Andra lagutskottets utlåtande nr 33 år 1960
1
Nr 33
Utlåtande i anledning av väckta motioner om vissa ändringar i
vägtrafikförordningen.
Andra lagutskottet har till behandling förehaft tre inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna nr 44 i första kammaren av herr Larsson,
Thorsten, och herr Mattsson samt nr 53 i andra kammaren av herrar Wahrendorff
och Hansson i önnarp, samt
2) motionen nr 396 i andra kammaren av fru Thunvall m. fl.
I motionerna I: 44 och II: 53 hemställes, att riksdagen måtte besluta om
sådan ändring av vägtrafikförordningen, att stannande eller uppställning av
fordon icke får utan att trafikförhållandena föranleder det äga rum efter
mörkrets inbrott på huvudled annorstädes än å parkeringsplats.
I motionen II: 396 hemställes, att riksdagen måtte besluta, att till stadgandet
i 49 § 2 mom. vägtrafikförordningen »Stannande eller uppställning
på väg får icke utan att trafikförhållandena det föranleda äga rum a) på
motorväg annorstädes än å parkeringsplats;» tillägga orden »och därvid
endast i färdvägens riktning». Motionärerna hemställer vidare, att de sålunda
föreslagna skärpta föreskrifterna om fordons placering å parkeringsplats
måtte utsträckas att gälla samtliga vägar med parkeringsplatser.
Beträffande de skäl motionärerna åberopat till stöd för sina yrkanden får
utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas i det följande, hänvisa
till motionerna I: 44 och II: 396.
Över motionerna har utskottet i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver
inhämtat yttranden från statens trafiksäkerhetsråd och väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen. Utskottet har därjämte berett Kungliga automobilklubben,
Motormännens riksförbund, Motorförarnas helnykterhetsförbund
samt Folkrörelsernas motorförbund tillfälle att avgiva yttranden över
motionerna.
Gällande bestämmelser
Reglerna om stannande och uppställning av fordon är meddelade i vägtrafikförordningen
den 28 september 1951. Uppställning av fordon, som icke
sker endast tillfälligt under kortare tid för åkandes av- eller påstigning, för
av- eller pålastning av gods eller för annat liknande ändamål, benämnes i
förordningen parkering. I 49 § 1 mom. stadgas, att fordon inte. får stannas
Bihang till riksdagens protokoll 1960. 9 samt. 2 avd. Nr 33
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 33 dr 1960
eller uppställas på väg på sådan plats eller sådant sätt, att fara uppstår för
person eller egendom eller trafiken onödigtvis hindras eller störes, samt att
stannande och uppställning såvitt möjligt skall ske på vänstra sidan av
vägen. I 2 mom. föreskrives bl. a., att stannande eller uppställning på väg
inte utan att trafikförhållandena det föranleder får äga rum på motorväg
annorstädes än på parkeringsplats och inte heller i skarp kurva eller nära
sådan eller på backkrön eller i närheten därav eller på annan plats, där sikten
är skymd. Vidare föreskrives, att, om fordon på grund av motorfel eller
av annan sådan orsak blivit stående på plats som nu nämnts, det åligger
föraren att snarast avlägsna det från körbanan. Någon föreskrift om hur
fordon skall placeras på parkeringsplats finns inte.
Beträffande belysning på fordon, som under mörker är uppställt på väg,
har föreskrift meddelats i 51 § nämnda förordning. I föreskriften, som inte
gäller det fall då fordonet uppställts på parkeringsplats och inte heller då
tillfredsställande vägbelysning är anordnad, angives i huvudsak, att fordonet
skall vara försett med belysnings- och reflexanordning i enlighet med
vad som är föreskrivet, då fordonet föres under mörker på väg. Bestämmelsen
innebär för bil och traktor väsentligen, att de två obligatoriska framlyktorna
eller särskilda parkeringslyktor och vidare två röda baklyktor skall
vara tända samt att fordonet skall vara försett med två på samma höjd anbragta
reflexanordningar, som återkastar rött sken bakåt. Tvåhjulig motorcykel
behöver inte ha mer än en framlykta, en baklykta och en reflexanordning.
Samma gäller moped och trampcykel. Släpfordon och efterfordon skall
ha två röda baklyktor tända samt vara försedda med två reflexanordningar,
som återkastar rött sken bakåt. Å släpfordon och efterfordon, som icke är
kopplat till bil eller traktor, skall därutöver finnas belysnings- eller reflexanordning,
som utsänder eller reflekterar vitt eller gult ljus framåt.
Historik
Bestämmelserna om belysning på fordon, som under mörker uppställts på
väg, fick i huvudsak sin nuvarande lydelse år 1955. Till grund för den då
gjorda ändringen låg ett år 1954 framlagt betänkande av 1953 års trafiksäkerhetsutredning.
Vid remissbehandlingen av betänkandet gjordes från
vissa håll uttalanden för ett generellt parkeringsförbud på viktigare vägar.
I den på betänkandet grundade propositionen nr 172 till 1955 års riksdag
förklarade föredragande departementschefen, att han icke fann det möjligt
att införa ett allmänt förbud mot parkering av fordon å vägbana. Enligt hans
uppfattning borde däremot länsstyrelser och övriga myndigheter, vilka hade
att meddela beslut i hithörande frågor, uppmärksamma möjligheterna att,
där så befanns lämpligt, meddela parkeringsförbud i fråga om viktigare
vägar, särskilt riks- och länsvägar.
Andra lagutskottets utlåtande nr 33 dr 1960
3
I anledning av propositionen väcktes motionerna I: 508 och II: 62i, i
vilka bl. a. hemställdes att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t skulle anhålla,
att Kungl. Maj :t måtte anmoda länsstyrelserna att utfärda parkeringsförbud
på huvudled, där så kunde ske utan att betydande olägenhet därigenom
uppstod för motorförarna.
Andra lagutskottet anslöt sig i sitt av riksdagen godkända utlåtande, nr
34, till departementschefens ovannämnda uttalande samt lämnade motionsyrkandet
utan annan åtgärd.
Vid 1959 års riksdag väcktes motioner med begäran om utredning syftande
till skyldighet att med reflekterande förvarningstecken utmärka motorfordon,
som i mörker uppställts på väg utanför tättbebyggt samhälle. Andra
lagutskottet förklarade i sitt av riksdagen godkända utlåtande, nr 13, att
ansträngningarna att minska antalet olyckor, som berodde på att stillastående
fordon under mörker påkördes bakifrån, i första hand borde inriktas
på att förmå fordonsförarna att iaktta skyldigheten att föra bort fordonen
från körbanan. Utskottet fortsatte:
De gällande bestämmelserna är enligt utskottets mening väl ägnade att
verka i denna riktning. Utöver vad ovan sagts om dessa bestämmelser vill
utskottet erinra om möjligheterna att genom lokala föreskrifter stadga förbud
att parkera eller stanna fordon på vägsträckor, där faran för olyckor
erfarenhetsmässigt är stor. Sådana förbud bör efter hand som parkeringsplatser
inrättas i anslutning till vägarna kunna meddelas i allt större utsträckning.
De åtgärder, som under senare år vidtagits för att minska antalet mörkerolyckor,
har föregåtts av noggranna utredningar och utan tvivel varit ändamålsenliga.
Det synes utskottet tveksamt, om mycket står att vinna med
ytterligare utredningar i ämnet. I varje fall är utskottet inte berett att tillstyrka
en utredning med syfte att förvarningstecken skall bli obligatoriska
beträffande alla slag av motorfordon. Däremot torde det vara lämpligt, om
utvecklingen beträffande mörkerolyckorna fortlöpande följdes av statens
trafiksäkerhetsråd eller annan lämplig myndighet. Det skulle sålunda vara
av värde om det statistiska materialet kunde utökas och bearbetas, så att man
kunde få fram säkert underlag för ytterligare åtgärder mot mörkerolyckorna.
En sådan undersökning skulle måhända visa, att skäl finns att införa skyldighet
att — i enlighet med vad som lär gälla i några andra europeiska
länder — under mörker utmärka vissa slag av fordon på det sätt motionärerna
tänkt sig.
Motionerna
I motionerna I: 44 och II: 53 anföres bl. a.:
Alltför ofta inträffar svåra olyckor, i de flesta fall med dödlig utgång, då
en vägtrafikant för sent upptäckt att ett framförvarande fordon varit ett
stillastående fordon. Det är svårt att i mörker bedöma huruvida ett fordon
på något avstånd är i rörelse eller stillastående. Andra orsaker har också
Bihang till riksdagens protokoll 1960. 9 saml. 2 avd. Nr 33
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 33 år 1960
bidragit till denna kategori av mörkerolyckor, exempelvis skymmande fordon
eller föremål. Vidare inträffar de mest svårartade olyckorna av detta slag
i de flesta fall på de starkt trafikerade huvudvägarna.
Om stannande och uppställning av fordon på huvudled efter mörkrets
inbrott förbjöds annorstädes än å parkeringsplats, skulle enligt motionärerna
riskerna för dylika olyckor elimineras.
I motionen II: 396 framhålles bl. a.:
Många svåra olyckor har inträffat vid kollisioner med stillastående fordon.
För att minska riskerna för olyckor i detta hänseende har parkeringsplatserna
på våra större vägar — såsom motorvägar och riksvägar — en stor
uppgift att fylla, men olycksstatistiken utvisar att kollisioner inträffat med
fordon uppställda även på särskilda parkeringsplatser, beroende på att de
parkerade fordonen varit placerade mot färdriktningen. Särskilt i mörkertrafiken
kan det vid dålig sikt t. ex. på grund av dimma, regndis eller snöfall
vara svårt att avgöra, om det är ett mötande fordon — som alltså skall
mötas till vänster — eller ett parkerat, som skall passeras till höger. I tro
att det är ett mötande fordon har många hamnat vid sidan om vägen eller
upptäckt faran så sent att en kollision varit oundviklig.
Enligt motionärerna bör därför stannande eller uppställning av fordon på
parkeringsplatser utmed samtliga vägar få ske endast i färdvägens riktning.
Remissyttrandena
Motionerna I: ii och II: 53
Av remissinstanserna har Folkrörelsernas motorförbund tillstyrkt bifall
till motionerna, medan övriga instanser förklarat sig avstyrka desamma.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anser, att det med hänsyn till vägnätets
beskaffenhet icke är möjligt att införa allmänt förbud ens under den mörka
delen av dygnet mot stannande och kortvarigare uppställning på vägbana.
Inte heller ett allmänt förbud mot parkering bedöms av styrelsen för närvarande
som genomförbart. Trafiksäkerhetssynpunkterna får i viss utsträckning
beaktas genom att länsstyrelserna utfärdar särskilda parkeringsförbud,
där lokala förhållanden så påkallar. Styrelsen erinrar därjämte om
de skärpta föreskrifter angående belysningsanordningar på fordon, uppställda
under mörker på väg, som genomfördes 1955, och framhåller att vikten
av att belysnings- och reflexanordningarna hålles i tillfredsställande
skick måste inpräntas hos fordonsägarna genom propaganda.
Statens trafiksäkerhetsråd uppger, att av de under år 1959 56 561 polisanmälda
trafikolyckorna 280 eller knappt 0,5 procent utgjorde kollision på
huvudled mellan ett motorfordon i rörelse och ett stillastående. Av dessa
skedde 119 inom och 161 utom tättbebyggt område. Rådet förmenar, att
Andra lagutskottets utlåtande nr 33 år 1960
5
därest fordonsförarna iakttager redan gällande föreskrifter om stannande
och uppställning av fordon samt tillser att belysnings- och reflexanordningarna
fungerar på avsett vis, riskerna för att olyckor, som åsyftas i motionerna,
skall inträffa torde vara mycket små. Enligt vad rådet erfarit är frågan
om åtgärder för att tyngre trafik lättare skall kunna upptäckas i mörker
eller vid dålig sikt därjämte föremål för väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
uppmärksamhet. Rådet anser därför, att det icke är påkallat med ytterligare
föreskrifter i ämnet.
Kungliga automobilklubben, Motormännens riksförbund och Motorförarnas
helngkterhetsförbund har avgivit yttrande genom sitt gemensamma organ
Motororganisationernas samarbetsdelegation. Delegationen anför:
Den i motionen upptagna frågan bör prövas vid den översyn av vägtrafikförordningen
som motororganisationerna föreslagit. Dock finns skäl framhålla,
att parkeringsförbud — i vissa fall stoppförbud — som regel råder
på huvudled och i varje fall på sådana platser där uppställning av fordon kan
anses olämpligt. Motionärernas förslag är därför i praktiken genomfört och
någon ändring av vägtrafikförordningen kan därför inte anses påkallad.
Folkrörelsernas motorförbund anser övervägande skäl tala för att det i
motionerna framlagda förslaget bör kunna bifallas. Från den föreslagna bestämmelsen
bör dock undantagas väg, beträffande vilken tillfredsställande
parkeringsplatser eller liknande anordningar icke finns.
Motionen 11: 396
Av remissinstanserna har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt Folkrörelsernas
motorförbund i viss mån tillstyrkt bifall till motionen. Däremot
har statens trafiksäkerhetsråd samt Kungl. automobilklubben, Motormännens
riksförbund och Motorförarnas helnykterhetsförbund, de tre sistnämnda
genom Motororganisationernas samarbetsdelegation, avstyrkt motionärernas
yrkande.
Väg och vattenbyggnadsstyrelsen framhåller, att den i motionen väckta
frågan saknar betydelse för motorväg med skilda körbanor och mittskiljeremsa,
enär enligt föreskrift i 44 § vägtrafikförordningen den högra körbanan
därvid icke får korsas. Styrelsen fortsätter:
För motorväg utan miltskiljeremsa synes däremot vägtrafikförordningen
i allt fall böra kompletteras med en bestämmelse av innebörd, att trafiken
hindras korsa högra delen av körbanan, exempelvis för att ett fordon skulle
föras mot en parkeringsplats på vägens högra sida, varigenom reglerna för
motorvägar även i detta avseende skulle bli enhetliga.
Ehuru för övriga vägar visst utrymme fortfarande synes böra lämnas för
möjligheten att, speciellt i tätorter, stanna eller uppställa fordon mot körriktningen,
anser väg- och vattenbyggnadsstyrelsen skäl finnes att överväga
huruvida icke åtminstone utanför tättbebyggt område införande av bestäm
-
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 33 dr 1960
melser i huvudsaklig överensstämmelse med förslaget kunde genomföras.
Det bör emellertid framhållas att stora svårigheter torde föreligga att göra
en sådan uppdelning, därför att en entydig gräns icke torde kunna anges med
avseende på vad som är tättbebyggt område. Måhända kan bestämmelsen
hänföras till väg, där hastighetsbegränsning icke är föreskriven.
Statens trafiksäkerhetsråd uppger, att av de under år 1959 56 561 polisanmälda
trafikolyckorna 6 452, eller omkring 11 procent, utgjorde kollision
mellan ett fordon i rörelse och ett stillastående. Antalet olyckor av denna typ
utom tättbebyggt område uppgick emellertid det nämnda året endast till
485 eller 0,8 procent av det totala antalet olyckor. Det är högst sannolikt att
de allra flesta av påkörningsolyckorna inträffat på själva vägen och icke på
parkeringsplatserna utanför vägen. Rådet fortsätter:
Det torde väl aldrig förekomma, att fordon uppställas på motorväg mot
den egna färdriktningen. Det må vidare framhållas, att några parkeringsplatser
icke finnas vid de motorvägar, som hittills utbyggts i vårt land.
Vad därefter gäller yrkandet i motionen om sådan bestämmelse, att fordon
skola placeras i den egna färdriktningen på parkeringsplatser utmed
även andra vägar än motorvägar må erinras om att vägar, vid vilka parkeringsplatser
utbyggts, numera i de flesta fall äro försedda med vitmålade
kantlinjer och en i mitten löpande gulmålad mittmarkering. Dessa markeringar
tjäna vägtrafikanterna till ledning, särskilt vid dålig sikt såsom vid
dimma och i mörker. Risken för en fordonsförare — då han, varhelst han
befinner sig på vägen, har att passera fordon, som ställts på fel sida av vägen
i förhållande till dess körriktning — att, som det heter i motionen, hamna
vid sidan om vägen eller upptäcka faran så sent alt en kollision blir oundviklig,
måste därför anses vara mycket liten. Om sådana situationer skulle
uppstå vid parkeringsplatser, må erinras om att dessa platser i många fall
äro belägna ett gott stycke från vägen eller anordnade i en särskild slinga
(ofta en bevarad del av den gamla vägen), och därför torde risken i dessa
fall för att fordon, var och hur de än placeras, skall konfundera förbipasserande
trafikanter, vara i det närmaste obefintlig. Vidare må framhållas, att
någon skyldighet att hava fordonsljusen tända föreligger icke, då fordonen
uppställts på parkeringsplats. Fordon på sådan plats torde därför ej så sällan
ha sina ljus helt släckta eller endast parkeringsljusen tända. Om dålig
sikt därvid råder, ha förbipasserande svårt att upptäcka fordonen, och risken
för att dessa fordon skall kunna förleda andra trafikanter till felhandlingar
blir då ytterst liten.
Som i det föregående framhållits torde de i motionen påtalade olycksriskerna
icke vara av den storleksordningen att de kräva särskilda lagstiftningsåtgärder.
De beteenden, som av motionärerna befaras vara olycksbefrämjande
och som icke redan äro uppmärksammade i gällande trafikföreskrifter,
torde böra bekämpas upplysnings- och propagandavägen.
Motororganisationernas samarbetsdelegation framhåller, att stannande och
uppställning på motorväg svårligen kan ske mot färdriktningen, eftersom
motorväg har skilda körbanor för trafiken. Ett genomförande av motionärer
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 33 dr 1960
7
nas förslag skulle enligt delegationen bl. a. medföra praktiska svårigheter
för parkering i städerna. Samtidigt som delegationen därför icke kan tillstyrka
motionsyrkandet, framhåller den att syftet med förslaget kan uppnås
genom tydligare utmärkning av parkeringsplatser längs vägarna samt intensifierad
propaganda angående trafiklinjernas innebörd.
Folkrörelsernas motorförbund anser i likhet med motionärerna, att parkeringsljus
från stillastående bilar mot färdriktningen är ägnat att förvilla
och skapa olyckstillfällen. Förbundet tillstyrker därför att uppställning och
stannande av fordon på parkeringsplats utmed motorväg och efter mörkrets
inbrott jämväl utmed huvudled endast får ske i färdriktningen.
Utskottet
I motionerna I: 44 och II: 53 hemställes om sådan ändring i vägtrafikförordningen
att stannande eller uppställning av fordon på väg icke får utan
att trafikförhållandena föranleder det äga rum efter mörkrets inbrott på
huvudled annorstädes än å parkeringsplats. Ett sådant stadgande skulle enligt
motionärerna minska risken för olyckor, som beror på att stillastående
fordon under mörker påköres bakifrån.
I vägtrafikförordningen finns vissa bestämmelser, som är avsedda att motverka
olyckor av nämnda slag. Sålunda är det förbjudet att stanna fordon på
sådan plats eller på sådant sätt, att fara uppstår för person eller egendom
eller trafiken onödigtvis hindras eller störes. Sedan 1955 är det också förbjudet
att under mörker ha sitt fordon stående på väg, där tillfredsställande
vägbelysning saknas, annorstädes än å parkeringsplats, om fordonet inte har
tänd parkeringsbelysning fram och bak och dessutom är försett med röda
reflexanordningar baktill. Vidare gäller sedan 1958 att förare snarast möjligt
skall från körbanan avlägsna fordon, som på grund av motorfel eller av
annan sådan orsak blivit stående på plats, där det inte får stannas.
I propositionen till 1955 års riksdag med förslag till vissa ändringar i vägtrafikförordningen
utalade föredragande departementschefen, att han icke
fann det möjligt att införa ett allmänt förbud mot parkering av fordon å
vägbana. Enligt hans uppfattning borde länsstyrelser och övriga myndigheter,
som hade att meddela lokala trafikföreskrifter, uppmärksamma möjligheterna
att, där så befanns lämpligt, utfärda parkeringsförbud i fråga
om viktigare vägar, särskilt riks- och länsvägar. Denna mening delades av
riksdagen. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, statens trafiksäkerhetsråd och
Motororganisationernas samarbetsdelegation har i yttranden över motionerna
framhållit liknande synpunkter samt avstyrkt bifall till motionsyrkandet.
De s. k. mörkerolyckorna utgör otvivelaktigt ett stort problem. Såvitt gäller
olyckor av det slag motionärerna åsyftar är emellertid enligt utskottets mening
redan gällande bestämmelser väl ägnade att verka i trafiksäkerhets
-
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 33 dr 1960
främjande riktning. Härtill kommer att lokala föreskrifter om förbud att
stanna eller parkera fordon i stor omfattning utfärdats beträffande de vägsträckor
å våra huvudleder, där faran för olyckor erfarenhetsmässigt visat
sig vara stor. Därest fordonsförarna iakttager vägtrafikförordningens stadganden
och de lokala trafikföreskrifterna samt tillser att belysnings- och
reflexanordningarna å fordonen hålles i ett tillfredsställande skick, torde
riskerna för att olyckor av åsyftat slag skall inträffa vara tämligen små.
Utskottet anser därför, att behov av ytterligare föreskrifter i ämnet icke
föreligger.
Enligt vägtrafikförordningen får stannande eller uppställning av fordon
icke utan att trafikförhållandena föranleder det äga rum på motorväg annorstädes
än å parkeringsplats. I motionen II: 396 hemställes om sådan ändring
i vägtrafikförordningen att stannande eller uppställning av detta slag endast
får ske i färdriktningen. Vidare hemställes att samma regel måtte införas
beträffande uppställning å parkeringsplats utmed samtliga andra vägar.
Motionärerna framhåller till stöd för sina yrkanden, att ett fordon, som uppställts
på en parkeringsplats vid vägens högra sida och som har belysningen
tänd, kan verka förvirrande för den mötande trafiken. Mötande trafikanter
kan i synnerhet vid dålig sikt ha svårt att avgöra huruvida fordonet är i
rörelse på sin vänstra sida och således skall mötas till vänster eller om det
är uppställt på parkeringsplats och skall passeras till höger.
Under de senare åren har våra större vägar i ökad omfattning utrustats
med särskilda parkeringsplatser. Vidare har arbete pågått att förse de större
vägarna med dels vitmålade kantlinjer och dels en i mitten av vägen löpande
gulmålad markering. Dessa markeringar tjänar vägtrafikanterna till ledning,
särskilt vid dålig sikt såsom vid dimma och i mörker. Oaktat dessa åtgärder
kan ett fordon med tänd belysning uppställt på sätt motionärerna anger i viss
mån verka störande för den mötande trafiken. Såsom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
framhållit i sitt yttrande över motionen kan därför skäl finnas
att överväga huruvida icke utanför tättbebyggt område en bestämmelse av
den innebörd motionärerna föreslagit bör införas. Vad utskottet sålunda
anfört torde böra bringas till Kungl. Maj :ts kännedom. Utskottet hemställer
därför,
A. att motionerna 1:44 och II: 53 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd; samt
B. att riksdagen i anledning av motionen II: 396 måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t som sin mening giva till känna
vad utskottet anfört.
Stockholm den 3 maj 1960
På andra lagutskottets vägnar:
AXEL STRAND
Andra lagutskottets utlåtande nr 33 dr 1960
9
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Strand, Nils Elowsson, Axel Svensson,
Sunne, fru Carlqvist, herrar Åkesson, Thorsten Larsson och Ringaby;
från andra kammaren: herrar Nilsson i Göteborg, Odhe*, fru Ekendahl,
herrar Lothigius*, Johansson i Södertälje, Gustavsson i Alvesta och
Anderson i Sundsvall.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering
Reservation
beträffande A. av herr Thorsten Larsson.