Andra lagutskottets utlåtande nr 23 år 1960
1
Nr 23
Utlåtande i anledning av väckta motioner om hastighetsbegränsning
för motorfordon.
Andra lagutskottet har till behandling förehaft tre inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nämligen
dels de likalydande motionerna nr 124 i första kammaren av herr Hermansson
samt nr 160 i andra kammaren av herr Björkånge m. fl.,
dels o c 1c motionen nr 399 i andra kammaren av herr Darlin m. fl.
I motionerna I: 12b och II: 160 har hemställts,
»att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla om förslag av
innebörd att en hastighetsgräns för motorfordon på 90 km/tim införes på
försök under viss tid.»
I motionen II: 399 har hemställts,
»att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla att Kungl. Maj :t
måtte vidtaga åtgärder för införande av en temporär hastighetsbegränsning
omfattande de stora helgerna och veckohelgerna från viss tidpunkt på lördagen
samt att förslag härom måtte föreläggas nästa års riksdag».
Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden får
utskottet hänvisa till motionerna II: 160 och 11:399.
Över motionen II: 399 har utskottet i den ordning 46 § riksdagsordningen
föreskriver inhämtat yttrande från kungl. väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och statens trafiksäkerhetsråd, varjämte utskottet inhämtat yttrande
från Folkrörelsernas motorförbund (FOMO), Kungliga automobilklubben
(KAK), Motorförarnas helnykterhetsförbund (MHF) och Motormännens
riksförbund (M).
Gällande bestämmelser
Gällande bestämmelser om tillåten hastighet för motorfordon återfinnes
i vägtrafikförordningen den 28 september 1951. Förordningen har utfärdats
av Kungl. Maj :t efter riksdagens hörande.
Fordons hastighet skall enligt 46 § 1 mom. anpassas till vad trafiksäkerheten
och behörig hänsyn till omständigheterna i övrigt kräver. Särskilt
åligger det enligt samma moment förare av fordon att hålla en med hänsyn
till förhållandena tillräckligt låg hastighet i vissa i momentet angivna fall,
hl. a. vid vägkorsning och när sikten eljest är skymd, vid risk för bländning
och då fordonet nalkas barn, som uppehåller sig på eller invid vägen. I fråga
om högsta tillåtna hastighet i vissa fall ges bestämmelser i 56 §. I 1
1 —Biliang till riksdagens protokoll 1960. 9 sand. 2 avd. Nr 23
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 23 år 1960
mom. i nämnda paragraf stadgas bl. a. att sådan buss eller lastbil, vars
totalvikt överstiger 2,5 ton, icke får föras med högre hastighet än 60 km/tim,
å motorväg dock högst 80 km/tim. Enligt 2 mom. i samma paragraf får fordons
hastighet inom tättbebyggt område icke överstiga 50 km|tim. Om myndighets
befogenhet att göra undantag från dessa bestämmelser stadgas i
bl. a. 61 §. Enligt 61 § 1 mom. tillkommer det länsstyrelsen att beträffande
viss allmän väg, gata eller annan allmän plats eller beträffande samtliga
dylika vägar inom visst område meddela erforderliga föreskrifter, avseende
bl. a. färdhastighet. Länsstyrelsen äger därvid föreskriva lägre eller högre
hastighet än som tillätes i 56 §.
Vår nuvarande trafiklagstiftning upptager inga regler om allmän hastighetsbegränsning
på vägar utom tättbebyggt område.
Historik
Hastighetsgränser för motorfordonen har funnits här i landet alltsedan
den 1 januari 1907, då vår första förordning om automobiltrafik trädde i
kraft. De maximihastigheter, som då föreskrevs, var mycket låga och gällde
alla slag av motorfordon. I tättbebyggt samhälle fick hastigheten icke överstiga
15 km/tim i dagsljus och 10 km/tim under mörker. Utom sådant samhälle
var högsta tillåtna hastigheten 25 km/tim i dagsljus och 10 km/tim
under mörker.
Dessa hastighetsgränser höjdes genom 1916 års förordning om automobiltrafik
och 1923 års förordning om motorfordon men avsåg fortfarande
alla slags motorfordon.
1927 års motorfordonssakkunniga fann tiden vara inne att slopa den allmänna
hastighetsgränsen för vanliga personbilar och motorcyklar på landsbygden
(45 km/tim). De sakkunnigas förslag tillstyrktes av flertalet av de
myndigheter och organisationer, vilka yttrade sig i hastighetsfrågan. Vissa
av de 16 länsstyrelser, som tillstyrkte förslaget, ansåg sig dock endast med
tvekan kunna förorda den fria hastighetens införande, därvid de med skärpa
underströk, att anställande av trafikpolis eller vidtagande av någon annan
effektiv anordning för vägtrafikens övervakande vore en oundgänglig
förutsättning för genomförande av de sakkunnigas förslag.
I proposition nr 121 till 1930 års riksdag uttalade departementschefen,
att han icke funnit tiden vara inne för införandet av fri hastighet
för personbilar och motorcyklar på landsbygden. Gränsen för den högsta
tillåtna hastigheten borde däremot höjas till 65 km/tim. Något praktiskt
behov av högre hastighet förelåge icke. Denna ståndpunkt betingades huvudsakligen
av två faktorer, nämligen dels de allmännast trafikerade vägarnas
beskaffenhet och dels den allmänna körkulturen.
I andra lagutskottet, dit propositionen remitterades, var åtta ledamöter
för och åtta mot fri hastighet. Lotten fällde utslaget till förmån för bibe
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 23 år 1960
3
hållande av hastighetsbegränsningen. Lagutskottet, som anslöt sig till departementschefens
förslag om en maximihastighet av 65 km/tim, föreslog
emellertid, att länsstyrelserna skulle äga rätt att på vissa härför lämpade
vägar förordna om fri körhastighet.
Under kammarbehandlingen av denna fråga anslöt sig både första och
andra kammaren till tanken på införandet av fri hastighet i enlighet med
de sakkunnigas förslag, och genom ikraftträdandet av 1930 års motorfordonsförordning
infördes sålunda den fria hastigheten för personbilar och
motorcyklar utom tättbebyggt område.
1953 års trafiksäkerhetsutredning ägnade i sitt första, år 1954 framlagda
betänkande med förslag till vissa åtgärder för åstadkommande av förbättrad
trafiksäkerhet (SOU 1954: 38) stor uppmärksamhet åt hastighetsproblemet.
I betänkandet sökte utredningen med omfattande statistiskt material
och siffermässiga beräkningar belysa i vad mån hög hastighet kunde antagas
ha medverkat till uppkomna trafikolyckor, hur motorfordonen successivt
utvecklats mot större fartmöjligheter, hur farten inverkade på fordonens
levande kraft och på bromssträckor, hur fartbegränsning visat sig inverka
på hastigheten i allmänhet och hur hastigheten inverkade på framkomligheten.
Utredningen redovisade därjämte vissa erfarenheter av fartbegränsning
i andra länder.
På grundval av det sålunda förebragta materialet framhöll utredningen,
att hög hastighet var en av de viktigaste olycksframkallande faktorerna i
vägtrafiken. Utredningen sade sig vara övertygad om att en lägre körhastighet
i allmänhet på våra gator och vägar konune att leda till en förbättrad
trafiksäkerhet och att den enda möjligheten att genom författningsbestämmelser
påverka fordonens körhastighet vore att föreskriva en högsta hastighet,
som icke finge överskridas. Införandet av fartgräns skulle enligt utredningen
gynnsamt påverka trafiksäkerheten i två hänseenden, nämligen dels
genom att de ur trafiksäkerhetssynpunkt farligaste hastigheterna skures
bort och dels genom att hela trafikrytmen bleve långsammare med bättre
hastighetsanpassning i allmänhet som följd.
Utredningen föreslog som lämplig hastighetsgräns för lättare fordon (personbilar,
motorcyklar in. fl.) utom tättbebyggt område 80 km/tim, dock att
utredningen med hänsyn till att en hastighetsgräns vid 80 km/tim kunde
komma att framstå som alltför låg i fråga om väg av alldeles särskilt god
beskaffenhet, på vilken trafikriskerna finge anses ringa, förordade att om
särskilda skäl därtill förelåge länsstyrelse skulle genom särskilt beslut kunna
höja hastighetsgränsen till 90 km/tim. Utredningen framlade jämväl
förslag om bl. a. hastighetsbegränsning inom tättbebyggt område.
över utredningens betänkande inhämtades yttranden från ett stort antal
myndigheter och organisationer. Beträffande förslaget om allmän hastighetsbegränsning
utom tättbebyggt område var meningarna delade. I många
1* — Bihang till riksdagens protokoll 1960. 9 sand. 2 and. AV 23
4 Andra lagutskottets utlåtande nr 23 år 1960
yttranden mötte förslaget kraftig gensaga. Även bland dem som i princip
tillstyrkte förslaget uttalades i allmänhet stor tvekan om dess verkningar.
Åtskilliga yttranden innehöll yrkanden om modifikationer i utredningens
förslag eller utkast till andra regler med samma syfte.
Propositionen nr 172 till 1955 års riksdag, som i huvudsak grundade
sig på ovan berörda betänkande av trafiksäkerhetsutredningen, upptog
icke något förslag om allmän hastighetsbegränsning på vägar i allmänhet
utom tättbebyggt område. Däremot upptog densamma förslag till särskild
hastighetsbegränsning inom tättbebyggt område och om justering av hastighetsgränserna
för lastbilar och andra tyngre fordon. Dessa förslag ledde
också till ändringar i vägtrafikförordningen.
I frågan om allmän hastighetsbegränsning utom tättbebyggt område anförde
föredragande departementschefen, statsrådet Andersson, bl. a., att
goda skäl hade åberopats till stöd för den föreslagna hastighetsbegränsningen.
Ett allvarligt argument mot förslaget utgjorde dock enligt departementschefen
farhågan för att bestämmelsen inte komme att efterlevas i
tillfredsställande omfattning. I detta sammanhang framhöll han, att polisen
inte ägde resurser för en så omfattande övervakning, som skulle bli
nödvändig, om förslaget genomfördes. En annan allvarlig invändning mot
den föreslagna bestämmelsen var enligt departementschefen, att den sannolikt
inte enbart skulle minska trafikriskerna utan i vissa hänseenden
t. o. in. skapa nya faromoment. Härvid åsyftades de förhållanden, som
uppkonune, då ett fordon skulle köra om ett annat fordon; i detta läge
vore det av vikt, att det omkörande fordonet fördes med så hög hastighet,
att omkörningssträckan inte bleve onödigt lång. Avslutningsvis uttalade
departementschefen bl. a. följande.
Sammanfattningsvis vill jag framställa min ståndpunkt till förevarande
fråga på det sättet, att förekomsten av fordon, vilka framföres med alltför
hög hastighet, utgör en trafikfara av stora mått men att å andra sidan en
regel om allmän hastighetsbegränsning är förenad med sådana nackdelar,
att den bör tillgripas endast vid trängande behov. Missbruk av den fria
hastigheten förekommer emellertid i sådan omfattning, att det förr eller
senare kan bli nödvändigt att stadga allmän fartbegränsning i en eller
annan form, därest den skärpta trafikövervakningen och andra nu aktuella
åtgärder till trafiksäkerhetens främjande icke medför någon mera markant
bättring. För närvarande är det emellertid icke tillrådligt att införa en
bestämmelse i ämnet med hänsyn till de bristande övervakningsresurserna.
Mindre lämpligt torde också vara att vidtaga en så radikal åtgärd utan samråd
med övriga nordiska länder. Jag vill i detta hänseende särskilt fästa
uppmärksamheten på Nordiska rådets rekommendation den 3 februari
1955, nr 16, angående samarbete beträffande trafiklagstiftningen.
Med hänvisning till det sagda anser jag mig för närvarande icke kunna
biträda utredningens förslag om allmän hastighetsbegränsning utom tättbebyggda
områden men förutsätter att de myndigheter, som sysslar med
trafikfrågor, kommer att ägna särskild uppmärksamhet åt ifrågavarande
Andra lagutskottets utlåtande nr 23 år 1960
5
spörsmål och därvid söka införskaffa ytterligare utredning i de hänseenden,
jag förut angivit.
Trafiksäkerhetsutredningens förslag om en allmän hastighetsbegränsning
på vägar utom tättbebyggt område till 80 km/tim upptogs i de i anledning
av förenämnda proposition väckta likalydande motionerna I: 496 och II: 614.
Andra lagutskottet avstyrkte i sitt utlåtande nr 34 motionerna och anförde
i anslutning härtill bl. a. att kärnpunkten i hastighetsproblemet vore
frågan om hastighetsanpassning och icke frågan om hastighetsbegränsning
samt att det enligt utskottets mening var de för höga hastigheterna vid dålig
sikt, i skymda kurvor, vid vägkorsningar och i liknande trafikfarliga situationer
som måste stävjas. I dessa fall var enligt utskottet i allmänhet redan
en hastighet av 80 km/tim för hög; en sänkning av de höga hastigheterna
i övrigt till 80 km/tim skulle för dessa fall icke i och för sig vara av betydelse.
Utskottet fortsatte:
Mot en regel om begränsning av hastigheten till en fix gräns kan vidare
anföras, att regeln lätt skulle föra med sig en felinriktning av trafikövervakningen.
Departementschefen uttalar, att det måste anses vara av synnerlig
vikt, att en bestämmelse om hastighetsbegränsning kompletteras med
en intensiv övervakning av det sätt, på vilket bestämmelsen efterleves. Eftersom
kontrollen måste gälla om hastighetsgränsen överskrides och då
ett överskridande knappast är att förvänta på trafikfarliga platser, ligger
det i sakens natur att övervakningen skulle komma att inriktas på goda
vägar med rak sträckning. En sådan trafikövervakning är emellertid enligt
utskottets mening från trafiksäkerhetssynpunkt tämligen betydelselös.
Övervakningen bör i stället inriktas på att från trafiksäkerhetssynpunkter
kontrollera förarnas individuella körsätt i sådana trafiksituationer, där
förarna erfarenhetsmässigt brister i den omsorg och varsamhet, som till
förekommande av trafikolycka betingas av omständigheterna.
Såsom departementschefen framhållit är en allvarlig invändning mot
utredningens förslag också, att en allmän hastighetsbegränsning i vissa hänseenden
till och med kan skapa nya faromoment, nämligen vid omkörning.
Omkörningssträckan skulle, eftersom det omkörande fordonet icke
finge överskrida den fastställda hastighetsgränsen, i allmänhet bli väsentligt
förlängd, och man måste räkna med att det redan höga antalet olyckor
i samband med omkörningar skulle stiga ytterligare. Särskilt som omkörningsolyckorna
i regel är av allvarlig natur framstår konsekvenserna
härvidlag av en hastighetsbegränsning som ett ur trafiksäkerhetssynpunkt
tungt vägande skäl mot en sådan begränsning.
Vid utskottets utlåtande fanns fogad en reservation av tre av utskottets
ledamöter, vari förordades bifall till motionerna.
Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan.
Vid 1 9 57 års riksdag väcktes på nytt förslag till hastighetsbegränsning
för motorfordon genom motionerna 1:222 och 11:269. I motionerna
hemställdes, att riksdagen hos Kungl. Maj:t måtte anhålla om förslag
av innebörd att motorfordon ej finge föras med högre hastighet än 90
km/tim.
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 23 år 1960
Andra lagutskottet avstyrkte motionerna. I sitt utlåtande erinrade utskottet
om att 1955 års riksdag haft att ta ställning till frågan om en allmän
hastighetsgräns vid 80 km/tim och fortsatte:
De huvudargument som utskottet därvid i sitt av riksdagen godtagna
yttrande åberopade gentemot en sådan hastighetsbegränsning var i väsentliga
stycken desamma som de här ovan anförda. Den omständigheten att
de nu förevarande motionerna förordar en hastighetsgräns av 90 km/tim
i stället för, såsom de år 1955 väckta motionerna, 80, synes icke i nämnvärd
grad minska styrkan av dessa argument. Sedan frågan om allmän hastighetsbegränsning
sålunda senast var föremål för riksdagens behandling har icke
framkommit några nya rön som kan sägas utgöra belägg för att en fix hastighetsgräns
skulle leda till ökad trafiksäkerhet. Ej heller har enligt utskottets
mening i övrigt inträffat omständigheter, som nu skulle motivera
ett ändrat ställningstagande från riksdagens sida.
Vid utskottets utlåtande fanns fogade reservationer av två av utskottets
ledamöter.
1953 års trafiksäkerhetsutredning återkom i sitt år 1957 framlagda betänkande,
Trafiksäkerhet II (SOU 1957: 18), med förslag om allmän hastighetsbegränsning
för motorfordon utom tättbebyggt område. Utredningen
föreslog nu, att gränsen skulle gå vid 90 km/tim.
Utredningen anförde ytterligare skäl för fartbegränsning. Bl. a. framhöll
utredningen, att företagen undersökning och allmän erfarenhet visat, att
trafikanterna på ett i det hela taget tillfredsställande sätt respekterat den
år 1955 införda hastighetsbegränsningen för tättbebyggda områden. Vidare
nämnde utredningen, att statspolisen, som i första hand komme att svara
för övervakningen av en allmän hastighetsbegränsning utom tättbebyggt
område, på ett helt annat sätt än tidigare var rustad för en effektiv trafikövervakning.
Utredningen anknöt i det följande till departementschefens
uttalande i 1955 års proposition om att missbruk av den fria hastigheten
förekomme i sådan omfattning, att det förr eller senare kunde bli nödvändigt
att stadga allmän fartbegränsning i en eller annan form därest den
skärpta övervakningen eller andra åtgärder för trafiksäkerhetens höjande
icke medförde någon mera markant förbättring, och fortsatte:
Enligt vad som kan utläsas av tillgängliga statistiska uppgifter kännetecknas
olycksutvecklingen i de tättbebyggda samhällena, där hastighetsbegränsning
gäller, av ett i absoluta tal sjunkande antal dödsolyckor, medan
däremot på den egentliga landsbygden antalet dödsolyckor befinner sig i
stegring. Om man exempelvis med ledning av NTF:s statistik jämför olycksutvecklingen
under perioden januari 1954—juni 1955 med olycksutvecklingen
under perioden juli 1955—december 1956, alltså en tid under vilken
hastigheten varit begränsad inom tättbebyggt område, finner man, att antalet
dödsolyckor på landsbygden stigit från 686 under den första perioden
till 823 under den andra. Antalet dödsolyckor i tätort däremot har minskat
från 560 till 453.
7
Andra lagutskottets utlåtande nr 23 år 1960
Den minskning i antalet svåra olyckor som inträtt hänför sig sålunda
uteslutande till tätorterna och det förefaller i hög grad sannolikt, att det i
första hand är hastighetsbegränsningen, som bidragit till denna gynnsamma
utveckling. På landsbygden har, för att anknyta till departementschefens
nyssnämnda uttalande, någon »mera markant förbättring» icke inträtt.
Förslaget, att fartgränsen skulle gå vid 90 km/tim, motiverade utredningen
på följande sätt.
Då det gällt att fastställa eu övre gräns för hastigheten, har utredningen
velat anpassa denna gräns så, att den skär bort de med hänsyn till våra
vägförhållanden alltför höga körhastigheterna. Men det har också varit
angeläget för utredningen att finna en gräns, som för det stora flertalet
förare icke komme att innebära nämnvärd inskränkning i deras rätt att fritt
anpassa hastigheten och som därför komme att uppfattas såsom rimlig. Den
av utredningen föreslagna 80-kilometersgränsen ansågs ganska allmänt vara
för låg. Att gränsen väljes så, att den kan accepteras av huvudparten av
förarna, är givetvis av väsentlig betydelse för dess efterlevnad.
Efter sådana överväganden har utredningen stannat vid en till 90 kilometer
i timmen bestämd fartgräns med rätt för länsstyrelsen att höja denna
gräns, där förhållandena så tillåta. Utredningen vill dock framhålla, att det
ur trafiksäkerhetssynpunkt är av tämligen underordnad betydelse, om den
högsta tillåtna hastigheten inom rimliga gränser sättes högre eller lägre.
Det väsentliga är, att man överhuvudtaget får en översta gräns för körhastigheten
på vägarna, som förbjuder förarna att färdas med överdrivet höga
hastigheter. — Som en invändning mot utredningens tidigare framlagda förslag
anfördes, att en fartgräns skulle kunna skapa nya trafikrisker. Man
åsyftade därvid de förhållanden, som skulle uppkomma vid omkörningar,
vilka borde ske med så hög hastighet, att omkörningssträckan icke bleve
onödigt lång. — De erfarenheter, som vunnits av den allmänna hastighetsbegränsningen
inom tättbebyggt område, kunna icke sägas ha givit vid handen,
att dylika risker föreligga. Utredningen har dock ingen invändning mot
att undantag göres i fråga om momentana hastighetsöverskridanden i samband
med omkörning.
Genom proposition nr 69 till 1958 års riksdag framlades för riksdagen
förslag till vissa ändringar i vägtrafiklagstiftningen; dessa förslag
grundade sig i huvudsak på nyss berörda betänkande av trafiksäkerhetsutredningen.
Icke heller denna proposition upptog förslag om allmän hastighetsbegränsning.
Föredragande departementschefen, statsrådet Skoglund, anförde härom
följande.
Det har ofta framhållits, att kärnpunkten i frågan om fordonens hastighet
egentligen icke gäller begränsning av hastigheten utan anpassning av
hastigheten till vad förhållandena i det särskilda fallet kräver. Detta är givetvis
riktigt. Emellertid kvarstår ändock frågan, om icke en hastighetsbegränsning
i viss omfattning kan vara ett tjänligt medel att nå fram till en
bättre hastighetsanpassning. Redan den omständigheten alt de allra högsta
hastigheterna bannlyses innebär en vinst ur trafiksäkerhetssynpunkt. Verkningarna
av en hastighetsbegränsning kan emellertid förmodas i många fall
sträcka sig längre än så genom att den verkar såsom en erinran om den fara,
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 23 år 1960
som de höga hastigheterna innebär. Detta torde särskilt gälla lokala hastighetsbegränsningar.
Den viktigaste av de erinringar, som riktats mot en allmän hastighetsbegränsning,
går ut på att en sådan i vissa hänseenden kan skapa nya faromoment.
Speciellt har framhållits att man på de mera trafikerade vägarna
kan förvänta långa fordonsköer med en hastighet vid eller i närheten av den
föreskrivna fartgränsen, vilket medför svårigheter när det gäller att verkställa
omkörningar. Ett annat argument är att en fix hastighetsgräns lätt
kan leda till en felinriktning av trafikövervakningen, eftersom överträdelser
främst är att förvänta på de bästa vägarna men endast mindre ofta på sådana
trafikfarliga platser, där en skärpt övervakning ur saklig synpunkt
skulle vara behövlig.
En annan synpunkt på frågan gäller möjligheterna att ordna en tillfredsställande
övervakning av hastighetsregelns efterlevnad. Om man verkligen
vill att regeln skall få någon verkan, måste övervakningen göras effektiv.
Särskilt gäller detta tiden närmast efter regelns införande. Kan en tillfredsställande
övervakning icke ordnas, förfelar man i stort sett syftet med hastighetsregeln,
och fara uppstår därjämte för en uppluckring av respekten
för trafikreglerna över huvud. Såsom jag tidigare anfört, är polisens resurser
icke tillräckliga för en kontinuerlig övervakning av den omfattning, som
skulle erfordras för att upprätthålla respekten kring en allmän bestämmelse
om maximihastighet.
Sistnämnda argument bör enligt min mening tillmätas stor betydelse. Innan
mera tillfredsställande övervakningsresurser skapats, är det icke lämpligt
att införa en regel om allmän hastighetsbegränsning, å andra sidan är
det icke omöjligt, att en mera intensiv trafikövervakning kan leda till en så
avsevärd förbättring av trafikförhållandena, att en hastighetsregel därefter
icke vidare framstår som motiverad. Mot sådana förare, som färdas med påtagligt
för hög hastighet, kan ingripande ske med stöd av andra bestämmelser.
Härefter erinrade departementschefen om behandlingen vid 1957 års riksdag
av frågan om allmän hastighetsbegränsning och fortsatte:
För egen del anser jag mig icke kunna tillstyrka utredningens förslag om
införande av en allmän hastighetsbegränsning. Jag vill emellertid betona,
att detta mitt ställningstagande endast avser situationen sådan den nu kan
överblickas och att frågan bör tagas upp på nytt, om ändrade förhållanden
föranleder därtill.
Jag vill vidare framhålla, att mitt nu gjorda ställningstagande icke avser
lämpligheten av lokala hastighetsbegränsningar. Ett system med lokala hastighetsbegränsningar
lider icke av samma stelhet som en regel om allmän
hastighetsbegränsning utan medger ett verkligt bedömande, vad som i det
särskilda fallet är en lämplig högsta hastighet på en viss väg eller vägsträcka.
Till följd härav kommer hastighetsbegränsningen — såsom jag tidigare framhållit
— att samtidigt verka som en varning till trafikanterna för risker,
som de kommer att möta på vägen, och detta torde i sin tur medföra, att
en lokal hastighetsbegränsning oftast respekteras, även om det icke är möjligt
att ingående övervaka dess efterlevnad. Speciellt synes det mig lämpligt
att införa hastighetsbegränsning på sådana vägavsnitt, där olycksfrekvensen
erfarenhetsmässigt är hög och detta kan antagas bero på att vägen lockar
till alltför hög hastighet. I vissa fall, t. ex. där en livligt trafikerad väg mera
9
Andra lagutskottets utlåtande nr 23 dr 1960
allmänt korsas av fotgängare, bör man enligt min mening icke tveka att föreskriva
t. o. in. mycket låg hastighet på en kortare sträcka. Däremot torde
det i allmänhet icke vara behövligt och knappast heller lämpligt att föreskriva
hastighetsbegränsning i fall, då en vägfarande redan av vägens utseende
kan sluta sig till att den icke medger någon högre hastighet. -— Jag
förutsätter, att länsstyrelserna i erforderlig omfattning kommer att utnyttja
de möjligheter att införa lokala hastighetsbegränsningar, som bestämmelserna
i 61 § vägtrafikförordningen bjuder.
Andra lagutskottet behandlade propositionen i sitt utlåtande nr 20. I
samma utlåtande behandlades motionerna 1:271 och 11:342, vilka hade i
huvudsak samma innebörd som de nu förevarande motionerna. Utskottet
tillstyrkte propositionens förslag i förevarande del och avstyrkte motionerna.
Till motivering anförde utskottet:
Utskottet vill för sin del instämma i departementschefens uttalande, där
han förklarar sig icke kunna tillstyrka utredningens förslag om införande
av en allmän hastighetsbegränsning. Ej heller kan utskottet finna det motiverat
att — såsom yrkas i motionen — införa hastighetsbegränsning på försök
under viss tid. Utskottet avstyrker därför motionerna. Såsom departementschefen
föreslagit bör man i stället i viss utsträckning söka komma til!
rätta med hithörande problem genom lokala hastighetsbegränsningar inom
ramen för de befogenheter, som tillkommer länsstyrelserna enligt gällande
bestämmelser i vägtrafikförordningen.
Md 1959 års riksdag väcktes ånyo förslag om hastighetsbegränsning för
motorfordon genom motionerna I: 169 och II: 219. I motionerna hemställdes,
att riksdagen hos Kungl. Maj:t måtte anhålla om förslag av innebörd
att hastighetsgräns för motorfordon på 90 km/tim skulle införas på försök
under viss tid.
Andra lagutskottet avstyrkte motionerna. I sitt utlåtande erinrade utskottet
om att 1953 års trafiksäkerhetsutredning i sitt betänkande föreslagit
en allmän hastighetsbegränsning. Utskottet fortsatte:
Trafiksäkerhetsutredningen förordade i nyssnämnda betänkande en gräns
vid 90 km/tim. Till stöd för förslaget åberopade utredningen bl. a. de goda
erfarenheterna av den år 1955 införda fartbegränsningen i tätorterna. 1
betänkandet återgivna uppgifter visade, att dödsolyckorna i tätorter var
avsevärt färre under de 18 månader, som följde närmast efter det denna
fartbegränsning införts, än under närmast föregående 18-månadersperiod,
medan dödsolyckorna på landsbygden samtidigt ökat betydligt i antal. Av
samtliga dödsolyckor utgjorde de, som inträffat i tätorter, under den förra
perioden omkring 45 procent och under den senare omkring 35 procent.
När statsmakterna år 1958 tog avstånd från tanken på allmän fartbegränsning
på landsbygden, motiverades detta främst med att polisens resurser
icke skulle räcka till för kontinuerlig övervakning i den omfattning, som
erfordrades för att upprätthålla respekten för eu allmän bestämmelse om
maximihastighet. Samtidigt betonades emellertid, att ställningstagandet avsåg
endast situationen sådan den då kunde överblickas och att frågan borde
tagas upp på nytt, om ändrade förhållanden föranledde därtill. Vidare rekommenderades
lokala hastighetsbegränsningar, särskilt på sådana vägav
-
10
Andra lagutskottets utlåtande nr 23 år 1960
snitt, där olycksfrekvensen erfarenhetsmässigt var hög och detta kunde
antagas bero på att vägen lockade till alltför hög hastighet.
Den av trafiksäkerhetsutredningen konstaterade tendensen mot minskning
av antalet dödsolyckor inom tätorter synes ha bestått under åren 1957
och 1958; enligt uppgifter, som varit tillgängliga för utskottet, skulle av
samtliga dödsolyckor under dessa år endast omkring 30 procent ha inträffat
i tätorter.
Minskningen kan emellertid icke förklaras enbart genom hastighetsbegränsningen.
Även sådana omständigheter som förbättrade trafikanordningar,
skärpt allmän trafikövervakning och automatisk nedpressning av hastigheterna
som följd av den ökade trafikintensiteten får antagas ha inverkat.
Huru därmed än förhåller sig, kan inte från förhållandena i tätorterna
dragas några säkra slutsatser för landsbygdens vidkommande. Framför allt
måste beaktas, att en hastighetsgräns för landsbygden under alla förhållanden
måste sättas mycket högre än vid 50 km/tim, exempelvis vid 80 eller
90 km/tim; och det är icke klarlagt, vilken betydelse hastigheter över dessa
gränser haft för frekvensen av svåra olyckor på landsbygden. Men hänsyn
måste också tagas till att övervakningen av en fartbegränsning inte kan
göras lika effektiv på landsbygden som i tätorterna.
Remissyttrandena
Samtliga remissinstanser avstyrker införande av hastighetsbegränsning
under helger och veckoslut. Kungl. väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och
statens trafiksäkerhetsråd anser emellertid frågan böra göras till föremål
för utredning.
Kungl. väg- och vattenbgggnadsstyrelsen anför:
Enligt de uppgifter, som lämnats i motionen beträffande vägtrafikolyckor
inom ej tättbebyggt område under år 1959, var den ungefärliga procentuella
fördelningen av antalet olyckor på veckans olika dagar följande: (söndag
—lördag) 19, 13, 11, 12, 13, 13 och 19 %.
Dessa siffror synes tämligen väl avspegla variationerna i trafikflöde under
motsvarande dagar, som för större vägar på landsbygden kan representeras
av följande ungefärliga procentvärden enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
trafikräkningar: (söndag—lördag) 18, 13, 12, 13, 13, 14
och 17 %.
Såväl olycks- som trafikflödestal kan givetvis uppvisa betydliga lokala
variationer. Vid jämförelse mellan olycks- och trafikflödestal bör man även
beakta, att mer än hälften av alla olyckor utgöres av kollisioner mellan flera
fordon. Den matematiska sannolikheten för sådana olyckor torde vara
approximativt proportionell mot kvadraten på trafikflödet, varför olyckstalens
variation under veckan kan förväntas vara mera utpräglad än trafikflödestalens.
Detta kan även konstateras för siffervärdena ovan.
En granskning av veckohelgernas olycksfrekvens enligt ovan ger alltså
vid handen, att det större antalet olyckor under veckohelgerna är en naturlig
följd av de större trafikflöden, som då förekommer.
Beträffande motorfordons körhastigheter under olika veckodagar föreligger
endast knapphändiga upplysningar. Vissa studier, som utförts av
statens väginstitut, synes dock visa, att hastigheterna i en fri trafikström
11
Andra lagutskottets utlåtande nr 23 år 1960
på en större väg på landsbygden genomgående är något lägre under söndagar
än vardagar. Skillnaden mellan vardagarna inbördes är obetydlig.
Ur svensk olycksstatistik kan inga tillförlitliga slutsatser dragas om hastighetens
inverkan på olycksfrekvensen. En nyligen avslutad amerikansk
undersökning (C. W. Prisk: »The speed factor in highway accidents», Traffic
Engineering, aug. 1959) ger dock vissa intressanta upplysningar, ehuru
det måste betonas, att alltför vittgående, generella slutsatser ej får dragas.
Olycksrisken, uttryckt som antalet olycksinblandade förare per 100 milj.
fordonsmiles, är enligt denna utredning högst vid låg hastighet, går mot
ett tydligt minimum mellan 60 och 70 miles/tim, d. v. s. vid omkring 100
km/tim, och ökar åter vid mycket höga hastigheter. Detta resultat har erhållits
genom studier av 10 000 olyckor på 600 miles (ca 100 km) vägar på
landsbygden av modernt utförande, med hög standard och utan hinder för
fri trafik. De flesta av de studerade amerikanska sträckorna torde vara
jämförliga med tvåfiliga svenska riksvägsträckor av hög klass.
Det förefaller svårt att finna belägg för ett påstående, att veckohelgernas
höga olyckssiffror skulle orsakas av höga hastigheter, vilket dock ej utesluter
att hastighetsbegränsning kunde vara ett medel att nedbringa dessa
olyckssiffror. Styrelsen vill emellertid framhålla två viktiga förutsättningar
för att en hastighetsbegränsning skall respekteras av trafikanterna och alltså
ha avsedd verkan, nämligen dels att hastighetsgränsen är vald så, att den
ej uppenbart strider mot en normal förares egen uppfattning om en lämplig,
säker hastighet, dels att bestämmelsens efterlevnad övervakas effektivt.
Uppfyllande av den första förutsättningen innebär, att den tillåtna
hastigheten måste anpassas till vägens tekniska standard, vilket gör det
olämpligt att fastställa en generell hastighetsgräns för det synnerligen heterogena
svenska vägnätet. Uppfyllande av den andra förutsättningen innebär
en belastning av polisen som torde nödvändiggöra en avsevärd förstärkning
av dess resurser. Styrelsen får även hänvisa till de synpunkter beträffande
förslag om allmän hastighetsbegränsning till 90 km/tim, som anfördes
i dess yttrande den 27 september 1957 över 1953 års trafiksäkerhetsutrednings
betänkande »Trafiksäkerhet II».
Ett flertal skäl talar alltså emot en hastighetsbegränsning. Styrelsen kan
emellertid ej bortse från den i motionen framförda meningen, att de invändningar,
som kan göras mot en hastighetsbegränsning, borde stå tillbaka
för ett praktiskt försök i syfte att ge erfarenhet om möjligheterna att
genom hastighetsbegränsning nedbringa antalet olyckor i trafiken. Samma
medel prövas ju även i andra länder i Europa, exempelvis Frankrike, dock
endast i begränsad omfattning. Det förefaller styrelsen, som om en hastighetsbegränsning
enligt franskt mönster, d. v. s. med relativt hög hastighetsgräns,
90 km/tim, omfattande endast vissa stora vägar med stark trafik
och hög olycksfrekvens, vore behäftad med färre olägenheter än en hastighetsbegränsning
till 80 km/tim för alla vägar.
Med hänsyn till ovan anförda synpunkter avstyrker styrelsen tills vidare
bifall till motionen, men föreslår att frågan om hastighetsbegränsning under
helgerna göres till föremål för eu utredning. Ett ingående studium bör
härvid ägnas de överväganden, som lagts till grund för bestämmelser om
temporär hastighetsbegränsning i andra europeiska länder, liksom även de
erfarenheter som vunnits sedan dessa bestämmelser börjat tillämpas.
Slutens trafiksäkerhetsråd understryker särskilt värdet av att en all -
12
Andra lagutskottets utlåtande nr 23 år 1960
sidig utredning om allmän hastighetsbegränsning på landsbygden kommer
till stånd. Rådet anför:
I förevarande motion har föreslagits införande av en hastighetsbegränsning,
som skulle gälla endast under veckosluten och de stora helgerna. Motionärerna
ha därvid framhållit, att de flesta trafikolyckorna synes ske under
lördagar och söndagar.
Följande tabell belyser frekvensen av polisunder sökta vägtrafikolyckor
under veckans olika (lagar åren 1957—1959.
Tabell över trafikolyckornas fördelning på de olika veckodagarna åren 1957—19591
Veckodagar |
1957 |
1958 |
1959 |
1959 |
||||
Hela riket |
Hela riket |
Hela riket |
Ej tättbebyggt |
|||||
Antal |
0/ /o |
Antal |
0/ /o |
Antal |
% |
Antal |
% |
|
Söndagar ..... |
6 483 |
13,1 |
7 673 |
14,3 |
7 054 |
13,6 |
3 539 |
19,2 |
Måndagar .... |
7 013 |
14,2 |
7 273 |
13,5 |
7 297 |
14,0 |
2 393 |
13,0 |
Tisdagar...... |
6 137 |
12,4 |
6 601 |
12,3 |
6 726 |
12,9 |
2 082 |
11,4 |
Onsdagar..... |
6 646 |
13,5 |
7 514 |
14,0 |
7 222 |
13,9 |
2 221 |
12,1 |
Torsdagar .... |
6 731 |
13,7 |
7 320 |
13,6 |
7 082 |
13,6 |
2 273 |
12,4 |
Fredagar...... |
7 270 |
14,7 |
7 605 |
14,2 |
7 461 |
14,3 |
2 446 |
13,3 |
Lördagar ..... |
9 050 |
18,4 |
9 751 |
18,1 |
9 182 |
17,7 |
3 428 |
18,6 |
49 330 |
100,0 |
53 737 |
100,0 |
52 024 |
100,0 |
18 382 |
100,0 |
1 Siffrorna i tabellen äro preliminära och baserade på veckorapporter. Bl. a. är icke här redo -visade olyckor, där tidpunkten för olyckorna var okänd vid rapporternas avgivande.
Av tabellen framgår bl. a., att antalet olyckor på lördagar var större än
på någon annan veckodag under samtliga redovisade år 1957—1959. Endast
för året 1959 finns olyckorna uppdelade på tättbebyggt och icke tättbebyggt
område. För sistnämnda område var olyckstalen året 1959 för såväl lörsom
söndagar större än motsvarande tal för veckans övriga dagar. Sannolikheten
talar för att förhållandet är detsamma för åren 1957 och 1958.
För år 1959 utgjorde antalet olyckor utom tättbebyggt område under lördagar
och söndagar 37,8 % av olycksantalet under veckans samtliga dagar.
I förhållande till trafikens omfattning under veckosluten kan detta tal
emellertid icke anses vara högt. Enligt tillgängliga uppgifter utgjorde nämligen
lördags- och söndagstrafiken tillhopa 35 % av trafiken under veckans
samtliga dagar. Ökningen av olyckstalen under veckosluten ter sig sålunda
ganska naturlig i förhållande till den omfattning trafiken då har. Någon
annan förklaring till de ökade olyckstalen under denna tidsperiod torde för
närvarande icke föreligga.
Det må nämnas, att siffermaterial för sådana större helger, som omfattar
längre tidsperioder än lördagar och söndagar för närvarande icke
är tillgängliga.
Anhopningen av olyckor på lördagar och söndagar måste ägnas all uppmärksamhet.
Bland åtgärder som kan ifrågakomma för att höja trafiksäkerheten
under dessa dagar torde enligt rådets mening införandet av
hastighetsbegränsning ej vara den som först bör tillgripas.
Det största flertalet motorfordon, som är ute i trafiken de ifrågavarande
13
Andra lagutskottets utlåtande nr 23 dr 1960
dagarna torde icke framföras med särskilt höga hastigheter. Ute på de
stråk, där höga farter kan ifrågakomma, är takten väl då mera dämpad än
under veckans övriga dagar.
I närheten av de stora tätorterna föreligger alltid betydande svårigheter
att avveckla trafiken under veckosluten och riskerna för att olyckor skall
inträffa här är stora. Vårdslösa omkörningar florerar starkt i dessa sammanhang
och sådana manövrer leder ej sällan till allvarliga olyckor. Emellertid
torde olyckor av detta slag oftast ske vid hastigheter, som ligger betydligt
under de fartgränser, som brukar nämnas då hastighetsbegränsning
diskuteras. Betydligt effektivare åtgärder för att avveckla trafiken
från och till de stora samhällena under veckosluten är enligt rådets mening
god trafikdirigering och förstärkt trafikövervakning samt på längre
sikt förbättrade trafikleder.
I motionen har antytts att ett slag av temporär hastighetsbegränsning
införts i Frankrike. Trafiksäkerhetsrådet har genom utrikesdepartementets
försorg erhållit följande närmare uppgifter härom.
På våren 1959 infördes i Frankrike på försök en hastighetsbegränsning
till 90 km/tim för personbilar på ett femtontal vägsträckor i olika delar av
landet, av vilka åtta var tillfartsvägar till Paris. Begränsningen gällde blott
vissa angivna lördagar och söndagar — från lördag kl. 7 till söndag kl. 24
— under månaderna maj samt augusti och september — tillhopa 23 dagar.
Under övriga veckodagar var hastigheten fri. De sålunda hastighetsbegränsade
vägarna var icke motorvägar och utom i något fall icke heller
större tre- eller fyrfiliga vägar. Begränsningen infördes blott för de delar
av riksvägnätet, som har en speciellt ogynnsam relation mellan trafikkapacitet
och fordonsfrekvens. Hänsyn torde också ha tagits till den geografiska
fördelningen av trafikolyckorna, då en betydande del av de omkring 9 000
trafikdödsfallen under 1958 inträffat just på de sträckor som hastighetsbegränsades.
Genom en intensiv kampanj i pressen spreds kännedom om de nya hastighetsreglerna.
Därjämte uppsattes utefter vägarna i fråga särskilda märken,
som visade att hastighetsbegränsningen gällde. Dessa märken, som
kunde vikas på mitten, fälldes ihop etter veckosluten. Bestämmelsernas
efterlevnad kontrollerades av osedvanligt stora uppbåd motorcykelpolis och
gendarmeri. Enligt vad som inhämtats hos vederbörande franska myndigheter
var resultatet av fartbegränsningen gott. Därför kommer en liknande
åtgärd att vidtagas även 1960.
Några förarbeten till författningen om 1959 års hastighetsbegränsning
finns inte offentliggjorda. De diskusioner, som ledde fram till bestämmelserna,
var av intern natur mellan berörda fackmyndigheter.
Krav på införande av en övre gräns för motorfordonens hastigheter
utanför tättbebyggt område har under senare år framförts i skilda sammanhang.
Sålunda föreslog 1953 års trafiksäkerhetsutredning i båda sina
betänkanden Trafiksäkerhet I (SOU 1954: 38) och Trafiksäkerhet II (SOU
1957: 18) att en allmän hastighetsbegränsning för landsbygdens vägar skulle
införas. I betänkandet Trafiksäkerhet I avsåg förslaget en hastighetsgräns
vid 80 km/tim och i Trafiksäkerhet II föreslogs att gränsen sattes vid 90
km/tim.
I sina yttranden över de båda betänkandena diskuterade trafiksäkerhetsrådet
på basis av då tillgängliga kunskaper i ämnet en generell hastighetsbegränsnings
för- och nackdelar. Rådet kunde icke förorda de fram
-
14 Andra lagutskottets utlåtande nr 23 år 1960
lagda förslagen, enär frågan icke kunde anses vara tillräckligt utredd. I
sitt yttrande över Trafiksäkerhet II framhöll rådet angelägenheten av, att
frågan om värdet av en generell hastighetsbegränsning gjordes till föremål
för en allsidig utredning. Om det för ett säkert bedömande av spörsmålet,
yttrade rådet vidare, visade sig nödvändigt att genomföra ett praktiskt
försök i hela landet eller i en del därav, borde utredningen även framlägga
ett detaljerat förslag till ett sådant försök. Rådet förmenade, att först
då en sådan utredning förelåg, det vore möjligt att taga slutlig ställning
i denna fråga.
Den av rådet förordade utredningen har icke kommit till stånd. Något
nytt material för bedömning av värdet av en generell hastighetsbegränsning
föreligger sålunda inte.
Vad ovan sagts om behovet av en utredning om en allmän hastighetsbegränsning,
som då den tidigare diskuterats avsetts skola omfatta hela
året och dygnets alla timmar, gäller enligt rådets uppfattning även den i
förevarande motion föreslagna typen av hastighetsbegränsning, även om
som framgår av det föregående redan nu vissa erinringar mot densamma
kan göras.
Rådet vill ånyo framhålla, att en allsidig utredning om värdet av införande
av en allmän hastighetsbegränsning på landsbygden bör komma till
stånd. Vid en sådan utredning bör det i motionen framlagda förslaget liksom
andra möjligheter till modifieringar närmare utredas.
Enligt rådets mening bör sålunda motionen endast föranleda framställning
om att en utredning i ämnet på sätt i det föregående angivits kommer
till stånd.
KAK, MHF och M har besvarat remissen genom sitt gemensamma organ
Motororganisationernas Samarbetsdelegation. Delegationen anför:
Den av motionärerna framförda synpunkten är värd allt beaktande.
Frågan är dock om en generell fartbegränsning kan nedbringa antalet trafikolyckor
och denna fråga har under senare år diskuterats i olika sammanhang
bl. a. av 1953 års trafiksäkerhetsutredning.
Den i motionen nämnda anhopningen av olyckor under veckosluten måste
ses mot bakgrunden av trafikökningen under samma tid. Sålunda har Statens
Trafiksäkerhetsråd redovisat att för år 1959 utgjorde antalet olyckor
utom tättbebyggt område under lördagar och söndagar 37,8 % av olycksantalet
under veckans samtliga dagar. Tillgängliga uppgifter visar att lördags-
och söndagstrafiken utgör 35 % av trafiken under veckans samtliga
dagar. Den ökning av olycksantalen, som kan konstateras under veckosluten,
är därför ganska naturlig om man ser den i relation till den omfattning
trafiken har under denna tid.
Anhopningen av trafik vid veckosluten medför ofta långa köer och ganska
ringa fart på vägarna. Hos mindre balanserade trafikanter utgör detta psykologiska
påfrestningar, som de inte alltid är mäktiga att möta. Utbrytning
ur köer, ovarsamma omkörningar och liknande företeelser skulle
många gånger kunna förhindras om trafikövervakningen var intensivare.
Det finns anledning tro att en ökad trafikövervakning under veckosluten
skulle ge ett verksamt bidrag till att nedbringa antalet trafikolyckor lördagar/söndagar.
Under lördags-söndagsdygnet vistas många ovana bilförare i trafiken.
Dessa företar ofta mindre välbetänkta manövrar, som äventyrar trafiksä
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 23 år 1960 15
kerheten. Det torde därför vara nödvändigt med olika åtgärder för att
förmå dessa trafikanter att respektera trafikens regler t. ex. genom att
i större omfattning införa omkörningsförbud.
Under hänvisning till det anförda samt till de av organisationerna avgivna
remissyttrandena i frågan om generell hastighetsbegränsning till
utredningarna »Trafiksäkerhet I och II» avstyrkes, att riksdagen vidtager
åtgärder för införande av en temporär hastighetsbegränsning för de
stora helgerna och veckosluten.
FOA!O anför:
Vi är ense med motionärerna att åtgärder mot trafikolyckorna måste
vidtagas och att hastighetsbegränsningen är en av de åtgärder som kanske
bör prövas. Vi tro emellertid icke att en hastighetsbegränsning av här angivet
slag är en lämplig väg. Olyckorna är i stor utsträckning kollision
mellan två eller flera fordon, eller mellan fordon och människa. Sedan
vi erhållit och i framtiden torde erhålla flera vägar, avsedda enbart för
motorfordon med större hastigheter — motorvägen — till vilka vägar icke
andra slag av fordon eller gående äga tillträde, kan det icke anses vara
riktigt att behandla dessa vägar på samma sätt som andra vägar. Erfarenheten
lär också att vissa vägsträckor ur olyckssynpunkt är mer belastade
än andra. Dessa senare sträckor borde därför ur hastighetssynpunkt
behandlas särskilt. En generell nedsättning av hastigheten på sådana vägar
eller vägsträckor skulle säkerligen helt komma att godtagas av allmänheten.
Därvid bör inte en steril hastighetsbestämmelse komma till tilllämpning.
På en väg kan det lämpligen sättas en hastighet på 80 km, en
annan 70, 60, 50 km i timmen.
Vi hemställa således om bifall till motionen på så sätt att länsstyrelserna
rekommenderas hastighetsbegränsning på platser som ur olycksfallssynpunkt
kan anses skapa sådant behov.
Utskottet
I motionerna I: 124 och II: 160 har hemställts, att allmän hastighetsbegränsning
för motorfordon även utom tättbebyggt område införes på försök
under viss tid, därvid gränsen föreslås satt vid 90 km/tim.
Frågan om allmän hastighetsbegränsning för motorfordon på landsbygden
har varit under bedömande upprepade gånger under senare år, senast
vid 1959 års riksdag.
I sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 4 år 1959 i anledning av motioner
med samma yrkande som de ovan nämnda anförde andra lagutskottet
bl. a.: När statsmakterna år 1958 tog avstånd från tanken på allmän
fartbegränsning på landsbygden, motiverades detta främst med att polisens
resurser icke skulle räcka till för kontinuerlig övervakning i den omfattning,
som erfordrades för att upprätthålla respekten för en allmän bestämmelse
om maximihastighet. Samtidigt betonades emellertid, att ställningstagandet
avsåg endast situationen sådan den då kunde överblickas och
att frågan borde tagas upp på nytt, om ändrade förhållanden föranledde där
-
16
Andra lagutskottets utlåtande nr 23 år 1960
till. Vidare rekommenderades lokala hastighetsbegränsningar, särskilt på sådana
vägavsnitt, där olycksfrekvensen erfarenhetsmässigt var hög och detta
kunde antagas bero på att vägen lockade till alltför hög hastighet. Den av
1953 års trafiksäkerhetsutredning konstaterade tendensen mot minskning
av antalet dödsolyckor inom tätorter sedan hastighetsbegränsning införts
därstädes syntes ha bestått under åren 1957 och 1958; enligt uppgifter, som
varit tillgängliga för utskottet, skulle av samtliga dödsolyckor under dessa år
endast omkring 30 procent ha inträffat i tätorter. Minskningen kunde emellertid
icke förklaras enbart genom hastighetsbegränsningen. Även sådana
omständigheter som förbättrade trafikanordningar, skärpt allmän trafikövervakning
och automatisk nedpressning av hastigheterna som följd av den
ökade trafikintensiteten kunde antagas ha inverkat. Huru därmed än förhöll
sig, kunde inte från förhållandena i tätorterna dragas några säkra slutsatser
för landsbygdens vidkommande. Framför allt måste beaktas, att en hastighetsgräns
för landsbygden under alla förhållanden måste sättas mycket
högre än vid 50 km/tim, exempelvis vid 80 eller 90 km/tim; och det var
icke klarlagt, vilken betydelse hastigheter över dessa gränser haft för
frekvensen av svåra olyckor på landsbygden. Men hänsyn måste också tagas
till att övervakningen av en fartbegränsning inte kunde göras lika effektiv
på landsbygden som i tätorterna.
På grund av det anförda avstyrkte andra lagutskottet nämnda motionsyrkande.
Enligt utskottets mening har icke, sedan frågan om allmän hastighetsbegränsning
prövades år 1959, förekommit något som ger tillräcklig anledning
till ändrat ställningstagande från riksdagens sida.
I motionen II: 399 har yrkats införande av en temporär hastighetsbegränsning
under veckohelgerna och de stora helgerna. Till stöd för yrkandet har
anförts bl. a., att antalet trafikolyckor enligt tillgängliga uppgifter är väsentligt
större under lördags- och söndagsdygnen än under övriga dygn i
veckan.
Tillgängliga statistiska uppgifter ger vid handen, att trafikflödet på våra
vägar är avsevärt större under helgerna än under övrig tid. En ökad trafikintensitet
medför erfarenhetsmässigt en automatisk nedpressning av
motorfordonens färdhastigheter. Det är därför troligt, att det övervägande
antalet trafikolyckor under helgdygnen sker vid väsentligt lägre hastighet
än den som skulle kunna ifrågakoinma såsom maximigräns. Enligt utskottets
mening måste orsaken till det större antalet trafikolycksfall under helgdygnen
väsentligen stå att finna i andra förhållanden än hög hastighet,
bl. a. den större trafikintensiteten och det förhållandevis större antalet
oerfarna förare som då är ute i trafiken.
17
Andra lagutskottets utlåtande nr 23 år 1960
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motioner
1) I: 124 och II: 160, samt
2) II: 399,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 20 april 1960
På andra lagutskottets vägnar:
AXEL STRAND
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Strand, Nils Elowsson, Axel Svensson,
Sunne, fru Carlqvist, fru Svenson, herrar Åkesson och Ringaby;
från andra kammaren: herrar Nilsson i Göteborg, Odhe, Bengtsson i
Varberg, Wahrendorff, Fredriksson, Björkman och Königson.
Reservation
av herrar Elowsson, Nils, Nilsson i Göteborg, Odhe och Wahrendorff,
vilka ansett,
a) att utskottet bort anföra följande.
Det stora antalet olyckor i samband med motortrafik motiverar snara och
kraftiga åtgärder från statsmakternas sida för att nedbringa antalet dödsfall,
andra personskador samt materielskador som vållas genom den alltmer
ökade trafiken. Sådana åtgärder måste vidtagas på flera områden, bland
annat beträffande körhastigheten. Om för denna sattes en övre gräns vid
de i motionen föreslagna 90 kilometerna skulle otvivelaktigt en dämpning
av fartlusten uppnås med därav följande större försiktighet i trafiken. Genom
en sådan hastighetsbegränsning skulle motorförarna också i varje
uppkommande trafiksituation, där det kräves ett snabbt handlande, få någon
eller några sekunder mera på sig att reagera, få mera rådrum för sitt
handlande, och därtill skulle bromssträckan bli kortare på grund av den
lägre farten och följaktligen kollisionsrisken minskas, eftersom det ofta kan
bero på centimetrar om det skall bli en kollision eller ej.
Då sålunda en begränsning av körhastigheten i fråga om motorfordon får
anses vara ett av medlen att nedbringa olyckornas antal, vill utskottet tillstyrka
motionerna I: 124 och II: 160;
b) att utskottet under 1) bort hemställa,
att riksdagen med bifall till motionerna I: 124 och II: 160
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om förslag till sådan
ändring i vägtrafikförordningen, att en hastighetsbegränsning
till 90 km/tim. för motorfordon utom tättbebyggt
område införes på försök under viss tid.
IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLM SO
003970