Andra lagutskottets utlåtande nr 36 år 1960

1

Nr 36

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående ändring i lagen den 3 januari
1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring, m. m., dels
ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 1 april 1960 dagtecknad proposition, nr 137, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring,

2) lag angående ändrad lydelse av 37 § lagen den 14 maj 1954 (nr 243)
om yrkesskadeförsäkring,

3) förordning om ändrad lydelse av 10 § militärersättningsförordningen
den 2 juni 1950 (nr 261) och

4) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 17 december 1954 (nr 774)
med särskilda bestämmelser om frivillig sjukpenningförsäkring i allmän
sjukkassa.

I samband med propositionen har utskottet behandlat följande i ämnet
väckta motioner, nämligen

A. vid riksdagens början väckta motioner:

de likalydande motionerna nr 451 i första kammaren av fru HamrinThorell
in. fl. samt nr 393 i andra kammaren av herrar Carlsson i Huskvarna
och Larsson i Stockholm om förlängning av giltighetstiden för lagen med
särskilda bestämmelser om frivillig sjukpenningförsäkring i allmän sjukkassa,

de likalydande motionerna nr 470 i första kammaren av fru Svenson samt
nr 584 i andra kammaren av herrar Svensson i Stenkyrka och Elmwall om
höjt maximibelopp för sjukpenningtillägg till hemarbetande gifta kvinnor;

B. i anledning av propositionen väckta motioner:

de likalydande motionerna nr 649 i första kammaren av herr Wirmark
m. fl. samt nr 802 i andra kammaren av fru Lindberg och herr Fagerlund.

De vid propositionen fogade förlattningsförslagen har följande lydelse.
1 Bilmng till riksdagens protokoll 1960. 9 sand. 2 avd. Nr 36

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 36 år 1960

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring

Härigenom förordnas, att 7, 27 och 47 §§ lagen den 3 januari 1947 om
allmän sjukförsäkring1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

7 8-

Sjukkassemedlem, vars — — -— vara sjukpenningförsäkrad.

Kvinnlig sjukkassemedlem, vars
årsinkomst av förvärvsarbete ej uppgår
till ettusentvåhundra kronor, är
jämväl sjukpenningförsäkrad, såframt
hon

a) är gift och sammanlever med
sin man eller, om sammanlevnaden
mellan makarna hävts, med barn under
16 år, som vid tiden för sammanlevnadens
hävande var sjukvårdsförsäkrat
såsom barn till henne eller
maken, eller

b) efter att hava varit gift sammanlever
med barn under 16 år, som
vid tiden för äktenskapets upplösning
var sjukvårdsförsäkrat såsom
under a) sägs.

Försäkring, som------

Avlider make till hustru, som i
andra stycket under a) sägs, skall,
om makarna sammanlevde men barn

Kvinnlig sjukkassemedlem, vars
årsinkomst av förvärvsarbete ej uppgår
till ettusentvåhundra kronor, är
jämväl sjukpenningförsäkrad, såframt
hon

a) är gift och sammanlever med
sin man eller

b) i annat fall än under a) sågs,
sammanlever med barn under 16 år,
som är sjukvårdsförsäkrat såsom
barn till henne eller ock, där kvinnan
tidigare sammanlevt med make,
var sjukvårdsförsäkrat såsom barn
till henne eller maken vid tiden för
sammanlevnadens upphörande.
förmån åtnjutes.

Avlider make till hustru, som i
andra stycket under a) sägs, skall,
om hustrun ej eljest skall fortsätta

1 Senaste lydelse, se beträffande 7 och 47 §§ SFS 1955:397 och beträffande 27 § SFS
1953: 569.

Andra lagutskottets utlåtande nr 36 år 1960

3

(Nuvarande lydelse)
som där avses ej finnes, försäkringen
bestå intill utgången av tredje
kalendermånaden efter den, då mannen
avlidit.

(Föreslagen lydelse)
att vara försäkrad enligt andra stycket,
försäkringen bestå intill utgången
av tredje kalendermånaden
efter den, då mannen avlidit.

Annan än

obligatoriska sj ukpenningförsäkringen.

27 §.

Sjukpenning jämte — — — för sjukpenningförsäkringen.

Vägrar försäkrad------denna påföljd.

På framställning av nykterhetsnämnd
äger centralsjukkassa besluta,
att sjukpenning jämte barntilllägg
tillkommande den, som är hemfallen
åt alkoholmissbruk och beträffande
vilken föreligger omständighet
i övrigt som i 15 § första stycket
lagen om nykterhetsvård sägs,
skall utbetalas till kommunal myndighet
eller den försäkrades make
eller annan person att användas till
den försäkrades eller hans familjs
uppehälle.

47

Sj ukpenningf ör säkrad medlem —

Kvinnlig sjukkassemedlem, som i
7 § andra stycket under a) och b)
avses, äger, vare sig hon är sjukpenningförsäkrad
enligt första eller enligt
andra stycket av nämnda paragraf,
genom frivilliga avgifter försäkra
sig hos den centralsjukkassa
hon tillhör för erhållande av sjukpenningtillägg,
uppgående till en, två
eller tre kronor för dag, dock högst
det av dessa belopp, som motsvarar
skillnaden mellan sex kronor och
den sjukpenning hon eljest äger uppbära
till följd av försäkring enligt
denna lag.

Försäkring för — — — — —

---av förvärvsarbete.

Kvinnlig sjukkassemedlem, som i
7 § andra stycket under a) och b)
avses, äger, vare sig hon är sjukpenningförsäkrad
enligt första eller
enligt andra stycket av nämnda paragraf,
genom frivilliga avgifter försäkra
sig hos den centralsjukkassa
hon tillhör för erhållande av sjukpenningtillägg,
uppgående till en,
två, tre, fyra eller fem kronor för
dag, dock högst det av dessa belopp,
som motsvarar skillnaden mellan
åtta kronor och den sjukpenning
hon eljest äger uppbära till följd av
försäkring enligt denna lag.
föregått sjukperioden.

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 36 år 1960

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Denna lag träder i kraft den 1
januari 1961.

Det åligger medlem, som icke är
sjukpenningförsäkrad enligt 7 § andra
stycket i den äldre lydelsen men
som skall vara sjukpenningförsäkrad
enligt detta lagrum i den nya lydelsen,
att enligt de föreskrifter, som
meddelas av den i 91 § avsedda tillsynsmyndigheten,
före utgången av
år 1960 lämna sjukkassan de uppgifter,
som erfordras för tillämpningen
av denna lag. Underlåter medlem
att fullgöra denna uppgiftsskyldighet
och har sjukkassan ej ändock
kunnat besluta angående medlemmens
sjukpenningförsäkring, blir
försäkringen gällande först från och
med ingången av kalendermånaden
närmast efter den, då sjukkassan
erhållit vetskap om att medlemmen
skall vara sjukpenningförsäkrad.

Den som vid utgången av år 1960
är frivilligt försäkrad för sjukpenningtillägg
enligt 47 § andra stycket
äger utan hinder av vad i 49 § första
stycket är stadgat rätt att, i den mån
de nya bestämmelserna så medgiva,
övergå till högre sjukpenningtillågg,
såvida framställning därom göres senast
den 30 juni 1961.

Andra lagutskottets utlåtande nr 36 år 1960

5

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 37 § lagen den 14 maj 1954 (nr 243)
om yrkesskadeförsäkring

Härigenom förordnas, att 37 § lagen den 14 maj 1954 om yrkesskadeförsäkring
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

37 §.

Försäkringsinrättningen äger---i naturaförmåner.

På framställning av nykterhetsnämnd
äger försäkringsinrättningen
besluta, att sjukpenning jämte barntillägg
tillkommande den, som är
hemfallen åt alkoholmissbruk och
beträffande vilken föreligger omständighet
i övrigt som i 15 § första stycket
lagen om nykterhetsvård sägs,
skall utbetalas till kommunal myndighet
eller den ersåttningsberättigades
make eller annan person att användas
till den ersättningsberättigades
eller hans familjs uppehälle.

Denna lag träder i kraft den 1
januari 1961.

1*—Bihang till riksdagens protokoll 1960. 9 samt. 2 avd. Nr 36

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 36 år 1960

Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av 10 § militärersättningsförordningen
den 2 juni 1950 (nr 261)

Härigenom förordnas, att 10 § militärersättningsförordningen den 2 juni
19501 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

10 §.

Aiksförsäkringsanstalten äger---i naturaförmåner.

På framställning av nykterhetsnåmnd
äger riksförsäkringsanstalten
besluta, att sjukpenning jämte barntillägg
tillkommande den, som är
hemfallen åt alkoholmissbruk och
beträffande vilken föreligger omständighet
i övrigt som i 15 § första stycket
lagen om nykterhetsvård sägs,
skall utbetalas till kommunal myndighet
eller den ersättningsberättigades
make eller annan person att
användas till den ersättningsberättigades
eller hans familjs uppehälle.

Denna förordning träder i kraft
den 1 januari 1961.

1 Senaste lydelse av 10 §, se SFS 1954: 460.

Andra lagutskottets utlåtande nr 36 år 1960

7

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 17 december 1954 (nr 774)
med särskilda bestämmelser om frivillig sjukpenningförsäkring
i allmän sjukkassa

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 17 december 1954 med särskilda
bestämmelser om frivillig sjukpenningförsäkring i allmän sjukkassa1 skall

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
(Nuvarande lydelse)

1

Den som vid utgången av december
1954 var medlem av erkänd sjukkassa
för erhållande av sjukpenning
men som icke är sjukpenningförsäkrad
enligt lagen den 3 januari 1947
(nr 1) om allmän sjukförsäkring
äger, utan hinder av vad i nämnda
lag finnes stadgat däremot stridande,
för tiden intill utgången av juni
1960 i den allmänna centralsjukkassa
han tillhör genom frivilliga avgifter
försäkra sig för sjukpenning enligt
vad nedan sägs.

angives.

(Föreslagen lydelse)

Den som vid utgången av december
1954 var medlem av erkänd sjukkassa
för erhållande av sjukpenning
men som icke är sjukpenningförsäkrad
enligt lagen den 3 januari 1947
(nr 1) om allmän sjukförsäkring
äger, utan hinder av vad i nämnda
lag finnes stadgat däremot stridande,
för tiden intill utgången av juni
1965 i den allmänna centralsjukkassa
han tillhör genom frivilliga avgifter
försäkra sig för sjukpenning enligt
vad nedan sägs.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1960.

Den som vid utgången av juni 1960
är försäkrad enligt lagen den 17 december
195i (nr 774) skall, såframt
han ej annat begär, utan ny anmälan
anses försäkrad jämväl för tiden
därefter.

1 Senaste lydelse av 1 §, se SFS 1955: 398.

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 36 år 1960

Propositionens huvudsakliga innehåll m. m.

Sjukförsäkringslagen föreslås ändrad så att den obligatoriska sjukpenningförsäkringen
för vissa gifta och tidigare gifta kvinnor, den s. k. hemmafruförsäkringen,
omfattar även ogifta mödrar som sammanlever med
barn under 16 år. Samtidigt föreslås en höjning av maximum för det frivilliga
sjukpenningtillägget för hemarbetande kvinnor från tre till fem
kronor. Vidare framlägges förslag om sådan ändring i sjukförsäkringslagen,
att sjukpenning jämte barntillägg skall kunna utbetalas till annan än den
sjuke, då denne är hemfallen åt sådant alkoholmissbruk som avses i 15 §
första stycket nykterhetsvårdslagen. Motsvarande ändring föreslås i yrkesskadeförsäkringslagen
och militärersättningsförordningen.

Slutligen framlägges förslag om förlängning på fem år av 1954 års lag
om frivillig sjukpenningförsäkring i allmän sjukkassa.

Av propositionens innehåll kommer i det följande att återgivas endast
vad föredragande departementschefen, statsrådet Nilsson, anfört vid remissen
av förslagen till lagrådet ävensom en kort redogörelse för behandlingen
i lagrådet och för vad som yttrats i anledning därav. Beträffande övriga
delar av innehållet hänvisas till propositionen.

Departementschefen

Föredragande departementschefen har anfört:

»Vid anmälan i statsrådet den 5 februari 1960 av fråga om förbättrade
folkpensionsförmåner (prop. 1960: 75) berörde jag spörsmålet om den allmänna
översyn av sjukförsäkringslagen, som ansetts böra komma till stånd
sedan en viss tids erfarenhet av lagens verkningar vunnits. Jag framhöll, att
den fortsatta pensionsreformen gör det möjligt att pröva samordningsfrågorna
inom socialförsäkringen i sin helhet och att sjukförsäkringens ersättningsregler
därvid kommer att beröras i mycket väsentliga avseenden. Vidare
yttrade jag, att formerna för utredningsarbetet på de avsnitt av sjukförsäkringen,
som inte kommer att behandlas i det nyssnämnda sammanhanget,
får anpassas till kravet på effektivitet i den utredningsverksamhet, som
bedrives med sikte på att lösa de mest brådskande samordningsproblemen
inom socialförsäkringen till dess de allmänna tilläggspensionerna börjai
utges år 1963.

I avvaktan på att sjukförsäkringsfrågorna på sätt nu nämnts blir föremål
för överväganden i ett större sammanhang bör givetvis några mera
genomgripande ändringar i lagstiftningen på detta område inte genomföras.
Detta hindrar dock inte, att i likhet med vad som skett under tidigare år
vissa begränsade spörsmål, som lämpligen kan lösas särskilt, upptages till
prövning redan nu.

9

Andra lagutskottets utlåtande nr 36 år 1960

Till de ämnen, som skulle kunna komma i fråga för en särbehandling,
hör läkemedelsrabatteringen. Utredningen om läkemedelsrabatteringen har
i december 1959 avgivit betänkande med förslag till nya regler om läkemedelsförmånerna
(SOU 1959:43). Emellertid har utredningens förslag vid
remissförfarandet rönt så allvarliga invändningar, att jag inte är beredd att
utan ytterligare ingående överväganden framlägga något förslag i ämnet.
Förslag kan därför i varje fall inte framläggas för 1960 års vårriksdag.

En av de frågor, som nu bör upptagas till prövning, avser sjukpenningförsäkring
för ogifta kvinnor, som sammanlever
med barn under 16 år. Alla svenska medborgare över 16 år är,
med få undantag, medlemmar i allmän sjukkassa. Med detta medlemskap
följer automatiskt, att sjukkassemedlemmen är sjulcvårdsförsäkrad, dvs.
vid sjukdom får ersättning för läkarvård och sjukhusvård och i samband
därmed företagna resor ävensom rätt till kostnadsfria eller rabatterade läkemedel.
Sjukvårdsförsäkringen gäller även för den försäkrades barn under
16 år. Med egna barn likställes i detta sammanhang adoptivbarn och fosterbarn
och dessutom barn, adoptivbarn och fosterbarn till den försäkrades
make. Barn i äktenskap blir i regel sjukvårdsförsäkrat på grund av faderns
försäkring och barn utom äktenskap på grund av moderns.

En sjukkassemedlem är vidare obligatoriskt försäkrad för grundsjukpenning
uppgående till 3 kr. om dagen, om hans eller hennes årsinkomst
av förvärvsarbete uppgår till minst 1 200 kr. Löntagare, vilkas årsinkomst
av tjänst uppgår till minst 1 800 kr., är dessutom försäkrade för tilläggssjukpenning,
som efter inkomstens storlek varierar från 1 till 17 kr. per dag.
Både grundsjukpenningen och tilläggssjukpenningen är avsedda att vara en
direkt ersättning för den på grund av sjukdomen uteblivna arbetsinkomsten.
Emellertid gäller för en stor grupp av kvinnliga sjukkassemedlemmar ett
undantag från denna regel. På grund av de särskilda bestämmelserna om
den s. k. hemmafruförsäkringen är de flesta gifta och många förut gifta
kvinnor obligatoriskt försäkrade för grundsjukpenning, fastän de inte har
inkomst av förvärvsarbete. Förutsättningen är antingen att kvinnan är gift
och sammanlever med mannen eller också att hon — sedan mannen avlidit
eller sammanlevnaden med honom upphört efter hemskillnad, äktenskapsskillnad
eller på annat sätt — sammanlever med barn under 16 år, som vid
tiden för sammanlevnadens upphörande var sjukvårdsförsäkrat såsom barn
till henne eller mannen. Ursprungligen omfattade hemmafruförsäkringen
endast gifta kvinnor, som sammanlever med mannen. Genom en lagändring
år 1955, som trädde i kraft den 1 januari 1956, infördes de nu gällande bestämmelserna,
vilka alltså innebär, alt en hemmafru, vars sammanlevnad
med maken upphört, får kvarstå i försäkringen, så länge hon sammanlever
med barn under 16 år.

Tillhörigheten till hemmafruförsäkringen innebär vidare rätt att enligt
sjukförsäkringslagen genom frivilliga avgifter försäkra sig för ett s. k.
sjukpenningtillägg, uppgående till 1, 2 eller 3 kr. om dagen.

10 Andra lagutskottets utlåtande nr 36 år 1960

Det förslag till lagändring, som riksförsäkringsanstalten framlagt, innebär
i huvudsak, att hemmafruförsäkringen utsträckes till att gälla även ogift
kvinna, som sammanlever med barn under 16 år, vilket är sjukvårdsförsäkrat
såsom barn till henne. Socialstyrelsen och Svenska sjukkasseförbundet
har tillstyrkt riksförsäkringsanstaltens förslag om obligatorisk tillhörighet
till sjukpenningförsäkringen, medan statskontoret förordat en helt
frivillig försäkring inom sjukförsäkringslagens ram. En separat frivillig
försäkring kan för närvarande förekomma endast för studerande. Som skäl
för sin ståndpunkt har statskontoret anfört bl. a., att behovet av försäkringsskydd
är mycket ringa och att kvinnorna själva många gånger sannolikt inte
vill få sitt moderskap registrerat.

Det förhåller sig säkerligen så att det övervägande antalet ogifta mödrar
har en årlig inkomst av förvärvsarbete överstigande 1 200 kr. och för dessa
är den föreslagna lagändringen inte av intresse. Det finnes dock fall där
de ogifta mödrarna saknar inkomst av förvärvsarbete och därför har samma
behov av sjukpenningförsäkring som övriga ensamstående mödrar, vilka
arbetar inom hemmet. Det naturligaste synes mig därvid vara, att helt jämställa
de ogifta mödrarna med de kategorier av ensamstående mödrar, som
nu tillhör hemmafruförsäkringen. Jag vill därför föreslå, att obligatorisk
sjukpenningförsäkring införes även för ogift kvinna, som sammanlever
med barn under 16 år, vilket är sjukvårdsförsäkrat såsom barn till henne.
Med hänsyn till att det här uteslutande är fråga om kvinnor, som sammanlever
med sina barn, tror jag man vågar utgå från att det inte har någon
större betydelse för dem, att de får sitt moderskap registrerat hos sjukkassan.
Av sjukförsäkringsbeskedet framgår för övrigt endast, att kvinnan
är placerad i sjukpenningklass 1 H (dvs. hemmafruförsäkring).

I detta sammanhang synes det lämpligt att något beröra den av riksförsäkringsanstalten
diskuterade frågan hur sjukkassorna skall få kännedom om
de nu aktuella fallen. Då hemmafruförsäkringen utvidgades genom 1955
års lagstiftning, stadgades i övergångsbestämmelserna, att de kvinnor, som
skulle komma att omfattas av försäkringen enligt lagens nya lydelse, hade
att före utgången av år 1955 lämna sjukkassan erforderliga uppgifter för
tillämpning av lagen i dess nya lydelse. För medlem, som underlät att
lämna dylika uppgifter, blev försäkringen gällande först fr. o. in. ingången
av månaden närmast efter den då kassan erhållit vetskap om att medlemmen
skulle vara sjukpenningförsäkrad enligt de nya reglerna. Motsvarande
bör lämpligen gälla vid den utvidgning av området för sjukpenningförsäkringen,
som jag nu föreslår.

Efter lagens ikraftträdande är en sjukkassemedlem, som skall vara obligatoriskt
sjukpenningförsäkrad enligt förslaget, jämlikt sjukförsäkringslagens
allmänna bestämmelser om upplysningsplikt skyldig att lämna uppgifter
till ledning för sin sjukpenningförsäkring. Det är att märka, att i de
flesta fall varom nu är fråga någon avgift till sjukpenningförsäkringen inte
kommer att kunna uttagas, eftersom kvinnans arbetsinkomst inte uppgår

11

Andra lagutskottets utlåtande nr 36 år 1960

till 1 200 kr. Underlåtenhet att lämna erforderliga uppgifter resulterar därför
endast i att förmånen uteblir. Enligt vad erfarenheten utvisar begär
huvudparten av de ogifta mödrarna moderskapshjälp och sjukkassan har
då möjlighet att få kännedom om nytillkommande fall där försäkringsplikt
föreligger. Det torde inte behöva krävas att sjukkassan i övrigt lägger ned
något omfattande arbete för att utröna förekomsten av fall, där ogift moder
sammanlever med barn under 16 år.

Slutligen vill jag i likhet med riksförsäkringsanstalten förorda, att den
nya bestämmelsen ges sådan avfattning, att hemmafruförsäkringen kommer
att omfatta även de fall då gifta kvinnor, vilka ej sammanbor med mannen,
samt frånskilda kvinnor och änkor sammanlever med barn, som efter det
sammanlevnaden med mannen upphört fötts utom äktenskap eller adopterats
eller upptagits såsom fosterbarn av kvinnan.

Tillhörigheten till hemmafruförsäkringen innebär möjlighet att genom
frivilliga avgifter försäkra sig för ytterligare högst 3 kr., dvs. hemmafruarna
kan få en sammanlagd sjukpenning om högst 6 kr. Även hemmafruar —
och jämställda kategorier ensamstående kvinnor -— med inkomst av förvärvsarbete,
uppgående till 1 200 kr. eller mer, vilka således är obligatoriskt
sjukpenningförsäkrade på grund av sin egen arbetsförtjänst, men som inte
på grund av den obligatoriska försäkringen kommer upp till en sjukpenning
av 6 kr., kan begagna sig av den frivilliga försäkringen på så sätt att
de erhåller en sammanlagd sjukpenning av nämnda storlek.

Det har i skilda sammanhang framkommit önskemål om en höjning
av det frivilliga sjukpenningtillägget, så att de hemmafruar
som anser sig ha behov därav skulle kunna bygga på sitt obligatoriska
försäkringsskydd med högre belopp än för närvarande är möjligt. I samband
med införandet av det nu gällande sjukpenningtillägget om 3 kr. uttalades
viss oro för missbruk av denna frivilliga försäkring och även för att den
skulle locka till sig ett mindre önskvärt försäkringsbestånd.

Efter vad som framkommit vid en genomgång av riksförsäkringsanstaltens
siffermaterial har sådana farhågor inte besannats. Det är numera omkring
140 000 kvinnor eller drygt 10 procent av hemmafruarna, som utnyttjat
möjligheten till frivillig försäkring, och av dem har det övervägande
antalet försäkrat sig för maximibeloppet. Antalet sjukdagar för dessa
kvinnor är i stort sett detsamma som för förvärvsarbetande kvinnor. På
grund av det nu anförda synes man inte behöva hysa några betänkligheter
mot en höjning av det frivilliga sjukpenningtillägget. Då en sådan höjning
av andra skäl framstår såsom synnerligen önskvärd, vill jag i detta sammanhang
föreslå, att tilläggets maximum höjes till 5 kr. Härav följer, att
även hemmafruar med inkomst av förvärvsarbete uppgående till 1 200 kr.
eller mer med tillämpning av den frivilliga försäkringen kan i mån av behov
höja sitt försäkringsskydd till sammanlagt högst 8 kr.

12 Andra lagutskottets utlåtande nr 36 år 1960

Mitt förslag i det föregående om de ogifta mödrarna medför, att även
dessa kan försäkra sig för sjukpenningtillägg.

Därjämte föreslås ett övergångsstadgande om dispens från de för den frivilliga
försäkringen i 49 § sjukförsäkringslagen stadgade ålders- och hälsovillkoren
för dem som omedelbart före ikraftträdandet var försäkrade för
sjukpenningtillägg och som inom viss tid anmäler att de önskar övergå till
högre sjukpenningtillägg. Framställningen härom torde böra göras inom
sex månader från ikraftträdandet. Den föreslagna bestämmelsen överensstämmer
med vad som tidigare föreskrivits vid en likartad lagändring.

Redan i samband med genomförandet av sjukförsäkringslagen var frågan
om möjlighet att i fall av alkoholmissbruk utbetala sjukpenning
till annan än den försäkrade aktuell och den har
även därefter varit föremål för uppmärksamhet.

Enligt sjukförsäkringslagen utgår inte sjukpenning till en försäkrad, som
är intagen på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare. Vid vård på enskild
vårdanstalt, sjukhus eller konvalescenthem och vid öppen vård föreligger
däremot rätt till sjukpenning och i förekommande fall barntillägg.
Sådan sjukhjälp utgår givetvis också till en alkoholmissbrukare, som är
sjukskriven av annan orsak än alkoholmissbruket.

I den utredning, som riksförsäkringsanstalten företagit på mitt uppdrag,
har understrukits de olägenheter, som följer av att sjukkassorna i fall
som nyss nämnts saknar möjlighet att utbetala sjukpenning till annan än
den sjuke. Anstalten har framhållit, att folkpensioneringslagen innehåller
en bestämmelse av innebörd att pensionsstyrelsen på framställning av nykterhetsnämnd
kan förordna att pension till den, som är eller nyligen varit
hemfallen åt alkoholmissbruk, skall utbetalas till kommunal myndighet
eller den pensionsberättigades make eller annan person att användas till
den berättigades eller hans familjs uppehälle. Vidare har anstalten pekat på
att yrkesskadeförsäkringslagen och militärersättningsförordningen innehåller
vissa bestämmelser med motsvarande syfte. Dessa bestämmelser är
något annorlunda konstruerade och medger endast att försäkringsinrättningen
i fall av dryckenskap och allvarligt läkemedelsmissbruk kan besluta
att sjukpenning eller livränta skall utgå i form av naturaförmåner. Sistnämnda
stadganden har enligt riksförsäkringsanstaltens uppgift mycket
sällan vunnit tillämpning.

Riksförsäkringsanstalten föreslår införande av en bestämmelse i sjukförsäkringslagen
om att centralsjukkassa på framställning av nykterhetsnämnd
eller dess ordförande kan besluta, att sjukpenning jämte barntillägg
tillkommande den, som är eller nyligen varit hemfallen åt alkoholmissbruk,
skall utgivas till kommunal myndighet eller till den försäkrades make eller
annan, att användas till den sjukes och hans familjs uppehälle. Samtidigt
föreslår riksförsäkringsanstalten, att de bestämmelser i yrkesskadeförsäk -

13

Andra lagutskottets utlåtande nr 36 år 1960

ringslagen och militärersättningsförordningen, som jag nyss redogjorde för,
utgår och ersättes med bestämmelser motsvarande dem som föreslås för
sjukförsäkringslagens vidkommande.

Remissorganen har tillstyrkt att bestämmelser av detta slag införes. För
egen del finner jag det önskvärt att sjukkassorna får en möjlighet att utbetala
sjukpenning, som tillkommer en alkoholmissbrukare, till annan än den
försäkrade. Jag förordar därför att en dylik bestämmelse införes i sjukförsäkringslagen.
Regeln torde i huvudsak kunna ansluta till motsvarande
bestämmelse i 38 § 3 mom. tredje stycket folkpensioneringslagen. En bestämmelse,
som avser sjukpenning, kommer på grund av stadgandet i 25 §
sista stycket sjukförsäkringslagen att gälla även hempenning.

Riksförsäkringsanstalten har föreslagit den avvikelsen från vad som gäller
enligt folkpensioneringslagen, att förutom nykterhetsnämnden även dess
ordförande skall tillerkännas befogenhet att göra framställning till sjukkassan
om att sjukhjälpen skall utbetalas till annan än den sjuke. Flera av
remissorganen har uttalat tveksamhet inför förslaget i denna del och nykterhetsvårdsutredningen
har bestämt motsatt sig detsamma.

Riksförsäkringsanstaltens förslag är förestavat av angelägenheten av snabba
ingripanden i nu ifrågavarande ärenden. Jag delar till fullo anstaltens
åsikt, att i de fall då sjukhjälpen bör utbetalas till annan än den sjuke ett
snabbt ingripande är av nöden. I detta avseende intar dock dessa ärenden inte
någon särställning bland dem som nykterhetsnämnderna har att ta befattning
med. Åtskilliga andra ingripanden av nämnderna fordrar också skyndsamhet.
Principen i nykterhetsvårdslagen är dock att ärendena skall avgöras
av hela nykterhetsnämnden. De enda ärenden, som nykterhetsnämnden enligt
lagen äger delegera till ordföranden, är att avge yttranden angående ansökan
om eller innehav av körkort. Med hänsyn till vad nu anförts anser jag,
att övervägande skäl talar för att befogenheten att göra framställning till
sjukkassan förbehålles nykterhetsnämnden. Om det vid tillämpningen skulle
visa sig, att detta förfarande medför svårigheter, torde frågan om dylik
befogenhet även för ordföranden kunna upptagas till förnyat övervägande.

Enligt riksförsäkringsanstaltens förslag skall beslut om utbetalande av
sjukpenning till annan än den försäkrade få meddelas, då denne »är eller
nyligen varit hemfallen åt alkoholmissbruk». Vad beträffar begreppet alkoholmissbruk
avses därmed enligt 1 § nykterhetsvårdslagen att någon, ej
blott tillfälligt, använder alkoholhaltiga drycker till uppenbar skada för sig
eller annan. Eu sådan alkoholmissbrukare kan bli föremål för vissa hjälpätgärder
enligt nykterhetsvårdslagen men däremot inte för tvångsingripande.
Termen »hemfallen åt alkoholmissbruk» användes i lagens 15 §, där förutsättningarna
för tvångsingripande finns angivna. Denna term har fått kvarstå
från den gamla alkoholistlagen för att beteckna de gravare fallen av
alkoholmissbruk. I dessa fall kan, om dessutom vissa specialindikationer
föreligger, beslutas om övervakning och även om intagning på vårdanstalt

14 Andra lagutskottets utlåtande nr 36 år 1960

för alkoholmissbrukare. Sådana indikationer utgör bl. a. att alkoholmissbrukaren
utsätter någon, som han är skyldig att försörja, för nöd eller
uppenbar vanvård eller eljest grovt brister i sina plikter mot sådan person
att han ligger det allmänna eller sin familj till last eller att han är ur stånd
att taga vara på sig själv.

I likhet med riksförsäkringsanstalten anser jag, att den ifrågasatta bestämmelsen
i sjukförsäkringslagen inte bör tillämpas på de fall av alkoholmissbruk,
som avses i 1 § nykterhetsvårdslagen. Ett villkor bör alltså vara
att alkoholmissbruket är så uttalat, att personen i fråga enligt nykterhetsvårdslagens
terminologi kan betecknas såsom hemfallen åt alkoholmissbruk.
Därutöver vill jag emellertid föreslå, att för tillämpning av det nu föreslagna
stadgandet samma förutsättningar uppställes som gäller för tvångsingripande
enligt nykterhetsvårdslagen. Alkoholmissbruket skall alltså ha
tagit sig sådana uttryck, som anges i 15 § sistnämnda lag. Genom att denna
fordran uppställes skapas större klarhet angående området för det föreslagna
stadgandets tillämpning. Av samma anledning anser jag i likhet med
flera av remissorganen, att man bör begränsa bestämmelsen till att avse
personer som är hemfallna åt alkoholmissbruk. Vad som skall avses med
att någon »nyligen varit» hemfallen åt dylikt missbruk torde nämligen
kunna bli föremål för viss tveksamhet.

Centralsjukkassa bör såsom riksförsäkringsanstalten förutsatt besluta
om utbetalning till annan än den försäkrade. Sådant beslut bör givetvis
fattas med största möjliga skyndsamhet. Om det undantagsvis skulle
möta hinder att omedelbart efter det att framställning om sådan utbetalning
inkommit fatta beslut i frågan, bör kassan i avvaktan på att beslut
meddelas kunna förordna om innehållande av sjukhjälpen. Närmare föreskrifter
härom synes kunna meddelas av riksförsäkringsanstalten.

Med hänsyn till att de individuella fallen torde vara mycket olika, synes
det lämpligast att inte föreskriva någon bestämd längsta tid för giltigheten
av ett beslut om utbetalning till annan än den sjuke. Beslutet bör alltså
kunna gälla tills vidare. Det måste emellertid kraftigt understrykas, att det
givetvis ankommer på nykterhetsnämnden att omedelbart underrätta sjukkassan
om förhållanden, som kan motivera en ändring av beslutet. I många
fall torde även den försäkrade själv göra framställning till sjukkassan om
beslutets upphävande. Det bör därvid åligga sjukkassan att omedelbart upptaga
ärendet till omprövning.

Centralssjukkassans beslut i ärende om utbetalning av sjukhjälp till annan
än den försäkrade kan överklagas hos riksförsäkringsanstalten enligt
101 § sjukförsäkringslagen. Utan särskilt stadgande torde gälla att kassans
beslut länder till efterrättelse utan hinder av att det inte vunnit laga kraft.
Om beslut angående utbetalning till annan än den sjuke upphäves, äger den
försäkrade själv uppbära sjukhjälp som ännu inte utbetalats. Sjukhjälp,
som utbetalats till annan enligt beslutet om sådan utbetalning, äger den

15

Andra lagutskottets utlåtande nr 36 år 1960

försäkrade inte utfå. Beslutet skall ju avse utbetalning till sådan mottagare
att sjukhjälpen kommer till användning för den sjukes eller hans familjs
uppehälle.

Vad slutligen angår de föreslagna ändringarna i yrkesskadeförsäkringslagen
och inilitärersättningsförordningen är att märka, att de nuvarande
bestämmelserna om utbyte av ersättning i penningar mot naturaprestation
avser inte bara sjukpenning utan även livränta. En prövning av huruvida
dessa regler kan utmönstras ur lagstiftningen bör lämpligen anstå till ett
tillfälle då mera centrala bestämmelser i yrkesskadeförsäkringslagen blir
föremål för ändring. På grund härav finner jag det lämpligast, att tills
vidare låta de nuvarande bestämmelserna kvarstå och allenast komplettera
dem med ett stadgande, motsvarande det som jag föreslår infört i sjukförsäkringslagen.

De i det föregående föreslagna ändringarna i sjukförsäkringslagen och
övriga författningar bör träda i kraft den 1 januari 1961.

Lagen den 17 december 1954 med särskilda bestämmelser
om frivillig sjukpenningförsäkring i allmän
sjukkassa avsåg att ge medlemmar i de erkända sjukkassorna, vilka
vid övergången till den nya sjukförsäkringslagen skulle komma att förlora
det sjukpenningskydd som de tidigare ägt, möjlighet att under en övergångstid
frivilligt försäkra sig för sjukpenning i allmän sjukkassa. Lagen
tog närmast sikte på pensionärerna. Dessa hade nämligen kunnat försäkra
sig för viss lägre sjukpenning i erkänd sjukkassa men står utanför den
nya sjukpenningförsäkringen enligt sjukförsäkringslagen.

Enligt 1954 års lag äger den, som vid utgången av år 1954 var sjukpenningförsäkrad
i erkänd sjukkassa men som inte är sjukpenningförsäkrad enligt
sjukförsäkringslagen, rätt att för tiden intill utgången av juni månad 1960
genom frivilliga avgifter i allmän sjukkassa försäkra sig för sjukpenning
om högst 3 kr. De, som redan från början uteslöts från den obligatoriska
sjukpenningförsäkringen, kunde genom anmälan före den 31 juli 1955
ansluta sig till den frivilliga försäkringen. Möjligheten till anslutning står
emellertid öppen även för dem, som vid övergången till den nya sjukförsäkringslagen
blev obligatoriskt sjukpenningförsäkrade men vilkas försäkring
sedermera upphör, ofta just på grund av att de ingår i pensionsåldern.
Förutsättningen är alt anmälan sker inom två veckor från det de
erhållit besked om att den obligatoriska försäkringen upphört.

Med utgången av juni i år upphör försäkringen enligt 1954 års lag att
gälla. Detta innebär såväl att rätten till nyteckning upphör som att de
som nu är försäkrade förlorar det försäkringsskydd de hittills haft. Med
anledning härav har riksförsäkringsanstalten föreslagit, alt lagen ändras
på sådant sätt, alt personer som är försäkrade vid utgången av juni 1960
skall för framtiden vara bibehållna vid sitt försäkringsskydd. Vid remissbe -

16 Andra lagutskottets utlåtande nr 36 år 1960

handlingen av förslaget har socialstyrelsen förordat, att rätten till nyteckning
skall kvarstå under ytterligare en femårsperiod.

Socialförsäkringen befinner sig för närvarande i ett skede av genomgripande
omdaning. Det kan inte uteslutas, att reformarbetet kan komma att
beröra även frågor, som sammanhänger med försäkringen enligt 1954 års
lag. Jag anser det med hänsyn härtill vara lämpligast att lagen generellt
förlänges att gälla till utgången av juni månad 1965. Härav följer både att
nyteckningsrätten kommer att finnas ytterligare fem år och att försäkringen
kvarstår för dem som nu är försäkrade enligt lagen. En försäkring,
som gäller vid utgången av juni 1960, bör utan särskild anmälan fortsätta
att gälla även därefter, såvida inte den försäkrade begär annat. En föreskrift
härom har intagits i övergångsbestämmelserna.

Vad beträffar kostnaderna för de av mig förordade lagändringarna
torde det inte vara möjligt att göra någon exakt kostnadsberäkning
för utvidgningen av den obligatoriska sjukpenningförsäkringen till ogifta
kvinnor med barn under 16 år. Som framgått av vad jag tidigare anfört är
det dock endast ett fåtal kvinnor, som berörs av de nya bestämmelserna.
Kostnaderna kan därför antagas bli mycket obetydliga. Höjningen av maximum
för den frivilliga försäkringen för husmödrar kan, om man räknar
med att 100 000 kvinnor utnyttjar de nya möjligheterna och försäkrar sig
för maximalt sjukpenningtillägg och man tillika antar att antalet sjukdagar
per medlem och år liksom nu uppgår till cirka 17, beräknas medföra
en kostnadsökning för sjukförsäkringen av 3,4 milj. kr. om året. Kostnaden
för den frivilliga försäkringen enligt 1954 års lag kan för de närmaste åren
väntas hålla sig vid ungefär nuvarande nivå, omkring 2,6 milj. kr. om året.

Staten bidrar till kostnaderna för grundsjukpenning — som alltså kommer
att utgå till ogifta kvinnor med barn under 16 år — med 50 procent och
till kostnaden för sjukpenningtillägg enligt sjukförsäkringslagens frivilliga
försäkring och för sjukpenning enligt 1954 års lag med 20 procent. Till
barntillägg enligt sjukförsäkringslagen och 1954 års lag utgår statsbidrag
med 75 procent.

I enlighet med vad nyss sagts synes införandet av obligatorisk sjukpenningförsäkring
för vissa ogifta kvinnor inte behöva inverka på beräkningen
av statens kostnader för sjukförsäkringen. Av den årliga kostnaden för den
utökade frivilliga försäkringen för husmödrar bär staten att erlägga 20 procent
eller enligt den angivna beräkningen cirka 0,7 milj. kr. Barntillägg
utgår inte på grund av denna försäkring utan enligt den obligatoriska sjukpenningförsäkringen,
som samtliga frivilligt försäkrade kvinnor tillhör.
Till försäkringen enligt 1954 års lag skall staten likaledes bidraga med 20
procent eller omkring 0,5 milj. kr. om året. Från kostnaden för barntillägg
enligt sistnämnda försäkring kan bortses.

Eftersom ändringarna i sjukförsäkringslagen föreslås träda i kraft den 1

17

Andra lagutskottets utlåtande nr 36 år 1960

januari 1961, kommer de av dessa ändringar samt av försäkringen enligt
1954 års lag föranledda kostnaderna för staten under budgetåret 1960/61
under angivna förutsättningar att uppgå till cirka 0,85 milj. kr. Detta belopp
torde ligga inom den marginal, varmed anslaget Bidrag till sjukkassor m. m.
beräknats. Nämnda anslag är i innevarande års statsverksproposition upptaget
till 265 milj. kr.»

Lagrådet m. m.

Lagrådet har hörts över de genom propositionen framlagda lagförslagen,
mot vilka lagrådet endast haft en mindre erinran av formell natur. Denna
erinran har beaktats vid förslagens utformning.

Motioner

Frågan om höjning av det frivilliga sjukpenningtilllägget
behandlas i motionerna 1: 4-70 och II: 584, vari det hemställes »om
sådan ändring i lagen om allmän sjukförsäkring att gifta hemarbetande
kvinnor får rätt till en frivillig tilläggsförsäkring, som tillsammans med
grundsjukpenningen ger en sjukpenning av upp till 9 kronor om dagen».

De i propositionen föreslagna bestämmelserna om möjlighet att ifall
av alkoholmissbruk utbetala sjukpenning till annan
än den försäkrade behandlas i motionerna I: 649 och II: 802,
vari det hemställes, att 27 § sjukförsäkringslagen måtte erhålla följande
lydelse.

»27 §.

Sjukpenning jämte ----för sjukpenningförsäkringen.

Vägrar försäkrad —---denna påföljd.

På framställning av nykterhetsnänmd äger lokalsjukkassa besluta att
sjukpenning jämte barntillägg tillkommande den, som är hemfallen åt
alkoholmissbruk och beträffande vilken föreligger omständighet i övrigt
som i 15 § första stycket lagen om nykterhetsvård sägs, skall utbetalas till
kommunal myndighet eller annan person att användas till den försäkrades
eller hans familjs uppehälle.»

Lagen med särskilda bestämmelser om frivillig
sjukpenningförsäkring i allmän sjukkkassa behandlas
i motionerna I: 451 och II: 393, vari det hemställes, »att riksdagen måtte
för sin del fatta beslut om förlängning av giltighetstiden för lagen den 17
december 1954 med särskilda bestämmelser om frivillig sjukpenningförsäkring
i allmän sjukkassa till utgången av juni 1965».

Beträffande de skäl motionärerna åberopat till stöd för sina yrkanden
får utskottet, i den mån redogörelse härför icke lämnas i det följande, hänvisa
till motionerna 1:451, 1:470 och 11:802.

18

Andra lagutskottets utlåtande nr 36 år 1960

Utskottet

Sjukpenningförsäkringen enligt sjukförsäkringslagen omfattar i princip
endast dem som har årsinkomst av förvärvsarbete om minst 1200 kr. Dessutom
är emellertid vissa hemarbetande kvinnor sjukpenningförsäkrade,
trots att de icke har förvärvsinkomst, som uppgår till nämnda belopp.
Denna s. k. hemmafruförsäkring omfattar dels de gifta, med mannen sammanlevande
kvinnorna, dels de gifta, med mannen icke sammanlevande
kvinnor och de förut gifta kvinnor, som sammanlever med barn under 16
år från äktenskapet. Hemmafruförsäkringen gäller icke för längre tid än
t. o. m. den månad, under vilken kvinnan fyller 67 år.

Riksdagen framställde i fjol önskemål om att hemmafruförsäkringen
borde utsträckas till att omfatta även de ogifta kvinnorna med
barn under 16 år. I enlighet härmed framlägges i propositionen förslag
till en sådan utvidgning av försäkringen. Vidare föreslås, att även de
gifta, med mannen icke sammanlevande kvinnor och de förut gifta kvinnor,
som sammanlever med barn, vilket icke härrör från äktenskapet, skall
omfattas av denna försäkring.

Riksförsäkringsanstalten, som avgivit det förslag som ligger till grund
för propositionen i denna del, har funnit, att de allra flesta ogifta kvinnor
med barn har så stor inkomst av förvärvsarbete, att de på grund därav
är sjukpenningförsäkrade, samt därför ansett det tveksamt, huruvida
det föreligger något större behov att föra dessa kvinnor in under hemmafruförsäkringen.
Departementschefen har emellertid ansett det naturligast
att helt jämställa de ogifta mödrarna med de kategorier av ensamstående
mödrar som tillhör försäkringen. Utskottet ansluter sig till denna uppfattning.
Behovet av stöd från sjukförsäkringen kan i många fall vara minst
lika stort för en ogift kvinna med barn som t. ex. för en änka med barn.
Utskottet tillstyrker alltså förslaget att låta de ogifta kvinnorna med barn
omfattas av hemmafruförsäkringen. Såsom vidare föreslagits i propositionen
bör i konsekvens härmed denna försäkring göras tillämplig även
på de gifta, med mannen icke sammanlevande kvinnor samt de förut gifta
kvinnor, som sammanlever med annat barn under 16 år än barn från äktenskapet.

Kvinna, som tillhör hemmafruförsäkringen eller som, därest hon icke
haft inkomst av förvärvsarbete, skulle ha tillhört denna försäkring, har
möjlighet att genom frivillig försäkring enligt sjukförsäkringslagen
höja sin försäkring så, att sjukpenningen för dag uppgår
till högst sex kr. I propositionen föreslås, att detta maximum skall höjas
till åtta kr. I de vid riksdagens början väckta motionerna I: 470 och II: 584
framlägges förslag om att maximum skall sättas till nio kr.

De sjukpenningförmåner som den obligatoriska sjukförsäkringen ger de
hemarbetande kvinnorna inskränker sig i allmänhet till grundsjukpen -

19

Andra lagutskottets utlåtande nr 36 år 1960

ningen, tre kr. om dagen. Onekligen måste dessa förmåner betecknas som
låga, särskilt om man beaktar att de ofta täcker endast en ringa del av
de utgifter husmoderns sjukdom medför. Det är därför av stor betydelse
att dessa kvinnor kan bygga på det obligatoriska skyddet genom en frivillig
försäkring med icke alltför obetydliga förmåner. Nu gällande frivilliga
försäkring med dess maximum för sjukpenningtillägget om tre kr.
för dag kan härvidlag inte anses tillräcklig, och en höjning av maximum
är därför angelägen. Vid införandet av möjligheten till frivillig försäkring
för hemmafruar ansågs att sjukpenningtillägget inte borde sättas för högt
med hänsyn till risken för missbruk av försäkringen. Det saknas emellertid
anledning att antaga att en måttlig höjning av maximum skulle i nämnvärd
grad öka denna risk. För övrigt har försäkringen trots intensiv upplysningsverksamhet
fått en förhållandevis ringa omfattning; endast något
mer än tio procent av de till försäkringen berättigade torde ha anslutit sig
till densamma. Det är troligt, att ett högre maximum för sjukpenningtilllägget
kommer att göra försäkringen mera attraktiv och därmed bidraga
till ökad anslutning. Även från denna synpunkt är en höjning önskvärd.

Vad så angår frågan om storleken av höjningen av sjukpenningtilläggets
maximum ligger propositionen och motionerna varandra mycket nära;
skillnaden i tillägg uppgår endast till en kr. för dag. Utskottet har stannat
för att förorda propositionens förslag. Härvid har utskottet tagit hänsyn
till att redan detta — ehuru lägre än motionsförslaget — innebär en förhållandevis
stor förhöjning av sjukpenningtillägget.

Propositionen innehåller vidare förslag om införande i sjukförsäkringslagen
av en bestämmelse, enligt vilken sjukpenning jämte barnbidrag
skall kunna utbetalas till annan än den berättigade i
de fall då denne är hemfallen åt alkoholmissbruk, som
tagit sig sådana yttringar, som anges i 15 § första stycket lagen om nykterhetsvård.
Önskemål om en sådan bestämmelse har sedan länge förefunnits.
Utskottet anser det därför tillfredsställande att förslag i ämnet nu
kunnat framläggas.

Beslut om att sjukersättning skall utbetalas till annan skall enligt förslaget
fattas av centralsjukkassa efter framställning av nykterhetsnämnd.
Enligt riksförsäkringsanstalten, som framlagt det förslag, varpå propositionen
i denna del grundar sig, skulle även nykterhetsnäinndens ordförande
vara behörig att göra sådan framställning. Detta riksförsäkringsanstaltens
förslag var motiverat av att det ansågs angeläget att framställning
kunde göras utan onödig omgång. Emellertid rönte förslaget kritik
under remissbehandlingen, och i propositionen har det icke upptagits. Skälet
härtill är i huvudsak, att sådan framställning synes böra jämställas
med övriga ingripanden som nykterhetsnämnderna har alt företaga mot
alkoholmissbrukare samt att någon delegationsrätt i de senare fallen icke

20 Andra lagutskottets utlåtande nr 36 år 1960

föreligger. Utskottet delar den uppfattning som sålunda kommit till uttryck
i propositionen.

I motionerna I: 649 och II: 802 har yrkats, att beslutanderätten i frågor
om utbetalning av sjukersättning till annan måtte läggas hos lokalsjukkassorna
i stället för hos centralsjukkassorna. Till motivering härför anför
motionärerna att samarbetet och kontakten mellan sjukkassemedlemmarna
och lokalsjukkassorna så gott som undantagslöst varit av förtroendefullt
slag samt att lokalsjukkassorna numera har de personella resurser
som erfordras för att kunna lämna en god service. Vidare framhåller
motionärerna, att lokalsjukkassorna till skillnad från centralsjukkassorna
i de flesta fall har den personkännedom som är av betydelse för att avgöra
ärenden av förevarande slag. Enligt motionärerna måste det för nykterhetsnämnden
förefalla smidigast att kunna diskutera dessa ärenden med
lokalsjukkassan. Lägges beslutanderätten hos centralsjukkassan, blir det
enligt deras mening likväl sakuppgifter från lokalsjukkassan som kommer
att ligga till grund för beslutet.

De i motionerna anförda skälen talar i viss mån för att beslutanderätten
bör ligga hos lokalsjukkassa. Emellertid finnes starka skäl mot en
sådan uppfattning. Härvid må först framhållas den av riksförsäkringsanstalten
framförda synpunkten, att det torde föreligga större säkerhet
för en enhetlig tillämpning, om beslutanderätten ankommer på centralsjukkassa.
En ytterligare fördel är att centralsjukkassa i långt mindre grad
än lokalsjukkassa löper risk att påverkas av personliga hänsynstaganden
i sina beslut. Slutligen må framhållas, att ingen av de hörda remissinstanserna,
däribland Svenska sjukkasseförbundet, haft något att erinra mot
att beslutanderätten anförtros åt centralsjukkassa. På grund av vad sålunda
anförts finner utskottet övervägande skäl tala för propositionens
förslag, att beslutanderätten skall ligga hos centralsjukkassa. Utskottet
kan följaktligen inte biträda förevar ande motionsyrkande.

I propositionen har framlagts förslag om att en bestämmelse av samma
innebörd som den ovan behandlade skall införas jämväl i yrkesskadeförsäkringslagen
och militärersättningsförordningen. Utskottet har intet att
erinra häremot.

Propositionen innehåller slutligen förslag om en förlängning på fem år
av giltighetstiden för lagen den 17 december 1954 med särskilda
bestämmelser om frivillig sjukpenningförsäkring
i allmän sjukkassa. I motionerna 1: 451 och II: 393 har framlagts
förslag av samma innebörd. Utskottet har icke något att erinra mot
förslagen.

Under hänvisning till vad sålunda anförts hemställer utskottet,

A. att riksdagen, med bifall till förevarande proposition,
nr 137, såvitt angår det däri framlagda förslaget till lag

21

Andra lagutskottets utlåtande nr 36 år 1960

angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om
allmän sjukförsäkring, och i anledning av motionerna
I: 470 och II: 584 samt med avslag å motionerna I: 649 och
II: 802, måtte antaga nämnda lagförslag,

B. att riksdagen måtte bifalla det genom propositionen
framlagda förslaget till lag angående ändrad lydelse av
37 § lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring,

C. att riksdagen måtte bifalla det genom propositionen
framlagda förslaget till förordning om ändrad lydelse av 10 §
militärersättningsförordningen den 2 juni 1950 (nr 261)
samt

D. att riksdagen med bifall jämväl till motionerna I: 451
och II: 393 måtte bifalla det genom propositionen framlagda
förslaget till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen
den 17 december 1954 (nr 774) med särskilda bestämmelser
om frivillig sjukpenningförsäkring i allmän sjukkassa.

Stockholm den 5 maj 1960

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Strand, Nils Elowsson, Axel Svensson,
fru Carlqvist, fru Svenson, herrar Åkesson, Kaijser och Edström;

från andra kammaren: fröken Wetterström, herr Odhe, fröken Sandell,
fru Eriksson i Ängelholm, herrar Gustavsson i Alvesta, Svensson i
Ivungälv, Königson och Anderson i Sundsvall.

Reservation

vid 27 § förslaget till lag angående ändring i lagen om allmän sjukförsäkring

av herr Nils Elowsson, fru Svenson, fröken Wetterström, fröken Sandell,
fru Eriksson i Ängelholm samt herrar Gustavsson i Alvesta och Anderson
i Sundsvall, vilka ansett,

a) att det stycke å s. 20 i utskottets yttrande, som börjar med orden »De i»
och slutar med orden »förevarande motionsyrkande», bort ersättas med
text av följande lydelse.

»Vid avgörandet av frågan, vilken som skall besluta om utbetalandet av
ersättningen till annan, har departementschefen föreslagit, att centralsjuk -

22

Andra lagutskottets utlåtande nr 36 är 1960

kassorna skall handha den uppgiften. Enär det emellertid är nykterhetsnämnderna
som vid behandling av alkoholskadefallen blir de egentliga
sakkunniga, måste det bli deras rekommendation som kommer att följas
av den som skall besluta om utbetalandet av sjukersättningen till annan.
Att under sådana förhållanden översända förslaget till centralsjukkassorna,
som ofta är förlagda till annan ort än där den alkoholskadade vistas, är
en omväg som inte kan vara till någon fördel. Någon nämnvärd personkännedom
kan nämligen centralsjukkassorna på grund av arbetsområdenas
omfattning inte ha, men det har däremot lokalsjukkassorna, i den mån
sådan behöves utöver den nykterhetsnämnderna besitter.

Någon enhetlighet i bedömningen av de olika fallen kan inte heller nås
genom att förlägga bestämmanderätten till centralsjukkassorna, eftersom
det är de lokala nykterhetsnämndernas personundersökning som självklart
måste bli praktiskt taget ensamt avgörande, enär ingen annan institution
har motsvarande kännedom om alkoholisternas förhållanden.»

b) att utskottet under A. bort hemställa,

att riksdagen, med bifall till motionerna 1: 649 och II: 802
samt i anledning av motionerna I: 470 och II: 584, måtte —
med förklaring att det genom förevarande proposition, nr
137, framlagda förslaget till lag angående ändring i lagen
den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring icke
kunnat oförändrat bifallas — för sin del antaga nämnda
lagförslag med den ändringen att 27 § erhåller följande, såsom
utskottets förslag betecknande lydelse.

(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)

27 §.

Sjukpenning jämte — —- — för sjukpenningförsäkringen.
Vägrar försäkrad — —-----denna påföljd.

På framställning av nykterhetsnämnd
äger centralsjukkassa besluta,
att sjukpenning jämte barntillägg
tillkommande den, som är hemfallen
åt alkoholmissbruk och beträffande
vilken föreligger omständighet
i övrigt som i 15 § första stycket
lagen om nykterhetsvård sägs,
skall utbetalas till kommunal myndighet
eller den försäkrades make
eller annan person att användas till
den försäkrades eller hans familjs
uppehälle.

På framställning av nykterhetsnämnd
äger lokalsjukkassa besluta,
att sjukpenning jämte barntillägg
tillkommande den, som är hemfallen
åt alkoholmissbruk och beträffande
viken föreligger omständighet
i övrigt som i 15 § första stycket
lagen om nykterhetsvård sägs,
skall utbetalas till kommunal myndighet
eller den försäkrades make
eller annan person att användas till
den försäkrades eller hans familjs
uppehälle.

IDUNS TRYCKERI, ESSELTE. STHLM 60
004628