Andra lagutskottets utlåtande nr 25 år 1960

1

Nr 25

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående lagen om
semester.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft åtta inom riksdagen väckta,
till lagutskottet hänvisade motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna nr 123 i första kammaren av herr Gei jer
m. fl. och nr 154 i andra kammaren av herr Fredriksson m. fl. om viss översyn
av semesterlagens kvalifikationsregler m. m.,

2) de likalydande motionerna nr 214 i första kammaren av herr Schött
och nr 255 i andra kammaren av fru Kristensson m. fl. om viss översyn av
semesterlagen,

3) de likalydande motionerna nr 215 i första kammaren av herrar Åman
och Kållquist samt nr 256 i andra kammaren av herr Christenson i Malmö
m. fl. om vissa ändringar i semesterlagen,

4) motionen nr 300 i första kammaren av herr Andersson, Torsten, och
herr Johansson, Robert, om viss ändring av semesterlagens regler om
beräkning av semesterersättning, samt

5) motionen nr 583 i andra kammaren av herrar Senander och Johansson
i Stockholm om ändring av semesterlagens kvalifikationsbestämmelser.

Motionsyrkandena

I motionerna I: 123 och II: 154 hemställes om en översyn av semesterlagens
kvalifikationsregler i syfte att bringa dessa i överensstämmelse med
den genomförda arbetstidsförkortningen samt att förslag om ändringar i
lagen om semester måtte föreläggas 1961 års riksdag. I motionerna hemställes
därjämte om utredning av frågan om förlängning av var sel tiden för semesterledighet.

I motionerna I: 214 och II: 255 hemställes om en översyn av semesterlagen,
»så att den kommer att stå i bättre överensstämmelse med på arbetsmarknaden
nu rådande arbetstidsförhållanden». Motionärerna åsyftar därvid
dels den genomförda arbetstidsförkortningen, dels ock de fall då en
arbetstagare under en kalendermånad utfört arbete mindre antal dagar än
sexton men sammanlagt minst så många timmar, som motsvarar sexton
gånger den för tjänsten gällande normalarbetstiden per dag.

I motionerna I: 215 och II: 256 hemställes att riksdagen måtte antaga
följande

Bihang till riksdagens protokoll 1960. 9 saml. 2 avd. Nr 25

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 25 år 1960

Förslag till Lag om ändrad lydelse av 14 och 18 §§ lagen den 29 juni
1945 om semester.

Härigenom förordnas, att 14 och 18 §§ lagen den 29 juni 1945 om semester
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

14 §.

Arbetstagare, som---belöpande lönen.

Annan arbetstagare---arbetsgivarens räkning.

Vid beräkning---särskilda kostnader.

För arbetstagare---avtalet gäller.

Ej må i annan ordning än i föregående stycke säges avtalas, att semesterlön
skall innefattas i arbetslön eller utbetalas efter hand i den mån arbete
utföres för arbetsgivarens räkning.

18 §.

Semesterlönen för ---semesterlön föreligger.

Beträffande arbetstagare, varom här är fråga, skall vad i 14 § tredje
stycket och 15 § ävensom i 14 § femte stycket är stadgat äga motsvarande
tillämpning.

Semesterlönen skall---dess utgång.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1961.»

I motionen I: 300 hemställes »att riksdagen måtte besluta sådan ändring
av lagen om semester, att regeln om höjning av brutet antal semesterdagar
till närmast högre jämna tal icke skall tillämpas vid beräkning av semesterersättning,
samt att vederbörande utskott måtte utarbeta härför erforderliga
ändringar i lagtexten.»

I motionen 11: 583 bemställes »att riksdagen måtte besluta, att i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa att nuvarande kvalifikationsbestämmelser i semesterlagen
om 16 dagars arbete per kalendermånad nedsättes till 12 dagar,
alternativt att sådana arbetsfria dagar som arbetsmarknadens parter träffar
uppgörelse om på grund av arbetstidsförkortningen skall betraktas som
kvalificerande för semester, samt att anställda, som på grund av anställningens
karaktär inte kan kvalificera sig för semester, skall erhålla semesterlön
enligt villkoren i lagens 17 §.»

Beträffande de skäl motionärerna anfört för sina yrkanden får utskottet,
i den mån redogörelse därför inte lämnas i det följande, hänvisa till motionerna
I: 123, II: 255, II: 256, I: 300 och II: 583.

Andra lagutskottets utlåtande nr 25 år 1960

3

Gällande bestämmelser

Enligt lagen den 29 juni 1945 om semester äger arbetstagare på grund av
det arbete, som han under ett år (kvalifikationsår) utfört för arbetsgivarens
räkning, rätt att av denne erhålla ledighet med bibehållen lön. Semestern
skall utgå under året närmast efter kvalifikationsåret; dock må efter
överenskommelse semestern helt eller delvis åtnjutas tidigare.

I fråga om semesterns längd gäller att semester utgår med en och en halv
dag för varje kalendermånad av kvalifikationsåret, under vilken arbetstagaren
för arbetsgivarens räkning utfört arbete å minst 16 dagar. Uppstår
vid beräkningen av semesterns längd brutet dagantal, skall semestern utgå
med närmast högre antal dagar.

Med dag, å vilken arbete utförts, jämställes dag, varunder arbetstagaren
under pågående anställning a) åtnjutit semester, b) varit oförmögen till
arbete på grund av sjukdom, dock att dag, som infaller efter det att arbetstagaren
till följd av sjukdom varit frånvarande från arbetet under sammanlagt
90 dagar av kvalifikationsåret, jämställes endast om arbetsoförmågan
föranletts av yrkesskada, c) i samband med havandeskap eller barnsbörd
avhållit sig från arbetet, i den mån bortovaron icke överstigit 12 veckor,
eller d) fullgjort sådan i 27 § värnpliktslagen eller med stöd därav
föreskriven militärövning om högst 60 dagar, som ej är beredskapsövning
eller direkt ansluter sig till första tjänstgöring, dock att av tid för militärövning
högst 60 dagar under varje kvalifikationsår må räknas arbetstagaren
till godo. Dag, under vilken arbetstagaren varit frånvarande från arbetet
av anledning, som angivits under b)—d), skall dock icke jämställas med
dag å vilken arbete utförts, därest arbete eljest uppenbarligen icke kunnat
beredas arbetstagaren å sådan dag.

Av det anförda framgår, att en arbetstagare, som har fortlöpande arbete
under hela kvalifikationsåret, har rätt till en årlig semester av 18 dagar. I
syfte att ge arbetstagarna rätt till minst tre veckors ledighet har i lagen föreskrivits,
att söndagar icke skall inräknas i semestern. Ej heller inräknas
däri helgdagar, såframt semestern utgår med mindre antal dagar i följd än
sex. Sedvanliga fridagar inräknas däremot i semestern.

Arbetsgivaren äger bestämma, när under året semestern skall utgå. Semester
bör dock såvitt möjligt förläggas till sommartid, om arbetstagaren
ej begär annat. Vidare gäller att semestern icke utan arbetstagarens medgivande
får förläggas till sådan tid för hans bortovaro från arbetet, som
enligt vad förut anförts skall jämställas med tid å vilken arbete utförts.

Semestern skall utgå i ett sammanhang, såframt icke parterna komma
överens om annat. Arbetsgivaren skall senast 14 dagar före semesterns början
på lämpligt sätt underrätta arbetstagaren om tiden för semestern.

Under semester skall lön utgå. Arbetstagare, som är avlönad med tidlön
beräknad för vecka eller längre tidsenhet, äger uppbära den å semester -

4 Andra lagutskottets utlåtande nr 25 år 1960

tiden belöpande lönen. Annan arbetstagare äger för varje semesterdag uppbära
lön med belopp, motsvarande hans genomsnittliga dagsinkomst under
de dagar av kvalifikationsaret, a vilka han utfört arbete för arbetsgivarens
räkning. Hänsyn skall därvid icke tagas till sådant tillägg till lönen,
som utgått för tid utöver den för arbetstagaren normala arbetstiden (övertidsersättning).
Vid beräkning av lön under semestern skall hänsyn ej
heller tagas till förmån av fri bostad eller till löneförmån, som är avsedd att
utgöra ersättning för särskilda kostnader.

Från semesterlagens huvudregel om rätt till ledighet med bibehållen lön
gäller det undantaget att arbetstagare, som utför arbetet i sina hem eller
eljest under sådana förhållanden, att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren
att vaka över arbetets anordnande, icke är berättigade till semesterledighet
utan endast till en kontant semesterförmån, i lagen betecknad
såsom särskild semesterlön. För hithörande arbetstagare, de s. k. okontrollerade
arbetstagarna, skall semesterlön utgå för varje kalenderkvartal av
kvalifikationsåret, varunder vederbörandes arbetsinkomst hos arbetsgivaren
uppgår till belopp motsvarande minst 16 gånger den genomsnittliga
dagsförtjänsten å orten för arbete av den art, varom är fråga, under en
arbetstid av åtta timmar. Den särskilda semesterlönen utgör 6 procent av
arbetstagarens sammanlagda arbetsinkomst hos arbetsgivaren under de
kalenderkvartal av kvalifikationsåret, för vilka rätt till särskild semesterlön
föreligger.

Lämnar arbetstagaren sin anställning, innan han åtnjutit den semester eller
den särskilda semesterlön, vartill han förvärvat rätt enligt lagen, äger
han åtnjuta ersättning därför (semesterersättning). Denna beräknas principiellt
efter samma grunder som lönen under semester och särskild semesterlön.
Bestämmelsen att vid brutet dagantal avrundning skall ske till närmast
högre antal hela dagar gäller även vid beräkning av semesterersättning.

I lagen den 25 maj 1951 om förlängd semester för vissa arbetstagare med
hälsofarligt arbete, som är konstruerad i anknytning till allmänna semesterlagen,
stadgas att semester, vartill rätt förvärvats enligt allmänna semesterlagen,
skall för arbetstagare, vilka utfört arbete, däri de utsatts för
röntgenstrålning eller strålning från radioaktivt ämne, utgå med tre dagar
för varje kvalifikationsmånad.

I kollektivavtal förekommer därjämte ofta bestämmelser på semesterrättens
område, bl. a. om semestertidens längd och semesterns förläggning.

Historik

Kvalifikationsreglerna

1936 års semestersakkunniga föreslog, att rätt till semester skulle föreligga
endast för sådan kalendermånad, under vilken arbetstagaren för arbetsgivarens
räkning utfört arbete minst 18 dagar. Motiveringen härför var,

Andra lagutskottets utlåtande nr 25 år 1960 5

att semester borde erhållas blott för sadan manad, under vilken arbetstagaren
större tiden utfört arbete åt arbetsgivaren. De framhöll därjämte, att
anledningen till föreskriften om anknytning till kalendermånad berodde
på att man velat undvika att för varje arbetstagare räkna med ett särskilt i
och för sig likgiltigt datum för anställningens tillträdande.

I propositionen nr 286 till 1938 års riksdag med förslag till lag om semester
anförde föredragande departementschefen angående förevarande spörsmål
följande:

Den av de sakkunniga förordade kombinationen mellan viss tids anställning
och det därunder utförda arbetet synes mig vara lämpligt avvägd.
Uppenbarligen bliva bestämmelserna om att visst arbete skall hava utförts
lättast att i praktiken tillämpa, om de såsom i sakkunnigförslaget hänföra
sig till förhållandena under varje kalendermånad. Jag vill ingalunda bestrida,
att icke därigenom kan, såsom framhållits av bland annat svenska
arbetsgivareföreningen, uppkomma vissa ojämnheter. Den av föreningen
förordade bestämmelsen med sammanräknande under hela kvalifikationstiden
av samtliga dagar för bortovaro från arbetet synes vara besvärligare
att tillämpa än sakkunnigförslagets enkla regel och lär dessutom i vissa
fall kunna drabba arbetstagaren för hårt.

I sitt i anledning av propositionen avgivna utlåtande, nr 58, uttalade andra
lagutskottet bland annat:

I likhet med departementschefen anser utskottet, att kombinationen av
villkoren om anställningstid och arbetad tid bör ske genom en föreskrift om
att semesterrätt föreligger för månad, under vilken arbetstagaren utfört
arbete å visst antal dagar. Däremot synes icke en avdragsregel böra lämnas
med hänsyn till sammanlagda antalet dagar för frånvaro under helt år, då,
såsom departementschefen anfört, en sådan bestämmelse i många fall kan
drabba arbetstagaren för hårt. Det kan vidare enligt utskottets uppfattning
icke vara lämpligt, att man hänför villkoret om viss arbetad tid till antalet
per månad utförda arbetstimmar. Anledningen härtill är, att såsom allmän
förutsättning för beräkning av arbetad tid gäller, att varje dag, under vilken
arbete — låt vara endast en kortare tid — utförts, skall anses såsom arbetsdag.
Någon rubbning i denna princip kan utskottet icke tillstyrka.

Utskottet ansåg emellertid med hänsyn till de fall av korttidsarbete då
arbetet kontinuerligt bedrevs endast under 4 dagar per vecka, att antalet
kvalifikationsdagar per kalendermånad skulle nedsättas till 16. Detta blev
också riksdagens beslut.

I sitt år 1944 avgivna betänkande (SOU 1944: 59) föreslog 1.942 års semesterkommitté,
alt lagens huvudregel i fråga om semesterns längd — att
semester omfattade en dag för varje sådan kalendermånad under kvalifikationstiden,
varunder arbetstagaren för arbetsgivarens räkning utfört arbete
å minst 16 dagar — skulle bibehållas.

Förslaget lämnades allmänt utan erinran.

Landsorganisationen anmärkte dock, att ett flertal till organisationen an -

6 Andra lagutskottets utlåtande nr 25 år 1960

slutna fackförbund påyrkat ändringar i olika avseenden av denna bestämmelse.
Då Landsorganisationen i förevarande sammanhang icke ansåg sig
böra föreslå en omläggning av kvalifikationsberäkningen, berodde detta
främst på att en dylik omläggning ej torde kunna ske utan ytterligare
utredning.

I proposition nr 273 till 1945 års riksdag med förslag till lag om semester
uttalade föredragande departementschefen bland annat:

Jag har redan tidigare tillkännagivit att jag ansluter mig till kommitténs
uppfattning, att den nuvarande lagens regel om rätt för arbetstagare till
semester med en dag för varje kalendermånad, under vilken han för arbetsgivarens
räkning utfört arbete å minst 16 dagar, bör lämnas orubbad. Redan
vid den nuvarande lagens tillkomst stod det klart, att vissa ojämnheter
kunde uppkomma genom arbetets anknytning till kalendermånaden. Regeln
ansågs emellertid ha så stora praktiska fördelar att dessa ojämnheter ej
borde verka utslagsgivande. Enligt min tanke ha erfarenheterna under de
gångna åren icke varit sådana, att de motivera ett ändrat ståndpunlctstagande
till ifrågavarande spörsmål. Jag vill allenast tillägga att, sedan kravet
på viss tids fortlöpande anställning icke längre upprätthålles såsom villkor
för semesterrätt, en minskning av faktorn 16 skulle kunna få som följd att
arbetstagaren kunde kvalificera sig till en semesterförmån, som motsvarade
mer än en betald ledighetsdag i månaden.

Propositionen behandlades av andra lagutskottet, som i sitt utlåtande
nr 59 bland annat anförde:

Utskottet förbiser icke, att regeln, att rätt till semester endast föreligger
för kalendermånad under vilken arbetstagaren för arbetsgivarens räkning
utfört arbete å minst 16 dagar, kan medföra vissa ojämnheter. Detta framträder
särskilt i fråga om kortvariga anställningar, som börja i mitten av
en kalendermånad för att upphöra omkring mitten av en annan kalendermånad.
Inom utskottet ha uttalats farhågor för att nämnda regel skulle
kunna föranleda arbetsgivarna att avsiktligt förlägga en kortvarig anställning
så, att arbetstagaren icke uppnår 16 arbetsdagar under vare sig den
kalendermånad, då han tillträtt anställningen, eller den, under vilken hans
anställning upphör. I sakens natur ligger att uppställandet av en fix gräns
sådan som vissa dagars arbete i månaden alltid kan föranleda påstående,
att de arbetstagare som falla under gränsen bli orättvist behandlade. Det
torde emellertid med den utformning förslaget erhållit icke vara möjligt att
minska faktorn 16.---Såvitt utskottet kunnat finna, torde ett för hindrande

av ifrågakomna ojämnheter ej kunna ske i annan ordning än
genom att lagens konstruktion ändras.

I samband med behandlingen vid 1951 års riksdag av propositionen nr
72 med förslag till lag om ändring i lagen om semester behandlades jämväl
två motioner angående kvalifikationsreglerna. Efter att ha hänvisat till sitt
ovan omförmälda, till 1945 års riksdag avgivna utlåtande nr 59, anförde
andra lagutskottet i sitt utlåtande nr 28:

I motionerna nämns som exempel, att en flottningsarbetare icke erhölle
semester eller semesterlön om han, som i bäckflottningarna kunde bliva
fallet, arbetar femton dagar den ena månaden och lika lång tid den andra,

Andra lagutskottets utlåtande nr 25 år 1960 7

alltså på bägge sidor om ett månads- eller kvartalsskifte. En sådan ordning
är enligt utskottets mening mindre tillfredsställande. Utskottet uttalade
emellertid redan i sitt år 1945 avgivna utlåtande, att det låge i sakens natur
att uppställandet av en fix gräns alltid kunde föranleda påstående, att de
arbetstagare, som fölle under gränsen, bleve orättvist behandlade; det torde
med den utformning 1945 års semesterlag erhållit icke vara möjligt att
minska faktorn 16. Såvitt utskottet då kunde finna borde ett förhindrande
av ifrågakomna ojämnheter ej kunna ske i annan ordning än genom att
lagens konstruktion ändrades. I vissa kollektivavtal har man, enligt vad
utskottet erfarit, löst frågan genom att frångå begränsningen till kalendermånad
eller kalenderkvartal. Utskottet anser sig dock icke nu kunna förorda
en så genomgripande ändring av semesterlagen, som ett tillmötesgående
av motionerna på denna punkt skulle innebära.

I samband med behandling av motioner på semesterlagens område vid
1952 års riksdag uttalade andra lagutskottet (utlåtande nr 7), att en beräkning
av semestertiden efter antalet arbetsdagar under kvalifikationsåret
skulle i vissa fall vara att föredraga. Utskottet, som ansåg frågan böra uppmärksammas,
fann den dock vara ett sådant gränsdragningsproblem, som
tills vidare borde lösas genom avtal. I samband med att andra ifrågasatta
ändringsförslag berörande skilda delar av semesterlagen av Kungl. Maj :t
upptogs till prövning, menade utskottet att jämväl detta spörsmål torde
förväntas bliva närmare övervägt.

Varselskyldighet

1936 års semestersakkunniga föreslog, att arbetsgivaren senast en vecka
före semesterns början på lämpligt sätt skulle underrätta arbetstagaren om
tiden för semestern.

Vid remissbehandlingen väcktes från flera håll kritik mot en så kort
varseltid och röster höjdes för att den borde bestämmas till en månad.

I propositionen nr 286 till 1938 års riksdag förklarade departementschefen,
att den föreslagna varseltiden syntes honom väl kort. Han föreslog därför,
att tiden utsträcktes till 14 dagar. Detta blev också riksdagens beslut.

Beräkning av semesterersättning vid brutet dagantal

På 1942 års semesterkommittés förslag infördes i 1945 års semesterlag
den regeln, att vid beräkning av semesterns längd skulle brutet dagantal
höjas till närmast högre antal dagar. Regeln tog, eftersom lagstadgad semester
då utgick med endast en dag för varje kvalifikationsmånad, sikte
allenast på sådan längre semester, som grundades på avtal eller bättre sedvänja.

Vid remissbehandlingen av kommitténs förslag väckte regeln viss kritik.
Bland annat framhölls, att regeln skulle kunna medföra att arbetstagare,
som ofta bytte plats, erhöll väsentligt längre semester än om han kvarstannade
i tjänst hela kvalifikationsåret.

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 25 år 1960

Departementschefen framhöll i propositionen nr 273 med förslag till lag
om semester till 1945 års riksdag, att den föreslagna avrundningsregeln
överensstämde med viss jämkning med vad som gällde för statstjänstemännen
enligt 1939 års civila avlöningsreglemente. Han godtog därför kommitténs
förslag. Icke heller från riksdagens sida framställdes någon erinran
mot förslaget.

I samband med tillkomsten av allmän tre veckors semester föreslog arbetstidsutredningen
att den förenämnda avrundningsregeln skulle få generell
tillämpning.

Detta förslag föranledde vissa erinringar vid remissbehandlingen. Så
anförde t. ex. Svenska arbetsgivareföreningen bl. a. följande:

Denna bestämmelse om uppräkning till närmast högre antal dagar kan
leda till den märkliga konsekvensen, att en arbetstagare, som tjänstgör 16
dagar eller något däröver en månad hos viss arbetsgivare och därefter slutar
sin anställning, utfår semesterersättning för 2 dagar. Intet hindrar, att han
nästa månad återkommer till samme eller till annan arbetsgivare och då
arbetar minst 16 dagar, för vilket han ånyo åtnjuter 2 dagars semesterersättning.
Resultatet av ett sådant uppträdande blir, att en arbetstagare
teoretiskt kan erhålla semesterersättning för 24 dagar i stället för enligt förslagets
grundtanke 18 dagar. Det synes möjligt att undvika denna konsekvens,
om i lagen införes en bestämmelse, att man vid beräkning av semesterersättning
må räkna med brutet dagantal.

Departementschefen erinrade i propositionen nr 72 till 1951 års riksdag
om vad han anfört i frågan i propositionen till 1945 års riksdag samt fortsatte,
att den omständigheten att allmän lagstadgad semester om tre veckor
genomfördes icke syntes böra föranleda att man frångick en princip som
statsmakterna sålunda redan ansett böra gälla för olika kategorier arbetstagare.
Icke heller vid detta tillfälle framställdes vid riksdagsbehandlingen
någon invändning mot bestämmelsen.

Motionerna

I motionerna I: 123 och II: 154 anföres bl. a. följande.

Jämlikt § 7 i lagen om semester den 29 juni 1945 erfordras att en arbetstagare
utfört arbete hos en och samme arbetsgivare i minst sexton dagar
under en kalendermånad för att kunna kvalificera sig till semester med en
och en halv dag för denna månad.---

Vid genomförandet av både 1938 års och 1945 års semesterlagar gällde ett
annat arbetstidsmått än för närvarande, nämligen den lagstadgade 48-timmarsveckan.
Den successiva förkortning av arbetstiden som pågått sedan
1958 och som i år leder fram till den generella 45-timmarsveckan ger enligt
vår mening en ny bakgrund till semesterlagens kvalifikationsregler. Dels
kommer arbetstidsförkortningen i stor utsträckning att resultera i en arbetsvecka
om fem dagar med fria lördagar och dels kommer arbetstidsmåttet
per månad i timmar räknat att bli ett helt annat än vad som gällde
vid genomförandet av 1938 och 1945 års semesterlagar. Relationen mellan

9

Andra lagutskottets utlåtande nr 25 är 1960

det normala antalet arbetade dagar per månad och antalet kvalifikationsdagar
för semester kommer sålunda att förskjutas.

Till detta kommer att genomförandet av 5-dagarsveckan med nuvarande
semesterkvalifikationsregler uppenbart kommer att leda till stora risker för
förlust av semesterrätten, t. ex. för månader med flera helgdagar.

I motionerna I: 214 och II: 255 anföres bl. a. följande.

Inom inånga arbetsområden har sedan semesterlagens tillkomst arbetstidsförkortning
genomförts. Denna har ofta uttagits i form av sammanhängande
ledighet exempelvis såsom fria lördagar. Därigenom har antalet
arbetsdagar per månad minskat i varje fall under vissa perioder av året. Då
enligt kommentaren till gällande lag viss tveksamhet synes råda, huruvida
dylika arbetsfria dagar är i detta hänseende kvalifikationsgrundande, bör
enligt vår uppfattning lagen på denna punkt förtydligas.

I motionerna framhålles därjämte, att för dellidsanställda som utför arbete
på sätt ovan angivits vid redogörelsen för motionernas yrkande semesterrätt
bör utgå.

I motionerna I: 215 och II: 256 framhålles att högsta domstolen i en i
november 1959 meddelad dom godtagit ett avtal, gällande en provisionsavlönad
handelsresande, enligt vilket av de fem procent handelsresanden
erhöll i provision en procent skulle utgöra semesterlön. Motionärerna finner
denna praxis otillfredsställande och anser, att semesterlagen därigenom
i realiteten åsidosättes på ett tämligen lättvindigt sätt.

I motionen I: 300 framhålles att regeln om uppräkning av brutet antal
semesterdagar till närmast högre jämna tal kan utnyttjas av arbetstagare,
vilka erhåller semesterersättning, för att skaffa sig oförtjänta förmåner.
Motionärerna fortsätter:

De nämnda differenserna i fråga om intjänad rätt till semester eller semesterersättning
kan synas obetydliga, men enligt vad vi har oss bekant, lär
det förekomma i icke ringa omfattning att mindre nogräknade arbetstagare
ofta byter anställning och tar ut semesterersättning av arbetsgivarna, som
ger dem större förmåner än vad arbetstagare med stadigvarande anställning
kan påräkna. Regeln om uppräkning av brutet antal semesterdagar till
närmast högre jämna tal, som väl tillkommit av rent praktiska skäl, ger således
viss möjlighet till missbruk. För att stävja möjligheterna härtill är
det enligt vår mening lämpligt att företa en sådan ändring i lagen om semester,
att den nämnda regeln icke skall tillämpas i fråga om beräkning av
semesterersättning.

I motionen II: 583 erinras till en början om arbetstidsförkortningens inverkan
på semesterlagens kvalifikationsregler. Motionärerna går därefter
över till att diskutera vissa deltidsanställdas rätt till semester samt anför:

Det finns emellertid många arbetare som inte kan erhålla semesterrätt
därför att deras arbete icke utföres för en och samma arbetsgivares räkning.
De kommer inte heller i åtnjutande av särskild semesterlön, eftersom deras
anställningsform principiellt är att hänföra till bestämmelserna i lagens § 7.
De kan arbeta vissa dagar i veckan hos en arbetsgivare och andra dagar hos

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 25 år 1960

en annan. Detta kan fortgå året runt. Sammanlagt utför de arbete i den omfattning
lagen förutsätter för kvalifikation, men på grund av att de arbetar
hos två arbetsgivare uppnår de inte kvalifikationstiden hos någon av dem.
Det finns även firmor som året runt har folk anställda två eller ibland tre
dagar i veckan. Trots helårsanställning kan de inte kvalificera sig för semester
eller semesterlön.

Inom städningsarbetet och inom affärsvärlden finns det säkerligen många
exempel på förhållanden av detta slag.

Motionärerna förmenar att arbetstagare av detta slag bör erhålla semesterlön.

Utskottet

I förevarande motioner behandlas olika frågor angående semester, nämligen
arbetstidsförkortningens inverkan på semesterlagens kvalifikationsregler,
deltidsanställdas rätt till semester, varsel om semesterledighet, beräkning
av semesterersättning vid brutet antal semesterdagar samt utbetalning
av semesterlön.

Enligt gällande bestämmelser utgår semester med en och en halv dag för
varje kalendermånad av kvalifikationsåret, under vilken arbetstagaren för
arbetsgivarens räkning utfört arbete å minst sexton dagar. Med dag å vilken
arbete utförts jämställes i princip dag, varunder arbetstagaren under
pågående anställning åtnjutit semester, varit oförmögen till arbete på grund
av sjukdom, havandeskap eller barnsbörd eller fullgjort militär repetitionsövning.
Syftet med dessa regler är dels att semester bör erhållas endast då
arbetstagaren under större delen av månaden utfört arbete för arbetsgivarens
räkning, dels ock att ett mindre antal kvalifikationsdagar skulle kunna
medföra möjlighet till intjänandet av dubbel semesterledighet för en och
samma månad.

I motionerna I: 123 och 11: löi samt i motionerna I: 21i och II: 255 hemställes
om en översyn av semesterlagens kvalifikationsregler. I motionen
II: 583 hemställes i första hand, att kvalifikationskravet om 16 dagars arbete
per kalendermånad nedsättes till 12 dagars arbete samt i andra hand att
genom arbetstidsförkortningen erhållna fridagar skall betraktas som kvalificerande
för semester. Såsom skäl härför har anförts, att vid tillkomsten
av semesterlagens kvalifikationsregler den allmänna arbetstiden uppgick
till 48 timmar i veckan. Sedan 1958 har emellertid pågått en successiv arbetstidsförkortning,
som i år lett fram till en generell arbetstid av 45 timmar
i veckan. Denna arbetstidsförkortning kommer i stor utsträckning att
resultera i arbetsfria lördagar, med följd att relationen mellan det normala
antalet arbetade dagar per månad och antalet kvalifikationsdagar för semester
förskjutes. Därjämte kan uppstå risk för förlust av semesterrätten i månader
med flera helgdagar.

Andra lagutskottets utlåtande nr 25 år 1960

11

Genom arbetstidsförkortningen, som bland annat medför åtminstone tidvis
en arbetsvecka av fem dagar för ett flertal arbetstagare, har frågan om
kvalifikationstiden kommit i ett delvis nytt läge. Den sammanhängande tid,
under vilken arbetstagaren måste utföra arbete för arbetsgivarens räkning
för att kvalificera sig till semesterrätt, har sålunda vid en genomförd 5-dagarsvecka förlängts. I månader med många helgdagar, då icke sällan helgpermitteringar
förekommer, kan vidare risk uppstå för förlust av semesterrätten.
Utskottet finner därför i likhet med motionärerna vägande skäl tala
för en justering av semesterlagens regler i berörda avseende. Huruvida en
sådan bör ske genom att antalet kvalifikationsdagar nedsättes eller genom
att de på grund av arbetstidsförkortningen erhållna fridagarna jämställes
med arbetade dagar eller genom att som kvalifikationskrav införes visst
antal arbetade timmar eller på annat sätt, anser sig utskottet icke nu böra
taga ställning till. Problemet bör i stället göras till föremål för utredning,
vilken bör bedrivas med skvndsamhet så att förslag i ämnet kan föreläggas
riksdagen snarast möjligt.

I motionerna I: 214 och II: 255 samt i motionen II: 583 tages upp till behandling
jämväl vissa deltidsanställdas rätt till semester.

I motionerna I: 214 och II: 255 framhålles, att ett flertal deltidsanställda
utför arbete i långa sammanhängande perioder men under ett mindre antal
dagar per månad än sexton. En sådan arbetstagare kan emellertid genom att
arbeta mer än normal arbetstid under några av dagarna fullgöra arbete
under sammanlagt minst så många timmar under en kalendermånad, som
motsvarar sexton gången den för tjänsten gällande normalarbetstiden per
dag. I motionerna hemställes om en översyn av semesterlagen i syfte att
bereda jämväl arbetstagare av detta slag rätt till semester.

I motionen 11:583 anföres att ett flertal arbetstagare regelbundet utför
arbete åt mer än en arbetsgivare under en och samma kalendermånad. Som
exempel nämnes bl. a. städerskor. Även om en sådan arbetstagare utfört
arbete under sammanlagt 16 dagar under en kalendermånad, kan, eftersom
arbetet utförts åt olika arbetsgivare, detsamma icke kvalificera till semesterrätt.
Enligt motionärerna bör semesterlagens bestämmelser ändras så att
anställda av detta slag erhåller semesterlön.

Spörsmålet om de korttidsanställdas rätt till semester har sedan lång tid
tillbaka varit föremål för uppmärksamhet. Redan vid antagandet av 1938
års lag om semester var man medveten om att systemet med arbetsdagarnas
anknytning till kalendermånad kunde komma att medföra vissa ojämnheter.
Den föreslagna regeln ansågs emellertid förenad med så stora praktiska
fördelar, att den allmänt godtogs. Vid tillkomsten av den nu gällande
lagen om semester 1945 uttalade andra lagutskottet, alt det låg i sakens
natur, att uppställandet av en fix gräns, sådan som vissa dagars arbete
i månaden, alltid kunde föranleda påståendet att de arbetstagare som föll

12 Andra lagutskottets utlåtande nr 25 år 1960

under gränsen blev orättvist behandlade. Ett förhindrande av olägenheterna
förutsatte emellertid att lagens konstruktion skulle ändras, vilket utskottet
då icke ville förorda.

Frågan om de korttidsanställdas rätt till semester har i många fall funnit
sin lösning genom kollektivavtal, i vilka ett annat beräkningssätt kommit
till användning än semesterlagens. Enligt utskottets uppfattning kvarstår
emellertid fortfarande vissa grupper av deltidsanställda arbetstagare, som
ännu icke fått sin semesterfråga tillfredsställande ordnad. Vid den översyn
av semesterlagens kvalifikationsbestämmelser, för vilken utskottet i det
föregående uttalat sig, visar det sig annnolikt nödvändigt att ompröva frågan
om lagens konstruktion. Det förefaller utskottet lämpligt att i samband
därmed jämväl de i motionerna aktualiserade problemen göres till
föremål för övervägande.

Enligt 13 § semesterlagen åligger det arbetsgivaren att senast fjorton dagar
före semesterns början på lämpligt sätt underrätta arbetstagaren om
tiden för semestern. I motionerna I: 123 och II: 154 framställes önskemål
om utredning syftande till förlängning av denna varseltid.

Redan vid bestämmelsens tillkomst 1938 höjdes röster för att varseltiden
skulle bestämmas till en månad. Statsmakterna stannade emellertid då för
att begränsa tiden till fjorton dagar. Bestämmelsen är att betrakta som en
minimiföreskrift, och i praktiken torde för ett stort antal arbetstagare varseltiden
vara betydligt längre. Den i semesterlagen stadgade varseltiden framstår
också numera som väl snävt tilltagen. Utskottet anser det därför lämpligt
att jämväl denna fråga blir föremål för utredning.

Enligt semesterlagen gäller att, då vid beräkning av semesterns längd
brutet dagantal uppstår, semestern skall utgå med närmast högre antal
dagar. I motionen I: 300 hemställes om sådan ändring av semesterlagen,
att denna regel icke skall gälla vid beräkning av semesterersättning. Som
skäl för sin hemställan framhåller motionärerna, att regeln otillbörligt utnyttjas
av mindre nogräknade arbetstagare. Genom att ofta byta anställning
kan dessa nämligen tillskansa sig semesterförmåner, som överstiger
dem som utgår till de stadigvarande anställda.

Vid remissbehandlingen av förslaget om allmän treveckorssemester väckte
den angivna avrundningsregeln viss kritik. Departementschefen erinrade
emellertid i propositionen till 1951 års riksdag om att regeln införts redan
i 1945 års lag om semester samt att motsvarande bestämmelse återfanns i
statens allmänna avlöningsreglemente. Enligt hans uppfattning saknades det
därför anledning att frångå en princip, som statsmakterna redan ansett
böra gälla för olika kategorier arbetstagare.

Genom den angivna avrundningsregeln kan en arbetstagare genom att byta
anställning förvärva semesterförmåner som överstiger vad som kan till -

Andra lagutskottets utlåtande nr 25 år 1960 13

komma en stadigvarande anställd. De fall där regeln avsiktligt utnyttjas
i detta syfte torde emellertid vara tämligen få. Ur arbetsgivarens synpunkt
uppväges i huvudsak den ekonomiska belastning som regeln för med sig
därav, att han icke har skyldighet att lämna semesterförmån till arbetstagare,
som utfört arbete för hans räkning under mindre antal dagar per
kalendermånad än sexton. Då härtill kommer att skillnad icke rimligen
bör göras vid beräkning av semesterförmånens storlek i ledighet och i
pengar, finner utskottet icke skäl tillstyrka bifall till motionsyrkandet.

I motionerna I: 215 och II: 256 framhålles att högsta domstolen i en i
november 1959 meddelad dom godtagit ett avtal gällande en provisionsavlönad
handelsresande, enligt vilket av de fem procent handelsresanden erhöll
i provision en procent skulle utgöra semesterlön. Motionärerna yrkar
i anledning därav, att riksdagen för sin del måtte antaga ett förslag till sådan
ändring i semesterlagen, att ej i annan form än kollektivavtal får avtalas,
att semesterlön skall innefattas i arbetslön eller utbetalas efter hand i den
mån arbetet utföres för arbetsgivarens räkning.

I likhet med motionärerna anser utskottet nämnda praxis mindre tillfredsställande.
Semesterlagstiftningen syftar till att bereda arbetstagaren
viss ledighet för rekreation och vila. För de arbetstagare, som icke erhåller
semesterförmån i form av ledighet med bibehållen lön utan åtnjuter särskild
semesterlön, skall semesterlönen utgöra den ekonomiska möjligheten härför.
Därest semesterlönen utbetalas successivt till arbetstagaren i samband
med den vanliga löneutbetalningen, kan syftet med semesterlönen bli förfelat.
Utskottet finner det därför lämpligt att jämväl denna fråga blir föremål
för utredning i samband med den översyn, för vilken utskottet i det
föregående uttalat sig.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen i anledning av

1) motionerna I: 123 och II: 154,

2) motionerna I: 214 och II: 255,

3) motionerna I: 215 och II: 256, samt

4) motionen II: 583

måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om en översyn
av lagen om semester i enlighet med vad utskottet anfört;
samt

B. att motionen 1:300 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Stockholm den 20 april 1960

På andra lagutskottets vägnar:
AXEL STRAND

14

Andra lagutskottets utlåtande nr 25 år 1960
Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Strand, Nils Elowsson, Axel Svensson,
Sunne, fru Carlqvist, fru Svenson, herrar Åkesson och Ringaby;

från andra kammaren: herrar Nilsson i Göteborg, Odhe, Wahrendorff,
Bengtsson i Varberg, Fredriksson, Rimmerfors*, Björkman och Königson.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

DUNS TRYCKERI, ESSELTE. STHLM 60
004712