Andra lagutskottets utlåtande nr 22 år 1960
1
Nr 22
Utlåtande i anledning av väckta motioner om ändrade bestämmelser
rörande motorfordons axeltryck, m. in.
Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 313 i första kammaren av herr Olsson,
Ernst, och herr Larsson, Nils Theodor, samt nr 389 i andra kammaren av
herr Gustavsson i Alvesta och herr Jansson i Benestad.
I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla om prövning av frågan om revidering
av bestämmelserna i § 54 vägtrafikförordningen i enlighet med de i motionen
framförda synpunkterna».
Gällande bestämmelser
Motordrivet fordon eller därtill kopplat fordon får enligt 54 § 1 mom.
vägtrafikförordningen den 28 september 1951 icke föras på allmän väg,
gata eller annan allmän plats:
a) då den vikt, som uppbäres av någon hjulaxel, axeltryck, överstiger
6,00 ton;
h) då den sammanlagda vikt, som uppbäres av två på mindre inbördes
avstånd än 2,0 meter belägna hjulaxlar på fordonet eller fordonståget, även
kallat boggietryck, överstiger 8,00 ton;
c) då fordonets eller fordonstågets bruttovikt överstiger,
vid mindre avstånd än 2,0 meter mellan fordonets eller fordonstågets
första och sista hjulaxel, 8,00 ton,
vid avstånd mellan sagda axlar uppgående till 2,0 men ej 2,2 meter,
8,50 ton,
vid avstånd mellan samma axlar uppgående till 2,2 meter eller däröver,
8,75 ton med tillägg av 0,25 ton för varje 0,2 meter, varmed axelavståndet
överstiger 2,2 meter.
Om befogenhet för myndighet att göra undantag från nu återgivna bestämmelser
stadgas i 61 och 63 §§ i förordningen. Enligt 61 § 1 mom. tillkommer
det länsstyrelsen — såvitt angår stads område dock stadsmyndighet
— att beträffande viss allmän väg, gata eller annan allmän plats eller
beträffande samtliga dylika vägar inom visst område meddela erforderliga
föreskrifter, avseende bl. a. förbud mot trafik eller inskränkning i trafiken
1 _ Bihang till riksdagens protokoll 1960. 9 samt. 2 avd. Nr 22
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 22 år 1960
beträffande bl. a. fordons axeltryck och bruttovikt ävensom medgivande
till större axeltryck eller bruttovikt å fordon, in. in., än som tillätes i 54 §
(lokal trafikföreskrift). Vidare äger enligt 63 § 1 inom., såvitt angår stads
område, stadsmyndighet och eljest länsstyrelsen att för visst ändamål medgiva
undantag från bl. a. bestämmelserna i 54 S 1 inom. om axeltryck in. in.
ävensom från lokal trafikföreskrift, som meddelats av myndigheten. Sådana
undantag må ock meddelas, om trafiken berör såväl stad som landsbygd
inom visst län, av länsstyrelsen samt, om trafiken berör mer än ett län, av
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Vid medgivande av sådant undantag soin
nu är i fråga skall enligt 62 § 2 mom. fästas sådana villkor, som kan anses
nödiga till förebyggande av fara för trafiksäkerheten eller skada å vägen.
Befordras med fordon last i strid mot 54 § 1 inom., skall föraren enligt
67 § fjärde stycket vägtrafikförordningen straffas med dagsböter. Även
ägaren är enligt samma stycke förfallen till sådant straff, då omständigheterna
gör sannolikt, att förseelsen skett med hans vetskap och vilja.
Bryter någon mot sådan av myndighet meddelad bestämmelse, som avses i
61 § eller 63 § 2 mom., straffas han enligt 68 § med dagsböter. För att ytterligare
trygga efterlevnaden av bestämmelserna om bl. a. högsta tillåtna
axeltryck infördes fr. o. in. den 1 juli 1955 efter hörande av 1955 års riksdag
i 57 § 1 mom. vägtrafikförordningen ett stadgande om viss rätt och plikt
för polisman att hindra fortsatt färd. Finner polisman, att å fordon tagits
så stor last eller sådant antal passagerare, att den för fordonet fastställda
maximilasten eller det vid fordonets färd å vägen tillåtna högsta axeltrycket
överskridits, äger han sålunda, därest fortsatt färd med fordonet icke kan
äga rum utan fara eller olägenhet, förbjuda fortsatt färd, så ock, där förbudet
icke efterkommes, hindra färden. Har maximilasten överskridits med
mer än 20 procent eller axeltrycket med mer än 10 procent, åligger det polismannen
att vidtaga åtgärd, som nu sagts, där ej särskilda skäl till annat
föranleder.
Genévekonventionen
Efter förhandlingar i Geneve tillkom den 19 september 1949 en ny internationell
konvention rörande vägtrafik (Genévekonventionen). Den trädde
i avseende å Sverige i kraft den 26 mars 1952, då samtidigt Pariskonventionen
av år 1926 upphörde att för Sveriges del gälla i förhållande till de
makter, som biträtt Genévekonventionen.
I konventionen framhålles inledningsvis, att de fördragsslutande staterna
önskar att genom fastställandet av vissa enhetliga regler främja den internationella
vägtrafikens utveckling och säkerhet.
Enligt artikel 1 i konventionen samtycker varje fördragsslutande stat,
med bibehållande av sin befogenhet att reglera användningen av vägarna i
eget land, till att upplåta dessa vägar för internationell trafik på villkor,
Andra lagutskottets utlåtande nr 22 år 1960
3
som angives i konventionen. Största tillåtna mått och vikt å fordon, som
må färdas på väg inom fördragsslutande stat eller del därav, bestämmes
enligt artikel 23 genom inhemsk lagstiftning. På vissa vägar, vilka angivits
av stater, anslutna till regionala avtal, eller, i avsaknad av dylika avtal, av
en fördragsslutande stat, skall emellertid högsta tillåtna mått och vikter
vara de, som är angivna i bilaga 7 till konventionen. I artikel 2 stadgas
vidare, att till konventionen hörande bilagor skall anses såsom delar avsjälva
konventionen.
I punkt 2 i bilaga 7 stadgas, att på de i artikel 23 avsedda vägarna skall
tillåtna maximimått och maximivikter, med eller utan last, vara de nedan
angivna, dock under iakttagande att med fordon ej må befordras last, som
överstiger den av vederbörande myndighet i det land, där fordonet är registrerat,
fastställda maximilasten. Tillåten maximivikt skall vara på tyngst
belastad axel 8,00 ton och på tyngst belastad dubbelaxel 14,50 ton; avståndet
mellan axlarna i sistnämnda grupp skall utgöra minst 1,00 meter och understiga
2,00 meter. I punkt 3 i nämnda bilaga till konventionen utsäges vidare,
att de fördragsslutande staterna genom regionala överenskommelser kan
fastställa högre tillåtna maximivikter men att det är önskligt, att tillåten
maximivikt på mest belastade axel icke överstiger 13,00 ton.
Historik
1951 års riksdag
I propositionen nr 30 till 1951 års riksdag, varigenom riksdagens
yttrande inhämtades över förslag till gällande vägtrafikförordning, anförde
föredragande departementschefen, statsrådet Nilsson, bl. a., att den internationella
bestämmelsen, vilken tillkommit på amerikanskt initiativ, grundade
sig väsentligen på hållfasthetsberäkningar för amerikanska vägar och
broar. Vid dessa beräkningar lärer enligt statsrådet hänsyn ej ha behövt
tagas till sådana särskilda förhållanden, som gäller för svenska broar.
Inom kommunikationsdepartementet hade, anförde statsrådet Nilsson,
närmare undersökts, huruvida det vore möjligt att — med tillämpning av
liknande metod som i 1949 års konvention — lösa spörsmålet om axeltrycksoch
bruttoviktsbestämmelserna på ett sätt, som tillbörligen tillgodosåge såväl
intresset av framkomlighet på vägarna för den tunga trafiken som behovet
av vägars och broars säkerhet och bestånd. I sådant syfte hade utarbetats
ett i tre alternativ upprättat utkast till författningstext.
I departementets utkast hade, betonade statsrådet Nilsson, nödig hänsyn
tagits till de för vårt land säregna broförhållandcna. Grunderna för detta
utkast förefölle även i övrigt lämpliga. På grund härav ansåge statsrådet
vägtrafikförordningens hithörande stadganden böra i princip utformas i
enlighet med något av de i utkastet upptagna tre alternativen.
2 — Bihang till riksdagens protokoll 1960. 9 saml. 2 avd. Nr 22
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 22 år 1960
Vad angår valet mellan dessa tre alternativ erinrade statsrådet Nilsson
om att vad i vägtrafikförordningen bestämdes om axeltryck etc. endast bleve
en normalregel, vilken förutsattes kunna av vederbörande myndighet för
särskilda fall i mån av behov modifieras genom undantagsföreskrifter, avseende
å ena sidan dispenser för tunga fordon och å andra sidan restriktioner
för svaga vägar och broar. Tydligen vore det lämpligast, att normalregeln
valdes så, att såväl dispensernas som restriktionernas antal hölles
inom rimliga gränser. Valet mellan de tre alternativen bleve vid sådant förhållande
närmast ett rent praktiskt problem, d. v. s. den regel borde gälla,
som vore ett uttryck för vad som kunde tillåtas på den övervägande delen
av våra vägar och broar. Vid bedömandet härav borde beaktas icke blott
antalet broar och vägkilometer utan även trafikintensiteten på de olika
vägarna. Vidare syntes vägars och broars nuvarande beskaffenhet ej böra
bli enbart utslagsgivande, utan det vore enligt statsrådets mening lämpligt,
att hänsyn toges också till de väg- och broförbättringar, som påräknades
bli utförda under de närmaste åren. Statsrådet ansåge en grundregel, vilken
i början av sin tillämplighetstid förutsatte ett ökat antal restriktioner, som
emellertid undan för undan bortfölle, vara att föredraga framför en regel,
som visserligen motsvarade dagens läge men inom några få år bleve föråldrad
på grund av vägars och broars fortskridande utveckling.
Enligt propositionen fick motordrivet fordon eller därtill kopplat fordon
icke föras på allmän väg, gata eller annan allmän plats: »a) då den vikt,
som uppbäres av någon hjulaxel, överstiger 6 ton; b) då den sammanlagda
vikt, som uppbäres av två på mindre inbördes avstånd än 2 meter belägna
hjulaxlar på fordonet eller fordonståget (= boggietrycket), överstiger 8
ton». Ytterligare upptogs i propositionen bestämmelser om bl. a. maximal
bruttovikt.
I de likalydande motionerna 1:303 och H:i02 hemställdes bl. a. att de
föreslagna bestämmelserna måtte jämkas så, att ett boggietryck av 10 ton
medgåves.
Propositionen och motionerna behandlades jämte andra motioner av
andra lagutskottet i dess utlåtande nr 30. I fråga om boggietrycket anförde
utskottet bl. a. att av landets huvudvägnät — varå mer än hälften av trafikflödet
framginge — vore cirka 70 procent tillåtna för ett axeltryck av 6 ton
och ett boggietryck av 10 ton. Det föreföll bl. a. ur psykologisk synpunkt
icke riktigt, att detta förhållande icke skulle komma till synes i den grundläggande
vägtrafikförfattningen. Enligt utskottets mening skulle det föreliggande
spörsmålet på ett praktiskt sätt lösas, om man bibehölle propositionens
förslag som huvudregel men för huvudvägarna såsom undantag
från denna regel stadgade 10 ton som högsta tillåtna boggietryck.
Utskottet förordade sådan jämkning av propositionens förslag, att det
Andra lagutskottets utlåtande nr 22 år 1960
tillåtna boggietryckct bestämdes till 8 ton samt att för fordon, som fördes
på huvudväg (riks- eller länshuvudväg), denna viktsiffra ökades med 2 ton.
Vid utskottets utlåtande var fogad reservation av tre ledamöter, vilka
ansåg, att utskottet bort förorda propositionens förslag oförändrat.
Riksdagen godkände utskottets utlåtande och förordade alltså att det
maximala boggietryckct på huvudväg måtte bestämmas till 10 ton. Bestämmelserna
i vägtrafikförordningen utformades på sätt riksdagen förordat.
1956 års riksdag
I de likalydande motionerna I: 27 och II: 30 till 1959 års riksdag
hemställdes »att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om
en skyndsam utredning angående möjligheterna för en höjning av maximigränserna
för axel- och boggietryck på landets vägar».
Andra lagutskottet anförde i anledning av motionerna i sitt utlåtande nr
39 bl. a. följande:
För de möjligheter, som kan föreligga att effektivare än hittills utnyttja
det nuvarande vägnätet för tyngre trafik, sätter givetvis vägarnas bärighet
en gräns. Särskilt kommer här broarnas bärkraft i blickpunkten. Undersökningar
har enligt vad som upplysts inför utskottet gjorts genom vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen av vissa broars bärighet, men för ett betydande
antal broar är den maximala bärigheten icke med säkerhet känd.
Då man vid sådant förhållande har måst välja axeltrycket så, att man icke
riskerar en överbelastning, torde här finnas visst utrymme för höjningar.
Detta förutsätter emellertid vissa närmare undersökningar. Bristen på tekniker
gör det emellertid f. n. svårt att verkställa dylika undersökningar i
önskvärd utsträckning. Enligt utskottets mening bör det vara möjligt att
— på sätt i viss utsträckning redan skett — i samråd mellan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och länsstyrelserna å ena samt näringslivets organisationer
å andra sidan klargöra, var tillgänglig personal i första hand bör
insättas för undersökningar. I en del fall torde det för övrigt vara möjligt
att avsevärt minska påfrestningen på broarna genom att förbjuda möte på
desamma.
Förekomsten av svaga broar omöjliggör givetvis i en del fall tyngre genomgångstrafik.
Detta förhållande behöver dock ej innebära att vägsträckorna
mellan broarna icke skulle tillåtas för tyngre trafik. Där man inom
ett område har att räkna med huvudsakligen lokal trafik torde väsentliga
fördelar stå att vinna genom att högsta tillåtna axeltryck bestämmes med
hänsyn till bärigheten hos vägavsnitten mellan broarna, därvid tyngre trafik
förbjudes endast över broarna. I sammanhanget må framhållas, att transportavstånden
för godstrafiken på landsvägarna — t. ex. inom skogsbruket
— i allmänhet är relativt korta. Då hänsyn till de lokala förhållandena här
spelar en avgörande roll, synes överläggningar mellan länsstyrelserna och
representanter för det lokala näringslivet kunna vara av värde.
Vägbanans bärighet påverkas i regel starkt av växlingarna i årstiderna
och av de klimatiska förhållandena i övrigt. Vägarna torde sålunda tåla en
vida större belastning då vägkroppen är tjälad samt sommartid då vägbanan
är bård och fast. Under tjällossningsperioden och under tider då vägbanan
uppmjukats genom ihållande regn inverkar tung trafik på vägen där
-
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 22 år 1960
emot ogynnsamt. Vägslitaget särskilt på grusvägar blir då onormalt högt
och kräver hårdare begränsning av axeltrycket och i vissa fall förbud för
tyngre lastbilstrafik. Det är givetvis ett önskemål att de nämnda faktorernas
inverkan beaktas, då axeltrycksbestämmelserna utformas. Med dessa frågor
torde man kunna komma till rätta genom att utnyttja dispensmöjligheterna
i gällande lagstiftning. Tillfälliga inskränkningar kan skona vägarna för
onödigt stor förstörelse under svaghetsperioder. Å andra sidan — och detta
är ett intresse icke minst för skogsbruket — torde högre axeltryck dispensvägen
kunna tillåtas t. ex. när marken är frusen.
En särskild fråga — av betydelse icke minst för genomgångstrafiken —
gäller samordningen mellan länen i avseende å det tillåtna axeltrycket. Enligt
uppgifter som varit för utskottet tillgängliga synes det ha brustit i
denna samordning. Här synes ett intensifierat samråd över länsgränserna
lätt kunna åstadkommas.
Givetvis måste man räkna med att en ökad användning av tyngre lastbilar
på vägarna medför ökade kostnader för vägunderhåll. Man har här
att väga mot varandra å ena sidan de vinster, som följer av att den bestående
fordonsparken kan utnyttjas fullt ut, och å andra sidan kostnaderna för
det ökade underhållsarbetet ävensom för de förstärkningsarbeten av broar
eller särskilda vägavsnitt som kan bli erforderliga. I fråga om underhållskostnaderna
torde vissa beräkningar kunna göras på grundval av erfarenheterna
beträffande de vägar inom vissa län, för vilka sedan några år tillbaka
genom dispens medgivits ett från 6 till 7 eller 8 ton förhöjt axeltryck. I
fråga om förlusterna för näringslivet i anledning av att den bestående fordonsparken
ej kunnat utnyttjas fullt ut har vissa beräkningar redan gjorts.
Även om det måste anses vanskligt att fastställa storleken av dylika förluster
är det dock uppenbart, att en väsentlig fördyring av transportkostnaderna
måste följa av att axeltrycket icke anpassats efter fordonsbeståndet.
En höjning av axeltrycket är givetvis av intresse också ur den synpunkten,
att de svenska delarna av det europeiska huvudvägnätet skulle bättre
anpassas till förhållandena på kontinenten. En dylik anpassning skulle
givetvis befrämja det internationella trafikutbytet.
Utskottet — som ovan berört vissa möjligheter till anpassning av axeltrycksbestämmelserna
efter fordonsbeståndet och näringslivets behov av
tyngre trafik, utan att ändring göres i vägtrafikförordningens bestämmelser
i ämnet — kan för sin del i förevarande läge icke tillstyrka en ändring av de
generella bestämmelserna i vägtrafikförordningen. För en sådan utredning
som motionärerna begärt skulle väl, även om man synes böra inrikta sig på
mera lokala frågor, föreligga vissa arbetsuppgifter. Emellertid synes det
utskottet som om den ytterligare anpassning av axeltrycksbestämmelserna,
som kan vara möjlig, kan genomföras genom vägförvaltningarna i länen
i nära samarbete med näringslivets organisationer och i förekommande fall
efter samråd med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Utskottet avstyrkte härefter motionernas yrkande om en särskild utredning
men hemställde, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungi. Maj :t som
sin mening giva till känna vad utskottet anfört.
Riksdagen biföll utskottets hemställan (rskr. nr 347).
Den 15 juni 1956 förordnade Kungl. Maj:t, att tryckt exemplar av riksdagens
skrivelse samt andra lagutskottets ifrågavarande utlåtande skulle
Andra lagutskottets utlåtande nr 22 år 1960
7
överlämnas till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ävensom länsstyrelserna i
samtliga län för kännedom och för vidtagande av de åtgärder, som i de hänseenden,
vilka i utskottets utlåtande angivits, kunde ifrågakomma för att
tillgodose det däri angivna syftet.
1958 års A-riksdag
I proposition nr 69 till 1958 års A-riksdag, varigenom riksdagens
yttrande inhämtades över förslag till ändringar i vägtrafikförordningen
m. m., föreslogs slopande av bestämmelsen i 54 § 1 mom. andra stycket vägtrafikförordningen
att eljest tillåtet största boggietryck för motordrivet fordon
finge på huvudväg överskridas med 2 ton. I en till grund för förslaget
liggande skrivelse framhöll väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, att den belastning,
som tillätes på en viss väg, icke bör bero uteslutande på vägens bärighet
och icke ha något samband med dess benämning. Tillåtna boggietryck
och bruttovikter framgår, fortsatte styrelsen, av kungörelser, som länsstyrelserna
varje år utfärdar före mars månads utgång. Såväl länsstyrelserna
som vägmyndigheterna strävar målmedvetet efter att höja belastningen så
mycket som möjligt, anförde styrelsen vidare, och ett upphävande av särbestämmelserna
om huvudvägar kommer därför icke att medföra någon sänkning
av de i praktiken gällande belastningsbestämmelserna för ifrågavarande
vägar.
Riksdagen hade ingen erinran mot propositionens förslag i ifrågavarande
del. Ändring av vägtrafikförordningen i enlighet med förslaget har skett genom
SFS nr 222/1958.
1958 års B-riksdag
I de likalg dande motioner nr B 125 i första kammaren och nr B 162 \
andra kammaren till 1958 års B-riksdag yrkades, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t måtte giva till känna den stora vikt riksdagen fäster
vid att möjligheter till dispens från gällande bestämmelser om axel- och
boggietryck noggrant tillvaratages.
I remissyttrande anförde väg- och vattenbyggnadsstyrelsen:
Enligt gällande vägtrafikförordning är det största generellt tillåtna axeltrycket
6 ton och det största tillåtna boggietrycket, vid ett avstånd av 2,0 m
eller mindre mellan hjulaxlarna, 8 ton. Vidare är ett fordons eller fordonstågs
bruttovikt maximerad till 8,0 ton, när avståndet mellan första och
sista hjulaxeln är mindre än två meter, och till 33,5 ton när samma avstånd
är 22,0 in, allt i enlighet med en till vägtrafikförordningen fogad tabell.
Sagda axel- och boggietryck samt bruttovikter är att betrakta som normalvärden,
vilka vederbörande lokala myndigheter äger ändra genom särskilda
föreskrifter. Som även framhålles av motionärerna har axeltrycket genom
sådana lokala föreskrifter redan höjts till 7,0 ton på ca 24 procent och till
8,0 ton på ca 7 procent av landets vägar. Boggietrycket har därjämte höjts
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 22 år 1960
till 10,0 ton på ca 53 procent, 11,0 ton på ca 9 procent och 12,0 ton på ca 1
procent av vägnätet. Vidare kan nämnas att 16 av landets länsstyrelser, efter
rekommendation därom från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i början avinnevarande
år, föreskrivet, att de i ovannämnda tabellbilaga angivna värdena
på tillåten bruttovikt generellt eller i vissa fall får höjas med lika
många ton som det för vägen i fråga medgivna boggietrycket överstiger 8 ton.
Genom cirkulär den 15/6 1956 har Kungl. Maj :t anbefallt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och länsstyrelsen att vidtaga de åtgärder, som kunna
ifrågakomma för att snarast möjligt söka tillgodose den tyngre lastbiltrafikens
behov av höjda axel- och boggietryck. Med anledning därav igångsattes
inom styrelsen bl. a. en inventering av broars bärförmåga. Hittills har denna
inventering, som är mycket omfattande och tidskrävande, genomförts för
samtliga riksvägar. Enär broarna framför allt i det sekundära vägnätet utgör
flaskhalsar, har därjämte redan undersökts ett antal broar av denna
kategori. Berörda vägförvaltningar har efter hand lämnats meddelande om
dels de ev. förhöjda axel- och boggietrycken som kunnat tillåtas, dels vilka
åtgärder som kan vidtagas för att vid de svagare broarna skall uppnås en
bärförmåga motsvarande 12,0 resp. 14,5 tons boggietryck. I anslutning härtill
har styrelsen i årets petita äskat särskilda anslag av underhållsmedel för
ombyggnad och förstärkning av ett antal mindre broar, vilka för närvarande
utgör hinder för höjning av axel- och boggietryck på vissa vägar.
För att bereda den tyngre trafiken möjligheter att bättre utnyttja vägarnas
större bärighet under vintern kan lokalt utfärdas antingen allmänna
föreskrifter för vissa vägar och/eller meddelas särskilda dispenser från gällande
trafikföreskrifter avseende vissa fordon, företag e. d. och på vissa angivna
vägar. Innevarande år har inom nio län utfärdats särskilda s. k. vinterkungörelser
för trafiken, varvid bl. a. medgivits 1—2 tons högre axeltryck
än eljest gällande under den tid vägarna är tjälade. Dessutom har vissa länsstyrelser
på ansökan meddelat generella dispenser från gällande belastningsbestämmelser
till bl. a. vissa större skogsbolag in. fl. avseende vissa angivna
vägar.
Allteftersom styrelsens ovannämnda inventering av broars bärförmåga
fortskrider och ekonomiska möjligheter skapas att i förekommande fall vidtaga
erforderliga förstärkningsåtgärder, får man räkna med att allt flera
önskemål om högre tillåten belastning såväl allmängiltigt som under viss
del av vintern, kommer att bli tillgodosedda. Helt naturligt är de allmänna
förutsättningarna för en generell höjning av tillåtna belastningar under vintern
större i de norra delarna av landet. Det är också i första hand i de nordligaste
länen som särskilda vinterkungörelser med längre varaktighet har
kunnat utfärdas.
Andra lagutskottet yttrade i utlåtande nr B 15 år 1958:
I anledning av riksdagens ovan berörda skrivelse vid 1956 års riksdag
förordnade Kungl. Maj :t i juni 1956, att ett tryckt exemplar av skrivelsen
jämte andra lagutskottets utlåtande i ärendet skulle överlämnas till vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen samt länsstyrelserna i samtliga län för kännedom
och vidtagande av de åtgärder, som i de hänseenden vilka utskottet i
utlåtandet angivit kunde ifrågakomma för att tillgodose det däri angivna
syftet. Såsom framgår av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens utlåtande över
föreliggande motioner igångsatte styrelsen i anledning härav bl. a. en inventering
av broarnas bärförmåga. En sådan inventering har ansetts erfor
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 22 år 1960
9
derlig, enär broarna, framför allt i det sekundära vägnätet, utgör flaskhalsar,
när det gäller att bedöma vilka tryck som kan tillåtas för vägarna.
Efter hand som inventeringen fortskridit har berörda vägförvaltningar lämnats
meddelanden om vilka tryck som kan tillåtas och vilka åtgärder som
kan vidtagas för att ernå större bärförmåga. Styrelsen har även i årets petita
äskat särskilda anslag av underhållsmedel för ombyggnad och förstärkning
av ett antal mindre broar. Av styrelsens yttrande framgår vidare, att för
att bereda den tyngre trafiken möjligheter att bättre utnyttja vägarnas
större bärighet under vintern innevarande år inom nio län utfärdats s. k.
vinterkungörelser för trafiken, varvid för tid då vägarna är tjälade medgivits
1—2 tons högre axeitryck än eljest. Dessutom har vissa länsstyrelser
på ansökan meddelat generella dispenser från gällande belastningsbestämmelser
till vissa större skogsbolag m. fl. avseende vissa angivna vägar. Vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen anför vidare i sitt yttrande, att man efter hand
som styrelsens inventering av broars bärförmåga fortskrider och ekonomiska
möjligheter skapas att i förekommande fall vidtaga erforderliga förstärkningsåtgärder
får räkna med att allt flera önskemål om högre tillåten
belastning, såväl allmängiltigt som under viss del av vintern, kommer att
bli tillgodosedda.
Utskottet delar för sin del helt motionärernas uppfattning angående värdet
av att vägarnas kapacitet till fullo utnyttjas, när det gäller att fastställa
högsta tillåtna vägbelastningar. Det måste även vara ett angeläget intresse
att tillse att vägarna hålles vid en sådan standard, att de moderna trafikmedlens
transportmöjligheter så långt möjligt kan utnyttjas. Av särskild
vikt synes även vara att i möjligaste mån likformiga regler kommer att gälla
för olika delar av landet. Framför allt synes böra eftersträvas samordning
av bestämmelserna för angränsande län. Av den redogörelse som ovan lämnats
framgår emellertid, att vederbörande myndigheter för närvarande ägnar
stor uppmärksamhet åt de i motionerna berörda problemen. Det synes
utskottet därför icke påkallat att föreslå riksdagen att nu återigen ingå till
Kungl. Maj :t med skrivelse i ämnet.
På grund av det anförda hemställde utskottet, att motionerna icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.
Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets utlåtande.
Motionerna
Motionärerna anför:
I vägtrafikförordningen § 54 meddelas särskilda bestämmelser om trafik
med motorfordon, bl. a. beträffande fordons axeltryck och det inbördes avståndet
mellan axlar. Enligt dessa bestämmelser skall hänsyn bl. a. tagas
till avståndet mellan fordonets eller fordonskombinationens första och sista
axel i förening med bruttovikten. Bruttovikten begränsas enligt vägtrafikförordningen
§ 54 på ett för den moderna transporttekniken många gånger
kännbart sätt. Bestämmelsernas motiv torde ha varit att förhindra koncentrerade
belastningar från flera axlar över t. ex. landsvägsbroar. Det torde
allmänt anses att en anpassning till dessa bestämmelser kan ske på så sätt
att man genom användande av extra lång dragstång mellan dragbil och släp
10
Andra lagutskottets utlåtande nr 22 år 1960
kan uppnå erforderligt avstånd mellan axlarna. Härigenom erhålles dock
lätt en ur trafiksäkerhetssynpunkt icke önskvärd längd på fordonet.
Om vederbörande trafikant av t. ex. trafiksäkerhetsskäl ej anser sig kunna
acceptera en anpassning till bestämmelserna på det sätt som här nämnts
kan resultatet bli att dragbil med släpfordon ej kan tillåtas passera över
bro medan två skilda lastfordon, som tillsammans upptager samma bruttovikt
och samma längd som det tidigare nämnda ekipaget, enligt gällande
bestämmelser utan hinder kan passera. Bestämmelserna torde följaktligen
innebära att ett antal fordon inte kan utnyttjas på ett rationellt sätt med ty
åtföljande förluster för ägarna.
Det anförda exemplet visar att bestämmelserna i vägtrafikförordningen
§ 54 torde vara föråldrade och inte i rimlig utsträckning tager hänsyn till
aktuella förhållanden.
Utskottet
I föreliggande motioner hemställes om en översyn av bestämmelserna
angående axel- och boggietryck i syfte att höja de i sådant avseende tillåtna
högsta belastningarna. Motionärerna förmenar, att de nu gällande bestämmelserna
är föråldrade och icke i rimlig utsträckning är anpassade efter den
moderna transportteknikens krav.
Riksdagen behandlade senast vid 1958 års B-riksdag motioner av i huvudsak
samma innebörd. Därvid avslogs motionerna i enlighet med vad andra
lagutskottet hemställt. I sitt utlåtande underströk utskottet, att det var av
värde dels att vägarnas kapacitet till fullo kunde utnyttjas, dels att vägarna
hölls vid en sådan standard, att de moderna trafikmedlens transportkapacitet
så långt möjligt kunde utnyttjas. Då vederbörande myndigheter emellertid
ägnade stor uppmärksamhet åt de i motionerna berörda problemen
syntes det utskottet icke påkallat att riksdagen gjorde någon framställning
i ämnet.
Sedan 1958 har icke inträffat någonting av beskaffenhet att föranleda till
ett ändrat ställningstagande i förevarande fråga. Utskottet får därför hemställa,
att förevarande motioner, 1:313 och 11:389, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 20 april 1960
På andra lagutskottets vägnar:
AXEL STRAND
Andra lagutskottets utlåtande nr 22 ur 1960
11
Vid delta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Strand, Nils Elowsson, Axel Svensson,
Sunne, fru Carlqvist, fru Svenson, herrar Åkesson och Ringaby;
från andra kammaren: herrar Nilsson i Göteborg, Odhe, fru Sandström*,
herrar Bengtsson i Varberg, Wahrendorff, Fredriksson, Björkman
och Königson.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservationer
I
av fru Svenson, herrar Ringaby och Wahrendorff, vilka yttrat:
Såsom motionärerna framhållit begränsas den moderna transporttekniken
många gånger på ett mycket kännbart sätt på grund av de i VTF § 54 gällande
bestämmelserna, att en viss relation mellan fordonskombinationens
bruttovikt och avståndet mellan första och sista axeln skall finnas. Detta
medför, att gällande axel- och boggietryck icke kan utnyttjas med mindre
än att fordonsägaren övergår till en ur trafiksäkerhetssynpunkt förkastlig
fordonskombination, exempelvis genom att förlänga dragstången och släpvagnens
ram, så att den erforderliga längden uppnås.
De nuvarande bestämmelserna ger exempelvis också möjligheter att till
fordonet koppla bromsad släpkärra utan last efter den ordinarie släpvagnen,
och på så sätt minska högsta tillåtna hastigheten till 40 km/tim., men samtidigt
öka lastförmågan med cirka 20 procent, vilket blir ekonomiskt lönsamt
för fordonsägaren.
Med hänsyn till de konsekvenser, som de i VTF § 54 gällande bestämmelserna
medför, synes det oss i likhet med vad motionärerna hemställt vara
befogat med en revidering av nämnda paragraf i VTF.
Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer vi,
att riksdagen måtte med bifall till förevarande motioner,
1:313 och 11:389, i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
prövning av frågan om revidering av bestämmelserna i § 54
vägtrafikförordningen i enlighet med de i motionerna framförda
synpunkterna.
II
av herr Björkman.