Andra lagutskottets utlåtande nr 2i år 1960
1
Nr 24
Utlåtande i anledning av väckta motioner om vissa ändringar i
allmänna arbetstidslagens bestämmelser om uttagande av
övertid.
Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 305 i första kammaren av herr Hellebladh
samt nr 382 i andra kammaren av herr Bengtsson i Landskrona m. fl.
I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts, att riksdagen måtte
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om vissa ändringar i allmänna
arbetstidslagens bestämmelser om uttagande av övertid.
Beträffande de skäl motionärerna åberopat till stöd för sitt yrkande får
utskottet, i den mån redogörelse härför icke lämnas i det följande, hänvisa
till motionen II: 382.
Gällande bestämmelser m.m.
Lagen den 16 maj 1930 (nr 138) om arbetstidens begränsning (allmänna
arbetstidslagen) är enligt 1 § med vissa undantag tillämplig på rörelse, industriell
eller icke, samt på hus-, väg- eller vattenbyggnad, vattenavledning
eller annat sådant särskilt arbetsföretag, såvitt i rörelsen eller företaget för
arbetsgivares räkning i regel användes flera än fyra arbetare.
Till arbetare räknas vid lagens tillämpning inte medlem av arbetsgivarens
familj samt inte heller verkmästare eller annan befattningshavare i överordnad
ställning, ritare, bokhållare eller därmed jämställd person eller
kontorsvaktmästare eller annat underordnat kontorsbiträde (2 §).
Den ordinarie arbetstiden får, raster oräknade, inte överstiga 45 timmar
i veckan. Den ordinarie arbetstiden får uppgå till högst 9 timmar på ett dygn
(4 § 1 st.). Bedrives arbete med regelbunden skiftindelning må annan arbetstid
än nyss angivits tillämpas, såframt arbetstiden under en tidrymd av
högst tre veckor icke överstiger i genomsnitt 45 timmar i veckan. Någon
maximering av antalet arbetstimmar under ett dygn förekommer inte i detta
fall (4 § 2 st.).
Från de begränsningar, som stadgas i 4 §, må avsteg göras genom kollektivavtal,
som å arbetstagarsidan slutits eller godkänts av organisation vilken
enligt lagen om förenings- och förhandlingsrätt är att anse såsom huvudorganisation
(4a§).
1 — Bihang till riksdagens protokoll 1960. 9 samt. 2 and. Nr 2i
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 24 år 1960
Enligt 5 § får arbetarskyddsstyrelsen medge undantag från bestämmelserna
i 4 §. Utan att det stora flertalet av de berörda arbetarna samtycker
därtill eller eljest särskilda skäl föreligger får dock icke sådant undantag
göras i vidare mån än att arbetstiden under en tidrymd, som ej får överstiga
12 månader, uppgår till i genomsnitt högst 45 timmar i veckan.
Den i 4 och 5 §§ angivna arbetstiden av 45 timmar för vecka skall gälla
först fr. o. m. den 1 januari 1960. Nämnda arbetstid skall i stället utgöra,
under år 1958 47 timmar och under år 1959 46 timmar.
Arbetsgivaren äger under vissa villkor, som närmare anges i det följande,
använda arbetare till arbete på övertid.
I 6 § behandlas tid för s. k. nödfallsarbete. Har en natur- eller olyckshändelse
eller någon annan omständighet, som inte kunnat förutses, vållat
avbrott i ett företags drift eller medfört överhängande fara för sådant avbrott
eller för skada på liv, hälsa eller egendom, må arbetare användas till
arbete på övertid. Anmälan skall göras hos arbetarskyddsstyrelsen inom två
dygn från arbetets början, och arbetet får inte fortsättas utöver denna tid
utan att tillstånd därtill söks hos styrelsen.
Bestämmelser om övriga former av övertid återfinnes i 7 §.
Till sådana förberedelse- eller avslutningsarbeten, som för driftens ohindrade
gång nödvändigtvis måste utföras före eller efter den allmänna arbetstiden,
får arbetare, som fyllt 18 år, användas till arbete på övertid under
högst 7 timmar i veckan (7 § 1 mom.).
Om det i något annat fall än en nödfallssituation enligt 6 § är påkallat
med hänsyn till något särskilt förhållande, må arbetsgivare använda arbetare,
som fyllt 18 år, till arbete på övertid under högst 48 timmar under
loppet av fyra veckor och högst 200 timmar under ett kalenderår. Denna
form av övertid brukar benämnas allmän övertid (7 § 2 mom.).
Tillstånd att uttaga övertid utöver vad som nu nämnts, s. k. extra övertid,
meddelas av arbetarskyddsstyrelsen, då så påkallas av ett trängande behov.
Sådan övertid må beviljas för högst 150 timmar under ett kalenderår
(7 § 3 mom.).
I fråga om arbetares skyldighet att utföra övertidsarbete enligt 7 § — skyldigheten
att utföra nödfallsarbete är ovillkorlig — gäller vad som kan anses
vara överenskommet med arbetsgivaren därom. Det åligger arbetsgivaren att
tillse, att en arbetare inte utsättes för överansträngning eller ohälsa genom
övertidsarbete (7 § 5 mom.).
Arbetsgivaren är skyldig att föra anteckningar om övertidsarbete (8§).
Om sådana rikssammanslutningar av arbetsgivare och arbetare, som kan
anses företräda flertalet arbetsgivare och arbetare inom ett verksamhetsområde,
är ense om eftergift i något avseende, som behandlas i 5 § (ordinarie
arbetstid) eller i 7 § 3 mom. (extra övertid) må Konungen på framställning
av arbetarskyddsstyrelsen eller efter dess hörande förordna om allmän till
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 2b år 1960
3
lämpning av eftergifter inom verksamhetsområdet i fråga (10 § 2 inom.).
Skulle tillämpningen av lagen medföra sådana svårigheter för något visst
arbete eller företag, att dess fortsatta bedrivande äventyras, kan Konungen
på framställning eller efter hörande av arbetarskyddsstyrelsen medge undantag
från lagens tillämpning (10 § 3 mom.).
I stort sett liknande bestämmelser om ordinarie arbetstid och övertid finns
upptagna i lantarbetstidslagen, arbetstidslagen för detaljhandeln samt arbetstidslagen
för hotell, restauranger och kaféer.
Viktiga regler om arbetstidens begränsning meddelas i arbetarskyddslagen.
Denna innehåller beträffande arbetstagare i allmänhet bestämmelser
om raster (17 §) och arbetspauser (18 §).
Vidare förskrives, att arbetstagare skall åtnjuta ledighet för nattvila, vari
skall ingå tiden mellan klockan 23 och klockan 5. Avvikelse från dessa bestämmelser
må ske, om det är nödvändigt med hänsyn till arbetets natur,
allmänhetens behov eller någon annan särskild omständighet. Likaså får
nödfallsarbete fortgå mellan klockan 23 och klockan 5 (19 §). Dispens från
bestämmelserna om nattvila, alltså från det s. k. nattarbetsförbudet, kan
meddelas av arbetarskyddsstyrelsen, om särskilda skäl föreligger eller om
det stora flertalet av de berörda arbetstagarna finner det önskvärt och ohälsa
eller överansträngning inte kan befaras uppkomma (20 §).
För varje period av sju dagar skall en arbetstagare åtnjuta minst 24 timmars
sammanhängande ledighet (veckovila). Dispens kan meddelas av arbetarskyddsstyrelsen
(21 §).
I fråga om minderårig, varmed förstås den som inte fyllt 18 år, meddelas
vissa särskilda bestämmelser.
För minderårig gäller en absolut maximering av arbetstiden till 10 timmar
om dygnet och 54 timmar i veckan. Endast för nödfallsarbete får arbetstiden
utsträckas därutöver. Arbetarskyddsstyrelsen kan också, för kortare
tid, meddela dispens (31 §). En minderårigs nattvila skall i regel uppgå
till minst 11 timmar om dygnet, och den skall för den som inte fyllt 16
år omfatta tiden mellan klockan 19 och klockan 6 och för andra tiden mellan
klockan 22 och klockan 5 (33 §).
För kvinnor i hantverksarbete eller industriellt arbete föreskrives i princip
11 timmars nattvila, vari skall ingå tiden mellan klockan 22 och klockan
5 (36 §). Dispens kan dock meddelas.
Arbetstidsutredningen
Jämlikt Kungl. Maj ris bemyndigande den 28 februari 1947 tillkallades
den s. k. arbetstidsutredningen. Utredningens uppdrag bestod i att verkställa
eu översyn av arbetstidslagstiftningcn. I direktiven framhöll före2
— Hihang till riksdagens protokoll 1960. 9 samt. 2 and. Nr 2b
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 2i år 1960
dragande departementschefen, statsrådet Mossberg, bl. a. att en generell
förkortning av normalarbetstiden med hänsyn till då rådande produktionsläge
icke torde låta sig genomföra. Utredningsarbetet i förevarande hänseende
borde därför främst inriktas på frågan om en förkortning av arbetstiden
för vissa yrken. Vidare anförde departementschefen att han ansåg det
angeläget med utredning i fråga om övertidsarbetets förekomst och om
behovet av ändrade regler om uttagande av övertidsarbete.
I fråga om förberedelse- och avslutningsarbete anförde arbetstidsutredningen
i sitt den 2 juli 1954 dagtecknade betänkande del V med förslag till
ny arbetstidslagstiftning och partiell arbetstidsförkortning (SOU 1954:22)
bl. a.:
Övertid bör enligt utredningens uppfattning vara arbetstid, som tages i
anspråk för utförande av arbetsuppgifter, vilka ligger utanför vad som motsvarar
det normala behovet. Sålunda bör övertid bl. a. kunna komma i fråga
vid en nödvändig forcering av produktionen utöver den sedvanliga eller då
produktionen av någon icke förutsedd anledning blivit försenad. Arbetstid
som åtgår för utförande av förberedelse- och avslutningsarbeten har emellertid
helt annan natur. Det är här fråga om arbetsuppgifter, som kan förutses
och som är nödvändiga för att produktionen skall kunna fortlöpa normalt.
Strängt taget borde särskild övertid för sådana uppgifter som förberedelse-
och avslutningsarbete icke medgivas, utan arbetsgivaren borde vara
hänvisad till att för dessa ändamål taga i anspråk ordinarie tid eller allmän
och extra övertid. För det fall att det är fråga om arbeten, som återkommer
varje dag, får arbetsgivaren vid en sänkning av den maximala veckoarbetstiden
för dessa arbetsuppgifter eventuellt bli tvungen att taga i anspråk
flera arbetstagare än vad för närvarande är fallet. En dylik utveckling anser
utredningen vara önskvärd. Några nämnvärda produktionshinder för en sådan
omdisponering av övertiden synes icke föreligga.
En verklig sänkning av den till arbetsgivarens förfogande stående övertiden
inträffar, då fråga är om ett arbete som under en och samma dag
kräver minst sju timmar. Det skulle med all sannolikhet vara en opraktisk
anordning om sådant arbete fördelades på flera arbetstagare. I dylikt fall
får emellertid såsom redan nämnts arbetsgivaren taga i anspråk allmän
övertid.
Det bör vidare beaktas, att bestämmelserna för närvarande medger uttagande
av övertid i betydande omfattning, nämligen med icke mindre än
omkring 340 timmar per år, d. v. s. ungefär vad den allmänna och extra
övertiden sammanlagt uppgår till. Dock uttages övertid för förberedelseoch
avslutningsarbeten i praktiken endast till en bråkdel av vad som högst
är medgivet.
Utredningen finner att övertid för förberedelse- och avslutningsarbete
bör medgivas. Den har övervägt frågan, om man borde slopa den nuvarande
begränsningen till en vecka och endast begränsa övertiden per år räknat.
Häremot talar emellertid flera skäl. Sådana arbeten varom här är fråga bör
återkomma med förhållandevis kort periodicitet och bör icke vara särskilt
omfattande varje gång de förekommer. Redan av denna anledning skulle en
utsträckning av begränsningsperiodens längd vara mindre lämplig. Äger en
utsträckning rum, talar starka skäl för att sammanslå övertid för förbere
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 2i år 1960
5
delse- och avslutningsarbeten med den allmänna övertiden, för vilken begränsningsperioden
jämväl är ett år. Förfar man så, skulle detta emellertid
innebära att den allmänna övertiden kom att ökas och att för sådana arbetsuppgifter,
för vilka allmän övertid för närvarande användes, skulle kunna
tagas i anspråk jämväl övertid som ursprungligen avsetts för förberedelseoch
avslutningsarbete. Med hänsyn härtill anser utredningen att ett dylikt
förslag icke kan tillstyrkas. Begränsningsperioden bör även i fortsättningen
vara en vecka; dock bör den vid arbeten som drives såväl vardag som söndag
få utsträckas till två veckor. Denna regel bör gälla även i fråga om verksamhetsområden,
där den ordinarie arbetstiden är begränsad till en månad.
Arbetsutredningen ansåg flera skäl tala för att man borde företa en radikal
nedskärning av det antal timmar, till vilket övertid i form av förberedelse-
och avslutningsarbete fick uppgå. Emellertid fann utredningen att en
sådan begränsning av övertiden skulle innebära, att produktionen därigenom
i vissa fall kunde åsamkas allvarliga skador. Utredningen föreslog därför
en begränsning från sju till sex timmar i veckan för sådant övertidsarbete.
Vid behandlingen i betänkandet av storleken av den allmänna och extra
övertiden upptog icke arbetstidsutredningen frågan, huruvida denna övertid
borde vara kortare för dem, som fullgör förberedelse- och avslutningsarbeten,
än för andra. Däremot förordade utredningen en generell sänkning
av den tillåtna allmänna och extra övertiden till resp. 180 och 120 timmar.
Härom anförde utredningen:
Enligt utredningens uppfattning bör den i lagstiftningen medgivna övertiden
sänkas. Detta finner utredningen motiverat ur skyddssynpunkt; utredningen
anser att den omfattning i vilken övertid för närvarande uttages
visserligen allmänt sett icke har anmärkningsvärt stor omfattning men att
vissa mindre grupper blivit i alltför stor omfattning belastade med övertidsarbete.
Arbetstidsutredningens förslag i förevarande delar har ännu icke föranlett
någon Kungl. Maj :ts åtgärd.
Utredningen om kortare arbetstid, m. m.
Redan innan arbetstidsutredningen framlade sitt betänkande tillkallades,
i juni 1054, efter vederbörligt bemyndigande sakkunniga för att biträda med
utredning om arbetstidens längd och förläggning i syfte att uppnå en allmän
förkortning av den lagstadgade arbetstiden. De sakkunniga, som arbetade
under namnet utredningen om kortare arbetstid, framlade i juli 1956 betänkande
(SOU 1956:20—21) med förslag till lagstiftning om allmän förkortning
av den ordinarie arbetstiden, som enligt då gällande bestämmelser utgjorde
48 timmar i veckan, till 45 timmar i veckan. 1 överensstämmelse med
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 2i år 1960
sina direktiv föreslog utredningen inte någon ändring beträffande lagstiftningens
tillämpningsområde och upptog inte heller andra spörsmål, som behandlats
av arbetstidsutredningen.
I proposition nr 80 till 1957 års riksdag framlades förslag till en allmän
arbetstidsförkortning i enlighet med utredningens om kortare arbetstid förslag.
I propositionen yttrade föredragande departementschefen, statsrådet
Ericsson, att först sedan erfarenhet vunnits rörande verkningarna av den
kortare ordinarie arbetstiden, tiden torde vara inne att ta ställning till de av
arbetstidsutredningen framlagda förslagen angående arbetstidslagstiftningens
tillämpningsområde och systematiska utformning. Någon ändring i reglerna
om övertid föreslogs sålunda inte i propositionen. I frågan om övertid
yttrade departementschefen:
En del remissorgan har framfört krav på att arbetstidsförkortningen förbindes
med en höjning av lagstiftningens övertidsmaximum. Å andra sidan
har framförts önskemål om att arbetstidsutredningens förslag om nedskärning
av det medgivna övertidsuttaget från 200 till 180 timmar i fråga om
den allmänna och från 150 till 120 timmar beträffande den extra övertiden
genomföres i samband med arbetstidsförkortningen.
Enligt min mening bör övertidsarbete tillgripas för att tillgodose vissa
tillfälliga, mera extraordinära behov av ökat arbetstidsuttag på en arbetsplats.
En ökning av övertidsarbetet i den mån den ordinarie arbetstiden
förkortas låter sig inte väl förena med denna uppfattning, och en mera allmän
övergång till regelbundet övertidsarbete i samband med arbetstidsförkortningen
skulle uppenbarligen stå helt i strid med reformens syfte. I stället
för ökad fritid skulle arbetstagarna uppnå en löneförbättring, vilket det
i och för sig inte ankommer på lagstiftningen att medverka till. Eftersom jag
inte är beredd att förorda någon ändrad grundsats angående i vilka fall
övertidsarbete bör få tillgripas, synes det mig knappast erforderligt, att utrymmet
för övertidsuttag göres större än för närvarande. Det kunde i så
fall befaras, att sådana grupper, som redan nu har mycket övertid och således
i högre grad än andra kan sägas vara i behov av en arbetstidsförkortning,
finge ökat övertidsarbete. Denna konsekvens finner jag inte godtagbar.
I det stora flertalet fall torde gällande övertidsbestämmelser medge ett ökat
övertidsuttag i förhållande till vad som nu tillämpas, om så skulle visa sig
behövligt efter förkortningen av den ordinarie arbetstiden.
Jag kan således inte tillstyrka någon höjning av lagstiftningens övertidsmaxima.
önskemålen om sänkning av dessa maxima är i och för sig förståeliga,
men jag anser mig i nuvarande läge inte heller kunna förorda en
dylik åtgärd.
Andra lagutskottet förklarade i sitt utlåtande nr li i anledning av propositionen,
att de delar av propositionen, som behandlade frågan om övertid,
icke givit utskottet anledning till erinran eller särskilt yttrande.
I motion nr 104 i andra kammaren vid 195 8 års riksdag hemställdes,
»att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om utredning i syfte att få sådan ändring i ''Lagen om arbetstidens begräns
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 24 år 1960
7
ning’, att den soin utför övertidsarbete enligt lagens 7 § 1 mom. icke medgives
rätt uttaga hela det antal timmar som lagens 7 § 2 och 3 mom. medgiver».
Andra lagutskottet hemställde i sitt av riksdagen antagna utlåtande nr 16
att motionen icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd. Utskottet anförde:
Frågan
om en begränsning av övertiden har behandlats av arbetstidsutredningen
i dess år 1954 avlämnade betänkande med förslag till ny arbetstidslagstiftning
och partiell arbetstidsförkortning. Häri har föreslagits begränsning
av övertiden, såväl i fråga om förberedelse- och avslutningsarbete
som beträffande den allmänna och extra övertiden. Utredningens förslag har
emellertid ännu icke föranlett proposition i ämnet. Däremot beslöts år 1957
på grundval av förslag som framlagts av den år 1954 tillsatta utredningen
om kortare arbetstid en förkortning av den ordinarie arbetstiden från 48 till
45 timmar i veckan. Förkortningen av arbetstiden skall ske med en timme i
vcekan vid början av ettvart av åren 1958, 1959 och 1960. I propositionen
angående arbetstidsförkortningen yttrade föredragande departementschefen,
att först sedan erfarenhet vunnits rörande verkningarna av nämnda
beslut, tiden torde vara inne att ta ställning till arbetstidsutredningens förslag
angående arbetstidslagstiftningens systematiska utformning m. m.
Såsom ovan redovisats har den i motionen upptagna frågan ganska nyligen
varit föremål för utredning. Någon ny utredning i ämnet anser utskottet
därför icke motiverad. Innan frågan om ändrade bestämmelser i av motionärerna
berörda avseenden göres till föremål för ytterligare överväganden,
torde emellertid enligt utskottets mening böra avvaktas verkningarna
av den förra året beslutade arbetstidsförkortningen.
Utskottet
I motionerna anhålles, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t hemställa
om förslag till ändringar i allmänna arbetstidslagens regler om uttagande
av övertid syftande till en begränsning av den i lagen medgivna allmänna
och extra övertiden. Motionärerna framhåller, att de fysiska och psykiska
påfrestningar, som människan i dag utsättes för i produktionslivet, är mycket
stora. Det är därför enligt motionärernas uppfattning angeläget, att den
mänskliga produktionsfaktorn icke utsättes för alltför stor förslitning genom
uttagande av övertid i alltför stor omfattning.
Frågan om en begränsning av övertiden har behandlats av arbetstidsutredningen
i dess år 1954 avlämnade betänkande med förslag till ny arbetstidslagstiftning
och partiell arbetstidsförkortning. Häri har föreslagits begränsning
av övertiden, såväl i fråga om förberedelse- och avslutningsarbete
som beträffande den allmänna och extra övertiden. Utredningens förslag har
emellertid ännu icke föranlett proposition i ämnet. Däremot beslöts år 1957
på grundval av förslag, som framlagts av den år 1954 tillsatta utredningen
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 24 år 1960
om kortare arbetstid, en förkortning av den ordinarie arbetstiden från 48
till 45 timmar i veckan. Förkortningen av arbetstiden har skett med en
timme i veckan vid början av ettvart av åren 1958, 1959 och 1960. I propositionen
angående arbetstidsförkortningen yttrade föredragande departementschefen
att först sedan erfarenhet vunnits rörande verkningarna av
nämnda beslut tiden torde vara inne att ta ställning till arbetstidsutredningens
förslag angående arbetstidslagstiftningens systematiska utformning m. m.
Utskottet delar motionärernas uppfattning att ett alltför stort uttagande
av övertid ur flera synpunkter är olämpligt. Det är enligt utskottets mening
angeläget, att övertidsarbete, i den mån sådant måste förekomma, på arbetsplatser
där så är möjligt fördelas mellan de olika arbetstagarna på sådant
sätt att den enskilde arbetaren icke onödigtvis betungas.
Såsom framgår av det tidigare sagda har den i motionen upptagna frågan
ganska nyligen varit föremål för utredning. Innan frågan om ändrade bestämmelser
om övertid göres till föremål för ytterligare överväganden, bör
enligt utskottets mening avvaktas erfarenheter av den år 1957 beslutade
arbetstidsförkortningen.
Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer utskottet,
att förevarande motioner, 1: 305 och II: 382, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 26 april 1960
På andra lagutskottets vägnar:
EDVIN JACOBSSON
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Axel Svensson, Sunne, fru Carlqvist, fru
Svenson*, herrar Lars Larsson, Åkesson, Magnusson och Ringaby;
från andra kammaren: herrar Jacobsson i Tobo*, Nilsson i Göteborg,
Odhe, fröken Sandell*, herrar Lothigius, Johansson i Södertälje, Wahrendorff
och Königson*.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Andra lagutskottets utlåtande nr 2t år 1960
9
Reservation
av herrar Nilsson i Göteborg, Odhe och Johansson i Södertälje, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort ha följande lydelse.
I motionerna — (lika med utskottet) — stor omfattning.
Frågan om —- (lika med utskottet) -— utformning m. m.
Utskottet delar motionärernas uppfattning att ett alltför stort uttagande
av övertid ur flera synpunkter är olämpligt. Genom att 45-timmarsveckan
från och med i år är i tillämpning, enligt beslut av 1957 års riksdag, och
dessutom arbetare i treskift genom avtal tillförsäkrat sig en arbetstid, som
innebär 40—42 timmars arbetstid per vecka, synes det nu vara skäligt att en
förkortning av övertiden äger rum i en utsträckning som står i relation till
den förkortade ordinarie arbetstiden.
En inskränkning i rätten att uttaga övertid bör, som motionärerna anfört,
företagas enligt det förslag som arbetstidsutredningen framlagt i sitt betänkande.
Utskottet hemställer,
att riksdagen i anledning av motionerna I: 305 och II: 382
måtte giva Kungl. Maj:t till känna vad utskottet sålunda
anfört.