Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1960

1

Nr 43

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till förordning om registrering och mönstring
av sjömän (mönstrings för ordning) in. m., dels ock
i ämnet väckta motioner.

Genom en den 25 mars 1960 dagtecknad proposition, nr 124, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över
handelsärenden,

dels anhållit om riksdagens yttrande över förslag till förordning om registrering
och mönstring av sjömän (mönstringsförordning),

dels ock föreslagit riksdagen att godkänna de förslag i övrigt om vars avlåtande
till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.

Författningsförslaget är av följande lydelse:

Förslag

till

förordning om registrering och mönstring av sjömän
( mönstringsförordning)

Härigenom förordnas som följer.

Registrering av sjömän
1 §•

Svensk sjöman, som är anställd å svenskt handelsfartyg med en nettodräktighet
av 20 registerton eller mera, skall vara inskriven vid sjömanshus.
Inskrivning må ock eljest ske av svensk sjöman, som visar eller gör
sannolikt att han är anställd eller skall vinna anställning å handelsfartyg.

Inskrivning skall ske vid sjömanshuset i det sjömanshusdistrikt, inom
vilket sjömannen är kyrkobokförd, eller, om hau ej är kyrkobokförd i Sverige,
vid Stockholms sjömanshus.

2 §•

Med handelsfartyg förstås sådant fartyg som nyttjas till handelssjöfart
eller resandes fortskaffande eller annat ändamål, som äger gemenskap med
liandelssjöfarten, såsom bogsering, isbrytning, bärgnings- och dykeriföretag.

I liihang till riksdagens protokoll 1960. 9 samt. 2 avd. Nr 43

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1960

3 §•

Sjöman må ej samtidigt vara inskriven vid flera sjömanshus.

4§.

Inskrivning må icke ske av den, som på grund av sitt hälsotillstånd är
olämplig att utöva sjömansyrket, ej heller av den för vilken påmönstringsförbud
enligt 26 § gäller. Inskrivning av den, som icke uppnått myndig ålder,
må ej ske utan att målsman lämnat tillstånd därtill.

Sjöman skall med intyg av sjömansläkare styrka, att hinder på grund av
hans hälsotillstånd icke föreligger mot inskrivning.

Sjömansläkare utses i den ordning Kungl. Maj :t bestämmer.

5 §•

I samband med inskrivningen vid sjömanshus skall för sjömannen utfärdas
sjöfartsbok.

6 §•

För inskrivning skall sjömannen personligen inställa sig vid det sjömanshus,
som han skall tillhöra; dock må, om sjömannen befinner sig på annan
ort och sådan inställelse skulle föranleda betydande olägenhet, nödvändiga
åtgärder för inskrivningen vidtagas samt sjöfartsbok utfärdas av mönstringsförrättare,
som finnes att tillgå på orten.

7 §•

När sjömannen inskrivits, skall sjömanshuset därom ofördröjligen underrätta
pastorsämbetet i den församling, där sjömannen är kyrkobokförd,
samt, beträffande värnpliktig sjöman, vederbörande inskrivningschef enligt
vad särskilt stadgas.

8 §•

Upphör sjöman, som är inskriven vid sjömanshus, att idka sjöfart å handelsfartyg,
bör han göra anmälan därom till sjömanshuset för att avföras
ur inskrivningsregistret. Om sjömannen, såvitt är känt, under fyra på varandra
följande kalenderår icke idkat sjöfart å svenskt handelsfartyg, skall
han, även om anmälan ej skett, avföras ur registret vid slutet av fjärde
året. Är sjömannen nyinskriven i registret och har han, såvitt är känt, tjänstgjort
till sjöss under högst sex månader av första året efter inskrivningen
men under det nästfoljande kalenderåret icke vidare idkat sjöfart å svenskt
handelsfartyg, skall han, även om anmälan ej skett, avföras ur registret redan
vid slutet av nämnda kalenderår; dock skall sjömannen, om han kan
antagas hava under någon del av detta år på grund av annan militärtjänstgöring
än som föranledes av fast anställning vid krigsmakten varit hindrad
att idka sjöfart, avföras ur registret först vid slutet av det kalenderår, under
vilket sådant hinder icke förelegat. Befinnes att sjöman, som enligt vad
nu sagts utan anmälan avförts ur inskrivningsregister, alltjämt idkar sjöfart
å svenskt handelsfartyg, skall han åter införas i registret.

När sjöman avföres ur eller återinföres i inskrivningsregister, skall underrättelse
därom ofördröjligen tillställas pastorsämbetet i den församling,
där sjömannen är kyrkobokförd, samt, beträffande värnpliktig sjöman, vederbörande
inskrivningschef enligt vad därom särskilt stadgas.

9 §•

Över sjömän, som inskrivits vid sjömanshus, skall föras centralt register
hos sjöfartsstyrelsen.

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1960

3

10 §.

Från skyldighet enligt 1 § att vara inskriven vid sjömanshus äger sjöfartsstyrelsen
meddela undantag i fråga om anställda å fartyg, som uteslutande
nyttjas i inre svenskt farvatten.

11 §.

Om registrering av utländska sjömän med anställning ombord å svenska
handelsfartyg och om sjöfartsbok för dem stadgar Kungl. Maj :t särskilt.

Mönstring av sjömän
12 §.

Befälhavare och besättning, som tillträda tjänst å svenskt handelsfartyg
med en nettodräktighet av 20 registerton eller mera, skola påmönstras fartyget.

a) om fartyget går i utrikes fart,

b) om fartyget går i inrikes fart och är att hänföra till passagerarfartyg,
såvida fartyget enligt gällande passagerarfartygscertifikat må nyttjas till
passagerares befordran i kustfart eller vidsträcktare fart samt ej utgår
allenast på lustresa eller annan tillfällig resa.

13 §.

Fartygsbefälhavare äger låta påmönstra besättning, oaktat mönstringsskyldighet
enligt 12 § ej föreligger.

14 §.

Svensk sjöman må icke inom riket påmönstras svenskt fartyg om

a) han ej är inskriven vid sjömanshus eller han saknar sjöfartsbok,

b) han på grund av sitt hälsotillstånd är olämplig för anställning i avsedd
befattning eller eljest av hälsoskäl icke är lämplig för tjänst ombord
å fartyg,

c) påmönstringsförbud gäller för honom,

d) han saknar föreskriven behörighet för anställning i avsedd befattning,
och sådana omständigheter icke föreligga, att han ändock bör godtagas för
anställningen, eller

e) i övrigt hinder i lag eller annan författning möter mot hans anställning
å fartyget.

I fråga om utländsk sjöman skall vad i föregående stycke under b)—e)
stadgas äga motsvarande tillämpning.

Utländsk sjöman må ej påmönstras, med mindre han innehar pass eller
annan legitimationshandling, som i särskild ordning godtagits att gälla såsom
pass.

15 §.

Vid mönstringstillfället skall sjömannen med intyg av sjömansläkare
styrka, att hinder på grund av hans hälsotillstånd icke föreligger mot påmönstringen.

Läkarintyg, som företes vid påmönstring å fartyg med en bruttodräktighet
av 200 registerton eller mera, skall vara utfärdat efter sådan grundlig
undersökning som avses i 41 §.

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1960

16 §.

Vid påmönstring utom riket av sjöman å svenskt fartyg skall iakttagas
vad i 14 och 15 §§ stadgas; dock att undantag från bestämmelserna i 14 §
första och andra styckena och 15 § i trängande fall må göras för enstaka
resa.

17 §.

Svensk sjöman, som i svensk hamn tillträder tjänst å utländskt fartyg
skall påmönstras fartyget. Anlöper utländskt fartyg, å vilket svensk sjöman
är anställd, svensk hamn skall, om påmönstring icke redan skett, sjömannen
påmönstras fartyget innan detta avgår.

18 §.

Vid påmönstring enligt 17 § skall iakttagas

a) att sjömannen är inskriven vid sjömanshus och har sjöfartsbok,

b) att hinder enligt lag eller annan författning icke möter mot hans anställning
ombord å fartyget, samt

c) att mellan sjömannen och fartygsbefälhavaren upprättas anställningskontrakt,
som tillförsäkrar sjömannen dels rätt att lämna tjänsten å sådan
tid, att han ej hindras fullgöra honom såsom värnpliktig åliggande skyldighet,
dels ock, om fartyget ej tillhör nation som tillförsäkrar svensk sjöman
sådan förmån, rätt att vid sjukdom eller skada, i den omfattning 28 § sjömanslagen
stadgar, på redarens bekostnad åtnjuta vård och fri hemresa.

Av anställningskontraktet skall ett exemplar tillställas mönstringsförrättaren
och ett exemplar överlämnas till den anställde.

19 §.

Vid påmönstring inom riket å svenskt fartyg skall tillses, att besättningen,
befälhavaren däri inberäknad, består till minst två tredjedelar av svenska
medborgare eller medborgare i Danmark, Finland, Island eller Norge.

Vid påmönstring å svenskt fartyg utom riket skall vad i första stycket
sagts beaktas, där så kan ske.

20 §.

Frånträder påmönstrad sjöman sin tjänst å svenskt fartyg, skall han avmönstras.
Påkallas sjömannens närvaro för sjöförklaring, äger han dock
icke påfordra avmönstring, förrän sjöförklaringen avgivits. Sjömannen är
likväl obetagen att ingå avtal om sådan ny tjänst å annat fartyg, som icke
medför hinder för honom att närvara vid sjöförklaringens avgivande.

21 §.

Vid avmönstring åligger det mönstringsförrättaren att såvitt möjligt tillse,
att sjömannen tillgodonjutit lön och övriga förmåner enligt tjänsteavtalet
samt att i övrigt gällande föreskrifter iakttagits i samband med tjänstens
upphörande.

Föreligger överenskommelse mellan befälhavaren och sjömannen att sjömannen
endast tillfälligt skall lämna fartyget för att åter inom två månader
tillträda tjänst ombord, skall tillsyn enligt första stjxket avse endast att
vederbörlig anteckning om avmönstringen gjorts i fartygets sjömansrulla.

22 §.

När sjömansrulla, som utfärdats enligt 32 §, upphör att gälla, skola befälhavare
och besättning avmönstras med iakttagande av vad i 20 och 21 §§
stadgas. De, som kvarstå i tjänst å fartyget, skola ånyo påmönstras, därvid
14—16 §§ äga tillämpning.

Andra lagutskottets utlåtande nr å3 år 1960

5

23 §.

Mönstring inom riket förrättas av sjömanshusombudsman eller annan
mönstringsförrättare vid sjömanshus eller ock av person, som sjöfartsstyrelsen
därtill utsett, särskild mönstringsförrättare.

Mönstring utom riket förrättas av svensk konsul.

Frånträder sjöman sin tjänst å ort, där mönstringsförrättare ej finnes,
må fartygsbefälhavaren enligt vad därom särskilt föreskrives vidtaga erforderliga
åtgärder för avmönstringen och därefter i första hamn, där mönstringsförrättare
finnes, anmäla avmönstringen för denne.

24 §.

Mönstringsförrättare skall tillse, att sjöman, som tillträder tjänst å
svenskt fartyg, enligt sjömanslagens bestämmelser förses med avräkningsbok
samt att fartygets befälhavare är utrustad med skeppsdagbok, maskindagbok
och oljedagbok i fall där sådan dagbok skall föras på fartyget.

25 §.

Det åligger mönstringsförrättare att i sin verksamhet vaka över att fartyg
är behörigen bemannat.

Påmönstringsförbud

26 §.

Finnes sjöman på grund av grov misskötsamhet under anställning ombord
å fartyg olämplig att utöva sjömansyrket, må för sjömannen utfärdas
påmönstringsförbud för viss tid, högst sex år, eller, om särskilda omständigheter
föranleda det, tills vidare. Påmönstringsförbud skall upphävas så
snart skälig anledning därtill förekommer.

Har sjöman visat grov misskötsamhet under anställning ombord å fartyg,
utan att han på grund av vad som förekommit kan anses olämplig att utöva
sjömansyrket, må han tilldelas varning.

27 §.

Fråga om påmönstringsförbud för sjöman, som är inskriven vid sjömanshus,
eller om varning av sådan sjöman prövas och avgöres av en särskild
nämnd, sjömansnämnd, i det sjömanshusdistrikt, där sjömannen är inskriven.
Beträffande annan sjöman prövas och avgöres sådan fråga av sjömansnämnden
i det sjömanshusdistrikt, där han senast varit inskriven, eller,
om han icke varit inskriven, av sjömansnämnden i Stockholms sjömanshusdistrikt.

28 §.

Sjöman bör ej meddelas påmönstringsförbud eller tilldelas varning, med
mindre han haft tillfälle yttra sig i saken. Önskar sjömannen bliva personligen
hörd inför sjömansnämnden, bör han beredas tillfälle därtill.

29 §.

Utfärdas påmönstringsförbud, skall sjömannen utan dröjsmål underrättas
därom. Tilldelad varning skall snarast möjligt på lämpligt sätt delgivas
sjömannen.

30 §.

Har sjömansnämnd utfärdat påmönstringsförbud eller upphävt sådant
lörbud, skall anmälan därom ofördröjligen göras till sjöfartsstyrelsen för
anteckning i det centrala sjömansregistret.

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1960

Sjöfartsstyrelsen skall ofördröjligen underrätta sjömansförmedlingarna
och mönstringsförrättarna i riket om utfärdade påmönstringsförbud liksom
ock när sådant förbud upphävts. Sådan underrättelse skall jämväl, i den
utsträckning som finnes påkallad, tillställas mönstringsförrättarna utom
riket.

Påmönstringsförbud skall lända till efterrättelse utan hinder av klagan
däröver.

31 §.

Sjömansnämnd utses av sjöfartsstyrelsen och skall bestå av åtta ledamöter
jämte suppleanter för dem. Ordföranden samt dennes suppleant, vilken
tillika är vice ordförande i nämnden, böra vara lagfarna. Av övriga ledamöter
utses två efter förslag av Sveriges redareförening, en efter förslag av Sveriges
fartygsbefälsförening, en efter förslag av Svenska maskinbefälsförbundet,
två efter förslag av Svenska sjöfolksförbundet och en efter förslag av
Svenska stewardsföreningen. Suppleanter för dessa ledamöter utses i enahanda
ordning. Ledamöter och suppleanter skola utses för viss tid, högst
tre år.

Sjömansnämnd är beslutför om jämte ordföranden eller vice ordföranden
minst fyra ledamöter äro närvarande.

Såsom nämndens beslut gäller den mening, varom de flesta förena sig,
eller vid lika röstetal den som biträdes av ordföranden. Vid handläggning
av ärende om påmönstringsförbud eller varning skall dock vad i rättegångsbalken
stadgas angående omröstning i brottmål i överrätt gälla i tillämpliga
delar.

Sjömansrulla, mönstringsbevis och manskapsförteckning

32 §.

Vid påmönstring av besättning å svenskt fartyg skall mönstringsförrättaren
utfärda sjömansrulla för fartyget, därest sådan handling icke redan
finnes utfärdad. Sjömansrulla skall utfärdas att gälla viss tid, högst ett år,
eller viss resa. Den skall innehålla uppgift om de sjömän, som äro anställda
å fartyget när rullan utfärdas. Besättningen skall anses påmönstrad när sjöinansrullan
är utfärdad.

Om avmönstring och påmönstring som sker under rullans giltighetstid
skall vederbörande mönstringsförrättare göra anteckning i rullan.

33 §.

Sjömansrulla, som upphört att gälla, skall i samband med den därav föranledda
avmönstringen omhändertagas av mönstringsförrättaren och för
förvaring tillställas sjömanshuset i det sjömanshusdistrikt, där fartygets
hemort är belägen.

34 §.

Vid påmönstring av svensk sjöman å utländskt fartyg skall mönstringsförrättaren
utfärda mönstringsbevis.

35 §.

För svenskt handelsfartyg med en nettodräktighet av 20 registerton eller
mera, för vilket sjömansrulla enligt 32 § ej utfärdas och vilket icke utgår
allenast på lustresa eller annan tillfällig resa, skall befälhavaren upprätta
manskapsförteckning. Sådan förteckning skall innehålla uppgifter om far -

7

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1960

tyget samt dess redare, befälhavare och besättning. Av förteckningen skall
framgå, att föreskrivna krav i fråga om befälets behörighet samt fordringarna
enligt 32 § sjölagen i fråga om syn- och hörselförmåga hos den, som
nyttjas såsom utkiksman eller rorsman, äro uppfyllda. Manskapsförteckning
gäller under fartygets seglationstid, dock under högst ett år från upprättandet.

Manskapsförteckning skall upprättas i två exemplar och godkännas av
mönstringsförrättare. Ena exemplaret av förteckningen skall finnas ombord
å fartyget och det andra förvaras vid sjömanshuset i det sjömanshusdistrikt,
inom vilket förteckningen godkänts.

36 §.

Om frånträde eller tillträde av tjänst ombord å fartyg med manskapsförteckning
skall befälhavaren göra anteckning i förteckningen samt snarast
genom särskilt upprättad rapport underrätta det sjömanshus, där exemplar
av förteckningen förvaras.

37 §.

När manskapsförteckning upphört att gälla, skall det å fartyget förvarade
exemplaret av befälhavaren översändas till det sjömanshus, där det
andra exemplaret av förteckningen förvaras.

38 §.

Det åligger fartygs befälhavare att på begäran av mönstringsförrättare
förete för fartyget utfärdad sjömansrulla eller upprättad manskapsförteckning.

39 §.

Svenskt fartyg, som enligt gällande passagerarfarlygscertifikat må nyttjas
till passagerares befordran i kustfart eller vidsträcktare fart, må ej förses
med årspass, med mindre fartyget är försett med giltig sjömansrulla.

Att svenskt fartyg av den beskaffenhet, att det skall antecknas i fartygsregistret,
icke må tullklareras för avgång till utrikes ort, med mindre fartyget
är försett med giltig sjömansrulla, därom stadgas särskilt.

För fartyg, som avses i 35 § första stycket, må ej utfärdas årspass, med
mindre fartyget är försett med manskapsförteckning.

40 §.

Utländskt handelsfartyg må ej tullklareras för avgång till utrikes ort, med
mindre antingen företes mönstringsbevis enligt 34 § för å fartyget anställda
svenska sjömän eller ock uppvisas fartygets utländska folkpass och avlämnas
en av befälhavaren på heder och tro avgiven, egenhändigt undertecknad
skriftlig försäkran, att svensk sjöman ej finnes anställd å fartyget. Där
fartyget tullklareras för avgång från viss hamn till utrikes ort med anlöpande
av andra mellanliggande hamnar, skall mönstringsbeviset företes eller
folkpasset uppvisas och tillhörande skriftliga försäkran avlämnas jämväl
i den före avgången till utrikes ort sist anlöpta svenska hamnen.

Därest fartyget flera gånger under samma månad besöker samma svenska
hamn utan att förändring äger rum beträffande å fartyget anställd svensk
personal, erfordras dock företeende av mönstringsbevis eller uppvisande
av folkpass och avlämnande av sådan försäkran, som i första stycket nämnts,
allenast en gång i månaden.

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1960

Läkarkontroll av sjömän
41 §.

Sjöman bör minst en gång vartannat år genomgå grundlig läkarundersökning
av sjömansläkare. Över sådan undersökning skall utfärdas särskilt
intyg.

42 §.

Läkarintyg må ej godtagas för ändamål som i 4 och 15 §§ sägs, om längre
tid än tre månader förflutit från utfärdandet. Särskilt läkarintyg enligt
41 § må dock godtagas intill två år från utfärdandet, därest icke intygets
giltighet särskilt begränsats.

Mönstringsförrättare äger dock i samband med påmönstring begära, att
sjöman företer intyg, som utfärdats inom kortare tid än i första stycket
sägs, om det finnes påkallat med hänsyn till risk för sjukdom, som medför
fara för ombord anställda personer.

43 §.

Finner sjömansläkare vid läkarundersökning av sjöman, att sjömannen
på grund av sitt hälsotillstånd är olämplig att utöva sjömansyrket, åligger
det läkaren att ofördröjligen göra anmälan därom till sjöfartsstyrelsen för
anteckning i det centrala sjömansregistret. Sådan anmälan må, om så finnes
lämpligen kunna ske, begränsas att gälla yrkesutövning i viss befattning
eller i viss fart.

44 §.

När anmälan enligt 43 § göres, skall sjömannen genom läkarens försorg
utan dröjsmål underrättas därom. Sjömannen äger, om han anser anmälan
sakna fog, påkalla medicinalstyrelsens prövning av de omständigheter, på
vilka anmälan grundats. Om utgången av prövningen skall styrelsen skyndsamt
underrätta sjömannen.

Finner medicinalstyrelsen vid prövning enligt första stycket att anmälan
icke bort göras, skall besked därom genast tillställas sjöfartsstyrelsen, som
har att avföra den uppgift om anmälan som enligt 43 § införts i det centrala
sjömansregistret.

45 §.

Har anmälan enligt 43 § eller besked enligt 44 g andra stycket inkommit
till sjöfartsstyrelsen, skall styrelsen snarast möjligt tillställa sjömansförmedlingarna
och mönstringsförrättarna inom riket underrättelse därom.
Sådan underrättelse skall jämväl, i den utsträckning som finnes påkallad,
tillställas mönstringsförrättarna utom riket.

46 §.

Företer sjöman, som till följd av sjömansläkares anmälan varit förhindrad
att taga anställning å fartyg, i samband med inskrivning vid sjömanshus
eller påmönstring intyg från sjömansläkare, att sjömannens hälsotillstånd
icke längre utgör hinder mot hans anställning ombord å fartyg, åligger
det den som verkställer inskrivningen eller påmönstringen att genast
giva sjöfartsstyrelsen meddelande därom. Det åligger därvid styrelsen att
utan dröjsmål underrätta de sjömansförmedlingar och mönstringsförrättare,
som blivit varskodda om hindret, att detsamma upphört.

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1960

9

47 §.

Närmare föreskrifter om läkarintyg enligt denna förordning och om anmälan
som avses i 43 § meddelas av medicinalstyrelsen i samråd med sjöf
artsstyrelsen.

Särskilda bestämmelser

48 §.

Vad i denna förordning stadgas om sjöman och fartygs besättning skall
jämväl gälla de å fartyg anställda personer, som äro antagna av redaren
eller befälhavaren men icke tillhöra den egentliga besättningen.

49 §.

Från villkor, som enligt denna förordning gäller för rätt att påmönstras
fartyg, må, i den utsträckning sjöfartsstyrelsen bestämmer, undantag göras
för person, som medföljer fartyget utan att tillhöra den egentliga besättningen.

50 §.

Den som icke åtnöjes med beslut som mönstringsförrättare eller sjömansnämnd
meddelar enligt denna förordning, äger söka ändring i beslutet hos
sjöfartsstyrelsen.

51 §.

Närmare föreskrifter angående inskrivningen och mönstringen av sjömän
meddelas av sjöfartsstyrelsen, som därvid har att fastställa formulär till
sjöfartsbok, sjömansrulla och mönstringsbevis samt manskapsförteckning
jämte tillhörande rapport.

I fråga om den verksamhet, som enligt denna förordning ankommer på
svensk konsul, skola föreskrifterna utfärdas i samråd med utrikesdepartementet.

52 §.

Fartygs befälhavare, som i strid mot bestämmelserna i denna förordning
låter sjöman tillträda tjänst utan påmönstring eller från träda tjänst utan
avmönstring eller som underlåter att föranstalta om avmönstring, när fartygets
sjömansrulla upphört att gälla, straffes med dagsböter.

Med dagsböter straffes ock befälhavare, vilken underlåter att fullgöra vad
som enligt 35—37 §§ åligger honom eller vilken, utan att sådant fall föreligger
som i första stycket avses, i strid mot 1 § låter sjöman tillträda tjänst
ombord utan att sjömannen är inskriven vid sjömanshus.

53 §.

Vägrar befälhavare i strid mot 38 § att förete sjömansrulla eller manskapsförteckning,
straffes med dagsböter.

54 §.

I fråga om mål om ansvar för brott enligt denna förordning skall vad i
313 och 328 §§ sjölagen stadgas äga motsvarande tillämpning.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1961. Genom förordningen
upphäves kungörelsen den 9 juni 1939 (nr 306) angående sjömanshusen i
riket samt sjömäns på- och avmönstring m. m.

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1960

Förekommer i författning hänvisning till stadgande, som ersatts genom
bestämmelse i den nya förordningen, skall hänvisningen i stället gälla den
bestämmelsen.

I anslutning till propositionen har utskottet behandlat följande i anledning
av densamma väckta motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 643 av herr Hermansson m. fl. och II: 793
av herr Johansson i öckerö m. fl.,

2) de likalydande motionerna I: 664 av herr Hansson, Nils, in. fl. och II:
820 av herr Nyberg m. fl. samt

3) de likalydande motionerna I: 665 av herr Källqvist m. fl. och II: 819
av fröken Karlsson m. fl.

I motionerna I: 643 och II: 793 hemställes, att riksdagen måtte besluta
»att det administrativa huvudmannaskapet för sjömanshusen skall tillkomma
sjöfartsstyrelsen,» samt »att sjömanshuset i Marstrand skall bibehållas».

I motionerna I: 664 och II: 820 hemställes, att riksdagen måtte besluta att
»sjömanshuset i Sölvesborg skall bibehållas» samt »att sjömanshuset i Karlskrona
bibeliålles i avvaktan på beslut rörande omorganisationen av örlogsvarvet».

I motionerna I: 665 och II: 819 yrkas, att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte »dels hemställa att sjömanshusen underställes sjöfartsstyrelsen
som administrativ chefsmyndighet, dels uttala att i mönstringsförordningen
bör intagas stadganden om provisorisk sjöfartsbok för nybörjare och om
rätt för Sveriges fartygsbefälsförening att i sjömansnämnd företrädas av två
representanter, dels ock giva till känna vad i övrigt anförts» i motionerna,
nämligen att till sjömanshusombudsman bör endast ifrågakomma person
med erfarenhet från längre tids tjänstgöring i chefsställning till sjöss, att
sjömanshus bör kunna bibehållas jämväl i Strömstad, Lysekil, Trelleborg
och Västervik, samt att anställning ombord å fartyg icke måtte anvisas vid
sjömansförmedlingarna sådan person, beträffande vilken undersöknings- och
bestraffningsnämnden meddelat avstängningsbeslut men för vilken sjömansnämnden
icke utfärdat påmönstringsförbud.

Beträffande de skäl motionärerna åberopat till stöd för sina yrkanden får
utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas i det följande, hänvisa
till motionerna II: 793, II: 820 och II: 819.

Propositionens huvudsakliga innehåll

Genom propositionen underställes riksdagen huvudgrunderna i förslag till
ny författning rörande registrering och mönstring av sjömän. Förslaget innebär
förbättrade möjligheter att avstänga grovt misskötsamma sjömän från
anställning ombord på fartyg. Vidare föreslås en väsentlig utvidgning av
hälsokontrollen av sjömän. I fråga om sjömansregistreringen föreslås, att
den nuvarande lokala inskrivningen av sjömän kompletteras med viss be -

11

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1960

gränsad central registrering vid sjöfartsstyrelsen. Härjämte föreslås viss
utökning av inskrivningsskyldigheten.

I organisatoriskt avseende föreslås, att antalet sjömanshus minskas från
öO till 19, samt att sjömanshusverksamheten administrativt samordnas med
sjömansförmedlingarna på de orter, där sjömanshus skall finnas i fortsättningen.
Samordningen innebär, att sjömanshusen inordnas i den allmänna
arbetsförmedlingen och att arbetsmarknadsstyrelsen blir administrativ
chefsmyndighet för dessa organ. Ansvaret i fråga om inskrivnings- och
mönstringsverksamheten kommer dock att fortfarande avila sjöfartsstyrelsen,
vilken har att svara för erforderliga anvisningar beträffande denna
verksamhet och för inspektionen av den.

Den föreslagna organisationen innebär, att staten helt övertar det ekonomiska
ansvaret för sjömanshusens administration. Det föreslås, att den för
sjömanshusverksamheten avsedda särskilda fartygsavgiften, den s. k. tonavgiften,
upphör i samband därmed, och att i stället fyr- och båkavgiften
höjes.

Den nya mönstringsförfattningen föreslås träda i kraft den 1 juli 1961.
Det förutsättes att den organisatoriska omläggningen kan verkställas samtidigt.

För statens del beräknas omorganisationen medföra en framtida årlig besparing
av i runt tal 260 000 kronor. Under de två första budgetåren motväges
besparingen delvis av utgifter av tillfällig natur.

Den redogörelse, som härefter lämnas för propositionen, upptar endast
vissa delar av vad föredragande departementschefen, statsrådet Lange, anfört
i propositionen. I fråga om departementschefens uttalanden i övrigt samt
det utredningsförslag som legat till grund för propositionen och remissyttrandena
över detta hänvisas till propositionen.

Inledning

Departementschefen

År 1951 uppdrogs åt 1946 års sjömanskommitté att verkställa utredning
rörande sjömanshusens verksamhet och att inkomma med de förslag i ämnet,
vartill utredningen kunde föranleda. Enligt direktiven för utredningen
borde kommittén utröna förutsättningarna att ersätta sjömanshusen med
ett organ för central registrering av sjöfolk. Kommittén hade vidare att beakta
frågan hur på- och avmönstringen av sjömän skulle organiseras. Härvid
aktualiserades spörsmålet om liandhavandet av sjömanshusens understödsverksamliet
samt förvaltningen och användandet av deras donationsmedel.

Med skrivelse den 25 juni 1957 framlade sjömanskommittén betänkande
med förslag om mönstring och registrering av sjöfolk (SOU 1957: 29). För -

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1960

slaget innebar i huvudsak en avveckling av sjömanshusens nuvarande uppgifter
med inskrivning och mönstring av sjömän. Inskrivningen ersattes enligt
förslaget av en central registrering hos sjöfartsstyrelsen. Mönstringsverksamheten
övertogs av mönstringsförrättare, vilka utgjorde lokalorgan
till sjöfartsstyrelsen. Vidare föreslogs skärpt prövning ur hälso- och allmänna
lämplighetssynpunkter av sjömän och dem som sökte sig till sjömansyrket.
Kontrollen skulle ske centralt av sjöfartsstyrelsen, till vilken
för detta ändamål knöts en sakkunnignämnd såsom konsultativt organ.
Sjömanshusinstitutionen upphävdes emellertid inte helt utan bibehöll enligt
förslaget vissa uppgifter av närmast lokal natur, såsom understöds- och
stipendieverksamhet samt viss service. — I särskilt yttrande till det framlagda
betänkandet reserverade sig fyra av kommitténs nio ledamöter mot
kommitténs ståndpunktstaganden i vissa centrala avsnitt. Även en av kommitténs
experter anmälde i särskilt yttrande avvikande mening i väsentliga
frågor.

Vid remissbehandlingen av sjömanskommitténs betänkande riktades
stark kritik mot de däri framlagda förslagen, främst i fråga om centraliseringen
av sjömansregistreringen och den centrala lämplighetsprövningen
av sjömän. Från flera håll förordades ny utredning i ämnet, innan några
genomgripande förändringar vidtogs i sjömanshusorganisationen. Från sjöfolkshåll
föreslogs, att man vid ny utredning borde undersöka förutsättningarna
för en samordning av sjömanshusens och sjömansförmedlingarnas
verksamhet.

Den 31 juli 1958 tillkallades kanslichefen hos statens handelslicensnämnd
Yngve Ericsson att såsom utredningsman verkställa utredning och framlagga
förslag rörande en ändrad organisation i samband med förmedling av
arbete för sjömän samt deras mönstring och registrering. Den 6 november
1958 förordnades sekreteraren i Sveriges fartygsbefälsförening, redaktören
Hjalmar Bååw, ledamoten av riksdagens andra kammare, sekreteraren i
Svenska sjöfolksförbundet Gunnar Carlsson och direktören Lennart Parkfelt
att såsom experter biträda vid utredningen.

Utredningsmannen har med skrivelse den 8 september 1959 framlagt betänkande
med förslag angående mönstring och förmedling av sjömän m. m.
''.stencilerat). De till utredningen knutna experterna har förklarat sig vara
ense med utredningsmannen i alla delar, frånsett vissa enstaka frågor, där
experternas avvikande mening i det följande kommer att särskilt redovisas.

Över betänkandet har, efter remiss, yttranden avgivits av sjöfartsstyrelsen,
socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, medicinalstyrelsen, statens
utlänningskommission, statskontoret, generaltullstyrelsen, statistiska centralbyrån,
statens organisationsnämnd, riksräkenskapverket, överstyrelsen
för yrkesutbildning, centrala värnpliktsbyrån, handelsflottans pensionsanstalt,
statens lönenämnd, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Södermanlands,
Östergötlands, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus,
Hallands, Göteborgs och Bohus, Värmlands, Gävleborgs, Västernorr -

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1960

13

lands, Västerbottens och Norrbottens län, sjömansskattenämnden, statens
pensionsanstalt, samarbetsdelegationen för de fyra nordligaste länen, Sveriges
redareförening, Rederiföreningen för mindre fartyg, Svenska sjöfolksförbundet,
Svenska stewardsföreningen, Sveriges fartygsbefälsförening,
Svenska maskinbefälsförbundet och statstjänstemannaförbundet. Härjämte
har yttranden inhämtats av utredningsmannen för utredning rörande handelsflottans
bemanning, utredningen angående handelsflottans pensionsanstalts
verksamhet, utredningen angående översyn av lösen- och stämpelförordningarna
samt 1955 års stadsutredning. Utrikesdepartementets rättsav delning

har avgivit särskild promemoria över betänkandet.--—

Utredningens förslag har i de väsentliga delarna godkänts av det stora
flertalet remissinstanser. Jag anser det därför ägnat att läggas till grund för
den författningsrevision jämte omorganisation av mönstringen och förmedlingen
av sjömän, som länge varit av behovet påkallad.

Förslag rörande inskrivnings- och mönstringsverksamheten

Departementschefen

Inskrivningen vid sjömanshus och mönstringen av sjömän har gamla traditioner
och utgör ett led i det system av bestämmelser, som av ålder reglerar
sjöfolkets tjänsteförhållanden. Sjömanslagstiftningen bygger sålunda på
ett mönstringsförfarande i samband med att tjänst ombord till- och frånträdes.
Inskrivnings- och mönstringsväsendet tjänar kontrollen över att
gällande behörighetsregler iakttas vid bemanningen av fartyg och att i
övrigt bemanningen sker med beaktande av sjöfartssäkerhetens krav. Det erbjuder
vissa möjligheter, att hindra personer, vilka saknar tillräckligt god
hälsa för tjänst till sjöss, eller vilka visat sig misskötsamma under tidigare
ombordanställning, från att taga tjänst på fartyg. Om sålunda inskrivningen
av sjömän och mönstringsförfarandet icke kan undvaras i det regeb
system, som inte minst ur internationell synpunkt krävs ifråga om tjänsten
ombord på våra fartyg, har organisationen och formerna för denna verksamhet
sedan åtskilliga år varit under diskussion.

Såsom jag inledningsvis anlört utreddes frågan av 1946 års sjömanskommitté,
som år 1957 framlade betänkande med förslag om mönstring och
registrering av sjöfolk. I anledning av den kritik, som framkom mot centrala
delar av kommitténs förslag, har betänkandet överarbetats av särskild
utredningsman med biträde av experter. Det förslag av utredningen, som nu
föreligger, innefattar en översyn av dels gällande regler om inskrivnings- och
mönstringsverksamheten dels organisationen för denna verksamhet. Den
organisatoriska delen av utredningsförslaget är det min avsikt alt närmare
behandla i ett senare avsnitt. Jag vill emellertid redan här förutskicka, att
jag i det väsentliga ansluter mig till utredningens tidigare nämnda förslag
om samordning av inskrivnings- och mönstringsverksamheten med sjömansförmcdlingen.

14

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1960

De huvudsakliga bestämmelserna om inskrivning och mönstring av sjömän
upptages i 1939 års kungörelse angående sjömanshusen i riket samt
sjömäns på- och avmönstring m. m. Kungörelsen tillkom på sin tid utan
riksdagens medverkan. Innehållet i författningen torde även vara av den
art, att Kungl. Maj :t enligt 89 § regeringsformen äger att ensam besluta
därom. Emellertid innebär ifrågavarande bestämmelser en ganska ingripande
reglering av anställningsförhållandena inom sjömansyrket. Med hänsyn
bl. a. till den kontroll ur hälsosynpunkt, som sjömannen är underkastad,
och de möjligheter, som finns att avstänga sjöman från yrket — en sida
av lagstiftningen som blir mera accentuerad om föreliggande förslag genomföres
— utgör inskrivnings- och mönstringsreglerna ett icke oväsentligt
ingrepp i den enskildes möjligheter att fritt utöva yrke. I betraktande härav
synes det mest förenligt med praxis i fråga om riksdagens medverkan i lagstiftningen,
att riksdagens yttrande inhämtas över huvudgrunderna i den
författning rörande inskrivning och mönstring, som bör utfärdas på grundval
av utredningens betänkande. I det följande kommer jag därför att i
första hand uppehålla mig vid de punkter i förslaget som rör principerna
för inskrivnings- och mönstringsväsendet. Föreskrifter av detaljmässig natur
kommer att beröras endast i den mån så erfordras för belysning av huvudgrunderna.
Det förutsättes att förslagets detalj bestämmelser skall kunna
kompletteras och ändras utan att först underställas riksdagen och att
riksdagens yttrande skall behöva inhämtas endast då fråga är om ändring
som berör huvudgrunderna.

En central fråga i utredningsarbetet har gällt möjligheterna att a vstänga
olämpligt folk från sjömansyrket.

Frågan om lämplighetsprövning av personer, som söker sig till sjömansyrket
eller där vunnit anställning, har av utredningen delvis bedömts i samband
med frågan om hälsokontrollen av sjömän. Även vissa remissinstanser
har med fog betonat sambandet mellan kravet på fysisk och psykisk
hälsa hos den som tar anställning ombord och hans allmänna lämplighet för
yrket. I det följande kommer jag att särskilt behandla frågan om hälsokontrollen
av sjömän.

Enligt nuvarande bestämmelser förekommer icke någon lämplighetsprövning
på andra grunder än hälsogrunder av den, som söker sig till sjömansyrket
och önskar inskrivas vid sjömanshus. Sjöman som är inskriven kan
emellertid, efter beslut av sjömanshusets direktion, avföras ur registret, om
det konstateras att han gjort sig skyldig till rymning från svenskt handelsfartyg.
Sjömannens sjöfartsbok anses i så fall ogiltig. Därmed hindras sjömannen
från att ånyo påmönstras fartyg. Om sjömannen sedermera ånyo
inskrives i registret — vilket kan ske efter viss tid — skall ny sjöfartsbok utfärdas
för honom. Det är att märka, att sjömanshuskungörelsen icke ger
någon möjlighet att ur registret stryka sjöman, som visat sig grovt missskötsam
ombord utan att ha rymt från tjänsten, och sålunda avstänga honom
från yrket. Den gallring av odugligt sjöfolk, som kan ske med stöd av
sjömanshuskungörelsen kompletteras emellertid f. n. av den verksamhet,

15

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1960

som bedrives av de av organisationerna på sjöfartens arbetsmarknad tillsatta
centrala undersöknings- och bestraffningsnämnderna (UB-nämnderna).
Genom den rapportering från nämnderna till sjömansförmedlingarna
av personer, som funnits böra för kortare eller längre tid avstängas från utövning
av sjömansyrket, skapas en viss spärr mot förmedling av sjöfolk,
som på olika sätt — icke blott genom rymning — visat sig olämpligt för
tjänst ombord på fartyg.

Sjömanskommitténs förslag innebar en allmän lämplighetsprövning av var
och en, som sökte sig till sjömansyrket och önskade få sjöfartsbok. Prövningen
skulle ske icke blott med hänsyn till hälsotillståndet utan även till
övriga personliga förhållanden, såsom föregående kriminalitet eller eljest
grövre misskötsamhet.

Utredningen har icke velat godtaga sjömanskommitténs förslag om en
allmän lämplighetsprövning innan inskrivning sker och sjöfartsbok utfärdas.
Det framhålles, att det skulle strida mot principen om medborgarnas
rätt till fritt yrkesval, att hindra en person från viss yrkesutövning utan att
man har erfarenhet av hur han sköter sig i yrket. Utredningen avvisar i detta
sammanhang även tanken att den sjöfartsbok, som tilldelas en sjöman första
gången, skulle ges provisorisk karaktär och att sjöfartsbok med obegränsad
giltighetstid skulle utlämnas först efter viss tids väl vitsordad sjötjänst.

Utredningen föreslår i stället en skärpning av bestämmelserna om avstängning
av sjöman, som misskött sig under anställning ombord. Utredningen
anser det vara en brist, att sjöman icke på grund av annan förseelse
än rymning kan avspärras från ombordanställning, och föreslår, att andra
allvarliga förseelser under tjänstgöring ombord likställes med rymning.
Enligt utredningens förslag skall avstängningen ske genom särskilt beslut
om ogiltigförklaring av sjömannens sjöfartsbok.

I motsats till sjömanskommittén, som förläde beslutanderätten i dylika
ärenden centralt till sjöfartsstyrelsen, föreslår utredningen, att ärendena
prövas och avgöres av lokalt organ, sjömansnämnd, som skall ersätta nuvarande
sjömanshusdirektion.

Den ståndpunkt till frågorna om lämplighetsprövning av sjömän och avspärrning
av olämpliga element, som utredningen sålunda intagit, har i
stort sett godtagits under remissbehandlingen. Från bl. a. sjöbefälsorganisalionerna
har dock önskemål framförts om förhandsprövning i syfte att hindra
olämpliga personer att vinna anställning inom sjömansyrket. Sjöfartsslyrelsen
och arbetsmarknadsstyrelsen har uttalat sig för central handläggning
av avstängningsärendena.

För egen del vill jag understryka de synpunkter som såväl utredningen
som flera remissinstanser framfört om vikten av god rekrytering till sjömansyrket.
Utvecklingen framför allt på det tekniska området ställer stora
krav på yrkesskicklighet inom sjömanskåren. Bristande duglighet hos den
enskilde sjömannen kan medföra fara för säkerheten till sjöss och risker
för liv och egendom. Ytterst är det här fråga om att tillgodose sjölagens
krav på att fartyg skall vara bemannat på betryggande sätt. I delta sam -

16

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1960

manhang skall även framhållas betydelsen för trivseln bland besättningarna
på fartygen, att uppenbart olämpligt folk kan effektivt hindras från att
vinna anställning till sjöss. Bestämmelserna i den gällande sjömanshuskungörelsen
tillgodoser icke på ett tillfredsställande sätt nu nämnda synpunkter.

När det gäller att komma till rätta med rådande missförhållanden bör
beaktas, att en icke ringa del av de personer, som genom grov misskötsamliet
i olika avseenden stör disciplinförhållandena ombord och sprider vantrivsel
bland kamraterna, enligt erfarenhet företer allvarliga brister i psykisk
och fysisk hälsa, samt att redan en grundlig läkarundersökning före
anställningen bort medföra deras utgallring. Detta gäller bl. a. sinnessjuka
och grava psykopater, liksom allvarligt alkoholskadade. Det är även känt,
att de psykiskt svårt belastade blivit ett allt större problem inom handelsflottan.

Det är därför av särskild betydelse att förbättra hälsokontrollen av sjömän,
såväl den som föregår inskrivningen vid sjömanshus som den fortlöpande
kontrollen av de ombordanställda. I det följande kommer jag att förorda
en betydande effektivisering av denna kontroll.

Vad gäller övriga möjligheter att avstänga icke önskv|rda element från
sjömansbanan biträder jag utredningens mening, att någon allmän lämplighetsprövning
på förhand av den som vill komma ut som sjöman icke bör
komma ifråga. Frånsett de av utredningen anförda principiella betänkligheterna
mot att på detta sätt begränsa rätten till fritt yrkesval, vilka icke
kan lämnas obeaktade, synes en sådan prövning i praktiken ställa sig svår
att genomföra utan att rimliga anspråk på objektiv och konsekvent bedömning
eftersättes. En gallring efter de principer som sjömanskommittén angav
skulle även innebära, att man för tillträde till sjömansyrket ställde
långt strängare krav i fråga om vandel än man är beredd att upprätthålla
för dem som utövar yrket. Den första prövningen av den som önskar bli
sjöman bör därför — utöver allmänna formalia såsom granskning av ålder,
värnpliktsförhållanden m. m. — begränsas till hälsoförhållandena. Föreligger
i nämnda avseende icke något hinder bör inskrivning ske och sjöfartsbok
utfärdas. Prövningen bör i likhet med gällande ordning ske lokalt vid
sjömanshus eller motsvarande myndighet.

Möjlighet måste emellertid finnas att från återanställning avspärra sådana
personer, som under tidigare tjänst ombord visat sig uppenbart olämpliga
för sjömansyrket. I likhet med utredningen anser jag de befogenheter,
som f. n. tillkommer sjömanshusdirektion att avstänga misskötsamma sjömän
och vilka begränsar sig till rymningsfallen, otillräckliga. Den ansvariga
myndigheten bör ha möjlighet att även i andra fall, då sjöman visat
grov misskötsamhet under anställning på fartyg, hindra honom från att
ånyo påmönstras.

Olika former är tänkbara för sådan avstängning av sjöman. Enligt nuvarande
regler utövas hindret i den formen att sjömannen avföres ur inskrivningsregistret
och därigenom berövas möjlighet att taga anställning

17

Andra lagutskottets utlåtande nr A3 år 1960

i sådan fart, i första hand utrikes fart, där inskrivning är ett krav. Utredningen
har valt en annan väg, nämligen att ogiltigförklara sjömannens sjöfartsbok,
vilket skulle innebära samma hinder för anställning som om han
avförts ur inskrivningsregistret. Fördelen med det av utredningen valda
systemet är att sjömannen trots avstängningen kvarstår i registret och därmed
åtnjuter det skydd som registreringen ger ur mantalsskrivningssynpunkt.
En nackdel med att knyta avstängningspåföljden till sjöfartsboken
är emellertid att påföljden därigenom endast kan riktas mot sådana sjömän,
som försetts med svensk sjöfartsbok, dvs. för närvarande endast
svenska sjömän. Vidare bör beaktas de administrativa svårigheter, som alltid
kommer att vara förbundna med en ogiltigförklaring. En regel om ogiltigförklaring
kan icke göras effektiv. Erfarenheten visar, att i de fall där
enligt nuvarande regler sjöfartsboken blivit ogiltig, nämligen i samband med
att sjöman i anledning av rymning avförts ur registret, sjöfartsboken endast
i undantagsfall kunnat åtkommas för makulering, om den inte redan
i samband med registreringsåtgärden funnits tillgänglig. Den enklaste metoden
torde vara, att myndighetens beslut om avstängning får formen av
ett påmönstringsförbud, som delges sjömansförmedlingarna och mönstringsförrättarna.
Ingripande på denna väg kan ske mot såväl svenska som utländska
sjömän. Såsom regel bör påmönstringsförbud vara tidsbestämt. Det
bör icke få ges längre varaktighet än sex år, dvs. så lång tid att sjömannen
vid dess utgång kan antas i allmänhet ha blivit avförd ur inskrivningsregistret.
I vissa grava fall kan emellertid framstå såsom olämpligt att meddelat
påmönstringsförbud efter visst antal år utan vidare upphör att gälla.
För sådana fall bör finnas möjlighet att meddela förbudet med giltighet tills
vidare och därigenom uppnå att förbudet icke häves utan särskild prövning.

Det bör understrykas, att påmönstringsförbudet icke är att betrakta såsom
en disciplinpåföljd. Den disciplinära bestraffningen regleras i sjömanslagen
och något behov av ett kompletterande påföljdsförfarande föreligger
ej. Påmönstringsförbudet syftar därför icke till annat än att utgöra en socialt
betingad spärr mot utövning av sjömansyrket. Med hänsyn härtill bör
det icke vara något hinder mot att meddelat förbud tas upp till omprövning
när helst den spärrade sjömannen begär det eller om eljest anledning förekommer
därtill. Föreligger tillräckliga skäl, bör självfallet förbudet kunna
hävas utan hänsyn till eventuellt bestämd giltighetstid.

Till ett förfarande för meddelande av påmönstringsförbud synes böra
knytas möjlighet att tilldela sjöman varning. Mot ett varningsinstitut kan
visserligen invändas, att de disciplinära åtgärder, som med stöd av sjömanslagen
kan företas mot sjömannen, i praktiken torde tjäna till varning för
dem, som genom upprepade förseelser löper risk att avstängas från yrket.
Å andra sidan kan det onekligen i vissa fall framstå som en brist, att den
beslutande myndigheten endast har att välja mellan att avstänga sjömannen
eller avstå från varje åtgärd. I sådana fall av misskötsamhet som visserligen
icke finnes böra föranleda påmönstringsförbud men där sjöman 2

Bihang till riksdagens protokoll 1960. 9 samt. 2 avd. Nr 43

18

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1960

nen vid upprepande löper uppenbar risk att utsättas för sådant förbud, synes
goda skäl, icke minst omsorgen om sjömannens eget bästa, tala för att
varning skall kunna tilldelas. Jag förordar sålunda att vid sidan av påmönstringslörbud
möjlighet skapas att utdela varning till sjöman, som visat grov
misskötsamhet.

Beträffande handläggningen av avstängningsärenden
a synes man böra anknyta till den nuvarande ordningen, som innebär att
lokala organ med partsrepresentation prövar och avgör frågor om uteslutning
av sjömän från ombordanställning. I samband med behandlingen av
de organisatoriska frågorna kommer jag att förorda, att nuvarande sjömanshusdirektioner
i huvudsaklig överensstämmelse med utredningens förslag
ersättes med särskilda partsnämnder. Jag ansluter mig till utredningens
förslag att prövningen av avstängningsärendena förlägges till dessa
partsnämnder. Sådan nämnd, för vilken jag i fortsättningen begagnar utredningens
benämning sjömansnämnd, bör utses av sjöfartsstyrelsen. Nämnden
bör beslå av opartisk ordförande jämte representanter för såväl redarsidan
som organisationerna på arbetstagarsidan. Med hänsyn till avstängningsärendenas
art är det önskvärt att ordföranden är lagfaren. Ett oeftergivligt
krav härpå kan emellertid visa sig svårt att efterkomma och i sådana
fall, där bekväm tillgång till juridisk expertis ändock står att få, torde
någon allvarlig invändning ej behöva resas mot att såsom ordförande utse
en icke-jurist med rik erfarenhet av de spörsmål som nämnden kan få att
bedöma.

Det ligger i sakens natur att ärende om påmönstringsförbud icke bör få
avgöras med mindre sjömannen beretts tillfälle yttra sig över vad som
lägges honom till last. Det bör även finnas möjlighet för honom att bliva
personligen hörd inför sjömansnämnden. Undantag härifrån bör ske endast
om sjömannen icke kan anträffas inom rimlig tid och godtagbar utredning
föreligger.

Sjömansnämnds beslut om påmönstringsförbud bör kunna överklagas
till sjöfartsstyrelsen. Mot styrelsens beslut torde talan få föras i vanlig
ordning hos Kungl. Maj :t. Sådan talan torde böra upptagas av regeringsrätten.

Påmönstringsförbud eller varning bör kunna meddelas även sådan sjöman,
t. ex. utlänning, som ej är inskriven vid sjömanshus. I sådant fall
torde ärendet härom få prövas av sjömansnämnden i Stockholms sjömanshusdistrikt.

Den ordning för behandling av avstängningsärenden som jag nu förordat
torde i praktiken innebära att UB-nämnderna såsom beslutande organ
i dylika ärenden kommer att ersättas av de blivande sjömansnämnderna.
Del är emellertid att förvänta att UB-nämnderna icke därmed avskaffas.
Såsom utredande organ kommer de utan tvivel att vara av värde
för sjömansnämndernas verksamhet. I allmänhet torde det bli UB-nämnd
som tar initiativet till att sjöman anmäles till sjömansnämnd för spärr -

19

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1960

ning genom påmönstringsförbud. I sådana fall, där UB-nämnd icke tidigare
varit inkopplad, torde sjömansnämnden såsom regel ha anledning att,
innan ärendet avgöres, inhämta UB-nämndens yttrande.

Beträffande hälsokontrollen av sjömän må erinras om att
gällande bestämmelser om läkarundersökning huvudsakligen anknyter dels
till inskrivningen vid sjömanshus dels till påmönstringen.

För inskrivning vid sjömanshus erfordras sålunda att vederbörande undergått
läkarundersökning, som visar att han ej är behäftad med sjukdom,
lyte eller skada, som gör honom oduglig att sköta den tjänst han avser att
tillträda. Samma villkor gäller för den, som i Sverige önskar påmönstra
fartyg i utrikes fart, om fartyget skall avgå från svensk hamn. För sistnämnda
fall föreskrives att sjömannen ej får ha könssjukdom i smittsamt
stadium eller annan sjukdom, som medför fara för ombord anställda
personer. Vid anställning av personer under 18 år gäller vissa skärpta bestämmelser.

Enligt 32 § sjölagen gäller, att sjöman icke får nyttjas såsom utkiksman
eller rorsman om han ej enligt läkares intyg äger normalt färgsinne samt
tillräcklig syn- och hörselförmåga. Sådant intyg får ej vara äldre än fyra år.

Frånsett sistnämnda bestämmelse, vilken syftar till en läkarundersökning
vart fjärde år av den vaktindelade personalens syn- och hörselförmåga,
saknas bestämmelser om kontinuerlig läkartillsyn av sjömännen.
För det stora antal sjömän som regelbundet mönstras utomlands, förekommer
över huvud taget inte någon allsidig läkartillsyn. Samma är förhållandet
med dem, som här i landet sysselsättes i den inrikes farten.

En förbättring av hälsotjänsten inom vår sjöfart framstår såsom en
angelägen reform. Jag har redan berört den betydelse en effektivisering av
läkarkontrollen bör kunna få, när det gäller att utgallra olämpliga element
från våra fartyg. Ur vidare synpunkter är en förbättrad läkarkontroll ett
viktigt led i den sociala omvårdnaden om personalen i vår handelsflotta.

I detta sammanhang må erinras om den konvention (nr 73) angående
läkarundersökning av sjömän, som på sin tid antogs av den internationella
arbetsorganisationen (ILO) vid en konferens år 1946 (sjätte sjöfartslconferensen).
Konventionen anmäldes i propositionen nr 321 till 1947 års riksdag.
Den syftar till en kvalificerad läkarundersökning vartannat år av
samtliga sjömän på fartyg av minst 200 tons bruttodräktighet, oavsett om
fartyget går i inrikes eller utrikes fart. Ehuru det alltsedan konventionens
tillkomst ansetts angeläget att från svensk sida ratificera konventionen,
har därmed fått anstå i avbidan på att förutsättningar skapas för en anslutning
till överenskommelsen. Jag vill i sammanhanget även hänvisa till
de överläggningar, som i anledning av Nordiska rådets rekommendation
nr 13/1954 förts om en gemensam hälsotjänst för nordiskt sjöfolk och
vilka jag hade anledning anmäla i samband med anslagsäskandet till 1958
års riksdag om medel till läkarundersökning av sjöfolk. Arbetet på en nordisk
överenskommelse i denna sak har sedermera fortsatts med utgångs -

20

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1960

punkt från rådets rekommendation nr 32/1958, vilken ersatt den tidigare
rekommendationen. Det är min förhoppning, att nämnda överläggningar
inom ej avlägsen framtid skall kunna föras till resultat.

En förutsättning för en nordisk överenskommelse torde emellertid vara
att den svenska hälsotillsynen bringas att motsvara kraven i nämnda ILOkonvention,
vilken ratificerats bl. a. av Finland och Norge.

De nya bestämmelserna bör sålunda taga sikte på en regelbunden hälsokontroll
av sjömännen med grundlig läkarundersökning vartannat år. Intyg
över sådan genomgripande undersökning, som här avses, bör i allmänhet
få åberopas vid inskrivning och mönstring som sker intill två år efter
utfärdandet. I utrikes fart kan möjligen, bl. a. med hänsyn till det nordiska
samarbetet, vissa modifikationer få göras beträffande giltighetstiden. I enlighet
med konventionens gränsdragning bör kravet på en sådan kvalificerad
läkartillsyn icke behöva omfatta anställda på fartyg under 200 bruttoton.

För övrigt sjöfolk, som mönstras, torde någon skärpning av vad som nu
gäller icke vara erforderlig. Nuvarande mera summariska läkarundersökning
torde alltså även framdeles få godtagas vid mönstring på fartyg under
200-tonsgränsen. Självfallet är det emellertid önskvärt att sjömän i annan
fart än sådan, där de kvalificerade intygen är obligatoriska, inlemmas i
ordningen med regelbundna grundliga undersökningar. En stimulerande
faktor i denna riktning bör de kvalificerade läkarintygens längre giltighetstid
vara, eftersom sjöfolket därigenom befrias från besväret med ofta
upprepade läkarbesök i samband med skiften av anställning.

Jag har i det tidigare anförda understrukit behovet av att genom en
grundligare läkartillsyn kunna ur sjömanskåren utskilja dem, som till
följd av fysisk eller psykisk ohälsa utgör en fara för liv och egendom ombord
eller allmänt medför allvarliga störningar i arbetslivet på fartyget.
En avspärrning av hälsoskäl från vidare ombordanställning förutsätter, såsom
utredningen framhållit, skyldighet för läkare att göra anmälan när han
vid läkarundersökning av sjömän finner sådant hinder mot anställning föreligga.
Anmälan bör ske till en central registrerande myndighet. Såsom jag
i det följande kommer att förorda bör åt sjöfartsstyrelsen uppdragas att i
viss omfattning föra centralt register över sjömän. Till denna registrerande
verksamhet bör även föras uppgiften att registrera ifrågavarande läkaranmälningar.

En anmälningsskyldighet av ifrågavarande art är såsom framhållits under
remissbehandlingen, icke praktiskt möjlig att genomföra utan att kretsen
av anmälningsskyldiga läkare begränsas. Det måste även krävas att intyg
som fordras för inskrivning vid sjömanshus eller mönstring skall vara
utfärdat av läkare inom denna krets. För en sådan begränsning talar även
andra skäl än det nyss anförda. Uppgiften att från hälsosynpunkter bedöma
personers fysiska och psykiska förutsättningar att klara tjänsten
ombord på ett fartyg ställer krav på grundlig insikt om arbetslivet till
sjöss. Sådan kunskap förvärvas blott av läkare som mera regelbundet ägnar

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1960

21

sig åt läkarundersökning av sjömän. Uppgiften att på detta sätt vara speciell
läkare för sjömän — jag använder i fortsättningen benämningen sjömansläkare
—- bör först och främst tilläggas de nuvarande s. k. förtroendeläkarna,
vilka efter uppdrag från redarhåll särskilt åtagit sig uppgiften att
läkarundersöka sjömän i samband med inskrivning och mönstring. I stor
utsträckning torde även tjänsteläkare kunna anlitas. Beträffande sjömansläkarverksamheten
utomlands torde bedömningen vara delvis beroende av
de pågående överläggningarna om gemensam nordisk hälsotjänst.

Om hälsokontrollen såsom nu förordats anförtros särskilda sjömansläkare
med skyldighet att till centralt register rapportera sjömän, som på
grund av ohälsa är olämpliga för ombordanställning, synes tvivelaktigt om
något står att vinna med att överlåta åt ett administrativt organ att avgöra
frågan om sjömannen skall avstängas från yrkesutövning eller ej. Med hänsyn
till bl. a. den stora erfarenhet, som sjömansläkarna kommer att representera,
kan förväntas, att det faktiska avgörandet i själva verket alltid kominer
att ligga hos den undersökande läkaren. Det torde därför vara en lämpligare
ordning att ansvaret i avstängningsfrågor även formellt åvilar läkaren.
Finner denne att sjöman på grund av sjuklighet bör avstängas skall
anmälan därom till registret utan ytterligare prövning medföra, att sjömannen
ej anvisas arbete ombord på fartyg eller påmönstras fartyg. Det bör
ankomma på sjöfartsstyrelsen att underrätta sjömansförmedlingarna och
mönstringsförrättarna om det föreliggande hindret.

Finner sjömansläkare sig böra göra anmälan till centralregistret om att
sjöman till följd av ohälsa är olämplig för anställning ombord, skall sjömannen
självfallet utan dröjsmål underrättas därom. Möjlighet bör även
finnas för honom att få läkarens bedömning överprövad. Anser sjömannen
att läkarens anmälan saknar fog, bör han äga påkalla medicinalstyrelsens
prövning av den bedömning som ligger bakom anmälan.

Innan sjöman, som till följd av läkaranmälan varit förhindrad söka anställning
ombord på fartyg, ånyo påmönstras fartyg, bör krävas, att han
företer av sjömansläkare utfärdat intyg, varav uttryckligen framgår att sjömannen
är återställd från den ohälsa som tidigare rapporterats.

I detta sammanhang bör även något beröras formerna för registreringen
av läkaranmälningar om hälsohinder. Med hänsyn till att bedömningen av
sjömannens lämplighet för tjänst till sjöss enligt vad nyss sagts helt lagts
på den undersökande läkaren respektive medicinalstyrelsen, saknas skäl
för att i det centrala registret införa närmare uppgifter om sjömannens hälsoförhållanden.
Anmälan om hälsohinder och motsvarande registeranteckning
kan därför göras mycket kortfattad och behöver endast innehålla att
sjömannen på grund av ohälsa är olämplig för tjänst ombord på fartyg. I
vissa fall är tänkbart att anteckning får göras, att det anmälda hindret endast
gäller tjänstgöring i viss fart eller i viss befattning. En sådan knapphändig
registrering reser icke några sekretessproblem och medför icke krav
på speciellt skolad personal vid registret.

Den närmare utformningen av den centrala registreringen av anmälda

22

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1960

hälsohinder torde delvis få bero av hur ett blivande nordiskt samarbete rörande
hälsotjänsten organisatoriskt gestaltas. Redan från början bör vid
sidan om centralregistret finnas att tillgå journalutdrag beträffande varje
anmält fall av hälsohinder. En dylik komplettering av de knapphändiga registeruppgifterna
torde vara nödvändig bl. a. för att vid behov möjliggöra
granskning t. ex. i samband med förnyad läkarundersökning ävensom för
att i förekommande fall medge betryggande kontroll till förebyggande av
misstag och förväxlingar vid registerföringen och registrets utnyttjande. Av
sekretesskäl bör journalmaterialet vara tillgängligt endast för läkare.

Beträffande registreringen av sjömän har utredningen föreslagit,
att nuvarande inskrivning av sjömän vid sjömanshus jämte registrering
där av mönstringsåtgärder m. in. i princip bibehålies samt att därutöver
viss central registrering sker hos sjöfartsstyrelsen. Under remissbehandlingen
har från ett par håll —- bl. a. av statens organisationsnämnd
— ifrågasatts huruvida icke centraliseringen av registerföringen bör drivas
längre än utredningen föreslagit.

Det kan till en början vara anledning påpeka, att frågan om lokal eller
central registrering endast är en fråga om vad som är mest rationellt. Ett
avgörande i ena eller andra riktningen behöver icke till någon del påverka
mantalsskrivningens förhållande till sjöman sinskrivningen eller beröra principerna
för den övriga verksamhet som nu bedrives inom sjömanshusens
ram. För egen del anser jag det icke på det föreliggande materialet möjligt
att taga någon bestämd ståndpunkt till vilket alternativ som på längre sikt
är att föredraga. Lämpligt synes vara att någon tids erfarenhet inhämtas av
den ordning, som utredningen föreslagit, och som innebär att ett centralt
register närmast av referenskaraktär upplägges inom sjöfartsstyrelsen. En
alltför genomgripande omläggning redan nu av sjömansregistreringen torde
även, med hänsyn till den organisatoriska förändring, som jag i det följande
kommer att föreslå, böra undvikas. Efter någon tid torde emellertid
böra undersökas om icke det ur rationaliseringssynpunkt vore fördelaktigt
att efter hand ersätta den lokala registreringen med ett enda register.

I enlighet med utredningens förslag, vilket ej mött gensaga under remissbehandlingen,
förordar jag att kravet på inskrivning vid sjömanshus och
innehav av sjöfartsbok i princip skall gälla samtliga svenska sjömän i handelsflottan.

Utredningen har särskilt behandlat frågan om registrering av
utländska sjömän. Sådan registrering förekommer icke f. n. Enligt
utredningens förslag skulle viss möjlighet öppnas för registrering av utlänningar,
som är kyrkoskrivna i Sverige. Sjöfartsstyrelsen har i sitt remissyttrande
ifrågasatt en vidare rätt för utlänning att bli inskriven vid svenskt
sjömanshus. Statistiska centralbyrån och utlänningskommissionen har å
andra sidan påpekat vissa komplikationer som är förbundna med den av utredningen
föreslagna ordningen. Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att
efter ytterligare övervägande av de spörsmål, som berörts av nämnda myn -

Andra lagutskottets utlåtande nr i3 år 1960 23

digheter, taga ställning till frågan om utlänningarnas behandling i registreringshänseende.

Den centrala sjömansregistrering, som tidigare förordats, föranleder viss
förstärkning av sjöfartsstyrelsens personal. Utredningen
har beräknat att det för registrets handhavande inom sjöfartsstyrelsen
behöver anställas tre personer, nämligen en kansliskrivare och två
kontorsbiträden i reglerad befordringsgång. Den årliga personalkostnaden
härför uppskattar utredningen till 40 000 kronor. Av de remissinstanser
som yttrat sig häröver har statskontoret och statens lönenämnd ingen erinran
mot antalet tjänster, men anser att den närmaste ledningen av registret
bör kunna anförtros åt en befattningshavare i lägre biträdesgrad än
kansliskrivaregraden. Sjöfartsstyrelsen däremot anser det nödvändigt att
anställa ytterligare en befattningshavare för ledande och samordnande uppgifter
och föreslår härför en kanslistbefattning i lönegrad A 19.

För egen del finner jag att ett centralregister av den omfattning, som jag
nyss föreslagit, bör kunna skötas av en personalstyrka om tre befattningshavare,
och förordar i anslutning till statskontoret och lönenämnden att sjöfartsstyrelsen
vid omläggning tillföres en kontoristtjänst och två tjänster
som kontorsbiträde i reglerad befordringsgång. Frågan om medelsanvisning
härför torde få underställas 1961 års riksdag.

Uppläggningen av det nya centralregistret kommer helt naturligt att föranleda
vissa engångskostnader. Sålunda måste bl. a. kortregister anskaffas
och nya blanketter och formulär utarbetas och tryckas. Lämpligen bör sjöfartsstyrelsen
för omläggningsarbetet få anlita särskild sakkunskap, exempelvis
genom att någon av de nuvarande sjömanshusombudsmännen förordnas
att biträda med ifrågavarande arbetsuppgifter. Medelsbehovet härför —
liksom för engångskostnaderna av expensnatur —- torde, därest riksdagen
icke har något att invända häremot, få tillgodoses genom att sjöfartsstyrelsen
får tillstånd att med erforderliga belopp överskrida vederbörliga anslagsposter
i styrelsens stat för budgetåret 1960/61.

Utredningen föreslår icke någon ändring i gällande principer för på- och
avmönstring av sjömän. För att underlätta s.k. kustavlösning av
s j ö m ä n föreslår utredningen emellertid på en punkt att nuvarande bestämmelser
uppmjukas. Förslaget syftar till att underlätta på- och avmönstring
av sjöman, som för ett kortare uppehåll i land tillfälligt lämnar sitt
fartyg, exempelvis för att njuta semester eller vederlagstid.

I första hand är det avräkningsförfarande! — d. v. s. den ekonomiska uppgörelsen
i samband med avmönstring — som bereder besvärlighet vid avlösning
av en sjöman för kortare tid. En sådan uppgörelse har icke någon uppgift
att fylla när avsikten ej är att sjömannen skall lämna sin tjänst för gott.
Det torde därför icke vara något att erinra emot alt efterge kravet på avräkning
av sjömannens förmåner i sådana fall.

I fråga om påmönstringen föreligger icke samma problem, ehuru skyldigheten
att förete nytt läkarintyg kan verka onödigt besvärande. Genomföres

24

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1960

den ordning med grundlig läkartillsyn vartannat år, som jag förut förordat,
kommer emellertid detta besvär att bortfalla.

Beträffande mönstringsförrättarnas uppgifter i övrigt torde några mera
väsentliga ändringar icke böra göras i vad som nu tillämpas. De tjänster som
sjömanshusen f. n. erbjuder sjömännen bör i stort sett även i fortsättningen
stå till buds. Till de av utredningen diskuterade frågorna om mönstringsförrättarnas
medlande och skiljedömande verksamhet torde ställning få tas
i samband med att sjömanslagens regler härom i ett större sammanhang
överses.

Vad jag nu förordat föranleder betydande ändringar i och tillägg till gällande
bestämmelser rörande inskrivnings- och mönstringsverksamheten. Det
har därför synts lämpligt att låta upptaga de föreslagna reglerna i en helt
ny författning i ämnet. I enlighet härmed har inom handelsdepartementet
utarbetats förslag till förordning om registrering och mönstring av sjömän
(mönstringsförordning). Förslaget innefattar även viss detaljmässig översyn
av gällande bestämmelser.

Den tilltänkta förordningen är avsedd att ersätta de centrala delarna i nuvarande
sjömanshuskungörelse. Det förutsättes, att den nya författningen i
samband med utfärdandet kan få kompletteras med erforderliga författningsföreskrifter
rörande bl. a. vissa delar i sjömanshuskungörelsen, som
icke nu ansetts böra upptagas i förordningsförslaget.

Förslag till gemensam organisation för förmedling och mönstring

av sjömän

Departementschefen

Sjömanshusinstitutionen i vårt land är av gammalt datum. De första
sjömanshusen inrättades redan i mitten av 1700-talet. Något mer än etthundra
år senare infördes en allmän skyldighet för stapelstäder att bilda
sjömanshus. Detta stadgande ersattes i 1911 års sjömanshusförordning av en
bestämmelse, att Konungen äger föreskriva var sjömanshus skall finnas.
Motivet härtill var att det ansågs önskvärt med en viss reducering av
antalet sjömanshus. Det var emellertid först år 1939, i samband med antagandet
av nu gällande sjömanshuskungörelse, som antalet sjömanshus
minskades till nuvarande 30. Tidigare var antalet sjömanshus 47.

Som tidigare nämnts har en av utredningens huvuduppgifter varit att
undersöka möjligheterna till samordning av sjömansförmedlingen
och sjömanshusverksamheten. Redan i direktiven för
utredningen konstaterades, att visst arbete, som utföres av de till den allmänna
arbetsförmedlingen anslutna sjömansförmedlingarna och genom sjömanshusen,
är likartat och om möjligt bör sammanföras. Vid sin bedömning
av frågan räknar utredningen med att det även framgent är behövligt
att på det regionala planet ha registrerings- och andra anordningar för såväl

25

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1960

arbetsanskaffning som mönstring av sjöfolk. Det är då ett naturligt önskemål
att registreringsarbetet och därmed sammanhängande arbetsuppgifter
icke i onödan splittras på olika organ. Ur synpunkten av de besparingar i
personal och de förbättringar i servicehänseende, som skulle vinnas vid en
samordning, föreslår utredningen, att mönstrings- och registreringsarbetet
för sjömän sammanföres med sjömansförmedlingen till ett nytt organ, som
utredningen kallar sjömanskontor. — De över utredningsförslaget hörda remissinstanserna
har i allmänhet tillstyrkt eller lämnat utan erinran ett dylikt
samgående mellan sjömanshusen och sjömansförmedlingen.

Jag är ense med utredningen om att en rationalisering av sjömanshusverksamheten
nu bör åstadkommas genom att denna verksamhet sammanföres
med sjömansförmedlingen. Jag tänker härvid inte bara på de administrativa
vinsterna i form av ett rationellare utnyttjande av tillgänglig
personal och förenklad registerföring. Även servicesynpunkten torde genom
sammanslagning komma att bli bättre tillgodosedd: sjöfolket, rederierna
och den upplysningssökande allmänheten behöver inte besöka olika institutioner
för besläktade ärenden, över huvud taget blir det inom en gemensam
organisation ökade möjligheter att utnyttja rationella och effektiva arbetsmetoder
till gagn för verksamheten i dess helhet.

I fråga om benämningen för det nya sammanslagna organet anser jag, i
likhet med flertalet av de hörda myndigheterna och organisationerna, att den
gamla särpräglade benämningen »sjömanshus» bör användas. Till det nya
organet kommer ju att överföras den väsentliga delen av de arbetsuppgifter
som nu åvilar sjömanshusen, och en stor del av kostnaderna för det
nya organet hänför sig till arbetet med mönstring och registrering m. in. av
sjöfolk.

Den nya sjömanshusorganisationen skall enligt utredningens förslag bli
helt statlig men bör enligt utredningen samtidigt tillerkännas en så självständig
ställning som möjligt. Allmänna instruktioner för verksamheten
skulle meddelas av arbetsmarknadsstyrelsen och av sjöfartsstyrelsen, vilka
verk borde ha det centrala ansvaret för förmedlings- respektive mönstringsverksamheten.
Även om sjömanshusen alltså i sitt praktiska handlande kommer
att sortera under både arbetsmarknadsstyrelsen och sjöfartsstyrelsen, är
det, påpekar utredningen, nödvändigt att välja endera av dessa styrelser
som administrativ huvudman. Med hänsyn till det sammanhang,
som de nya sjömanshusens arbetsförmedlande verksamhet har med arbetsmarknadsorganisationen
och även med arbetslöshetskassorna, har utredningen
stannat för att arbetsmarknadsstyrelsen bör vara den administrativa
huvudmannen.

Två av de av utredningen anlitade experterna har förordat att huvudmannaskapet
för sjömanshusen skall ligga hos sjöfartsstyrelsen. Också under
remissbehandlingen har motsatta uppfattningar kommit till uttryck i
frågan om vem som skall ha det centrala administrativa ansvaret för sjömanshusen.
En grupp, omfattande bl. a. sjöfartsstyrelsen, riksräkenskapsverkel,
Sveriges redareförening och Sveriges fartygsbefälsförening, föreslår

26

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1960

att verksamheten skall ligga under sjöfartsstyrelsen, medan en annan grupp,
vari ingår arbetsmarknadsstyrelsen, Svenska sjöfolksförbundet och Svenska
maskinbefälsförbundet, anser att arbetsmarknadsstyrelsen bör svara för
verksamheten. Arbetsmarknadsstyrelsen har dessutom föreslagit att de nya
organen skall, liksom för närvarande sjömansförmedlingen, ingå i den allmänna
arbetsförmedlingen. Som skäl härför åberopas särskilt möjligheterna
till arbetsutjämning mellan de olika expeditionerna.

För egen del vill jag understryka betydelsen av att sjöfartens speciella
intressen beaktas vid de olika frågornas lösning. Sjöfarten är en i många
avseenden särpräglad näring. Som jag redan framhållit måste bl. a. särskilda
krav uppställas i fråga om arbetskraften till sjöss. De speciella förhållandena
inom sjöfarten skapar vidare särskilda servicebehov. Hamnbesöken
är ofta korta, och det är icke alltid som de kan förläggas så, att arbetskraftsanskaffning
och mönstring kan ske under vanlig expeditionstid. Framhållas
bör också att mönstringen och den därmed sammanhängande verksamheten
innefattar åtskilliga moment, som arbetsförmedlingarna för närvarande inte
har att ta ställning till. Jag tänker här i främsta rummet på sådana åtgärder
som kontroll av den ekonomiska uppgörelsen mellan arbetsgivare och arbetstagare
samt medling mellan dem och uttalanden om deras rättigheter och
skyldigheter. Vidare är mönstringsförrättaren skyldig att ta befattning med
bemanningsfrågor. Dessa förhållanden — som medfört att sjöfartens sociala
frågor i viss utsträckning handläggs av sjöfartsmyndigheterna i stället
för av de rent sociala instanserna — ställer jämväl särskilda krav på
tjänstemännen, både i fråga om kunskap om gällande bestämmelser och med
avseende på erfarenhet av arbetsförhållanden till sjöss. Erinras må ock att
mönstring icke alltid äger rum på kontorslokalen; mönstringsförrättaren
kan bli tvungen att, kanske under hårt väder, ta sig ombord på ett fartyg
ute på en öppen redd.

Sjöfartens samt mönstrings- och inskrivningsverksamhetens särart utgör
sålunda starkt stöd för ståndpunkten att den nya sjömanshusverksamheten
skall sortera under sjöfartsstyrelsen, som är den centrala sjöfartsmyndigheten.

A andra sidan är det tydligt att de största rationaliseringsvinsterna —-både för de arbetssökande och ur kostnadssynpunkt — står att vinna om
verksamheten inordnas i arbetsförmedlingen. Om det råder brist på arbete
till sjöss, bör helt naturligt de som söker sådant arbete erbjudas annan
anställning. Visserligen torde det härför behövliga samarbetet kunna organiseras
även om sjömansförmedlingarna är fristående. Men klart är att
förfarandet måste bli avgjort enklare om sjömansförmedlingarna är en del
av den allmänna arbetsförmedlingen. Sistnämnda alternativ överensstämmer
också, som arbetsmarknadsstyrelsen framhållit, med statsmakternas
strävanden att sammanhålla handläggningen av arbetsmarknadsfrågorna i
en organisation. Det grundläggande arbetet i fråga om rekryteringen av sjöfolk
utföres av arbetsförmedlingen. Den är därvid i hög grad beroende av
andra grenar av organisationen inom arbetsmarknadsverket, i första hand

27

Andra lagutskottets utlåtande nr i3 år 1960

yrkesvägledningen och ungdomsförmediingen. Arbetsmarknadsverket är vidare
tillsynsmyndighet för arbetslöshetsförsäkringen, vilket även talar för
att verksamheten bör inordnas i detta verk. Med hänsyn bl. a. härtill synes
arbetet inom de nya sammanslagna organen bli mest rationellt och minst
kostnadskrävande om de inordnas i den allmänna arbetsförmedlingen. Utom
rent kontorstekniska fördelar genom samfälld administration, gemensamma
lokaler, lika blanketter etc. vinnes framför allt en smidigare personalorganisation,
vilket bör kunna leda till direkta besparingar. Genom att inlemma
verksamheten i en större organisation får man uppenbarligen ökade
möjligheter att med ordinarie personal möta säsongmässiga variationer i arbetsbördan.

Det är enligt min uppfattning möjligt att tillgodose sjöfartens berättigade
anspråk även om de sammanslagna organen inordnas i den allmänna
arbetsförmedlingen. Detta förutsätter dock att sjöfartsstyrelsen får effektiva
möjligheter att genom meddelande av instruktioner och direktiv på i huvudsak
samma sätt som hittills öva inflytande på den verksamhet, som inte
avser endast arbetsförmedling. Sjöfartssynpunkterna måste också få göra sig
gällande i fråga om inspektion av sjömanshusen och vid utseende av deras
personal. Även vid handläggningen av sjömanshusens lokalfrågor bör utrymme
beredas de speciella sjöfartssynpunkterna.

Jag förordar därför att de nya sjömanshusen får, på i stort sett samma
sätt som för närvarande sjömansförmedlingarna, utgöra en del av den allmänna
arbetsförmedlingen. Detta innebär, att organen administrativt kommer
att sortera under arbetsmarknadsstyrelsen. Beträffande den del av verksamheten,
som övertages från de nuvarande sjömanshusen, måste dock, i
anslutning till vad jag nyss anförde, huvudansvaret ligga på sjöfartsstyrelsen.
Det överordnade ansvaret för denna verksamhet, instruktionsgivningen
för den och inspektionen av den skall alltså ankomma på sjöfartsstyrelsen,
som självfallet skall ha att samråda med arbetsmarknadsstyrelsen i dessa
frågor. Även när det gäller tillsättning av de högre tjänsterna inom de nya
organen bör samråd äga rum mellan arbetsmarknadsstyrelsen och sjöfartsstyrelsen.
Därest enighet inte kan nås mellan styrelserna bör frågan hänskjutas
till avgörande av Kungl. Maj :t. Det torde böra ankomma på Kungl.
Maj:t att utfärda erforderliga bestämmelser om samarbetet mellan de båda
styrelserna.

Regionalt lyder sjömansförmedlingarna under länsarbetsnämnderna,
medan de nuvarande sjömanshusen i administrativt hänseende ledes av var
sin sjömanshusdirektion. Sjömanshusens inordnande i arbetsförmedlingen
medför att de administrativt bör — med de inskränkningar som följer av
Nåd jag nyss anfört om sjöfartsstyrelsens befattning med verksamheten -—
underordnas länsarbetsnämnderna. En väsentlig del av sjömanshusdirektionernas
uppgifter bortfaller alltså. Direktionerna kan därför upphöra. Deras
kvarstående uppgifter torde — som jag redan berört i fråga om avstängning
av sjömän---— överflyttas på lokala partsorgan, sjömans n

ä m n d e r. Dessa bör sålunda bl. a. kunna tjänstgöra som remissorgan

28

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1360

åt sjöfartsstyrelsen. I det följande kommer jag vidare att föreslå att de nuvarande
sjömanshusens kapitaltillgångar förvaltas och disponeras av regionala,
för ändamålet inrättade stiftelser med samma verksamhetsdistrikt och
samma förläggningsorter som de nya sjömanshusen. Det synes praktiskt alt
sjömansnämnd fungerar som styrelse åt stiftelsen.

Jag finner det inte — i varje fall ej för närvarande — påkallat att uppta
frågan om sammanslagning av sjömansnämnderna med de lokala sjöfartsdelegationer,
som med stöd av den s. k. Genuakonventionen finns inrättade
i anslutning till sjömansförmedlingarna. Jag förutsätter dock att det eftersträvas
att åtminstone delvis samma personer ingår i nämnderna och delegationerna.
Det synes även böra övervägas om det icke bör skapas möjlighet
för en representant för sjömansnämnderna att delta i länsarbetsnämnds
behandling av frågor rörande sjömansförmedlingen och sjömanshusen.

Som rådgivande organ åt arbetsmarknadsstyrelsen rörande sjömansförmedlingarnas
verksamhet finns, som nämnts, två centrala sjöfartsdelegationer
med säte i Göteborg, den ena för frågor rörande manskapet och den
andra för frågor rörande befälet. Utredningen menar att även sjöfartsstyrelsen
bör ha tillgång till en central rådgivande instans och föreslår inrättandet
av en för arbetsmarknadsstyrelsen och sjöfartsstyrelsen gemensam
rådgivande sakkunniginstans. Därvid skulle de nuvarande centrala sjöfartsdelegationerna
kunna upphöra.

Sjöfartsstyrelsen håller i sitt arbete fortlöpande kontakt med de olika
organisationerna inom sjöf artsområdet. Denna form för samarbete synes i
huvudsak tillgodose styrelsens behov av rådgivning från organisationernas
sida. Vid sådant förhållande anser jag inte skäl föreligga att nu inrätta ett
för sjöfartsstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen gemensamt rådgivande
partsorgan.

Vad härefter gäller sjömanshusens lokalisering må erinras
om att antalet sjömanshus i landet för närvarande utgör 30. Vid många
av dessa är verksamheten av ringa omfattning. Sålunda är på några av orterna
antalet mönstringar per år mindre än 300, och vid många sjömanshus
förrättas genomsnittligt inte mer än två å tre mönstringar om dagen. Sjömanskommittén
föreslog på sin tid att 20 sjömanshus skulle upphöra. Den
nya utredningen förordar indragning av 12 sjömanshus. Det gäller sjömanshusen
i Örnsköldsvik, Härnösand, Västervik, Karlskrona, Sölvesborg,
Kristianstad, Ystad, Trelleborg, Halmstad, Marstrand, Lysekil och Strömstad.
På de övriga 18 orterna förutsättes sammanslagning av sjömanshus
och sjömansförmedling komma till stånd. På orter utan sjömanshus men
där likväl mönstring av sjömän anses böra kunna ske, skall särskild mönstringsförrättare
förordnas. — Vad utredningen föreslagit om den nya sjömanshusorganisationens
storlek, om sjömanshusens lokalisering och om
särskilda mönstringsförrättare har i allmänhet godtagits av remissmyndigheterna.
Dock understrykes från några håll, däribland sjöfartsstyrelsen och
Sveriges redareförening, vikten av att den nya ordningen inte får leda till
en försämrad service för sjöfarten. Flera länsstyrelser förordar huvudsakli -

Andra lacjntskottcts utlåtande nr Ad år 1960

29

gen av lokala skäl bibehållande av sjömanshus, som av utredningen föreslås
till indragning.

Jag är givetvis ense med dem, som uttalar att den nya organisationen icke
får innebära en försämrad service för sjöfarten. Tvärtom syftar omläggningen
till att skapa i olika hänseenden gynnsammare förhållanden än som
råder för närvarande. Här som eljest måste emellertid kostnadssynpunkten
beaktas. Eftersom särskilda mönstringsförrättare kommer att förordnas på
sådana orter, där med hänsyn till sjöfartens behov ett dylikt arrangemang
är motiverat, anser jag för egen del att utredningens förslag till organisationsplan
innebär en i stort sett rimlig avvägning. Såsom Sveriges fartygsbefälsförening
framhåller kan det ju nämligen inte vara försvarbart att ha
ett statligt regionalt organ inrättat för en serviceuppgift, som tas i anspråk
genomsnittligt blott en eller annan gång per dag. I sådana fall uppväger inte
den praktiska nyttan för sjöfarten av att ha ett sjömanshus på orten de därmed
förenade kostnaderna. Utredningen har beaktat dessa synpunkter, och
jag kan sluta mig till de slutsatser, vartill den kommit i fråga om de orter
där sjömanshus bör finnas. Beträffande Härnösand kan emellertid tvekan
råda. Distriktet omfattar ett vidsträckt industriområde med ett flertal lastageplatser.
Härnösand är också den enda orten i Norrland med rederirörelse
av någon betydelse och med sjöbefälsskola. Jag anser mig därför böra
förorda att ett sjömanshus i den nya organisationsformen upprättas även i
Härnösand.

I likhet med arbetsmarknadsstyrelsen räknar jag med att, på samma sätt
som för närvarande, förmedlingsverksamhet i fråga om sjömän skall kunna
finnas på orter som saknar sjömanshus.

På ort där sjömanshus finnes bör en eller flera av tjänstemännen vid
sjömanshuset vara mönstringsförrättare. På andra orter där en relativt omfattande
mönstringsfrekvens föreligger bör, som jag nyss nämnt, särskilda
mönstringsförrättare utses. Utredningen föreslår att den
särskilda mönstringsverksamheten ordnas alltefter vad sjöfartsstyrelsen
från tid till annan finner lämpligast. Jag ansluter mig härtill. I fråga om
personvalet är olika alternativ tänkbara. Därest det hos arbetsförmedlingen
på orten finns befattningshavare lämplig att anlitas för mönstringsförrättningar
bör han förordnas. I andra fall torde nuvarande anordning med tulltjänsteman
som mönstringsförrättare fortfarande kunna utnyttjas. Såsom
utredningen förutsatt torde det få ankomma på sjöfartsstyrelsen att meddela
erforderliga förordnanden.

Den nya ordningen kräver ett omfattande organisatoriskt förarbete. Med
hänsyn härtill bör den träda i kraft först från och med den 1 juli 1961.
Detta medför att anslagsfrågan kan behandlas i samband med nästa års
budgetarbete. Det synes även ge tillräckligt rådrum för att lösa de problem
som uppstår genom alt en del av sjömanshusens nuvarande personal blir
överflödig.

Utredningens uppskattning av det framtida personalbehovet vid
sjömanshusen har starkt kritiserats av de myndigheter och organisationer,

30

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1960

som hörts över förslaget. Nästan genomgående anser man att personalen
tagits till för lågt. Som exempel nämnes att med utredningsförslaget den
sammanslagna nya organisationen i Stockholm skulle få en mindre personalstyrka,
än som nu finns enbart vid sjömansförmedlingen därstädes. I Göteborg
skulle vid en motsvarande jämförelse personalstyrkan bli oförändrad.
Över huvud taget anses de ifrågasatta grunderna för bestämmande av personalens
storlek alltför schablonartade.

Varje bedömning i detalj av personalbehovet inom den nya sjömanshusorganisationen
måste på nuvarande stadium bli ganska osäker. Flera faktorer
spelar härvid in. Bland annat är det i vissa fall vanskligt att avgöra
hur de arbetsuppgifter, som nu ligger på de till indragning föreslagna sjömanshusen,
kommer att fördela sig på de kvarvarande. Men framför allt
kommer övergångsskedet att kräva rätt stora personalinsatser för omläggning
av expeditionsarbetet, upprättande av nya register etc. I vissa fall dröjer
det också kanske flera år, innan gemensamma lokaler kan iordningställas.
Då når man inte genast den åsyftade rationaliseringen.

Det synes likväl realistiskt att räkna med att sammanslagningen av sjömanshusen
och sjömansförmedlingen kommer att innebära en ej oväsentlig
besparing på personalsidan. Arbetsmarknadsstyrelsen — som enligt vad
jag tidigare föreslagit kommer att svara för de årliga anslagsberäkningarna
— har ansett sig inte för närvarande kunna göra någon exakt bedömning av
den behövliga personalstyrkan utan vill särskilt utreda den frågan, sedan
ståndpunkt i princip tagits till samordningen. Jag hyser förståelse härför. Då
den nya sjömanshusorganisationen kommer att träda i kraft först den 1 juli
1961, finns det också tidsutrymme för en planering i detalj av personalbehovet.
Resultatet av den undersökningen får sedan presenteras i petita för budgetåret
1961/62. Med ledning av utredningsförslaget och remissyttrandena,
ävensom med beaktande av vad jag nyss föreslagit om inrättande av ett sjömanshus
även i Härnösand, anser jag det emellertid möjligt att redan nu
ange en total kostnadsram för avlöningar vid de nya sjömanshusen. Mina
bedömningar leder fram till ett belopp av högst 1 375 000 kronor för budgetår.
Härtill torde böra läggas 75 000 kronor att stå till Kungl. Maj :ts förfogande
för anställande av tillfällig arbetskraft under omläggningsskedet.
Nuvarande kostnader för avlöningar vid sjömanshusen och vid sjömansförmedlingarna
utgör sammanlagt cirka 1 800 000 kronor.

Då en närmare prövning av sjömanshuspersonalens storlek och befattningshavarnas
placering vid de olika sjömanshusen kommer att äga rum
först i samband med det ordinarie budgetarbetet i höst, är det inte heller
möjligt att nu pröva frågan om personalens lönesättning, utom när
det gäller föreståndarna. Rörande de sistnämnda vill jag också av bl. a.
praktiska skäl — omplaceringssvårigheter i samband med indragningarna,
utnyttjandet av tidigare sjömanshusombudsmän som särskilda mönstringsförrättare
etc. — redan här ta upp frågorna om benämning, kompetenskrav
och lönegradsplacering.

För närvarande kräves av sjömanshusombudsmännen att de skall vara

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1060

31

befarna, d. v. s. äga erfarenhet av tjänst till sjöss. I allmänhet är tjänsterna
besatta med sjökaptener. Lönerna är differentierade efter sjömanshusens
storlek. I Göteborg, Stockholm och Hälsingborg har ombudsmannen
lön efter 21 lönegraden. I Göteborg uppbär han därjämte tilläggsarvode
om 2 750 kronor för år. Vid de övriga sjömanshusen utgår till ombudsmannen
lön efter 18 lönegraden. I några av dessa fall är ombudsmannen deltidsanställd.
Sjömanshusombudsman som utför extra mönstringsförrättning
— förrättning efter arbetstidens slut eller ombord å fartyg — uppbär
särskild ersättning härför. — Utredningen förutsätter att föreståndarna för
de nya sjömanshusen skall, liksom nu, äga praktisk erfarenhet av sjön. De
föreslås inplacerade, i Göteborg i lönegrad 24, i Stockholm och Hälsingborg
i lönegrad 23 samt på övriga orter i 21 lönegraden. Rätten till särskild ersättning
för extra mönstringsförrättning förutsättes därvid skola upphöra.
Utredningen vill att föreståndarna skall kallas distrilctschef. -— Sjöfartsstyrelsen
godtar i stort sett utredningsförslaget men vill att även föreståndarna
i Stockholm och Hälsingborg skall vara placerade i 24 lönegraden.
Arbetsmarknadsstyrelsen och statens lönenämnd förordar sänkningar jämfört
med vad utredningen föreslagit.

I anslutning till vad jag förut sagt om bibehållande för det nya sammanslagna
organet av benämningen »sjömanshus», vill jag föreslå att föreståndare
vid sjömanshus även i fortsättningen kallas sjömanshusombudsman.

Med hänsyn till sjömanshusverksamhetens särart är jag ense med utredningen
om de särskilda kvalifikationer som bör uppställas för rätt att inneha
ombudsmannatjänst. Till sjömanshusombudsman bör sålunda endast
ifrågakomma person med erfarenhet av tjänst till sjöss. Härigenom uppfylles
även kravet i Genuakonvenlionen i avseende å kompetenskraven för
föreståndare vid sjömansförmedling. Jag är även beredd tillstyrka en viss
förbättring av utgående löneförmåner. Allt fortfarande är dock en viss differentiering
mellan sjömanshusen motiverad. Sjömanshuset i Göteborg är
det ojämförligt största. Antalet mönstringar där är nu nära tre gånger så
stort som på någon annan ort. Omorganisationen kommer inte att medföra
någon ändring därvidlag. Jag förordar att sjömanshusombudsmannen i Göteborg
inplaceras i lönegrad 23. Med hänsyn till den underlydande personalens
storlek och olika på arbetsvolymen inverkande faktorer har jag sedan
sammanfört till en grupp Stockholm, Hälsingborg och Malmö. Sjömanshusombudsmännen
på dessa orter torde böra inplaceras i lönegrad 21. På övriga
platser anser jag lönegrad 19 innebära en rimlig avvägning. Mina förslag
ansluter i stort till vad arbetsmarknadsstyrelsen och statens lönenämnd
har framfört i sina remissultalanden. Liksom utredningen förutsätter jag
all särskild ersättning till sjömanshusombudsman eller till annan tjänsteman
vid sjömanshus som utför extra mönstringsförrättning ej längre skall
ifrågakomma. Frågan om övertidsersättning åt därtill berättigad personal
får självfallet prövas efter vanliga grunder.

De nuvarande reglerna för ersättning åt särskild inönstringsförrättare är
oenhetligt utformade och även svåröverskådliga, bl. a. genom kombinatio -

32 Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1960

nen av rätt till arvode och rätt i vissa fall att behålla vid förrättningen uppburen
avgift. Rätten för särskild mönstringsförrättare att behålla uppburen
avgift är emellertid en kvarleva från sportelsystemets dagar och bör nu
upphöra. I samband därmed får arvodesgrunderna omarbetas. För framtiden
bör i princip ersättning till särskild mönstringsförrättare utgå med
dels ett årsarvode, dels ett visst arvode per prestation. Det torde få ankomma
på Kungl. Maj :t att efter förslag av sjöfartsstyrelsen fastställa arvodenas
storlek och i anslutning därtill meddela erforderliga bestämmelser i
ämnet. Var och en som förordnas till särskild mönstringsförrättare bör vara
lika berättigad att åtnjuta härför bestämt arvode. Jag har sålunda ej ansett
skäl föreligga att i ersättningshänseende göra undantag för tjänsteman
vid arbetsförmedling, som uppehåller dylikt förordnande.

Kostnader och finansiering

Departementschefen

Den föregående redogörelsen visar, att egentliga administrationskostnader
vid sjömanshusen under år 1958 uppgick till något mer än 1 450 000 kronor.
För sjömansförmedlingarna är de årliga avlöningskostnaderna cirka 550 000
kronor. Härtill må läggas nu utgående lokalhyror för sjömansförmedlingarna,
som kan uppskattas till 150 000 kronor. Detta gör tillsammans 2 150 000
kronor.

Utredningen har beräknat de totala utgifterna för den ifrågasatta nya organisationen
till 1 600 000 kronor, varav 1 150 000 kronor i löner och 200 000
kronor — utom nuvarande lokalhyror för sjömansförmedlingarna — i omkostnader
vid sjömanshusen, sammanlagt 60 000 kronor för sjömansnämnderna
och för arvoden till särskilda mönstringsförrättare, 40 000 kronor i löner
åt befattningshavare vid det nya centralregistret samt 150 000 kronor i
löner och resekostnader för bemanningsinspektörerna.

Det framtida anslagsbehovet till avlöningar vid sjömanshusen har av mig
förut uppskattats till 1 375 000 kronor för år. För ändamål av expensnatur
bör upptagas 125 000 kronor. Till lokalkostnader beräknar jag 75 000 kronor
erforderliga, utom de cirka 150 000 kronor som belastar anslaget å riksstaten
till bestridande av hyror för den offentliga arbetsförmedlingen. Med hänsyn
till vad jag tidigare föreslagit rörande nya grunder för arvodering av särskilda
mönstringsförrättare uppskattar jag de årliga kostnaderna för särskilda
mönstringsförrättare och för sjömansnämnderna till sammanlagt
125 000 kronor. För löner till personalen vid det nya centralregistret inom
sjöfartsstyrelsen har jag tidigare beräknat cirka 40 000 kronor, eller samma
belopp som utredningen upptagit. Förslaget om inrättande av särskilda
bemanningsinspektörer har jag ansett böra tills vidare lämnas utan åtgärd.

Utöver de nu nämnda kostnaderna, vilka tillsammans utgör 1 890 000
kronor, tillkommer ej oväsentliga utgifter av tillfällig natur, vilka jag emellertid
förutsätter skall kunna fördelas på två budgetår. Jag har tidigare be -

33

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1960

dömt 75 000 kronor erforderliga under vart och ett av de två första åren
för anställande av extra arbetskraft vid sjömanshusen. Vidare tillkommer
flyttningskostnader samt utgifter för inredning och möblering av lokalerna.
Även för inköp av blanketter, pärmar etc. fordras särskild medelsanvisning.
Enligt vad jag under hand inhämtat uppskattar arbetsmarknadsstyrelsen
preliminärt summan av nu åsyftade utgifter för flyttning m. m. till i runt
tal 275 000 kronor, varav huvudparten, 200 000 kronor, gäller flyttnings- och
inredningskostnader. Jag är inte beredd att nu närmare pröva skäligheten av
det av arbetsmarknadsstyrelsen angivna beloppet. Det torde få ankomma
på styrelsen att efter samråd med sjöfartsstyrelsen i petita för budgetåret
1961/62 göra framställning om den medelsanvisning till ändamålen, som
efter närmare utredning kan bedömas erforderlig.

Medel till avlöningar och omkostnader vid sjömanshusen torde böra anvisas
under de å riksstatens femte huvudtitel uppförda förslagsanslagen till
Den offentliga arbetsförmedlingen: Avlöningar respektive Omkostnader. Jag
förutsätter att anslagsrubrikerna därvid kompletteras med orden »och sjömanshusen».
Utgifterna för sjömansnämnderna och för särskilda mönstringsförrättare,
liksom givetvis även för den ytterligare personalen inom sjöf artsstyrelsen,
belastar tionde huvudtiteln. Hemställan om medelsanvisning torde
böra göras av respektive arbetsmarknadsstyrelsen och sjöfartsstyrelsen i sedvanliga
petita för budgetåret 1961/62.

Bortsett från de två första verksamhetsåren, vilka belastas med även vissa
utgifter av engångskaraktär, ledde mina beräkningar nyss fram till en
total årlig utgiftsram för den nya sjömanshusorganisationen av 1 890 000
kronor. Jämfört med summan av nuvarande administrationskostnader vid
sjömanshusen och anslagen till avlöningar och lokalhyror vid sjömansförmedlingarna,
sammanlagt 2 150 000 kronor, innebär detta en besparing av
260 000 kronor för år.

Huruvida denna besparing kan anses hänföra sig till statens utgifter för
verksamheten — vilka i första hand utgöres av statsbidraget till sjömanshusen
samt kostnaderna för sjömansförmedlingen — sammanhänger emellertid,
som utredningen antyder, i väsentlig mån med hur man bedömer
arten av sjömanshusens största inkomstkälla, tonavgiften. Inkomsterna därav
skulle enligt hävdvunnen uppfattning vara att anse som sjömanshusens
enskilda egendom.

Tonavgiften tillkom i mitten av 1700-talet, då de första sjömanshusen
upprättades i vårt land. Den kallades då sjömanshusavgift och torde till en
början ha tjänat uteslutande understödsändamål. Åren närmast innan staten
i mitten av 1940-talet övertog huvudansvaret för sjöfolkets pensionering
användes den även såsom bidrag till pensioneringskostnaderna. Under senare
år har huvudparten av inkomsterna av tonavgiften disponerats till bestridande
av sjömanshusens administrationsutgifter. Tonavgiften tillförde
under år 1959 sjömanshusen i runt tal 1 200 000 kronor.

Men sjömanshusen uppbär även andra inkomster. Det särskilda statsbidraget
har tidigare omnämnts. Det är för innevarande budgetår upptaget

H Dihang till riksdagens protokoll 1960. 9 samt. 2 avd. Nr 43

34 Andra lagutskottets utlåtande nr 43 är 1960

med 256 000 kronor. Vidare äger sjömanshusen författningsenligt behålla
expeditionslösen för diverse av dem utfärdade offentliga handlingar, såsom
sjömansrulla, sjöfartsbok, skepps- och maskindagböcker m. m. De årliga
intäkterna av expeditionslösen uppgår till cirka 80 000 kronor. Andel i vissa
böter och viten är en annan inkomstpost. Den är emellertid av obetydlig storlek,
den ger sjömanshusen blott något hundratal kronor om året. Sjömanshusens
intäkter av förverkade lönemedel och av vissa försäljningsmedel
enligt 53 och 69 §§ sjömanslagen uppskattas till 70 000 kronor för år.
I de fall vederbörande mönstringsförrättare inte själv äger behålla vid extra
mönstringsförrättning uppburen avgift tillfaller avgiften sjömanshuset. Det
iör sig för närvarande om cirka 100 000 kronor för år, varav emellertid ungefar
hälften går tillbaka till mönstringsförrättarna i form av särskilda arvoden
och övertidsersättningar. Därest grunderna för arvoden till särskilda
mönstringsförrättare ändras enligt vad jag tidigare---föreslagit, kom mer

inkomsterna av extra mönstringsförrättningar att stiga med cirka 25 000
kronor för år.

Härutöver uppbär sjömanshusen ej oväsentliga inkomster av förmögenhet,
främst av sjömanshuskassorna och av de år 1939 indragna sjömanshusens
kapitaltillgångar. Sjömanshuskassorna är till en del placerade i fastigheter,
och summan av kassorna är i runt tal 10 000 000 kronor. De år
1939 indragna sjömanshusens kapitaltillgångar uppgår till 1 300 000 kronor.
Dessa senare medel förvaltas av sjöfartsstyrelsen. Sjömanshusens inkomster
av kapital uppgick under år 1958 till cirka 450 000 kronor. Som tidigare
nämnts förfogar sjömanshusen över särskilda donationsmedel till belopp
av sammanlagt 2 600 000 kronor. Dessa medel användes för tillgodoseende
av skilda ändamål enligt donationsföreskrifterna i varje särskilt fall.

Ombildas sjömanshusen till helt statliga organ, för vilka utgifterna för
löner och omkostnader kommer att i vanlig ordning belasta vederbörliga
anslag å riksstaten, blir det särskilda bidragsanslaget till sjömanshusverksamheten
obehövligt. Det torde böra avföras från riksstaten från och med
budgetåret 1961/62. Ej heller behöver sjömanshusen längre för sin administration
tillföras särskilda medel genom specialdestination av olika slags
inkomster. Jag är därför ense med utredningen om att lösen för expeditioner
vid sjömanshusen i fortsättningen bör — såsom redan nu sker i fråga
om stämpelavgifter — inlevereras till statsverket. Detsamma bör gälla inkomster
av sådana böter och viten, som sjömanshusen äger andel i. Även
de avgifter som erlägges av redare vid extra mönstringsförrättning, torde
böra inlevereras till statsverket.

Då återstår bara •— förutom inkomsterna av tonavgiften och av sjömanshusens
kapitaltillgångar, till vilka poster jag strax återkommer — förverkade
lönemedel m. m. enligt 53 och 69 §§ sjömanslagen. Dessa senare medel
skall enligt sjömanslagen användas till understöd åt sjömän och deras
anhöriga. Med hänsyn härtill torde medlen fortfarande böra redovisas utanför
riksstaten.

Vad härefter gäller inkomsterna av tonavgiften har utredningen föreslå -

35

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1960

git att — sedan medlen nu inte längre blir behövliga för sjömanshusens administration
— 200 000 kronor därav inlevereras till statsverket i ersättning
för statens tidigare övertagande av huvudansvaret för sjöfolkets pensionering.
Av återstoden föreslås i runt tal 500 000 kronor skola användas
för att täcka statens kostnader för läkarundersökning av sjöfolk och likaledes
omkring 500 000 kronor för stipendiegivning till studerande vid sjöfartens
skolor.

Som jag sagt förut torde inkomsterna av tonavgiften — liksom övriga
särskilda inkomster för sjömanshusen — från början ha varit avsedda
att bestrida olika ändamål av enskild natur, främst understöd och pensioner
inom handelsflottan. Dylika ärenden utgjorde i gamla tider sjömanshusens
väsentligaste arbetsuppgift. I takt med den allmänna strukturförändringen
inom samhället har verksamheten vid sjömanshusen fått
en annan inriktning: numera tillgodoses där huvudsakligen offentliga ändamål.
Bakom denna utveckling ligger bl. a. — såsom tidigare utvecklats
— att behovet av särskilda understödsformer för skilda yrkeskategorier
nästan helt bortfallit genom utbyggnaden av den allmänna sociallagstiftningen.
Under senare år har inkomsterna av tonavgiften därvid kommit att
användas praktiskt taget uteslutande för bestridande av sjömanshusens löpande
utgifter för administrationen.

Då det allmänna sålunda numera har övertagit huvudansvaret för sjö''
männens sociala välfärd och enligt vad som nu föreslås kommer att över
anslag och å riksstaten svara för även sjömanshusens administrationskostnader,
kan ifrågasättas om inte tonavgiften bör indragas till statsverket.
Emot en dylik disposition talar visserligen historiska motiv: avgiften infördes
i samband med sjömanshusens tillkomst och var menad att användas
i deras verksamhet. Vid angivna förhållanden har jag emellertid för
egen del ansett det naturligast, att tonavgiften upphör, och förordar att så
sker från och med den 1 juli 1961, när staten helt övertager det ekonomiska
ansvaret för sjömanshusens förvaltning.

Vid min bedömning av de ekonomiska konsekvenserna för statsverket av
en dylik åtgärd har jag emellertid inte kunnat bortse från att sjöfartsnäringen
sedan gammalt har ekonomiskt bidragit till upprätthållande av den
verksamhet som utövas inom sjömanshusen. En huvudsakligen av praktiska
skäl betingad ändring av den organisatoriska ramen för sjömanshusverksamheten
och i samband därmed redovisning över riksstaten av utgifterna
för denna verksamhet, torde i och för sig inte utgöra motiv för även
en ändrad kostnadsfördelning. Att i detta sammanhang föreskriva om en
ny särskild fartygsavgift bör emellertid inte ifrågakomma. Jag föreslår i
stället att bortfallet av tonavgiften ersättes genom en mindre höjning av nu
utgående fyr- och båkavgift. Denna avgift erlägges av redaren när fartyg
ankommer från utrikes ort för att i Sverige avlämna eller ta ombord passagerare
eller last samt när fartyg avgår till utrikes ort efter att i vårt land
ha avlämnat eller tagit ombord passagerare eller last. Avgiften utgår med
90 öre för varje helt ton av fartygets nettodräktighet vid tullklareringen.

36

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1960

För att kompensera bortfallet av tonavgiften synes fyr- och båkavgiften
böra höjas med 6 öre per ton, vilket skulle medföra en ökning av statens intäkter
av nämnda avgift med omkring 1 000 000 kronor för år. Höjningen
bör genomföras samtidigt som tonavgiften upphör. Därest riksdagen ej har
något att erinra däremot, torde det få ankomma på Kungl. Maj :t att besluta
om en dylik uppskrivning av fyr- och båkavgiften.

Förslagen att tonavgiften skall bibehållas och att inkomsterna därav skall
användas till bestridande av statens kostnader för läkarundersökning av
sjöfolk och till stipendiegivning vid sjöfartens skolor har jag sålunda inte
ansett mig böra biträda. Jag vill när det gäller statens kostnader för läkarundersökning
av sjöfolk hänvisa till det beslut, som 1958 års riksdag fattade
i anledning av anslagsäskande för ändamålet och vilket torde innebära
ett godkännande av den kostnadsökning som en gemensam nordisk hälsotjänst
kunde komma att medföra. Beträffande stipendiegivningen må erinras
om att 1959 års riksdag i anledning av proposition på min föredragning
beslutade om en rätt avsevärd utbyggnad av stipendiemöjligheterna vid sjöbefälsskolorna.
Över huvud taget gäller inom sjömansyrket numera samma
regler för stipendiegivningen som inom andra grenar av den allmänna yrkesutbildningen.
Jag anser inte skäl föreligga att i detta sammanhang göra
undantag därifrån.

Nu återstår att behandla huru skall förfaras med sjömanshusens kapitaltillgångar
samt dispositionen av räntorna från dessa tillgångar.

I likhet med utredningen anser jag att sjömanshuskassorna och de år
1939 indragna sjömanshusens förmögenheter allt fortfarande bör stå till
förfogande för sjöfartsnäringen. Väsentligen utgöres nämligen dessa tillgångar
av överskott å inbetalade hyres- och tonavgifter. Mitt ställningstagande
överensstämmer med vad statsmakterna beslutade i samband med
indragningarna förra gången. Att sjömanshusorganisationen nu helt ombildas
torde härvidlag inte utgöra skäl för annan ståndpunkt.

Utredningen har föreslagit att nämnda kapitaltillgångar, liksom de särskilda
donationsmedel, vilka sjömanshusen nu har i sin ägo, skall överföras
till och förvaltas av en sjömännens centralstiftelse. Stiftelsen skulle efter
behovsprövning fördela ränteavkastningen på de olika sjömanshusen.

Jag hyser förståelse för den bakomliggande tanken att efter omorganisationen
en icke statlig juridisk person skall stå som ägare till och förvaltare
av de tidigare sjömanshusmedlen. I och för sig tillstyrker jag sålunda stiftelseformen.
Dock har jag inte funnit något avgörande motiv för att centralisera
förvaltningen till ett för hela riket gemensamt organ. Tvärtom synes
praktiska och även psykologiska skäl tala för att äganderätten och förvaltningen
anförtros regionala stiftelser, med säte lämpligen på samma orter,
som kommer att få sjömanshus i den nya organisationsformen. Därvid kan,
som antytts tidigare---vederbörande sjömansnämnd fungera som sty relse

åt stiftelsen.

Avkastningen av sjömanshuskassorna och av de år 1939 indragna sjömanshusens
förmögenhet, liksom förverkade hyresmedel in. m. enligt 53

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1960

37

och 69 §§ sjömanslagen, användas nu huvudsakligen till understödsändamål.
I princip torde detta böra gälla även i fortsättningen. Hela frågan om
den framtida inriktningen av sjömanshusens understödsverksamhet har
jag emellertid behandlat förut---. Jag anslöt mig därvid till utrednings förslaget

om övergång till ett system med mindre antal bidrag men med
större bidragsbelopp. Samtidigt tilläde jag, att det borde övervägas om icke
här avsedda medel kunde disponeras även för andra ändamål, som ligger
i linje med sjöfolkets intressen. Det skulle få ankomma på sjöfartsstyrelsen
att utreda frågan härom och för Kungl. Maj :t framlägga förslag i ämnet.

Jag förordar alltså att här åsyftade inkomster uppbäres av de av mig
nyss föreslagna regionala stiftelserna för att av dem användas till ändamål
som kan anses gagna sjöfolket och sjöfartsnäringen.

Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att efter förslag av sjöfartsstyrelsen
besluta i vilken ordning de nuvarande sjömanshusens räkenskaper
skall avslutas och i vilka former överföringen av kapitaltillgångarna till de
regionala stiftelserna lämpligen bör äga rum.

Utskottet

Genom propositionen har riksdagen bl. a. underställts huvudgrunderna i
förslag till ny författning angående registrering och mönstring av sjömän
(mönstringsförordning).

En central fråga i den nya förordningen gäller möjligheterna att
avstänga olämpligt folk från sjömaasyrket. Enligt nuvarande
bestämmelser förekommer icke någon lämplighetsprövning i förhand
av den, som söker sig till sjömansyrket, på andra grunder än hälsogrunder.
Sjöman som inskrivits vid sjömanshus kan emellertid efter beslut av sjömanshusets
direktion avföras ur det vid sjömanshuset förda registret, om
det konstateras, att han gjort sig skyldig till rymning från svenskt handelsfartyg.
Sjömannens sjöfartsbok anses i så fall ogiltig och därmed hindras
han från att ånyo påmönstras fartyg. Någon möjlighet att ur registret avföra
sjöman, som visat sig grovt misskötsam ombord på annat sätt än genom
rymning, föreligger emellertid icke. Däremot bedriver de av organisationerna
på sjöfartens arbetsmarknad tillsatta centrala undersöknings- och bestraffningsnämnderna
viss verksamhet för utgallring av olämpligt sjöfolk.
Personer som funnits böra för kortare eller längre tid avstängas från utövning
av sjömansyrket rapporteras av nämnderna till sjömansförmedlingarna,
som har att rätta sig efter nämndernas beslut och icke anvisa avstängd
sjöman anställning ombord å fartyg, vars ägare är ansluten till rederiorganisation,
som står bakom nämnderna.

1946 års sjömanskommitté föreslog en allmän lämplighetsprövning av var
och en, som sökte sig till sjömansyrket. Prövningen skulle ske icke blott
med hänsyn till hälsotillståndet utan även till övriga personliga förhållan -

38

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1960

den, såsom föregående kriminalitet eller eljest grövre misskötsamhet. En minoritet
inom kommittén föreslog som lösning av problemet, att den första
sjöfartsbok som utfärdades för en sjöman skulle ha provisorisk karaktär
och att sjöfartsbok med obegränsad giltighet skulle kunna erhållas först
sedan sjömannen uppvisat intyg om tolv månaders tjänst till sjöss med gott
vitsord. Föredragande departementschefen har icke anslutit sig till kommitténs
förslag om en allmän lämplighetsprövning, enär en sådan skulle strida
mot principen om medborgarnas rätt till fritt yrkesval samt i praktiken
ställa sig svår att genomföra utan att rimliga anspråk på objektiv och konsekvent
bedömning eftersattes. Mot förslaget om provisorisk sjöfartsbok har
anförts, att den förnyade prövningen skulle innebära en omgång samt att det
kunde ifrågasättas, om de prövande instanserna trots de avsedda intygen
skulle ha tillräcklig grund för prövning av en persons lämplighet eller olämplighet
för sjömansyrket. I propositionen föreslås i stället, att prövningen i
samband med inskrivning vid sjömanshus begränsas till hälsoförhållandena
samt att möjligheter införes att avstänga sjöman, som på grund av grov
misskötsamhet under anställning ombord å fartyg befunnits olämplig att
utöva sjömansyrket. Avstängningen skall ske genom att påmönstringsförbud
utfärdas för sjömannen för viss tid, högst sex år eller, om särskilda skäl
föranleder det, tills vidare. Till förfarandet knytes därjämte möjlighet alt
tilldela sjöman varning. Sådan bör meddelas då sjöman visat grov misskötsamhet,
som visserligen icke finnes böra föranleda påmönstringsförbud, men
då sjömannen vid upprepande löper uppenbar risk att utsättas för sådant
förbud.

I motionerna I: 665 och II: 819 hemställes, att i mönstringsförordningen
intages stadganden om provisorisk sjöfartsbok för nybörjare i huvudsaklig
överensstämmelse med kommittéminoritetens förslag.

Utskottet finner det värdefullt, att möjligheterna till avstängning av
olämpligt folk från sjömansyrket utvidgas. Det måste nämligen ställas stora
anspråk på den enskilde sjömannen beträffande såväl duglighet som ansvarskänsla;
säkerheten till sjöss och trivseln ombord kräver detta. Den kritik
som framställts mot kommittémajoritetens och minoritetens förslag till
lösning av frågan om avstängning av olämpligt sjöfolk finner utskottet i
stort sett riktig. En lämplig avvägning mellan å ena sidan sjöfartens intresse
av god rekrytering till sjömansyrket och å andra sidan den enskildes rätt
till fritt yrkesval uppnås emellertid genom de bestämmelser departementschefen
i detta avseende föreslagit. Utskottet vill därför ansluta sig till dessa
och kan följaktligen icke biträda det i motionerna framställda yrkandet.

Enligt propositionen skall handläggningen av avstängningsärenden
anförtros lokala organ med partsrepresentation. I varje sjömanshusdistrikt
skall sålunda finnas en sjömansnämnd, som utses av sjöfartsstyrelsen.
Nämnden skall bestå av åtta ledamöter jämte suppleanter för
dem. Ordföranden och suppleanten för honom bör vara lagfarna. Av övriga
ledamöter utses två efter förslag av Sveriges redareförening, en efter förslag
av Svenska fartygsbefälsföreningen, en efter förslag av Svenska ma -

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1960

39

skinbefälsförbundet, två efter förslag av Svenska sjöfolksförbundet och en
efter förslag av Svenska stewardföreningen. Suppleanterna för dessa ledamöter
utses i enahanda ordning.

I motionerna I: 665 och II: 819 hemställes, att Sveriges fartygsbefälsförening
måtte företrädas av två representanter i sjömansnämnden. Som skäl
för yrkandet har åberopats att det med hänsyn till de disciplinfrågor som
sjömansnämnden skall handlägga är väsentligt'' att nämnden tillförsäkras erfarenhet
från personer med tjänst som befälhavare.

Utskottet delar så till vida motionärernas uppfattning som utskottet finner
det värdefullt, att, där så kan ske, i sjömansnämnd ingår person med erfarenhet
från tjänstgöring som befälhavare. De föreslagna bestämmelserna
lämnar emellertid enligt utskottets mening tillfredsställande möjligheter
härtill. En utökning av antalet representanter för Sveriges fartygsbefälsförening
skulle också för att en lämplig avvägning mellan de olika partsorganisationerna
skall bestå medföra en ökning av antalet representanter
för de övriga organisationerna. En sådan utvidgning av sjömansnämnderna
är icke motiverad. Utskottet avstyrker därför motionsyrkandet.

I motionerna I: 665 och II: 819 tages jämväl upp till behandling frågan om
de centrala undersöknings- och bestraffningsnämndernas
uppgifter i fortsättningen. Motionärerna framhåller, att avsikten
med den föreslagna ordningen tycks vara, att sjömansförmedlingarna
icke längre skall beakta av undersöknings- och bestraffningsnämnderna
meddelade avstängningsförbud, såvida dessa icke fastställts av vederbörande
sjömansnämnd. Motionärerna finner icke detta förhållande vara acceptabelt.
De menar, att prövning och beslut av sjömansnämnd visserligen bör
utgöra förutsättning för officiellt påmönstringsförbud, men att, där sådant
förbud ännu icke utfärdats eller icke blir utfärdat, förmedlingarna även i
fortsättningen bör rätta sig efter undersöknings- och bestraffningsnämndernas
avstängningsbeslut. I motionerna yrkas, att riksdagen måtte giva denna
mening till känna.

I propositionen framhålles, att den däri föreslagna ordningen för behandling
av avstängningsärenden i praktiken torde innebära att undersöknings-
och bestraffningsnämnderna såsom beslutande organ i dylika ärenden
kommer att ersättas av sjömansnämnderna. Utskottet finner en sådan
utveckling i och för sig eftersträvansvärd, enär det icke kan anses lämpligt
att ett organ av privat natur skall vid sidan av ett officiellt organ meddela
beslut i frågor liknande dem som ankommer å det officiella organet. På
grund härav kan utskottet icke biträda den mening, som kommit till uttryck
i motionerna. Den stora erfarenhet av avstängningsfrågor, som undersöknings-
och bestraffningsnämnderna under årens lopp förvärvat, bör
om möjligt tillvaratagas. Det är därför lämpligt, att sjömansnämnderna,
då så kan ske, i ärenden angående eventuellt påmönstringsförbud inhämtar
yttrande från undersöknings- och bestraffningsnämnderna. Dessa kommer
i så fall att även i fortsättningen få betydelse för frågor av hithörande slag.

40 Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1960

I propositionen framlägges vidare förslag till gemensam organisation för
förmedling och mönstring av sjömän. Förslaget innebär att sjömanshusverksamheten
administrativt samordnas med sjömansförmedlingarna samt
att sjömanshusen inordnas i den allmänna arbetsförmedlingen med arbetsmarknadsstyrelsen
som administrativ chefsmyndighet. I samband därmed
minskas antalet sjömanshus från 30 till 19. Den föreslagna organisationen
medför, att staten övertar det ekonomiska ansvaret för sjömanshusens administration.
Den för detta ändamål avsedda särskilda fartygsavgiften, den
s. k. tonavgiften, föreslås skola upphöra, varvid fyr- och båkavgiften i stället
höjes.

I motionerna I: 643 och II: 793 samt i motionerna I: 665 och II: 819 hemställes,
att det administrativa huvudmannaskapet för
sj ömanshusen skall tillkomma sjöfartsstyrelsen.

Departementschefen har i propositionen lämnat en redogörelse för såväl
de skäl som talar för sjöf artsstyrelsen som de skäl som talar för arbetsmarknadsstyrelsen
som administrativ chefsmyndighet. För sjöf artsstyrelsen
talar att sjöfarten är en i många avseenden särpräglad näring med särskilda
servicebehov. Arbetsanskaffning och mönstring måste anpassas med
hänsyn till fartygens hamnbesök och kan icke alltid förläggas till vanlig
expeditionstid. Mönstringen och den därmed sammanhängande verksamheten
innefattar också åtskilliga moment, som arbetsförmedlingarna för
närvarande inte har att taga ställning till, t. ex. kontroll av den ekonomiska
uppgörelsen mellan arbetsgivare och arbetstagare samt medling mellan dem
och uttalanden om deras rättigheter och skyldigheter. Mönstringsförrättaren
är vidare skyldig att taga befattning med bemanningsfrågor. Dessa
förhållanden ställer särskilda krav på tjänstemännen, både i fråga om kunskap
om gällande bestämmelser och med avseende på erfarenhet av arbetsförhållanden
till sjöss. För arbetsmarknadsstyrelsen talar å andra sidan att
de största rationaliseringsvinsterna både för de arbetssökande och ur kostnadssynpunkt
står att vinna om verksamheten inordnas i arbetsförmedlingen.
Om det råder brist på arbete till sjöss, bör de som söker sådant
arbete erbjudas annan anställning, vilket underlättas om sjömansförmedlingarna
är en del av den allmänna arbetsförmedlingen. Vidare bör eftersträvas
att sammanhålla handläggningen av arbetsmarknadsfrågor i en
organisation. Det grundläggande arbetet i fråga om rekrytering av sjöfolk
utföres av arbetsförmedlingen, som därvid är i hög grad beroende av andra
grenar av organisationen inom arbetsmarknadsverket, främst yrkesvägledningen
och ungdomsförmedlingen. Arbetsmarknadsverket är vidare tillsynsmyndighet
för arbetslöshetsförsäkringen. Om de nya sammanslagna organen
inordnas i den allmänna arbetsförmedlingen uppnås förutom rent kontorstekniska
fördelar framför allt en smidigare personalorganisation, vilket
kan leda till direkta besparingar. Genom att inlemma verksamheten i en
större organisation får man också ökade möjligheter att med ordinarie personal
möta säsongmässiga variationer i arbetsbördan. Departementschefen
finner de skäl som talar för arbetsmarknadsstyrelsen som administrativ

41

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1960

chefsmyndighet väga tyngst. Beträffande den del av verksamheten som övertages
från de nuvarande sjömanshusen ankommer emellertid huvudansvaret
på sjöfartsstyrelsen, som således har att utfärda instruktioner och verkställa
inspektioner för den verksamheten.

Såsom departementschefen framhållit utgör sjöfartens samt mönstringsoch
inskrivningsverksamhetens särart starkt stöd för att sjöf artsstyrelsen
bör vara administrativ huvudman för den nya sjömanshusverksamheten. Då
sjöfartsstyrelsen inrättades för några år sedan, skedde detta i syfte att så
långt möjligt centralisera alla sjöf artsfrågor till denna myndighet. Samtliga
de uppgifter, som ålegat de nuvarande sjömanshusen och som överflyttas
på de nya sjömanshusen, har av ålder ansetts tillhöra verksamhetsområdet
för det centrala statsorganet för sjöfartsfrågor. Även sjömansförmedlingarna
har tidigare sorterat under sjömanshusen och torde alltid ha intagit en
särställning inom arbetsmarknadsverket. Med hänsyn härtill anser utskottet
att det icke skulle stå i överensstämmelse med den på sin tid beslutade koncentrationen
av den statliga administrationen på sjöfartsområdet att från
den centrala sjöf artsmyndigheten avlägsna huvudansvaret för de för mönstring
och arbetsförmedling av sjömän sammanslagna organen. Utskottet förordar
därför att sjöfartsstyrelsen skall ha det administrativa huvudmannaskapet
för sjömanshusen.

Som tidigare nämndes föreslås att antalet sjömanshus minskas
från 30 till 19. De sjömanshus som skall indragas är sjömanshusen i Örnsköldsvik,
Västervik, Karlskrona, Sölvesborg, Kristianstad, Ystad, Trelleborg,
Halmstad, Marstrand, Lysekil och Strömstad, medan sjömanshusen i
Luleå, Umeå, Härnösand, Sundsvall, Söderhamn, Gävle, Stockholm, Nyköping,
Norrköping, Oskarshamn, Kalmar, Visby, Karlshamn, Malmö, Landskrona,
Hälsingborg, Göteborg, Uddevalla och Karlstad skall bestå.

I motionerna I: 643 och II: 793 hemställes, att sjömanshuset i Marstrand
bibehålies. Som skäl härför åberopas, att småredarna i Göteborgs skärgård
och från Tjörn föredrar Marstrand framför det arbetstyngda Göteborg, då
det gäller sjömanshusärenden, vilket medfört att sjömanshuset i Marstrand
utfärdar det näst största antalet sjömansrullor av alla landets sjömanshus.
Vidare framhålles att ett femtiotal å Tjörn bosatta redare i särskild skrift
till Konungen understrukit behovet av ett sjömanshus i Marstrand.

I motionerna I: 664 och II: 820 yrkas dels att sjömanshuset i Sölvesborg
skall bestå och dels att sjömanshuset i Karlskrona bibehålies i avvaktan på
beslut rörande omorganisationen av örlogsvarvet i staden. Som skäl för
sjömanshus i Sölvesborg framhåller motionärerna varvsrörelsen i staden,
den starkt expanderande industrien i Olofström samt de planerade massaoch
sulfitfabrikerna i Sölvesborgs närhet. För sjömanshus i Karlskrona
talar enligt motionärerna bl. a. tillkomsten av stadens nya oljehamn, den
beräknade utökningen av örlogsvarvets civila arbetsuppgifter samt den i
staden befintliga sjömansskolan.

I motionerna I: 665 och II: 819 framhålles att det ur sjöfartssynpunkt icke
är tillfredsställande att i städer, där sjöfartsfrekvensen är så stor att behov

42 Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1960

av mönstringsförrättare är för handen, endast s. k. särskild mönstringsförrätttare
förordnas. Platser där utöver de föreslagna sjömanshus bör kunna ifrågakomma
är enligt motionärerna Västervik, Trelleborg, Strömstad och Lysekil.
Det yrkas, att riksdagen måtte giva denna mening till känna.

Vid avgörandet av frågan hur många sjömanshus som bör finnas och var
dessa skall ligga måste stor vikt läggas vid sjöfartsnäringens behov av snabb
och tillförlitlig service. Den praktiska nyttan för sjöfarten av att ha ett
sjömanshus på orten måste emellertid vägas mot de därmed förenade kostnaderna.
Såsom departementschefen framhållit kan det icke vara försvarbart
att ha ett statligt regionalt organ inrättat för en serviceuppgift, som
tas i anspråk genomsnittligt blott en eller annan gång per dag. Även om den
vid sjömanshuset anställde ombudsmannen genom den föreslagna organisationen
tillföres nya arbetsuppgifter inom sjömansförmedlingen kan han
vid sjömanshus med nämnda arbetsbelastning icke anses få tillräcklig sysselsättning.

Det genomsnittliga antalet mönstringar för åren 1956—1958 utgjorde
vid de sjömanshus, varom nu är fråga, 1 052 i Marstrand, 588 i Sölvesborg,
251 i Karlskrona, 405 i Västervik, 665 i Trelleborg, 753 i Lysekil och 203
i Strömstad. Mot bakgrund av vad tidigare sagts talar dessa siffror enligt
utskottets uppfattning mot att sjömanshusen i de nämnda städerna bör bibehållas.
Därest behov av mönstringsförrättare med hänsyn till sjöfartens
omfattning å orten skulle vara motiverat, kommer enligt vad som utsäges i
propositionen särskild mönstringsförrättare att där förordnas. Därigenom
kommer sjöfartens intresse att bli väl tillgodosett. Utskottet kan följakligen
icke tillstyrka bifall till förevarande motionsyrkanden. Skulle utvecklingen
emellertid visa att särskild mönstringsförrättare icke förslår till att
på ett tillfredsställande sätt fylla sjöfartens behov, anser sig utskottet kunna
förutsätta att frågan om sjömanshus på orten tages upp till omprövning.

Föreståndare för de föreslagna sjömanshusen skall liksom nu vara en
sjömanshusombudsman. Till sådan bör enligt propositionen endast
ifrågakomma person med erfarenhet av tjänst till sjöss. I motionerna
1.665 och 11:819 framhålles att de uppgifter som åvilar sjömanshusombudsmännen
i deras egenskap av mönstringsförrättare är sådana att erfaienhet
från längre tids tjänstgöring i chefsställning ombord är nödvändig.
Motionärerna anser att detta bör komma till tydligt uttryck såsom vägledning
vid framtida tillsättningar av ombudsmannaplatser.

Utskottet delar uppfattningen att ombudsmännen med hänsyn till sjömanshusverksamhetens
särart bör uppfylla särskilda kvalifikationer i fråga
om erfarenhet av sjöfart. Den bestämning i detta avseende som lämnas i
propositionen anser utskottet emellertid till fyllest. Utskottet kan därför
inte biträda den i motionerna framförda uppfattningen.

I propositionen behandlas vissa frågor — bl. a. angående det framtida
personalbehovet vid sjömanshusen och denna personals lönesättning — vilka
torde återkomma i statsverkspropositionen till en följande riksdag. Med

43

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1960

hänsyn härtill har utskottet ansett det lämpligt att riksdagens ställningstagande
till dessa frågor får anstå.

I övrigt har utskottet icke funnit anledning till uttalande i ämnet.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen i anledning av det i förevarande proposition,
nr 124, framlagda förslaget till förordning om registrering
och mönstring av sjömän samt med avslag å motionerna
I: 665 och II: 819, såvitt motionerna avser nämnda
förordning, måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t som sin mening
giva till känna vad utskottet anfört; samt

B. att riksdagen i anledning av propositionen i övrigt samt
med bifall till motionerna I: 643 och II: 793 samt I: 665 och
II: 819, såvitt motionerna avser frågan om det administrativa
huvudmannaskapet för sjömanshusen, och med avslag å
nämnda motioner i återstående delar ävensom motionerna
1:664 och 11:820 måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t som
sin mening giva till känna vad utskottet anfört.

Stockholm den 12 maj 1960

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Strand, Nils Elowsson, Axel Svensson,
Sunne, fru Carlqvist, herr Eric Carlsson*, fröken Nordström och herr Ringaby; från

andra kammaren: herr Nilsson i Göteborg, fröken Wetterström,
herr Bengtsson i Varberg, fröken Sandell, herrar Gustavsson i Alvesta, Königson,
Carlsson i Göteborg och Anderson i Sundsvall.

* Ej närvarande vid justeringen.

Reservationer

Vid B. i utskottets hemställan

I

av herrar Strand, Nils Elowsson, Axel Svensson, fru Carlqvist, herrar
Nilsson i Göteborg, Bengtsson i Varberg, fröken Sandell och herr Carlsson
i Göteborg, vilka ansett,

a) att det stycke i utskottets utlåtande som berör det administrativa huvudmannaskapet
för sjömanshusen och som börjar »Såsom departements -

44 Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1960

chefen» och slutar »för sjömanshusen» (s. 41) bort ersättas med text av följande
lydelse:

Den föreslagna samordningen av sjömanshusens och sjömansförmedlingarnas
verksamhet motiveras dels av sjöfolkets, rederiernas och den upplysningssökande
allmänhetens intresse av att ej behöva besöka olika institutioner
för ärenden av likartad natur och dels av det allmännas intresse av
rationella och ej onödigt kostnadskrävande anordningar. Även om såsom
departementschefen framhållit sjöfartens samt mönstrings- och inskrivningsverksamhetens
särart utgör starkt stöd för att sjöfartsstyrelsen bör
vara administrativ huvudman för den nya sjömanshusverksamheten, måste
enligt utskottets mening de av departementschefen åberopade skälen för
arbetsmarknadsstyrelsen som administrativ chefsmyndighet väga tyngre.
Utskottet fäster därvid särskild vikt vid det förhållandet, att de största rationaliseringsvinsterna,
främst ur kostnadssynpunkt, står att vinna om verksamheten
inordnas i arbetsförmedlingen. Därigenom erhålles nämligen möjlighet
att vid tillfällig ökning av arbetsuppgifterna vid sjömanshusen anlita
personal från arbetsmarknadsorganisationen i övrigt samt i det motsatta
läget, t. ex. då arbetsbelastningen i de norrländska hamnarna vintertid är
ringa, avstå viss personal vid sjömanshusen för andra uppgifter inom arbetsmarknadsverket.
Dessa fördelar kan icke uppnås, om personalen vid
sjömanshusen och arbetsmarknadsverket i övrigt icke administrativt sorterar
under samma chefsmyndighet. Sjöfartens särskilda anspråk kan, oaktat
sjöf artsstyrelsen icke är administrativ huvudman för sjömanshusen, på tillfredsställande
sätt tillgodoses genom att sjöfartsstyrelsen får effektiva möjligheter
att genom meddelande av instruktioner och direktiv samt verkställande
av inspektioner på i huvudsak samma sätt som hittills öva inflytande
på den verksamhet, som inte avser endast arbetsförmedling. Utskottet avstyrker
därför förevarande motionsyrkanden.

b) att utskottet bort hemställa, att riksdagen med avslag å motionerna
1:643 och II: 793 samt 1:665 och 11:819, såvitt motionerna avser frågan
om det administrativa huvudmannaskapet för sjömanshusen, måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t som sin mening giva till känna vad utskottet anfört.

II

av herrar Sunne, Eric Carlsson, fröken Nordström, herr Ringaby, fröken
Wetterström, herrar Gustavsson i Alvesta, Königson och Anderson i Sundsvall,
vilka ansett,

a) att det stycke i utskottets utlåtande som berör antalet sjömanshus och
som börjar »Det genomsnittliga» och slutar »till omprövning» (s. 42) bort
ersättas med text av följande lydelse:

Det genomsnittliga--- — (lika med utskottet) — ---i Strömstad.

Mot bakgrund av vad tidigare sagts talar dessa siffror enligt utskottets uppfattning
i och för sig mot att sjömanshusen i de nämnda städerna bör bibehållas.
Då det gäller sjömanshuset i Marstrand, som har det största anta -

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1960

45

let mönstringsförrättningar av de sjömanshus som föreslås indragna, måste
emellertid jämväl beaktas att sjömanshuset där utfärdar det näst största
antalet sjömansrullor av alla landets sjömanshus. Anledningen härtill är att
småtonnaget på Tjörn, omkring 100 fraktfartyg representerande ett tonnage
av cirka 24 000 bruttoton, ävensom småtonnaget i Göteborgs skärgård sökt
sig i sjömanshusärenden till Marstrand i stället för det arbetstyngda Göteborg.
Denna omständighet samt det förhållandet att antalet mönstringar i
Marstrand kan förutsättas öka i samband med att mönstringsplikt införes
även vid inrikes fart gör, att mönstringsverksamheten i Marstrand icke kan
på ett för sjöfarten tillfredsställande sätt skötas av endast en särskilt förordnad
mönstringsförrättare. Utskottet anser därför att sjömanshuset i
Marstrand skall bestå. Beträffande övriga platser där sjömanshus ifrågasatts
i motionerna torde, därest behov av mönstringsförrättare med hänsyn till
sjöfartens omfattning å orten skulle vara motiverat, särskild mönstringsförrättare
komma att förordnas. Utskottet anser en sådan ordning för dessa
orter till fyllest och kan därför icke biträda motionsyrkandena. Skulle utvecklingen
—--(lika med utskottet)---till omprövning.

b) att utskottet bort hemställa, att riksdagen med bifall till motionerna
I: 643 och II: 793, såvitt de avser frågan om sjömanshus i Marstrand, måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t som sin mening giva till känna vad utskottet
anfört.

600912

Stockholm 1960. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag