ej den som utövar i 1 § första stycket avsedd verksamhet
i samband därmed beteckna sig läkare eller doktor eller begagna titel eller
yrkesbeteckning, vari sådan benämning ingår eller som giver sken av att
han är legitimerad eller eljest auktoriserad av myndighet eller har specialistkompetens
såsom läkare.
7 §.
Den som bryter mot någon av bestämmelserna i 2 eller 3 § eller under
utövning av verksamhet, som i 1 § första stycket sägs, uppsåtligen eller av
oaktsamhet åsamkar den undersökte eller behandlade skada, som ej är ringa,
eller framkallar fara för sådan skada, vare sig skadan eller faran orsakats av
olämplig behandling eller genom avbrott i eller dröjsmål med läkarvård,
dömes, såframt gärningen ej är belagd med straff såsom obehörig utövning
av läkaryrket, för hälsofarligt kvacksalveri till dagsböter eller fängelse.
Den omständigheten att gärningsmannen på grund av brist i utbildning
och erfarenhet ej kunnat inse sjukdomens natur eller förutse skadan eller
faran befriar honom ej från ansvar.
8 §.
Den som bryter mot någon av bestämmelserna i 4—6 §§ straffes med
dagsböter.
9 §.
Har någon genom dom, som vunnit laga kraft, övertygats om hälsofarligt
kvacksalveri, äger medicinalstyrelsen meddela förbud för honom att
under viss tid eller för alltid utöva verksamhet som avses i 1 § första
stycket.
10 §.
Den som bryter mot förbud som meddelats jämlikt 9 § straffes såsom för
hälsofarligt kvacksalveri.
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1960
11 §.
Beslut, som medicinalstyrelsen meddelat med stöd av 9 §, skall lända till
omedelbar efterrättelse, om ej annorlunda förordnas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1961.
Förekommer i lag eller författning hänvisning till sådant lagrum i lagen
den 21 september 1915 (nr 362) om behörighet att utöva läkarkonsten
som ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall i stället den bestämmelsen
tillämpas.
Propositionens huvudsakliga innehåll m. m.
I propositionen föreslås att 1915 års lag om behörighet att utöva läkarkonsten
ersättes av två lagar, nämligen en lag om behörighet att utöva
läkaryrket, vilken reglerar förvärv och förlust av behörighet såsom läkare,
och en lag om förbud i vissa fall mot verksamhet på hälso- och sjukvårdens
område, vilken behandlar lekmännens verksamhet på nämnda område.
Reglerna för läkarbehörigheten förenklas främst genom att antalet behörighetsformer
reduceras. Legitimation blir sålunda den enda formen
för permanent och oinskränkt behörighet. Även den som är utländsk medborgare
kan vinna legitimation liksom också den som avlagt utländsk läkarexamen
och undergått efterutbildning i Sverige enligt bestämmelser, som
meddelas i administrativ ordning. Tillfällig behörighet kan liksom nu meddelas
genom förordnande att uppehålla läkartjänst. För tidsbegränsad eller
på annat sätt inskränkt behörighet skall användas en särskild behörighetsform,
benämnd begränsad behörighet.
Även deslegitimeringsreglerna förenklas för de fall, då brottslig gärning
kan grunda deslegitimering. Grov oskicklighet eller uppenbar olämplighet
såsom läkare skall kunna föranleda deslegitimering utan att bristerna manifesterat
sig i brott. Deslegitimering skall gälla tills vidare; legitimationen
skall återgivas, när förhållandena medger det.
En väsentlig nyhet är att läkares möjligheter att annonsera sig som specialist
göres beroende av att han uppfyller kvalifikationskrav, som Konungen
eller medicinalstyrelsen fastställer.
Liksom nu skall det i princip stå även icke-läkare fritt att vara verksamma
på hälso- och sjukvårdens område. I syfte att minska riskerna av kvacksalvares
verksamhet upptages i förslaget till lag om förbud i vissa fall mot
verksamhet på hälso- och sjukvårdens område vissa begränsningar i deras
möjligheter att undersöka och behandla den, som söker deras hjälp. Sålunda
förbjudes liksom nu behandling av vissa sjukdomar. Förbudet utsträckes
härvid till att gälla även sockersjuka, epilepsi och sjukdomar i
samband med havandeskap och förlossning. Vidare förbjudes undersökning
Andra lagutskottets utlåtande nr -i4 år 1960 9
och behandling av barn, som ej fyllt åtta år. Rådgivning per korrespondens
utan personlig undersökning av den hjälpsökande har också bedömts innefatta
så stora risker att verksamhetsformen förbjudes. De för kvacksalvare
redan nu förbjudna undersöknings- och behandlingsmetoderna utökas med
lokal bedövning genom injektion och behandling med radiologiska metoder.
Kvacksalveri, som bedrives såsom ambulerande verksamhet, anses icke
kunna stödja sig på något verkligt förtroende från de hjälpsökandes sida
och förbjudes därför, liksom också kvacksalveri av den som icke är svensk
medborgare.
Lagförslaget upptager vidare vissa regler till skydd för läkar- och doktorstitlarna
samt för andra yrkesbeteckningar inom den erkända medicinen.
Slutligen föreslås regler, enligt vilka medicinalstyrelsen skall kunna
förbjuda den som gjort sig skyldig till hälsofarligt kvacksalveri att under
viss tid eller för alltid ägna sig åt verksamhet på hälso- och sjukvårdens
område.
De nya lagarna avses skola träda i kraft den 1 januari 1961.
I det följande kommer av propositionens innehåll i allmänhet att redovisas
endast de huvudsakliga delarna av vad föredragande departementschefen,
statsrådet Johansson, yttrat. Beträffande övriga delar av propositionen, såsom
redogörelsen för gällande bestämmelser, redogörelsen för det till grund
för propositionen framlagda förslaget av kvacksalveriutredningen samt
remissyttrandena över detta förslag, hänvisas till propositionen.
De i motionerna framställda yrkandena kommer att redovisas i det
följande, varje yrkande i anslutning till det avsnitt vartill det närmast är
att hänföra.
Beträffande de skäl som åberopats till stöd för motionsyrkandena får
utskottet, i den mån redogörelse härför icke lämnas i det följande, hänvisa
till motionerna I: 655, I: 668, 11: 824- och II: 825.
Vissa riktlinjer för behörighetslagstiftningen
Departementschefen
Sedan omkring 20 år tillbaka har det varit aktuellt med en revision av
1915 års lag om behörighet att utöva läkarkonsten. Vad som härvid främst
tilldragit sig uppmärksamheten och föranlett yrkanden om en ändrad lagstiftning
har varit det förhållandevis vidsträckta område inom hälso- och
sjukvården, som lagen lämnat öppet för verksamhet av envar, oberoende
av hans utbildning och övriga kvalifikationer för verksamheten ifråga. Sär
-
10 Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1960
skilt vid sådana tillfällen då någon enskild kvacksalvares verksamhet tagit
sig speciellt egenartade uttryck har bestämda krav på en begränsning av
kvacksalvarnas verksamhetsmöjligheter rests. Å andra sidan har icke heller
saknats exempel på framställningar, som syftat till att bereda vissa andra
grupper av utövare av verksamhet på sjukvårdens område än de auktoriserade
läkarna och annan medicinalpersonal en mera aktad ställning genom
någon form av legitimation. I ingendera riktningen har dock några lagändringar
företagits.
Även lagens regler om förvärv och förlust av legitimation eller annan speciell
behörighet såsom läkare har ansetts otidsenliga och i behov av en översyn.
Under remissbehandlingen av det nu föreliggande förslaget till ny behörighetslag
har — oaktat meningarna varit delade om lämpligheten av att
lagstifta enligt förslaget — med ett undantag enighet rått om att 1915 års
lag blivit föråldrad och mogen att ersättas med ny lagstiftning. Jag ansluter
mig helt till denna ståndpunkt, som knappast torde kräva någon närmare
motivering. Det torde i sammanhanget kunna räcka med att peka på de
oerhörda framsteg som läkarvetenskapen gjort efter tillkomsten av 1915 års
lag med en enastående vidgning av vår kunskap om människokroppen och
dess funktioner och om sjukdomarnas natur, på de resurser i fråga om tekniska
och kemiska hjälpmedel, som läkarna numera har, och på de möjligheter
till objektiv diagnostisering och terapi, som nu står de vetenskapligt
arbetande läkarna till buds. Häremot kontrasterar den primitiva apparatur,
de så gott som uteslutande subjektiva metoder och — framför allt — den
i regel fragmentariska kunskap om människokroppen och dess funktioner
i friskt och sjukt tillstånd, som kvacksalvarna har att lita till, när de tar
på sig ansvaret för den sjukes väl och ve. De angivna förhållandena samt
den sedan 1915 väsentligt ökade — ehuru i förhållande till efterfrågan alltjämt
mycket knappa — tillgången på läkare och den revolutionerande utveckling,
som ägt rum i fråga om allmänhetens möjligheter att nå läkare
i fall av behov, måste otvivelaktigt anses ha helt förändrat förutsättningarna
för behörighetslagstiftningen. Det är med hänsyn härtill angeläget att
en lagstiftning, anpassad efter nu rådande förhållanden, kommer till stånd.
Denna anpassning måste givetvis ha till riktpunkt att så långt möjligt eliminera
de risker till liv och hälsa, som osakkunniga personers verksamhet
på hälso- och sjukvårdens område innebär för dem, som kommer under
deras behandling.
Den för utformningen av den nya lagstiftningen grundläggande frågan är,
huruvida den yrkesmässiga utövningen av hälso- och sjukvård på det mera
kvalificerade planet skall förbehållas de på vetenskaplig grund arbetande
och på sådan grund utbildade läkarna, eller om utövningen av sådan verksamhet
i princip men med särskilda begränsningar skall vara tillåten för
envar. Intar man den förra ståndpunkten, skall lagen uppenbarligen — så
-
11
Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1960
som är fallet med lagen om behörighet att utöva tandläkarkonsten — innehålla
de regler, efter vilka behörigheten att utöva verksamheten förvärvas
och förloras, samt ett förbud för den, som enligt samma regler icke innehar
behörighet, att ägna sig åt verksamheten ifråga. Stannar man däremot
för alternativet att i princip låta det stå öppet för envar att ägna sig åt
verksamheten men stadga vissa begränsningar i denna rätt, är det tydligtvis
oegentligt att utforma lagen som en lag med positiva regler om hur behörighet
att utöva verksamheten förvärvas; envar är ju i princip behörig därtill
enligt de förutsättningar, på vilka lagen bygger. I sådant fall vore det
följdriktigare att konstruera lagen såsom enbart en lag om inskränkningar
i envars rätt att utöva verksamheten ifråga varvid läkare undantoges från
lagens tillämpningsområde. På hälso- och sjukvårdens område föreligger det
emellertid med hänsyn till den betydelse, som hälso- och sjukvården har i
samhället, och till behovet i olika sammanhang av undersökningar, utlåtanden
och intyg rörande människors hälsotillstånd eller medicinska förhållanden
i övrigt, ett klart intresse av att en särskild form av auktorisation
för på området speciellt utbildade och väl kvalificerade personer finnes
att tillgå. Lagregler, enligt vilka formerna för denna auktorisation bestämmes
och enligt vilka den förvärvas och förloras, kan därför icke undvaras.
Lagstiftningen rörande utövning av nu ifrågavarande verksamhet
på hälso- och sjukvårdens område måste sålunda — om det i princip skall
stå envar fritt att utöva sådan verksamhet — upptaga dels regler om auktorisation
av de särskilt utbildade yrkesutövarna, dels bestämmelser om begränsningar
i rätten för envar annan att utöva verksamheten. Däremot bör
lagen tydligtvis icke utformas med regler om hur behörigheten — d. v. s.
rätten — att utöva verksamheten förvärvas, eftersom ju enligt det sagda
utgångspunkten för lagstiftningen är att denna rätt föreligger för envar.
Betraktar man däremot den på vetenskaplig grund utövade läkarverksamheten
såsom en speciell, erkänd art av verksamhet på hälso- och sjukvårdens
område, i det väsentliga skild från den verksamhet som utövas av dem,
som icke utbildats efter de officiellt antagna linjerna, möter givetvis intet
hinder att särskilt reglera förutsättningarna för förvärv av behörighet att utöva
denna vetenskapligt underbyggda verksamhet. Vad envar kan utöva
är nämligen då icke den auktoriserade verksamheten utan blott den allmänna
form av verksamhet, som icke förutsätter särskild utbildning. Att
vissa, icke alltför obetydliga moment i denna icke-auktoriserade verksamhet
återfinnes också i den erkända, medicinskt vetenskapligt underbyggda
läkarverksamheten och att syftet i båda fallen är — eller, såvitt rör visst
kvacksalveri, åtminstone utges för att vara — att förebygga, bota eller
lindra sjukdomar synes icke böra hindra, att man betraktar läkarnas yrkesutövning
och den verksamhet, som bedrives av personer vilka icke utbildats
efter vedertagna vetenskapliga linjer, såsom två, i det väsentliga
helt skilda former av verksamhet på hälso- och sjukvårdens område. Ty
1 ‘2 Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1960
läkarnas arbetsmetoder skiljer sig uppenbarligen i allt väsentligt radikalt
från dem som tillämpas av homeopater, kiropraktorer, osteopater och åtskilliga
andra utövare av icke erkänd verksamhet på hälso- och sjukvårdens
område, något som ej blott läkarna utan även företrädarna för de
speciella behandlingsmetoderna brukar vara angelägna att understryka.
Och då lagstiftningen på området har att syssla endast med den objektiva
sidan av läkarnas och lekmännens verksamhet saknas anledning att låta
syftet med verksamheten leda till att man — mot vad som synes naturligt
— betraktar läkarens och lekmannens verksamhet såsom identiska.
Skiljer man enligt det anförda mellan läkarverksamhet, å ena sidan, och
annan verksamhet på hälso- och sjukvårdens område, utövad av den som
icke är utbildad enligt vedertagna vetenskapliga linjer, å andra sidan, och
är syftet med lagstiftningen dels att ge regler för auktorisationen av de på
vetenskaplig grund arbetande läkarna, dels att stadga inskränkningar i rätten
för envar annan att ägna sig åt verksamhet på hälso- och sjukvårdens
område, kommer lagstiftningen uppenbarligen att röra två skilda frågor.
Vid sådant förhållande kan det med skäl ifrågasättas om anledning föreligger
att sammanföra reglerna på de olika områdena i eu lag.
Med den uppfattning, som jag inledningsvis givit uttryck åt, rörande skillnaden
mellan de på vetenskaplig grund arbetande läkarnas verksamhet och
den verksamhet, som utövas av kvacksalvare och andra icke erkända kategorier
yrkesutövare på hälso- och sjukvårdens område, och med den självklara
inställningen att allt bör göras för att hindra, att den enskildes liv
och hälsa äventyras genom osakkunnig behandling, har jag förståelse för
dem som förordar en sådan lagstiftning, som förbehåller den kvalificerade
hälso- och sjukvården för de efter erkända linjer utbildade läkarna.
Emellertid måste även andra förhållanden beaktas än de olika metodernas
kvalitet och effektivitet, främst vissa folkpsykologiska fakta. Även om det
måste antagas att utrymmet för verksamhet av personer, som icke auktoriserats
såsom läkare, minskats mer och mer genom stigande upplysning, förbättrad
tillgång på läkare och icke minst den allmänna sjukförsäkringen,
torde dock alltjämt ett tämligen vidsträckt verksamhetsfält finnas för dem
som ägnar sig åt icke erkända behandlingsmetoder. Till övervägande del
torde denna verksamhet förutsätta att de hjälpsökande tror att de kan få
hot; omöjligt är ej heller med hänsyn till många sjukdomars psyko-somatiska
karaktär att de just på grund av sin tro får bot i samband med en
eljest i och för sig verkningslös behandling. Dylika fall är givetvis ägnade
att befästa den icke erkända verksamhetens ställning, och man torde, efter
vad som kunnat iakttagas vid särskilt uppmärksammade fall av kvacksalveri,
icke kunna komma från det faktum att ett generellt förbud för andra
än auktoriserade läkare att utöva vad som hittills betecknats som läkarkonst
alltjämt skulle röna mycket liten förståelse inom stora folkgrupper.
Bortsett från att svårigheten att under sådana förhållanden göra ett förbud
Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1960
13
effektivt talar mot att stadga ett dylikt förbud, utgör naturligtvis den omständigheten
att förbudet ej skulle kunna grundas på en mera allmän övertyg
gelse om dess berättigande ett avgörande skäl mot förbudet. Jag är med hänsyn
härtill ej beredd att förorda att den nya lagstiftningen får formen av eu
lag om behörighet att utöva läkarverksamhet med förbud för andra än de enligt
lagen behöriga att ägna sig åt sådan verksamhet. Lagstiftningen bör i
stället liksom hittills omfatta regler för den speciella form av behörighet,
som bör tilläggas de på vetenskaplig grund arbetande och utbildade läkarna,
samt med utgångspunkt från att envar äger frihet att utöva verksamhet
på hälso- och sjukvårdens område upptaga de begränsningar i denna frihet
som måste anses nödvändiga för att skydda allmänheten. Jag vill härvid på
de skäl, som framgår av vad jag förut anfört, förorda att de båda ämnesområdena
behandlas i var sin lag, nämligen en lag om behörighet att utöva
läkaryrket och en lag med förbud i vissa fall mot utövning av verksamhet på
hälso- och sjukvårdens område. Härigenom markeras också formellt att det
i allmänhet föreligger en väsentlig skillnad mellan de utbildade läkarnas
verksamhet, å ena, samt kvacksalvarnas och andra icke auktoriserade utövares
verksamhet, å andra sidan.
Att i dessa lagar upptaga en definition av begreppet utövning av läke- eller
läkarkonsten synes ej vara erforderligt. I lagen om behörighet att utöva
läkaryrket — fortsättningsvis benämnd läkarlagen — bör nämligen objektet
för läkarnas verksamhet anges som läkaryrket och ej läke- eller läkarkonsten.
Ordet läkarkonst täckte tydligtvis väl läkarnas verksamhet i
äldre tider, när jämte intuition, handlag och faktiskt kunnande även allehanda
vidskepelse och övertro bestämde behandlingen av de sjuka, men i
våra dagar, när denna behandling bestäms av vetenskap och beprövad erfarenhet,
har benämningen läkar- eller läkekonst uppenbarligen föga täckning
i läkarnas yrkesutövning. Och de som utan att tillämpa erkända behandlingsmetoder
ägnar sig åt verksamhet på hälso- och sjukvårdens område
kan ej heller sägas utöva läkar- eller läkekonst; i många fall är deras
metoder uppenbarligen helt otjänliga eller rent av skadliga. Deras verksamhet
bör därför ej i lagen förklaras vara utövning av läkekonst. En definition
av vad denna »konst» omfattar erfordras alltså ej heller i detta
sammanhang. Däremot bör så långt det är möjligt i lagen konkret angivas
vilka åtgärder som de icke-auktoriserade utövarna av verksamhet på hälsooch
sjukvårdens område ej får vidtaga.
Ej heller torde någon definition av begreppet utövning av läkaryrket erfordras
i läkarlagen. Något förbud för andra än läkare att utöva läkaryrket
avses ju icke skola stadgas i lagen; denna utgår från att annan än den i erkända
former utbildade läkaren faktiskt icke kan utöva läkaryrket och
därför ej berörs av lagen. Endast i de fall då en läkare fortsätter att utöva
läkaryrket, ehuru hans läkarbehörighet upphört, eller utövar yrket i större
utsträckning än behörighet tillagts honom bör straff för obehörig utövning
14 Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1960
av läkaryrket inträda, och endast i dessa fall blir det aktuellt att slå fast,
vad utövning av läkaryrket innebär. Vad som skall anses höra till utövningen
av läkaryrket torde i dessa sällsynta fall kunna bestämmas med
utgångspunkt i den utbildning som meddelas blivande läkare och i de arbetsuppgifter,
som tillkom vederbörande, när han var behörig, eller som
i allmänhet tillkommer sjukhusläkare eller tjänsteläkare. En definition torde
f. ö. vara helt omöjlig att utforma med hänsyn till de oerhört skiftande uppgifter
som förekommer inom läkarnas olika, mer eller mindre specialiserade
verksamhetsområden.
Medan sålunda den föreslagna läkarlagen endast bör sysselsätta sig med
och rikta sig till de i erkända former utbildade läkarna, bör den andra lagen
— i fortsättningen med hänsyn till sitt huvudsyfte kallad kvacksalvarlagen
— endast taga sikte på och rikta sig mot dem, som utan att vara läkare eller
eljest auktoriserade för sin uppgift utövar verksamhet på hälso- och sjukvårdens
område. De personalkategorier, som sålunda bör undantagas, utgöres
av läkare, tandläkare, sjuksköterskor, barnmorskor, sjukgymnaster,
farmaceuter m. fl., för vilka det är gemensamt att de i sin verksamhet står
under medicinalstyrelsens tillsyn. Med denna tillsyn är förenade vissa befogenheter
för styrelsen, däribland disciplinär bestraffningsrätt och rätt att
återkalla auktorisationen. Med hänsyn till den kontroll och de ingripanden,
som i dessa fall står offentlig myndighet till buds, saknas skäl att hänföra
dessa yrkeskategorier till gruppen kvacksalvare och andra icke-auktoriserade
yrkesutövare på hälso- och sjukvårdens område. Skulle emellertid
någon utanför sin under tillsyn ställda yrkesutövning ägna sig åt verksamhet
på hälso- och sjukvårdens område, bör lagen därvid gälla för honom.
I kvacksalvarlagen bör — utan att däri inskrives någon rätt för envar att
utöva verksamhet på hälso- och sjukvårdens område — upptagas de förbud,
som skall gälla för de icke-auktoriserade utövarna, samt de straffstadganden,
som skall ansluta sig till förbuden. Härvid synes det lämpligt att
brott mot förbud, som stadgats i syfte att förhindra det kvacksalveri, som
medför påtagliga risker för den behandlade, benämnes hälsofarligt kvacksalveri.
Av en sådan brottsbenämning framgår att det också finnes kvacksalveri,
som tolereras därför att det icke anses hälsofarligt, men det utsäges
å andra sidan icke att all verksamhet, på vilken lagen är tillämplig,
är att beteckna som kvacksalveri. I detta hänseende synes brottsbenämningen
avgjort vara att föredraga framför den av utredningen föreslagna
beteckningen »olaga kvacksalveri».
Konstrueras kvacksalvarlagen enligt de angivna linjerna kommer lagen
icke att utgöra något hinder mot att behandlingsmetoder, som nu icke är
officiellt erkända men som måhända framdeles kan vinna sådant erkännande,
undantages från kvacksalvarlagens tillämpning. Härför fordras blott att
utövarna av dessa metoder i sin verksamhet ställes under medicinalstyrel
-
15
Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1960
sens tillsyn liksom annan medicinalpersonal. Att sådan tillsyn icke skulle
anordnas, om det tillförlitligen skulle ådagaläggas att någon av de ifrågavarande
behandlingsmetoderna är värdefull, torde vara uteslutet. Spörsmålet
huruvida utövare av någon sådan behandlingsmetod nu skulle kunna
komma i fråga för auktorisation och därmed undantagas från kvacksalvarlagens
tillämpningsområde har icke sådant samband med lagstiftningens
utformning att jag i förevarande lagstiftningsärende har anledning att taga
ställning därtill.
Innan jag övergår till att närmare redogöra för vad de nya lagarna bör
innehålla vill jag något beröra en i utredningens lagförslag intagen bestämmelse,
som riktar sig till såväl läkare som kvacksalvare och andra utövare
av icke erkända behandlingsmetoder och som föreskriver att oskälig ersättning
icke må betingas för utövning av läkekonsten. Brott mot bestämmelsen
skall enligt förslaget föranleda böter. Mot detta stadgande har, främst
från läkarhåll men även av åtskilliga andra remissinstanser, kritik riktats
med yrkande att bestämmelsen ej intages i den nya lagen. Som skäl har
härvid åberopats att en dylik bestämmelse ej hör hemma i en lagstiftning
om behörighet att utöva läkekonsten, att, oberoende av ett dylikt stadgande,
möjlighet föreligger att få skäligheten av ett begärt arvode prövad av domstol
samt att det är vanskligt att i tillämpningen avgöra vad som är skäligt
eller ej.
Visserligen har läkarna genom auktoriseringsförfarandet givits en monopolställning,
som kan inbjuda till att uttaga arvoden eller eljest förskaffa
sig förmåner vilka icke står i rimligt förhållande till den prestation, som
utförts. Ej heller saknas exempel på att kvacksalvare och andra utövare av
icke erkända behandlingsmetoder betingat sig ersättningar, som vida överstiger
vad som kan anses skäligt med hänsyn till kostnaderna för verksamheten
och tidsspillan i samband med behandlingen. Det torde slutligen ej
heller kunna bestridas att regeln, att den som tagit annans tjänster i anspråk
får betala vad som begärs, om han ej kan visa att det är oskäligt, är
till patientens nackdel. Jag anser mig emellertid icke kunna förorda att en
bestämmelse av föreslaget innehåll upptages i den nya lagstiftningen. Förhållandena
på hälso- och sjukvårdens område torde knappast kunna anses
så speciella att de motiverar att regeln i detta fall kommer till direkt uttryck
i lagen. Skulle likväl ett förbud mot uttagande av oskälig ersättning
intagas i lagen, borde det såsom utredningen föreslagit straffsanktioneras
för att giva något mer än vad som i allmänhet gäller i fråga om oskälig
ersättning. Man bör emellertid om möjligt undvika att knyta straff till ett
förfarande, vilket inrymmer ett väsentligt subjektivt moment redan på den
objektiva sidan, nämligen i förevarande fall avgörandet av vad som kan
anses utgöra »skälig» ersättning. Även detta skäl talar sålunda mot att
utredningens förslag på denna punkt följes.
Liksom hittills bör man enligt min mening kunna lita till de möjligheter
16
Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1960
att komma till rätta med uppskörtning av allmänheten som nu står till buds.
I detta sammanhang vill jag även erinra om att läkarförbundet utövar en
viss tillsyn över att dess medlemmar — det alldeles övervägande antalet läkare
i landet — icke betingar sig oskäliga arvoden. Och i de flagranta fallen
av uppskörtning, vare sig genom läkare eller kvacksalvare, ger strafflagens
regler om ocker möjligheter till ingripande. Stundom torde också kvacksalvarverksamhet
inrymma bedrägeribrott och därigenom bli åtkomlig för
ingripande.
Motioner
I motionerna 1: 668 och II: 826 hemställes, att ordet »läkaryrket» i de föreslagna
lagarna måtte utbytas mot ordet »läkarkonsten».
Behörighet att utöva läkaryrket
A. Förvärv av behörighet
Departementsch ef en
Av vad jag anfört vid min redogörelse för de allmänna principer, som
bör följas vid utformningen av den nya behörighets- och kvacksalverilagstiftningen,
framgår att den auktorisation av läkare, som bör regleras i läkarlagen,
endast tager sikte på de efter erkända linjer utbildade läkarna och
endast gäller utövning av den på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet
vilande läkarverksamheten. Att lagen följaktligen icke medger att de
olika behörighetsformerna tillämpas på kvacksalvare eller andra utövare av
icke erkända behandlingsmetoder eller på lekmän över huvud taget torde
komma till tillräckligt tydligt uttryck därigenom att lagen i sin helhet angives
gälla utövning av läkaryrket, ett yrke som enligt vad jag förut framhållit
icke kan utövas av annan än den som utbildat sig efter erkända linjer,
eftersom yrket innebär just en tillämpning — med eller utan en vidareutveckling
— av den kunskap som denna utbildning ger. I den mån nuvarande
lag upptager möjlighet att ge lekmän läkarbehörighet — vilken
möjlighet visat sig vara av rent teoretiskt intresse — kommer denna möjlighet
att försvinna. Jag vill emellertid framhålla, att därest någon nu ej
erkänd behandlingsmetod till äventyrs framdeles skulle visa sig innehålla
värdefulla inslag, dessa självfallet bör tillgodogöras inom den erkända medicinen.
Vad beträffar frågan, i vilka former behörighet att utöva
läkaryrket skall kunna meddelas, har kvacksalveriutredningen
eftersträvat en enklare ordning än den för närvarande gällande. I detta syfte
har utredningen föreslagit att de nuvarande fyra behörighetsgrunderna,
nämligen legitimation, Kungl. Maj :ts utnämning till läkarbefattning, för
-
17
Andra lagutskottets utlåtande nr -44 år 1960
ordnande att tjänstgöra såsom läkare och Kungl. Maj :ts särskilda tillåtelse
att utöva läkarkonsten, reduceras till två: legitimation och förordnande att
uppehålla läkartjänst. Härvid skall enligt utredningens förslag legitimation
komma till användning även för de fall, i vilka nu Kungl. Maj :ts utnämning
till läkartjänst och Kungl. Maj :ts särskilda tillåtelse att utöva läkarkonsten
konstituerar behörigheten. Detta innebär, att legitimation blir den
normala behörighetsformen även för den, som icke avlagt svensk medicinsk
examen, alltså företrädesvis icke svenska medborgare. I konsekvens
härmed har utredningen föreslagit att nuvarande krav på svenskt medborgarskap
för legitimation slopas.
Att man för den permanenta och oinskränkta läkarbehörigheten bör
bibehålla den hävdvunna behörighetsformen legitimation torde det
icke behöva råda någon tvekan om. Eftersom det emellertid är i hög grad
önskvärt att en förenkling av auktorisationssystemet med en minskning av
antalet behörighetstyper kommer till stånd, måste det övervägas att låta
legitimation bli en behörighetsform för flera kategorier läkare än för närvarande.
Härvid kommer först och främst i fråga att göra legitimation tilllämplig
även för den stora grupp läkare med utländsk läkarexamen, vilka
nu får Kungl. Maj :ts särskilda tillstånd att utöva läkarkonsten här i riket
utan några inskränkningar, vare sig i fråga om tid eller verksamhetens
art, d. v. s. de läkare som får generell behörighet. Skillnaderna i kompetens
mellan innehavare av sådan behörighet och legitimerade läkare har redan
utjämnats på flertalet områden och det torde då icke finnas något skäl
att upprätthålla en huvudsakligen formell åtskillnad. På de få områden
— abort- och steriliseringslagarnas samt sinnessjuklagens områden — där
alltjämt vissa åtgärder förbehålles läkare med legitimation torde några
olägenheter icke uppkomma av att en större grupp läkare än f. n. kommer
att erhålla legitimation. Den i dessa lagar särskilt föreskrivna kompetensen
kommer dock icke att tillkomma dem som har läkarbehörighet endast på
grund av tillfälligt förordnande utan förbehålles alltjämt de läkare, som
innehar permanent och oinskränkt behörighet, vilket måste anses vara
det väsentliga.
Under behörighetsformen legitimation bör vidare kunna rymmas även
de fall då behörighet f. n. uppkommer genom Kungl. Maj :ts utnämning till
läkartjänst. Vidgas möjligheterna att ge legitimation enligt vad utredningen
föreslagit torde det knappast bli aktuellt att Kungl. Maj :t skulle till innehavare
av läkartjänst utse någon som icke skulle kunna få legitimation
enligt eljest gällande regler. Vid sådant förhållande saknas anledning att
upptaga Kungl. Maj :ts utnämning till läkartjänst såsom särskild behörighetsgrund.
Ej heller torde anledning finnas att på sätt utredningen föieslagit
särskilt behandla detta fall i lagen med föreskrift om att utnämningen
skall automatiskt medföra legitimation för den utnämnde.
Utnyttjandet av legitimation såsom behörighetsform även för de läkar2
— Bihang till riksdagens protokoll 1960. 9 sand. 2 avd. Nr h 4
18 Andra lagutskottets utlåtande nr H år 1960
kategorier som f. n. erhåller generell behörighet förutsätter att nuvarande
krav på svenskt medborgarskap för legitimation slopas. Det
stora flertalet läkare som får behörighet i form av Kungl. Maj :ts särskilda
tillstånd att utöva läkarkonsten är nämligen utländska läkare, vilka, även
om de avlägger svensk med.-lic.-examen, utestänges från legitimation på
grund av att de ej är svenska medborgare. Kravet på svenskt medborgarskap
fanns icke ursprungligen i lagen utan infördes först år 1934. Härvid
åberopades endast att den praktiskt taget ovillkorliga rätt, som lagen gav
envar att efter avlagd svensk med.-lic.-examen erhålla legitimation såsom
läkare, borde förbehållas svensk medborgare och överensstämmelse därmed
åstadkommas med de regler, enligt vilka endast apotekare, tandläkare eller
veterinär, som var svensk medborgare, kunde erhålla legitimation inom
sitt fack. Den uppfattning om nationalitetens betydelse i och för sig, som
denna lagändring är ett uttryck för, torde numera ha allt färre förespråkare,
och det synes svårt att finna några bärande skäl för ståndpunkten, att
svenskt medborgarskap skulle innebära några garantier för vederbörandes
kunnighet och skicklighet såsom läkare eller moraliska kvalifikationer för
detta yrke. Jag anser därför redan av dessa allmänna skäl att man icke
bör behålla kravet på svenskt medborgarskap såsom villkor för legitimation
utan i stället låta enbart vederbörandes förutsättningar i fråga om utbildning
och färdighet vara avgörande.
Även påtagliga praktiska skäl kan åberopas för att slopa kravet på svenskt
medborgarskap. Sålunda möjliggör reformen den förenkling av auktorisationssystemet,
som jag redan framhållit såsom önskvärd, i det endast en
form av permanent och oinskränkt behörighet kommer att finnas. Men vidare
undanröjes ett av hindren för en gemensam nordisk arbetsmarknad
för läkare i överensstämmelse med det förslag till avtal härom, som nordiska
kommittén utarbetat. Även om jag i detta sammanhang icke har anledning
att taga slutlig ställning till kommitténs förslag, synes det mig dock angeläget
att den nya behörighetslagen från början får en sådan utformning att
den icke hindrar strävandena att åstadkomma en gemensam nordisk arbetsmarknad
för läkare.
Skall sålunda enligt det sagda endast vederbörandes kunnighet och skicklighet
såsom läkare vara utslagsgivande för hans möjligheter att erhålla
legitimation, träder självfallet kravet på utbildning helt i förgrunden.
När det gäller personer med svensk utbildning torde nuvarande
ordning böra bibehållas, d. v. s. svensk med.-lic.-examen skall berättiga till
legitimation. Visserligen måste det såsom framhållits från läkarhåll vara
en fördel om den examinerade kompletterar utbildningen med praktisk
tjänstgöring på sjukhus, innan han etablerar en självständig läkarverksamhet,
men jag anser mig nu ej böra förorda sådan tjänstgöring såsom villkor
för legitimation.
Vad beträffar de krav på utbildning, som bör uppställas såsom villkor för
19
Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1960
legitimation av den som icke avlagt svensk med.-lic.-examen, vare sig han
är svensk medborgare eller ej, måste till en början konstateras att utländska
läkarexamina är av tämligen varierande värde. Eftersom kompetenskraven
för legitimation såvitt gäller den som har svensk utbildning är bestämda så,
att vederbörande skall ha de kunskaper och färdigheter som svensk med.-lic.-examen förutsättes ge den studerande, blir denna kunskapsnivå normerande
även för vad som skall krävas av de i utlandet examinerade läkarna.
Även om nödvändigtvis mindre skillnader i kunskaper och färdigheter alltid
måste accepteras, medför detta, att den efterutbildning, som skall krävas
i Sverige, måste differentieras avsevärt med hänsyn till olika utländska examinas
kvalitet. Emellertid torde det finnas vissa möjligheter att föra samman
olika utländska läkarexamina i ett relativt litet antal grupper, för
vilka kraven på tilläggsutbildning kan bestämmas enhetligt. Härvid torde,
såsom nordiska kommitténs utredning ger vid handen, de nordiska ländernas
medicinska examina kunna utgöra en grupp, för vilken efterutbildningen
i Sverige skulle kunna begränsas i hög grad. En närmare reglering
av utbildningskraven för olika grupper läkare med utländsk examen
torde icke böra ske i lagen utan bör äga rum i administrativ ordning.
På medicinalstyrelsens nämnd för utländska läkare torde efter genomförandet
av den nu föreslagna ordningen lämpligen böra ankomma, förutom
tillämpningen av de generella utbildningsbestämmelserna, att ge de kompletterande
föreskrifter rörande efterutbildning, som kan befinnas erforderliga
i de individuella fallen.
Att praktisk tjänstgöring efter svensk med.-lic.-examen ej skall uppställas
såsom förutsättning för legitimation bör ej hindra att sådan tjänstgöring
får ingå såsom ett led i tilläggsutbildningen av utländsk läkare, innan han
kan få legitimation. Det är nämligen i sådant fall fråga om utbildning som
skall föra fram till den kunskapsnivå, som svensk med.-lic.-examen representerar.
Anses däremot den utländska examen jämbördig med med.-lic.-examen
— såsom fallet f. n. i huvudsak torde vara med examen i övriga nordiska
länder — bör praktiktjänstgöring ej fordras.
Utredningen har i sitt förslag upptagit krav på prövning efter genomgången
tilläggsutbildning såsom förutsättning för rätt till legitimation. Även
om skäl otvivelaktigt talar för att vederbörande prövas i någon form, innan
han får legitimation — som ju berättigar till självständig utövning av läkaryrket
— finner jag det icke erforderligt att i själva lagen inskriva krav på
sådan prövning. Erforderlig kontroll av att vederbörande tillgodogör sig
tilläggsutbildningen torde alltefter omständigheterna kunna ske på så sätt
att man lägger in tentamina i utbildningen.
Såsom utredningen föreslagit bör Kungl. Maj :t, som ju skall bestämma
omfattningen av utbildningen för de olika kategorierna utländska läkare,
ha möjlighet att dispensera från kravet på tilläggsutbildning i Sverige.
Dispensmöjligheterna bör emellertid vara inskränkta till sådana fall, då
20 Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1960
vederbörande besitter framstående skicklighet och särskild klinisk erfaren
het såsom läkare.
I några remissyttranden över såväl utredningens som nordiska kommitténs
förslag har yrkats att legitimationen skall föregås av en p r ö vning
av den legitimationssökandes allmänna lämplighet
såsom läkare, dock endast när fråga är om den som icke avlagt svensk
med.-lic.-examen. Härvid har framhållits att en sådan prövning skulle
skapa garantier för att icke den som —- fastän han äger den formella kompetensen
— är olämplig som läkare skulle få legitimation. Jag kan emellertid
ej finna att anledning föreligger att särskilt föreskriva sådan prövning
när det gäller läkare med utländsk examen; regeln om prövning borde
i så fall gälla lika för alla som söker legitimation eftersom risken torde vara
lika stor att den som har svensk examen är på allmänna grunder olämplig
som läkare. Enligt vad jag kommer att föreslå i ett senare avsnitt skall den
nya läkarlagen upptaga regler, som medger deslegitimation av den som är
uppenbart olämplig som läkare. Eftersom legitimation liksom hittills icke
skall meddelas när omständigheterna är sådana att sökanden, om han varit
legitimerad läkare, skulle ha berövats sin legitimation, innebär den nya
ordningen, att den som är uppenbart olämplig som läkare kan förvägras
legitimation. Denna regel bör emellertid gälla vare sig sökanden har svensk
eller utländsk utbildning.
Såsom jag förut påpekat avses legitimation vara formen för permanent
och oinskränkt behörighet. Liksom f. n. måste emellertid möjlighet finnas
att ge tillfällig läkarbehörighet åt den som ännu ej avslutat
sin utbildning men kommit så långt i denna, att hans tjänster kan tagas i
anspråk för vikariat eller tillfälliga uppgifter inom hälso- och sjukvården.
Även för att kunna ge behörighet åt utländska läkare, som under en tid
önskar praktisera i landet utan att skaffa sig legitimation och som härvid
bör kunna utnyttjas inom den slutna vården eller inom tjänsteläkarorganisationen,
fordras en behörighetsform vid sidan av legitimationen. Denna behörighetsform
torde böra regleras i huvudsaklig överensstämmelse med
vad som f. n. gäller och sålunda innebära att behörighet tillkommer den
som är förordnad av vederbörlig myndighet — medicinalstyrelsen eller
myndighet till vilken styrelsen delegerat befogenheten — att uppehålla
statlig eller kommunal läkartjänst eller att tjänstgöra som extra läkare eller
som amanuens vid vissa sjukvårdsinrättningar. Några kompetensvillkor för
meddelande av förordnande som medför läkarbehörighet bör lika litet som
f. n. uppställas i lagen utan bör, i den mån de särskilda tjänsternas beskaffenhet
kräver det, intagas i de författningar eller andra bestämmelser, som
reglerar kompetenskraven för de olika befattningarna. Det grundläggande
villkoret för att läkarbehörighet skall följa av förordnandet, nämligen att den
förordnade har utbildning för läkaryrket och icke är lekman eller utövare
av någon icke erkänd behandlingsmetod, bör emellertid framgå av lagen där
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1960
21
igenom att behörighetsformen regleras i denna såsom en form för behörighet
att utöva läkaryrket.
Vid förordnandebehörighet bör behörigheten, så länge förordnandet löper,
vara fullständig och sålunda icke inskränkt till blott de delar av läkaryrket,
som är av omedelbar betydelse för den tjänst förordnandet avser. Det
torde nämligen i praktiken vara nödvändigt med en fullständig behörighet
för att den förordnade skall kunna fullgöra sina arbetsuppgifter utan besvärande
hinder.
Utredningen har icke ansett behov föreligga av någon behörighetsform
avsedd att komma till användning, när man vill ge någon läkare behörighet
i begränsad utsträckning. Under remissbehandlingen
har emellertid från skilda håll anförts att den nuvarande möjligheten för
Kungl. Maj :t att ge särskilt tillstånd att utöva läkarkonsten och därigenom
meddela läkarbehörighet i den omfattning som bestämmes av de med tillståndet
förenade villkoren bör bibehållas. För egen del anser jag att det
vore oklokt att helt avstå från möjligheten att efter en prövning i det enskilda
fallet, oberoende av alla generellt verkande regler, ge läkarbehörighet
åt den som finnes kunna utöva läkaryrket men vars tjänster icke bör
tagas i anspråk genom förordnande att uppehålla läkarbefattning eller
genom annat förordnande. Behov av att meddela sådan behörighet kan, i
varje fall under en övergångsperiod, föreligga beträffande vissa nordiska
läkare. Jag tänker vidare på sådana fall, som krigs- och efterkrigstiden
givit flera exempel på, nämligen att flyktingar anländer till riket, bland
vilka finnes en eller annan läkare. Det är självfallet för alla parter angeläget
att i sådana fall kunna utnyttja flyktingläkarna för verksamhet bland
deras landsmän utan alt fördenskull behöva anlita förordnande att uppehålla
läkarbefattning. Den form för läkarbehörighet, som i dessa fall synes
vara den naturliga, är en särskild behörighetsform, som medför rätt att
utöva läkaryrket endast i den omfattning, som bestämts vid meddelandet
av behörigheten med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet.
Begränsningar kan härvid bestämmas, förutom i fråga om tiden för behörigheten,
i fråga om den patientkrets, som vederbörande får ägna sig åt,
det geografiska område, inom vilket verksamheten får bedrivas, de sjukdomar,
som får behandlas (exempelvis undantag för epidemiska och veneriska
sjukdomar), etc.
Även i andra fall kan det vara av betydelse att ha tillgång till en form av
begränsad behörighet. Exempel finnes sålunda på uppgifter av skäligen
enkelt slag, vilka enligt särskilda författningsbestämmelser skall utföras
av läkare och som bör kunna komma i fråga för den som, ehuru han icke
hunnit så långt i sina medicinska studier att förordnandebehörighet bör
kunna meddelas, likväl blivit väl skickad att fullgöra dylika uppgifter. Bland
sådana uppgifter må nämnas ympning och kontroll därav samt provtagning
av olika slag såsom tagning av blodprov på den som misstänkes för
22 Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1960
rattfylleri. I synnerhet för sistnämnda uppgift synes det med hänsyn till
svårigheterna på sina håll att särskilt på kvällen och natten snabbt få tag
i läkare för provtagningen böra övervägas, om icke även medicine kandidater
skulle kunna komma i fråga genom att de erhåller begränsad behörighet.
Slutligen synes en begränsad behörighet vara den behörighetsform, som
bör komma till användning för att möjliggöra det samarbete mellan
Finland, Norge och Sverige, som planeras för att förbättra
hälso- och sjukvården för befolkningen i gränstrakterna. Även om föreliggande
förslag till en gemensam nordisk arbetsmarknad för läkare inom
kort skulle realiseras, löses nämligen icke de behörighetsfrågor som gränssamarbetet
för med sig. Den nordiska arbetsmarknaden torde nämligen
komma att bygga på principen att legitimation i ett nordiskt land skall berättiga
till legitimation i ett annat sådant land, medan det i fråga om samarbetet
gäller att låta den behörighet som tillkommer tjänsteläkare i gränsdistrikt
gälla även inom distrikt på andra sidan gränsen, oavsett vilken form
av behörighet som tjänsteläkaren har. Dessutom måste gränsbehörigheten
med nödvändighet tilläggas den som vid varje tidpunkt innehar tjänsteläkarbefattningen
på andra sidan gränsen, oberoende av att personerna på
tjänsten växlar. Den behörighet, som den finske eller norske tjänsteläkaren
i gränsdistriktet bör tilläggas, bör i dessa fall gälla för utövning av läkaryrket
inom angränsande tjänsteläkardistrikt på svensk sida. Hur området
bör närmare bestämmas torde få avgöras efter förhållandena i de olika
gränstrakterna; frågan lämpar sig uppenbarligen icke för en reglering i lag
och en sådan är icke heller från någon synpunkt nödvändig. Däremot
bör det framgå av lagen att begränsad behörighet i nu åsyftade fall skall
kunna givas icke blott den individuelle innehavaren av läkartjänst i finskt
eller norskt distrikt som gränsar till Sverige utan också tillkomma envar
innehavare av sådan tjänst. I de fall då privatpraktiserande läkare eller
någon specialist, som icke är tjänsteläkare, på finsk eller norsk sida anses
böra kunna anlitas även på den svenska sidan av gränsen bör däremot
läkarbehörigheten tilläggas honom personligen i form av begränsad behörighet
gällande för utövning av läkaryrket i viss gränstrakt. Då det kan
förutsättas att specialisternas verksamhet i gränstrakterna kommer att
samordnas sedan samarbetet kommit i gång, bör några svårigheter att meddela
individuell behörighet icke föreligga i dessa fall.
Den begränsade behörigheten kan, såsom framgår av det anförda, komma
till användning i flera, sinsemellan rätt olikartade fall. I vissa fall, såsom
i fråga om gränsbehörigheten och behörighet för vissa enklare läkaruppgifter,
torde beslutanderätten med fördel kunna läggas hos medicinalstyrelsen.
Lagen bör därför föreskriva att begränsad behörighet meddelas av Konungen
eller, efter Konungens bemyndigande, av medicinalstyrelsen.
Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1960
23
B. Förlust av behörighet
Departementschefen
Liksom f. n. måste lagen tydligtvis tillhandahålla möjligheter att återkalla
den auktorisation för utövning av läkaryrket, som regleras genom
lagen. Samma intresse som påkallar den särskilda auktorisationen — nämligen
det allmännas intresse av att den erkända läkarverksamheten avgränsas
gentemot kvacksalveri och annan utövning av icke tillförlitliga behandlingsmetoder
på ett sätt, som ej lämnar utrymme för tvekan, och att
utövarna av denna erkända läkarverksamhet kan ställas under det allmännas
tillsyn — kräver också att auktorisationen kan fråntagas den, som
visar sig icke utöva verksamheten på tillfredsställande sätt. Auktorisationen
vore eljest meningslös. Mot denna allmänna bakgrund framträder återkallelse
av auktorisation icke såsom ett korrektiv mot läkare, som åsidosatt
sina skyldigheter, utan främst såsom ett medel att skydda de intressen,
som uppbär auktorisationsinstitutet. Till dessa hör uppenbarligen även
intresset av att läkarkåren kan omfattas med förtroende av allmänheten
och av samhällets organ. Med hänsyn bl. a. till auktorisationens betydelse
för den enskilde läkarens möjligheter att utöva sitt yrke är det tydligt att
reglerna om återkallelse av auktorisationen bör ha karaktären av lag.
Vad beträffar spörsmålet vid vilka behörighetsformer behov av särskilda
regler om återkallelse föreligger, är det till en början uppenbart att formen
för den permanenta och oinskränkta behörigheten, nämligen legitimationen,
fordrar sådana regler. Däremot är det mera tveksamt om särskilda regler
för återkallelse av behörighet erfordras, när behörigheten grundas på förordnande
eller tillagts läkaren såsom begränsad behörighet. Förordnandebehörigheten
upphör nämligen i och med att förordnandet löper ut, och de
förordnanden, som här kommer i fråga, torde kunna bringas att upphöra, om
den förordnade visar sig icke vara skickad att utöva läkaryrket. Utredningen
har icke funnit anledning föreslå några särskilda regler rörande återkallelse
av förordnandebehörighet och ej heller har såvitt känt något behov av
sådana regler yppats under de nuvarande reglernas tillämpningstid. Det
torde därför ej finnas skäl att nu införa dylika regler. I fråga om begränsad
behörighet föreligger måhända ett större behov av regler, enligt vilka behörigheten
kan återkallas åtminstone för det fall att behörigheten meddelats
för viss tid. I fortsättningen torde emellertid den begränsade behörigheten
— om den icke skall gälla blott en kort tid — böra fastställas att gälla tills
vidare, varvid behörigheten när som helst kan återkallas eller ytterligare
inskränkas, om omständigheterna ger anledning därtill. Jag vill erinra om
att systemet med behörighet — begränsad eller generell — efter särskilt
tillstånd av Kungl. Maj :t har tillämpats i avsevärd utsträckning under de
senaste årtiondena utan att något mera påtagligt behov av särskilda regler
24
Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1960
för återkallelse av behörigheten yppat sig. Det finns knappast anledning
att antaga att den motsvarande nya behörighetsformen, vilken avses skola
få en avsevärt mera begränsad tillämpning än den nuvarande, kommer att
göra behovet av dylika regler mera framträdande. Jag anser därför att man
kan undvara regler om återkallelse av begränsad behörighet, åtminstone
intill dess ett mera påtagligt behov av sådana regler till äventyrs visar sig
föreligga.
Enligt det sagda bör lagen sålunda upptaga regler om återkallande av
behörighet endast såvitt gäller legitimation, och de grunder, på vilka legitimationen
skall kunna berövas vederbörande, bör hänföra sig uteslutande
till intresset av att skydda allmänheten samt att värna om förtroendet för
de auktoriserade läkarna. Båda dessa intressen påkallar deslegitimering
då läkaren begått brott av allvarligare slag, då han blivit oförmögen att
utöva läkaryrket, vare sig detta beror på psykisk eller fysisk ohälsa, samt
då han ådagalagt grov oskicklighet i sin yrkesutövning eller eljest visat
sig uppenbart olämplig såsom läkare. De deslegitimeringsgrunder, som
utredningen föreslagit, finner jag mig sålunda böra godtaga. Liksom utredningen
anser jag också att deslegitimering icke i något av dessa fall skall
vara obligatorisk. När det gäller deslegitimering till följd av brott bör -— särskilt
om även annat brott än sådant som begåtts under utövning av läkaryrket
skall kunna föranleda deslegitimering, vilket jag tillstyrker —• återkallelsen
av legitimationen göras beroende av att läkaren genom brottet visat
sig icke vara i moraliskt hänseende skickad att utöva läkaryrket. Är det däremot
fråga om att deslegitimera en läkare på grund av grov oskicklighet vid
utövning av läkaryrket eller därför att han eljest visat sig uppenbart olämplig
såsom läkare, utan att han beträtts med brott, som kan föranleda deslegitimering,
är det läkarens förmåga, hans omdöme, kunnighet och andra
liknande kvalifikationsgrunder, som träder i förgrunden. Har läkaren visat
sig grovt oskicklig eller uppenbart olämplig bör huvudregeln vara att deslegitimering
skall äga rum. En sådan åtgärd bör emellertid kunna underlåtas,
om det finns anledning antaga att den grova oskickligheten varit en
engångsföreteelse eller om den uppenbara olämpligheten för läkaryrket
neutraliseras genom att läkaren övergått eller avser att övergå till sådan
läkarverksamhet, där hans brister blir av helt underordnad betydelse eller,
exempelvis om olämpligheten har sin grund i missbruk av alkohol eller
narkotika, läkaren underkastar sig behandling, som kan förväntas rehabilitera
honom efter kort tid. Vad slutligen beträffar deslegitimering, då psykisk
sjukdom eller annan rubbning i själsverksamheten eller kroppslig sjukdom
eller lyte satt läkaren ur stånd att utöva läkaryrket, bör likaså deslegitimering
kunna underlåtas, om läkaren faktiskt är hindrad, exempelvis genom
att han är omhändertagen för vård, att utöva yrket och utsikter föreligger
att han kommer att tillfriskna. När frågan om deslegitimering aktualiserats
av psykisk ohälsa, måste beaktas att tillfrisknandet måhända för
-
25
Andra lagutskottets utlåtande nr ii år 1960
dröjes eller rentav kan omöjliggöras om läkaren skulle deslegitimeras.
Åtgärden bör självfallet ej vidtagas i sådant fall, därest det på betryggande
sätt kan sörjas för att läkaren ej utövar läkaryrket.
Såsom utredningen föreslagit bör deslegitimering icke gälla för viss, i
samband med deslegitimeringsbeslutet fastställd tid utan den bör gälla
tills vidare. Det låter sig nämligen icke vid deslegitimeringen — vare sig
denna grundas på att läkaren begått brott, visat sig uppenbart olämplig
eller blivit psykiskt sjuk — bedöma när läkaren åter kan betros med legitimation.
När deslegitimeringen sker till följd av brott kan det väl tänkas att
förhållandena efter relativt kort tid medger att läkaren återfår legitimationen
och att detta då också kan vara en av de lämpligaste åtgärderna för hans
återanpassning i samhället. En tidsbestämd behörighetsförlust skulle måhända
i sådant fall kunna föranleda återfall i kriminalitet. Och när det
gäller deslegitimering på grund av uppenbar olämplighet bör likaså behörigheten
kunna återgivas efter prövning.
Deslegitimeringens innebörd bör vara att den i varje fall medför förlust
av den behörighet som legitimationen givit läkaren, d. v. s. behörigheten att
utöva läkaryrket. Enligt nuvarande ordning, vilken bibehållits i utredningens
förslag, medför deslegitimering därjämte att läkaren förbjudes
att mot ersättning utöva även andra former av verksamhet på hälso- och
sjukvårdens område; han äger sålunda ej heller utöva sådan verksamhet
som i princip står öppen för envar. Ett sådant totalförbud för den deslegitimerade
— vilket icke skulle ha någon motsvarighet i fråga om den läkare
som berövades förordnandebehörighet eller begränsad behörighet, även om
detta skedde av exakt samma anledning som den legitimerade läkaren
berövades sin behörighet — har utredningen funnit nödvändigt för att ge
deslegitimeringen erforderlig verkan. Under remissbehandlingen har viss
kritik riktats mot den av utredningen föreslagna ordningen. För egen del
anser jag det principiellt riktigast att förlust av legitimation får innebära
enbart förlust av de möjligheter att vara verksam på hälso- och sjukvårdens
område, som omfattats av den behörighet, vilken fråntagits läkaren på
grund av att han diskvalificerat sig. Särskilt tillspetsad blir situationen,
därest anledningen till deslegitimeringen är att läkaren i utövningen av
läkaryrket tillämpat kvacksalvarmetoder eller andra icke erkända metoder.
Deslegitimeringen skulle då medföra, att läkaren i motsats till kvacksalvare
i allmänhet skulle vara förbjuden att ägna sig åt metoden i fråga,
oaktat han hade en fullständig läkarutbildning bakom sig. Det sagda synes
mig visa att deslegitimeringens verkan icke bör i princip göras så vidsträckt
som utredningen föreslagit. Med det av mig anlagda betraktelsesättet i fråga
om läkarbehörigheten, nämligen att den är en auktorisation för utövning av
läkaryrket och ej en särskild eller »högre» form av behörighet att utöva
läkekonsten, är det också — i motsats till vad som är fallet med utredningens
konstruktion av behörigheten — tekniskt möjligt att låta des
-
26 Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1960
legitimeringens verkan stanna vid en förlust av behörigheten att utöva
läkaryrket, d. v. s. att vara verksam som utövare av den erkända medicinen.
Detta innebär först och främst att deslegitimeringen medför förlust av möjligheterna
att förskriva receptbelagda mediciner, att utfärda läkarintyg, att
remittera patienter till sjukhus för utredning och behandling etc. Därjämte
— och detta är icke minst viktigt — bör deslegitimeringen innebära att
läkaren icke kan förordnas att fullgöra läkartjänst eller erhålla begränsad
behörighet. Det stadgande, som reglerar verkningarna av deslegitimeringen,
bör därför få en sådan utformning att det helt förhindrar att den deslegitimerade
mot ersättning utövar läkaryrket. Deslegitimeringen innebär emellertid
vidare att läkaren berövas möjligheterna att vara verksam inom de
områden som, oaktat de ingår i läkaryrket och följaktligen omfattats av
läkarbehörigheten, står öppna för verksamhet av envar. Enligt min mening
bör de angivna följderna av deslegitimeringen ge denna tillräckligt eftertryck
och tillgodose de intressen, för vilkas skydd deslegitimeringsreglerna
kommit till. Att det i vissa fall kan bli förenat med svårigheter att avgöra
huruvida en deslegitimerad läkare fortsatt med att utöva läkaryrket, vilket
bör medföra straff för honom, eller endast ägnat sig åt sådan verksamhet,
som faller utanför läkaryrket, synes icke böra föranleda att man väljer
utredningens konstruktion. Svårigheterna i dessa fall torde för övrigt ej bli
alltför stora, enär presumtionen otvivelaktigt måste vara för att en deslegitimerad
läkare, som utövar verksamhet på hälso- och sjukvårdens område,
utövar läkaryrket. I praktiken torde alltså deslegitimeringen i allmänhet
komma att innebära att läkaren berövas sina möjligheter att mot ersättning
vara verksam på hälso- och sjukvårdens område.
I detta sammanhang har jag även anledning att beakta frågan i vad mån
lagens deslegitimeringsregler bör anpassas till de bestämmelser om deslegitimering,
som upptagits i nordiska kommitténs förslag till avtal om gemensam
nordisk arbetsmarknad för läkare. Dessa bestämmelser innebär att
förlust av legitimation i det nordiska land, där läkaren först vunnit legitimation,
skall medföra att legitimation, som vunnits i annat nordiskt land,
automatiskt skall återkallas. Å andra sidan skall förlust av senare förvärvad
legitimation icke på samma sätt automatiskt medföra förlust av den
ursprungliga legitimationen; härvidlag skall ursprungslandets egna regler
gälla utan inskränkning men vad den deslegitimerade låtit komma sig till
last i det andra nordiska landet skall kunna beaktas i ursprungslandet. Den
föreslagna ordningen med obligatorisk deslegitimering i vissa fall innebär
ett betydande avsteg från de principer för deslegitimering, som enligt vad
jag anfört bör gälla här. Kommittén har motiverat denna ordning med dels
att legitimation i hemlandet skall vara en förutsättning för förvärv av legitimation
i vistelselandet, dels att det skulle innebära en illojalitet mot det
land, där den ursprungliga legitimationen meddelats men sedermera återkallats,
att låta legitimationen stå kvar i annat nordiskt land. Som jag
27
Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1960
förut framhållit anser jag det angeläget att den nya lagen utformas så, att
den icke kommer att innefatta hinder för en gemensam nordisk arbetsmarknad
för läkare enligt förslaget till överenskommelse mellan de berörda
länderna. För att överenskommelsen skall kunna träffas torde det vara
nödvändigt att i lagen införa en regel om obligatorisk deslegitimering i sådana
fall, då den ursprungliga legitimationen meddelats i annat nordiskt
land och sedermera återkallats där. Jag förordar därför att en särregel av
detta innehåll upptages i lagen med giltighet för de läkare, vilkas svenska
legitimation grundats på innehav av auktorisation i annat nordiskt land.
Vad slutligen beträffar behovet av regler, som medger en interimistisk
återkallelse av legitimationen i fall, då det med skäl kan antagas att läkare
på grund av sinnessjukdom eller annan psykisk rubbning är ur stånd att
nöjaktigt utöva läkaryrket, är jag ense med utredningen. Motsvarande
regler bör gälla även då det föreligger grundad anledning till antagande att
deslegitimering måste tillgripas till följd av fysisk sjukdom eller defekt hos
läkaren. Den interimistiska återkallelsen bör kunna äga bestånd till dess
utredningen fortskridit så långt att ett definitivt ställningstagande kan ske
och ej såsom nu endast i avvaktan på att undersökning kommer till stånd.
Det synes mig också nödvändigt att handräckning kan anlitas för att undersökningen
skall kunna genomföras; en läkare skulle eljest genom att motsätta
sig undersökningen kunna förhala avgörandet, vilket särskilt i fråga
om läkare som har tjänsteläkarbefattningar kan medföra svårigheter att
få vikarier på tjänsten till men för sjukvården inom läkarens distrikt. Handräckningen
bör emellertid påkallas av medicinalstyrelsen och ej som nu av
den läkare som skall utföra undersökningen. Nuvarande ordning torde
innebära onödigt stora risker för att ett motsatsförhållande skall uppkomma
mellan den som skall undersökas och den som skall verkställa undersökningen.
Liksom nuvarande lag bör den nya lagen upptaga regler, vilka förebygger
uppkomsten av den situationen att en läkare, som förordnats av Kungl.
Maj :t eller medicinalstyrelsen, genom deslegitimering faktiskt hindras att
utöva sina tjänsteåligganden, så länge han uppehåller sin befattning.
Motioner
I motionerna I: 668 och II: 826 hemställes, att 5 § i lagen om behörighet
att utöva läkaryrket måtte erhålla följande lydelse:
Blir legitimerad läkare på grund av sinnessjukdom eller annan rubbning
av själsverksamheten ur stånd att nöjaktigt utöva läkaryrket, skall medicinalstyrelsen
ofördröj ligen återkalla hans legitimation, om cj särskilda skäl
föranleda annat.
Föreligger grundad --—- ■—---kunna bedömas.
Har medicinalstyrelsen — — ---—- erforderlig handräckning.
28
Andra lagutskottets utlåtande nr H år 1960
C. Specialistbehörighet
Departementschefen
Sedan lång tid tillbaka har det förelegat behov av en närmare bestämning
av vilka kvalifikationer som skall fordras för att en läkare skall få
beteckna sig som specialist inom viss gren av läkarvetenskapen. Behovet
har särskilt gjort sig gällande vid bestämmandet av taxor för läkarvård
och i samband med föreskrifter om ersättning — på grund av försäkring
eller såsom anställningsförmån — till den som anlitat specialistvård. Därjämte
har det självfallet även från ren ordningssynpunkt uppfattats som
ett angeläget intresse att specialistbeteckningen motsvaras av en verklig
sakkunskap, ett intresse som kan tillgodoses endast genom att den, som
icke förvärvat de erforderliga kvalifikationerna, hindras från att annonsera
sig som specialist. Ehuru sålunda ett behov av en reglering av specialistfrågorna
ostridigt förelegat, har någon offentligrättslig reglering
därav icke kommit till stånd. Läkarnas fackliga organisation, Sveriges
läkarförbund, har i detta läge — oaktat det knappast kan anses vara
en angelägenhet av företrädesvis facklig karaktär — sökt kompensera
bristen på en sådan reglering. Härvid har förbundet såväl företagit en indelning
i olika specialiteter som föreskrivit villkor — i fråga om kompetens och
eljest — för rätt att annonsera sig som specialist.
Den ordning, som sålunda utbildat sig, utgör enligt vad som omvittnats
under remissbehandlingen resultatet av ett mycket förtjänstfullt arbete av
läkarförbundet och tillgodoser i icke oväsentlig utsträckning behovet av en
reglering av specialistfrågorna. Den har också, såvitt känt, fungerat utan
anmärkning från enskilda läkares sida. Det måste emellertid anses principiellt
oriktigt att tillgodoseendet av ett för det allmänna så betydelsefullt
intresse som frågan om specialiteter och specialistkompetens är överlämnat
till en enskild, facklig organisation, vars verksamhet är undandragen
det allmännas insyn. Betänkligheterna mot den rådande ordningen hänför
sig också till det faktum, att en del läkare icke är anslutna till denna
fackliga organisation och därför är helt obundna av dennas reglering utan
att någon annan ordning blivit gällande för dem. Hur specialiteterna bör
avgränsas och vilken utbildning som bör krävas inom de olika grenarna
är uppenbarligen frågor av det största intresse för det allmänna, som har
att svara för organiseringen av sjukvården och för läkarutbildningen. Även
för den enskilde läkaren, som genom långvariga specialstudier kvalificerat
sig särskilt inom viss gren av medicinen, synes det vara ett angeläget intresse
att hans rätt att annonsera sig som specialist icke är beroende av
enskilda, vilka icke är underkastade offentlighetens kontroll; särskild styrka
torde detta intresse få, om den prövande instansen är uppbyggd för att
tjäna en kårs fackliga intressen. Den enskildes intresse och vad som från
Andra lagutskottets utlåtande nr ii år t960 29
fackliga utgångspunkter bedömes såsom lämpligt kan uppenbarligen lätt
komma att strida mot varandra.
Specialutbildning inom visst område av medicinen har emellertid sin
stora betydelse ej blott för de självständigt praktiserande läkarna inom
den öppna vården utan i än högre grad för läkarna vid sjukhusen. När
det gäller denna kategori läkare kan uppenbarligen någon annan ordning
för bestämmandet av deras specialistkompetens, d. v. s. kompetens för
tjänster på olika avdelningar etc., ej komma i fråga än föreskrifter från
det allmännas sida. Lika uppenbart torde det vara att det vore en olycklig
utveckling, om villkoren för specialistkompetens bleve olika, när det gällde
sjukhusens läkare och de privatpraktiserande. Mellan de båda verksamhetsformerna
bör tydligtvis vägen ligga fri; den som vill övergå från det ena
till det andra arbetsfältet bör icke mötas av hinder, som hänför sig till hans
kompetens.
Det sagda synes mig övertygande visa, att frågorna om olika specialiteter,
specialistkompetens och därmed sammanhängande rätt för läkare att annonsera
sig som specialist bör regleras av det allmänna. Tidpunkten för en
sådan reglering synes nu lämplig, när en ny behörighetslag skall utformas
och då därjämte frågan om en ny reglering av kompetensvillkoren för ett
stort antal läkartjänster — däribland tjänsterna som överläkare och biträdande
överläkare på lasaretten och dessas olika specialavdelningar —-är aktuell.
Att det i fortsättningen skall vara en allmän angelägenhet att fastställa
specialistkompetensen och därmed angiva förutsättningarna för rätt att
annonsera specialitet synes böra komma till uttryck i lagen genom en bestämmelse,
enligt vilken läkare ej får tillkännage för allmänheten att han
är specialist inom viss gren av läkarvetenskapen eller eljest äger särskild
kunnighet däri, med mindre han — på sätt som Kungl. Maj :t närmare
föreskriver — förvärvat särskild skicklighet och erfarenhet på området.
Härigenom nödvändiggöres en officiell indelning i specialiteter och ett fastställande
av utbildningens art och längd inom de olika specialiteterna. Däremot
synes det ej erforderligt att införa en ordning, enligt vilken vederbörande
läkare skulle tvingas inhämta särskilt tillstånd av den myndighet,
som handhar specialitetsfrågorna, för att få annonsera sig som specialist;
rätten att beteckna sig specialist bör tillkomma honom automatiskt, så
snart han uppfyllt de kompetenskrav som bestämts generellt. Dessa krav
bör vara så lättillgängliga och klara att envar utan tvekan skall kunna
bedöma, huruvida han uppfyllt dem eller ej. För sådana fall, då vederbörandes
utbildning visserligen är väl kvalificerande men avviker från normalschemat,
hör emellertid möjlighet finnas att genom särskild förklaring
meddela rätt att annonsera specialitet. Prövningen av kompetensen i dessa
fall synes kunna läggas på medicinalstyrelsen utan att detta behöver innebära
någon nämnvärd varaktig ökning av dess arbetsbelastning.
30 Andra lagutskottets utlåtande nr ii år 1660
För att medicinalstyrelsen skall få en från flera synpunkter önskvärd
kännedom om vilka läkare, som är verksamma som specialister, bör det
kunna komma i fråga att föreskriva skyldighet för läkare, som önskar
annonsera specialitet, att göra anmälan därom till medicinalstyrelsen. Sådan
anmälan bör emellertid icke utgöra en förutsättning för rätten att annonsera
specialitet utan endast föreskrivas såsom en ordningsåtgärd. På grundval
av inkomna anmälningar och tillgängliga uppgifter om läkare, som
är anställda i allmän tjänst, bör medicinalstyrelsen därefter kunna uppgöra
en fullständig specialistförteckning.
Den av mig nu förordade ordningen innebär såvitt rör specialistutbildningen
och kompetensvillkoren för specialistbefattningar inom hälso- och sjukvården
icke någon ändring i nuvarande system. I vad det gäller möjligheterna
för en läkare att annonsera sig som specialist innebär förslaget
däremot en nyhet såtillvida att det nu — i överensstämmelse med de syften
som läkarförbundet sökt förverkliga inom ramen för sina möjligheter som
facklig organisation — tillskapas en exklusiv rätt för den, som är specialutbildad,
att beteckna sig specialist. Ehuru läkarförbundets egen reglering
av specialistfrågorna härigenom otvivelaktigt blir överflödig, synes ett stort
utrymme likväl finnas för ett positivt intresse från förbundets sida för
specialistfrågorna, även när de icke är förenade med fackliga intressen,
och det torde på detta område liksom eljest inom den offentliga förvaltningen
bli regel, att några nya bestämmelser ej antages utan att alla berörda
parter fått tillfälle att yttra sig.
Motioner
I motionerna I: 668 och II: 826 hemställes, att 10 § i lagen om behörighet
att utöva läkaryrket måtte erhålla följande lydelse:
Läkare, som----kunnighet däri.
Konungen eller den myndighet Konungen därtill förordnar fastställer
villkoren för rätt att tillkännagiva specialitet enligt denna paragraf.
I samma motioner hemställes,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla att vid regleringen
av bestämmelserna angående fastställande av villkoren för rätt att tillkännagiva
specialistkompetens inom viss del av den medicinska vetenskapen
de i motionerna framförda synpunkterna måtte vinna beaktande.
Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1960
31
Bestämmelser om kvacksalveri och andra icke erkända
behandlingsmetoder
A. Allmänna synpunkter
Departementschefen
Den redogörelse för olika former av kvacksalveri och de uppgifter om
kvacksalveriets utbredning och skadeverkningar, som utredningen lämnat,
synes mig övertygande visa att samhället bör intaga en mera markerat negativ
hållning gentemot kvacksalveriet än som ansågs motiverad vid tillkomsten
av 1915 års lag. Med termen kvacksalveri förstår jag härvid
sådan osakkunnig behandling av sjuka, som i det allmänna språkbruket
betecknas såsom kvacksalveri, och ej — såsom utredningen — all sådan
verksamhet på hälso- och sjukvårdens område, som utövas av den som
ej har läkarbehörighet. I den mån kvacksalveri hittills tolererats på grund
av brist på läkare eller svårigheter att nå läkare har ett skäl att tillåta
kvacksalveri med dettas uppenbara risker för de behandlade numera minskat
i betydelse. Dels har nämligen antalet läkare ökat avsevärt även proportionellt
sedan tillkomsten av 1915 års lag, dels visar utredningens uppgifter
om kvacksalveriets utbredning, att det ingalunda är i glesbygderna eller i
trakter med eljest ringa läkartäthet som de flesta kvacksalvarna finns utan
i städerna och i de södra och mellersta delarna av Sverige. Skälet till att
kvacksalveri alltjämt måste i viss utsträckning tolereras är därför numera
huvudsakligen att ett förbud inom stora folkgrupper troligen skulle anses
omotiverat och icke skulle respekteras. Det är därför, såsom utredningen
och många remissinstanser framhållit, angeläget att genom upplysning
väcka opinion mot det rena kvacksalveriet även i de kretsar, där det alltjämt
har anhängare, för att därigenom möjliggöra ett förbud framdeles och i
en mera avlägsen framtid, såsom en yttersta konsekvens av upplysningen,
onödiggöra alla bestämmelser, som riktar sig mot kvacksalveri.
Av vad jag nu och även i samband med angivandet av grundlinjerna för
ifrågavarande lagstiftning anfört framgår, att jag icke ställer mig oförstående
till tanken på ett totalförbud mot kvacksalveri. I samband därmed
skulle emellertid all verksamhet på hälso- och sjukvårdens område, som
ansågs önskvärd och som därför borde tillvaratagas — kvalificerade optikers
glasögonutprovning må här nämnas — inordnas bland övriga erkända
verksamhetsformer inom hälso- och sjukvården genom ett auktorisationssystem,
förenat med kontinuerlig kontroll över de auktoriserade yrkesutövarnas
verksamhet. Med ett sådant system skulle vinnas att all värdefull
verksamhet på hälso- och sjukvårdens område skulle utövas efter auktorisation,
innebärande kontroll av att vederbörande hade erforderlig kompetens,
och under tillsyn av medicinalmyndighet.
Intill dess tiden mognat för ett förbud mot kvacksalveri och en aukto -
32 Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1960
risering av verksamhet, som är värdefull, är man tydligtvis hänvisad till
att genom förbud och andra inskränkningar minska riskerna för skador
till följd av kvacksalvares verksamhet. Att såsom i något remissyttrande
föreslagits utforma lagstiftningen mot kvacksalveri som ett positivt angivande
av vilka metoder kvacksalvare får använda synes mig olämpligt och
torde för övrigt knappast vara genomförbart. De nuvarande möjligheterna
att ingripa mot kvacksalvare måste emellertid anses alltför begränsade. För
en skärpning av bestämmelserna mot kvacksalveri talar förutom utredningens
uppgifter om kvacksalveriets former och utbredning även de avslöjanden
av kvacksalveri i stor skala, som upprörde allmänheten vid tiden för
tillsättandet av kvacksalveriutredningen. Under remissbehandlingen av utredningens
förslag har endast enstaka sammanslutningar, vilka knappast
kan antagas representera någon ansvarskännande opinion, funnit det opåkallat
att kringskära kvacksalveriets existensmöjligheter. Det alldeles övervägande
antalet remissinstanser har, när de icke yrkat på ett totalförbud
mot kvacksalveri, givit sin anslutning till tanken att man bör minska den
sektor, som nu står öppen för kvacksalvarna. För egen del tvekar jag icke
om det riktiga i att genom ytterligare förbud och inskränkningar så långt
möjligt tränga tillbaka kvacksalveriet; denna ståndpunkt synes mig vara
den enda som kan försvaras med hänsyn till intresset av att skydda allmänheten
mot onödigt lidande och onyttiga kostnader. Därjämte leder med
nödvändighet ett positivt intresse för upprustning och utbyggnad av det
allmännas hälso- och sjukvård, som ju grundas på den medicinska vetenskapen,
till en klart avvisande inställning gentemot kvacksalvare och utövare
av andra icke erkända behandlingsmetoder, vilka oftast med häftighet
angriper den vetenskapligt underbyggda medicinen.
Jag har redan i avsnittet angående vissa riktlinjer för förevarande lagstiftning
framhållit, att jag anser det olämpligt att i lagen slå fast en rätt
för envar att ägna sig åt kvacksalveri och annan icke auktoriserad verksamhet.
Envars frihet att ägna sig åt kvacksalveri blir otvivelaktigt mera osäker,
om den icke kan stödja sig på någon uttrycklig lagbestämmelse. Att föreskriva
ytterligare inskränkningar för kvacksalvarnas verksamhet, vilket
framdeles kan bli aktuellt, kan antagas möta mindre motstånd, om det ej
innefattar ingrepp i en i lag uttryckligen inskriven rättighet.
I nära överensstämmelse med nuvarande lag torde endast den verksamhet,
som bedrives i förvärvssyfte, böra underkastas inskränkningar. Släktingars,
vänners och grannars ömsesidiga hjälp vid sjukdom och olycksfall
bör, även om den till äventyrs i något fall skulle vara mera till skada än till
nytta, icke omfattas av lagen. Den hjälp, som lämnas i akuta nödsituationer
bör självfallet på allmänna grunder likaså vara undantagen från lagens tilllämpningsområde,
och detta bör gälla även om den som lämnat hjälp får
ersättning härför.
33
Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1960
Frågan vilka kategorier utövare av verksamhet på hälso- och sjukvårdens
område, som lagen bör gälla, har jag berört i samband med att jag tagit
ställning till grundlinjerna för lagstiftningen om läkarbehörighet och om
kvacksalveri. Jag har härvid förordat att kvacksalvarlagen får gälla dem,
som icke äger behörighet såsom läkare och som ej heller eljest är i sin
verksamhet på hälso- och sjukvårdens område ställda under medicinalstyrelsens
tillsyn. Lagen kommer med denna avgränsning att rikta sig i
första hand till de notoriska kvacksalvarna. Under lagen faller emellertid
med denna avgränsning även läkare, som ej vunnit behörighet och läkare,
vilkas behörighet upphört till följd av deslegitimering eller eljest. Att märka
är emellertid att, om en deslegitimerad läkare fortsätter att utöva läkaryrket,
straff drabbar honom enligt läkarlagen. Kvacksalvarlagens straffbestämmelser
bör därför gälla för läkare, vilka ägnar sig åt verksamhet pa
hälso- och sjukvårdens område, sedan deras behörighet upphört, endast i
den mån deras verksamhet ej är straffbelagd i läkarlagen såsom obehörig
utövning av läkaryrket.
Särskilda svårigheter uppkommer emellertid därigenom att vissa former
av verksamhet, som icke står under medicinalstyrelsens tillsyn och som följaktligen
kommer att omfattas av kvacksalvarlagens förbud och inskränkningar,
är både klart nödvändiga och obestridligt värdefulla. Jag åsyftar
härmed de kvalificerade optikernas sysslande med glasögonutprovning och
de utbildade psykologernas terapeutiska verksamhet. Även på dessa verksamhetsfält
förekommer förvisso kvacksalveri, som bör drabbas av de
restriktioner som gäller för kvacksalveri i allmänhet, men da några former
för avskiljandet av detta kvacksalveri från den vederhäftiga verksamheten
ej för närvarande står till buds, kommer de mot kvacksalveriet riktade
bestämmelserna att gälla generellt för dessa verksamhetsformer så
långt de innefattar behandling av annan för sjukdom eller därmed jämförligt
tillstånd. Problemet synes kunna lösas radikalt endast genom att någon
form av auktorisation, som följes av medicinalstyrelsens tillsyn, införes på
dessa områden. En sådan ordning finner jag böra eftersträvas. Tills vidare
synes dock denna fråga kunna lämnas oreglerad. De förbud och andra inskränkningar,
som nu bör intagas i kvacksalvarlagen, torde nämligen icke
drabba de nu avsedda verksamhetsformerna, och såvitt rör psykologernas
verksamhet synes övervägande skäl tala för att den, när den avser behandling
av psykiska sjukdomar, icke bör bedrivas annat än i intim samverkan
med och under tillsyn av läkare. Äger den rum i sådana former bör den
uppenbarligen betraktas som utförd av en medhjälpare till läkaren och
följaktligen anses vara underkastad tillsyn av medicinalstyrelsen. Vid sådant
förhållande blir kvacksalvarlagen ej tillämplig på verksamheten i fråga.
Skulle emellertid framdeles ytterligare inskränkningar föreskrivas i kvacksalvarnas
möjligheter att utöva verksamhet, måste observeras att dessa in
3
B i han g till riksdagens protokoll 1960. 9 samt. 2 avd. Nr 44
34 Andra lagutskottets utlåtande nr H år 1960
skränkningar blir gällande även för optiker och psykologer, såframt ett
auktoriseringsförfarande då ej införts för dessa.
Vad slutligen rör frågan om anordnande av en speciell kontroll över
kvacksalvare, grundad på skyldighet för dem att föra journalanteckningar
över behandlingsfallen, vill jag framhålla att en sådan ordning skulle kunna
medföra att vederbörande kvacksalvare betraktade sina åtgärder som officiellt
godkända i den mån företagna kontroller icke gav anledning till ingripande.
Med hänsyn härtill och på grund av svårigheterna att i praktiken
genomföra en effektiv kontroll, vill jag icke förorda, att något speciellt
kontrollsystem införes för kvacksalvare.
Motioner
I motionen II: 82i hemställes,
att riksdagen i samband med behandlingen av förslaget till lag om förbud
i vissa fall mot verksamhet på hälsovårdens och sjukvårdens område
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa, att ett nordiskt lagstiftningssamarbete
upptages beträffande kvacksalveri och om legitimation av optiker
och psykologer.
I motionen II: 825 hemställes,
att i kommentaren till 1 § fastslås, att begreppen undersökning av hälsotillstånd
och behandling av sjukdom eller därmed jämförligt tillstånd icke
får fattas i så vid bemärkelse, att välkvalificerade psykologers skäliga verksamhet
hindras samt
att frågan om legitimation eller auktorisation åt psykologerna snarast
måtte ges en lösning.
I motionerna I: 655 och II: 808 hemställes,
att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om
att bestämmelser snarast utarbetas för auktorisation av optiker.
B. Förbud och andra inskränkningar
Skada och fara av kvacksalvarbehandling
Departementschefen
Det verksammaste medlet när det gäller att genom lagstiftning undantränga
det hälsofarliga kvacksalveriet måste utan tvekan anses vara att genom
straffsanktionerade regler göra kvacksalveriet till en vansklig sysselsättning,
där just kvacksalvarens brist på kunskap inom medicinen låter straffhotet
ständigt sväva över honom, ett straffhot, som blir desto mera överhängande
ju okunnigare kvacksalvaren är. Liksom nuvarande lag bör därför
den nya lagen upptaga regler, enligt vilka kvacksalvaren drabbas av
straff, om han genom behandlingen åsamkar den behandlade skada eller
35
Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1960
utsätter honom för fara. Straffpåföljden bör, i enlighet med den tillämpning
som givits nuvarande regler, inträda vare sig kvacksalvaren insett vådorna
av behandlingen eller ej. Härvidlag bör endast gälla den begränsningen, att
om ej heller en utbildad läkare kunnat förutse skadan eller faran, kvacksalvaren
ej bör kunna göras ansvarig. Dessa regler för inträdande av ansvar
innebär sålunda att villfarelse om de faktiska förhållandena ej friar från
ansvar. En sådan ordning är ofrånkomlig för att straffbuden skall få någon
effekt. En kvacksalvare skulle eljest kunna åberopa sin okunnighet för
att undgå ansvar; vad som föranlett ansvarsbestämmelsen är just att
kvacksalvaren, trots sin okunnighet, givit sig in på att behandla annan.
Emellertid bör vid utformningen av lagen beaktas att lagen — i motsats
till vad som för närvarande är fallet — bör ge ett för envar förståeligt,
klart besked om det stränga straffrättsliga ansvar, under vilket
kvacksalvaren bedriver sin verksamhet.
Såsom utredningen påpekat kan också undersökning, som utföres av en
osakkunnig person, innefatta betydande risker för skada. De regler, enligt
vilka ansvar skall inträda för skada eller fara till följd av behandling, bör
därför gälla i lika mån vid undersökning. Även härutinnan torde lagen
böra avfattas så att tvekan ej uppkommer.
För att ansvar för åsamkande av skada eller framkallande av fara skall
inträda för kvacksalvaren bör det självfallet fordras att skadan eller faran
verkligen orsakats av kvacksalvarens behandling eller undersökning. Kausalsammanhanget
kan uppenbarligen i vissa fall vara svårt att utreda, eftersom
den behandlade eller undersökte i allmänhet är en sjuk person, som redan då
han söker kvacksalvaren har en skada eller är utsatt för fara till sin hälsa.
Som regel torde det emellertid vara möjligt att utan alltför stora svårigheter
klarlägga huruvida de av kvacksalvaren använda metoderna förvärrat skadan
eller sjukdomen eller ökat faran. I de fall då sjukdomen fordrat snabbt
insättande av sakkunnig vård men kvacksalvaren genom sin behandling, vare
sig den bestått i direkta åtgärder eller i råd och föreskrifter till den sjuke,
fördröjt den adekvata behandlingen, torde någon tvekan ej behöva råda
om att kvacksalvaren bör göras ansvarig för en ogynnsam utveckling av
sjukdomen, även om det ej kan med visshet utredas att den adekvata vården
skulle ha förebyggt ett sådant förlopp. Däremot kan jag ej dela utredningens
mening att redan en uppmaning av kvacksalvaren till den hjälpsökande
att återkomma senare skulle ådraga kvacksalvaren ansvarighet för vad som
efter uppmaningen händer den sjuke. För att ansvarighet skall inträda för
kvacksalvaren bör fordras att denne tagit befattning med sjukdomen genom
behandling, låt vara att denna kan inskränka sig till råd och anvisningar
beträffande åtgärder mot sjukdomen.
Rörande beskaffenheten av den skada, som skall ha inträffat för att
ansvar skall ifrågakomma, ansluter jag mig till utredningens mening att
icke varje skada skall grunda ansvar. Det allmännas intresse av att
36 Andra lagutskottets utlåtande nr ii år 1960
stävja kvacksalveri kan icke anses påkalla att även de obetydligaste skador
skall föranleda straff. Från det straffbara området bör sålunda undantagas
ringa skada. Självfallet undantages därmed också fara för sådan ringa
skada. Även om viss ledning vid avgränsandet av vad som skall anses vara
ringa skada kan hämtas från praxis vid tillämpningen av strafflagens regler
om misshandel och vållande av kroppsskada, anser jag icke att denna praxis
med nödvändighet skall följas vid tillämpningen av förevarande ansvarsbestämmelser.
De speciella förhållandena på detta område bör medge att
en egen praxis utvecklar sig här; hänsyn bör härvid kunna tagas såväl till
den omständigheten, att den behandlades samtycke förelegat, som till det
förhållandet, att, ehuru skadan måhända blivit förhållandevis ringa, faran
i det enskilda fallet varit desto större.
Av det anförda framgår att straff bör kunna ifrågakomma även när
kvacksalvaren ej inser eller på grund av sin okunnighet ej kan inse vådorna
av den undersökning eller behandling, som han företar. Det synes
därför knappast lämpligt att låta ansvaret inträda såsom påföljd för överträdelse
av ett i lagen inskrivet förbud; kvacksalvaren har ju på grund av
sin okunnighet i många fall ingen möjlighet att rätta sig efter förbudet. I
stället bör såsom i nuvarande lag det hinder, som man i detta fall vill resa
för kvacksalvarnas verksamhet, komma till uttryck i en ansvarsbestämmelse,
enligt vilken straff inträder om kvacksalvarens undersökning eller
behandling lett till skada eller framkallat fara och i övrigt under de förutsättningar,
som jag nu angivit.
Behandling av vissa sjukdomar, behandling av barn och rådgivning
utan undersökning
Departementschefen
Ansvarsstadgandena i 1915 års lag är — liksom de motsvarande föreskrifter
i kvacksalvarlagen, som jag förordat i det föregående — så konstruerade
att straff drabbar den kvacksalvare, som åsamkar den behandlade skada eller
framkallar fara för honom. Straffhotet verkar här generellt och torde innefatta
ett mycket viktigt återhållande moment för den kvacksalvare, som
står i begrepp att taga sig an ett fall, som han, enligt vad han inser, saknar
förutsättningar att rätt bedöma. Det oaktat upptager 1915 års lag ett förbud
för kvacksalvare att behandla vissa, i lagen särskilt
angivna sjukdomar. Detta torde sammanhänga därmed att det icke
är någon sällsynthet att kvacksalvare av oförmåga att inse riskerna eller, än
värre, av omtanke om sin försörjning åtager sig behandling även av fall,
där skada eller fara lätt kan uppträda eller rent av hör till den normala
sjukdomsprocessen, när läkarvetenskapens resurser ej kan sättas in.
Det synes välmotiverat att i den nya lagen upptaga den särskilda möjlig -
37
Andra lagutskottets utlåtande nr M år 1960
het, som 1915 års lag sålunda ger, att med straff nå och därigenom såvitt
möjligt hindra uppkomsten av sådana fall, då kvacksalvarna tar speciellt
stora risker av ren okunnighet eller i en löst grundad förhoppning att någon
skada ej skall inträffa eller i tanke att, om behandlingen endast framkallar
fara, depna icke skall komma att bli känd för utomstående och följaktligen
ej heller föranleda något åtal.
Det föreligger emellertid såsom utredningen påpekat ytterligare ett skäl
att stadga förbud för kvacksalvare att behandla vissa sjukdomar, nämligen
i fråga om sådana sjukdomar, beträffande vilka behandlingsplikt — självfallet
avseende endast behandling av den som har läkarbehörighet — är
stadgad eller beträffande vilka särskilda föreskrifter eljest är meddelade.
Så är fallet beträffande vissa epidemiska och vissa veneriska sjukdomar.
Även om det icke är i och för sig nödvändigt att kombinera skyldigheten att
låta behandla sig av läkare med ett förbud för kvacksalvare att åtaga sig
behandling av samma fall, är det uppenbarligen i hög grad ändamålsenligt
med en dylik kombination; man eliminerar därigenom risken för att en
kvacksalvare omintetgör läkarens behandling och ordinationer genom egen
behandling.
Av det sagda framgår att de sjukdomar, som skall vara behandlingsförbjudna
för kvacksalvare, bör uttagas efter den principen att förbudet
bör gälla i avseende å dels särskilt farliga sjukdomar, dels sjukdomar beträffande
vilka behandlingsplikt eller annan särskild reglering gäller. Till
den förra kategorien hör tuberkulos och kräftsjukdomar; till den senare
kategorien hör epidemilagens smittsamma sjukdomar och veneriska sjukdomar
enligt 1918 års lag angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar.
Utredningen har emellertid föreslagit att ytterligare några sjukdomar
skall behandlingsförbjudas för kvacksalvare, nämligen sockersjuka, epilepsi
och sjukdomar i samband med havandeskap eller förlossning. Under
remissbehandlingen har åtskilliga andra sjukdomar också föreslagits till
behandlingsförbud. Utredningen har under hänvisning till den generella
regeln om straff vid åsamkande av skada eller framkallande av fara uttalat
att uppräkningen av sjukdomar i lagen bör vara restriktiv. För egen del är
jag med hänsyn till angelägenheten av att skydda allmänheten icke främmande
för tanken att behandlingsförbjuda väsentligt flera sjukdomar än nu
är fallet. Att märka är emellertid att om många sjukdomar, särskilt sådana
som är farliga just genom svårigheten att i tid ställa riktig diagnos, hänföres
under förbudet så blir verkan av detta i själva verket icke större än verkan
av en regel om straff för framkallande av fara. Man måste nämligen ha i
minnet, att man här riktar sig med förbud till en grupp, vars möjligheter
att ställa sig förbudet till efterrättelse på grund av genomsnittets kunskapsnivå
är begränsade till de fall, då symtomen är förhållandevis entydiga.
Med hänsyn härtill kan jag ansluta mig till ståndpunkten, att uppräkningen
38 Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1960
av behandlingsförbjudna sjukdomar icke bör göras vidlyftig. Den bör sålunda
begränsas till — förutom behandlingspliktiga eller eljest särreglerade
sjukdomar — sjukdomar som är på en gång särskilt allvarliga och möjliga
att diagnostisera även för en lekman. Det synes vanskligt att avgöra
huruvida alla de sjukdomar som i ärendet föreslagits till behandlingsförbud
lämpar sig därför från de angivna utgångspunkterna. Av de av utredningen
föreslagna sjukdomarna synes det tveksamt huruvida sockersjuka är en
sådan sjukdom, vars symtom en lekman i allmänhet kan tolka rätt. Å andra
sidan måste beaktas att om sockersjuka, som otvivelaktigt är en allvarlig
sjukdom och därtill är tämligen vanlig, hänföres under behandlingsförbudet
kvacksalvarna blir tvingade att sätta sig in i sockersjukans symtombild.
Med hänsyn härtill torde man icke behöva hysa alltför stora betänkligheter
mot att behandlingsförbjuda sockersjuka. Beträffande de övriga av utredningen
till förbud föreslagna sjukdomarna har jag ingen erinran. Däremot
anser jag mig utan närmare utredning om de övriga sjukdomar, som nämnts
under remissbehandlingen, icke beredd att förorda någon av dem till förbud.
Förbudet bör, liksom i 1915 års lag, utformas såsom ett förbud att behandla
sjukdomen i fråga och ej såsom ett förbud att behandla den som
lider av den ifrågavarande sjukdomen. Kvacksalvaren blir med denna konstruktion
oförhindrad att behandla den sjuke för besvär eller åkommor eller
sjukdomar som icke hör till sjukdomsbilden för den behandlingsförbjudna
sjukdomen. Det torde emellertid vara all anledning för kvacksalvaren att
iakttaga den största försiktighet, då han åtager sig behandling av någon
som lider av behandlingsförbjuden sjukdom, så att han icke överskrider
gränsen till det förbjudna området.
Lika litet som när det gäller ansvar för åsamkande av skada eller framkallande
av fara bör kvacksalvaren kunna åberopa sin okunnighet till befrielse
från ansvar för överträdelse av förbudet, dock att, om ej heller en
läkare skulle ha kunnat ställa rätt diagnos, detta bör få tillgodoräknas
kvacksalvaren.
Särskilda skäl talar också för att inskränka kvacksalvarens frihet att
behandla barn. De risker, som kvacksalveriet för med sig, då vuxna
behandlas, framträder med än större tydlighet, när det gäller behandling
av barn. Medan den vuxne har möjlighet att avbryta behandlingen, om han
finner att hans tillstånd försämras eller att behandlingen är resultatlös, är
barnen utlämnade till föräldrarnas och kvacksalvarens bedömning av behandlingens
effekt. Att kvacksalvarens egen bedömning har en benägenhet
att bli överdrivet positiv är förklarligt, och det kan förutsättas att föräldrar,
som vänder sig till kvacksalvare med sina barn, icke heller har ett tillräckligt
kritiskt omdöme för att märka, när en farlig situation håller på att inträda.
Risken för skada vid behandling av barn är sålunda påtaglig och ökar därjämte
ytterligare genom att barn, åtminstone i de lägsta åldrarna, är ömtåligare
än vuxna. Skador, som tillfogas barn, är alltid särskilt tragiska i det
Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1960
39
de drabbar den som icke kunnat värja sig och därtill kan bli ett handikapp
för hela livet. Jag anser därför att man icke behöver tveka om det berättigade
i att begränsa kvacksalvarnas frihet att behandla barn och vill förorda
att ett förbud införes.
När det gäller bestämmandet av den åldersgräns, intill vilken förbudet
skall gälla, är att beakta att de skäl som talar för förbudet gör sig gällande
ej blott såsom utredningen förmenat till dess barnet fyllt ett år utan i
själva verket ända till dess barnet är så stort att hänsyn måste tagas till
dess egen vilja. Det torde emellertid ej vara nödvändigt att göra förbudet
så omfattande. När barnet börjar skolan kommer det nämligen under regelbunden
läkarundersökning och kontroll, som bör kunna leda till att olämplig
kvacksalvarbehandling av barnet uppdagas. Jag anser därför att förbudet
för kvacksalvare att behandla barn bör gälla tills barnet fyllt 8 år. Det har
då också nått en ålder, då det själv kan redogöra för symtom och för effekten
av kvacksalvarens behandling, vilket torde eliminera de mest överhängande
riskerna för skador av behandlingen.
Ytterligare en form av kvacksalvarverksamhet synes innefatta så betydande
risker för allmänheten, att ett förbud mot verksamhetsformen torde
böra införas. Jag syftar på det s. k. brevkvacksalveriet, d. v. s.
den rådgivning per korrespondens, som en del kvacksalvare ägnar sig åt
utan att först ha undersökt den hjälpsökande. Rådgivning som innebär ett
tillrådande av åtgärd i förebyggande, botande eller lindrande syfte skall
enligt lagförslaget betraktas lika med behandling genom vidtagande av åtgärden
direkt. Sker sådan rådgivning utan att kvacksalvaren undersökt
den hjälpsökande, är riskerna för att råden skall bli dåliga råd uppenbara,
särskilt i betraktande av att kvacksalvaren med sitt begränsade vetande
löper avsevärda risker att feltolka de väl oftast mångtydiga symtom, som
den hjälpsökande — själv medicinskt okunnig — uppgivit vid sin förfrågan.
Dessa risker synes mig så allvarliga att de motiverar ett förbud mot
dylika former av rådgivning. Jag vill framhålla att ett sådant förbud icke
har enbart negativa verkningar för kvacksalvarna och för dem, som vill
anlita deras tjänster. Förbudet eliminerar nämligen helt de avsevärda risker
att drabbas av ansvar utan direkt förskyllan, som eljest skulle föreligga
för de kvacksalvare, som utan personlig undersökning gav råd för sjukdomsbehandling
på de sjukas egna beskrivningar. Bakom sådana kan uppenbarligen
lätt dölja sig behandlingsförbjudna sjukdomar eller sjukdomar,
som lätt övergår till att bli farliga och som följaktligen skulle kunna föranleda
straff för kvacksalvaren. Och för dem, som anlitar kvacksalvare, måste
det vara av värde att tvingas underkasta sig en undersökning eller åtminstone
en ordentlig utfrågning av den, som åtager sig att bota sjukdomen.
Jag finner det i själva verket så angeläget att behandlingen sker först efter
undersökning eller åtminstone personligt sammanträffande mellan parterna,
varvid sjukdomen eller den fortsatta sjukdomsprocessen kan bli efter
40 Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1960
förhållandena utredd, att jag icke anser undantag från förbudet böra göras
ens för sådana fall, då läkare undersökt den hjälpsökande och ställt diagnosen.
Det är nämligen känt att åtskilliga kvacksalvare eller utövare av
icke erkända behandlingsmetoder intager en på förhand så negativ inställning
till den erkända medicinen, att de helt nonchalerar läkardiagnoserna.
Åtskillig rådgivning av ren kvacksalvarkaraktär förekommer utan tvivel i
samband med postförsäljning av allehanda preparat, sjukvårdsmateriel och
tekniska artiklar. I vad mån man här rör sig på områden, där felaktiga eller
olämpliga råd åstadkommer någon skada eller fara, som det allmänna har
anledning att ingripa mot, synes däremot osäkert. Om rådgivning utan undersökning
förbjudes enligt vad jag nyss förordat, förutsättes därvid liksom
eljest vid kvacksalvarlagens förbud och inskränkningar, att rådgivningen
sker mot ersättning. Då rådgivningen i samband med försäljning väl i allmänhet
icke sker mot särskild ersättning, drabbas denna rådgivning vid försäljning
icke av förbudet. Jag anser det ej heller för närvarande nödvändigt
att konstruera förbudet så, att också rådgivning vid försäljning hänföres
därunder.
De förbud som jag sålunda förordat torde icke medföra några mindre
önskvärda konsekvenser för den vederhäftiga glasögonutprovningen genom
optiker, vilken ju är en verksamhet, på vilken kvacksalvarlagens inskränkningar
och förbud blir gällande så länge ett auktoriseringsförfarande för
optiker ej införts. Att optiker, som sysslar med glasögonutprovning, tvingas
att göra sig noggrant underrättade om de synrubbningar, som kan höra till
symtomen vid behandlingsförbjudna sjukdomar, torde närmast böra betraktas
som en förtjänst hos de föreslagna reglerna och överensstämmer
med de regler för optikerverksamhet, som antagits av oftalmologförbundet
och specialoptikernas riksförbund. Ej heller torde det innebära några olägenheter
för den ansvarskännande optikern att han av förbudet mot behandling
av barn tvingas hänvisa barn under 8 år till ögonläkare för ^provning
av glasögon. Detta torde med hänsyn till vad utredningens experter på
det oftalmologiska området anfört vara i hög grad önskvärt, enär felaktiga
glasögon möjligen kan hindra utvecklingen av den bästa möjliga synförmågan
hos barn; själva glasögonutprovningen är därjämte mera komplicerad
när det gäller barn än eljest. Vad slutligen beträffar förbudet mot brevkvacksalveri
torde detta icke ha några som helst konsekvenser för den
vederhäftiga optikerverksamheten.
Farliga medel och metoder
Departementschefen
Av samma skäl som vissa sjukdomar bör vara behandlingsförbjudna,
oaktat lagen generellt stadgar straff för åsamkande av skada eller framkallande
av fara genom undersökning eller behandling, bör enligt min mening
41
Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1960
vissa undersöknings- och behandlingsmetoder, som i en osakkunnigs hand
innefattar särskilt påtagliga risker, förbjudas för kvacksalvare. Att upphäva
de förbud härvidlag som gäller enligt 1915 års lag, nämligen beträffande
hypnos och allmän bedövning, bör uppenbarligen ej komma i fråga. Liksom
utredningen anser jag emellertid att förbuden bör kompletteras till att gälla
även lokal bedövning, som sker genom injektion, och radiologisk behandling.
Vid båda dessa metoder är riskerna av en osakkunnig behandling uppenbara.
Däremot är jag icke övertygad om att redan undersökning med
radiologiska metoder innefattar så betydande risker, att ett förbud däremot
är påkallat. Det är härvid att märka att strålskyddslagstiftningen
tillgodoser intresset av att radiologisk materiel icke handhaves av den, som
saknar nödvändig kompetens för uppgiften. Med hänsyn härtill och då
strålskyddsmyndigheten torde kunna i erforderlig utsträckning beakta även
de speciella förhållandena vid användning av radiologisk utrustning för
undersökning på förevar ande verksamhetsområde, anser jag förbudet mot
användning av radiologiska metoder kunna begränsas till att gälla endast
vid behandling. Ej heller kan jag finna att det föreligger något praktiskt
behov av att låta förbudet mot användning av hypnos, bedövning och radiologiska
metoder gälla även vid undersökning eller behandling, som sker
utan ersättning. Den nuvarande ordningen synes härvid utan olägenhet
kunna bibehållas, då det ju endast är den i förvärvssyfte bedrivna verksamheten
av icke-läkare som rimligen kan tänkas ha sådana skadeverkningar,
att det allmännas ingripande påfordras.
Det är givet att man, när det gäller frågan om förbud mot kvacksalvares
användning av speciellt farliga metoder, måste noggrant följa utvecklingen
för att snabbt kunna ingripa med ytterligare förbud, om någon ny farlig
metod börjar praktiseras bland kvacksalvarna, och det skulle visa sig att
den generellt verkande regeln om ansvar för åsamkande av skada eller framkallande
av fara icke verkar tillräckligt återhållande. Den utvidgning av det
förbjudna området som jag nu förordat torde emellertid f. n. kunna anses
tillräcklig. Jag vill i detta sammanhang nämna att det norska förslaget till
ny kvacksalvarlag på denna punkt upptar ett bemyndigande, enligt vilket
ytterligare behandlingsmetoder kan förbjudas i administrativ ordning. Jag
anser det emellertid icke f. n. nödvändigt att en liknande ordning införes i
vårt land.
Ambulerande kvacksalveri och kvacksalveri av utlänningar
Departementschefen
När jag i det föregående förklarat mig icke vara beredd att förorda ett
totalförbud mot kvacksalveri har mitt ställningstagande föranletts av att
jag anser att man bör taga hänsyn till dem som alltjämt har förtroende för
kvacksalveri och annan icke erkänd verksamhet på hälso- och sjukvårdens
42 Andra lagutskottets utlåtande nr H år 1960
område. Såsom torde ha framgått av vad jag redan anfört i olika sammanhang
hyser jag däremot ej den åsikten, att kvacksalveriet i alla dess former
och med alla dess risker skall respekteras eller ens lämnas att fritt florera,
därför att en del människor misstror de på vetenskaplig grund utbildade
läkarna men tror på kvacksalveriets eller andra icke erkända metoders
möjligheter. Det är sålunda i princip endast det kvacksalveri eller annan
icke erkänd verksamhet, som verkligen kan åberopa sig på ett förtroende
av icke alltför små grupper människor, som bör kunna tolereras. En form
av kvacksalveri, som icke grundar sig på ett sådant förtroende men påpassligt
utnyttjar tillfälliga strömningar eller konsekvent söker fånga upp och
slå mynt av de många kroniskt lidande människornas hopp om hjälp, är
det ambulerande kvacksalveriet. Enligt min mening behöver
man knappast hysa några betänkligheter av principiell karaktär mot att
förbjuda sådant kvacksalveri. Såsom utredningen närmare utvecklat kan
anföras åtskilliga skäl, som vart för sig skulle kunna anses tillräckligt
motivera ett förbud. Jag vill blott peka på de från hygienisk synpunkt
otillfredsställande förhållanden, under vilka dylikt kvacksalveri bedrives
på hotell och pensionat, eller på den frestelse att överträda förbud och
inskränkningar för verksamheten, som det innebär att verksamheten bedrives
endast en eller annan dag på varje ort, varefter kvacksalvaren väl regelmässigt
aldrig mera återser de behandlade. Ett annat skäl att införa förbud
mot ambulerande kvacksalveri är att ett motsvarande förbud redan
finnes i dansk lag och enligt kvaksalverlovkomitéens förslag skall införas
även i norsk lag, där f. n. begränsningen har karaktären av ett förbud för
lösdrivare att ägna sig åt kvacksalveri.
Förbudet bör såsom utredningen föreslagit drabba det klart ambulerande
kvacksalveriet, d. v. s. det som utövas under kvacksalvarens resor från ort
till ort. Däremot bör förbudet icke gälla verksamhet, som bedrives på annan
ort än kvacksalvarens hemort, därest han regelbundet har filialmottagning
på den orten. Sjukbesök i trakten kring hemorten eller i omgivningarna till
ort med filialmottagning kan ej heller anses som ambulerande verksamhet
som bör drabbas av förbud. I motsats till utredningen anser jag däremot
att verksamheten icke förlorar sin karaktär av ambulerande genom att
kvacksalvaren vidtager mera omfattande arrangemang för mottagning på
annan ort än hemorten eller plats för regelbunden filialmottagning. Det
som i första hand synes böra vara vägledande, när man skall skilja den
ambulerande och därmed förbjudna verksamheten från den stationära,
måste vara huruvida kvacksalvaren har fått en fastare anknytning till orten
eller ej.
Det ambulerande kvacksalveriet nära står kvacksalveri, som
bedrives av utlänningar i Sverige. Mestadels rör det sig härvid
om tillfälliga besök, som utländska kvacksalvare gör i landet, ofta under
43
Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1960
uppseendeväckande former, som dessvärre föranleder stor spridning av
nyheten om deras verksamhet och därmed ger dem en oförtjänt reklam. Vad
jag anfört som skäl för förbud mot ambulerande kvacksalveri gäller i än
högre grad utländska kvacksalvares verksamhet här. På denna punkt vill
jag dessutom erinra om att nordiska rådet rekommenderat de nordiska
ländernas regeringar att vidtaga åtgärder för en bättre överensstämmelse
mellan de olika länderna i fråga om reglerna om behörighet att utöva läkarkonsten.
Härvid har rådet särskilt pekat på angelägenheten av att sådana
regler införes, som hindrar en kvacksalvare att bedriva i hemlandet förbjuden
verksamhet i ett grannland och att därvid taga emot bland andra
sina landsmän för behandling. Uppenbarligen är ett förbud för utlänningar
att utöva kvacksalveri i Sverige det enklaste medlet att för svensk del tillgodose
det önskemål, som nordiska rådet uttalat på denna punkt. Då även
Danmark och Norge har vittgående begränsningar i utlänningars frihet att
driva kvacksalvarverksamhet, Finland helt förbjuder yrkesmässigt kvacksalveri
och Island förbjuder allt kvacksalveri, vinnes genom ett svenskt
förbud för utlänning att utöva kvacksalveri, att kvacksalvare icke kan
flytta över sin verksamhet till annat nordiskt land, när de finner sina
möjligheter alltför begränsade i hemlandet. Jag förordar med hänsyn härtill
och på grund av de förhållanden, till vilka jag i övrigt refererat, att den
som icke är svensk medborgare förbjudes utöva kvacksalveri och annan
icke erkänd verksamhet i Sverige.
Emellertid leder ett dylikt förbud till att även utländska optiker, hur kvalificerade
de än må vara och oaktat de måhända sedan lång tid tillbaka varit
verksamma i Sverige, skulle bli förbjudna att syssla med glasögonutprovning
här i landet. Medan förbudet mot ambulerande kvacksalveri, i den
mån det drabbar kringresande glasögonutprovare, får en uteslutande positiv
verkan, är det uppenbart att ett generellt förbud för utlänningar att
utöva icke auktoriserad verksamhet skulle bli alltför vidsträckt, om det
drabbade även utländska optiker i deras legitima verksamhet. Från förbudet
för utlänningar bör därför göras undantag för optikernas sysslande
med glasögonutprovning. Därest framdeles auktorisation av optiker införes,
åtföljd av medicinalstyrelsens tillsyn över de auktoriserade optikernas verksamhet
på det medicinska området, kan undantaget upphävas, enär kvacksalvarlagen
då ej längre blir gällande för verksamheten i fråga.
Det torde icke förekomma att utbildade utländska läkare driver verksamhet
här i riket utan att inneha behörighet att utöva läkarkonsten genom
förordnande eller eljest. Utländska sjuksköterskor och annan utländsk
medicinalpersonal, som är verksam här i landet, torde arbeta i sådana former
att de blivit ställda under medicinalstyrelsens tillsyn. Det mot kvacksalveri
av utlänningar riktade förbudet torde med hänsyn härtill icke komma
att medföra några verkningar, som ej är åsyftade.
44
Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1960
Användning av läkartitel in. m.
Departementschefen
Det torde i allmänhet förhålla sig så, att just det kvacksalveri, som det
är mest angeläget att tränga tillbaka, söker ge sig sken av respektabilitet
genom att låna de yttre tecknen på vederhäftighet från läkaryrket. Sådana
utövare av icke erkända eller icke auktoriserade behandlingsmetoder, som
driver sin verksamhet i uppriktig övertygelse om den egna metodens överlägsenhet,
har självfallet ingen anledning alt hämta några attribut från
den vetenskapliga medicinens utövare eller att på annat sätt söka sudda ut
skillnaderna mellan deras egen verksamhet och de efter erkända linjer arbetande
läkarnas yrkesutövning. Med beteckningen »läkare» eller »doktor»
förstås i medicinska sammanhang utan tvekan endast den som utövar erkänd
medicinsk verksamhet. När dessa titlar användes av andra än de efter
erkända linjer utbildade läkarna, kan det — bortsett från fall av ren fåfänga
-— enligt det sagda knappast förutsättas något annat motiv hos vederbörande
än en önskan att ge sken av större eller i vart fall en helt annan
kompetens än som svarar mot verkligheten. En sådan önskan kan uppenbarligen
respekteras lika litet som den fåfänga, som tar sig uttryck i bruk
av titlar utan täckning. Det synes däremot rimligt att kräva, att den som
utan att ha medicinsk utbildning i erkända former är beredd att påtaga sig
ansvaret för sjuka människor också skall ha modet att framträda under
sin adekvata beteckning eller åtminstone utan det stöd, som från vederhäftig
verksamhet hämtade yttre attribut ger. Jag kan sålunda icke finna
att några intressen, som förtjänar respekt, skulle trädas för nära, om ett
förbud mot användning av läkar- eller doktorstitel eller annan titel, som
ger vid handen att bäraren har vedertagen medicinsk utbildning, infördes för
den som ej genom medicinsk utbildning meriterat sig därför. Däremot är det
ett klart intresse av att allmänheten icke vilseledes i fråga om kompetensen
hos dem, som ägnar sig åt sjukdomsbehandling, och detta intresse motiverar
ett förbud av angivet slag. Jag förordar därför ett dylikt förbud.
Förbudet bör emellertid icke göras vidsträcktare än som är påkallat med
hänsyn till dess syfte att förhindra att den allmänhet, som söker hjälp
mot sjukdomar, vilseledes. Det torde med hänsyn härtill vara tillräckligt
att förbjuda obehörigt bruk av läkar- och doktorstitlarna i samband med
utövning av verksamhet på hälso- och sjukvårdens område. Såsom obehörigt
bruk av titlarna bör givetvis icke betraktas att de användes av den
som genom utbildning i utlandet förvärvat motsvarande utländska titel
eller av den som eljest meriterat sig för titeln, exempelvis erhållit doktorsgrad
vid annan fakultet än medicinsk. För att förhindra att titeln i dylika
fall användes vilseledande vid utövning av kvacksalveri bör emellertid föreskrivas
att titelns bärare skall tydligt utmärka titelns ursprung och beskaffenhet.
Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1960
45
Läkar- och doktorstitlarna bör enligt det sagda omfattas av skyddet. Lika
med dessa titlar bör behandlas sammansättningar, i vilka titlarna ingår.
Dessutom synes det befogat att låta skyddet gälla även sådana titlar eller
yrkesbeteckningar, som ger sken av att vederbörande är legitimerad eller
eljest auktoriserad av myndighet eller innehar specialistkompetens såsom
läkare. Med en dylik utvidgning av förbudet motverkas obehörig användning
av beteckningar såsom ortoped, psykiater, hudspecialist etc. Med hänsyn
till att enligt den samtidigt föreslagna läkarlagen specialiteterna inom läkarvetenskapen
förutsättes skola officiellt avgränsas torde några svårigheter ej
behöva uppstå för en kvacksalvare att avgöra huruvida en beteckning är
tillåten eller ej. Rena fantasibenämningar, vilka kan vara nog så vilseledande
för den fåkunnige, torde däremot ej kunna förbjudas. Använder kvacksalvaren
en dylik beteckning torde det emellertid finnas goda skäl att undersöka,
huruvida hans verksamhet ej är ren humbug och följaktligen straffbar
såsom bedrägeri.
Med hänsyn till att förbuden att använda vissa titlar måste straffsanktioneras
för att få någon effekt, torde förbuden böra utformas under särskilt
beaktande av att man på förhand skall kunna bedöma huruvida en beteckning
är tillåten eller ej. Såvitt gäller de hittills berörda beteckningarna synes
rimliga anspråk härvidlag kunna anses uppfyllda. Däremot synes det
närmast ogörligt att formulera en regel av samma tydlighet, varigenom det
skulle kunna förbjudas att kvacksalvaren gav sin verksamhet en beteckning,
som lätt kan förväxlas med verksamhet på det erkända medicinska
området. Även om det skulle vara önskvärt att hindra användningen av
benämningar såsom klinik, medikoinstitut etc. för kvacksalvarmottagningar,
synes man med hänsyn till dessa tekniska svårigheter få avstå från att
införa förbud däremot. Vad en kvacksalvare kan vinna genom att ge sin
verksamhet beteckningar, lånade från eller inspirerade av den erkända
medicinens terminologi, synes emellertid väsentligt reduceras genom att
han, enligt vad jag nu förordat, icke skall kunna ge sig själv någon i sammanhanget
förtroendeingivande titel.
De föreslagna reglerna torde icke verka hindrande för legitim och önskvärd
verksamhet inom optikernas verksamhetsområde, där den enda auktoriseringsform
som förekommer, nämligen ögonläkareförbundets godkännande
av vissa specialoptiker, icke lett till användning av beteckningar, som
skulle kunna ge sken av auktorisation av myndighet.
Reklam för kvacksalvarverksamhet
Departementschefen
Utredningen har föreslagit, att även när det gäller sådant kvacksalveri
eller sådan icke erkänd eller kontrollerad verksamhet, som skall lämnas fri,
den begränsningen i utövarnas möjligheter att bedriva verksamheten likväl
46 Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1960
skall gälla, att de icke får tillkännage för allmänheten annat än namn, titel,
adress, telefonnummer, mottagningstid och verksamhetens allmänna art.
Vid mitt ställningstagande till detta förslag finner jag mig böra anlägga
vissa principiella synpunkter.
Jag har i det föregående förordat förbud och andra begränsningar av olika
slag, vilka enligt min mening bör verksamt reducera riskerna av att utövning
av kvacksalveri och andra icke erkända behandlingsmetoder i princip
lämnas fri. Vid prövningen, huruvida de föreslagna förbuden och begränsningarna
bör införas och vid avvägningen av deras omfattning har den
ledande principen varit att mera påtagliga faror måste så långt möjligt elimineras,
medan å andra sidan åtminstone tills vidare hänsyn måste tagas
till den övertygelse om vissa icke erkända behandlingsmetoders företräde
framför den vetenskapliga medicinen, som alltjämt är tillfinnandes bland
vissa, tydligtvis icke alltför obetydliga befolkningsgrupper. Den för kvacksalvare
och andra utövare av icke erkända behandlingsmetoder fria sektorn
kan efter denna avvägning i stort sett icke anses omfatta mera än vad
som enligt min uppfattning bäres upp av ett förtroende för denna verksamhet.
För ingrepp inom denna sektor, vilka skulle innebära ett direkt
åsidosättande av hänsynen till den övertygelse, varom jag nyss talat, bör
tydligen endast sådana skäl, som väger mycket tungt, kunna åberopas.
En begränsning i överensstämmelse med utredningens förslag av kvacksalvares
och andra icke auktoriserade utövares frihet att upplysa allmänheten
om verksamhet, som de är oförhindrade att utöva, skulle uppenbarligen
innebära ett sådant ingrepp, som enligt det sagda endast kan motiveras
av tungt vägande skäl. Det synes mig emellertid i hög grad tveksamt, om
några sådana skäl föreligger. Utredningen framhåller själv att kvacksalvare
i åtskilliga fall, i den mån de överhuvudtaget gör reklam för sin verksamhet,
inskränker sig till att tillkännage blott sådana uppgifter, som de även
enligt utredningens förslag skulle vara oförhindrade att bringa till allmänhetens
kännedom. Vidare ger den redogörelse som utredningen lämnat för
den på enskild väg etablerade annonskontrollen och dennas verkningar ett
enligt min mening klart besked om att reklam av den art, som verkligen
skulle motivera inskränkningar, numera praktiskt taget helt försvunnit.
De skäl, som utredningen anfört för sitt förslag, nämligen att denna enskilda
kontroll skulle få ett stöd i lagen och att även annan reklam än
tidningsannonseringen skulle kunna förhindras, synes mig knappast ha
någon större tyngd. Den enskilda annonskontrollen torde nämligen icke bli
effektivare genom lagregler, som i huvudsak blott skulle innebära detsamma
som de regler för annonseringen, vilka redan tillämpas. Däremot skulle det
kunna befaras att det enskilda intresset av att vidmakthålla saneringen på
området slappnade, om det allmänna påtog sig ansvaret därför. Det bör
vidare beaktas att den smidiga tillämpning av annonskontrollen som det
enskilda handhavandet därav möjliggör, skulle gå förlorad om kontrollen
47
Andra lagutskottets utlåtande nr H år 1960
måste anordnas efter i lag fastställda regler. Och vad det rör reklam i annan
form än tidningsannonsering torde det ej heller föreligga något behov
av lagregler. Att en kvacksalvare gör reklam för sin verksamhet genom
broschyrer eller annat tillfällighetstryck eller genom tillkännagivanden i
annan ordning torde vara så sällsynt, att det icke motiverar förbudsregler.
Förbjudes enligt vad jag förordat ambulerande kvacksalveri, bortfaller dessutom
den kanske viktigaste anledningen för kvacksalvare att göra reklam.
Jag kan sålunda ej finna att det föreligger tillräckliga skäl för att underkasta
kvacksalvarnas och andra utövares rätt att annonsera om sin verksamhet
en begränsning, som från principiella utgångspunkter måste anses
utgöra ett väsentligt ingrepp.
Skulle det emellertid inträffa att reklamen för kvacksalveri eller annan
icke erkänd verksamhet skulle visa tendens att åter bli ett allvarligt problem,
får frågan om begränsningar givetvis tagas upp till förnyad prövning.
Härvid torde också få beaktas spörsmålet i vad mån tryckfrihetsförordningen
lägger hinder i vägen för ett förbud mot annonsering om en i och för
sig tillåten verksamhet.
Utredningen har emellertid även föreslagit förbud mot annonsering om
förbjudet kvacksalveri eller annan icke erkänd verksamhet. På denna punkt
gör sig givetvis inga betänkligheter av principiellt slag gällande, och ett
dylikt förbud skulle därför i och för sig kunna tillstyrkas. Jag kan emellertid
icke finna att det föreligger något behov av ett sådant förbud. Då själva
verksamheten är förbjuden, kan det knappast tänkas, att kvacksalvaren
skulle söka sprida kännedom om sin verksamhet genom annonsering eller
eljest. Härigenom skulle han ju avslöja sig och utsätta sig för stora risker
för ett ingripande mot honom. Det föreslagna förbudet torde icke böra upptagas
i lagen.
Förbud för den som dömts för hälsofarligt kvacksalveri
Departementschefen
Till allmänhetens skydd förbjuder nuvarande lag läkare, som deslegitimerats,
att utöva läkarkonsten, och jag har vid behandlingen av förslaget
till lag om behörighet att utöva läkaryrket förordat en i huvudsak motsvarande
ordning enligt den nya lagen. Eu läkare, vars behörighet upphört,
skall sålunda drabbas av ansvar, om han det oaktat fortsätter att utöva
läkaryrket. Kvacksalvarnas verksamhet på hälso- och sjukvårdens område
skall icke grundas på någon form av auktorisering utan bygga endast på
den förutsättningen, att något förbud mot deras verksamhet icke är stadgat.
Vid sådant förhållande kan ett förbud för kvacksalvare, som diskvalificerat
sig i sin verksamhetsutövning, att fortsätta sin verksamhet icke
konstrueras efter mönster av vad som gäller för läkare, som deslegitimerats,
d. v. s. följa såsom en konsekvens av ett upphörande av kvacksalva
-
48 Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1960
rens behörighet att utöva sin verksamhet. Samma intresse som påkallar
förbud för deslegitimerad läkare att utöva läkaryrket gör sig emellertid
gällande med minst samma styrka, när det gäller kvacksalvare, som ådagalagt
sin olämplighet för verksamheten. Liksom utredningen finner jag
därför att vägande skäl talar för att man bör införa möjlighet att meddela
förbud för kvacksalvare mot fortsatt verksamhet i sådana fall. En naturlig
utgångspunkt för ett sådant förbud erbjuder domstols dom, varigenom
kvacksalvaren fällts till ansvar för utövning av hälsofarligt ltvacksalveri.
d. v. s. det brott som innefattar dels åsamkande av skada eller framkallande
av fara, dels överträdelse av förbud att behandla vissa sjukdomar
och att undersöka eller behandla barn, att ge behandlingsråd utan personlig
undersökning av den hjälpsökande och att använda vissa farliga undersöknings-
och behandlingsmetoder.
Utredningen har föreslagit att dylikt förbud skall kunna meddelas, om
domen lyder på frihetsstraff. En dom, varigenom någon funnits skyldig till
utövning av hälsofarligt kvacksalveri, torde emellertid i allmänhet utgöra
ett så övertygande bevis för att den dömde saknar de moraliska eller kunskapsmässiga
förutsättningarna för utövningen av sin verksamhet, att domen,
oavsett påföljdens beskaffenhet, bör kunna läggas till grund för ett
förbud mot fortsatt verksamhet. Intresset av att allmänheten effektivt skyddas
mot moraliskt mindervärdiga eller genom sin okunnighet farliga kvacksalvare
måste anses så starkt, att ett dylikt betraktelsesätt torde vara fullt
motiverat. Jag förordar därför att reglerna om förbudet får sådan utformning
att förbud alltid skall kunna meddelas efter en dom, varigenom någon
övertygats om utövning av hälsofarligt kvacksalveri. Med en sådan ordning
vinnes vidare den fördelen, att förbud kan meddelas, även om kvacksalvaren
på grund av sin sinnesbeskaffenhet ej kunnat fällas till ansvar.
Det torde nämligen även i sådana fall ofta finnas starka skäl att meddela
ett förbud, något som även utredningen ansett, ehuru den i sitt förslag
konstruerat reglerna om förbud i dessa fall efter andra linjer. Däremot
delar jag icke utredningens mening att förbud bör kunna meddelas även
när kvacksalvaren dömts för annat brott än för utövning av hälsofarligt
kvacksalveri, därest brottet förövats i samband med utövning av hans verksamhet.
Det skyddsintresse, som motiverar förbud enligt vad jag nu förordat,
föreligger nämligen icke då.
Förbud bör icke vara obligatoriskt utan bör föregås av en prövning av
omständigheterna i det enskilda fallet. Avgörande vid denna prövning blir
uppenbarligen graden av den fara, som kvacksalvarens verksamhet inneburit
och som ett fortsättande därav kan antagas komma att innebära.
Bedömningen härav har tydligtvis starka medicinska inslag. Med hänsyn
härtill torde prövningen böra ankomma på medicinalstyrelsen och ej på
länsstyrelsen såsom utredningen föreslagit.
Vissa skäl talar för att förbudet liksom ett beslut om deslegitimering av
49
Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1960
läkare bör gälla intill dess förhållandena kan anses medge att det häves.
Ett hävande av ett tills vidare gällande förbud skulle emellertid få karaktären
av ett medicinalstyrelsens godkännande av kvacksalvaren för fortsatt
verksamhet och styrelsen skulle därigenom få ett visst ansvar för
denna. En sådan konsekvens måste uppenbarligen undvikas. Jag förordar
därför att förbudet skall meddelas att gälla under bestämd tid eller för
alltid. När förbud meddelas efter straffriförklaring får med denna ordning
i görligaste mån bedömas, huruvida den psykiska rubbningen kan antagas
vara av övergående karaktär, i vilket fall tidsbestämt förbud bör kunna
komma i fråga, eller av bestående art, då ett för alltid gällande förbud
torde vara det enda möjliga.
Förbudsreglerna blir gällande även beträffande en deslegitimerad läkare
och annan läkare, vars behörighet upphört, därest han övertygats om utövning
av hälsofarligt kvacksalveri, d. v. s. efter läkarbehörighetens upphörande
utan att göra sig skyldig till obehörig utövning av läkaryrket överträtt
kvacksalvarlagens förbud. Under den tid, som förbud gäller för honom
enligt nu förevarande regler, torde det av sakliga skäl ej bli aktuellt att
återge honom legitimation såsom läkare eller att eljest meddela honom läkarbehörighet.
Någon konflikt mellan läkarlagens regel att legitimation åter
skall meddelas den deslegitimerade, när förhållandena medger det, och förevarande
regel att förbud skall gälla för viss tid eller för alltid torde därför
icke komma att uppstå.
Utredningens förslag att förbud skall kunna meddelas även när — utan
samband med brott — grundad anledning föreligger till antagande att en
kvacksalvare på grund av sinnessjukdom eller därmed jämförligt tillstånd
är ur stånd att utöva sin verksamhet, finner jag mig icke kunna biträda.
En sådan regel skulle nämligen innebära att det allmänna iklädde sig ett
visst ansvar för att kvacksalvare och andra utövare av icke erkänd verksamhet
vore mentalt kapabla att utöva sin verksamhet. Detta ansvar förutsätter
tydligtvis att de i sin verksamhet står under det allmännas tillsyn,
en ordning, som utredningen avvisat och som jag i detta ärende ej är beredd
att taga ställning till i vidare mån än att jag framhållit vissa fördelar
med auktorisering av optiker och psykologer.
Förbud som meddelas enligt vad jag förordat i det föregående bör såsom
utredningen föreslagit straffsanktioneras. Naturligt synes härvid vai a
att straffet bestämmes såsom för utövning av hälsofarligt kvacksalveri.
Lagrådet
Lagrådet har endast föreslagit en smärre ändring i lagen. Vad lagrådet
sålunda föreslagit har beaktats vid propositionens slutliga utformning. Angående
lagrådets yttrande samt vad föredragande departementschefen anfört
i anledning därav hänvisas till propositionen s. 204—206.
4 — Bihang till riksdagens protokoll 1960. 9 samt. 2 and. Nr 44
50
Andra lagutskottets utlåtande nr ii år 1960
Utskottet
I propositionen föreslås att 1915 års lag om behörighet att utöva läkarkonsten
ersättes av två lagar, nämligen en lag om behörighet att utöva
läkaryrket, vilken reglerar förvärv och förlust av behörighet såsom läkare,
och en lag om förbud i vissa fall mot verksamhet på hälso- och sjukvårdens
område, vilken behandlar lekmännens verksamhet på nämnda område.
I motionerna I: 668 och II: 826 har hemställts, att ordet »läkaryrket»
i de föreslagna lagarna måtte utbytas mot ordet »läkarkonsten».
Departementschefen har i propositionen berört spörsmålet och därvid
yttrat: Objektet för läkarnas verksamhet bör anges som läkaryrket och ej
läke- eller läkarkonsten. Ordet läkarkonst täckte tydligtvis väl läkarnas
verksamhet i äldre tider när jämte intuition, handlag och faktiskt kunnande
även allehanda vidskepelse och övertro bestämde behandlingen av
de sjuka, men i våra dagar, när denna behandling bestäms av vetenskap
och beprövad erfarenhet, har benämningen läkar- eller läkekonst uppenbarligen
föga täckning i läkarnas yrkesutövning.
Motionärerna har motiverat yrkandet på följande sätt: Alltjämt fordras
mycket av både intuition, handlag och faktiskt kunnande för att en läkare
på ett framgångsrikt sätt skall kunna fullgöra sina uppgifter. Även om man
i våra dagar på ett helt annat sätt än tidigare känner till människokroppens
byggnad och kan grafiskt registrera och siffermässigt analysera dess funktioner,
framstår det som ett uttryck för alltjämt bestående övertro att göra
gällande, att de väsentliga problemen rörande den mänskliga organismen
nu är lösta. Det torde väl inte vara orealistiskt att förmoda, att den medicinska
vetenskapens företrädare om något sekel kommer att betrakta vår
tids medicin på liknande sätt som vi betraktar 1700-talets och det tidigare
1800-talets. Ännu har de sedan gammalt förefintliga elementära utredningsoch
undersökningsmetoderna ingalunda förlorat sin betydelse. Det kräver en
särskild fallenhet för att genom ett lämpligt utfrågande komma en kroppslig
eller själslig sjukdom på spåren, och det fordras en särskild observationsförmåga
och ett särskilt handlag för att behärska de av gammalt använda
enkla undersökningsmetoderna, vilka bygger på vad som kan iakttagas
med de enkla sinnena, framför allt syn, känsel och hörsel; alltjämt
kan det vara dessa metoder som lämnar de uppgifter som är avgörande för
diagnos och terapi. Det slutliga bedömandet av helhetsbilden grundas mången
gång på en syntes av å ena sidan siffermässigt bestämbara fakta och å andra
sidan endast intuitivt fattbara intryck, vilka det mången gång kräver något
mer än enbart inlärd kunskap för att sammansätta till en enhet. Förhållanden
av denna och liknande art motiverar uppfattningen, att uttrycket läkarkonst
är en riktig beteckning på läkarens verksamhet.
Nu gällande lag på området, som reglerar såväl de utbildade läkarnas
som lekmännens verksamhet, betecknar verksamheten såsom läkarkonsten.
51
Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1960
Detta ord har därför kommit att utgöra en benämning för såväl läkarnas
yrkesutövning som icke auktoriserad verksamhet på området. Det är enligt
utskottets mening angeläget att läkarnas yrkesutövning erhåller en beteckning,
som klart skiljer denna från annan verksamhet på hälso- och
sjukvårdens område. Det i propositionen valda ordet »läkaryrket» fyller väl
detta krav och anger, att den som utövar verksamheten bygger på en grund
av vetenskap och beprövad erfarenhet. Med hänsyn till det sagda kan utskottet
icke biträda motionsyrkandet.
I likhet med kvacksalveriutredningens lagförslag innehåller propositionens
förslag till lag ett stadgande innebärande att medicinalstyrelsen äger återkalla
legitimationen för en läkare, som på grund av kroppslig sjukdom eller
lyte blivit varaktigt oförmögen att utöva läkaryrket.
I motionerna I: 668 och II: 826 har hemställts, att regeln om deslegitimering
av läkare på grund av kroppslig sjukdom eller lyte måtte utgå ur förslaget
till lag om behörighet att utöva läkaryrket.
Motionärerna har anfört: Det är i sin ordning att en legitimerad läkare,
som på grund av sinnessjukdom eller annan rubbning av själsverksamheten
är ur stånd att nöjaktigt utöva sin verksamhet, omedelbart fråntages sin
legitimation. Vid en kroppslig sjukdom gäller icke detta. Varken i kvacksalveriutredningens
betänkande eller i propositionen finnes anfört något exempel
som visar under vilka förhållanden en deslegitimering på grund av
kroppslig sjukdom skulle vara motiverad. Det är alldeles givet, att en
kroppslig sjukdom eller defekt kan och i så fall bör förhindra att vederbörande
uppehåller en läkartjänst. Om de själsliga funktionerna är intakta
kommer läkaren emellertid icke att utöva någon annan läkarverksamhet
än den som står i hans förmåga.
Utskottet delar i huvudsak motionärernas uppfattning och finner praktiskt
behov av den föreslagna regeln icke föreligga. Regeln bör därför utgå
ur lagförslaget.
Förslaget till lag om behörighet att utöva läkaryrket innehåller i 10 §
regler om rätt för läkare att tillkännagiva att han är specialist inom viss
gren av läkarvetenskapen. Enligt samma paragraf fastställer Konungen
eller, efter Konungens bemyndigande, medicinalstyrelsen villkoren för rätt
att tillkännagiva specialitet.
I motionerna I: 668 och II: 826 har hemställts, dels att 10 § i lagen om
behörighet att utöva läkaryrket måtte givas sådan avfattning att möjlighet
beredes Kungl. Maj:t att förordna annan myndighet än medicinalstyrelsen
att fastställa villkoren för rätt att tillkännagiva specialitet, dels ock att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla att vid regleringen
av bestämmelserna angående fastställande av villkoren för rätt att tillkännagiva
specialistkompetens inom viss del av den medicinska vetenskapen de
i motionen framförda synpunkterna måtte vinna beaktande.
52 Andra lagutskottets utlåtande nr 44 är 1960
Motionärerna har i denna fråga anfört: Det föreligger ett bestämt behov
av regler för fastställande av de kvalifikationer som fordras för erhållande
av s. k. specialistkompetens. Detta behov betingas framför allt av allmänhetens
legitima krav att den som uppger sig vara specialist inom ett område
av medicinen också skall äga motsvarande kunskaper. Av propositionens
skrivsätt kan det förefalla som om det framför allt vore vid bestämmandet
av taxor för läkarvård och i samband med föreskrifter om ersättning till
den som anlitat specialistvård som behovet av sådana regler gjorde sig gällande.
Detta är en sekundär fråga, även om den naturligen inte saknar betydelse.
Inom den medicinska vetenskapen fortgår en ständig utveckling.
Nya undersöknings- och behandlingsmetoder dyker upp, som kräver särskilda
kunskaper och särskild teknik och som gör att nya specialiteter då
och då utkristalliseras. Inom läkarförbundet har under årens lopp vid olika
tillfällen nya specialitetsbestämmelser utarbetats. Under senare år har pågått
en översyn av gällande bestämmelser inom förbundet. Ett förslag till
nya bestämmelser har så småningom kunnat framläggas. Det har i sistlidna
april månad publicerats och det har avsetts bli fastställt av förbundet
inom den närmaste tiden. Förslaget är utarbetat av en kommitté bestående
av representanter för de medicinska fakulteterna, medicinalstyrelsen
och förbundet. Denna kommitté uttalar sig för inrättandet av ett centralt
placerat, sammanhållande organ, förslagsvis benämnt medicinska specialitetsrådet,
i vilket borde ingå en representant för universitetskanslersämbetet,
en för medicinalstyrelsen och en för läkarförbundet, var och en med sin
suppleant. Rådets uppgift skulle vara att i enlighet med de föreskrifter som
kan komma att fastställas övervaka specialistväsendet. Upprättandet av
det nya förslaget till specialitetsbestämmelser har inneburit högst betydande
arbetsinsatser och avsevärda kostnader. Inte bara fastställande av nya
specialitetsbestämmelser utan även den löpande kontrollen av deras efterlevnad
kommer alltid att kräva en betydande arbetsinsats, om syftet med
bestämmelserna framför allt skall vara att garantera en hög standard hos
de läkare som tillerkännes rätten att utge sig vara specialister. Det är osannolikt
att medicinalstyrelsen kan åtaga sig denna uppgift utan betydande
personalförstärkning. En nämnd av den typ som ovan föreslagits, förordnad
av Kungl. Maj :t och med den sammansättning som här angivits, skulle också
i allt väsentligt avlägsna de brister som enligt propositionen vidlåder den
nuvarande formen för regleringen av specialistbestämmelserna.
Såsom departementschefen påpekat måste det anses principiellt oriktigt
att — såsom nu är fallet — tillgodoseendet av ett för det allmänna så betydelsefullt
intresse som frågan om specialiteter och specialistkompetens är
överlämnat till en enskild, facklig organisation, vars verksamhet är undandragen
det allmännas insyn. Betänkligheterna mot den rådande ordningen
hänför sig också till det faktum, att en del läkare icke är anslutna till denna
fackliga organisation och därför är helt obundna av dennas reglering utan
att någon annan ordning blivit gällande för dem. Hur specialiteterna bör
53
Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1960
avgränsas och vilken utbildning som bör krävas inom de olika grenarna
är uppenbarligen frågor av största intresse för det allmänna, som har att
svara för organiserandet av sjukvården och för läkarutbildningen. Med hänsyn
till det sagda bör frågorna om olika specialiteter, specialistkompetens
och därmed sammanhängande rätt för läkare att annonsera sig som specialist
regleras av det allmänna. Häremot synes motionärerna icke ha något att
invända. Deras förslag går emellertid ut på att den offentliga regleringen
skall handhas, icke av medicinalstyrelsen utan av en för ändamålet särskilt
tillsatt myndighet, exempelvis benämnd medicinska specialitetsrådet. Rådet,
i vilket bl. a. en representant för läkarförbundet skulle ingå, skulle i särskilt
hög grad kunna tillgodogöra sig de erfarenheter förbundet äger i frågor rörande
specialistbehörighet. Enligt utskottets mening föreligger det emellertid
intet hinder för att även medicinalstyrelsen — t. ex. genom samarbete
med läkarförbundet —• tillgodogör sig dessa erfarenheter, och det kan förutsättas
att initiativ till sådant samarbete kommer att tagas. Under sådana
förhållanden synes det utskottet icke motiverat att för regleringen av specialistfrågorna
tillsätta en särskild myndighet vid sidan av medicinalstyrelsen.
Utskottet kan därför icke biträda förevarande motionsyrkanden.
I motionen II: 824 har yrkats, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa, att ett nordiskt samarbete på kvacksalverilagstiftningens
område måtte upptagas.
I förslaget till lag om förbud i vissa fall mot verksamhet på hälso- och
sjukvårdens område har stadgats förbud för utländsk medborgare att bedriva
kvacksalveri mot ersättning. På grund av att likartade regler finns i
övriga nordiska länder blir resultatet att en kvacksalvare i ett land icke
kan flytta över sin verksamhet till annat nordiskt land.
Enligt motionärens uppfattning bör emellertid eftersträvas icke endast
att förhindra kvacksalvare från ett nordiskt land att utöva sin verksamhet
i annat sådant land utan även att såvitt möjligt göra innehållet i lagstiftningen
rörande kvacksalveriet så likartat som möjligt inom de nordiska
länderna.
För närvarande föreligger icke oväsentliga skiljaktigheter mellan reglerna
i de olika länderna. Längst har utvecklingen nått på Island, där praktiskt
taget allt kvacksalveri är förbjudet och läkarkonstens utövande förbehållits
de medicinskt utbildade. I Finland är allt yrkesmässigt kvacksalveri
samt därjämte vissa andra former förbjudna, medan man i Danmark
och Norge har i huvudsak följt den principen att behandlingen av
vissa sjukdomar samt användningen av vissa behandlingsformer förbjudits.
Såsom departementschefen påpekat i propositionen har den föreslagna
lagstiftningen föregåtts av nordiskt samarbete i viss utsträckning. Ett betydelsefullt
resultat av detta samarbete är, att utövare av icke auktoriserad
verksamhet på hälso- och sjukvårdens område förhindrats att utöva sin verksamhet
i annat nordiskt land än sitt hemland. Del i motionen uttalade
54 Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1960
önskemålet om att dessutom åstadkomma överensstämmande regler angående
den ifrågavarande verksamheten inom varje land är enligt utskottets
mening icke så angeläget att en framställning i ämnet är motiverad.
I motionerna I: 655 och II: 808 har yrkats, att riksdagen måtte hos Kungl.
Maj :t hemställa om att bestämmelser för auktorisation av optiker snarast
måtte utarbetas.
Förslaget till lag om förbud i vissa fall mot verksamhet på hälso- och
sjukvårdens område innehåller långt gående förbud och inskränkningar för
utövning av sådan verksamhet för den som icke är ställd under medicinalstyrelsens
tillsyn. De sålunda stadgade förbuden och inskränkningarna berör
även verksamhet i fråga om utprovning av glasögon. Departementschefen
framhåller bl. a., att vid sidan av de kvalificerade optikernas arbete på
detta verksamhetsfält förekommer även kvacksalveri, som bör drabbas av
de restriktioner som gäller för kvacksalveri i allmänhet, men då några former
för avskiljandet av detta kvacksalveri från den vederhäftiga verksamheten
för närvarande ej står till buds, kommer de mot kvacksalveriet riktade bestämmelserna
att gälla generellt för bl. a. denna verksamhetsform, så långt
den innefattar behandling av annan för sjukdom eller därmed jämförligt
tillstånd. Problemet synes enligt departementschefen kunna lösas radikalt
endast genom att någon form av auktorisation, som följes av medicinalstyrelsens
tillsyn, här införes. En sådan ordning bör enligt departementschefens
mening eftersträvas. Tills vidare anser departementschefen dock
att denna fråga bör kunna lämnas oreglerad. Skulle emellertid framdeles
ytterligare inskränkningar föreskrivas i kvacksalvarnas möjligheter att
utöva verksamhet, måste observeras, framhåller departementschefen, att
dessa inskränkningar blir gällande även för optiker såframt ett auktoriseringsförfarande
då ej införts för dessa.
Enligt vad som upplysts sker utprovningar av glasögon till ett antal av
omkring 250 000 per år av icke-läkare. Med hänsyn till den omfattning
denna verksamhet sålunda har måste det vara ett berättigat krav från allmänhetens
sida att garanti skapas för sakkunnig utprovning. Såsom departementschefen
understrukit är det också angeläget, att den vederhäftiga
verksamheten på detta område icke onödigtvis hindras genom förbud och
inskränkningar. Utskottet vill med hänsyn till det anförda understryka vikten
av att utvecklingen på förevarande område följes samt att därest behov
därav skulle komma att föreligga, någon form för auktorisation av optiker
tillskapas. Denna utskottets uppfattning synes böra givas Kungl. Maj :t
till känna.
I motionen II: 825 har yrkats, dels att utskottet måtte giva till känna,
att begreppen »undersökning av hälsotillstånd» och »behandling av sjukdom
eller därmed jämförligt tillstånd» i 1 § lagen om förbud i vissa fall mot
verksamhet på hälso- och sjukvårdens område icke får fattas i så vid be
-
55
Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1960
märkelse, att välkvalificerade psykologers verksamhet hindras, dels ock
att frågan om legitimation eller auktorisation av psykologer snarast måtte
ges en lösning.
De i förslaget till lag om förbud i vissa fall mot verksamhet på hälso- och
sjukvårdens område stadgade förbuden och inskränkningarna i rätten att
utöva sådan verksamhet gäller all yrkesutövning av detta slag som icke
står under medicinalstyrelsens tillsyn, sålunda även den verksamhet på
hälso- och sjukvårdens område som utövas av psykologer. Departementschefen
har i propositionen berört spörsmålet och bland annat anfört: Såvitt
rör psykologernas verksamhet synes övervägande skäl tala för att den, när
den avser behandling av psykiska sjukdomar, icke bör bedrivas annat än i
intim samverkan med och under tillsyn av läkare. Äger den rum i sådana
former bör den uppenbarligen betraktas som utförd av en medhjälpare till
läkaren och följaktligen anses vara underkastad tillsyn av medicinalstyrelsen.
Vid sådant förhållande blir kvacksalverilagen ej tillämplig på verksamheten
i fråga.
Utskottet vill i anledning av motionsyrkandena understryka, att psykologernas
verksamhet beröres av lagens bestämmelser endast i den mån den
är att anse såsom verksamhet på hälso- och sjukvårdens område. I enlighet
med vad departementschefen uttalat bör vidare påpekas, att verksamheten
även om den avser behandling av sjukdom är undantagen från lagens
reglering därest behandlingen sker i samråd med läkare. Lagens regler är
sålunda tillämpliga endast för det fall att psykolog ägnar sig åt behandling
av sjukdom utan att detta sker i samråd med läkare.
Såsom departementschefen anfört bör psykologs behandling av psykiska
sjukdomar icke bedrivas annat än i samråd med läkare. Utskottet kan därför
icke tillstyrka, att legitimation för psykolog innebärande rätt att utföra
sjukdomsbehandling utan sådant samråd införes. Denna utskottets uppfattning
bör givas Kungl. Maj :t till känna.
De förslag, som propositionen i övrigt innehåller, liksom de uttalanden av
föredragande departementschefen, som här icke närmare berörts, har icke
givit utskottet anledning till erinran eller särskilt uttalande.
Utskottet hemställer,
A. att riksdagen med avslag å följande motionsyrkanden,
nämligen
1) yrkandet i motionerna I: 668 och II: 826 om utbytande
av ordet »läkaryrket» mot ordet »läkarkonsten» samt
2) yrkandena i motionerna I: 668 och II: 826 i frågan om
specialistbehörighet,
I. måtte — med bifall till motionerna I: 668 och II: 826,
såvitt angår frågan om deslegitimering, samt med förklaring
att riksdagen icke kunnat helt bifalla det genom förevarande
proposition, nr 141, framlagda förslaget till lag om behörig
-
56
Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1960
het att utöva läkaryrket — för sin del antaga lagförslaget
med den ändringen att 5 § erhåller nedan angivna, såsom
utskottets förslag betecknade lydelse
(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)
5 §.
Blir legitimerad läkare på grund
av sinnessjukdom eller annan rubbning
av själsverksamheten ur stånd
att nöjaktigt utöva läkaryrket, skall
medicinalstyrelsen ofördröjligen
återkalla hans legitimation, om ej
särskilda skäl föranleda annat. Styrelsen
äger ock återkalla legitimationen
för läkare, som på grund av
kroppslig sjukdom eller lyte blivit
varaktigt oförmögen att utöva läkaryrket.
Föreligger grundad — ---------
Har medicinalstyrelsen — —--
Blir legitimerad läkare på grund
av sinnessjukdom eller annan rubbning
av själsverksamheten ur stånd
att nöjaktigt utöva läkaryrket, skall
medicinalstyrelsen ofördröjligen
återkalla hans legitimation, om ej
särskilda skäl föranleda annat.
kunna bedömas.
— erforderlig handräckning.
II. måtte antaga det genom propositionen framlagda förslaget
till lag om förbud i vissa fall mot verksamhet på hälsooch
sjukvårdens område.
B. att riksdagen i anledning av motionerna 1:655 och
och IT: 808 samt motionen II: 825 måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t som sin mening giva Kungl. Maj :t till känna vad utskottet
anfört i frågan om optikers och psykologers verksamhet.
C. att motionen II: 824 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Stockholm den 17 maj 1960
På andra lagutskottets vägnar:
AXEL STRAND
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Strand, Nils Elowsson, Axel Svensson,
Sunne, fru Carlqvist, fru Svenson, herrar Kaijser och Edström;
från andra kammaren: herrar Nilsson i Göteborg, Lundberg, fröken
Wetterström, fröken Sandell, fröken Höjer, herrar Rimmerfors, Gustavsson
i Alvesta och Svensson i Kungälv.
Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1960
bl
Reservationer
Vid ntekottets hemställan uuder A.
I. Till rubriken till förslaget till lag om behörighet att utöva läkaryrket.
av herr Sunne, fru Svenson, herrar Kaijser, Edström, fröken Wetterström,
fröken Höjer, herrar Rimmerfors och Gustavsson i Alvesta, vilka ansett,
a) att det stycke i utskottets yttrande, som å s. 50 börjar med orden »Nu
gällande» och slutar å s. 51 med orden »biträda motionsyrkandet», bort ersättas
med text av följande lydelse.
»Utskottet kan instämma i den av motionärerna framförda synpunkten,
att kunskaperna om människokroppens byggnad och funktioner fortfarande
är i hög grad ofullständiga samt att läkarens verksamhet därför fortfarande
måste grunda sig icke enbart på objektivt naturvetenskapligt kunnande
utan även på intuition och omdöme. Departementschefens motivering för
den föreslagna titeländringen i lagen å s. 34 i propositionen synes utskottet
därför icke hållbar. Även med hänsyn till att den kommande lagen skall
utgöra ett steg mot mer likartad lagstiftning på detta område inom de nordiska
länderna, synes ordet ’läkaryrke’ ej lyckligt. I den norska lagstiftningen
användes ordet ''laegevirksomhet’, i den danska ''lsegegerning’, i den
finska ’läkarkallet\
Nuvarande lag om behörighet att utöva läkarkonsten reglerar såväl de utbildade
läkarnas som lekmännens verksamhet inom hälso- och sjukvård.
Ordet läkarkonst har därför i allmänhetens öron kommit att bli synonymt
med läkekonst samt kommit att beteckna såväl läkarverksamhet som icke
auktoriserad verksamhet på detta område. Det är enligt utskottets mening
angeläget, att läkarnas yrkesutövning erhåller en beteckning, som klart
skiljer denna verksamhet från annan verksamhet på hälso- och sjukvårdens
område.
I denna situation synes utskottet lämpligast att undvika såväl ordet
''läkarkonst’ som ordet ''läkaryrke'' i lagens text samt att i stället blott tala
om läkarbehörighet samt om läkarnas verksamhet som sådan. Lagens bästa
titel blir under sådana förhållanden: ''Lag om läkarbehörighet’. Lagen kommer
även därigenom i bättre överensstämmelse med övrig nordisk lagstiftning.
Utskottets hemställan innebär därför ett förslag till formell textändring
i det i propositionen framlagda lagförslaget i detta hänseende. Motionsyrkandet
på denna punkt anser sig utskottet i övrigt icke kunna biträda.»
b) att utskottet bort hemställa,
att riksdagen i anledning av yrkandet i motionerna 1: 668
och II: 826 om utbytande av ordet »läkaryrket» mot ordet
»läkarkonsten» måtte för sin del besluta
58
Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1960
dels att rubriken till den föreslagna lagen om behörighet
att utöva läkaryrket skall vara »Lag om läkarbehörighet»,
dels ock såsom en följd härav
A. att 1, 3, 4, 5, 8, 9 och 11 §§ i nämnda lagförslag skall
erhålla nedan angivna lydelse.
»1 §.
Läkarbehörighet tillkommer
a) den som är legitimerad enligt 2 §;
b) den som är förordnad att uppehålla statlig eller kommunal läkartjänsl
eller att tjänstgöra såsom extra läkare eller såsom amanuens vid klinik eller
poliklinik, där medicinsk undervisning bedrives; samt
c) i den utsträckning, som för varje fall särskilt angives, den som enligt
9 § innehar begränsad läkarbehörighet.»
»3 §.
Har legitimerad läkare genom dom, som vunnit laga kraft,
dömts till frihetsstraff eller avsatts eller suspenderats från tjänst som läkare
eller tandläkare för brott, som han förövat under verksamhet såsom
läkare eller tandläkare,
dömts till straffarbete för annat brott eller
fällts till ansvar för medverkan till obehörig verksamhet som läkare eller
tandläkare eller för medverkan till hälsofarligt kvacksalveri eller för medverkan
till brott, som avses i 10 § lagen om förbud i vissa fall mot verksamhet
på hälso- och sjukvårdens område,
äger medicinalstyrelsen återkalla hans legitimation, om han genom brottet
visat sig icke vara skickad att utöva läkarverksamhet.>
»4 §.
Har legitimerad läkare ådagalagt grov oskicklighet vid utövning av läkarverksamhet
eller eljest visat sig uppenbart olämplig såsom läkare utan att
det föreligger sådant fall som avses i 3 §, äger medicinalstyrelsen återkalla
hans legitimation.
Har läkare--- — återkalla legitimationen.»
»5 §.
Blir legitimerad läkare på grund av sinnessjukdom eller annan rubbning
av själsverksamheten ur stånd att nöjaktigt utöva läkarverksamhet, skall
medicinalstyrelsen ofördröjligen återkalla hans legitimation, om ej särskilda
skäl föranleda annat.
Föreligger grundad anledning till antagande att läkares legitimation bör
återkallas av skäl som avses i första stycket, äger medicinalstyrelsen förordna,
att han skall undergå läkarundersökning i den utsträckning som er
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1960 59
fordras för att hans förmåga att utöva läkarverksamhet skall kunna bedömas.
Har medicinalstyrelsen---erforderlig handräckning.»
>8 §.
Förordnande, som medför läkarbehörighet, meddelas av medicinalstyrelsen
eller, efter styrelsens bemyndigande, av sjukvårdsstyrelse, sjukhusdirektion
eller annan myndighet.»
»9 §.
Begränsad läkarbehörighet meddelas av Konungen eller, efter Konungens
bemyndigande, av medicinalstyrelsen.
För utövning av läkarverksamhet inom tjänsteläkardistrikt intill riksgränsen
må begränsad behörighet meddelas att gälla den som vid varje tidpunkt
uppehåller tjänst, motsvarande svensk tjänsteläkarbefattning, i angränsande
läkardistrikt i Finland och Norge.»
»11 §•
Utövar läkare, vars legitimation är återkallad eller vars läkarbehörighet
eljest upphört, likväl läkarverksamhet mot ersättning eller åsidosätter läkare,
som tillagts begränsad behörighet, under utövning av läkarverksamhet
mot ersättning de föreskrifter i avseende å behörigheten som gälla för
honom, straffes för obehörig utövning av läkarverksamhet med dagsböter
eller fängelse.
Läkare, som---till dagsböter.»
B. att 1 och 7 §§ i den föreslagna lagen om förbud i vissa
fall mot verksamhet på hälso- och sjukvårdens område skall
erhålla nedan angivna lydelse.
»1 §.
Denna lag---lindrande syfte.
Bestämmelserna i lagen gälla dock ej den som innehar läkarbehörighet
eller som eljest är i sin verksamhet på hälso- och sjukvårdens område ställd
under medicinalstyrelsens tillsyn.»
»7 §.
Den som bryter mot någon av bestämmelserna i 2 eller 3 § eller under
utövning av verksamhet, som i 1 § första stycket sägs, uppsåtligen eller av
oaktsamhet åsamkar den undersökte eller behandlade skada, som ej är
ringa, eller framkallar fara för sådan skada, vare sig skadan eller faran orsakats
av olämplig behandling eller genom avbrott i eller dröjsmål med läkarvård,
dömes, såframt gärningen ej är belagd med straff såsom obehörig
utövning av läkarverksamhet, för hälsofarligt kvacksalveri till dagsböter
eller fängelse.
Den omständigheten--— från ansvar.»
60 Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1960
II. Till 10 § i förslaget till lag om behörighet att utöva läkaryrket.
av herr Sunne, fru Svenson, herrar Kaijser, Edström, fröken Wetterström,
fröken Höjer, herrar Rimmerfors och Gustavsson i Alvesta, vilka ansett,
a) att det stycke i utskottets yttrande, som å s. 52 börjar med orden
»Såsom departementschefen» och å s. 53 slutar med orden »förevarande
motionsyrkanden», bort ersättas med text av följande lydelse.
»Såsom departementschefen påpekat måste det anses principiellt oriktigt
att — såsom nu är fallet — tillgodoseendet av ett för det allmänna så
betydelsefullt intresse som frågan om specialiteter och specialistkompetens
är överlämnat till en enskild, facklig organisation, vars verksamhet är undandragen
det allmännas insyn. Betänkligheterna mot den rådande ordningen
hänför sig också till det faktum, att en del läkare icke är anslutna
till denna fackliga organisation och därför är helt obundna av dennas reglering
utan att någon annan ordning blivit gällande för dem. Hur specialiteterna
bör avgränsas och vilken utbildning som bör krävas inom de olika
grenarna är uppenbarligen frågor av största intresse för det allmänna, som
har att svara för organiserandet av sjukvården och för läkarutbildningen.
Med hänsyn till det sagda bör frågorna om olika specialiteter, specialistkompetens
och därmed sammanhängande rätt för läkare att annonsera sig
som specialist regleras av det allmänna. Häremot synes motionärerna icke
ha något att invända. Deras förslag går emellertid ut på att den offentliga
regleringen skall handhas, icke av medicinalstyrelsen utan av en för ändamålet
särskilt tillsatt myndighet, exempelvis benämnd medicinska specialitetsrådet.
Rådet, i vilket bl. a. en representant för läkarförbundet skulle
ingå, skulle i särskilt hög grad kunna tillgodogöra sig de erfarenheter förbundet
äger i frågor rörande specialistbehörighet.
Enligt utskottets mening förtjänar motionärernas uppfattning beaktande.
I statsutskottets utlåtande till prop. nr 212 till 1954 års riksdag har läkarförbundets
kontrollerande verksamhet över rättigheten för läkare att annonsera
sig som specialist redan tidigare rönt erkännande. De av departementschefen
framförda erinringarna mot nuvarande förhållanden synes i
allt väsentligt regleras genom tillkomsten av ovannämnda medicinska specialitetsråd,
vilket avses komma att beslutas inom denna månads utgång.
Detta råd, sammansatt av en representant för staten, utsedd på förslag av
medicinalstyrelsen, en representant för den medicinska vetenskapen, utsedd
på förslag av universitetskanslern, samt en representant för de yrkesverksamma
läkarna, utsedd på förslag av läkarförbundet, synes utskottet
på ett bättre sätt än det i propositionen föreslagna ägnat att skapa det förtroendefulla
samarbete mellan stat och fackförbund som ur samhällssynpunkt
är så viktigt.
Även ur ekonomisk synpunkt synes en sådan lösning av denna fråga för
statsverket vara fördelaktig. Kostnaderna för fortlöpande specialitetskon
-
Andra lagutskottets utlåtande nr ii år 1960 61
troll samt nödvändig oavbruten förändring av bestämmelserna i parallellitet
med den medicinska vetenskapliga och tekniska utvecklingen har varit
avsevärda och kommer även i framtiden att bli betydande. Hittills har desamma
helt belastat läkarförbundet och torde även i stor utsträckning så
bli fallet sedan det nya specialitetsrådet tillkommit. Skulle man gå den av
departementschefen föreslagna vägen, komme kostnaderna helt att överföras
på staten. En betydande personalförstärkning inom medicinalstyrelsen
blir erforderlig. Någon beräkning över dessa kostnaders storlek föreligger
icke.
Med hänsyn till vad ovan anförts hemställer därför utskottet att motionsyrkandena
på denna punkt bifalles, att riksdagen måtte tillstyrka att andra
stycket av § 10 i den föreslagna lagen får lydelsen: »Konungen eller den
myndighet Konungen därtill förordnar fastställer villkoren för rätt att tillkännagiva
specialitet enligt denna paragraf,» samt att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla att vid regleringen av bestämmelserna angående
fastställande av villkoren för rätt att tillkännagiva specialitetskompetens
inom viss del av den medicinska vetenskapen de i motionerna 1: 668
och II: 826 framförda synpunkterna måtte vinna beaktande. Här föreslagna
ändring av lagtexten inom § 10 ger enligt utskottets mening Kungl. Maj:t
större möjlighet till eventuell erforderlig ändring av denna specialitetskontroll
i framtiden, om utvecklingen skulle göra sådan ändring påkallad.»
b) att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till yrkandena i motionerna
1: 668 och II: 826 i frågan om specialistbehörighet
A. för sin del besluta att 10 § i förslaget till lag om behörighet
att utöva läkaryrket skall erhålla följande lydelse.
»10 §.
Läkare, som —--kunnighet däri.
Konungen eller den myndighet Konungen därtill förordnar fastställer
villkoren för rätt att tillkännagiva specialitet enligt denna paragraf.»
B. i skrivelse till Kungl. Maj:t såsom sin mening giva
Kungl. Maj :t till känna vad utskottet anfört i frågan om
specialistbehörighet.