Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1960

1

Nr 29

Utlåtande i anledning av väckta motioner om översyn av lagen
angående omreglering av vissa ersättningar enligt lagen
om försäkring för olycksfall i arbete m. m.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 449 i första kammaren av herrar
Damström och Nyström samt nr 556 i andra kammaren av herr Fredriksson
in. fl.

I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts, »att riksdagen måtte
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om översyn av lagen angående
omreglering av vissa livräntor och ersättningar enligt lagen den 17 juni
1916 för olycksfall i arbete in. in. samt om framläggande av förslag om ändrad
lag enligt motionens syfte».

Motionärerna påpekar, att omregleringslagen medfört, att ersättningsbeloppens
storlek för silikosskadade kommit att variera i icke önskvärd
utsträckning. Sålunda utgår lägre livräntor till dem vilkas livräntebelopp
fastställts före den 1 januari 1955. I motionerna anföres vidare:

Olikheterna i ersättningsbeloppens storlek har främst visat sig för personer,
som kvarstår i produktivt arbete men som till följd av silikosskador
erhållit överflyttning till ur silikossynpunkt riskfriare arbeten och som haft
såväl yppandetillfälle som arbetsbyte liggande före den 1 januari 1955.
I många fall utgår rätt varierande ersättningsbelopp, trots att inkomsten
vid avbrytande av det silikosfarliga arbetet varit i det närmaste likartad.

Det synes oss därför angeläget, att livräntebelopp fastställda före den
1 januari 1955 omregleras på sådant sätt att de jämställes med livräntor
fastställda efter nämnda tidpunkt.

Beträffande innehållet i övrigt i motionerna får utskottet hänvisa till motionen
II: 556.

Utskottet har i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver inhämtat
yttrande över motionerna från riksförsäkringsanstalten.

Gällande bestämmelser m. m.

Varje arbetstagare i allmän eller enskild tjänst är med vissa här betydelselösa
undantag försäkrad för yrkesskada enligt lagen om yrkesskadeförsäkring,
vilken trädde i kraft den 1 januari 1955. Försäkrad kan bl. a.
vara berättigad till livränta, då yrkesskada medför under längre eller kortare

Bihang till riksdagens protokoll 1960. 9 samt. 2 avd. Nr 29

2 Andra lagutskottets utlåtande nv 29 år 1960

tid bestående förlust av arbetsförmågan eller nedsättning av denna med
minst en tiondel (16 §). Livränta beräknas på grundval av det s. k. ersättningsunderlaget,
vilket är den försäkrades årliga arbetsförtjänst, i vissa fall
nedsatt enligt särskilt angivna regler. Sålunda medräknas vid fastställande
av ersättningsunderlaget årlig arbetsförtjänst, som icke överstiger 7 200
kr., till hela sitt belopp, den del av arbetsförtjänsten, som överstiger 7 200
men ej 10 800 kr., till tre fjärdedelar och den del därav, som överstiger
10 800 kr., till hälften. Årlig arbetsförtjänst tages inte med i beräkningen, i
den mån den överstiger 15 000 kr. (9 §). Livränta utgår för tid till och med
den månad, under vilken den försäkrade fyller 67 år, med belopp som för
år räknat motsvarar, vid förlust av arbetsförmågan u/i2 av ersättningsunderlaget,
vid nedsättning av arbetsförmågan med minst tre tiondelar en
mot graden av nedsättningen svarande del av ersättningsunderlaget, minskad
med V12 av detta, samt vid nedsättning av arbetsförmågan med mindre
än tre tiondelar den del av 2/s av ersättningsunderlaget som svarar mot graden
av nedsättningen (16 §).

Med den försäkrades årliga arbetsförtjänst avses hans inkomst av förvärvsarbete
vid tiden då skadan inträffar (9 §). 1 fråga om skada på grund
av grkessjukdom gäller, att yrkesskadan skall anses ha inträffat den dag
skadan yppades (8 §). Yppandedagen har emellertid vid vissa yrkessjukdomar,
däribland silikos (stendammlunga), inte alltid samma betydelse i
fråga om den försäkrades möjligheter att fortsätta sitt arbete som ett vanligt
olycksfall i arbetet. Därför må här nämnas något om denna sjukdom.

Den omständigheten att silikos konstaterats röntgenologiskt hos en person,
behöver inte betyda, att han är sjuk i vanlig mening. Då sjukdomen
befinner sig i första eller andra stadiet, är nämligen lungfunktionen i regel
normal. Något effektivt botemedel mot sjukdomen är inte känt. Men fortskridandet
kan avsevärt fördröjas, om sjukdomen upptäckes på ett tidigt
stadium och vederbörande övergår till ett ofarligt arbete. Det förekommer
dock i viss utsträckning att vederbörande inte omedelbart avbryter det
hälsofarliga arbetet.

För de fall, där den försäkrade fortsatt det hälsofarliga arbetet efter det
att yrkessjukdomen upptäckts, finnes i 9 § sjätte stycket en specialregel.
Enligt denna får den årliga arbetsförtjänsten vid bestämmande av ersättning
för tid efter arbetsavbrottet icke beräknas till lägre belopp än som
skolat fastställas, om skadan yppats vid tiden för arbetsavbrottet. Regeln
har betydelse i de fall, där arbetsförtjänsten ökat efter det att yrkessjukdomen
yppats.

Lagen om yrkesskadeförsäkring äger icke tillämpning å skador, som inträffat
före den 1 januari 1955. I fråga om bl. a. yrkessjukdomar gäller
dessutom, att äldre lag skall äga tillämpning även å yrkessjukdom, som
yppats efter yrkesskadeförsäkringslagens ikraftträdande, därest den ska -

Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1960 3

dade icke efter ikraftträdandet varit utsatt för inverkan av den art, som
orsakat sjukdomen.

Beträffande de äldre skadefallen gäller i stället bl. a. 1916 års lag om försäkring
för olgcksfall i arbete och 1929 års lag om försäkring för vissa yrkessjukdomar.
Ersättningsnormerna i fråga om livränta i dessa lagar i deras
senast gällande lydelse innebar i huvudsak, att livräntan utgick: vid förlust
av arbetsförmågan med u/i2 av arbetsförtjänsten; vid nedsättning av arbetsförmågan
med minst 30 procent med en mot graden av nedsättningen
svarande del av u/i2 av arbetsförtjänsten; samt vid nedsättning av arbetsförmågan
med mellan 10 och 30 procent den del av Va av arbetsförtjänsten,
som svarar mot graden av nedsättningen. Vid beräkningen av arbetsförtjänsten
fick denna aldrig sättas till högre belopp än 7 200 kr.

Ersättningarna enligt nämnda äldre lagar kan i vissa fall bli föremål för
omreglering. Denna sker bl. a. enligt 1955 års lag angående omreglering av
vissa ersättningar enligt lagen om försäkring för olgcksfall i arbetet m. m.
Omregleringen tar i huvudsak sikte på det förhållandet att de äldre ersätningarna
i allmänhet är beräknade efter arbetsförtjänster som numera framstår
som mycket låga. Därför omregleras de äldre ersättningarna så, att de
efter omregleringen beräknas på en arbetsförtjänst, som kan anses stå i
samma relation till den nutida medelarbetsförtjänsten, i omregleringslagen
bestämd till 6 600 kr., som den då aktuella arbetsförtjänsten stod till den
dåtida medelarbetstidsförtjänsten. Omregleringen sträcker sig dock inte
längre än att arbetsförtjänsten uppräknas till 7 920 kr. Enligt omregleringslagen
skall livränta, för tid till och med den månad, under vilken den skadade
fyller 67 år, utgå vid förlust av arbetsförmågan eller nedsättning av
densamma med minst tre tiondelar efter de grunder som gäller i yrkesskadeförsäkringslagen,
därvid den dock beräknas på den enligt omregleringslagen
framräknade arbetsförtjänsten, samt för tid därefter med hälften av de
belopp som följer av vad nyss sagts (4 §). När det gäller invaliditet mellan
20 och 30 procent skall för tid till och med den månad under vilken den
skadade fyller 67 år livränta också utgå efter grunderna i yrkesskadeförsäkringslagen,
dock endast med hälften av det belopp dessa grunder skulle
ge (4 g). Ersättningar på grund av lägre invaliditetsgrader än nu nämnts
omregleras icke genom uppräkning av arbetsinkomsten. Ersättning får
icke i något fall understiga det belopp, varmed den skulle ha utgått, därest
omreglering inte skett (10 §), något som kan inträffa i de fall där invaliditeten
ligger mellan 20 och 30 procent. Beträffande yrkessjukdom gäller en
specialregel för det fall, att vederbörande efter den 1 januari 1955 upphört
att arbeta i den verksamhet där fara föreligger för sjukdomen. T sådana fall
skall, även om yrkessjukdomen upptäckts före den 1 januari 1955, livränta
beräknas efter yrkesskadeförsäkringslagens grunder, därest ersättningen
därigenom blir högre (11 § första stycket-). Beträffande silikos föreligger
därjämte en annan specialregel (11 § andra stycket). Enligt äldre bestäm -

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1960

melser ansågs den, som på grund av silikos fick lämna del silikosfarliga
arbetet och övergå till annan, i allmänhet sämre betald sysselsättning, icke
invalidiserad och kunde därför icke få någon ersättning för de genom sjukdomen
minskade inkomsterna. Enligt yrkesskadeförsäkringslagen anses däremot
en silikos, som medfört övergång till annat arbete, ha medfört nedsättning
av vederbörandes arbetsförmåga och därigenom kunna berättiga
till ersättning enligt lagen. Genom nämnda specialregel i omregleringslagen
har denna bestämmelse i yrkesskadeförsäkringslagen gjorts tillämplig även
på de äldre silikosfallen. Däremot har å de äldre fallen icke gjorts tillämplig
den i 9 § sjätte stycket yrkesskadeförsäkringslagen upptagna regeln, att
den, som först avsevärd tid efter yrkessjukdoms yppande upphört att arbeta
i den verksamhet i vilken fara för yrkessjukdomen föreligger, skall
få lägga arbetsinkomsten vid arbetets upphörande till grund för ersättningen,
därest detta ger ett fördelaktigare resultat än inkomsten vid yppandetillfället.
För dessa fall gäller i stället äldre regler, enligt vilka arbetsförtjänsten
vid yppandetillfället alltid är avgörande, låt vara att denna inkomst
kan uppräknas genom omreglering. På grund härav kan äldre ersättningar
variera betydligt, även om i likartade fall arbetet avbrutits på samma dag
och arbetsinkomsterna då varit lika stora.

Remissyttrandet

Riksförsåkringsanstalten har i sitt remissvar anfört följande.

Enligt It § omregleringslagen gälla olika beräkningsgrunder för silikosersättningar,
när den skadade varaktigt upphört med det farliga arbetet efter
respektive före utgången av år 1954. I förra fallet är huvudregeln, att livränta
eller sjukpenning beräknas enligt grunderna i lagen den 14 maj 1954
(nr 243) om yrkesskadeförsäkring. Detta innebär bland annat, att den
årliga arbetsförtjänst, som lägges till grund för ersättningen, beräknas med
hänsyn tagen till den skadades inkomstläge vid tiden för arbetsavbrottet och
med 15 000 kronor som maximibelopp (9 § 6—7 st. yrkesskadeförsäkringslagen).
Har den skadade upphört med det farliga arbetet före utgången av
år 1954, må den årliga arbetsförtjänsten icke i något fall beräknas till högre
belopp än 7 920 kronor (2 § omregleringslagen).

I vissa fall äro silikosskadade enligt kungl. brev den 17 juni 1955 berättigade
till särskilda ersättningstillägg av statsmedel.

Motivering till föreskrifterna i 11 § omregleringslagen och nyssnämnda
kungl. brev gavs i propositionen 1955: 156 med förslag till lagen. Därvid
redovisades ingående överväganden av hithörande spörsmål (s. 50—54).
I sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 1 (s. 49) uttalade sammansatt
stats- och andra lagutskott, att utskottet med tillfredsställelse hälsade, att
de speciella problemen beträffande silikos in. m. beaktats i propositionsförslagen,
och att utskottet för sin del kunde godtaga de föreslagna lösningarna.

Enligt vad Riksförsåkringsanstalten erfarit från Kungl. Socialdepartementet
ha vissa dit ankomna framställningar givit anledning till att spörsmål
om ändrade omregleringsgrunder för silikosersättningar tagits under
övervägande.

Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1960 5

De i 11 § omregleringslagen intagna föreskrifterna kunna otvivelaktigt
medföra avsevärda skillnader mellan ersättningsbeloppen i olika fall. Detta
stod emellertid klart vid bestämmelsernas tillkomst. I motionerna ha icke
framdragits några sådana praktiska konsekvenser av bestämmelserna,
som kräva särskilt beaktande vid övervägandena inom Socialdepartementet.
På grund av det anförda finner Riksförsäkringsanstalten, att motionerna
icke böra föranleda någon Riksdagens åtgärd.

Utskottet

I föreliggande motioner begäres en utredning i syfte att uppnå fördelaktigare
ersättningar för dem som drabbats av silikos och som på grund därav
före yx-kesskadeförsäkringslagens ikraftträdande den 1 januari 1955 måst
avbryta den verksamhet i vilken de ådragit sig sjukdomen. Till utgångspunkt
för sin framställning synes motionärerna i huvudsak ha tagit det
förhållandet, att ersättningarna i dessa fall kan variera betydligt, även om
fallen är såtillvida likartade, att det silikosfarliga arbetet avbrutits vid
samma tidpunkt och de skadade då haft lika stor inkomst. Denna skillnad
beror på att sjukdomen yppats vid olika tillfällen. Enligt de äldre bestämmelserna,
vilka är tillämpliga på alla silikosfall där arbetet avbrutits före den
1 januari 1955, är nämligen arbetsinkomsten vid tiden för sjukdomens
yppande avgörande för ersättningens storlek.

Enligt vad utskottet inhämtat är de genom motionerna aktualiserade frågorna
föremål för övervägande inom socialdepartementet i anledning av en
framställning till Kungl. Maj :t med samma innebörd som motionerna. Då
således frågan redan är föremål för Kungl. Maj :ts prövning, synes någon
riksdagens framställning i ämnet icke påkallad. Utskottet får därför hemställa,

att förevarande motioner, 1: 449 och II: 556, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 28 april 1960

På andra lagutskottets vägnar:

EDVIN JACOBSSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Axel Svensson, Sunne, fru Carlqvist,
fru Svenson, herrar Lars Larsson*, Åkesson, Magnusson och Kaijser;

från andra kammaren: herrar Jacobsson i Tobo*, Nilsson i Göteborg*,
Odhe, fru Ekendahl, herrar Lothigius, Johansson i Södertälje, Wahrendorff*
och Königson*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.