Andra lagutskottets utlåtande nr 3 år 1960

1

Nr 3

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag
till civilförsvarslag m. m.

Genom en den 18 december 1959 dagtecknad proposition, nr 5 år 1960, vilken
hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har
Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och
lagrådet förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) civilförsvarslag; och

2) lag om ändring i lagen den 17 maj 1940 (nr 358) med vissa bestämmelser
till skydd för försvaret m. m.

Lagförslagen har följande lydelse.

Förslag

till

Civilförsvarslag

Härigenom förordnas som följer.

1 KAP.

Allmänna bestämmelser
1 §•

Civilförsvaret har till uppgift att i de hänseenden Konungen bestämmer
utöva sådan verksamhet för rikets försvar, som avser att skydda och rädda
liv och egendom vid anfall mot riket och som icke åvilar krigsmakten, så
ock annan likartad verksamhet.

För olika slag av civilförsvarsverksamhet skola finnas särskilda tjänstegrenar.

Konungen äger förordna, att personal, som krigsplacerats för tjänstgöring
inom tjänstegrenen ordnings- och bevakningstjänst, skall, då riket
är i krig, vara skyldig att i anslutning till tjänstegrenen åliggande uppgifter
utöva jämväl sådan försvarsverksamhet, som eljest åvilar krigsmakten.
Sådan personal tillhör under krig krigsmakten.

I — Bihang till riksdagens protokoll 1960. 9 samt. 2 avd. Nr 3

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 3 år 1960

2 §•

Befinner sig riket i krig eller krigsfara, äger Konungen förordna, att
inom riket eller del därav civilförsvaret skall intaga förstärkt beredskap
( civilf försvarsberedskap).

Närmare bestämmelser angående olika grader av civilförsvarsberedskap
(beredskapsgrader) meddelas av Konungen.

2 KAP.

Grunddragen av civilförsvaret

3 §.

Den centrala ledningen av civilförsvaret utövas under Konungen av civilförsvarsstyrelsen.

4 §.

Inom varje län handhar länsstyrelsen ledningen av civilförsvaret.
Om civilbefälhavares befattning med civilförsvaret stadgas särskilt.

5 §•

Riket indelas i civilförsvarsområden för det lokala civilförsvaret och, i
den utsträckning det finnes erforderligt, i särskilda områden för det regionala
civilförsvaret. Om indelningen förordnar Konungen.

Ingå i civilförsvarsområde delar av skilda län, bestämmer Konungen till
vilket län området skall höra i civilförsvarshänseende.

Länsstyrelsen äger, då det finnes ändamålsenligt, förordna om indelning
av civilförsvarsområde i civilförsvarsdistrikt.

6 §•

Inom civilförsvarsområde utövas ledningen av civilförsvaret under civilförsvarsberedskap
samt, om Konungen i fråga om visst civilförsvarsområde
så förordnar, även eljest av en civilförsvarschef. För civilförsvarschefen
skall finnas en ställföreträdare.

Civilförsvarschef och ställföreträdare utses av länsstyrelsen, om ej Konungen
för visst civilförsvarsområde förordnar annorlunda.

För ledningen under civilförsvarsberedskap av civilförsvaret inom civilförsvarsdistrikt
må länsstyrelsen förordna en distriktschef.

Befattningshavare vid polis- och brandväsendet är skyldig att mottaga
uppdrag som avses i denna paragraf.

7 §•

Civilförsvaret skall anordnas dels som allmänt civilförsvar lokalt för
varje civilförsvarsområde samt regionalt för varje för regionalt civilförsvar
avsett område, dels i den mån det finnes erforderligt med hänsyn till be -

Andra lagutskottets utlåtande nr 3 år 1960

3

byggeisens beskaffenhet eller eljest som verkskydd för särskilda anläggningar
och byggnader.

Lokalt allmänt civilförsvar och verkskydd må anordnas gemensamt, om
det finnes ändamålsenligt med hänsyn till förhållandena på viss ort och
kan ske utan minskning av civilförsvarets förmåga att fullgöra sina uppgifter.

8 §•

Till avvärjande av skada må civilförsvaret under civilförsvarsberedskap
tagas i anspråk för uppgifter, som ej röra det egna området eller den egna
anläggningen eller byggnaden, enligt grunder som Konungen eller, efter
Konungens bemyndigande, civilförsvarsstyrelsen bestämmer.

9 §.

Om det för nödig samordning av civilförsvaret och krigsmakten prövas
oundgängligt, må Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, överbefälhavaren
förordna, att under högsta civilförsvarsberedskap militär myndighet
må för särskilda fall meddela civilförsvarsmyndighet föreskrift om
fullgörandet av civilförsvaret åvilande uppgifter.

10 §.

Civilförsvarets omfattning och beskaffenhet inom varje civilförsvarsområde
skall till sina huvuddrag angivas i särskild organisationsplan.

Organisationsplan upprättas av länsstyrelsen och skall, liksom ändring
däri, fastställas av civilförsvarsstyrelsen i den mån Konungen så förordnar.

3 KAP.

Civilförsvarsplikt
11 §■

I riket boende svensk medborgare är från och med det kalenderår, varunder
han fyller sexton år, till och med det kalenderår, varunder han
fyller sextiofem år, skyldig att fullgöra sådan tjänstgöring i civilförsvaret
som hans kroppskrafter och hälsotillstånd medgiva (civilförsvarsplikt).

Konungen äger i den utsträckning som finnes lämplig förordna, att vad
sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning å utlänning här i riket.

12 §.

1 mom. Civilförsvarsplikt skall under tid, då civilförsvarsberedskap råder,
fullgöras i den omfattning som är nödig med hänsyn till fientlig verksamhet
eller fara därför samt till behovet av utbildning och övning i civilförsvarstjänst.

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 3 år 1960

2 mom. Under annan tid än i 1 mom. sägs är civilförsvarspliktig icke
skyldig att tjänstgöra i civilförsvaret annat än för utbildning och övning.

Civilförsvarspliktig, som jämlikt 17 § är inskriven i civilförsvaret, må för
utbildning tagas i anspråk under högst trettio dagar; dock må utbildningstiden
för civilförsvarspliktig som krigsplacerats i högre befälsbefattning eller
i annan befattning, vilken kräver särskilda insikter eller färdigheter, utsträckas
till högst sextio dagar.

Envar civilförsvarspliktig är skyldig att under varje följd av tre kalenderår
deltaga högst sextio timmar i övning, som anordnas av civilförsvarsmyndighet.

3 mom. Utan hinder av vad i 2 mom. stadgas må värnpliktig, som är inskriven
i civilförsvaret, åläggas att deltaga i utbildning och övning under
den längre tid, som han efter inskrivningen i civilförsvaret kunnat åläggas
att för motsvarande ändamål tjänstgöra vid krigsmakten.

Har Konungen beslutat att beredskapsövning enligt 27 § 2. värnpliktslagen
må anordnas vid krigsmakten, äger Konungen tillika förordna, att
värnpliktig, som avses i nästföregående stycke, må åläggas tjänstgöring för
utbildning och övning i civilförsvaret sammanlagt högst etthundraåttio
dagar utöver den tid, som han enligt vad förut sagts är skyldig att fullgöra
sådan tjänstgöring.

4 mom. Konungen meddelar närmare bestämmelser om den utsträckning,
vari olika grupper av civilförsvarspliktiga må tagas i anspråk vid
olika tider.

13 §.

Ej må utan tillstånd av Konungen eller, efter Konungens bemyndigande,
av överbefälhavaren tjänstgöring i civilförsvaret åläggas någon å sådan
tid, att han därigenom hindras fullgöra honom på grund av värnplikt eller
såsom hemvärnsman eller eljest åvilande skyldighet att tjänstgöra vid
krigsmakten.

14 §.

Om befrielse för vissa befattningshavare eller yrkesgrupper från fullgörande
av civilförsvarsplikt äger Konungen meddela bestämmelser.

Förklarar civilförsvarspliktig att bruk av vapen mot annan skulle för honom
medföra djup samvetsnöd och gör han genom intyg av minst två trovärdiga
personer sannolikt, att hans samvetsbetänkligheter äro allvarligt
grundade, må tjänstgöring inom ordnings- och bevakningstjänsten icke
åläggas honom.

Då civilförsvarspliktig första gången gjort framställning, som avses i
andra stycket, skall han intill dess ärendet slutligt avgjorts vara fri från
skyldighet att tjänstgöra inom ordnings- och bevakningstjänsten.

Andra lagutskottets utlåtande nr 3 år 1960 5

15 §.

På anmaning av länsstyrelsen eller civilförsvarschefen är civilförsvarspliktig
skyldig att inom tid, som föreskrivits i samband med anmaningen,
lämna erforderliga upplysningar rörande personliga förhållanden av betydelse
för frågan om den civilförsvarspliktiges tjänstgöring i civilförsvaret.

16 §.

Den som kallas till tjänstgöring i civilförsvaret är skyldig efterkomma
kallelsen. Är han av laga förfall hindrad att inställa sig, skall han så snart
ske kan anmäla förfallet till den civilförsvarsmyndighet, som utfärdat kallelsen.

I avseende å tjänstgöringen skall han ställa sig till efterrättelse de föreskrifter
som meddelas honom av vederbörande befäl.

17 §.

Personal som är avsedd att under civilförsvarsberedskap tjänstgöra i det
allmänna civilförsvaret eller i verkskyddet må på förhand uttagas därtill
genom inskrivning i den ordning Konungen bestämmer.

Vid inskrivning skall såvitt möjligt tillses, att personalbehovet fylles med
dem som frivilligt anmäla sig till uttagning, såframt fråga ej är om personer,
som på grund av kommunal anställning eller av annan särskild orsak
böra uttagas i första hand.

Inskrivning må kunna avse, förutom civilförsvarspliktig, jämväl annan
som förklarat sig villig därtill, minderårig likväl icke utan samtycke av
vårdnadshavaren.

Har annan än civilförsvarspliktig inskrivits, skall beträffande honom i
tillämpliga delar gälla vad i detta kapitel stadgas om civilförsvarspliktig.

18 §.

Civilförsvarspliktig åligger att, då fråga uppkommer om hans inskrivning
i civilförsvaret, efter kallelse personligen inställa sig å utsatt tid och
plats inom det civilförsvarsområde, där han vistas. Är han av laga förfall
hindrad att inställa sig, skall han så snart ske kan anmäla förfallet till
den civilförsvarsmyndighet, som utfärdat kallelsen.

19 §.

Under högsta civilförsvarsberedskap må ej den, som är inskriven i civilförsvaret
och krigsplacerad för tjänstgöring i lokalt civilförsvar, utan medgivande
av civilförsvarschefen eller den civilförsvarschefen bestämmer
lämna civilförsvarsområdet, såvida ej tjänstgöring utanför området ålagts
honom enligt lagen den 17 december 1943 om polisens ställning under krig.

Vad sålunda stadgats skall icke utgöra hinder för den som har sin arbetsplats
eller stadigvarande bostad utom civilförsvarsområdet att, då hans

6 Andra lagutskottets utlåtande nr 3 år 1960

tjänstgöring i civilförsvaret tillåter det, begiva sig till arbetsplatsen eller
bostaden.

20 §.

Civilförsvarstjänstgöring, som kommunalt anställd, i civilförsvaret inskriven
personal fullgör under civilförsvarsberedskap, skall anses fullgjord
i den kommunala anställningen, om arbetsuppgifterna äro av samma eller
liknande slag.

Konungen må förordna, att vad sålunda stadgats beträffande tjänstgöring
under civilförsvarsberedskap skall gälla även vid tjänstgöring för
utbildning eller övning under tid, då civilförsvarsberedskap ej råder.

21 §.

Hindras någon genom fullgörande av civilförsvarsplikt att utföra åtaget
arbete, må det icke åberopas mot honom såsom grund för skadestånd eller
eljest.

Om arbetstagares rätt att under tjänstgöring åt det allmänna bibehållas
vid anställning och vissa med denna förenade förmåner är särskilt stadgat.

4 KAP.

Anordnande av skyddsrum
22 §.

För civilförsvarets verksamhet och befolkningens skydd under krig
skola skyddsrum anordnas enligt bestämmelserna i detta kapitel.

Skyddsrum benämnes med hänsyn till den avsedda användningen allmänt
skyddsrum eller enskilt skyddsrum.

I avseende å beskaffenheten skall skyddsrum inrättas som bergfast
skyddsrum eller som normalskyddsrum.

23 §.

Allmänna skyddsrum skola, i den utsträckning det finnes erforderligt,
anordnas inom stad, köping och annat tättbebyggt område, som icke är av
endast ringa omfattning och betydelse, samt annorstädes, där särskilda
förhållanden påkalla det, för att under krig bereda skydd åt tjänstgörande
civilförsvarspersonal och, om Konungen så förordnar, åt befolkningen inom
området.

Konungen eller, i den mån Konungen så förordnar, civilförsvarsstyrelsen
utser de orter, områden och platser, där allmänna skyddsrum för civilförsvarspersonal
skola anordnas, samt fastställer antalet allmänna skyddsrum
å sådan ort. De allmänna skyddsrummens närmare belägenhet skall angivas
i organisationsplanen.

Andra lagutskottets utlåtande nr 3 år 1960 7

24 §.

1 mom. Enskilda skyddsrum skola inom område eller å plats, som bestämmes
av Konungen eller efter Konungens bemyndigande av civilförsvarsstyrelsen,
anordnas vid följande anläggningar och byggnader till
skydd för dem, som uppehålla sig där, nämligen vid

1. hamnar, flygplatser, järnvägsstationer och därmed jämförliga anläggningar,
som äro av vikt för den allmänna samfärdseln;

2. industriella anläggningar, vid vilka i regel minst tjugufem personer
samtidigt äro sysselsatta eller som tillsammans med annan eller andra
närbelägna anläggningar utgöra en grupp, inom vilken i regel minst tjugufem
personer äro sysselsatta;

3. anläggningar, som inrymma undervisnings- eller vårdanstalter eller
hotell eller pensionat och äro avsedda att hysa minst tjugufem personer;

4. byggnader som äro uppförda i mera än två våningar och som till
väsentlig del äro avsedda för bostads-, kontors- eller affärsändamål, dock
ej en- eller tvåfamilj shus; samt

5. andra anläggningar eller byggnader, inom vilka människor bo eller
eljest vanligen vistas, om länsstyrelsen finner skyddsrum erforderligt med
hänsyn till anläggningens eller byggnadens beskaffenhet och läge.

2 mom. För två eller flera närbelägna anläggningar eller byggnader må
gemensamt skyddsrum anordnas, om det vid prövning i den ordning Konungen
bestämmer finnes kunna ske utan eftergivande av skäliga anspråk
på skydd mot skada av fientlig verksamhet.

25 §.

Enskilt skyddsrum skall vara anordnat på sådant ställe inom eller i närheten
av anläggning eller byggnad, för vilken det är avsett, att det snabbt
kan uppnås av dem, som vistas i anläggningen eller byggnaden.

26 §.

1 mom. Bergfast skyddsrum skall så anordnas att det giver skydd mot
verkningarna av alla slag av vapen, som kunna antagas komma till användning
vid luftanfall med massinsats, samt mot andra verkningar av kärnvapen
än verkningarna i och närmast omkring detonationscentrum.

Normalskyddsrum skall erhålla sådant utförande, att det giver skydd mot

a) andra verkningar av alla slag av vapen, som kunna antagas komma
till användning vid luftanfall med massinsats, än omedelbar träffverkan;

b) tryckverkan av kärnvapen i den mån denna till sin styrka ej överstiger
tryckverkan, mot vilken normalskyddsrum skall giva skydd enligt

a); samt

c) radioaktiv strålning, som härrör från kärnvapen.

Vid anordnande av normalskyddsrum inom eller i omedelbar närhet av
byggnad skall särskilt iakttagas att skyddsrummet får sådan hållfasthet,

8 Andra lagutskottets utlåtande nr 3 år 1960

att det motstår den belastning, som kan uppkomma, om byggnaden störtar
samman.

2 mom. De byggnadstekniska anordningarna i skyddsrum skola vara av
stadigvarande natur. Skyddsrum skall vara försett med reservutgång samt,
om det är anordnat i byggnad, utföras på det sätt, som med hänsyn till
by§§na<iens beskaffenhet och läge är mest ändamålsenligt.

Tekniska bestämmelser för de olika slagen av skyddsrum fastställas av
Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av civilförsvarsstyrelsen.

27 §.

Skyddsrum bör om möjligt inrättas på sådant sätt att det kan nyttjas
under fred. Föreskrifter om fredsanvändning av skyddsrum utfärdas av
civilförsvarsstyrelsen.

28 §.

Allmänt skyddsrum skall enligt Konungens bestämmande anordnas som
bergfast skyddsrum eller som normalskyddsrum.

Enskilt skyddsrum skall vara anordnat som normalskyddsrum, om ej
Konungen för särskilt fall förordnar, att det skall fylla större krav på
skyddsförmåga.

29 §.

Enskilt skyddsrum, avsett för bostadshus, skall kunna hysa minst så
många personer som beräknas under fredstid i allmänhet vara bosatta inom
byggnaden.

Det antal personer som enskilt skyddsrum, avsett för annan anläggning
eller byggnad, skall kunna hysa bestämmes enligt grunder, som Konungen
eller, efter Konungens bemyndigande, civilförsvarsstyrelsen fastställer. Härvid
må ej krävas att skyddsrummet skall kunna hysa flera personer än som
under fredstid i allmänhet vistas i anläggningen eller byggnaden.

Konungen äger för särskilda fall förordna att enskilt skyddsrum skall
fylla större krav på utrymme än som följer av denna paragraf.

30 §.

Därest anordnande jämlikt bestämmelserna i 23—26 samt 29 §§ av
skyddsrum, som skall vara normalskyddsrum och som icke enligt Konungens
förordnande skall fylla särskilda krav på skyddsförmåga eller utrymme,
prövas medföra oskälig kostnad, äger länsstyrelsen medgiva undantag
från bestämmelserna om normalskyddsrum. Dylikt undantag må ock
eljest medgivas i den mån det kan ske utan eftergivande av skäliga anspråk
på skydd mot skada av fientlig verksamhet.

Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, civilförsvarsstyrelsen
äger medgiva undantag från bestämmelserna i 26 § om beskaffenheten av
bergfast skyddsrum.

9

Andra lagutskottets utlåtande nr 3 år 1960
31 §.

Finnes skyddsrum lämpligen böra anordnas å allmän plats eller annat
område, som enligt gällande byggnadsbestämmelser ej får bebyggas eller
är avsett för särskilt ändamål, må länsstyrelsen medgiva undantag från
byggnadsbestämmelserna.

32 §.

Har på grund av föreskrift i denna lag skyddsrum anordnats i källare
till byggnad eller byggnader, som utgöra eller tillhöra sluten kvartersbebyggelse
eller annan sammanhängande bebyggelse av minst fyrtio meters
längd, och finnes i bebyggelsen byggnad med mer än två våningar, må
civilförsvarschefen, då ledningen av civilförsvaret ankommer på honom,
och eljest länsstyrelsen förordna, att öppning skall upptagas i källarmur
mellan olika delar av bebyggelsen (källarmursgenombrott), därest föreskrivna
reservutgångar prövas icke säkerställa de förbindelser utåt, som äro
nödiga i händelse av byggnadsras.

33 §.

I de fall, då skyldighet föreligger att söka byggnadslov, ankommer det
på byggnadsnämnden att vid prövning av ansökan om sådant lov tillse,
att byggnadsföretaget överensstämmer med bestämmelserna i detta kapitel
och med stöd därav meddelade föreskrifter. I fråga om anläggning eller byggnad,
som avses i 24 § 1 mom. 1—3, så ock i fråga om bergfast skyddsrum
skall av byggnadsnämnd meddelat lov till nybyggnad av nämnden underställas
länsstyrelsens prövning i de hänseenden nyss sagts.

Vill någon, då skyldighet ej föreligger att söka byggnadslov, utföra nybyggnad,
beträffande vilken gäller skyldighet att anordna skyddsrum,
åligger det honom att i förväg inhämta länsstyrelsens godkännande av byggnadsföretaget
i omförmälda hänseenden, dock ej i fråga om byggnad som
tillhör kronan.

Vad i denna paragraf sägs om nybyggnad skall ock gälla om sådan
förändring av befintlig byggnad som enligt vad Konungen därom stadgat
är att hänföra till nybyggnad.

5 KAP.

Särskilda civilförsvarsåtgärder vid krig eller krigsfara

Utrymning och inkvartering

34 §.

Vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, äger Konungen eller den
myndighet Konungen bestämmer uppmana eller ålägga invånare inom område,
som blivit eller kan antagas bliva utsatt för fientlig verksamhet eller

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 3 år 1960

inom vilket eljest militära åtgärder av synnerlig betydelse vidtagas eller
kunna förväntas, att lämna sin bostad och taga uppehåll utom angivet område
under den tid, för vilken uppmaningen eller åläggandet gäller (utrymning).

Har åläggande om utrymning meddelats, må jämväl förordnas att den som
är bosatt inom viss del av det med utrymningsbeslutet avsedda området skall
såsom ett led i utrymningen taga uppehåll inom annan del av området (omflyttning).

Ej må uppmaning eller åläggande som i denna paragraf sägs meddelas i
vidare mån än det prövas erforderligt för att skydda befolkningen mot följderna
av fientlig verksamhet eller eljest hänsynen till rikets försvar kräver
det.

35 §.

I den mån det prövas nödigt för vinnande av det med utrymning avsedda
syftet, äger Konungen eller den myndighet Konungen bestämmer meddela
föreskrifter rörande uppehållsplats för dem, som på grund av beslutet om
utrymning lämna sin bostad.

36 §.

Inom civilförsvarsområde skola vidtagas åtgärder för inkvartering och
utspisning av samt annat bistånd åt dem, som blivit i behov härav i anledning
av krigsskada eller utrymning eller andra med krig eller krigsfara
sammanhängande förhållanden.

Bortflyttnings- och inflyttningsförbud

37 §.

Konungen eller den myndighet Konungen bestämmer äger vid krig eller
krigsfara, vari riket befinner sig, meddela förbud för dem som uppehålla
sig inom visst område att lämna detta (bortflyttningsförbud).

Myndighet, som beträffande visst område beslutat om utrymning, äger
utan särskilt bemyndigande meddela dem inom området, vilka icke omfattas
av utrymningsbeslutet, förbud som i första stycket sägs.

Vid krig eller krigsfara äger Konungen eller myndighet, som Konungen
bestämmer, i fråga om visst område jämväl förbjuda att den, som icke är
bosatt inom detta, tager uppehåll inom området (inflyttningsförbud).

38 §.

Bortflyttningsförbud må meddelas allenast,

a) då det kan befaras, att åtgärder av synnerlig betydelse, vilka vidtagas
eller sannolikt komma att vidtagas inom området av krigsmakten eller
civilförsvaret, eljest skulle bliva väsentligt försvårade;

b) då tillgängliga transportmedel äro nödvändiga för transporter, som
böra äga företräde framför bortflyftningen;

11

Andra lagutskottets utlåtande nr 3 år 1960

c) då bortflyttning är förenad med uppenbar livsfara; eller

d) då behovet i orten av arbetskraft för civilförsvarets verksamhet eljest
icke skulle bliva tillgodosett.

Inflyttningsförbud må meddelas allenast, då förhållande som angivits
ovan under a) föreligger eller då inflyttningen är förenad med uppenbar
livsfara.

Allmänna påbud

39 §.

Om alarmering och mörkläggning, så ock om trafiken samt den allmänna
ordningen och säkerheten under civilförsvarsberedskap äger Konungen
meddela särskilda bestämmelser.

Länsstyrelsen äger förordna, att sålunda utfärdade bestämmelser skola
äga tillämpning jämväl under civilförsvarsövning, och därvid tillika meddela
föreskrifter, i vad mån allmänheten samt industrier och andra företag
skola medverka vid övningen; dock skall, om denna är avsedd att pågå
längre tid än tre dagar, Konungens medgivande till förordnandet inhämtas.

Under högsta civilförsvarsberedskap äger länsstyrelsen förordna om förbud
mot användande av samlingslokal, såvitt för besökande i lokalen beräknat
skyddsrum icke finnes att tillgå.

6 KAP.

Kommunerna och civilförsvaret
40 §.

1 mom. Det åligger kommun att

a) genom sina myndigheter lämna länsstyrelsen och civilförsvarschefen
biträde i sådana frågor rörande civilförsvaret som hava samband med de
särskilda myndigheternas verksamhetsområden, varvid kommun bland
annat har att på därom gjord framställning tillhandahålla tillgängliga, för
civilförsvaret erforderliga byggnadsritningar, kartor och dylikt;

b) i enlighet med gällande organisationsplan inrätta och utrusta allmänna
skyddsrum samt vidtaga andra byggnadsanordningar ävensom reservanordningar
för vatten-, gas- och elektricitetsförsörjningen så ock under civilförsvarsberedskap,
i den omfattning civilförsvarsstyrelsen eller efter dennas
allmänna anvisningar länsstyrelsen bestämmer, utföra skyddsrum och vidtaga
andra byggnadstekniska åtgärder avseende det lokala civilförsvaret,
oaktat åtgärderna icke upptagits i organisationsplanen;

c) utföra källarmursgenombrott för allmänna och enskilda skyddsrum;

d) vårda och underhålla de under b) omförmälda anordningarna;

e) förvara och underhålla sådan för det allmänna civilförsvarets ord -

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 3 år 1960

nings- och bevakningstjänst, brandtjänst samt tekniska tjänst anskaffad
materiel, som icke utgör personlig utrustning för tjänstegrenarnas personal;

f) tillhandahålla lämpliga lokaler för civilförsvarets administration samt,
i den man skyldighet härutinnan icke åvilar ägare eller innehavare av anläggning
eller byggnad, för förvaring av annan materiel och utrustning för
civilförsvaret än som avses under e) ävensom för utbildningsverksamheten
inom civilförsvaret;

g) svara för avlöning och annan ersättning till personal, vars tjänstgöring
i civilförsvaret enligt 20 § skall anses fullgjord i kommunal anställning; h)

under civilförsvarsberedskap samt vid utbildning och övning, i den
omfattning organisationsplanen angiver, till allmänna civilförsvarets förfogande
ställa kommunen tillhörig materiel och annan egendom; samt

i) å trafikled eller annan allmän plats, där kommunen ansvarar för
gatu- eller vägbelysning, vidtaga erforderliga anordningar för den vägledande
belysning, som enligt organisationsplanen skall finnas där under
mörkläggning.

2 mom. Därest åtgärd, som avses i 1 mom. b)—e) enligt organisationsplanen
hänför sig till flera i samma civilförsvarsområde helt eller delvis ingående
kommuner, skall den kommun länsstyrelsen bestämmer vidtaga
åtgärden och förskjuta kostnaderna därför.

I den mån kostnaderna icke täckas av statsmedel, skola de årligen fördelas
mellan kommunerna i förhållande till det antal skattekronor och
skatteören, som inom varje kommun eller del av kommun påförts de
skattskyldiga vid nästföregående års taxering till allmän kommunalskatt.
Påstår kommun, att särskilda skäl finnas för annan fördelningsgrund, såsom
att vidtagen åtgärd kan antagas bliva till särskilt gagn för viss kommun,
eller uppkommer eljest tvist mellan kommunerna beträffande skyldigheten
att bidraga till kostnaderna, äger länsstyrelsen efter framställning
förordna, hur fördelningen skall ske. Sådan framställning skall göras sist
inom tre månader efter det kommun anmodats erlägga sin kostnadsandel
eller, om framställningen göres av kommun, som förskjutit kostnaderna,
efter utgången av det kalenderår, under vilket desamma förskjutits. Till
den kommun, som förskjutit kostnaderna, hava övriga kommuner att i
överensstämmelse med fördelning som nu sagts utgiva på dem belöpande
andelar.

Vad i andra stycket stadgas skall äga motsvarande tillämpning beträffande
sådan i 1 mom. g) avsedd kostnad som uppkommit under civilförsvarsberedskap
och hänför sig till ändamål, vilket angivits i organisationsplanen
såsom gemensamt för flera kommuner, samt beträffande förlust i
anledning av skada å kommun tillhörig materiel eller annan egendom, som
jämlikt 1 mom. h) under civilförsvarsberedskap ställts till civilförsvarets
förfogande för ändamål som nu sagts.

Andra lagutskottets utlåtande nr 3 år 1960

13

3 mom. Närmare bestämmelser rörande samordningen mellan de kommunala
myndigheternas verksamhet och civilförsvaret meddelas av Konungen.

41 §.

1 mom. I varje kommun skola de kommunen med avseende å civilförsvaret
åvilande uppgifterna handhavas av en civilförsvarsnämnd.

Kommun äger tillsätta särskild civilförsvarsnämnd. Under civilförsvarsberedskap
må Konungen förordna, att särskild civilförsvarsnämnd skall
tillsättas.

Där särskild civilförsvarsnämnd ej finnes, skall i stad drätselkammaren
och i annan kommun kommunalnämnden vara civilförsvarsnämnd; kommun
dock obetaget att uppdraga åt annat kommunalt organ att vara civilförsvarsnämnd.

2 mom. Ledamöter och suppleanter i särskild civilförsvarsnämnd väljas
av kommunens fullmäktige till det antal fullmäktige bestämma. Antalet
ledamöter må dock icke vara under fem. Valet skall vara proportionellt,
därest det begäres av minst så många väljande, som motsvara det tal,
vilket erhålles, om samtliga väljandes antal delas med det antal personer
valet avser, ökat med 1. Om förfarandet vid sådant proportionellt val är
särskilt stadgat. Sker ej val av suppleanter proportionellt skall tillika bestämmas
den ordning, i vilken suppleanterna skola inkallas till tjänstgöring.

I fråga om civilförsvarsnämnd i annan kommun än Stockholm skall därjämte
vad i 32—42 §§ kommunallagen är stadgat rörande kommunens styrelse
ävensom i 45 § andra och tredje styckena samma lag i fråga om där
avsedd nämnd äga motsvarande tillämpning, dock att det ej är erforderligt
att protokoll upptager annat än förteckning å närvarande ledamöter och
beslutet i varje ärende.

Beträffande civilförsvarsnämnd i Stockholm skola, utöver vad i detta
moments första stycke sägs, bestämmelserna i 51 § kommunallagen för
Stockholm äga tillämpning, varjämte skall gälla vad stadsfullmäktige med
iakttagande av stadgandena i sagda lag föreskriva. Protokoll som föres vid
civilförsvarsnämndens sammanträde behöver dock ej upptaga annat än förteckning
å närvarande ledamöter och beslutet i varje ärende.

3 mom. Vid civilförsvarsnämnds sammanträde äger civilförsvarschefen,
även om han ej är ledamot eller suppleant, närvara och deltaga i överläggningarna
men ej i besluten. Om han så önskar, äger han få sin mening antecknad
till protokollet.

Länsstyrelsen äger kalla civilförsvarsnämnd att sammanträda med länsstyrelsen
eller företrädare för denna. Under civilförsvarsberedskap ävensom
eljest, då ledningen av civilförsvaret ankommer på civilförsvarschefen, äger
denne påkalla sammanträde av nämnden för behandling av uppgivna frågor.

14 Andra lagutskottets utlåtande nr 3 år 1960

42 §.

För kostnad, som kommun fått vidkännas på grund av åtgärd enligt 40 §
1 mom. b) eller c) eller 54 §, äger kommunen erhålla statsbidrag med två
tredjedelar av kostnadens belopp, i den mån kostnaden kan anses skälig.
Från anskaffningskostnaden för skyddsrum, som inrättas av kommun,
skall vid bidragets bestämmande dragas värdet av fredsanvändningen.
Till anskaffningskostnaden skall härvid hänföras jämväl den merkostnad,
som betingas av att skyddsrummet utföres för fredsanvändning.

Innan medel finnas tillgängliga för beräknat statsbidrag må skyldighet
för kommun att vidtaga åtgärd enligt 40 § 1 mom. b) eller c) ej göras gällande
mot kommunen.

Statsbidrag fastställes för varje kalenderår av länsstyrelsen, om ej
Konungen annorlunda förordnar. Ansökan om statsbidrag för visst kalenderår
skall göras före utgången av nästa kalenderår. När skäl äro därtill,
må dock ansökan prövas, oaktat den göres senare. Finner länsstyrelsen
ansökningen såsom för sent inkommen ej böra upptagas till prövning, skall
avvisningsbeslutet underställas Konungen.

Länsstyrelsen äger att till kommun utgiva förskott å statsbidrag i enlighet
med de närmare föreskrifter Konungen meddelar.

43 §.

Därest särskilda omständigheter föranleda det, äger Konungen medgiva,
att kommun må för kostnad, som kommunen fått vidkännas på grund av
åtgärd enligt 40 § 1 mom. b) eller c) eller 54 §, erhålla högre statsbidrag än
i 42 § stadgas.

44 §.

Tillhandahåller kommun lokaler för civilförsvarets administration, för
förvaring av annan materiel eller utrustning för civilförsvaret än som avses
i 40 § 1 mom. e) eller för annan civilförsvarsutbildning än sådan som avser
det egna civilförsvarsområdets personal, skall skälig ersättning därför utgivas
av statsmedel.

45 §.

Har kommunalt anställd personal, tillhörande det allmänna civilförsvaret,
jämlikt 8 § tagits i anspråk för uppgifter som ej röra det egna civilförsvarsområdet,
äger kommunen av statsmedel erhålla skälig gottgörelse för
avlöning och annan ersättning, som kommunen till följd av bestämmelserna
i 20 § utgivit för tjänstgöringen.

Om under högsta civilförsvarsberedskap materiel eller annan egendom,
som kommun enligt gällande organisationsplan ställt till allmänna civilförsvarets
förfogande, avsevärt skadats på grund av fientlig verksamhet eller
ock under användning utom det egna civilförsvarsområdet, äger kommunen
erhålla skälig gottgörelse av statsmedel.

Andra lagutskottets utlåtande nr 3 år 1960 15

Gottgörelse enligt denna paragraf bestämmes av länsstyrelsen i det län,
där den ersättningsberättigade kommunen är belägen.

46 §.

Ingår municipalsamhälle eller del därav i civilförsvarsområde skola följande
särskilda bestämmelser gälla:

1) Vad som stadgas i 40 § 1 mom. a) samt g), h) och i) jämte därtill
anslutande bestämmelser i 40 § 2 mom. skall äga motsvarande tillämpning
å municipalsamhället.

2) Municipalsamhället äger samma rätt till gottgörelse av statsmedel
som beträffande kommun stadgas i 45 §.

7 KAP.

Fastighetsägarna och civilförsvaret, m. m.

Verkskydd m. m.

47 §.

Ägare av anläggning eller byggnad, för vilken verkskydd skall vara organiserat,
är pliktig

a) att planlägga verkskyddet;

b) att anskaffa, förvara och underhålla materiel, utrustning och andra
förnödenheter, som erfordras för verkskyddets verksamhet;

c) att i mån av behov inrätta, utrusta och underhålla ledningscentral och
andra uppehållsplatser för verkskyddspersonalen;

d) att enligt bestämmelser, som Konungen utfärdar, bestrida kostnader
för utbildning av verkskyddspersonalen;

e) att på anmodan av civilförsvarsmyndighet tillhandahålla denna de
upplysningar och handlingar rörande anläggningen eller byggnaden eller
där bedriven eller tillämnad verksamhet, som äro erforderliga för myndighetens
befattning med verkskyddet; samt

f) att i övrigt vidtaga de särskilda anordningar och åtgärder, som äro
erforderliga för verkskyddets verksamhet.

Utbildning av verkskyddspersonal genomföres av civilförsvarsmyndighet
i den mån länsstyrelsen ej medgiver att utbildning må ske genom ägarens
försorg.

Den som driver verksamhet inom anläggning eller byggnad, för vilken
verkskydd finnes, är pliktig att utgiva ersättning för tjänstgöring i verkskyddet
till de i hans tjänst anställda. Ersättningen skall utgå enligt de
grunder Konungen bestämmer.

48 §.

Är anläggning eller byggnad i sin helhet upplåten till någon med nyttjanderätt,
skall vad i 47 § stadgas om ägare i stället gälla nyttjanderätts -

16

Andra lagutskottets utlåtande nr 3 år 1960

havaren, om ej länsstyrelsen för visst fall förordnar annorlunda; dock att,
då nyttjanderätten avser kortare tid än två år, det allenast skall åligga
nyttjanderättshavaren att planlägga verkskyddet, bestrida kostnad för utbildning
av dess personal, tillhandahålla upplysningar och handlingar samt
vårda verkskyddets materiel.

49 §.

Länsstyrelsen äger, om överenskommelse ej kan träffas, förordna att
för två eller flera anläggningar eller byggnader gemensamt verkskydd
skall organiseras samt bestämma de grunder, enligt vilka kostnaden skall
fördelas.

50 §.

Gemensam organisation för lokalt allmänt civilförsvar och ett eller
flera verkskydd skall grundas på avtal mellan länsstyrelsen och den eller
dem, som äro skyldiga att anordna verkskydd. I avtalet skola grunderna
för organisationen och för fördelningen av kostnaderna för denna angivas.

51 §.

Har jämlikt 8 § verkskydd tagits i anspråk för uppgifter som ej röra den
anläggning eller byggnad, för vilken det är avsett, skall skälig ersättning
utgå av statsmedel dels för vad som utgivits till verkskyddspersonalen enligt
47 § tredje stycket, dels för skada å materiel eller annan egendom, därest
skadan ej är ringa.

Anspråk på ersättning prövas i den ordning som är stadgad beträffande
rekvisition för krigsmaktens behov.

52 §.

Ägare eller innehavare av anläggning eller byggnad, så ock den som i
fråga om tillsyn därå företräder ägaren eller innehavaren är pliktig att
tillhandagå civilförsvarsmyndighet med att anskaffa upplysningar om dem
som bo eller äro verksamma inom anläggningen eller byggnaden samt att
till dem förmedla ålägganden och andra meddelanden från civilförsvarsmyndighet.

Vad nu sagts skall, såvitt gäller anställda, äga motsvarande tillämpning å
arbetsgivaren och den som företräder honom.

Skyddsrum och andra anordningar

53 §.

1 mom. Enskilt skyddsrum, som enligt 24 § skall finnas för anläggning
eller byggnad, skall inrättas, utrustas och underhållas av dennas ägare.

Den som med nyttjanderätt innehar fastighet eller byggnad eller del
därav må ej hindra ägaren att där inrätta skyddsrum.

Andra lagutskottets utlåtande nr 3 år 1960

17

1 skyddsrummets utrustning skall ingå brand- och sjukvårdsmateriel enligt
anvisningar, som utfärdas av civilförsvarsstyrelsen.

2 mom. Upphör inom visst område eller å viss plats skyldighet att anordna
enskilt skyddsrum, må Konungen eller myndighet, som Konungen bestämmer,
förordna, att där befintliga skyddsrum likväl skola utrustas och underhållas.

54 §.

Skall ett i organisationsplanen upptaget allmänt skyddsrum inrättas som
bergfast skyddsrum på mark, som äges eller nyttjas av annan än kommun,
ma länsstyrelsen medgiva honom att i stället för kommunen inrätta
och utrusta skyddsrummet, därest det kan ske utan olägenhet för
skyddsruinsfrågans ordnande. Anordnaren äger för sådant fall att enligt
de allmänna föreskrifter Konungen meddelar, av kommunen utfå den del
av anläggningskostnaden, som överstiger skäligt fredsanvändningsvärde.
Fördelningen av kostnaden i fall som här avses bestämmes av länsstyrelsen.

55 §.

Kan ej överenskommelse träffas om anordnande av gemensamt skyddsrum
efter vad i 24 § 2 mom. sägs, ankommer det på länsstyrelsen att förordna
om sådant skyddsrum och dess belägenhet, så ock att bestämma grunderna
för kostnadens fördelning.

Finnes ägare icke skäligen kunna inrätta erforderligt skyddsrum i egen
fastighet eller byggnad och kan behovet av skyddsrum icke lämpligen tillgodoses
genom anordnande av gemensamt skyddsrum, äger länsstyrelsen
medgiva ägaren rätt att inrätta skyddsrum i annan tillhörig fastighet
eller byggnad.

56 §.

För skada eller intrång, som genom inrättande av gemensamt skyddsrum
eller av skyddsrum i annan tillhörig fastighet eller byggnad åsamkas
ägaren till den fastighet eller byggnad, i vilken skyddsrummet inrättas, må
ägaren, om skadan eller intrånget icke är att anse såsom allenast ringa,
erhålla skälig ersättning. Motsvarande rätt till ersättning tillkommer jämväl
nyttjanderättshavare.

Hos länsstyrelsen skall i förväg ställas pant eller borgen för ersättningens
gäldande; dock skall vad sålunda stadgas icke gälla kronan eller kommun.

57 §.

Ägare av anläggning eller byggnad är pliktig

a) att vidtaga erforderliga anordningar för alarmering av dem som vistas
i eller vid anläggningen eller byggnaden;

b) att vidtaga erforderliga anordningar för mörkläggning av anläggningen
eller byggnaden;

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1960. 9 samt. 2 avd. Nr 3

18

Andra lagutskottets utlåtande nr 3 år 1960

c) att, om det finnes vara av särskild betydelse att anläggningen eller
byggnaden maskeras, under civilförsvarsberedskap tåla eller vidtaga sådan
härför erforderlig åtgärd, som anbefalles av länsstyrelsen eller, efter länsstyrelsens
bemyndigande, av civilförsvarschefen, samt

d) att, enligt vad Konungen därom förordnar, förbereda och under
civilförsvarsberedskap förse anläggningen eller byggnaden med anordningar,
som kunna bereda dem som vistas där skäligt skydd mot radioaktiv
strålning.

Är anläggningen eller byggnaden helt eller delvis upplåten till annan,
skall i fråga om skyldighet som angives under b) och d) ägaren vara ansvarig
för anskaffning och tillpassning av materielen ävensom för anskaffning
och uppsättning av anordningar för dess anbringande, medan innehavaren
skall svara för materielens anbringande och övriga åtgärder för
dess användning. Vad under c) stadgas skall gälla jämväl innehavare.

58 §.

Har byggnad, som användes eller lämpligen kan användas för bostadsändamål,
skadats genom fientlig verksamhet, är byggnadens ägare eller
innehavare under högsta civilförsvarsberedskap pliktig att följa de föreskrifter
i fråga om byggnadens iordningställande, som meddelas av länsstyrelsen
eller civilförsvarschefen. Ej må dock någon åläggas att ombesörja
åtgärd, som skulle medföra oskälig kostnad eller väsentlig olägenhet för
honom.

Utrymning

59 §.

Har beslut meddelats om utrymning av visst område, åligger det envar,
som omfattas av beslutet, att följa de särskilda föreskrifter, som utfärdas i
anledning härav.

Den som inom området driver sjukhus, barnhem, ålderdomshem eller
annan vårdanstalt är skyldig att utan ersättning tillhandahålla civilförsvarsmyndighet
utrustning, som efter utrymningen icke erfordras för anstaltens
verksamhet inom området, för förläggning, i vilken personer från anstalten
skola inkvarteras.

60 §.

Den som svarar för avlöning av personal vid undervisnings- eller vårdanstalt
är skyldig att avlöna personal med motsvarande arbetsuppgifter
vid förläggning, som efter anstaltens utrymning anordnats för dennas
elever eller intagna.

Andra lagutskottets utlåtande nr 3 år 1960

19

Gemensamma bestämmelser

61 §.

Finner länsstyrelsen i fråga om viss egendom annan åtgärd än förut i
detta kapitel sägs oundgänglig för tillgodoseende av ändamål, som civilförsvaret
har att ombesörja, äger länsstyrelsen ålägga egendomens ägare
eller innehavare att tåla eller vidtaga åtgärden.

62 §.

Den som med stöd av 28 eller 29 § ålagts att anordna enskilt skyddsrum
av särskild beskaffenhet eller storlek så ock den som med stöd av
57 § första stycket c) eller 61 § ålagts att vidtaga eller tåla åtgärd, som
avses i nämnda lagrum, är berättigad till skälig ersättning av statsmedel
för kostnad eller skada, som åsamkats honom. Vid ersättningens bestämmande
skall hänsyn tagas till den nytta, åtgärden kan medföra för honom.
Är kostnaden eller skadan ringa, utgår icke ersättning.

Anspråk på ersättning prövas i den ordning som är stadgad beträffande
rekvisition för krigsmaktens behov.

63 §.

Om anläggning eller byggnad eller del därav innehaves med nyttjanderätt
vid fullbordandet av sådan särskild anordning eller åtgärd, som jämlikt
denna lag eller med stöd därav lämnad föreskrift åligger ägaren, är nyttjanderättshavaren,
såframt därefter minst två år återstå av tiden för
nyttj anderätten och det finnes uppenbart obilligt, att ägaren skall vidkännas
hela kostnaden, pliktig att på yrkande av ägaren utgiva skäligt bidrag
härtill.

64 §.

Skall för byggnad, som tillhör bostadsrättsförening, särskild anordning
eller åtgärd vidtagas, som byggnadens ägare jämlikt denna lag har att ombesörja,
äro bostadsrättshavarna, utan hinder av vad i föreningens stadgar
bestämts, pliktiga att tillskjuta det belopp, som erfordras för bestridande
av kostnaden. Å beslut om tillskott för sådant ändamål skall vad i 60 §

1. lagen om bostadsrättsföreningar är stadgat ej äga tillämpning.

65 §.

För utrönande av vilka åtgärder som vidtagits eller böra vidtagas inom
eller vid anläggning eller byggnad för bevakning, som ankommer på civilförsvaret,
eller eljest till skydd mot skada av fientlig verksamhet, så ock i
vad mån anläggningen eller byggnaden lämpligen kan användas för civilförsvaret
äger civilförsvarsmyndighet besiktiga anläggningen eller byggnaden.

20

Andra lagutskottets utlåtande nr 3 år 1960
66 §.

Det åligger envar att vid förfrågan av vederbörlig myndighet lämna upplysning,
huruvida och till vilken myckenhet han innehar egendom som kan
komma att erfordras för civilförsvaret eller bliva föremål för åtgärd enligt
denna lag.

Vägrar någon att lämna begärd upplysning eller finnes skälig anledning
misstänka att han söker vilseleda myndighet rörande förhållanden, om
vilka upplysning begärts, må under civilförsvarsberedskap hans kontor,
lagerlokal eller annan lägenhet, varöver han förfogar, undersökas och
hans handelsböcker och affärshandlingar granskas. Vid sådan undersökning
skall vad i 28 kap. rättegångsbalken är stadgat om husrannsakan
gälla i tillämpliga delar, varvid länsstyrelsen eller civilförsvarschefen skall
utöva den befogenhet, som vid husrannsakan tillkommer undersökningsledaren,
åklagaren eller rätten.

67 §.

Såsom ägare av anläggning, byggnad eller annan egendom anses i denna
lag jämväl den, som innehar egendomen med fri förfoganderätt eller fideikommissrätt
eller därmed jämförlig rätt.

8 KAP.

Förfoganderätt för civilförsvarets behov
68 §.

Civilförsvarschef och chef för undsättningskår inom civilförsvaret ävensom
länsstyrelse äga under civilförsvarsberedskap taga i anspråk markområden,
byggnader, utrymmen, livsmedel, transportmedel, utrustningspersedlar,
materiel och annan egendom, som innehaves av annan än staten,
därest det finnes erforderligt för att statlig civilförsvarsuppgift skall kunna
fullgöras och överenskommelse om egendomens avstående ej kan träffas
tillräckligt skyndsamt. Civilförsvarschef och länsstyrelse äga härvid endast
taga i anspråk sådan egendom, som finnes inom deras verksamhetsområde;
dock må efter länsstyrelsens medgivande civilförsvarschef taga
motorfordon, släpfordon och motorredskap i anspråk, även om de finnas
inom annat till länet hörande civilförsvarsområde.

I den mån det prövas nödigt för fullgörande av kommuns skyldigheter
enligt 40 § 1 mom. b) och c) att egendom tages i anspråk för kommuns
räkning, skall vad i nästföregående stycke sägs äga motsvarande tillämpning
såvitt gäller egendom, som finnes inom kommunen. Vad sålunda
stadgats skall i fråga om utförande av byggnadsanordning och källarmursgenombrott
gälla jämväl under tid, då civilförsvarsberedskap icke råder;
förfoganderätten må härvid dock endast utövas av länsstyrelsen.

Andra lagutskottets utlåtande nr 3 år 1960 21

69 §.

Då egendom tages i anspråk, skall såvitt möjligt hänsyn tagas till ägarens
eller innehavarens tillgång på egendom, varom fråga är, och behov
därav för sin näring. Vad som oundgängligen erfordras för någons näring
må ej utan tvingande skäl tagas i anspråk.

70 §.

1 mom. Har ägare eller innehavare av byggnad som tages i anspråk
stadigvarande bostad i byggnaden, skall på anfordran nödigt bostadsutrymme
där anvisas honom och hans familj.

2 mom. Den som äger eller har nyttjanderätt till byggnad eller del av
byggnad, vilken tages i anspråk för inkvartering av utrymmande befolkningsgrupp,
skall, om han tillhör denna grupp och önskar taga bostad i
byggnaden, få nödigt bostadsutrymme anvisat åt sig i denna. Detsamma
skall gälla om äganderätten eller nyttj anderätten tillkommer någon i den
utrymmandes familj.

Därest tillämpning av vad nu sagts skulle medföra allvarligt hinder för
byggnadens planenliga användning, skall bostadsutrymme i stället anvisas
inom annan byggnad i samma civilförsvarsområde.

71 §•

Markområden, byggnader och utrymmen, så ock transportmedel, vilka
icke stadigvarande erfordras för civilförsvarets behov, tagas i anspråk med
nyttjanderätt. Egendom, som kan antagas bliva förbrukad eller förstörd
eller komma att väsentligt minska i värde, tages i anspråk med äganderätt.
Annan egendom tages i anspråk med nyttjanderätt, såvida icke den som utövar
förfoganderätten finner lämpligt eller ägaren påfordrar, att egendomen
övertages med äganderätt.

72 §.

Ägare eller innehavare av egendom, som tagits i anspråk med nyttjanderätt,
är skyldig att, i den mån det påfordras, tåla eller vidtaga ändring eller
förflyttning av inredning eller utrustning, som hör till egendomen, samt att
i övrigt tåla de åtgärder beträffande egendomen, vilka den som utövar förfoganderätten
finner erforderliga.

73 §.

Har egendom tagits i anspråk jämlikt 68 § eller åtgärd vidtagits jämlikt
72 §, är egendomens ägare eller innehavare berättigad till ersättning enligt
de grunder, som äro stadgade i fråga om rekvisition för krigsmaktens behov.
Anspråk på ersättning skall prövas i den ordning, som gäller för ersättningsanspråk
i anledning av sådan rekvisition med iakttagande av att efter
taxa utgående ersättning fastställes till beloppet av den, som utövar för -

22

Andra lagutskottets utlåtande nr 3 år 1960

foganderätten. Även om egendom, som tages i anspråk, är avsedd att tillhandahållas
endast vid särskilda tillfällen, må ersättningen bestämmas en
gång för alla, dock att inskränkning icke härigenom sker i rätten till ersättning
för skada, som ej förutsetts.

Ersättning gäldas, om egendomen tagits i anspråk för kommuns räkning,
av kommunen och eljest av staten.

74 §.

Har någon till säkerhet för fordran panträtt i egendom, som tagits i
anspråk med äganderätt, äger han framför ägaren rätt att utfå sin fordran
ur ersättningsbeloppet, även om fordringen ej är förfallen till betalning.
Detsamma skall ock gälla den, som har rätt att kvarhålla egendomen till
säkerhet för förfallen fordran.

Ersättningsbelopp för egendom, som är utmätt, skall utgivas till utmätningsmannen,
om borgenären yrkar det. Avser beloppet egendom, som
satts i kvarstad eller under skingringsförbud, skall det, om part så begär,
utgivas till överexekutor, som har att förfara därmed på sätt är stadgat i
186 § utsökningslagen.

75 §.

I den mån det prövas oundgängligt för att annan civilförsvarsuppgift än
som avses i 68 § skall kunna fullgöras, äger civilförsvarsmyndighet, i enlighet
med vad Konungen närmare förordnar därom, under civilförsvarsberedskap
taga i anspråk egendom, som innehaves av annan än staten.
Härvid skola bestämmelserna i 68—74 §§ lända till efterrättelse i tillämpliga
delar.

76 §.

Vägrar eller försummar någon att behörigen eller i rätt tid tillhandahålla
egendom, som tagits i anspråk med förfoganderätt enligt denna lag,
äger polismyndighet uttaga egendomen. Kan dröjsmålet medföra våda och
är polismyndighet icke att tillgå, tillkommer samma rätt den som utövat
förfoganderätten.

9 KAP.

Ansvarsbestämmelser m. m.

77 §.

Uteblir någon utan anmält laga förfall från tjänstgöring i civilförsvaret,
som jämlikt denna lag åvilar honom och vartill han blivit kallad i vederbörlig
ordning, eller avviker någon olovligen därifrån, må han på framställning
av länsstyrelsen, chef för undsättningskår eller civilförsvarsche -

23

Andra lagutskottets utlåtande nr 3 år 1960

fen omedelbart hämtas på egen bekostnad genom polismyndighetens försorg.
Detsamma skall gälla om civilförsvarspliktig utan anmält laga förfall
underlåter att efterkomma jämlikt 18 § utfärdad kallelse till personlig
inställelse.

78 §.

Är någon jämlikt 15 § eller bestämmelse i 6 eller 7 kap. eller föreskrift, som
meddelats med stöd av dylik bestämmelse, eller jämlikt 80 § andra stycket
skyldig att fullgöra något och underlåter han det, äger länsstyrelsen förelägga
honom lämpligt vite. Länsstyrelsen må ock i sådant fall lämna erforderlig
handräckning eller ombesörja föreskriven åtgärd samt uttaga
kostnaden härför av den försumlige, i den mån han icke på grund av stadgande
i denna lag är berättigad till ersättning för kostnaden.

79 §.

1 mom. Den som underlåter att lämna upplysningar i enlighet med 15 §
straffes med böter, högst trehundra kronor.

2 mom. Med böter, högst trehundra kronor, straffes civilförsvarspliktig,
som utan laga förfall underlåter att efterkomma kallelse jämlikt 18 §, ävensom
civilförsvarspliktig, som i sådant fall för sin utevaro har laga förfall
men underlåter att anmäla detta så snart ske kan.

3 mom. Den som är civilförsvarspliktig eller eljest inskriven i civilförsvaret
och som av oaktsamhet, som ej är ringa, underlåter att efter vederbörlig
kallelse inställa sig till tjänstgöring eller eljest olovligen undanhåller
sig därifrån straffes med dagsböter. Har han laga förfall för sin utevaro
men underlåter han att anmäla detta så snart ske kan, straffes med böter,
högst trehundra kronor.

Har civilförsvarspliktig eller den, som eljest är inskriven i civilförsvaret,
om rekommenderad försändelse mottagit avi, av vilken framgår att försändelsen
avsänts av civilförsvarsmyndighet, och underlåter han utan laga
förfall att avhämta försändelsen och taga del av dess innehåll eller vägrar
han att utkvittera eller mottaga försändelse från civilförsvarsmyndighet,
då den tillhandahålles honom, dömes till dagsböter.

4 mom. Med dagsböter straffes

1. den som underlåter att tillhandahålla upplysningar eller handlingar i
enlighet med vad som stadgas i 47 § första stycket e); samt

2. den som underlåter att tillhandagå med anskaffning av upplysningar
eller att förmedla ålägganden och andra meddelanden efter vad som stadgas
i 52 §.

80 §.

Den som underlåter att i förväg inhämta länsstyrelsens godkännande i
fall, då så skall ske enligt 33 §, straffes med dagsböter.

24 Andra lagutskottets utlåtande nr 3 år 1960

Det åligger den vilken gjort sig skyldig till underlåtenhet, som avses i
första stycket, att i enlighet med länsstyrelsens anvisningar ändra vad som
redan utförts. Samma skyldighet åvilar den som åsidosatt föreskrift, vilken
meddelats av länsstyrelsen vid prövning enligt 33 §.

81 §.

Med dagsböter eller fängelse eller, om omständigheterna äro synnerligen
försvårande och brottet begåtts under högsta civilförsvarsberedskap, med
straffarbete i högst två år straffes

1. den som är civilförsvarspliktig eller eljest inskriven i civilförsvaret
och som, i avsikt att undandraga sig sina skyldigheter, underlåter att efter
vederbörlig kallelse inställa sig till tjänstgöring i civilförsvaret eller eljest
olovligen undanhåller sig därifrån;

2. den som under tjänstgöring i civilförsvaret vägrar att åtlyda vad
vederbörande befäl under tjänsten befallt honom rörande denna eller som
eljest under tjänstgöring i civilförsvaret uppsåtligen eller av oaktsamhet, som
ej är ringa, åsidosätter vad som åligger honom enligt reglementen, instruktioner
eller andra allmänna bestämmelser eller särskilda föreskrifter;

3. den som uppsåtligen lämnar oriktig uppgift om förhållande, varom
han enligt 15 § eller 47 § första stycket e) är pliktig att lämna upplysning;

4. den som i strid mot föreskriften i 19 § eller särskilt meddelat bortflyttningsförbud
lämnar sin vistelseort ävensom den som överträder särskilt
meddelat inflyttningsförbud;

5. den som uppenbart vanvårdar materiel, utrustning eller annan egendom,
som han mottagit av civilförsvarsmyndighet för förvaring;

6. den som utan skälig anledning vägrar att låta civilförsvarsmyndighet
besiktiga anläggning eller byggnad efter vad i 65 § sägs;

7. den som vid förfrågan jämlikt 66 § vägrar att lämna upplysning eller
som vid sådan förfrågan eller i samband med undersökning eller granskning
som avses i nämnda paragraf söker vilseleda myndighet rörande förhållande,
som avses i samma paragrafs första stycke;

8. den som med vetskap om att civilförsvarsmyndighet jämlikt 8 kap.
beslutat taga i anspråk egendom, som innehaves av honom, vägrar eller
försummar att behörigen eller i rätt tid tillhandahålla myndigheten egendomen
eller genom att avhända sig egendomen eller på annat sätt omöjliggör
egendomens tagande i anspråk; samt

9. den som eljest åsidosätter föreskrift eller föreläggande, som meddelats
med stöd av denna lag eller av Konungen meddelade tillämpningsbestämmelser
till lagen och ej avser åliggande, för vars fullgörande vite kan föreläggas
enligt 78 §.

Har någon övertygats om gärning, som enligt denna paragraf är belagd
med straff, må rätten, i den mån det finnes skäligt, förklara egendom, som
undanhållits genom gärningen, förverkad till kronan eller, om egendomen

25

Andra lagutskottets utlåtande nr 3 år 1960

ej kan tillrättaskaffas, förplikta honom att utgiva ersättning till kronan
för egendomens värde.

82 §.

Vad som inhämtats genom sådan upplysning eller sådant tillhandahållande
av handlingar som avses i 47 § första stycket e), vid besiktning jämlikt
65 § eller vid sådan förfrågan, undersökning eller granskning som avses
i 66 § må ej yppas i vidare mån än som erfordras för vinnande av det avsedda
syftet. Bryter någon häremot, straffes med dagsböter eller fängelse.

Förseelse som i första stycket sägs må åtalas av allmän åklagare endast
efter angivelse av målsäganden.

83 §.

över civilförsvarschefs beslut i ärende, som avses i denna lag, må besvär
anföras hos länsstyrelsen.

Beslut, som enligt denna lag meddelats av länsstyrelse eller civilförsvarsstyrelsen,
må överklagas hos Konungen.

Talan må icke föras mot beslut, som meddelats enligt 19, 34, 35, 37
eller 58 §.

Under högsta civilförsvarsberedskap så ock eljest när särskilda skäl äro
därtill må myndighet, som meddelat beslut enligt denna lag, förordna att
beslutet omedelbart skall lända till efterrättelse.

84 §.

Vad i denna lag stadgas äger icke tillämpning, i den mån motsvarande
förhållanden regleras i lagen om särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar.

Om förhållanden, som avses i denna lag, äger Konungen meddela särskilda
föreskrifter, såvitt angår anläggningar eller byggnader som äro avsedda
för krigsmaktens behov, kommunikationsverk eller andra verk, företag
eller inrättningar av större omfattning eller särskild beskaffenhet samt
fartyg.

85 §.

Konungen äger meddela närmare bestämmelser rörande tillämpningen av
denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1960, då civilförsvarslagen den 15 juli
1944 (nr 536) skall, med de undanlag som angivas nedan, upphöra att gälla.

1. Förekommer i lag eller författning hänvisning till lagrum, som ersatts
genom bestämmelse i denna lag, skall den bestämmelsen i stället tillämpas.
Vad om luftskyddschef är stadgat skall gälla om civilförsvarschef.

26

Andra lagutskottets utlåtande nr 3 år 1960

2. Intill dess nya organisationsplaner upprättats skola vid denna lags
ikraftträdande gällande organisationsplaner lända till efterrättelse. Beslut,
förordnande eller föreskrift, som meddelats med stöd av sådant stadgande
i äldre lagen, vilket ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall alltjämt
gälla, intill dess annorlunda förordnas.

3. Vad i 40—43 och 66—68 §§ i 1944 års civilförsvarslag stadgas i avseende
å undanförsel och förstöring skall jämte till nämnda paragrafer anslutande
bestämmelser i 9 kap. av samma lag alltjämt gälla, intill dess annorlunda
förordnas. Härvid skall vad i 66 och 68 §§ sägs om civilförsvarsmyndighet i
stället gälla den myndighet, som Konungen bestämmer.

4. Har kommun tillsatt särskild civilförsvarsnämnd enligt äldre lagen,
skall val av sådan nämnd enligt nya lagen i annan kommun än Stockholm
första gången äga rum under år 1963. Tjänstgöringstiden för enligt äldre
bestämmelser valda ledamöter och suppleanter i särskild civilförsvarsnämnd
skall i Stockholm upphöra med utgången av år 1960 och i annan kommun
med utgången av år 1963.

5. Har före denna lags ikraftträdande för anläggning eller byggnad inrättats
enskilt skyddsrum, som blivit i vederbörlig ordning godkänt, må ej,
med mindre särskilda skäl äro därtill, anläggningens eller byggnadens
ägare åläggas att inrätta nytt skyddsrum eller att utöka eller förändra det
godkända skyddsrummet; dock skall han vara skyldig att utrusta skyddsrummet
med brand- och sjukvårdsmateriel enligt vad som stadgas i 53 §.

Vad nu sagts skall även gälla enskilt skyddsrum, för vilket före lagens
ikraftträdande byggnadslov föreligger.

6. Beträffande fastighetsägarbidrag, som fastställts jämlikt 59 b § i
1944 års civilförsvarslag, må Konungen, om med hänsyn till föreliggande
omständigheter så prövas skäligt, på framställning av fastighetsägaren
efterskänka bidraget eller, i den mån det redan erlagts, förordna om dess
återbetalning. Vid beslut om efterskänkande eller återbetalning äger Konungen
fästa villkor.

Framställning, som avses i föregående stycke, skall ingivas av fastighetsägaren
till den kommun, där fastigheten är belägen, före den 1 juli
1961 och skall, åtföljd av kommunens yttrande, av kommunen underställas
Konungens prövning. Berättigas fastighetsägaren att återfå erlagt bidragsbelopp,
skall detta utbetalas av kommunen med rätt för denna att av statsmedel
återfå två tredjedelar av det utbetalda beloppet.

Konungen äger meddela närmare bestämmelser för tillämpningen av vad
som stadgas under denna punkt.

Andra lagutskottets utlåtande nr 3 år 1960

27

Förslag

till

Lag

om ändring i lagen den 17 maj 1940 (nr 358) med vissa bestämmelser
till skydd för försvaret m.m.

Härigenom förordnas, dels att i lagen den 17 maj 1940 med vissa bestämmelser
till skydd för försvaret m. m. skola efter 3 § införas tre nya paragrafer,
betecknade 4—6 §§ och av den lydelse som framgår av det följande,
dels att nuvarande 4, 5, 6, 7 och 8 §§ i lagen skola erhålla ny paragrafnumrering
och därvid betecknas respektive 7, 8, 9, 10 och 11 §, dels ock
att paragraferna med de nya beteckningarna 7 § och 11 § skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives; och kommer nämnda lag till följd
härav att hava följande lydelse.1

Konungen eller enligt Konungens bemyndigande vederbörande militära
befälhavare må utfärda förbud för obehöriga att beträda anläggning, inrättning,
fartyg, luftfartyg eller område som tillhör försvarsväsendet eller
nyttjas av detsamma eller för dess räkning, eller att närvara vid krigsmaktens
företag, övningar eller försök, eller att av eller inom sådana anläggningar,
inrättningar, fartyg, luftfartyg eller områden eller av sådana
företag, övningar eller försök taga fotografier eller göra avbildningar eller
beskrivningar eller att inom sådana anläggningar, inrättningar, fartyg, luftfartyg
eller områden innehava sprängämnen.

Konungen eller enligt Konungens bemyndigande vederbörande länsstyrelse
må utfärda förbud, som i 1 § avses, i fråga om anläggning, inrättning,
fartyg, luftfartyg eller område, som eljest är av betydelse för försvarsväsendet.

Vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga
av krig föranledda förhållanden må förbud på sätt i första
stycket sägs utfärdas jämväl i fråga om anläggning, inrättning, fartyg,
luftfartyg eller område, som är av betydelse för folkförsörjningen.

(Gällande lydelse)
1 §•

(Föreslagen lydelse)
1 §•

2 §.

2 §.

1 Nuvarande lydelse av hittillsvarande 7 och 8 §§, se SFS 1951:266.

28

Andra lagutskottets utlåtande nr 3 år 1960

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

3 §. 3 §.

Under förhållanden, varom i 2 § andra stycket sägs, må Konungen avdela
särskilda säkerhetsområden, i fråga om vilka förbud, som i 2 § avses, enligt
Konungens bemyndigande må i stället för av länsstyrelse utfärdas av
vederbörande militära befälhavare. Såsom säkerhetsområde skall jämväl
anses krigsskådeplats.

Under sådana förhållanden må Konungen även i andra fall än i 1 och
2 §§ avses utfärda förbud mot att utan särskilt tillstånd taga fotografier
eller göra avbildningar eller beskrivningar av militära trupper, krigsmateriel
eller dylikt.

4 §.

Länsstyrelsen äger ålägga den
som driver industriell eller annan
verksamhet av väsentlig betydelse
för försvaret eller folkförsörjningen
att vidtaga särskilda skyddsåtgärder
inom anläggning för driften, såsom
anordnande av bevakning, inhägnad,
maskinskydd eller reservförråd, om
sådan åtgärd med hänsyn till fara
för spioneri eller sabotage eller för
skada genom fientlig verksamhet
finnes påkallad för att förhindra
obehörig insyn eller för att säkerställa
driften. I den mån driften avses
skola fortgå även då platsen omedelbart
hotas av fientligt anfall, må
länsstyrelsen tillika förordna att härav
betingade särskilda anordningar
för personalens skydd skola vidtagas.

Om särskilda skäl åro därtill, må
länsstyrelsen ålägga jämväl anläggningens
ägare att vidtaga åtgärd,
som avses i första stycket.

Den som ålagts vidtaga åtgärd,
som avses i denna paragraf, är berättigad
till skälig ersättning av statsmedel
för kostnad eller skada, som
åsamkas honom härigenom. Vid er -

29

Andra lagutskottets utlåtande nr 3 år 1960

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

sättningens bestämmande skall hänsyn
tagas till den nytta, som åtgärden
kan medföra för honom. År kostnaden
eller skadan ringa, utgår icke
ersättning.

Anspråk på ersättning prövas i den
ordning, som är stadgad beträffande
rekvisition för krigsmaktens behov.

5 §•

Ägare eller innehavare av anläggning,
som avses i 4 §, är skyldig att
tillåta besiktning av anläggningen
genom länsstyrelsens försorg för utrönande
av vilka åtgärder enligt 4 §
som kunna erfordras ävensom att
tåla sådan åtgärd, om han icke själv
är skyldig att vidtaga den. Medför
åtgärden kostnad eller skada för honom
är han berättigad till ersättning
enligt vad som stadgas i 4 §.

6 §•

Länsstyrelsen äger förelägga den,
som är skyldig att vidtaga åtgärd
enligt 4 § eller att tillåta besiktning
enligt 5 §, att vid vite iakttaga skyldigheten
inom viss tid. Efterkommer
han ej föreläggandet, äger länsstyrelsen
antingen utdöma vitet och utsätta
nytt sådant eller ombesörja åtgärden
och uttaga kostnaden härför
av den försumlige i den mån han
icke på grund av stadgande i denna
lag är berättigad till ersättning för
kostnaden.

4 §. 7 §.

Bryter någon mot förbud, varom Bryter någon mot förbud, varom
: 1, 2 eller 3 § sägs, dömes till dags- i 1, 2 eller 3 § sägs, eller vägrar nuböter
eller fängelse. gon utan skälig anledning att låta

30

Andra lagutskottets utlåtande nr 3 år 1960

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

anläggning besiktigas efter vad som
stadgas i 5 §, dömes till dagsböter
eller fängelse.

Lag samma vare, där någon, ändå att förbud som förut sagts ej blivit
meddelat, genom förklädnad eller genom att lämna oriktig uppgift om sina
personliga förhållanden eller eljest svikligen berett sig tillträde till anläggning,
inrättning, fartyg, luftfartyg eller område eller tillfälle att närvara
vid företag, övningar eller försök, som i 1 § sägs.

5 §. 8 §.

Sjömätning eller lödning vid rikets kuster eller i därtill hörande skärgårdar,
farleder eller hamnar må endast ske med tillstånd enligt vad av
Konungen stadgas. Den som häremot bryter dömes till dagsböter eller
fängelse i högst sex månader. Vad sålunda är sagt äge dock ej tillämpning,
om någon utför lödning, som erfordras för framförande eller säkerställande
av fartyg, varå han befinner sig, eller om lödning i hamn verkställes på
föranstaltande av vederbörande hamnmyndighet.

6 §. 9 §.

Fotografier, avbildningar, beskrivningar eller mätningsuppgifter, tillkomna
under förfarande, vilket enligt denna lag är förbjudet, jämte för
fotografiernas tagande samt avbildningarnas, beskrivningarnas eller mätningarnas
verkställande använda apparater och materiel ävensom sprängämnen,
vilka någon innehaft i strid mot förbud som utfärdats enligt lagen,
må, evad någon fälles till ansvar för överträdelse av denna lag eller ej, förklaras
förverkade till kronan.

7 §. 10 §.

Enligt de närmare bestämmelser Konungen utfärdar äger bevakningspersonal
vid anläggning, inrättning, fartyg, luftfartyg eller område som
skyddas enligt 1—3 §§ befogenhet att i den omfattning som kräves för fullgörande
av bevakningsuppgiften företaga kroppsvisitation å personer, som
där söka vinna tillträde eller uppehålla sig, samt undersöka föremål som
de medföra, så ock på platsen eller i dess närhet tillfälligt omhändertaga
personer och av dem medförda föremål.

8 §. 11 §.

Böter som ådömas enligt denna Närmare föreskrifter rörande tilllag
tillfalla kronan. lämpningen av denna lag meddelas

av Konungen.

31

Andra lagutskottets utlåtande nr 3 år 1960

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1960.

Har länsstyrelse före lagens ikraftträdande
meddelat förordnande rörande
åtgärd, som sägs i 4 §, med
stöd av 57 § civilförsvarslagen den
15 juli 1944- (nr 536), skall förordnandet
i stället anses meddelat enligt
denna lag.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att 1944 års civilförsvarslag skall ersättas med
en ny civilförsvarslag, anpassad till de principer för civilförsvarets organisation
och verksamhet, som antogs av 1959 års riksdag i huvudsaklig överensstämmelse
med vad som föreslogs i propositionen nr 114/1959.

I lagförslaget avspeglar sig dessa principer bl. a. däri, att reglerna om
organisationen beaktar även det beslutade regionala civilförsvaret, medan
å andra sidan de nuvarande reglerna om hemskydd icke fått någon motsvarighet.
Förslaget till civilförsvarslag upptar ej heller motsvarighet till
nuvarande stadganden om undanförsel och förstöring. I avbidan pa särskild
lagstiftning på det ekonomiska försvarets område skall emellertid
enligt en övergångsbestämmelse dessa stadganden alltjämt tillämpas, varvid
dock i civilförsvarsmyndighets ställe skall träda den myndighet, som
Konungen utser. Motsvarighet till nuvarande regler om särskilt skydd mot
spioneri och sabotage vid vissa industriella anläggningar återfinnes ej i förslaget
till ny civilförsvarslag. Sistnämnda stadganden skall i stället enligt
det andra i propositionen intagna lagförslaget med några jämkningar intagas
i 1940 års lag med vissa bestämmelser till skydd för försvaret m. m.

Den tid, under vilken civilförsvarspliktig i fred skall få tagas i anspråk
för utbildning, föreslås bli bestämd till 30, i vissa fall 60 dagar, räknat för
hela den tid civilförsvarsplikt föreligger. För civilförsvarets värnpliktiga
personal föreslås regler som kan medge längre tids utbildning.

I motsats till nuvarande civilförsvarslag upptager den föreslagna lagen
regler om beaktande i vissa fall av samvetsbetänkligheter mot civilförsvarstjänst.

Reglerna om var och hur skyddsrum skall anordnas har omarbetats under
hänsynstagande till kärnvapnens verkningar. Nuvarande regler om fastig -

32

Andra lagutskottets utlåtande nr 3 år 1960

hetsägarbidrag i samband med dispens från skyldighet att anordna enskilt
skyddsrum saknar motsvarighet i förslaget till ny civilförsvarslag.

Vid sidan av den redan nu föreliggande skyldigheten för fastighetsägare
att vidtaga anordningar för bl. a. alarmering och mörkläggning införes
skyldighet att, enligt vad Konungen därom förordnar, förbereda anordningar
till skydd mot radioaktiv strålning och under civilförsvarsberedskap förse
anläggning eller byggnad därmed.

Den nya civilförsvarslagen och ändringen i 1940 års lag med vissa bestämmelser
till skydd för försvaret m. in. föreslås skola träda i kraft den
1 juli 1960.

Den redogörelse, som härefter lämnas för propositionen, upptar endast
vissa delar av vad föredragande departementschefen, statsrådet Johansson,
anfört vid remitteringen av lagförslagen till lagrådet. I fråga om departementschefens
uttalanden i övrigt samt de kommittéförslag, som legat till
grund för propositionen, och remissyttrandena över dem hänvisas till propositionen.

Inledning

Departementschefen:

Den nuvarande civilförsvar slagen tillkom år 1944, då civilförsvaret genom
statsmakternas beslut fick en ny organisation, till huvudsaklig del bildad
genom en sammanslagning av den dåvarande luftskyddsorganisationen
och organisationen för utrymning och socialtjänst. Lagens giltighetstid begränsades
på förslag av vederbörande riksdagsutskott till 5 år i avbidan på
en överarbetning av lagen i vissa hänseenden. År 1948 verkställdes denna
överarbetning, som huvudsakligen avsåg ansvars- och kostnadsfördelningen
mellan staten och kommunerna, och civilförsvarslagen blev permanent från
och med den 1 juli 1949.

Den krigstekniska utvecklingen under det andra världskrigets sista skede
med bland annat tillkomsten av atomvapen och robotar och den därpå följande
oerhört snabba vidareutvecklingen av dessa vapen och vapenbärare
nödvändiggjorde i början av 1950-talet en omprövning av civilförsvarets inriktning
och uppgifter. Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 13 mars
1953 tillkallade min företrädare i ämbetet fem sakkunniga för att pröva
civilförsvarets behov och överse dess planläggning. Uppdraget avsåg i huvudsak
att för såväl freds- som krigsförhållanden närmare bestämma civilförsvarets
verksamhet och utforma därav föranledda organisations- och
personalförslag samt att uppgöra en tids- och kostnadsplan för civilförsvarsorganisationens
fortsatta uppbyggnad. Utredningen skulle utgå från att civilförsvarets
uppgifter i stort sett skulle vara oförändrade, men om utredning -

Andra lagutskottets utlåtande nr 3 år 1960 33

en fann, att någon jämkning härvidlag eller i fråga om avgränsningen av
civilförsvarets uppgifter gentemot andra verksamhetsområden var lämplig,
skulle utredningen vara oförhindrad att framlägga förslag därom. De sakkunniga,
vilka antog benämningen 1953 års civilf ör svar sutredning och som
i det följande benämnes civilförsvarsutredningen, utgjordes av förre landshövdingen
Torsten Löfgren, ordförande, numera ledamoten av riksdagens
första kammare, riksombudsmannen Birger Lundström, dåvarande ledamoten
av riksdagens första kammare, numera ledamoten av andra kammaren,
disponenten A. Tage Magnusson samt ledamöterna av riksdagens andra
kammare, lantbrukaren Johannes Onsjö och trämassearbetaren E. Oskar
Åkerström. Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande tillkallades den 1 april
1955 överdirektören i arbetsmarknadsstyrelsen Erik Montell såsom ytterligare
ledamot av utredningen.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 9 oktober 1953 tillkallades
vidare ledamoten av riksdagens andra kammare, numera statsrådet S. Lindholm
för att överse planerna för den obligatoriska civilförsvarsutbildningen
samt därmed sammanhängande spörsmål. Utredningen antog benämningen
1953 års utredning om civilförsvarsutbildning, fortsättningsvis benämnd
utbildningsutredningen. Sedan Lindholm begärt entledigande såsom utredningsman,
uppdrogs den 30 september 1955 åt ledamoten av riksdagens andra
kammare, seminarieläraren T. E. J. Blidfors att vara utredningsman.

Civilförsvarsutredningen avgav i november 1955 ett delbetänkande (stencilerat),
vari de grundläggande frågorna om civilförsvarets inriktning och
fortsatta uppbyggnad behandlades. I huvudsak avsåg betänkandet den
framtida utrymningsplanläggningen samt skyddsrummens betydelse och
fortsatta anordnande. Sedan betänkandet remissbehandlats, förelädes 1956
års riksdag förslag till principiellt ställningstagande i dessa frågor (prop.
185/1956). Propositionen godkändes av riksdagen, till följd varav vissa ändringar
i civilförsvarslagen, berörande skyddsrumsbyggandet, trädde i kraft
den 1 januari 1957.

1 februari 1958 avgav civilförsvarsutredningen sitt huvudbetänkande (SOU
1958: 13), vilket innefattade dels förslag avseende omfattningen och utformningen
av civilförsvarsorganisationen i krig, dels förslag rörande civilförsvarsstyrelsens
organisation och dels principförslag angående den fredstida
civilförsvarsorganisationen i länen. Slutligt förslag beträffande sistnämnda
fråga avlämnades i juni 1958. Den 30 september 1958 framlade utredningen
ett särskilt (stencilerat) betänkande med förslag till civilförsvarslag
och till lag om särskilda åtgärder till förhindrande av spioneri m. m. i
fråga om vissa anläggningar. Därjämte framlade civilförsvarsutredningen i
ett slutbetänkande den 21 januari 1959 förslag angående civilförsvarets materielanskaffning
och förrådshållning, skyddsrum för civilförsvarets ledning
och enheter, civilförsvarsinstruktörernas arvoden samt frivillig civilförsvarsverksamhet.

,''S — B i h an g till riksdagens protokoll 1960. 9 saml. 2 avd. Nr 3

34 Andra lagutskottets utlåtande nr 3 år 1960

Samtidigt med civilförsvarsutredningens huvudbetänkande avgav utbildnlngsutredningen
betänkande angående civilförsvarsutbildningen (SOU
1958:12).

Det nydaningsarbete på civilförsvarets område, som inleddes genom statsmakternas
beslut år 1956 rörande civilförsvarets förebyggande verksamhet
i fråga om skyddsrumsbyggande och utrymning, har sedermera fortsatt på
grundval av de senare avgivna betänkandena. I propositionen nr 114/1959
förelädes sålunda riksdagen förslag till ny organisation för civilförsvaret, i
samband varmed bl. a. även riktlinjer för civilförsvarsutbildningen och dess
anordnande underställdes riksdagens prövning. Propositionen bifölls i huvudsak
av riksdagen.

Den sålunda beslutade nya organisationen av civilförsvaret nödvändiggör
åtskilliga ändringar i civilförsvarslagen. Ändringar i denna påkallas
även av den omläggning av utbildningsverksamheten, som beslutats i enlighet
med propositionen. Ehuru någon ändring i civilförsvarslagen såvitt
gäller de däri inskrivna allmänna grunderna för civilförsvaret och för de
enskildas och kommunernas medverkan i detta icke föranledes av de fattade
besluten, torde det stora antalet ändringar i lagen motivera en ny
civilförsvarslag.

I lagstiftningsärendet bör jämväl prövas frågan om beaktande av samvetsbetänkligheter
mot civilförsvarstjänst och införande av möjlighet för
den, som hyser sådana betänkligheter, att fullgöra ersättningstjänst. Med
stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 juni 1955 tillkallade min företrädare
i ämbetet en sakkunnig, häradshövdingen Ivar Öhman, att utreda
denna fråga. Utredningsmannen avgav den 26 juli 1957 ett betänkande
med förslag till dels lag om ändring i civilförsvarslagen, dels kungörelse
med vissa bestämmelser angående ersättningstjänst för civilförsvarspliktiga.

Civilförsvarsutredningens betänkande med förslag till ny civilförsvarslag
m. m. liksom den nyssnämnda sakkunniges betänkande har i vanlig ordning
remissbehandlats. över civilförsvarsutredningens betänkande har
härvid remissyttranden avgivits av överbefälhavaren, fortifikationsförvaltningen,
försvarets forskningsanstalt, socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen,
medicinalstyrelsen, styrelsen för statens polisskola, statspolisintendenten,
civilförsvarsstyrelsen, riksbrandinspektören, styrelsen för
statens brandskola, beredskapsnämnden för psykologiskt försvar, telestyrelsen,
järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen,
luftfartsstyrelsen, statens organisationsnämnd, veterinärstyrelsen,
statens jordbruksnämnd, sjöfartsstyrelsen, riksnämnden för ekonomisk
försvarsberedskap, civilbefälhavarna i första, andra, tredje och femte
civilområdena, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i samtliga län, 1954
års brandlagsrevision, Svenska stadsförbundet, Svenska landstingsförbundet,
Svenska landskommunernas förbund, Svenska hamnförbundet, central -

35

Andra lagutskottets utlåtande nr 3 år 1960

förbundet Folk och Försvar, Sveriges industriförbund, Landsorganisationen
i Sverige, Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges civilförsvarsförbund,
Industriens verkskyddsinstitut AB, föreningen Sveriges landsfogdar, föreningen
Sveriges polismästare, föreningen Sveriges landsfiskaler och Svenska
brandskyddsföreningen. Vid remissvaren har fogats yttranden av landsfogdarna
i Kronobergs, Göteborgs och Bohus, Örebro, Västmanlands, Jämtlands
och Norrbottens län, civilförsvarscheferna i Stockholms, Göteborgs,
Malmö, Hälsingborgs, Örebro, Karlskoga, Ystads och Rödöns civilförsvarsområden,
polischefen i Luleå, poliskamrarna i Göteborg och Malmö, drätselkamrarna
i Malmö och Kiruna, civilförsvarsnämnderna i Stockholm och
Östersund, föreningen Norrbottens läns landsfiskaler samt Stockholmsområdets
civilförsvarsförbund.

över betänkandet rörande beaktande av samvetsbetänkligheter mot
civilförsvarstjänst har remissyttranden avgivits av arbetsmarknadsstyrelsen,
medicinalstyrelsen, civilförsvarsstyrelsen, civilförsvarsutredningen,
utbildningsutredningen, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms,
Södermanlands, Jönköpings, Kronobergs, Malmöhus, Göteborgs och
Bohus, Värmlands, Örebro samt Västerbottens län, överstyrelsen för Svenska
röda korset, Sveriges civilförsvarsförbund och Frikyrkliga samarbetskommittén.
Därjämte har Vännernas samfund i Sverige inkommit med ett
yttrande.

Huvuddragen av de föreslagna ändringarna i civilförsvars -

lagstiftningen

Departementschefen:

Genom riksdagens bifall till propositionen nr 114/1959 har statsmakterna
tagit ställning till frågan, vilka uppgifter som skall åvila civilförsvaret, och
beslutat ny organisation för detta. Härvid har också civilförsvarets utbildningsverksamhet
kommit under bedömande och riktlinjer för denna fastställts,
vilka återverkar på den omfattning, vari civilförsvarsplikten må i
fred tagas i anspråk för utbildning och övning av de civilförsvarspliktiga.
Dessa och andra i samband härmed fattade beslut nödvändiggör, såsom
förut framhållits, ändrade bestämmelser i civilförsvarslagstiftningen. Emellertid
har civilförsvarsutredningen aktualiserat även andra ändringar i lagstiftningen,
av vilka de väsentligaste syftar till att mera definitivt anpassa
denna till de år 1956 antagna nya riktlinjerna för utrymning och skyddsrumsbyggande.

Vad beträffar de beslutade ändringarna i fråga om civilförsvarets uppgifter,
såvitt ändringarna inverkar på lagstiftningen, märkes främst att ansvaret
för det särskilda skydd mot spioneri och sabotage vid vissa anläggningar,
varom bestämmelser finnes i 7 kap. 57 § civilförsvarslagen, i fortsättningen
icke skall åvila civilförsvaret utan ankomma på polisväsendet. Bestämmel -

36 Andra lagutskottets utlåtande nr 3 år 1960

serna i nämnda lagrum måste därför utgå ur lagen. I den mån möjlighet att
anordna det särskilda skyddet alltjämt anses böra finnas, erfordras särskilda
lagbestämmelser, med stöd av vilka ägare eller innehavare av anläggning
kan åläggas vidtaga särskilda skyddsåtgärder. Förslag till sådana bestämmelser
att intagas i en särskild lag har upprättats av civilförsvarsutredningen.
Civilförsvaret skall också enligt statsmakternas beslut befrias från
de uppgifter i fråga om undanförsel och förstöring av egendom, varom bestämmelser
finnes i 5 kap. 40—43 §§ och 7 kap. 66—-68 §§ civilförsvarslagen.
Hithörande stadganden skall följaktligen utgå ur civilförsvarslagen.
Uppgifterna skall i stället ankomma på det ekonomiska försvarets organ.
Frågan om erforderlig lagstiftning för uppgifternas fullföljande genom
dessa organs försorg upptages icke till behandling i detta lagstiftningsärende.
övergångsvis får de hittillsvarande reglerna gälla, varvid emellertid
ansvaret för uppgifterna överföres från civilförsvarsorganen till den
myndighet, som Konungen bestämmer. De ändringar, som i övrigt beslutats
i fråga om civilförsvarets uppgifter, såsom beträffande röjning, reparationer,
bombröjning och omhändertagande på längre sikt av utrymd befolkning,
återverkar icke på utformningen av civilförsvarslagen men kommer
till uttryck i tillämpningsbestämmelserna till denna.

De förändringar i fråga om civilförsvarets organisation, som påkallar
ändrad utformning av civilförsvarslagen, avser bland annat den territoriella
indelningen av riket för civilförsvarsverksamheten. Civilförsvarsområdena
skall sålunda i fortsättningen regelmässigt utgöras av större områden
än landsfiskalsdistrikt och städer, som ej ingår i sådant distrikt. Vidare
bör öppnas möjlighet att komplettera indelningen i civilförsvarsområden
för det lokala civilförsvaret med en indelning på det regionala planet i
verksamhetsområden för de beslutade undsättningskårerna och för annat
regionalt civilförsvar. Den hittillsvarande uppdelningen av civilförsvaret på
allmänt och särskilt civilförsvar bortfaller. Då hemskyddet i fortsättningen
icke skall bestå såsom en särskild organisation utan ersättas med självskydd,
som ankommer på envar, saknas anledning att bibehålla beteckningen
särskilt civilförsvar för den enda kvarstående formen för dylikt
civilförsvar, nämligen verkskyddet. Större rörlighet hos civilförsvaret och
till följd därav vidgade möjligheter att utnyttja det lokalt organiserade
civilförsvaret utanför det egna civilförsvarsområdet förutsättes i propositionen
nr 114/1959 och föranleder jämkningar i lagbestämmelserna härom.

I fråga om civilförsvarspliktens utnyttjande för utbildning och övning
av de civilförsvarspliktiga har i enlighet med förenämnda proposition beslutats
att utbildningstiden — i motsats till vad som f. n. gäller — skall bestämmas
till visst antal dagar för hela den tid, civilförsvarsplikt föreligger, samt
att övningstiden skall få omfatta högst visst antal timmar under varje treårsperiod.
Ändrad utformning av hithörande bestämmelser i civilförsvarslagen
nödvändiggöres av denna omläggning.

Andra lagutskottets utlåtande nr 3 år 1960

37

Såsom förut nämnts skall den nuvarande hemskgddsorganisationen slopas;
i dess ställe skall träda självskyddsverksamhet av envar oberoende av
en i fred upprättad organisation härför. Bestämmelserna i 7 kap. civilförsvarslagen
i vad de rör hemskyddet skall därför utgå ur lagen. Möjlighet skall
emellertid finnas för civilförsvarsmyndigheterna att under beredskap och
krig låta utse ledare för självskyddet inom de särskilda fastigheterna eller
inom större enheter. Vidare skall materiel redan i fredstid anskaffas av fastighetsägarna
för att möjliggöra självskyddsverksamheten. Skyldigheten härvidlag
måste i lagen givas annan anknytning än den hittillsvarande, vilken
anslutit sig till hemskydden. I fråga om verkskyddet har i propositionen nr
114/1959 uttalats, att möjligheter bör finnas att anordna gemensam organisation
för det lokala allmänna civilförsvaret och verkskyddet. Förutsättningarna
och formerna för att åvägabringa en sådan gemensam organisation bör
regleras i civilförsvarslagen.

I skilda hänseenden bör ändringar vidtagas i lagregleringen av fastighetsägarnas
skyldigheter att anordna skyddsrum med hänsyn till angelägenheten
av en fullständig anpassning av bestämmelserna till 1956 års riktlinjer
för skyddsrumsbyggandet. Främst kommer härvid i betraktande att slopa
nuvarande föreskrifter om befrielse i särskilda fall för fastighetsägare från
skyldighet att anordna skyddsrum, när skyddsbehovet kan tillgodoses genom
allmänt skyddsrum, avsett för civilbefolkningen i visst område. Dylik befrielse,
som f. n. har karaktären av dispens, blir vid tillämpning av 1956 års
riktlinjer icke aktuell, då skyldighet att anordna enskilda skyddsrum i
ifrågavarande områden icke vidare skall gälla. Vid sådant förhållande saknas
också anledning att bibehålla nuvarande bestämmelser i 59 b § om
skyldighet för fastighetsägare, som erhållit dispens, att utgiva fastighetsägarbidrag.

Av ändringarna i lagregleringen av civilförsvarets uppgifter, organisation
och befogenheter följer också jämkningar i de till berörda regler anslutande
straff stadgandena.

Såsom torde framgå av det anförda nödvändiggör den i enlighet med
propositionen nr 114/1959 beslutade avgränsningen av civilförsvarets uppgifter
och fastställda nya organisationen för civilförsvaret ett förhållandevis
stort antal ändringar i civilförsvarslagen, innebärande bland annat att åtskilliga
paragrafer utgår ur denna. Vid sådant förhållande synes i enkelhetens
och överskådlighetens intresse en helt ny civilförsvarslag böra träda
i den nuvarandes ställe, även om principerna för civilförsvarets organisation
och verksamhet samt för de enskildas och kommunernas medverkan
i civilförsvaret i stort sett lämnas orubbade.

Vid utformningen av den nya lagen torde liksom när del gäller den nuvarande
lagen de stadganden, som avser civilförsvarets organisation och
verksamhet, böra upptaga endast de grundläggande bestämmelserna, medan
den närmare regleringen bör ske i administrativ ordning enligt i lagen

38

Andra lagutskottets utlåtande nr 3 år 1960

inskrivna bemyndiganden för Konungen. På civilförsvarets område är det
nämligen av särskild betydelse att organisation och verksamhet kan kontinuerligt
anpassas efter utvecklingen och lägets krav. En i detalj gående
reglering i lagen skulle verka hindrande för en sådan anpassning. Likaså
torde det av samma skäl vara erforderligt att liksom hittills i åtskilliga
hänseenden genom stadganden i lagen bemyndiga Konungen att träffa avgöranden
om åtgärder på civilförsvarets område, företrädesvis under beredskap
och krig men också i vissa fall under fredsförhållanden, exempelvis
i fråga om anordnande av skyddsrum. Däremot bör självfallet omfattningen
av skyldigheterna för de enskilda liksom för kommunerna att medverka
i civilförsvaret så långt möjligt regleras i själva lagen genom angivande
av ramen för dessa skyldigheter. I vilken utsträckning skyldigheterna
sedan skall tagas i anspråk får bestämmas på administrativ väg. Även
härvidlag föreligger nämligen behov av en ordning, som möjliggör en viss
elasticitet, så att skyldigheterna alltefter utvecklingen och det aktuella läget
kan tagas i anspråk i större eller mindre, utsträckning.

Den nya civilförsvarslagen torde böra ansluta sig till den nuvarande i
fråga om den allmänna dispositionen. Sålunda bör i första kapitlet angivas
civilförsvarets uppgift och därmed dess syfte och i andra kapitlet bör
grunddragen av organisationen upptagas. I de följande kapitlen bör behandlas
civilförsvarsplikten och dess innebörd, var och hur skyddsrum skall
anordnas, särskilda civilförsvarsåtgärder vid krig eller krigsfara, kommunernas
åligganden i fråga om civilförsvaret, skyldigheterna för fastighetsägare
och för ägare eller innehavare av särskilda anläggningar eller byggnader
att medverka i civilförsvaret samt förfoganderätt för civilförsvarets
behov. I ett sista kapitel bör upptagas ansvarsbestämmelser samt stadganden
om vite, besvär och annat av formell natur.

För att möjliggöra särskilda åtgärder mot spioneri och sabotage vid vissa
anläggningar av särskild betydelse för försvaret eller folkförsörjningen —
vilka åtgärder hittills stått under civilförsvarets överinseende men för vilka
polisväsendet nu skall bära ansvaret — erfordras särskilda lagbestämmelser.
Dessa bör, med de jämkningar som föranledes av överflyttningen av ansvaret
för åtgärderna, i huvudsak motsvara de lagregler, som för närvarande
enligt civilförsvarslagen gäller i avseende å skyddet ifråga. Bestämmelserna,
som åsyftar att tillgodose skyddsintressen av samma karaktär som avses i
lagen den 17 maj 1940 med vissa bestämmelser till skydd för försvaret
m. m., torde lämpligen böra inarbetas i nämnda lag.

Andra lagutskottets utlåtande nr 3 år 1960

39

Specialmotivering till civilförsvarslagen

Departemen tschefen:

12 §.

Under fredsförhållanden bör liksom hittills civilförsvarsplikten icke få
utnyttjas för annat ändamål än utbildning och övning. Såsom jag framhållit
i ett tidigare avsnitt, bör möjlighet finnas att ställa civilförsvarets resurser
till förfogande för uppgifter, som icke har samband med rikets försvar,
exempelvis för räddning och hjälp vid naturkatastrofer. Civilförsvarets insats
torde härvid först och främst kunna omfatta den materiella och organisatoriska
sidan av hjälpverksamheten. I personellt hänseende torde man
däremot inom civilförsvaret vara hänvisad till frivilliga insatser, varvid
dessa väl kan tänkas bli samordnade såväl sinsemellan som med de ordinarie
samhällsorganens resurser genom att civilförsvarsorganisationen utnyttjas.
Jag är sålunda f. n. icke beredd att förorda någon utsträckning av
civilförsvarsplikten till att även innebära en skyldighet att under fredsförhållanden
ställa sig till förfogande för dylik verksamhet.

Genom riksdagens bifall till propositionen nr 114/1959 har riktlinjer fastställts
för civilförsvarets utbildnings- och övningsverksamhet, vilka i allt
väsentligt bygger på den förutsättningen att ramen för civilförsvarspliktens
utnyttjande för utbildning och övning under fredsförhållanden bestämmes
i enlighet med civilförsvars- och utbildningsutredningarnas förslag. Lagen
torde sålunda såsom huvudregel böra föreskriva att utbildningstiden under
tid, då civilförsvarsberedskap ej råder, får uppgå till högst 30 dagar för
inskrivna civilförsvarspliktiga i allmänhet och till 60 dagar för inskrivna
civilförsvarspliktiga, som krigsplacerats för tjänstgöring i högre befälsbefattning
eller i annan befattning vilken kräver särskilda insikter eller färdigheter.
Den tid, under vilken envar civilförsvarspliktig skall vara skyldig deltaga
i övning, bör i lagen angivas till högst 60 timmar under varje följd av
tre år. Härigenom uppdrages ramen för den enskilde civilförsvarspliktiges
skyldighet att deltaga i övning. Hur ofta civilförsvarsmyndigheterna skall
anordna övningar och dessas omfattning får självfallet bestämmas administrativt
under hänsynstagande till denna ram, vilket jag velat påpeka i
anledning av ett remissyttrande. Såsom angivits i propositionen nr 114/1959
bör i anslutning till övning kunna anordnas någon kortare genomgång med
tidigare utbildade civilförsvarspliktiga i syfte att säkerställa resultat av
övningen, utan att tjänstgöringen fördenskull blir att betrakta som utbildning.
Regelrätt repetitionsutbildning skall enligt riktlinjerna i propositionen
icke vidare förekomma.

För den värnpliktiga personalen i undsättningskårerna, på vilkas tjänstduglighet
särskilt stora krav ställes, skall enligt nämnda proposition gälla
särskilda regler i avseende å utbildnings- och övningstiden. Denna skall

40

Andra lagutskottets utlåtande nr 3 år 1960

sålunda icke understiga den — i allmänhet längre — tid som personalen
skulle ha tjänstgjort -vid krigsmakten för utbildning och övning, om den ej
överförts till civilförsvaret. Är den för civilförsvarspliktiga i allmänhet gällande
utbildningstiden längre än den tid, som den värnpliktige skulle ha
tjänstgjort vid krigsmakten för utbildning och övning, bör dock den längre
tiden gälla enligt huvudregeln. Däremot finner jag det ej erforderligt att för
denna personal bestämma ramen för utbildnings- och övningstiden så vid,
att den — såsom föreslås i ett remissyttrande — skulle omfatta både den för
civilförsvarspliktiga i allmänhet gällande tiden och den tid, som den värnpliktige
skulle ha tjänstgjort vid krigsmakten. I vissa fall medför överflyttningen
till civilförsvaret likväl en utvidgning av den värnpliktiges tjänstgöringsskyldighet.
exempelvis då han överföres till högre befälsbefattninc i
civilförsvaret med 60 dagars utbildningstid, medan han som befäl vid krigsmakten
skulle ha varit skyldig att fullgöra endast en repetitionsövning om 40
dagar. Att märka är emellertid att någon ytterligare utbildning inom civilförsvaret
icke kan åläggas den till undsättningskårerna överförda värnpliktiga
personalen, om den vid värnpliktstidens slut omplaceras till det
lokala civilförsvaret. I detta hänseende blir alltså denna personal gynnsammare
ställd än de värnpliktiga, som efter fullgjord utbildning och övning
inom krigsmakten inskrives i civilförsvaret, när värnplikten upphör.

För övning av undsättningskårernas värnpliktiga personal bör gälla att
den för envar civilförsvarspliktig bestämda tiden får tagas i anspråk och i
mån av behov utökas med utbildningstid, som icke redan utnyttjats. Även
härvidlag kan sålunda överföringen till civilförsvaret innebära vidgad tjänstgöringsskyldighet
för de värnpliktiga i förhållande till vad som skulle ha
gällt för dem vid krigsmakten.

Den nu förordade möjligheten att taga civilförsvarspersonal i anspråk i
fred för utbildning och övning under längre tid än som gäller för civilförsvarspliktiga
i allmänhet har endast tagit sikte på undsättningskårernas
värnpliktiga personal. Emellertid förekommer det och kan framdeles möjligen
förekomma i än större utsträckning att värnpliktiga inskrives i civilförsvaret
och placeras på befälsposter eller i specialistbefattningar vid civilförsvarets
övriga enheter. Då det är angeläget att även i fråga om dessa
värnpliktiga ha en vid ram för utbildnings- och övningstid, bör samma
regler härvidlag gälla för den som för de värnpliktiga i undsättningskårerna.
De särskilda regler, enligt vilka utbildnings- och övningstiden i vissa fall
kan förlängas bör därför avse samtliga värnpliktiga, som överföres till civilförsvaret.

Enligt 27 § 2. värnpliktslagen kan värnpliktig, om Konungen med hänsyn
till krigsberedskapen så prövar nödigt, åläggas att utöver den regelmässiga
utbildningen fullgöra en eller flera beredskapsövningar om sammanlagt
högst 180 dagar. Det synes på grund av de stora anspråk på effektivitet och
beredskap, som ställs på civilförsvaret, vara en avgjord fördel — och det

Andra lagutskottets utlåtande nr 3 år 1960 41

är också från rättvisesynpunkt tillfredsställande — om den värnpliktiga
personalen kan tagas i anspråk under motsvarande tid i civilförsvaret. Om
beredskapsövningar anordnas vid krigsmakten, bör därför undsättningskårernas
värnpliktiga personal och den i civilförsvaret inskrivna värnpliktiga
personalen i övrigt kunna tagas i anspråk med civilförsvarsplikt för
utbildning och övning i motsvarande utsträckning utan att härför erfordras
att civilförsvarsberedskap påbjudes. I förevarande paragraf bör i detta
syfte upptagas föreskrift om att ifrågavarande värnpliktiga efter Konungens
beslut må åläggas tjänstgöring i civilförsvaret sammanlagt högst 180 dagar
utöver den utbildnings- och övningstid som eljest gäller, därest Konungen
beslutat att beredskapsövning enligt 27 § 2. värnpliktslagen må anordnas
vid krigsmakten.

Tjänstgöring, som i enlighet med nu förordade regler ålägges värnpliktiga
vid civilförsvaret, skall såsom torde ha framgått av det anförda, träda i
stället för den värnpliktiges tjänstgöring för utbildning och övning vid krigsmakten.

I likhet med civilförsvarsutredningen anser jag att civilförsvarsplikten
icke bör få tagas i anspråk för att tillförsäkra civilförsvarsmyndigheterna
arbetskraft för planläggningsarbetet. Arbetsuppgifterna är otvivelaktigt av
den art, att de bör utföras av personal, som är knuten till civilförsvarsmyndigheterna
på grund av anställning. Den hittillsvarande föreskriften att
civilförsvarsplikten i vissa fall innebär skyldighet att medverka i civilförsvarets
förberedelsearbete bör därför utgå. Civilförsvarschefs och hans
ställföreträdares skyldighet att för sin uppgift undergå utbildning och deltaga
i övning samt följa beredskapsplanläggning och övriga civilförsvarsförberedelser
grundar sig på uppdraget att inneha befattningen och ej på
civilförsvarsplikten.

Liksom hittills bör det ankomma på Konungen att utfärda närmare bestämmelser
om i vilken omfattning civilförsvarsplikten vid olika tider och i
avseende å olika grupper civilförsvarspliktiga skall tagas i anspråk inom
den i lagen angivna ramen.

14 §.

Departementschefen:

Liksom för närvarande torde i paragrafen böra stadgas att Konungen
äger meddela bestämmelser om befrielse från fullgörande av civilförsvarsplikt.
Härigenom bibehålies den hittillsvarande möjligheten att i administrativ
ordning meddela generella beslut om att exempelvis vissa befattningshavare,
vilka bör få odelat ägna sig åt sina ordinarie arbetsuppgifter med
hänsyn till dessas betydelse för samhället även under beredskapstillstånd
och krig, icke skall få tagas i anspråk inom civilförsvaret. Att stadgandet
icke avses utgöra ett bemyndigande för Konungen att meddela föreskrifter
om befrielse från civilförsvarstjänstgöring på grund av samvetsbetänklig -

42 Andra lagutskottets utlåtande nr 3 år 1960

heter mot sådan tjänstgöring bör i fortsättningen komma till uttryck i
paragrafen.

I sistnämnda fråga har hittills föreskrifter saknats. Någon möjlighet till
befrielse från civilförsvarstjänstgöring på grund av samvetsbetänkligheter
har sålunda ej förelegat. Häri har reglerna för civilförsvarsplikten skilt sig
från motsvarande regler för värnplikten, vilka genom särskild lagstiftning
modifierats med hänsyn till sådana värnpliktiga, för vilka bruk av vapen
mot annan skulle medföra djup samvetsnöd. Dessa värnpliktiga kan efter
särskild prövning erhålla tillstånd att fullgöra sin värnpliktstjänstgöring
såsom vapenfria värnpliktiga, varvid tjänstgöringen kan anordnas förutom
som vapenfri tjänst inom krigsmakten även som tjänstgöring i civilförsvaret
eller som annat civilt arbete för statens eller kommuns räkning. Att liknande
bestämmelser ej meddelats på civilförsvarets område har sin grund
i att civilförsvarets verksamhet väsentligen är inriktad på humanitära uppgifter.
Vapentjänst förekommer sålunda endast inom ordnings- och bevakningstjänsten.
Det kan anmärkas att huvuddelen av de vapenfria värnpliktiga,
som hänvisas till civilförsvaret, tilldelas brandtjänsten.

Självfallet kan man ställa anspråk på att sådana samvetsbetänkligheter,
som respekteras av samhället när det gäller värnpliktstjänstgöring, också
skall respekteras då fråga är om civilförsvarstjänstgöring. De samvetsbetänkligheter,
som på värnpliktens område ansetts förtjänta av respekt och motivera
en undantagsställning för den som hyser betänkligheterna, hänför sig
till religiös eller etisk övertygelse om det orätta i att döda, och undantagsställningen
sträcker sig i princip endast så långt, att den samvetsömme befrias
från skyldigheten att bära vapen. Någon rätt till befrielse från skyldigheten
att över huvud taget göra en insats inom krigsmakten föreligger
däremot ej, ehuru ersättningstjänstgöring kan anordnas utom krigsmakten
om förhållandena påkallar detta. I första hand ifrågakommer dock enligt
lagen om vapenfria värnpliktiga tjänstgöring inom krigsmakten för dessa.

När det gäller civilförsvarsplikten bör enligt min mening en mot reglerna
för samvetsömma värnpliktiga svarande ordning införas så långt det kan
anses erforderligt. Detta betyder, såvitt gäller själva principen, att icke
heller inom civilförsvaret någon bör mot sin på religiös eller etisk grund
byggda övertygelse tvingas att bära vapen mot annan. Såsom jag nyss angivit
förekommer vapentjänst endast inom ordnings- och bevakningstjänsten
och för att skapa principiell likformighet är det därför tillräckligt att införa
en rätt för den, för vilken bruk av vapen mot annan skulle medföra djup
samvetsnöd, att få fullgöra sin civilförsvarsplikt inom annan tjänstegren. I
praxis har man utan uttryckligt stöd av lag i allmänhet förfarit så, att den
som haft samvetsbetänkligheter mot vapentjänst uttagits till tjänstgöring
inom annan tjänstegren än ordnings- och bevakningstjänsten. Utredningsmannen
har med hänsyn till denna praxis icke funnit lagbestämmelser erforderliga
på denna punkt. För egen del anser jag emellertid att frågan,

43

Andra lagutskottets utlåtande nr 3 år 1960

huruvida någon skall kunna mot sitt samvete tvingas att bruka vapen mot
annan eller ej, är så betydelsefull, att man ej bör underlåta att reglera den
i lag. Jag förordar sålunda, att i förevarande paragraf stadgas, att civilförsvarspliktig,
för vilken bruk av vapen mot annan skulle medföra djup
samvetsnöd, icke må åläggas tjänstgöring inom ordnings- och bevakningstjänsten.

Däremot kan jag icke ansluta mig till utredningsmannens förslag att möjlighet
skulle öppnas att befria samvetsömma från all tjänstgöring inom civilförsvaret
och i stället anordna särskild ersättningstjänst för dem utanför
civilförsvaret. Redan den omständigheten att Röda korset, där ersättningstjänsten
enligt förslaget skulle anordnas, icke är berett att påtaga sig uppgiften
så länge ersättningstjänsten grundar sig på tvång gör att förslaget
icke kan realiseras. Mitt ställningstagande grundar sig emellertid främst på
den omständigheten att civilförsvarets verksamhet är — bortsett från ordnings-
och bevakningstjänsten — klart inriktad på att rädda liv och egendom,
låt vara att denna verksamhet ingår som ett led i försvaret av vårt folk.
Under sådana förhållanden kan jag icke finna det påkallat att göra någon
eftergift för dem som icke vill medverka i civilförsvaret över huvud taget
och, såvitt nu är i fråga, bereda dem en undantagsställning genom att anordna
en särskild form för fullgörandet av civilförsvarsplikten. Jag hyser dessutom
starka tvivel huruvida en ersättningstjänst över huvud taget skulle
komma i praktisk tillämpning i nämnvärd utsträckning. Även denna tjänst
måste självfallet anordnas på områden, där samhällets behov av en arbetsinsats
är påtagligt; det låter sig icke gärna tänka att samhället skulle anordna
en ersättningstjänst som vore onyttig eller likgiltig för det allmänna. Anordnas
sålunda ersättningstjänsten på samhällsviktiga områden är det
uppenbart att tjänstens fullgörande blir särskilt viktigt under krig. Den
samvetsömme civilförsvarspliktige skulle följaktligen även inom ersättningstjänsten
bidraga till försvarsansträngningarna; konsekvensen härav är
att han torde komma att vägra att fullgöra även ersättningstjänsten. Jag
finner det sålunda föga sannolikt att de civilförsvarspliktiga, som vägrar
civilförsvarstjänstgöring på grund av radikalpacifistisk övertygelse, skulle
komma att acceptera ersättningstjänst. Och de civilförsvarspliktiga, som på
religiös grund vägrar civilförsvarstjänstgöring över huvud taget — med
något enstaka undantag tillhörande sekten Jehovas vittnen — vägrar, därför
att de icke erkänner den världsliga staten och dess rätt att taga dem i anspråk.
Ej heller dessa civilförsvarspliktiga torde därför komma att underkasta
sig ersättningstjänst. Undantagsställningen för civilförsvarspliktiga
med samvetsbetänkligheter mot tjänstgöring inom civilförsvaret bör sålunda
enligt min mening begränsas till att de skall kunna befrias från tjänstgöring
inom den tjänstegren, där beväpning förekommer, nämligen ordnings- och
bevakningstjänsten.

Det kan sålunda förutses att civilförsvarspliktiga även i fortsättningen

44

Andra lagutskottets utlåtande nr 3 år 1960

i undantagsfall kan komma att ådömas straff för vägran att tjänstgöra. För
att undvika att bestraffning inträder opåkallat ofta torde i administrativ
ordning böra föreskrivas, att förnyat inkallande av den, som dömts för vägran
att fullgöra civilförsvarstjänstgöring, icke må ske med mindre särskilt
beslut härom föreligger. Denna prövning torde böra ankomma på Konungen.

Efter omorganisationen av civilförsvaret kommer dess personalbehov att
minska avsevärt och för ett mycket stort antal civilförsvarspliktiga blir det
icke aktuellt med någon tjänstgöring i civilförsvaret, åtminstone ej under
fredsförhållanden. Med hänsyn härtill synes förfarandet vid prövningen av
frågan, huruvida samvetsbetänkligheterna är allvarligt grundade, kunna
anordnas betydligt enklare än när det gäller samvetsbetänkligheter på
värnpliktens område. Helt formlöst bör prövningen dock ej ske, då frånvaron
av alla formaliteter kan tänkas medföra obefogade invändningar om
samvetsbetänkligheter och föranleda alltför stor ojämnhet i tillämpningen.
Med hänsyn till de nämnda omständigheterna anser jag det tillfyllest, om
det krävs av den, som anför samvetsbetänkligheter, endast att han genom
intyg av minst två trovärdiga personer gör det sannolikt att hans samvetsbetänkligheter
är allvarligt grundade. Prövningen bör anförtros vederbörande
civilförsvarsmyndighet.

Ansökan om befrielse från tjänstgöring inom ordnings- och bevakningstjänsten
bör, då den första gången ingives, på motsvarande sätt som på
värnpliktens område föranleda att den civilförsvarspliktige ej får åläggas
tjänstgöring inom nämnda tjänstegren, intill dess ärendet slutligt avgjorts.

22 §.

Departementschefen:

Skyddsrumskapitlet torde, såsom jag redan framhållit, böra inledas med
en paragraf, vari de olika benämningarna på skyddsrum presenteras. Redan
i detta sammanhang aktualiseras därför frågan huruvida en särskild typ
av skyddsrum, avsedda enbart att ge skydd mot radioaktiv strålning, bör
införas. Civilförsvarsstyrelsen har ansett det lämpligt, att så sker och att
denna skyddsrumstyp inordnas i skyddsrumssystemet. Emellertid förhåller
det sig så att redan vanliga källare ger ett förhållandevis gott radiakskydd,
om exempelvis sandsäckar placeras framför fönster och andra öppningar
eller ställen med tunnare ytterväggar. Dylika enkla anordningar kan knappast
sägas ge källaren karaktären av skyddsrum, vilket otvivelaktigt skulle
förutsätta mera stabila och stadigvarande byggnadstekniska anordningar.
I särskilda fall kan det visserligen tänkas att skyddet mot radioaktiv strålning
kan kräva anordningar av sådan art, men jag kan icke anse det erforderligt
att för sådana fall tillskapa en särskild skyddsrumstyp och närmare
reglera denna i lagen.

De hittills använda benämningarna »allmänt skyddsrum» och »enskilt

Andra lagutskottets utlåtande nr 3 år 1960 45

skyddsrum» torde böra behållas. Benämningen »allmänt skyddsrum» betecknar
dels sådana skyddsrum, som är avsedda att tillgodose tjänstgörande
civilförsvarspersonals behov av skydd under krig, dels skyddsrum för civilbefolkningen,
avsedda att bereda skydd åt envar skyddsbehövande utan
någon begränsning till personkretsen. Benämningen »enskilt skyddsrum»
avses liksom hittills skola täcka endast sådana skyddsrum, som är ämnade
för personer som har anknytning till den byggnad eller anläggning, vid
vilken skyddsrummet är inrättat.

I avseende å beskaffenheten har skyddsrummen hittills indelats i »fullträffsäkra
skyddsrum» och »normalskyddsrum». Den sistnämnda beteckningen,
som vunnit hävd och som ger en anvisning om att det är fråga om
en standardiserad typ av skyddsrum, anpassad efter ett genomsnittsbehov,
torde böra behållas. Benämningen »fullträffsäkert skyddsrum» bör däremot
ersättas med en ny beteckning. Efter atomvapnens tillkomst är nämligen
de hittillsvarande »fullträffsäkra» skyddsrummen icke längre fullträffsäkra
såtillvida att de icke motstår verkningarna av en atombombdetonation
i markytan eller på låg höjd över skyddsrummet. Anser man
emellertid att en fullträff med en atombomb föreligger, då den bringats att
explodera på sådan höjd, att de optimala verkningarna i fråga om bland
annat skadeområdets utbredning uppnås, d. v. s. en höjd av ca 600 meter
för en uranbomb av Japan-typ och 6 000—8 000 meter för en vätebomb av
den starkaste hittills kända typen, kan man säga att dessa skyddsrum alltjämt
är fullträffsäkra. De skall nämligen motstå verkningarna av dylika
höjddetonationer. Denna innebörd av ordet fullträff är emellertid uppenbarligen
främmande för det allmänna föreställningssättet och den hittillsvarande
benämningen »fullträffsäkra skyddsrum» måste anses vilseledande.
De under remissbehandlingen framkomna förslagen till ny benämning synes
mig emellertid från olika synpunkter mindre lämpliga. En benämning,
som däremot — utan att vara allför obestämd eller språkligt tvivelaktig —
leder tanken åt rätt håll, nämligen till skyddsrummens stabila beskaffenhet,
synes vara »bergfast skyddsrum». Ej endast skyddsrum, som sprängts in i
berg, utan även betongskyddsrum i lika massivt utförande torde kunna betecknas
som bergfasta skyddsrum. Jag förordar därför denna benämning
att träda i stället för beteckningen »fullträffsäkert skyddsrum».

23 §.

Departementschefen:

Beträffande den avsedda användningen av allmänna skyddsrum har jag
under 22 § angivit de grundläggande principerna. I fråga om detalj spörsmålet
huruvida i lagen bör inskrivas att sådana skyddsrum skall anordnas
även för dem, som omhändertagits av civilförsvaret vid förbandsplats, härbärge
eller annan inrättning, delar jag civilförsvarsutredningens uppfatt -

46 Andra lagutskottets utlåtande nr 3 år 1960

ning, att så ej bör ske. Utvecklingen har nämligen lett därhän att de omhändertagna
måste placeras så långt från områden, som kan antagas bli utsatta
för anfall, att behov av skyddsrum för denna verksamhet ej kan anses
föreligga. Ej heller synes det erforderligt att anordna särskilda allmänna
skyddsrum för vägfarande och andra, som uppehåller sig på allmän plats.
Personer tillhörande dessa kategorier bör kunna beredas plats i befolkningsskyddsrummen.
Vid anordnandet av sådana skyddsrum skall nämligen enligt
de 1956 fastställda principerna hänsyn tagas till behovet av katastrofskydd,
om orten anfalles innan den hunnit utrymmas i avsedd omfattning.

Angivandet av de orter, platser eller områden, där allmänna skyddsrum
skall anordnas, torde böra ske i nya lagen på samma sätt som i nuvarande
lag. Däremot bör, såsom utredningen föreslagit, en ändrad ordning införas
i fråga om fastställandet av den omfattning, vari allmänna skyddsrum skall
anordnas, såtillvida att Konungen tillägges ett omedelbart inflytande även
på frågan om antalet skyddsrum för civilförsvarspersonalens skydd. Detta
spörsmål är nämligen — liksom när det gäller befolkningsskyddsrumen
— dels en kostnadsfråga, vilken av naturliga skäl måste ankomma på statsmakternas
prövning, dels en beredskapsfråga, vars avgörande bör tillkomma
Konungen. Möjlighet synes emellertid böra finnas för Konungen
att överlämna till civilförsvarsstyrelsen att, såvitt gäller allmänna skyddsrum
som ej är befolkningsskyddsrum, utse de orter och platser, där skyddsrum
skall anordnas ävensom att bestämma antalet allmänna skyddsrum i
varje sådan ort. Den närmare belägenheten av de allmänna skyddsrummen
bör angivas i organisationsplanen, som i denna del torde böra fastställas
av civilförsvarsstyrelsen enligt i administrativ ordning meddelade
föreskrifter.

24 §.

Departementschefen:

Vad först beträffar det i ett remissyttrande berörda spörsmålet om samband
mellan skyddsrumsbyggande och utrymningsplanläggning vill jag
erinra om att något direkt sådant samband i själva verket ej avsetts förelig§a-
Skyddsrum bygges sålunda enligt nu gällande riktlinjer även på
platser som avses skola slutligt utrymmas under krig och härvid icke enbart
för den befolkning, som efter en sådan slutlig utrymning oundgängligen
måste finnas kvar i det utrymda området. Anledningen till att så sker är
att man icke ansett sig kunna lita till att en utrymning alltid hinner genomföras,
innan ett anfall kommer. Om ett anfall kommer överraskande måste
tillgång till skyddsrum finnas. Dessa utgör då s. k. katastrofskydd. Såväl
enskilda normalskyddsrum som de allmänna befolkningsskyddsrummen avses
i utrymningsorterna utgöra sådant katastrofskydd, varjämte befolkningsskyddsrummen
efter den slutliga utrymningen skall utgöra permanent

Andra lagutskottets utlåtande nr 3 år 1960

47

skydd för de kvarvarande. Dessa principer bör även i fortsättningen vara
vägledande för skyddsrumsbyggande!.

Att såsom i samma remissyttrande föreslagits omreglera de i lagen givna
förutsättningarna för förordnande om skyddsrumsbyggnadsskyldighet i
syfte att möjliggöra åläggande av sådan skyldighet för en bestämd anläggning
utan att skyldigheten får gälla för ett område eller en plats synes icke
erforderligt. Redan den nu gällande lydelsen ger i praktiken möjlighet att
föreskriva skyddsrum för en bestämd anläggning genom att skyddsrumsbyggnadsskyldigheten
förklaras gälla den plats, där anläggningen är belägen.
Regelmässigt torde emellertid skyldigheten böra avse ett område —
mer eller mindre vidsträckt — med hänsyn till att även anläggningar och
byggnader i närheten av det primära anfallsobjektet är utsatta för risken
att skadas vid anfall mot detta.

I hamnar bör liksom hittills enskilda skyddsrum anordnas, under förutsättning
att hamnen är belägen inom område, för vilket skyddsrumsbyggnadsskyldighet
gäller. Enligt propositionen nr 114/1959 skall visserligen
verkskydd icke vidare organiseras i hamnarna; verkskyddens uppgifter
skall övertagas av det allmänna civilförsvaret. Härav följer emellertid ej att
behovet av enskilda skyddsrum i hamnarna bortfaller.

Med hänsyn till hamnarnas stora betydelse för försörjningen under krig
bär enligt hittillsvarande ordning statsbidrag utgått till hamnägarna för
enskilda skyddsrum efter i huvudsak samma grunder som gäller för statsbidrag
till allmänna skyddsrum. Hamnägarna har härvid haft att dimensionera
skyddsrummen med hänsyn ej blott till hamnägarens egen personal
i hamnen utan även under beaktande av att i hamnarna arbetar olika kategorier
personal, som icke har anknytning till någon fast anläggning i hamnen,
exempelvis stuveriarbetare, fartygsbesättningar, speditions- och tullpersonal.
Det måste anses principiellt riktigare att hamnägarens skyddsrumsbyggnadsskyldighet
får omfatta skyddsrum för hans egen personal
utan statsbidrag liksom olika företag, som har sina magasin, fabriker eller
andra anläggningar inom hamnområdena, får svara för och bekosta skyddsrum
för sin personal. Eventuellt kan det här bli aktuellt med gemensamt
skyddsrum enligt 24 § 2 mom. för den egentliga hamnpersonalen och för
personalen vid dylika anläggningar, varvid kostnaderna får fördelas enligt
föreskriften i 55 §. För att tillgodose behovet av skydd för stuveriarbetare,
fartygsbesättningar med flera personalgrupper, som icke har fast anknytning
till någon särskild anläggning i hamnen, torde befogenheten för Konungen
enligt 29 § tredje stycket böra utnyttjas och föreskrift givas om att
hamnägarens skyddsrum skall fylla större krav på utrymme än som eljest
följer av lagens bestämmelser. Härvid kan hamnägaren få ersättning av
statsmedel för merkostnaderna.

48

Andra lagutskottets utlåtande nr 3 år 1960

26 §.

Departementschefen:

Jag delar civilförsvarsutredningens uppfattning att lagen bör medge att
allmänna skyddsrum, avsedda för befolkningens skydd, anordnas även som
normalskyddsrum. Visserligen torde allmänna skyddsrum för civilbefolkningen
i enlighet med 1956 års riktlinjer böra i första hand inrättas såsom
bergfasta skyddsrum i de särskilt riskfyllda delarna av de mest hotade
orterna. Man bör emellertid i lagen icke avskära sig från möjligheten att
inom andra områden — varvid särskilt de största städernas ytterområden
torde kunna komma i fråga — anordna allmänna normalskyddsrum för
civilbefolkningen. Allmänna skyddsrum skall sålunda kunna anordnas
både som bergfasta skyddsrum och som normalskyddsrum såväl för befolkningens
som för civilförsvarspersonalens skydd. Det bör ankomma på
Konungen att bestämma i vilket utförande de allmänna skyddsrummen
skall anordnas. Stadgandet härom synes emellertid böra ingå såsom ett
första stycke i 28 §.

Att i lagen ange de krav på hållfasthet, som skall ställas på de olika slagen
av skyddsrum, erbjuder efter kärnvapnens tillkomst otvivelaktigt vissa
svårigheter, enär fullträffsäkerheten icke längre lämpar sig som utgångspunkt.
På de bergfasta skyddsrummen kan sålunda icke ställas det anspråket
att de skall kunna stå emot mark- och låghöjdsdetonationer av
kärnvapen, men de skall alltjämt vara fullträffsäkra mot bomber och projektiler
av de typer som kan antagas komma till användning vid storanfall
med massinsats. Med denna bestämning undantages de största minbomberna,
som endast användes mot speciella anfallsobjekt, samt kärnvapen från
de vapen, mot vilka dessa skyddsrum skall kunna ge skydd. De bergfasta
skyddsrummen skall emellertid i icke oväsentlig grad kunna ge skydd också
mot kärnvapen. De skall sålunda i varje fall kunna motstå verkningarna av
kärnvapendetonationer på den höjd, som från verkningssynpunkt är optimal.
Vad som skall förstås med låghöjdsdetonation varierar alltefter vapnets
styrka. Något i förhållande till detonationscentrum fixerat avstånd,
inom vilket ett bergfast skyddsrum icke skall behöva giva hundraprocentigt
skydd, kan därför icke angivas utan man är hänvisad till en mera allmän
formulering, då man gör undantag från hållfasthetskravet för kärnvapenverkningar
nära själva detonationen. Lagen synes därför böra föreskriva att
bergfast skyddsrum skall så anordnas, att det giver skydd mot verkningarna
av alla slag av vapen som kan antagas komma till användning vid storanfall
med massinsats samt mot andra verkningar av kärnvapen än verkningarna
i och närmast omkring detonationscentrum. Härav framgår att bergfast
skyddsrum skall kunna stå emot fullträff av s. k. konventionella vapen
utom av de största minbomberna samt ge skydd mot gas, biologiska stridsmedel
och mot samtliga verkningar av en kärnvapendetonation på ett visst
avstånd från denna. Hur detta avstånd skall beräknas får närmare övervä -

Andra lagutskottets utlåtande nr 3 år 1960

49

gas i samband med att tekniska bestämmelser fastställes för skyddsrummens
utförande. Härvid torde det bli nödvändigt att utgå från en viss, såsom
mest sannolik antagen atombombstorlek och schematiskt beräkna det
verkningsområde, inom vilket med rimliga kostnader ett tillfredsställande
skydd kan erhållas.

Kraven på normalskyddsrums skyddsförmåga måste uppenbarligen också
anpassas efter kärnvapnens verkningar. Jag anser mig emellertid icke
kunna förorda en så uttunnad beskrivning av hållfasthetskraven, som föreslagits
av civilförsvarsutredningen, allra minst som normalskyddsrum regelmässigt
är typen för de enskilda skyddsrummen, vilkas anordnande
åligger enskilda personer och företag. Hur långt de enskilda skyddsrumsanordnarnas
skyldigheter sträcker sig bör givetvis i möjligaste mån och åtminstone
till sina huvuddrag framgå av lagen. På normalskyddsrummen
skall, liksom för närvarande, icke uppställas kravet att de skall motstå fullträff
av konventionella vapen och självfallet än mindre verkningarna av
kärnvapen i eller närmast omkring detonationscentrum. Ej heller kan det krävas
att normalskyddsrummen skall ha sådant utförande, att de ger skydd mot
en kärnvapendetonation på sådant avstånd, att dess verkningar är jämförbara
med fullträff av konventionella vapen. Däremot skall normalskyddsrummen
ge skydd mot verkningarna av kärnvapen så långt dessa verkningar
är jämförbara med verkningarna av andra konventionella vapen än
de största minbomberna, när fullträff ej föreligger. Verkningarna av konventionella
vapen och kärnvapen är emellertid endast till viss del jämförbara,
nämligen i fråga om tryckverkan och även i fråga om denna föreligger vissa
skillnader i tryckvågens natur. För kärnvapen specifik är värmestrålningen,
som vållar bränder på avsevärt avstånd från detonationen, och den radioaktiva
strålningen. Kärnvapnens brandverkan fordrar emellertid icke något
särskilt utförande av skyddsrummen, enär redan deras konstruktion för att
motstå tryckverkan medför att de ger skydd mot brand. Skyddet mot den
radioaktiva strålningen kräver däremot speciella filter i skyddsrummens
luftintag. Det måste vidare beaktas att sådan strålning kan medföra att människorna
måste bli kvar i skyddsrummet under avsevärd tid efter ett anfall,
något som kan ställa speciella anspråk på skyddsrummet. Det anförda torde
ge vid handen att de i lagen uppställda kraven på normalskyddsrum bör kompletteras
med hänsyn till behovet av skydd mot den radioaktiva strålningen
vid kärnvapendetonationer. Anspråken på dessa skyddsrums motståndskraft
mot tryckverkan torde bli i erforderlig utsträckning beskrivna i lagen,
om denna utformas med utgångspunkt i de för massinsats ifrågakommande
konventionella vapnens tryckverkningar, och det föreskrives att skyddsrummen
skall kunna motstå tryckverkningarna av kärnvapen i den mån
dessa verkningar till sin styrka icke överstiger de nämnda konventionella
vapnens tryckverkningar, då fullträff ej föreligger. Genom att hållfasthetskravet
anknyter även till kärnvapnens tryckverkningar göres klart att vissa
4 — Bihang till riksdagens protokoll 1960. 9 samt. 2 avd. Nr 3

50

Andra lagutskottets utlåtande nr 3 år 1960

detaljer i skyddsrummet, exempelvis upphängningsanordningarna för dörrarna,
måste få ett annat utförande än då man endast syftar till skydd mot
konventionella vapens tryckverkan. Liksom i nuvarande lag bör föreskrivas
att normalskyddsrum skall kunna motstå belastningen, om byggnaden
störtar samman.

Såsom framgår av vad jag nu anfört är det icke möjligt att i lagen exakt
angiva de fordringar på hållfasthet, som ställes på skyddsrum av olika slag.
Konkret får dessa fordringar utformas i tekniska bestämmelser för skyddsrumsbyggandet.
Genom dessa bestämmelser kommer därför omfattningen
av de pålagor, som i fråga om anordnande av skyddsrum lägges på kommuner
och enskilda, att närmare regleras. Vid sådant förhållande finner jag
i likhet med civilförsvarsutredningen att det bör ankomma på Konungen
att fastställa de grundläggande tekniska bestämmelserna. Detaljerna kan
däremot anförtros åt civilförsvarsstyrelsen, som efter samråd med byggnadsstyrelsen
bör svara för utfärdandet av detalj föreskrifter och anvisningar.

Liksom hittills bör de byggnadstekniska anordningarna i både normalskyddsrum
och bergfasta skyddsrum vara av stadigvarande natur, vilket
dock ej bör utgöra hinder för att skyddsrummen förses med löstagbara
stödpelare, som icke behöver sättas upp förrän vid beredskap.

36 §.

Departementschefen:

Det ställningstagande i fråga om civilförsvarets ansvar för hjälp och stöd
åt evakuerad befolkning, som skett från statsmakternas sida genom riksdagens
bifall till propositionen nr 114/1959, återverkar självfallet på innebörden
av förevarande paragraf. Dess nuvarande lydelse står dock icke i
motsatsställning till vad sålunda beslutats, i det paragrafen icke ger några
regler i frågan huru länge civilförsvaret skall sörja för att evakuerade icke
lider nöd. Paragrafen kan därför i och för sig överföras oförändrad till den
nya lagen, vilket civilförsvarsutredningen ansett böra ske. Självfallet är det
emellertid önskvärt, särskilt med hänsyn till att stor tveksamhet visat sig
råda om utsträckningen i tiden av civilförsvarets ansvar på förevarande
område, att såvitt möjligt otvetydiga regler härvidlag upptages i lagen.
Den i förhållande till hittillsvarande uppfattning om civilförsvarets uppgifter
beslutade begränsningen torde emellertid icke böra inskrivas i lagen
med mindre samtidigt utvidgningen av de ordinarie, kommunala hjälporganens
uppgifter får sin lagliga reglering. Bestämmelserna på de båda
områdena måste uppenbarligen ansluta sig till varandra. Vad det gäller utvidgningen
av kommunernas skyldigheter såvitt nu är i fråga pågår för
närvarande utredning genom sakkunniga, som jag med stöd av Kungl. Maj :ts
bemyndigande den 23 januari 1959 särskilt tillkallat och som bedriver utredningsarbetet
under namnet kommunalråttskommittén. De sakkunniga,

51

Andra lagutskottets utlåtande nr 3 år 1960

vilkas utredning omfattar ett flertal kommunalrättsliga spörsmål, har anmält
att de avser att behandla den nu berörda frågan såsom första punkt.
Vid sådant förhållande anser jag det böra undvikas att genom en närmare
reglering i 36 § av civilförsvarets uppgifter föregripa kommitténs arbete. På
grund härav och då som jag förut angivit den nuvarande lydelsen ej direkt
strider mot vad som upptagits i propositionen nr 114/1959 förordar jag att
paragrafen tills vidare oförändrad får ingå i nya lagen.

I anledning av att i några remissyttranden anmärkts att ej heller 6 kapitlets
regler för kommunernas medverkan i civilförsvaret återger den ändrade
uppfattningen om varaktigheten av civilförsvarets ansvar för evakuerade
och om kommunernas övertagande av vissa uppgifter vill jag i detta
sammanhang framhålla, att avsikten är att ansvaret på längre sikt för de
evakuerades välfärd över huvud taget icke skall vara en civilförsvarsuppgifl
och följaktligen ej heller regleras i civilförsvar slagen.

53 §.

Departementschefen:

I enlighet med vad som föreslogs i propositionen nr 185/1956 gäller numera
såsom riktlinjer för skyddsrumsbyggandet att skyldighet att anordna
enskilda skyddsrum icke skall föreskrivas inom sådana innerområden av
tätorter, där skyddsbehovet tillgodoses genom allmänna skyddsrum. Vid
sådant förhållande uppkommer ej vidare den situation, på vilken de nuvarande
reglerna i 59 § 2 mom. tager sikte, nämligen att befrielse från
skyddsrumsbyggnadsskyldighet inom sådant område är påkallad och meddelas
i form av dispens, vilken förenas med skyldighet att utgiva fastighetsägarbidrag.
Efter lagändring år 1957 (prop. 70, rskr. 147) föreligger
enligt 59 b § andra stycket vittgående möjligheter för länsstyrelsen att
medge befrielse även från skyldigheten att utgiva fastighetsägarbidrag. Vid
denna lagändring, som innebar en viss anpassning till de nya riktlinjerna
för skyddsrumsbyggandet förutskickades att en definitiv anpassning skulle
ske i samband med behandlingen av civilförsvarsutredningens slutbetänkande.
I överensstämmelse härmed torde den nya lagen icke böra upptaga
några regler vare sig om befrielse från skyddsrumsbyggnadsskyldighet i nu
avsedda fall eller om fastighetsägarbidrag. Systemet med sådana bidrag har
i viss mån motiverats med ekonomiska synpunkter, i det man syftat till att
nedbringa det allmännas kostnader för skyddsrumsbyggandet. Dess betydelse
härvidlag har dock, såsom uttalades i propositionen nr 70/1957, varit
ringa. Det viktigaste skälet för införandet av reglerna om fastighetsägarbidrag
har emellertid varit att åvägabringa rättvisa fastighetsägarna emellan,
så att icke somliga fastigheter i en tätort skulle belastas med skyddsruinskostnader
medan andra skulle undgå dem, därför att det allmänna
anordnade skyddsrum, vilka gjorde enskilda skyddsrum överflödiga. Rätt -

4*

52

Andra lagutskottets utlåtande nr 3 år 1960

visesynpunkten måste emellertid numera anses ha förlorat väsentligt i betydelse
med hänsyn till att befolkningen i sådana innerområden, där enskilda
skyddsrum ej skall anordnas, icke har någon företrädesrätt till de
inom området anordnade allmänna skyddsrummen. De som bor i en fastighet,
i vilken enskilt skyddsrum ej behövt anordnas, är sålunda icke garanterade
plats i det allmänna skyddsrum, som ursprungligen avsetts för deras
skydd, oaktat de genom fastighetsägarbidraget — som påverkar hyran —
fått bidraga till kostnaderna för det allmänna skyddsrummet. I den mån
allmänna skyddsrum tjänar som katastrof skydd innan slutlig utrymning
hunnit genomföras står de nämligen öppna för envar, oavsett bostadens belägenhet,
och efter slutlig utrymning skall de tagas i anspråk för kontinuerligt
skydd av de kvarvarande, vilka kommer från olika håll inom orten eller
i vissa fall rentav kan komma från någon annan ort.

För kommunernas vidkommande innebär slopandet av reglerna om fastighetsägarbidrag
i den mån sådana efter lagändringen år 1957 verkligen
uttagits ett visst inkomstbortfall. Under remissbehandlingen har emellertid
detta förhållande, som särskilt påpekades i propositionen nr 70/1957, icke
föranlett någon erinran från kommunalt håll. Ej heller från denna synpunkt
torde därför skäl föreligga att behålla nuvarande ordning.

Till frågan om en reglering övergångsvis av redan fastställda fastighetsägarbidrag
återkommer jag i samband med övergångsbestämmelserna till
lagen.

Vad härefter beträffar frågan, på vilket sätt man bör tillgodose intresset
av att brand- och sjukvårdsmateriel finnes tillgänglig för självskyddsverksamheten,
synes efter hemskyddsorganisationens avskaffande det lämpligaste
vara att knyta materielhållningen till skyldigheten att anordna enskilt
skyddsrum. Med en sådan anknytning vinnes att materielen anskaffas
inom de områden, som kan antagas bli utsatta för sådana anfall, att materielen
får någon betydelse för självskyddet. Vidare möjliggör anknytningen,
att kontrollen av materielhållningen kan ske samtidigt med inspektionerna
av de enskilda skyddsrummen. Ehuru brand- och sjukvårdsmateriel i strängt
teknisk bemärkelse ej är att hänföra till utrustning av skyddsrum, torde av
praktiska skäl böra föreskrivas att ifrågavarande materiel skall ingå i
skyddsrumsutrustningen. Materielen blir därmed under krig tillgänglig i
skyddsrummen, där människorna uppehåller sig under anfall eller således
när det kan bli aktuellt att taga den i bruk.

Den närmare sammansättningen av brand- och sjukvårdsmaterielen torde
böra bestämmas av civilförsvarsstyrelsen, varvid även kan ifrågakomma att
upptaga materiel för sanering av personer såsom sjukvårdsmateriel. Vad
beträffar brandmaterielen torde i icke oväsentlig utsträckning en samordning
med fredsbrandförsvarets utrustningsföreskrifter kunna ske så att
materiel, anskaffad för detta, kan få tillgodoräknas i civilförsvarshänseende.

I ett andra moment under förevarande paragraf torde böra intagas regler

53

Andra lagutskottets utlåtande nr 3 år 1960

av samma innehåll, som upptogs i övergångsbestämmelserna vid 1956 års
ändring i civilförsvarslagen. Med stöd av dessa regler kan det påfordras att
enskilda skyddsrum som redan inrättats men ej färdigställts inom område
eller å plats, där skyddsrumsbyggnadsskyldighet upphäves med hänsyn till
att befolkningsskyddsrum anordnas där, blir färdigställda och underhållna.

Lagrådet m.m.

Lagrådet har framställt några huvudsakligen formella erinringar mot förslaget
till civilförsvarslag. Dessa har med visst smärre undantag beaktats i
propositionen. Mot förslaget till lag om ändring i 1940 års lag med vissa bestämmelser
till skydd för försvaret m. m. har lagrådet icke haft någon
erinran.

Beträffande innehållet i lagrådets yttrande och vad föredragande departementschefen
anfört i anledning därav får utskottet hänvisa till propositionen
s. 208—215.

Utskottet

Senare års krigstekniska utveckling, särskilt i fråga om kärnvapen och
robotvapen, gör, att man måste räkna med att anfall mot civilbefolkningen
i ett framtida storkrig blir av en helt annan intensitet och till sina verkningar
mera fruktansvärda än under det senaste världskriget. Med hänsyn
härtill har under större delen av 1950-talet pågått ett omfattande reformarbete
på civilförsvarets område. Arbetet har bedrivits i etapper. 1956 tog
statsmakterna ställning till principerna för den framtida utrymningsplanläggningen
och det fortsatta anordnandet av skyddsrum. I fjol fattades
beslut om bl. a. en ny organisation för civilförsvaret.

De grundläggande bestämmelserna om civilförsvaret finns i civilförsvarslagen,
som är av 1944. I anslutning till 1956 års beslut skedde vissa
smärre lagändringar, vilka var av provisorisk natur i avbidan på en slutlig
omarbetning av lagen. I samband med fjolårets beslut om civilförsvarets organisation
företogs inga ändringar i lagen. Den nya organisationen nödvändiggör
emellertid ett flertal ändringar. Det har därför ansetts lämpligt med
en omarbetning av lagen. Genom propositionen har i enlighet härmed framlagts
förslag till en ny lag i ämnet.

Den föreslagna lagen, som i det väsentliga ansluter sig till den nu gällande,
har givit utskottet anledning till erinran eller särskilt uttalande allenast
i följande hänseenden.

I 14 § har intagits en bestämmelse om att civilförsvarspliktig, för vilken
bruk av vapen mot annan skulle medföra djup samvetsnöd, skall befrias
från tjänstgöring inom ordnings- och bevakningstjänsten (den enda av

54 Andra lagutskottets utlåtande nr 3 år 1960

civilförsvarets tjänstegrenar inom vilken det föreligger skyldighet att bära
vapen), därest han genom intyg av minst två trovärdiga personer gör sannolikt,
att hans samvetsbetänkligheter är allvarligt grundade. Genom bestämmelsen,
som saknar motsvarighet i gällande lag, uppnås överensstämmelse
med lagstiftningen om vapenfria värnpliktiga. Liksom beträffande
värnplikten skall sålunda i fråga om civilförsvarsplikten den enskildes
samvetsbetänkligheter inte beaktas i vidare mån än de avser skyldighet
att bära vapen mot annan. Denna överensstämmelse i lagstiftningen finner
utskottet lämplig. Däremot anser utskottet, i likhet med föredragande departementschefen,
att det icke är påkallat med längre gående undantagsbestämmelser
för dem som jämväl vägrar att inom civilförsvaret fullgöra
tjänst med enbart humanitär inriktning. Personer, som vägrar fullgöra
varje slag av tjänstgöring inom civilförsvaret, torde på grund av sitt psyke
eller sin inställning till samhället ofta vara olämpliga för sådan tjänstgöring.
Bedömningen av frågan om lämplighet för civilförsvarstjänst synes emellertid
böra ske efter objektiva grunder. Motvilja mot sådan tjänst kan således
inte i och för sig få utgöra skäl för befrielse.

Enligt 23 § skall allmänna skyddsrum, i den utsträckning det finnes erforderligt,
anordnas för att under krig bereda skydd åt tjänstgörande civilförsvarspersonal
och, om Konungen så förordnar, åt befolkningen i övrigt (befolkningsskyddsrum).
Vidare stadgas, att Konungen eller, i den mån Konungen
så förordnar, civilförsvarsstyrelsen skall utse de orter, områden och
platser, där allmänna skyddsrum för civilförsvarspersonal skall anordnas.
Avgörandet av var allmänna skyddsrum — såväl för civilförsvarspersonal
som för befolkningen i övrigt — skall vara anordnade är alltså i princip
lagt i Konungens hand. Den formulering stadgandet erhållit skulle emellertid
kunna ge anledning till antagande, att anordnandet av allmänna
skyddsrum för civilförsvarspersonal generellt sett skulle ha företräde framför
anordnandet av befolkningsskyddsrum. Enligt vad utskottet inhämtat är
detta icke avsett, något som utskottet för sin del velat understryka.

24 § 1 mom. innehåller bestämmelser om var enskilda skyddsrum skall
anordnas. Så skall ske, i den utsträckning Konungen eller efter Konungens
bemyndigande civilförsvarsstyrelsen bestämmer, vid vissa anläggningar,
bl. a. hamnar, flygplatser och järnvägsstationer, till skydd för dem som
uppehåller sig där. Av 53 § 1 mom. följer att skyldigheten att inrätta, utrusta
och underhålla enskilt skyddsrum skall åligga anläggningens ägare.
Omfattningen av skyddsrumsbyggnadsskyldigheten i vad avser utrymme
skall enligt 29 § andra stycket bestämmas enligt grunder, som Konungen
eller efter Konungens bemyndigande civilförsvarsstyrelsen bestämmer. Enligt
29 § tredje stycket äger Konungen för särskilda fall förordna, att enskilt
skyddsrum skall fylla större krav på utrymme än som följer av nämnda

Andra lagutskottets utlåtande nr 3 år 1960 55

grunder. I sådana fall skall den som anordnar skyddsrummet jämlikt 62 §
vara berättigad till skälig ersättning av statsmedel för merkostnaden.

Svenska hamnförbundet har i ett yttrande i ärendet hävdat, att hamnägares
skyldighet att inrätta skyddsrum borde begränsas till att avse skydd
endast för hamnägarens egen personal. Föredragande departementschefen,
som synes dela denna uppfattning, uttalar sig i princip för en sådan begränsning
av nämnda skyldighet. För att tillgodose behovet av skydd för
stuveriarbetare, fartygsbesättningar med flera personalgrupper, som inte
har fast anknytning till någon särskild anläggning i hamnen, torde emellertid
enligt departementschefen befogenheten för Konungen enligt 29 §
tredje stycket böra utnyttjas och föreskrift ges om att hamnägares skyddsrum
skall fylla större krav på utrymme än som eljest följer av lagens
bestämmelser. Härvid äger, fortsätter departementschefen, hamnägare rätt
till ersättning av statsmedel för merkostnaderna. Utskottet ansluter sig till
denna uppfattning.

I 24 § 2 mom. stadgas, att för två eller flera närbelägna anläggningar eller
byggnader må gemensamt skyddsrum anordnas, om det vid prövning i den
ordning Konungen bestämmer finnes kunna ske utan eftergivande av skäliga
anspråk på skydd mot skada av fientlig verksamhet. Till detta stadgande
ansluter 55 § första stycket, vilket har följande lydelse: »Kan ej
överenskommelse träffas om anordnande av gemensamt skyddsrum efter
vad i 24 § 2 mom. sägs, ankommer det på länsstyrelsen att förordna om
sådant skyddsrum och dess belägenhet, så ock att bestämma grunderna för
kostnadens fördelning.»

55 § första stycket synes förutsätta, att det enligt 24 § 2 mom. föreligger
skyldighet att anordna gemensamt skyddsrum. 24 § 2 mom. innehåller emellertid
numera inte bestämmelser om någon sådan skyldighet utan endast
om en rättighet därutinnan. Under sådana förhållanden torde stadgandet i
55 § första stycket kunna ge anledning till tveksamhet, huruvida och i så
fall under vilka förutsättningar länsstyrelsen kan förordna om gemensamt
skyddsrum.

De nu nämnda stadgandena har motsvarigheter i den gällande lagen,
nämligen i resp. 24 § 2 mom. och 60 § första stycket. Ursprungligen stadgades
emellertid i 24 § 2 mom. skyldighet att för två eller flera närbelägna
anläggningar eller byggnader anordna gemensamt skyddsrum, där anläggningarna
eller byggnaderna ej lämpligen kunde var för sig förses med
skyddsrum. Genom lag den 29 mars 1957 (nr 87) om ändring i civilförsvarslagen,
vilken ändring trädde i kraft den 1 jidi 1957, erhöll 24 § 2 mom. sin
nuvarande lydelse. Syftet med lagändringen synes ha varit att vidga möjligheterna
att inrätta gemensamma skyddsrum, däremot icke att ta bort då
gällande skyldighet i detta avseende.

56

Andra lagutskottets utlåtande nr 3 år 1960

Enligt utskottets uppfattning är det angeläget att förevarande båda stadganden
åter bringas i samstämmighet med varandra. Detta torde lämpligen
kunna ske genom att 24 § 2 mom. såsom första stycke erhåller ett stadgande
av den lydelse momentet hade före den 1 juli 1957 samt att text med
i sak samma innehåll som momentet har enligt propositionen insättes
såsom ett andra stycke. Dessa ändringar bör medföra en redaktionell jämkning
av 55 §.

I förevarande hänseende vill utskottet dessutom anföra följande. Förutsättningen
för att gemensamt skyddsrum tvångsvis skall kunna anordnas
är enligt den av utskottet föreslagna utformningen av 24 § 2 mom., att
anläggningarna eller byggnaderna ej lämpligen kan var för sig förses med
skyddsrum. Det torde kunna ifrågasättas, huruvida icke gemensamt skyddsrum
borde kunna framtvingas även i andra fall, t. ex. då det ur skyddsrumsteknisk
synpunkt är fördelaktigt eller då det medför avsevärda besparingar.
Utskottet är icke för närvarande berett att föreslå en sådan utvidning
men förordar att frågan blir föremål för ytterligare övervägande.

Enligt 40 § 1 mom. e) åligger det kommun att förvara och underhålla
sådan för det allmänna civilförsvarets ordnings- och bevakningstjänst,
brandtjänst samt tekniska tjänst anskaffad materiel, som icke utgör personlig
utrustning för tjänstegrenarnas personal. Stadgandet omfattar enligt
sin lydelse även materiel, som ingår i det regionala civilförsvarets utrustning.
Då det regionala civilförsvaret skall vara en helt statlig uppgift, bör det inte
åligga kommunerna att förvara och underhålla materiel, som är avsedd för
sådant civilförsvar. Enligt vad som blivit för utskottet upplyst har detta inte
heller varit avsikten.

Genom propositionen har framlagts jämväl förslag till lag om ändring i
lagen med vissa bestämmelser till skydd för försvaret m. m. Mot förslaget,
som i huvudsak innebär överflyttning till nämnda lag av civilförsvarslagens
bestämmelser om åtgärder mot spioneri och sabotage, har utskottet icke
någon erinran.

Under hänvisning till vad ovan anförts hemställer utskottet,

A. att riksdagen — med förklaring att förevarande proposition,
nr 5, icke kunnat oförändrad bifallas — måtte för
sin del antaga

I. det genom propositionen framlagda förslaget
till civilförsvarslag med de ändringarna att 24 §
2 mom. och 55 § erhåller följande, såsom utskottets
förslag betecknade lydelse.

Andra lagutskottets utlåtande nr 3 år 1960 57

(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)

24 §. 24 §.

2 mom. För två eller flera närbelägna
anläggningar eller byggnader
skall gemensamt skyddsrum vara
anordnat, om anläggningarna eller
byggnaderna ej lämpligen kunna var
för sig förses med skyddsrum.

2 mom. För två eller flera närbelägna
anläggningar eller byggnader
må gemensamt skyddsrum anordnas,
om det vid prövning i den ordning
Konungen bestämmer finnes kunna
ske utan eftergivande av skäliga anspråk
på skydd mot skada av fientlig
verksamhet.

Jämväl i andra fall må gemensamt
skyddsrum anordnas, om det vid
prövning i den ordning Konungen
bestämmer finnes kunna ske utan
eftergivande av skäliga anspråk på
skydd mot skada av fientlig verksamhet.

55 §.

Kan ej överenskommelse träffas
om anordnande av gemensamt
skyddsrum efter vad i 2b § 2 mom.
sägs, ankommer det på länsstyrelsen
att förordna om sådant skyddsrum
och dess belägenhet, så ock att
bestämma grunderna för kostnadens
fördelning.

Finnes ägare ---

55 §.

Kan ej överenskommelse träffas
om anordnande av gemensamt
skyddsrum efter vad i 24- § 2 mom.
första stycket sägs, ankommer det
på länsstyrelsen att förordna om
sådant skyddsrum och dess belägenhet,
så ock att bestämma grunderna
för kostnadens fördelning.

--- -— --eller byggnad.

II. det genom propositionen framlagda förslaget
till lag om ändring i lagen den 17 maj 1940 (nr
358) med vissa bestämmelser till skydd för försvaret
m. m. samt

B. att riksdagen som sin mening måtte giva Kungl. Maj :t
till känna vad utskottet anfört om vidgade möjligheter att
anordna gemensamma skyddsrum.

Stockholm den 10 mars 1960

På andra lagutskottets vägnar:
AXEL STRAND

58

Andra lagutskottets utlåtande nr 3 år 1960
Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Strand, Sunne, fru Carlqvist, fru Svenson,
herrar Birke, Lars Larsson, Magnusson och fröken Nordström;

från andra kammaren: herrar Jacobsson i Tobo, Nilsson i Göteborg,
Odhe, Fredriksson, fru Kriksson i Ängelholm, herrar Gustavsson i Alvesta,
Björkman och Anderson i Sundsvall.

IDUNS TRYCKERI, ESSELTE. STHLM 60
003001