Andra lagutskottets utlåtande nr 21 år 1960
1
Nr 21
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med
förslag till förordning om mopeder m. m., dels ock
i ämnet väckta motioner.
Genom en den 26 februari 1960 dagtecknad proposition, nr 68, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll,
dels anhållit om riksdagens yttrande över förslag till
1) förordning om mopeder;
dels ock föreslagit riksdagen att antaga förslag till
2) lag angående ändring i lagen den 10 maj 1929 (nr 77) om trafikförsäkring
å motorfordon.
Författningsförslagen, som är fogade vid propositionen, är av följande
lydelse.
1 llihang till riksdagens protokoll 1960. 9 samt. 2 and. Nr 21
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 21 år 1960
Förslag
till
Förordning om mopeder
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Med moped förstås i denna förordning lätt motorcykel vars motor har en
cylindervolym ej överstigande 50 kubikcentimeter och vilken är konstruerad
för en hastighet av högst 30 kilometer i timmen.
Vid bedömande, huruvida villkoret om begränsning av hastigheten är uppfyllt,
skall särskilt beaktas om fordonet lätt kan ändras till avsevärt högre
hastighet.
2 §•
Vad i vägtrafikförordningen och med stöd därav är föreskrivet om motordrivet
fordon, motorfordon och motorcykel samt om förande av dylikt
fordon skall icke äga tillämpning å moped. I stället skall i fråga om moped
tillämpas vad i vägtrafikförordningen är stadgat om cykel, dock att 7 § 1
mom. nämnda förordning icke äger tillämpning.
Utan hinder av vad nu sagts skall moped vara underkastad löpande
kontroll enligt 22—24 §§ vägtrafikförordningen. Förseelse, som innehavare
av körkort begår vid förande av moped, skall vid tillämpning av vad i
33—35 §§ sagda förordning är stadgat om återkallelse av körkort, varning
och omhändertagande av körkort bedömas såsom förseelse vid förande av
motordrivet fordon.
3 §.
Moped skall vara försedd med
a) effektiv styrinrättning;
b) minst två av varandra oberoende, effektivt verkande bromsar; och
skall så vitt angår moped med tre hjul eller med tillkopplat sidofordon åtminstone
en broms kunna på sluttande mark kvarhålla mopeden, även om
föraren lämnat denna;
c) apparat, med vilken kan givas ljudsignal med jämn, dov ton;
d) effektiv anordning för att hindra störande ljud från avloppsgaserna
(ljuddämpare); samt
e) under mörker dels framtill lykta, som visar vitt eller gult sken av till
Andra lagutskottets utlåtande nr 21 år 1960
3
räcklig ljusstyrka för att mopeden skall kunna föras på betryggande sätt
och som, därest den har bländande sken, kan snabbt avbländas på tillfredsställande
sätt, dels ock baktill lykta, som visar rött sken bakåt (baklykta)
och reflexanordning, som vid belysning återkastar rött sken bakåt; och få
baklykta och reflexanordning kombineras.
På moped skola på lämpliga, lätt synliga platser föras två skyltar av metall,
upptagande i tydlig skrift den ena ägarens namn och adress samt den
andra fordonets typbeteckning eller, om fordonet undergått särskild besiktning,
den beteckning som därvid tilldelats fordonet.
4 §•
Moped må ej tagas i bruk förrän den blivit godkänd efter typbesiktning
eller särskild besiktning.
Har godkänd moped undergått sådan ändring, att den ej längre överensstämmer
med uppgifterna i utfärdat instrument över den lypbesiktning eller
särskilda besiktning, som låg till grund för godkännandet, må den sedan
ej brukas förrän den undergått särskild besiktning och därvid godkänts.
Utan hinder av vad nu sagts må moped brukas
a) av den, som yrkesmässigt eller i företag med egen verkstad tillverkar
eller reparerar mopeder, för provkörning av fordonet i samband med tillverkningen
eller reparationen;
b) för färd i och för besiktning kortaste lämpliga väg till och från förrättningsstället
för besiktningen;
c) för provkörning vid besiktning.
5 §.
1 mom. Tillstånd till typbesiktning må av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
meddelas tillverkare här i riket av mopeder eller här i riket bosatt generalagent
för sådan tillverkare i utlandet. Tillståndet må återkallas, när
skäl därtill anses föreligga.
Beträffande ansökan om tillstånd som nu sagts skall i tillämpliga delar
gälla vad i 18 och 19 §§ vägtrafikkungörelsen är stadgat om där avsett tillstånd.
Då tillstånd meddelas, skall väg- och vattenbyggnadsstyrelsen översända
avskrift av tillståndsresolutionen till statens provningsanstalt.
2 mom. Anmälan till typbesiktning skall ingivas till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
i tre exemplar och innehålla fullständiga uppgifter om fordonet
samt vara åtföljd av fotografi i tre exemplar av detsamma.
Efter samråd med statens provningsanstalt skall väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
pröva, huruvida typgodkännande skall meddelas. Meddelas
godkännande, skall styrelsen utfärda och tillhandahålla sökanden typbesiktningsinstrument.
I instrumentet skall angivas, bland annat, eu fordonet tilldelad
typbeteckning, innehållande ordningsnummer samt uppgift om fordonets
fabrikat och typ.
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 21 år 1960
3 mom. Därest moped enligt intyg, utfärdat av någon som har tillstånd
till typbesiktning, är i överensstämmelse med typfordon, som blivit för honom
besiktigat och godkänt, eller företer endast sådana avvikelser därifrån,
som äro att hänföra till mopedens utstyrsel, skall så anses som om mopeden
godkänts den dag intyget utfärdades. Sådant intyg kallas typintyg.
Typintyg skall utfärdas i två exemplar, av vilka det ena kvarbliver hos
utställaren och det andra tillhandahålles köpare av fordonet. Intyget skall
innehålla uppgift om fordonets typbeteckning och tillverkningsnummer, det
sistnämnda innefattande ram- och motornummer, samt i övrigt fullständigt
och riktigt återgiva typbesiktningsinstrumentets uppgifter om fordonets
beskaffenhet.
6 §•
Särskild besiktning verkställes av bilinspektör på anmälan av mopedens
ägare.
Vid anmälan till särskild besiktning skall ägaren skriftligen lämna såvitt
möjligt fullständiga uppgifter om mopeden samt tillhandagå med de upplysningar,
som i övrigt erfordras.
Godkännes mopeden, skall bilinspektören tilldela den beteckning, innehållande
ordningsnummer samt uppgift om ramnummer eller annat igenkänningstecken,
motorns fabrikat, typ och tillverkningsnummer, totala utväxlingsförhållandet
mellan motor och drivande hjul ävensom diametern
av motorcylinderns insugningskanal, uttryckt i millimeter. Anteckning härom
skall ske i särskild liggare. Härjämte skall bilinspektören utfärda besiktningsinstrument
i tre exemplar, av vilka ett skall inom tre dagar från
besiktningens avslutande tillhandahållas sökanden samt de övriga skola
tillställas väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och statens provningsanstalt.
7 §•
Den som bedriver yrkesmässig försäljning av mopeder är pliktig att vid
överlåtelse av moped till annan förse det för fordonet gällande typintyget
eller besiktningsinstrumentet med skriftlig försäkran att fordonet under
den tid det innehafts av honom icke underkastats sådan ändring, att fordonet
ej längre överensstämmer med uppgifterna i typintyget eller besiktningsinstrumentet.
8 §•
Moped må icke föras av någon som ej fyllt femton år.
9 §•
Det åligger förare av moped att medhava och på tillsägelse av besiktningsman
eller polisman förete bevis att fordonet är trafikförsäkrat. Beviset skall
vara i sådant skick, att det kan avläsas utan svårighet.
5
Andra lagutskottets utlåtande nr 21 år 1960
10 §.
Förare av moped skall i görligaste mån behandla motorn så, att den icke
åstadkommer störande buller eller utsläpper rök eller gas i sådan mängd,
att olägenhet därav uppstår. Gaser från förbränningsmotor få icke givas
fritt avlopp.
11 §.
Brukas moped på väg oaktat den icke är så utrustad, som i 3 § första stycket
sägs, eller i strid mot 4 §, straffes ägaren med dagsböter. Om befrielse i
vissa fall från ansvar för fordonets ägare samt om ansvar för annan än denne
gäller vad i 65 § 1 och 3 mom. samt 70 § vägtrafikförordningen för där
avsedda fall är stadgat.
Förseelse mot 3 § andra stycket eller 10 § straffes med böter, högst trehundra
kronor. Till samma straff dömes den som, i strid mot stadgandet i
7 §, underlåter att förse typintyg eller besiktningsinstrument med sådan
försäkran, som avses i nämnda paragraf, så ock den som överträder bestämmelsen
i 9 §. Om den, som ertappas med att under färd icke hava medhaft
handling som avses i 9 §, senast å tredje söckendagen därefter hos vederbörande
polismyndighet eller åklagare styrker, att han innehade sådan
handling vid tiden för förseelsen, och omständigheterna giva vid handen,
att förseelsen haft sin grund i tillfälligt förbiseende, vare han fri från ansvar.
Föres moped av barn, som ej fyllt femton år, skall den, som har vårdnaden
om barnet, eller, om förseelsen begåtts av barnet i anställning hos arbetsgivare,
den sistnämnde straffas med dagsböter, såvida han underlåtit att
göra vad på honom ankommit för att förekomma densamma. Med dagsböter
straffes ock den, som eljest tillåter barn, vilket ej fyllt femton år, att
föra moped.
12 §.
I utlandet bosatt person, som tillfälligtvis vistas i Sverige, må, därest han
fyllt femton år, utan hinder av stadgandena i denna förordning bruka av
honom till riket införd moped om den uppfyller de villkor, som för dylika
fordon gälla i hans hemland. Lika med moped anses härvid annan lätt motorcykel,
vars motor har en cylindervolym ej överstigande 50 kubikcentimeter,
såvida den som infört fordonet äger i hemlandet föra detta utan innehav
av körkort eller därmed jämförlig handling.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1961, dock att stadgandena
i 5 och 6 §§ skola lända till efterrättelse från och med dagen efter den, då
förordningen enligt därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk
författningssamling.
Med ikraftträdandet av denna förordning skall kungörelsen den 23 maj
1952 (nr 280) med vissa bestämmelser om cyklar med hjälpmotor upphöra
att gälla.
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 21 år 1960
I nämnda kungörelse avsedd cykel med hjälpmotor, vilken tagits i bruk
före den 1 juli 1961, må, om trafikförsäkring tecknats med verkan senast
från och med sagda dag, nyttjas såsom moped utan att vara godkänd enligt
4 §, så länge sådan försäkring utan avbrott vidmakthålles. I fall som nu
sagts skola stadgandet i 3 § andra stycket om skylt med uppgift om besiktningsförhållandena
samt stadgandet i 7 § icke äga tillämpning. Det åligger
fordonets förare att medhava samt på tillsägelse av besiktningsman eller
polisman förete bevis att nyssnämnda försäkringsskyldighet fullgjorts; och
gäller därom i övrigt vad i 9 och 11 §§ är stadgat.
Andra lagutskottets utlåtande nr 21 år 1960
7
Förslag
till
Lag angående ändring i lagen den 10 maj 1929 (nr 77) om trafikförsäkring
å motorfordon
Härigenom förordnas, att 2 och 18 §§ lagen den 10 maj 1929 om trafikförsäkring
å motorfordon1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
2 §.
Med motorfordon---i timmen.
Härvid förstås---på skenor.
Till motorfordon — — — av gående.
Lagen äger ej tillämpning å sådan Lagen äger ej tillämpning å mocykel
med hjälpmotor, för vilken re- torfordon, som användes uteslutande
gistreringsplikt icke föreligger, ej inom järnvägs- eller fabriksområde
heller å motorfordon, som användes eller inhägnat tävlingsområde eller
uteslutande inom järnvägs- eller annat dylikt inhägnat område,
fabriksområde eller inhägnat tävlingsområde
eller annat dylikt inhägnat
område.
18 §.
Har avtal--------är registrerat.
Avser försäkringen motorfordon,
för vilket utfärdats interimslicens, eller
varje motorfordon, som är försett
med viss saluvagnsskylt, skall vad
sålunda stadgats äga motsvarande
tillämpning, därvid omförmälda tid
av trettio dagar skall räknas från det
anmälan inkommit till myndighet,
som meddelat licensen eller utlämnat
skylten. Detsamma gäller där försäkringen
avser moped, dock att tiden
skall räknas från det anmälan inkommit
till polismyndigheten i den ort,
där försäkringstagaren enligt senaste
för försäkringsgivaren tillgängliga
uppgifter är bosatt.
År den------ej tillämpning.
Anmälan, varom---två exemplar.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1961.
Avser försäkringen motorfordon,
för vilket utfärdats interimslicens, eller
varje motorfordon, som är försett
med viss saluvagnsskylt, skall vad
sålunda stadgats äga motsvarande
tillämpning, därvid omförmälda tid
av trettio dagar skall räknas från det
anmälan inkommit till myndighet,
som meddelat licensen eller utlämnat
skylten.
1 Senaste lydelse av 2 §, se 1952:281; av 18 §, se 1951:651.
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 21 åt- 1960
I samband med propositionen bär utskottet behandlat
dels de i anledning av propositionen väckta motionerna
1) nr 544 i första kammaren av herr Karlsson, Göran; samt
2) nr 667 i andra kammaren av herrar Bengtsson i Varberg och Lundberg,
dels ock följande motioner
3) de likalydande motionerna nr 312 i första kammaren av herr Nilsson,
Yngve, m. fl. och nr 388 i andra kammaren av herrar Nilsson i Bästekille
och Svensson i Krokstorp om utredning angående obligatorisk trafikförsäkring
för mopeder.
Till utskottet har därjämte i anledning av propositionen inkommit eu den
17 mars 1960 dagtecknad skrivelse från Nymans Verkstadsklubb och Nymanbolagen
Aktiebolag i Uppsala.
För innehållet i motionerna och skrivelsen redogöres i det följande vid de
avsnitt, till vilka desamma efter sitt innehål! hör.
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen framlägges förslag till bl. a. nya bestämmelser om mopeders
konstruktion och utrustning. Moped skall alltjämt vara konstruerad
för en hastighet av högst 30 kilometer i timmen, men den nuvarande absoluta
begränsningen av motoreffekten till 0,8 hästkrafter bortfaller och ersättes
av en bedömning från fall till fall av motorns s. k. effektkurva. Kravet
på pedaler slopas. Däremot blir ljuddämpare obligatorisk, och viss skärpning
föreslås av bestämmelserna om bromsutrustning.
Föreskrifterna om besiktning skärpes väsentligt. Besiktningen skall avse
hela mopeden och icke, som nu, endast motorn. De föreslagna nya besiktningsreglerna
innefattar vidare detaljbestämmelser om bl. a. typbesiktning,
typintyg och särskild besiktning samt vissa bestämmelser med ändamål att
möjliggöra kontroll av att fordonen icke ändras efter besiktning eller utfärdande
av typintyg.
Vidare föreslås införande av trafikförsäkringsplikt i fråga om mopeder.
Detalj bestämmelserna föreslås bli i huvudsak desamma som för andra motorfordon.
Vissa särbestämmelser blir dock erforderliga med hänsyn till
att mopederna icke registreras som andra motorfordon. Bl. a. föreslås att
mopedförare skall vara skyldig att medföra bevis om att trafikförsäkring
är gällande för fordonet.
Bland detaljerna i förslagen må nämnas, att dessa innefattar särskilda
regler om villkoren för brukande av utländska mopeder i Sverige samt att
de nuvarande straffbestämmelserna förtydligas på en del punkter. Med avseende
å reglerna om förares uppträdande i trafiken medför förslagen bl. a.
den konsekvensen, att moped skall föras på cykelbana, där sådan finnes,
och alltså icke, som nu, på körbana.
Tiden för ikraftträdandet av de nya reglerna har i förslagen satts till den
1 juli 1961. Mopeder, som tagits i bruk dessförinnan, skall emellertid få brukas
även i fortsättningen utan att undergå särskild besiktning, om trafikför
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 21 år 1960 9
säkring tecknas senast vid ikraftträdandet och sedan vidmakthålles utan
avbrott.
Inledning
Jämlikt bemyndigande den 27 maj 1955 uppdrog dåvarande chefen för
kommunikationsdepartementet åt särskilt tillkallad utredningsman att verkställa
en allmän översyn av bestämmelserna rörande cyklar med hjälpmotor
samt att därvid jämväl undersöka möjligheterna till nordisk samordning.
Till fullgörande av sitt uppdrag avgav utredningsmannen i april 1959
ett betänkande (stencilerat) med förslag till kungörelse med vissa bestämmelser
angående mopeder.
Yttranden över förslaget har efter remiss inkommit från riksåklagarämbetet,
Svea hovrätt, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, statens provningsanstalt,
statens trafiksäkerhetsråd, statens väginstitul, riksförsäkringsanstalten,
medicinalstyrelsen, statspolisintendenten, generaltullstyrelsen, statistiska
centralbyrån, skolöverstyrelsen, försäkringsinspektionen, överståthållarämbetet,
samtliga länsstyrelser, Automobilbesiktningsmännens förening,
Bilverkstädernas riksförbund, Cykel- och mopedfrämjandet, Cykel- och
sporthandlarnas riksförbund, Föreningen Sveriges häradshövdingar, Föreningen
Sveriges landsfiskaler, Föreningen Sveriges landsfogdar, Föreningen
Sveriges polismästare, Föreningen Sveriges stadsdomare, Föreningen Sveriges
stadsfiskaler, Försäkringsjuridiska föreningen, Ivungl. automobil klubben,
Landsorganisationen i Sverige, Motorförarnas helnykterhetsförbund,
Motormännens riksförbund, Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande
(NTF), Riksförbundet Landsbygdens folk, Svenska bilförsäkringsföreningen,
Svenska cykelfabrikant- & grossistföreningen, Svenska försäkringsbolags
riksförbund, Svenska motorcykelfabrikanters förening, Svenska tarifföreningen,
Sveriges advokatsamfund, Sveriges lantbruksförbund, Sveriges
läkares automobilklubb, Sveriges motorcykelhandlares riksförbund, Sveriges
motorcykel- & mopedimportörers förbund och Trafikförsäkringsföreningen.
Vid åtskilliga av yttrandena har fogats ytterligare utlåtanden av
statliga och kommunala myndigheter, sammanslutningar och enskilda personer.
Huvuddragen av gällande bestämmelser
Främst hänvisas till vägtrafikförordningen den 28 september 1951 (nr
642; ang. ändringar se SFS 1952:164, 1953:300, 1954:338, 1955:99, 313
och 524, 1956: 122, 142 och 523, 1957: 356 och 537, 1958: 222 och 540 samt
1959:259).
Av intresse är jämväl kungörelsen den 30 juni 1952 (nr 520) med anledning
av Sveriges tillträde till den i Geneve den 19 september 1949 nnderteck
-
10 Andra lagutskottets utlåtande nr 21 år 1960
nade konventionen rörande vägtrafik (ang. ändringar se SFS 1954: 795 samt
1956: 475 och 525).
De särskilda föreskrifterna om mopeder är icke intagna i vägtrafikförordningen
utan finnes meddelade i kungörelsen den 23 maj 1952 (nr 280) med
vissa bestämmelser om cyklar med hjälpmotor (i det följande kallad mopedkungörelsen
).
I 1 § mopedkungörelsen konstateras till en början, att moped — eller enligt
kungörelsens terminologi cykel med hjälpmotor — är att beteckna såsom
lätt motorcykel (jfr 1 § 3 inom. vägtrafikförordningen). Närmare bestämt
är kungörelsen tillämplig på sådan lätt motorcykel som — med bibehållande
i övrigt av de huvudsakliga kännetecknen på cykel — är utrustad
med förbränningsmotor av typ, som genom prövning och godkännande av
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen konstaterats fylla vissa i kungörelsen angivna
förutsättningar. Förutsättningarna för godkännande är att motorns
cylindervolym ej överstiger 50 kubikcentimeter, att motorn till tyngd och
verkningssätt befinnes lämpad för cykel av normal byggnad, att motorn
har en effekt av högst 0,8 hästkrafter samt att motorn är konstruerad för
en hastighet av högst 30 kilometer i timmen och icke utan svårighet kan
ändras till högre hastighet. Vid meddelande av godkännande skall väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen samråda med statens provningsanstalt.
Härjämte ges i 2 § mopedkungörelsen en hel del speciella föreskrifter för
den art av lätta motorcyklar, som mopederna utgör. Moped är icke underkastad
de i 4 § vägtrafikförordningen givna bestämmelserna om motorcykels
beskaffenhet och utrustning m. m., utan i stället gäller motsvarande bestämmelser
om cykel i 7 § samma förordning. Enligt uttryckligt stadgande
lår emellertid moped icke tagas i bruk med mindre den försetts med två
av varandra oberoende effektivt verkande bromsar, ljudsignalapparat samt
skylt upptagande ägarens namn och adress ävensom mopedmotorns typbeteckning
och tillverkningsnummer. Vidare är bestämmelserna om registrering
av motorfordon och om körkort för förare av motordrivet fordon icke
tillämpliga på mopeder; ej heller vägtrafikförordningens bestämmelser om
största bredd å utskjutande last å motorfordon samt om förbud att medföra
passagerare på lätt motorcykel. Däremot gäller de särskilda bestämmelserna
i 59 § vägtrafikförordningen om trafik med cykel samt bestämmelserna
i 22—24 §§ nämnda förordning om löpande kontroll av motorfordon.
— Förseelse mot bestämmelserna i 2 § mopedkungörelsen beträffande
mopeds utrustning skall enligt 3 § samma kungörelse straffas jämlikt
65 § 1 mom. vägtrafikförordningen.
Enligt 2 § mopedkungörelsen gäller vidare, att moped får föras allenast
av den som fyllt 15 år. Häremot svarande straffbestämmelse i 3 § kungörelsen
innebär för de! fall att moped föres av barn under 15 år, att den skall
straffas, som har vårdnaden om barnet. Vårdnadshavaren går dock fri från
straff om han visar att förseelsen skett utan hans vetskap eller att han gjort
vad på honom ankommit för att förekomma densamma.
Andra lagutskottets utlåtande nr 21 år 1960
11
Mopeders konstruktion och utrustning
Utredningen
Enligt utredningens förmenande lär de mopedtyper, som kan förväntas
framdeles komma i marknaden, därest nuvarande författningsbestämmelser
i frågor om mopeds tekniska beskaffenhet i huvudsak bibehålies, näppeligen
komma att nämnvärt avvika från de typer, som f. n. saluföres. Man
kan emellertid vänta förbättringar med avseende å såväl motorernas konstruktion
som mopedernas beskaffenhet i övrigt. Troligen kommer fabrikanterna
att söka draga nytta av de erfarenheter man gjort vid tillverkningen
och brukandet av tyngre och snabbare tvåhjuliga motorfordon. Detta
är givetvis i och för sig enbart av godo. Fråga är dock, om mopeden härigenom
kommer att utvecklas på sådant sätt, att de skäl, som en gång varit avgörande
för nuvarande bestämmelser, med denna utveckling förlorar i
tyngd.
Med avseende å mopedernas högsta konstruktiva hastighet
har utredningen icke föreslagit någon ändring i nuvarande bestämmelse,
enligt vilken hastigheten begränsats till 30 kilometer i timmen. Emellertid
har utredningen ansett mopederna böra vara så konstruerade, att denna
hastighetsgräns icke kan överskridas enbart genom ändring av fordonens
utväxlingsanordningar. — Enligt utredningen gäller liknande bestämmelser
i Danmark. I Finland och Norge har man icke någon föreskrift om konstruktiv
hastighetsgräns.
Vad härefter angår motorns konstruktion har utredningen
framhållit, att den f. n. tillåtna största cylindervolymen 50 kubikcentimeter
överensstämmer med den i 1949 års Genéve-konvention rörande vägtrafik,
Bil. 1, fastställda gränsen för hjälpmotor till cykel. Denna cylindervolym
möjliggör emellertid mycket högre effekt än den i Sverige tillåtna, 0,8 hästkrafter.
I de länder, som anslutit sig till Genéve-konventionen, finns i allmänhet
icke någon bestämmelse om högsta tillåtna effekt utan endast om
cylindervolym. Bland svenska mopedfabrikanter pågår undersökningar för
att få fram lämpliga värden i fråga om cylindervolym och effekt.
Med hänsyn till Genéve-konventionens bestämmelser angående cylindervolymen
torde någon ändring i bestämmelserna härutinnan f. n. icke kunna
ifrågakomma. De resultat, som man hittills uppnått vid nyssnämnda undersökningar,
tyder däremot enligt utredningen på att nuvarande bestämmelse
om en högsta effekt av 0,8 hästkrafter icke är lämplig. Den bör därför slopas,
och det torde få ankomma på väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att, i samråd
med statens provningsanstalt, för varje särskilt fall bedöma och bestämma
gränsen för motoreffekten med iakttagande av alt motorn icke får
ha större effekt än att den — oavsett utväxlingsanordningarna — förmår
driva fram fordonet med en hastighet av 30 kilometer i timmen.
I övrigt är det enligt utredningen främst frågan huruvida mopederna skall
vara försedda med pedaler, som tilldrar sig intresse. Ett dylikt krav
12
Andra lagutskottets utlåtande nr 21 år 1960
måste f. n. anses föreligga på grund av bestämmelsen att mopeden skall bibehålla
de huvudsakliga kännetecknen på cykel. Frågan har varit föremål
för överväganden i olika internationella sammanhang. Vid sammanträde i
september 1956 med den av Ekonomiska kommissionen för Europa (ECE;
tillsatta underkommittén för landsvägstransporter avvisades ett väckt förslag
att slopa kravet på pedaler. Frågan har jämväl diskuterats vid överläggningarna
mellan mopedutredningen och sakkunniga från övriga nordiska
länder. Från finskt och norskt håll uttalades den meningen, att pedaler
icke borde vara obligatoriska. På danskt håll fann man det däremot angeläget
att bibehålla pedalerna för att draga en gräns mellan mopeden och
andra motorfordon, varjämte framhölls att mopederna, trots sina pedaler,
blivit allt lägre och att denna utveckling i allt fall torde komma att fortsätta.
Utredningen har för sin del funnit övervägande skäl tala för att tills
vidare bibehålla kravet på pedaler bl. a. med hänsyn till det av förutnämnda
underkommitté inom ECE gjorda ställningstagandet men har förordat att
frågan blir föremål för fortsatt utredning och upptages till behandling inom
ECE.
En annan fråga som uppmärksammats gäller ljuddämpare. Avsaknaden
av en bestämmelse med föreskrift i ämnet är enligt utredningens mening
en brist i nuvarande svenska lagstiftning. Samtliga sakkunniga, som
deltagit i förutnämnda överläggningar, har uttalat sig för nödvändigheten
av en dylik föreskrift, vilken f. ö. saknas endast i den svenska lagstiftningen.
Utredningen har därför funnit sig böra föreslå införandet av föreskrift
om att moped skall vara försedd med effektiv ljuddämpare.
Vid överläggningar mellan utredningen och sakkunniga från andra nordiska
länder uttalade sig samtliga sakkunniga mot införande av en bestämmelse
om viss högsta tjänstevikt för mopeder, eftersom den skulle
kunna hindra framställningen av kraftiga och trafiksäkra mopeder. En sådan
gräns skulle jämväl kunna tänkas förhindra den hittillsvarande utvecklingen
mot mopeder av scootertyp, vilken bedömts som önskvärd. Utredningen
har sagt sig icke vilja förorda någon generell tjänsteviktsgräns.
1 fråga om vissa andra tekniska detalj spörsmål, såsom frågorna om kraven
på belysningsanordningar, bromsar, hastighetsmätare
och signalanordningar, har utredningen ansett skäl icke
föreligga till ändringar i nu gällande svenska bestämmelser. Till samma resultat
har utredningen kommit med avseende å bestämmelserna om last
och passagerare å mopeder.
Utredningen har framhållit att — i motsats till vad som gäller beträffande
lätt motorcykel — till moped f. n. får kopplas sid- eller släpvagn.
Med hänsyn bl. a. till mopedernas begränsade hastighet samt deras praktiska
användning för lättare transporter har utredningen icke funnit skäl
att föreslå ändring i de nu gällande bestämmelserna.
Andra lagutskottets utlåtande nr 21 år 1960
13
Remissyttrandena
Beträffande innehållet i yttrandena får utskottet hänvisa till den redogörelse
härför som finnes i propositionen s. 19—22.
Departementschefen
Föredragande departementschefen, statsrådet Skoglund, har anfört:
Såsom jag förut anfört synes vid utformningen av bestämmelserna om
mopedernas konstruktion och utrustning främst böra hållas i minnet, att
dessa bestämmelser icke bör gå ut på att hindra mopedernas utveckling
utan blott på att leda utvecklingen i lämplig riktning till gagn för den stora
allmänhet, som är hänvisad till detta transportmedel, samt för strävandena
alt öka trafiksäkerheten.
Vad först angår mopedernas konstruktiva hastighet så har
det gjorts gällande, att den nuvarande hastighetsgränsen vid 30 kilometer
i timmen skulle vara mindre lämplig och att det ur bl. a. teknisk synpunkt
vore bättre om gränsen sattes vid 40 kilometer i timmen. Den popularitet,
som mopederna tillvunnit sig, ger emellertid belägg för att de nuvarande
konstruktionerna är ganska lyckade ur teknisk synpunkt. Det är tveksamt,
om en höjning av den konstruktiva hastigheten lämpligen kan genomföras
utan att man samtidigt skärper detalj föreskrifterna om mopeder därhän, att
åtskilliga av de lättnader, som mopedbestämmelserna innebär jämfört med
bestämmelserna om motorfordon i allmänhet, går förlorade. En förskjutning
av hastighetsgränsen uppåt torde ej heller vara ägnad att motverka
den tendens, som kommit till synes särskilt bland yngre mopedägare, att
genom ändringar öka fordonens hastighet. Det kan knappast heller betecknas
som lämpligt att utan starkt vägande skäl införa nya regler, vilka avviker
från motsvarande bestämmelser i övriga nordiska länder.
Av nu angivna skäl förordar jag, i likhet med utredningen, att regeln om
en högsta konstruktiv hastighet av 30 kilometer i timmen bibehålies.
Beträffande regelns närmare utformning är jag däremot icke ense med
utredningen. Dess förslag att den konstruktiva hastigheten oavsett utväxlingsanordningarna
icke skall få överstiga det nyss angivna värdet 30 kilometer
i timmen, innebär i praktiken en mycket långtgående inskränkning i
fråga om de motorer, som får användas på mopederna. Det lär visserligen
vara möjligt att framställa motorer, som fyller det angivna kravet, men
ett fordon, som utrustas med en dylik motor, torde icke få sådana köregenskaper
som är lämpliga ur bl. a. trafiksäkerhetssynpunkt. Accelerationsoch
backtagningsförmågan blir icke tillfredsställande, om ej motorn ger
ett visst överskott av kraft utöver den, som oundgängligen erfordras för att
driva fram fordonet med hastigheten 30 kilometer i timmen. Regeln bör
därför ej utformas alldeles så, som utredningen förordat. Jag återkommer
senare till denna fråga.
Den nuvarande regeln att motoreffekten ej får överstiga 0,8 hästkrafter
är i och för sig icke illa avvägd. En sådan effektgräns ger enligt uppgift vid
användande av en moped av normalt utförande en teoretisk högsta hastig
-
14
Andra laguiskottets utlåtande nr 21 år 1960
het, som blott obetydligt överstiger 30 kilometer i timmen, och kan därför
icke sägas fresta till att söka öka hastigheten genom ändringar i fråga om
utväxlingen. Emellertid finns icke någon liknande bestämmelse i någon av
de övriga nordiska länderna, och regeln kan onekligen medföra vissa svårigheter
till följd av sin onödigt stela utformning. Goda skäl talar således
för utredningens mening att den bör slopas.
Nuvarande bestämmelse om en högsta cylindervolym av 50 kubikcentimeter
överensstämmer däremot med vad som får anses internationellt vedertaget.
Den synes böra bibehållas.
Den av utredningen föreslagna bestämmelsen om att mopedmotorn skall
till tyngd och verkningssätt vara så beskaffad, att den kan anses lämpad för
en cykel av normal byggnad, överensstämmer med vad som nu gäller, men
den synes med hänsyn till den utveckling, som ägt rum, knappast längre ha
någon uppgift att fylla. Den bör därför utgå.
En sak för sig är huruvida den nu förordade utformningen av konstruktions-
och utrustningsbestämmelserna för mopeder är tillräckliga för att
hindra otillåtna ändringar av mopederna, särskilt sådana
ändringar, som går ut på att öka maximihastigheten.
Såsom förut framhållits, kan en ändring av maximihastigheten åvägabringas
på två olika sätt, nämligen antingen genom att ändra fordonets utväxling
eller genom att vidga insugningskanalen från motorns förgasare till
förbränningskammaren. Även andra metoder är tänkbara, men de torde icke
vara av större betydelse. Önskar man strikt upprätthålla ett krav på att mopederna
icke utan synnerlig svårighet kan ändras till högre hastighet än 30
kilometer i timmen, bör tordonen vara så beskaffade, att varken utväxlingsanordningarna
eller insugningskanalen kan ändras utan ingående yrkeskunskap
och tillgång till speciell verktygsutrustning.
Emellertid torde det ur praktisk synpunkt icke vara lämpligt att ge bestämmelserna
en så sträng utformning. Det ligger i sakens natur, att de rörliga
dreven i utväxlingsanordningarna är jämförelsevis lätta att byta ut.
Huruvida det är möjligt att på så sätt öka fordonets maximihastighet, beror
emellertid därjämte på motorns egenskaper, speciellt på den s. k. effektkurvans
utseende. Med mopedmotorer av nu brukliga typer kan man enligt
uppgift icke genom en ändring av enbart utväxlingen nå högre konstruktiv
hastighet än 35 eller 36 kilometer i timmen, och detta sker då på bekostnad
av fordonets accelerationsförmåga och andra värdefulla egenskaper. Med
andra motorer eller med en motor, vars effekt ökats t. ex. genom uppborrning
av insugningskanalen, är det däremot möjligt att nå väsentligt högre
hastighet. Det är med tanke på denna sistnämnda möjlighet, som författningen
bör utformas.
Vid bedömande av möjligheten att öka maximihastigheten genom ändringar
på mopeden bör således främst motorns egenskaper uppmärksammas.
Effektkurvan bör vara sådan, att det icke är tänkbart att enbart genom
utväxlingsändringar få ut mer än en mycket måttlig hastighetsökning. Hur
mycket som bör kunna tolereras i detta hänseende är det knappast lämpligt
Andra lagutskottets utlåtande nr 21 år 1960
15
att söka angiva exakt. Avgörandet bör få träffas med hänsyn bl. a. till den
försämring av accelerationsförmågan m. in., som följer av åtgärden, och
sannolikheten med hänsyn härtill för att åtgärden kan komma till stånd.
Emellertid bör det ur denna synpunkt knappast kunna anses motiverat att
godkänna fordon såsom moped, om det genom ändringar av utväxlingen
utan samband med ändringar av motorn är möjligt att bringa upp hastigheten
över ca 35 kilometer i timmen. Möjligheten till hastighetsökningar genom
ändring av motorn bör bedömas strängt. Speciellt bör uppmärksammas
möjligheten att öka insugningskanalens diameter genom uppborrning eller
filning. En metod att hindra dylik åverkan är att väggarna till insugningskanalen
utföres i ett stycke särskilt hårt material, som ingjutes i själva motorblocket.
Även andra jämförbara metoder är givetvis tänkbara. Den ledande
synpunkten vid prövningen bör vara att ändringar icke skall kunna ske
utan avsevärd yrkesskicklighet och tillgång till god verkstadsutrustning.
Den anförda tankegången torde i själva författningen kunna utformas
så, att den grundläggande bestämmelsen om en högsta konstruktiv hastighet
av 30 kilometer i timmen kompletteras med en föreskrift om att vid bedömande,
huruvida detta villkor är uppfyllt, särskilt skall beaktas om fordonet
lätt kan ändras till avsevärt högre hastighet.
Till undvikande av missförstånd bör i detta sammanhang betonas, att de
av mig förordade bestämmelserna till förhindrande av ändringar på mopederna
givetvis icke avser att ersätta utan blott att komplettera föreskriften
om konstruktiv maximihastighet. För att ett fordon skall anses som moped
bör krävas dels att fordonet i det skick det befinnes icke kan medelst motorn
framdrivas med större hastighet än 30 kilometer i timmen och dels att den
endast med svårighet kan ändras. Om fordonet faktiskt ändrats så, att det
kan framdrivas med större hastighet än nu sagts, är det ej vidare att anse
som moped och detta oavsett om ändringen varit mer eller mindre svår att
utföra.
Med den utformning, som mopederna numera fått, har pedalerna
knappast längre någon uppgift att fylla. Ur trafiksäkerhetssynpunkt är ett
pedallöst fordon säkerligen att föredraga, och kravet på pedaler kan även
ur andra synpunkter antagas verka hämmande på mopedernas utveckling.
För bibehållande av kravet på pedaler talar egentligen endast det skälet, att
vissa svårigheter kan möta ägaren av ett pedallöst fordon, om han önskar
använda det i vissa främmande länder. Detta skäl bör emellertid icke få vara
avgörande. Jag anser mig böra förorda, att kravet på pedaler slopas.
Beträffande övriga frågor, som berör mopedernas konstruktion och utrustning,
kan jag i allt väsentligt ansluta mig till utredningen. Jag förordar
sålunda, liksom utredningen, införandet av en bestämmelse om att moped
skall vara försedd med effektiv 1 j uddämpare. Vad beträffar frågan
om viss högsta t j änstevikt anser jag, liksom utredningen, att någon
begränsning icke bör föreskrivas utöver det redan nu uppställda kravet
på att moped skall tillhöra kategorien lätt motorcykel, d. v. s. att tjänstevikten
ej får överskrida 75 kg. Gällande bestämmelser om belysnings
-
16
Andra lagutskottets utlåtande nr 21 år 1960
och signalanordningar har visat sig ändamålsenliga och bör bibehållas
utan andra jämkningar än sådana, som kan visa sig påkallade av
redaktionella skäl. Någon föreskrift om hastighets mäta re anser jag
icke böra införas bl. a. av det skälet, att det torde visa sig svårt att hålla
dylika mätare i funktionsdugligt skick. De av utredningen föreslagna bestämmelserna
om bromsutrustning på mopeder bör — liksom motsvarande
bestämmelser om cyklar —- kompletteras med föreskrift för det
fall, att mopeden har flera än två hjul eller är försedd med sidvagn, om att
åtminstone en broms skall kunna på sluttande mark kvarhålla fordonet,
även om föraren lämnat detta. Vad angår frågorna om last och passagerare
samt om koppling av sid- eller släpvagn till moped
har de nuvarande bestämmelserna såvitt veterligt är fungerat tillfredsställande,
och anledning att vidtaga sakliga ändringar i dessa bestämmelser synes
därför icke föreligga.
I författningstekniskt hänseende kan mot utredningens
förslag riktas den anmärkningen, att förslaget icke tydligt skiljer mellan
definitionen av begreppet moped och detaljbestämmelserna om fordonens
utrustning. Eftersom frågan är av icke ringa betydelse bl. a. för det straffrättsliga
bedömandet, bör skillnaden mellan dessa grupper av bestämmelser
klart framgå av författningstextens utformning. Lämpligt synes vara,
att bestämmelserna uppdelas på två olika paragrafer.
I definitionen av begreppet moped bör till en början utsägas, att därunder
inbegripes dels trampcyklar med hjälpmotor och dels sådana två- eller
trehjuliga fordon, som från början är byggda för motordrift (motorcyklar),
allt under förutsättning att övriga, i det följande angivna villkor är uppfyllda.
Härutöver bör i definitionen inflyta bestämmelserna om konstruktiv
hastighet, om förbud att konstruera fordonet så, att maximihastigheten lätt
kan ökas, och om motorns cylindervolym. Övriga av mig förut omnämnda
bestämmelser synes böra utformas så, att de får karaktär av detalj föreskrifter.
Besiktning av mopeder
Utredningen
Utredningen har ansett, att det är angeläget att man genom en ändring
av gällande författningsbestämmelser skapar bättre garanti för efterlevnad
av konstruktionsbestämmelserna. Ett godkännande av allenast mopedmotorn
kan härvid icke anses till fyllest. Liksom fallet är beträffande andra
motorfordon, bör godkännandet avse mopeden i fullt driftfärdigt skick. Vidare
bör köparen av en fabriksny moped — liksom köparen av ett nytt annat
motorfordon — erhålla verklig garanti för att fordonet uppfyller de
fordringar, som gällande författningsbestämmelser uppställer. F. n. är det
så, att tillverkare och försäljare går fria från ansvar, om det visar sig att
en moped har för hög maximihastighet. Mopedföraren blir däremot fälld
Andra lagutskottets utlåtande nr 21 år 1960 17
till ansvar för olovligt förande av lätt motorcykel. Detta kan icke anses tillfredsställande.
Av nu anförda skäl har utredningen föreslagit, att bestämmelser införes,
som innebär att förfaringssättet vid godkännande av moped i allt väsentligt
bringas i överensstämmelse med förfaringssättet vid besiktning av andra
motorfordon.
Närmare bestämt innebär utredningens förslag följande.
Tillverkare eller importör (generalagent) av moped skall efter ansökan
kunna erhålla särskilt tillstånd av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att låta
typbesiktiga visst märke eller vissa märken av moped. Vid ansökan bör fogas
vissa av utredningen angivna handlingar. I meddelat tillstånd bör angivas,
bl. a., det eller de märken, som avses med tillståndet, samt vem som
skall äga rätt att utfärda typintyg. Meddelat tillstånd bör kunna återkallas,
när skäl därtill föreligger. — Anmälan av moped till typbesiktning göres
skriftligen enligt särskilt formulär bos statens provningsanstalt, som också
verkställer typbesiktningen. Om fordonet godkännes som moped, utfärdar
anstalten typbesildningsinstrument. Fordonet tilldelas vidare en typbeteckning,
innehållande ordningsnummer samt fordonets fabrikat, typ och årsmodell.
—- För varje sedermera kontrollerat fordon utfärdas genom tillverkarens
eller importörens försorg ett typintyg upprättat enligt särskilt formulär.
Typintyget bör innehålla uppgifter om fordonets typbeteckning och
tillverkningsnummer, det sistnämnda innefattande både ram- och motornummer,
samt bör jämväl i övrigt riktigt återgiva typbesiktningsinstrumentets
uppgifter om fordonets beskaffenhet. Typintyget bör vidare innehålla
försäkran om att det därmed avsedda fordonet överensstämmer med det
typbesiktigade fordonet. Vidare bör skyldighet införas för mopedförsäljare
att vid leverans av moped förse typintyget med särskild försäkran om att
fordonet under den tid det innehafts av honom icke underkastats sådan ändring
att det ej längre överensstämmer med uppgifterna i typintyget. Dylik
försäkran bör jämväl avgivas av den som säljer moped i andra hand. Oriktiga
uppgifter i typintyg bör straffbeläggas på enahanda sätt som nu gäller
i fråga om uppgifter i typintyg för bilar in. m. Detsamma bör gälla
även av säljare å typintyg tecknad försäkran.
Innehavare av moped, som ej är av typbesiktigad typ, bör enligt utredningen
vara skyldig att innan fordonet tages i bruk låta besiktiga detsamma
vid statens bilinspeklion. Därest fordonet godkännes bör det av besiktningsmannen
tilldelas en särskild beteckning innehållande ordningsnummer
samt uppgift om cykelns tillverkningsnummer ävensom motorns fabrikat,
typ och tillverkningsnummer.
Enligt utredningens förslag bör moped liksom hittills vara försedd med
skylt av metall, upptagande ägarens namn och adress eller idenlitetsbeteckning
i folkbokföringen. Härjämte har föreslagits att skylten skall upptaga,
i fråga om typbesiktigad moped dennas typbeteckning och tillverkningsnummer
samt beträffande annan moped den fordonet av besiktningsmannen
tilldelade särskilda beteckningen.
2 Dihang till riksdagens protokoll 1960. ? samt. 2 avd. Xr 21
18
Andra lagutskottets utlåtande nr 21 år 1060
Remissyttrandena
Beträffande innehållet i yttrandena får utskottet hänvisa till den redogörelse
härför som finnes intagen i propositionen s. 29—31.
Departem entschef en
Den kritik, som utredningen anfört mot nuvarande ordning för besiktning,
är enligt min uppfattning bärande. Det kan icke vara tillfredsställande
att blott mopedmotorerna och ej övriga delar av mopederna göres till föremål
för besiktning och godkännande. Härvidlag torde det räcka med att hänvisa
till vad jag förut anfört om att en funktionsduglig moped bör vara utrustad
med en något kraftigare motor än som i och för sig erfordras för att
driva fram fordonet med den fastställda maximihastigheten 30 kilometer i
timmen. Därav följer, att en besiktning av bl. a. utväxlingsanordningarna
icke kan undvaras utan risk för att sådana mopeder saluföres, som medger
högre hastighet än nu nämnts. Härtill kommer önskvärdheten av att även
andra detaljer än framdrivningsanordningarna blir föremål för granskning
ur bl. a. trafiksäkerhetssynpunkt.
Av nu anförda skäl anser jag mig böra godtaga utredningens förslag att
besiktning i framtiden skall krävas beträffande hela fordonen och alltså icke
—- såsom nu — blott beträffande motorerna. Även med avseende å detaljerna
i besiktningsförfarandet kan jag i allt väsentligt ansluta mig till utredningens
förslag. Bland förtjänsterna med detta förslag bör särskilt nämnas,
att det synes väl ägnat att åvägabringa en sanering av förhållandena
på området utan att alltför mycket belasta besiktningsmyndigheternas resurser.
Förslaget är nämligen så utformat, att antalet fordon, som behöver
besiktigas särskilt, hålles inom måttliga gränser.
I ett par hänseenden vill jag dock förorda att utredningens förslag jämkas.
Något skäl för att i fråga om typbesiktningarna frångå den hittills gällande
ordningen, enligt vilken typgodkännande meddelas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
efter samråd med statens provningsanstalt, har icke
förebragts vare sig av utredningen eller i remissyttrandena. Det synes mig
lämpligt att denna ordning bibehålies. När fråga är om besiktning av enstaka
fordon, synes däremot den enda praktiskt genomförbara lösningen vara
den, som utredningen förordat, nämligen att besiktningen får ankomma på
bilinspektör vid statens bilinspektion.
Besiktningen bör — vare sig den sker i form av typbesiktning eller avser
enstaka fordon -— i främsta rummet gå ut på att fastslå, huruvida fordonet
är att hänföra till moped. Speciell uppmärksamhet bör ägnas åt kravet på
att fordonet skall vara konstruerat med tanke på att försvåra sådana ändringar,
som medför ökning av maximihastigheten. För att möjliggöra erforderlig
kontroll bör de data, som är av betydelse i sådant hänseende, fastslås
vid besiktningen och angivas i besiktningsinstrumentet. Speciellt gäller
detta storleken av insugningskanalen från förgasaren till cylindern samt den
totala utväxlingen mellan motorn och det drivande hjulet vid användande
av högsta växel. Givetvis bör härjämte tillses att fordonet i övrigt är utrustat
19
Andra lagutskottets utlåtande nr 21 år 1960
i enlighet med gällande föreskrifter. Liksom fallet är med besiktning av
motorfordon i allmänhet bör dock sådana detaljer, som blott är att hänföra
till fordonets utstyrsel, anses undantagna från besiktningen.
Även i vissa andra hänseenden synes kontrollen över bestämmelsernas
efterlevnad erfordra en något mera utförlig reglering än den, som upptagits
i utredningens förslag. Kontrollen över typbesiktigade fordon synes
enklast kunna ordnas på det sättet, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
tillhandahåller polismyndigheterna i riket en på överskådligt sätt uppställd
förteckning över typbesiktigade mopeder, innefattande de data som är väsentliga
för kontrollen. Beträffande icke typbesiktigade fordon synes annan
möjlighet icke stå till buds att åstadkomma nöjaktig kontroll, än att de för
detta ändamål väsentligaste uppgifterna, nämligen de som rör insugningskanalens
diameter och totala utväxlingen, anbringas på en vid fordonet fästad
skylt.
Bestämmelserna i utredningens förslag syftar enligt sin ordalydelse blott
på två fall, nämligen dels på fabriksgjorda mopeder, vilka förutsättes bli
underkastade typbesiktning, och dels på cyklar med hjälpmotor, vilka förutsättes
skola besiktigas särskilt. Emellertid kan även andra former förekomma.
Bl. a. bör beaktas det fallet, att en färdiggjord och typbesiktigad
moped sedermera undergår sådan ändring, som icke blott rör detaljer i fordonets
utstyrsel. För detta fall bör gälla samma bestämmelser som om mopeden
icke förut undergått typbesiktning.
Såsom förut framhållits skall enligt gällande regler på moped finnas en
skylt, upptagande ägarens namn och adress ävensom mopedmotorns typbeteckning
och tillverkningsnummer. Då nu ytterligare vissa uppgifter blir
erforderliga, synes bestämmelserna lämpligen böra utformas så, att fordonen
förses med två skyltar. Den ena skylten bör upptaga ägarens namn och
adress. Den andra skylten bör, då fråga är om typbesiktigad moped, upptaga
mopedens typbeteckning och tillverkningsnummer. Där fråga är om
moped som besiktigats särskilt, bör på denna andra skylt i stället upptagas
den beteckning, som tilldelats fordonet av besiktningsmannen, inklusive de
nyss nämnda uppgifterna om insugningskanalens diameter och utväxlingsförhållandena.
Härjämte torde förslaget i förevarande delar böra redaktionellt jämkas på
några punkter.
Villkor för rätt att föra moped
Utredningen
För egen del har utredningen till en början framhållit, att mopederna
icke synes vara mera trafikfarliga nu än vad man redan år 1952 räknade
med. Olycksorsakerna är främst ovana och hög ålder samt bristande uppmärksamhet
hos mopedförarna. Vidare är kännedomen om gällande trafikregler
och vägmärken ofta bristfällig, även om det härvidlag synes vara något
bättre ställt med mopedförarna än med cyklisterna.
2f Bihang till riksdagens protokoll 1960. 9 samt. 2 avd. Nr 21
20
Andra lagutskottets utlåtande nr 21 år 1960
Det kan enligt utredningens mening ifrågasättas, om införande av körkort
skulle bidraga till att minska antalet olyckor, vid vilka förutnämnda
faktorer varit medverkande orsaker. Det synes för de flesta vara ganska
lätt att lära sig köra moped. Vidare är trafikpropagandan i våra dagar så
intensiv och fordonstrafiken så stark, att alla trafikanter med eller mot sin
vilja blir alltmer »trafiksinnade». Visserligen har alltjämt många mopedförare
icke tillräcklig kännedom om trafikregler och vägmärken, men detta
missförhållande synes icke vara svårare än att det kan avhjälpas genom
intensivare trafikpropaganda. Det finns naturligtvis personer, som har
mycket svårt att lära sig hur man skall uppträda i trafiken, men dessa torde
utgöra ett försvinnande fåtal, och bland dem torde det vara ganska sällsynt
att finna mopedförare. Därför synes det innebära större våld än nöden
kräver att ur nu berörda synpunkter införa krav på något körkort för rätt
att föra moped. —- Vad angår ålder såsom medverkande faktor vid trafikolyckor,
har utredningen ansett uppenbart att trafiksäkerheten hos mycket
gamla personer är starkt nedsatt. Här hjälper emellertid inte körkortstvång
med mindre man också föreskriver att förare, som uppnått viss ålder, därefter
skall underkasta sig nytt prov. När det gällt körkort för bil och motorcykel
har några sådana bestämmelser icke ansetts påkallade, och att nu
införa dylika bestämmelser enbart för moped torde icke vara motiverat.
Vad angår åldersgränsen för rätt att föra moped har enligt utredningens
mening intet framkommit som skulle motivera en höjning av densamma.
Att bestämmelserna härutinnan icke är enhetliga i Norden synes ej
ha medfört några problem för den internordiska trafiken.
Remissyttrandena
Beträffande innehållet i remissyttrandena får utskottet hänvisa till den
redogörelse härför som finnes i propositionen s. 34—36.
Departementschefen
Frågan, huruvida körkort bör krävas för framförande av moped, är
grundläggande för bedömandet av mopedfrågan. Skulle avgörandet utfalla
så, att det icke anses möjligt att beträffande denna typ av motorfordon eftergiva
kravet på körkort, torde några starkare skäl icke kunna åberopas för
att längre bibehålla mopederna som en särskild grupp av fordon. De bör då
hänföras till motorcyklar i allmänhet.
Såsom jag redan inledningsvis framhållit, är det för stora delar av befolkningen
av vikt att ha tillgång till ett praktiskt användbart motorfordon,
som får framföras av alla vuxna. Det intresse, som dessa folkgrupper representerar,
måste dock givetvis vägas mot trafiksäkerhetens krav. Visar det sig
oförenligt med behöriga hänsyn till trafiksäkerheten att bibehålla mopeden
som ett körkortsfritt fordon, bör dessa hänsyn väga över. Emellertid kan
de erfarenheter, som numera vunnits, icke sägas ge vid handen, att man
gjorde sig skyldig till någon felbedömning, då kravet på körkort för förande
av moped slopades år 1952.
21
Andra lagutskottets utlåtande nr 21 år 1960
Det nu sagda utesluter givetvis icke möjligheten att såsom villkor för rätt
att föra moped stadga krav på ett enklare kompetensbevis än körkort, t. ex.
intyg av polisman eller annan tjänsteman om att vederbörande äger nöjaktig
kännedom om gällande trafikregler m. m. Kraven för erhållande av dylikt
intyg kan emellertid icke gärna sättas mycket högre än till vad som
svarar mot den kunskap i hithörande ämnen, som skäligen hör kunna fordras
av varje vägtrafikant. Någon effektiv utgallring av sådana personer, som
kan anses mindre lämpade att uppträda i trafiken, kan det ej bli fråga om.
Det kan därför ifrågasättas, om något nämnvärt står att vinna ur trafiksäkerhetssynpunkt
genom åtgärder av nu avsett slag. Även om det icke är
svårt att påvisa enstaka fall, då trafikanter visat sig sakna kännedom om
elementära trafikregler, kan det ej förnekas, att en viss förbättring inträtt
på senare år som en följd av den allt intensivare propagandan för bättre trafiksäkerhet.
Enligt min uppfattning är det utomordentligt viktigt att upplysningsverksamheten
ytterligare förstärkes i ändamål att begränsa antalet
trafikolyckor.
Jag är av nu anförda skäl icke beredd att föreslå bestämmelser, vilka
innebär krav på körkort eller annat kompetensbevis som villkor för rätt
att föra moped.
Icke heller synes det lämpligt att införa bestämmelser, som ger möjlighet
att meddela förbud för viss person att föra moped. Tillämpningen av en dylik
bestämmelse måste av naturliga skäl antagas bli mycket ojämn för att
icke säga slumpartad, och vinsten ur trafiksäkerhetssynpunkt ringa. Att införa
bestämmelser om generellt förbud för viss eller vissa kategorier av
personer att föra moped innebär en ännu grövre schematisering och kan
icke tillstyrkas.
En höjning av åldersgränsen för rätt att föra moped vore måhända
i och för sig önskvärd ur trafiksäkerhetssynpunkt. Vad som närmast
kan komma i fråga är att bestämma åldersgränsen till 16 i stället för,
såsom nu, till 15 år. Mot en dylik höjning talar emellertid starka praktiska
skäl och nyttosynpunkter, bl. a. det förhållandet, att en hel del ungdomar
alltjämt slutar sin skolgång och går ut i förvärvslivet redan vid 15 års ålder,
varvid många av dem får behov av ett sådant transportmedel som mopeden.
Det torde närmast ha varit detta skäl, som vid tillkomsten av gällande mopedförordning
ledde till att åldersgränsen sattes så lågt som till 15 år. Jag
är icke beredd att förorda någon höjning av åldersgränsen.
Trafikförsäkring
Utredningen
Vid sitt slutliga övervägande av frågan har utredningen fäst avgörande vikt
vid vad de företagna undersökningarna givit vid handen rörande mopedernas
trafikfarlighet. Farlighetsgraden är enligt utredningens mening knappast
sådan, att den motiverar en obligatorisk försäkring. Då härtill kommer
22
Andra lagutskottets utlåtande nr 21 år 1960
att mopedägarna redan i största utsträckning ordnat försäkring på frivillighetens
väg och att frågan om engångsförsäkring synes vara på väg att nå
en lösning, har utredningen icke ansett sig böra f. n. förorda införandet av
obligatorisk trafikförsäkring å mopeder. Olägenheten av att olika bestämmelser
gäller i de nordiska länderna är, med hänsyn till att ett stort antal
svenska mopeder redan är ansvarsförsäkrade, enligt utredningens mening av
förhållandevis underordnad betydelse och kommer, därest nyssnämnda engångsförsäkring
genomföres, att så småningom helt bortfalla.
Remissyttrandena
Beträffande innehållet i yttrandena får utskottet hänvisa till den redogörelse
härför som finnes intagen i propositionen s. 40—42.
Departementschefen
Lämpligheten av att ansvarsförsäkring i någon form anordnas för skador
till följd av trafik med moped torde numera knappast av någon bestridas.
Visserligen är olycksfrekvensen för mopeder, såsom förut framhållits,
icke påfallande stor, och flertalet mopedolyckor medför ej större skador, än
att de ekonomiska konsekvenserna i allmänhet kan bäras utan försäkringsskydd.
Men man kan icke bortse från att även allvarliga olyckor förekommer.
Om ansvarsförsäkring ej finnes, har den, som drabbas av en olycka till
följd av annans ovarsamma framfart med moped, icke någon möjlighet att få
ut sitt skadestånd annat än om den skadevållande är solvent för beloppet.
Hans ställning är sålunda betydligt sämre än om olyckan inträffat till följd
av trafik med annat motorfordon. I praktiken får den skadelidande ofta icke
någon ersättning alls eller endast otillräcklig ersättning. Icke sällan torde
detta inträffa vid olycksfall med svåra skador, d. v. s. när ersättning bäst behövs.
För mopedföraren kan skadeståndsskyldigheten bli högst betungande.
Risken skärpes ytterligare av att mopedföraren, vare sig försäkring
finnes eller icke, är underkastad samma stränga regler om skadeståndsskyldighet
som andra förare av motorfordon.
Om det sålunda står utom tvivel, att ansvarsförsäkringar för mopedförare
är önskvärda, så är därmed ej utan vidare givet, att försäkringstvång
bör införas. Allvarliga olycksfall kan inträffa även som följd av trafik med
andra icke trafikförsäkringspliktiga fordon, och även en fotgängare kan
genom sitt uppträdande i trafiken ge upphov till svåra olyckor. Likväl kan
det av många skäl icke gärna komma i fråga att ålägga dessa trafikantgrupper
att vara ansvarsförsäkrade. Då mopederna i de flesta hänseenden
icke är underkastade reglerna för motorfordon utan jämställes med trampcyklar,
ligger det nära till hands att så sker även i fråga om skyldighet att
ha fordonen trafikförsäkrade. Härtill kommer, att genomförandet av en lagstiftning
om trafikförsäkring för mopeder möter svårigheter i administrativt
hänseende, vilka utförligt belysts av utredningen och i remissyttrandena.
Emellertid bör trafikförsäkringsfrågan icke betraktas som ett fristående
Andra lagutskottets utlåtande nr 21 år 1960
23
spörsmål. Den hänger — såsom jag nyss framhållit — nära samman med
frågan om utformningen av skadeståndsreglerna. Om mopederna — såsom
fallet f. n. är — jämställes med motorfordon i allmänhet i skadeståndshänseende,
får behovet av en obligatorisk trafikförsäkring betecknas som trängande.
Vid sidan härav bör också framhållas, att starka sociala skäl kan åberopas
för en utjämning av de bördor i ekonomiskt hänseende, som allvarligare
trafikolycksfall i regel för med sig. Införande av försäkringsplikt leder i stor
omfattning till en sådan utjämning. Den omständigheten att försäkringsplikt
icke kan införas för alla trafikantgrupper utgör givetvis icke något avgörande
argument mot att införa trafikförsäkringsplikt för gruppen mopedförare.
I detta fall synes de sociala skäl, som talar för obligatorisk trafikförsäkring,
vara så starka, att införande av försäkringsplikt måste allvarligt
övervägas, även om skadeståndsreglerna i enlighet med framkomna förslag
skulle ytterligare skärpas och därvid differentieras så, att vissa fordonskategorier
—- t. ex. mopederna — icke blir underkastade samma regler
som motorfordon i allmänhet.
Av den förebragta utredningen framgår, att de anspråk, som en bestämmelse
om försäkringsplikt kommer att ställa på fordonsägarna i ekonomiskt
hänseende, icke kan anses oskäligt betungande.
Det är i detta sammanhang av intresse att kunna konstatera, att mopedägarna
redan frivilligt tecknat ansvarsförsäkringar i sådan omfattning, att
enligt uppgift f. n. närmare hälften av hela mopedbeståndet är försäkrat.
Härav vill jag dock icke dra den slutsatsen, att en författningsmässig reglering
av trafikförsäkringsfrågan skulle vara obehövlig. Det är icke tänkbart
att enbart på frivillighetens väg någonsin komma därhän, att alla mopeder
blir försäkrade. Ej heller vinnes garanti för att försäkringsvillkoren
i varje särskilt fall blir sådana, att de i skälig mån tillgodoser både den försäkrades
och den skadelidandes intressen.
Av orsaker, som nu berörts, har de initiativ, som tagits av vissa mopedfabrikanter
i syfte att få alla nya mopeder engångsförsäkrade redan vid leveransen,
hittills icke lett till det åsyftade resultatet.
Det nu anförda leder till slutsatsen, att det i längden är närmast ofrånkomligt
att införa bestämmelser om trafikförsäkringstvång i fråga om mopeder.
Jag förordar, att åtgärden nu kommer till stånd.
Huruvida försäkringsfrågan ordnas genom engångsförsäkringar eller genom
försäkringar, som vidmakthålles genom periodiska premiebetalningar,
är ur de synpunkter, som här kan anläggas, relativt likgiltigt. Lämpligast synes
vara att i princip båda möjligheterna lämnas öppna. Den omständigheten
att enligt lagen om försäkringsrörelse vissa svårigheter föreligger för
försäkringsbolagen att meddela verkliga engångsförsäkringar, d. v. s. försäkringar
mot engångspremie avseende fordonets hela livslängd, torde icke
påkalla någon åtgärd i förevarande sammanhang. En praktiskt betydelsefull
fråga är hur erforderlig kontroll skall åvägabringas över att mopedägarna
fullgör sin skyldighet att hålla fordonen trafikförsäkrade. Såsom
24
Andra lagutskottets utlåtande nr 21 år 1960
förut framhållits bör registreringsskyldighet — vilken otvivelaktigt är den
mest effektiva kontrollmetoden -— icke komma i fråga med hänsyn till den
omgång och de kostnader, som registreringen skulle medföra. Erfarenheter
från utlandet — bl. a. Danmark — ger emellertid vid handen att en relativt
tillfredsställande kontroll kan åstadkommas genom föreskrift om skyldighet
för mopedförare att medföra bevis om gällande trafikförsäkring för
fordonet. Beviset kan tänkas utfärdat på vanligt sätt i form av en handling,
som föraren bär på sig, eller såsom ett märke, vilket fästes på mopeden.
Någon anledning att i själva författningen reglera bevisets form torde
ej föreligga. Vilkendera formen som än väljes, får polismyndigheten möjlighet
att snabbt konstatera, huruvida ett visst fordon är trafikförsäkrat
eller icke. Detta ger i sin tur förutsättningar för att göra kontrollen över
mopederna ganska intensiv. I samma riktning verkar de av mig tidigare
föreslagna bestämmelserna om besiktning m. m. Man torde därför våga
utgå från att den nu skisserade kontrollmetoden kommer att visa sig till
fyllest. Jag föreslår, att de erforderliga bestämmelserna utformas i enlighet
med vad nu sagts.
Oavsett kontrollmöjligheterna måste man alltid räkna med att en del
skador vållas genom trafik med oförsäkrade och okända mopeder. Teoretiskt
vore det tänkbart att lämna dessa fall utanför den försäkringsmässiga
regleringen och liksom hittills låta den skadelidande lita enbart till det skadestånd,
vilket han är berättigad att utfå av den som orsakat skadan. Starka
skäl av bl. a. social art talar emellertid för att författningsbestämmelserna
om möjligt utformas så, att den skadelidandes möjlighet att utfå ersättning
icke blir beroende av den ur hans synpunkt tillfälliga omständigheten, huruvida
den skadevållande fullgjort sin försäkringsplikt eller icke. De bestämmelser,
som gäller för skada genom annat motorfordon än moped går ut
på att ersättning i nu avsett fall skall betalas av ett för försäkringsgivarna
gemensamt organ och att de kostnader, som uppstår i anledning av dylika
skadefall, skall efter vissa regler fördelas på de olika försäkringsgivarna.
Detta leder givetvis till att premierna ökas för de lojala försäkringstagarna
och att dessa därigenom i sista hand får betala för de övrigas försumlighet.
Så länge frekvensen av skador till följd av trafik med oförsäkrade fordon
är måttlig, blir premieökningen emellertid knappast av sådan storleksordning,
att den kan sägas utgöra någon börda för försäkringstagarna. Om de
oförsäkrade fordonen utgör en mera betydande andel av fordonsbeståndet,
blir konsekvenserna givetvis mera märkbara. I fråga om mopederna lär man,
åtminstone till en början, få räkna med att en icke obetydlig del av fordonsägarna
underlåter att fullgöra försäkringsplikten. Den del av premierna, som
avser att täcka skador genom oförsäkrade fordon, blir därför procentuellt
större för mopeder än för andra motorfordon. I kronor räknat måste emellertid
den ökning av premien, som orsakas av skador genom oförsäkrade
fordon, antagas komma att hålla sig inom mycket måttliga gränser. Några
starkare skäl synes således icke kunna åberopas för att man vid utformning
av reglerna om trafikförsäkring för mopeder frångår den princip, som i fö
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 21 år 1960
25
revarande hänseende gäller beträffande andra motorfordon. I allt fall torde
de sociala hänsyn som talar för att systemet bör omfatta även skador genom
oförsäkrade mopeder, avgjort väga över.
Frågan om försäkringsbeloppen samt försäkringsvillkoren i övrigt torde
böra regleras i nära överensstämmelse med vad som gäller beträffande trafikförsäkring
för annat motorfordon än moped. Mot detta kan kanske invändas,
att de skador som vållas av mopeder sällan eller aldrig uppgår till det lagstadgade
maximibeloppet för en sådan försäkring. Ändamålet med försäkringen
är emellertid till stor del just att bereda skydd mot följderna av katastrofskador.
Att dylika skador endast sällan inträffar, betyder att en höjning
av maximibeloppet endast får ringa inverkan på premiesatserna. Härtill
kommer önskemålet att såvitt möjligt få enhetliga regler för alla slag
av motorfordon. Någon avvikelse för mopeder synes icke påkallad.
I författningstekniskt hänseende synes den nu framförda tankegången
lämpligen böra komma till uttryck på det sättet, att lagen om trafikförsäkring
å motorfordon göres tillämplig även på mopeder. Detta bör ske genom
ändring av bestämmelsen i 2 § sista stycket berörda lag, enligt vilken lagen
f. n. icke äger tillämpning å sådan cykel med hjälpmotor, för vilken registreringsplikt
icke föreligger. — Särskild uppmärksamhet påkallar vidare bestämmelserna
i 18 och 19 §§ trafikförsäkringslagen. Av dessa handlar 18 §
om det fall att trafikförsäkring upphört efter uppsägning eller eljest. Försäkringsgivaren
är då alltjämt — med visst undantag —- ansvarig gentemot
den som lidit skada till följd av trafik med det förut försäkrade fordonet,
intill dess han gjort anmälan om förhållandet hos registreringsmyndigheten
och 30 dagar förflutit från det anmälningen inkom till myndigheten. Särskilda
bestämmelser gäller för fordon, som icke registrerats och som föres
på grund av interimslicens eller med saluvagnsskylt. Enligt 19 § får försäkringsgivaren
icke i vidare mån än som följer av 18 § till befrielse från
ansvarighet gentemot den, som lidit skada, åberopa omständighet, som beror
av annan än denne. Därest skyldighet införes för ägare av moped att
hålla fordonet försäkrat, bör liknande bestämmelser gälla även för sådan
försäkring. Härvid erfordras emellertid en uttrycklig bestämmelse om vad
försäkringsgivaren har att iakttaga för att fritaga sig för fortsatt ansvarighet,
sedan försäkringsavtalet upphört. Det lämpligaste synes vara att ansvarighetens
upphörande får bero på anmälan till polismyndigheten i den ort,
där försäkringstagaren enligt senaste tillgängliga uppgifter är bosatt. På
detta sätt möjliggöres en viss kontroll av att försäkringsplikten icke åsidosättes.
Någon mera ingående undersökning rörande orsaken till att ett
försäkringsavtal upphört lär emellertid icke erfordras annat än om särskild
anledning finnes till antagande, att vederbörande söker undandraga sig trafikförsäkringsplikten.
Omfattningen av det administrativa bestyr, som bestämmelsen
ger upphov till, torde sålunda ej bli alltför betydande. Jag anser
mig därför kunna förorda, att frågan regleras på nu angivet sätt.
Måhända skulle också en viss kontroll kunna åvägabringas över alt mopederna
från början blir trafikförsäkrade, t. ex. genom införande av anmäl
-
26
Andra lagutskottets utlåtande nr 21 år 1960
ningsskyldighet för dem som saluhåller mopeder. En dylik kontroll skulle
emellertid orsaka rätt stor omgång både för mopedhandlarna och för myndigheterna.
Det lämpligaste synes vara att icke bygga ut någon mera omfattande
kontrollapparat, förrän utvecklingen visat, att den behövs. På
nuvarande stadium vill jag därför icke förorda några ytterligare bestämmelser
i detta ämne.
De förut nämnda bestämmelserna om skyldighet för mopedförare att
medföra bevis om gällande trafikförsäkring torde lämpligen få sin plats i
den särskilda författningen om mopeder. Underlåtenhet att efterkomma
föreskriften bör, även om fordonet är trafikförsäkrat, straffbeläggas som
en ordningsförseelse. Dock synes straffrihet böra inträda i sådana fall, då
omständigheterna ger vid handen, att förseelsen haft sin grund i ett tillfälligt
förbiseende och vederbörande inom viss kortare tid företer bevis om
att trafikförsäkring gällt. Bestämmelserna i detta ämne torde böra avfattas
i nära överensstämmelse med vad som för vissa likartade fall är föreskrivet
i 69 § vägtrafikförordningen.
Lagrådet
Lagrådet har inte haft någon principiell erinran mot förslaget om införande
av trafikförsäkringsplikt för mopeder. I ett avseende har lagrådet föreslagit
en mindre jämkning av författningstexten. Denna har godtagits vid
avlåtandet av propositionen. Angående innehållet i lagrådets yttrande och
föredragande departementschefens yttrande i anledning av detta får utskottet
hänvisa till s. 64 och 65 i propositionen.
Motioner
I de likalydande motionerna I: 312 av herr Nilsson, Yngve, m. fl. och
11: 388 av herrar Nilsson i Bästekille och Svensson i Krokstorp hemställes,
under åberopande av den stora användning mopederna kommit att få jämte
den tekniska utvecklingen, som ökat mopedernas användbarhet och fartresurser,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om utredning
angående obligatorisk trafikförsäkring för modpeder och motsvarande
motorfordon.
Straffrättsliga frågor
Utredningen och remissyttrandena
Beträffande innehållet i utredningens betänkande och remissyttrandena i
denna del får utskottet hänvisa till propositionen s. 47—51.
Departementschefen
På sätt framgår av den lämnade redogörelsen kan vissa av de straffrättsliga
stadgandena i trafikförfattningarna, speciellt bestämmelserna i vägtrafikförordningen
om förmyndares och vårdnadshavares ansvarighet
för förseelser av underårig eller omyndigförklarad person, i
en del situationer tänkas ge utrymme för olika tolkningar. Uppenbart är,
Andra lagutskottets utlåtande nr 21 år 1960
27
att det inom ett rättsområde av den omfattning det här är fråga om möter
stora svårigheter att utforma regler som lämnar ett otvetydigt svar på alla
uppkommande spörsmål. Frågan om straffrättsligt ansvar för annans gärning
utgör dessutom över huvud taget ett föga genomarbetat område av specialstraffrätten.
De spörsmål, som nu aktualiserats, är knappast av den omfattning
att de i och för sig motiverar en allmän översyn av hithörande bestämmelser.
Det torde liksom hittills böra i tveksamma fall få ankomma på
domstolarna att träffa avgörande på grundval av bl. a. de allmänna synpunkter,
vilka kommit till uttryck i de författningar om vilka fråga är. I viss
utsträckning finnes redan fast utbildad praxis.
Utan att gå närmare in på de särskilda frågor om tolkning av nuvarande
författningar, vilka framförts i utredningens betänkande och i remissyttrandena,
biträder jag emellertid utredningens åsikt att vissa förtydliganden
av gällande bestämmelser får anses påkallade.
Vad härvid först angår frågan om det straffrättsliga ansvaret för förseelse,
bestående i att barn under 15 år fört moped, finner jag angeläget, att
ansvaret såvitt möjligt drabbar den person, som givit upphov till förseelsen
eller som kan sägas ha stått närmast till att söka förebygga densamma. I åtskilliga
fall överensstämmer denna synpunkt med bestämmelsen i nuvarande
författning om att ansvaret skall åvila den som har vårdnaden om barnet.
I det av utredningen anmärkta fallet, då förseelsen äger rum under
arbete eller eljest i anställning hos arbetsgivare, bör emellertid ansvaret
drabba denne. I samtliga nu avsedda fall bör dock gälla, att ansvar ej drabbar
annan än den, som underlåtit att göra vad på honom ankommit för att
förekomma förseelsen. Därjämte synes övervägande skäl tala för att den,
som lånar ut moped till barn under 15 år eller eljest ställer moped till hans
förfogande, skall drabbas av straffansvar. Bestämmelsen härom synes lämpligen
kunna avfattas efter mönster av stadgandet i 3 § lagen om straff för
vissa trafikbrott.
Jag delar utredningens uppfattning att den särskilda författningen om
mopeder tarvar förtydligande vad angår tillämpligheten av bestämmelsen
i 65 § 3 mom. vägtrafikförordningen å omyndig person, vilken fört moped
som saknat föreskriven utrustning. Förtydligandet torde böra ske på sätt
utredningen anvisat.
Likaledes biträder jag utredningens uppfattning att bestämmelserna i vägtrafikförordningen
om återkallande av körkort, varning och omhändertagande
av körkort bör vara tillämpliga i fall då körkortshavare gjort sig skyldig
till förseelse vid framförande av moped och att författningstexten bör
utformas så, att den ger ett klart uttryck härför.
Med hänsyn till strafflagens regler anser jag icke att någon särskild bestämmelse
erfordras om straff för den som lämnar veterligen oriklig uppgift
i typintyg eller därå tecknad försäkran om att fordonet icke undergått
otillåten ändring och ej heller för den som utfärdar typintyg utan att vara
behörig därtill. Däremot anser jag alt skyldigheten att förse typintyg med
sådan försäkran som nyss sagts bör sanktioneras med ett stadgande om straff.
Såsom jag tidigare framhållit bör bland straffbestämmelserna dessutom
28
Andra lagutskottets utlåtande nr 21 år 1960
upptagas ett stadgande, utformat efter mönster av 69 § vägtrafikförordningen,
varigenom underlåtenhet att vid färd med moped medhava och på
anfordran uppvisa bevis om gällande trafikförsäkring belägges med straffpåföljd.
Anledning att bland straffbestämmelserna intaga särskilt stadgande om
straff för den, som saluför icke godkända mopeder, föreligger enligt min
mening icke. Ej heller anser jag att bestämmelserna om ansvarighet för fullgörande
av den föreslagna försäkringsplikten beträffande mopeder bör avvika
från vad som gäller i fråga om motorfordon i allmänhet.
Internationell trafik
Utredningen
I utredningens författningsförslag har, i syfte att underlätta den internordiska
trafiken, upptagits en bestämmelse, enligt vilken i Danmark, Finland,
Island eller Norge bosatt person, som tillfälligtvis vistas i Sverige och
som fyllt 15 år, får bruka av honom till riket införd moped utan hinder av
de svenska mopedbestämmelserna under förutsättning att mopeden uppfyller
de fordringar som för dylika fordon gäller i vederbörandes hemland.
Remissyttrandena
Beträffande innehållet i yttrandena får utskottet hänvisa till den redogörelse
härför som finnes i propositionen s. 52—53.
Departementschefen
De lättnader i de vanliga mopedbestämmelserna, som utredningen föreslagit
för invånare i övriga nordiska länder, vilka önskar använda moped
vid tillfällig vistelse i Sverige, kan jag tillstyrka.
Det kan emellertid ifrågasättas, om den av utredningen föreslagna bestämmelsen
helt fyller behovet. Enligt denna blir själva avgörandet, huruvida
ett fordon är att anse som moped, att träffa enligt de svenska bestämmelserna,
vilket bl. a. innebär att fordonets konstruktiva hastighet skall
vara begränsad till 30 kilometer i timmen. Eftersom någon bestämmelse om
konstruktiv hastighetsgräns icke finnes i vare sig Finland eller Norge, skulle
utredningens förslag i själva verket icke innebära någon större lättnad
för trafiken med dessa länder. För att detta skall bli fallet måste stadgandet
avfattas så, att även vissa fordon, vilka enligt definitionen i den svenska
mopedförfattningen icke är att hänföra till moped, likväl får vid tillfällig
vistelse i Sverige föras på samma villkor som sådan. En dylik bestämmelse
skulle i hög grad underlätta trafiken över gränserna till grannländerna. Några
betänkligheter torde det knappast behöva möta mot att i den mindre omfattning
det här kan bli fråga om tillåta framförande av mopedliknande
fordon, oaktat maximihastigheten något överstiger den eljest i Sverige tillåt
-
29
Andra lagutskottets utlåtande nr 21 år 1960
na. Givetvis bör emellertid stadgandet begränsas att avse sådana fordon,
som vederbörande i sitt hemland får föra utan innehav av körkort eller därmed
jämförlig handling. Jag föreslår, att bestämmelsen avfattas i enlighet
med det nu anförda.
Starka skäl synes dessutom tala för att de föreslagna lättnaderna utsträckes
att gälla även andra utlänningar än nordbor. Bestämmelserna om mopeder
och cyklar med hjälpmotorer i olika länder avviker visserligen från
varandra beträffande detaljer men har dock huvuddragen gemensamma.
Frekvensen av dylika fordon från andra länder än de nordiska måste dessutom
förmodas komma att bli måttlig. Det måste helt allmänt betraktas som
önskvärt, att reglerna för den internationella trafiken icke göres mera
restriktiva än som är oundgängligen nödvändigt. Jag anser mig med hänsyn
härtill böra förorda, att den nyss föreslagna bestämmelsen utvidgas att gälla
varje i utlandet bosatt person som tillfälligtvis vistas i Sverige, under förutsättning
att han fyllt 15 år.
Vissa svårigheter kommer onekligen att möta, om man anser det nödvändigt
att anordna effektiv kontroll av att moped, som brukas av utlänning
med stöd av den nu föreslagna bestämmelsen, verkligen fyller bestämmelserna
i vederbörandes hemland. Detta är knappast möjligt på annat sätt
än genom att uppställa krav på att utländsk mopedist skall ha med sig intyg
av myndighet i hemlandet, som styrker förhållandet. Ett sadant krav
skulle emellertid för många bli svårt att uppfylla och skulle vålla avsevärda
hinder för trafiken över gränserna. Ur svensk synpunkt är det knappast
behövligt att upprätthålla någon rigorös kontroll över att de utländska bestämmelserna
i detalj iakttages. Vid införande av moped till riket bör kunna
godtagas en av mopedägaren på heder och samvete avgiven försäkran,
såvida ej särskild anledning föreligger att fordra mera ingående utredning.
Skulle utländsk moped vid löpande kontroll befinnas behäftad med allvarligare
brister ur trafiksäkerhetssynpunkt, ger bestämmelserna i vägtrafikförordningen
möjlighet att åstadkomma rättelse. Tillräcklig anledning att
införa särskilda bestämmelser om kontroll av utländska mopeder synes därför
icke föreligga.
Någon lättnad för utlänningar i fråga om skyldigheten att ha fordonen
trafikförsäkrade anser jag mig icke böra föreslå.
Några detaljfrågor
Departementschefen
Av den inledningsvis givna redogörelsen för gällande bestämmelser framgår,
att moped vid tillämpning av trafikreglerna i vägtrafikförordningen i
vissa hänseenden är underkastad bestämmelserna för motorfordon men i
en del andra hänseenden betraktas som cykel. Denna reglering har i stort
sett fungerat tillfredsställande. Vissa önskemål om jämkningar har dock
gjort sig gällande.
30 Andra lagutskottets utlåtande nr 21 år 1960
Nuvarande föreskrifter går ut på att mopedförare skall använda samma
körbana som motorfordon i allmänhet, även om särskild cykelbana finnes.
Erfarenheten visar emellertid att mopederna på grund av sin ringa hastighet
ofta är till hinder för annan motortrafik och att därför vissa olägenheter
uppstår, om de hänvisas till den allmänna körbanan. Däremot möter
det i regel icke någon olägenhet att hänvisa dem till cykelbanan. Allt eftersom
cyklarnas antal nedgått och mopedernas antal ökats, har det i allt flera
fall befunnits lämpligt att i lokala trafikföreskrifter ta in bestämmelser om
att mopederna skall använda cykelbanan. Sådan föreskrift utmärkes genom
tilläggstavla på det vägmärke, som anger cykelbanan. Därest generella föreskrifter
meddelas att moped skall föras på cykelbana, där sådan finnes, blir
förhållandet det motsatta. I så fall erfordras särskild trafikföreskrift och
vägmärke om det i särskilt fall finnes påkallat att förbjuda framförande
av moped på cykelbanan. Sistnämnda alternativ är utan tvekan den mest
praktiska lösningen. Jag förordar därför, att bestämmelserna i den särskilda
författningen om mopeder utformas i enlighet därmed.
Av 44 § tredje stycket vägtrafikförordningen framgår, att moped icke får
framföras på motorväg. Ytterligare inskränkningar i rätten att framföra
moped på viktigare vägar synes f. n. icke böra komma i fråga.
Den omständigheten att mopedernas konstruktiva hastighet begränsats
till 30 kilometer i timmen innebär icke något hinder för att moped kan
prestera högre hastighet vid gynnsamma lutnings- och vindförhållanden.
Något förbud att framföra moped med högre hastighet än nu sagts finnes
icke föreskrivet. Ett dylikt förbud skulle innebära ett ständigt osäkerhetsmoment
för mopedförarna. Jag kan därför icke förorda att någon bestämmelse
av sådant innehåll införes.
I detta sammanhang bör vidare anmärkas, att de av mig tidigare föreslagna
författningsändringarna medför att en del redaktionella jämkningar
kan komma att påkallas i vissa andra författningar, bl. a. förordningen den
25 oktober 1940 (nr 910) angående yrkesmässig automobiltrafik m. m.,
kungörelsen den 21 november 1952 (nr 736) med tilläggsbestämmelser till
allmänna resereglementet samt kungörelsen den 30 oktober 1953 (nr 655)
med tillämpningsföreskrifter till tulltaxeförordningen. De erforderliga jämkningarna
består huvudsakligen i att uttrycket »cykel med hjälpmotor» bör
utbytas mot ordet »moped». Eftersom tvekan ej torde behöva råda om att
förstnämnda uttryck hädanefter bör anses syfta på mopeder i den bemärkelse
vari detta ord användes i den nya författningen om mopeder, torde
emellertid följdändringarna kunna anstå till dess ändring av ifrågavarande
författningar blir aktuell av annan orsak.
Övergångsbestämmelser
Utredningen
Utredningen föreslog att de nya bestämmelserna om mopeder skulle träda
i kraft den 1 januari 1960. Samtidigt därmed borde 1953 års mopedkungö
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 21 år 1960
31
relse upphöra att gälla. I sistnämnda kungörelse avsedd cykel med hjälpmotor,
som tagits i bruk före nyssnämnda dag, borde dock alltjämt få brukas
utan hinder av de nya bestämmelserna.
Remissyttrandena
Beträffande innehållet i yttrandena hänvisas till den redogörelse härför
som finnes i propositionen s. 56.
Departementschefen
De av mig föreslagna bestämmelserna om mopeders konstruktion och utrustning
innefattar icke några mera betydande skärpningar i förhållande till
vad som f. n. gäller. Flertalet nu saluförda mopedtyper torde kunna godkännas
utan större ändringar. En viss, icke alltför kort tid torde dock böra
stå till förfogande för att bereda mopedfabrikanter, importörer av mopeder
m. fl. tillfälle anpassa sig efter de nya reglerna samt för att nödiga besiktningar
skall kunna verkställas i god tid. Med hänsyn härtill föreslås, att de
nya reglerna får träda i kraft först den 1 juli 1961.
De nya bestämmelserna om trafikförsäkring torde utan inskränkning kunna
göras tillämpliga på alla mopeder och alltså även på fordon, som tagits
i bruk före nyssnämnda tidpunkt.
Detsamma gäller givetvis de föreslagna ändringarna i trafikreglerna.
De föreslagna nya reglerna om utrustningsdetaljer för mopeder innebär
blott på ett par punkter någon påtaglig skärpning av vad som nu gäller.
Närmare bestämt är detta fallet med föreskrifterna om ljuddämpare samt
om bromsutrustningen på trehjuliga mopeder och mopeder med tillkopplad
sidvagn. Med hänsyn till den relativt långa övergångstiden torde det icke
få anses oskäligt betungande för fordonsägarna, om dessa bestämmelser
förklaras skola gälla även för äldre mopeder. Jag föreslår, att så sker.
Önskvärt vore, om även de nya bestämmelserna rörande besiktning av
mopeder kunde — eventuellt efter förloppet av en viss längre övergångstid
— göras tillämpliga på sådana mopeder, som tagits i bruk före den 1 juli
1961. Detta skulle emellertid förutsätta, bl. a., att samtliga dessa fordon underkastades
individuell besiktning. Antalet i bruk varande mopeder är så
stort, att uppgiften att verkställa dessa besiktningar måste antagas överstiga
bilinspektionens resurser, även om övergångstiden tillmätes generöst. Med
hänsyn härtill torde i praktiken någon annan möjlighet icke stå till buds
ån den utredningen föreslagit, nämligen att sådana mopeder, som redan tagits
i bruk då de nya bestämmelserna träder i kraft, får utan besiktning
nyttjas även i fortsättningen.
Någon form av kontroll torde emellertid vara erforderlig över att icke
sådana mopeder, som tages i bruk efter de nya reglernas ikraftträdande,
falskeligen uppgives vara av äldre datum. För detta ändamål torde det
vara lämpligt att anknyta till reglerna om trafikförsäkring. Detta kan ske
genom att undantagsbestämmelsen för äldre mopeder göres tillämplig endast
å sådana mopeder, för vilka trafikförsäkring tecknats med verkan se
-
32
Andra lagutskottets utlåtande nr 21 år 1960
nast fr. o. m. den dag då de nya reglerna träder i kraft. Såsom villkor för
bestämmelsens tillämplighet bör vidare gälla, att trafikförsäkring för mopeden
oavbrutet vidmakthålles. Erforderlig kontroll kan åstadkommas genom
att det i förevarande fall ålägges mopedens förare att under färd med
fordonet medhava och på begäran uppvisa icke blott, såsom eljest, bevis
om att gällande trafikförsäkring finnes, utan även bevis om att sådan försäkring
varit gällande alltifrån den tidpunkt, då sådan försäkring enligt det
nyss anförda senast skolat tecknas. I praktiken innebär detta att försäkringsgivaren
bör förse kvittot å försäkringspremien med anteckning om den
tidpunkt, då försäkringen tecknats. Givetvis bör det emellertid stå mopedföraren
fritt att förebringa det erforderliga beviset i annan form, t. ex. såsom
ett särskilt intyg av försäkringsgivaren eller genom att medföra kvitton
å samtliga erlagda försäkringspremier.
Bland övergångsbestämmelserna bör vidare intagas föreskrift om att typbesiktning
och särskild besiktning kan äga rum innan de nya bestämmelserna
i övrigt träder i kraft.
Motioner m. m.
I motionen I: 544 av herr Karlsson, Göran, hemställes, att riksdagen måtte
besluta att den nya lagstiftningen om mopeder skall träda i kraft den 1 januari
1961.
I motionen 11: 667 av herrar Bengtsson i Varberg och Lundberg framställes
enahanda yrkande dock att stadgandena i 5 och 6 §§ förordningen
om mopeder skall lända till efterrättelse från och med dagen efter den, då
förordningen enligt därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk
författningssamling.
Som skäl för sina yrkanden har motionärerna framhållit att allmänheten,
om förordningen trädde i kraft först den 1 juli 1961, skulle ställa sig avvaktande
till inköp av mopeder under våren 1961. Detta kunde medföra
svårigheter för fabrikanterna att beräkna den sannolika efterfrågan på branschens
produkter, vilket i sin tur skulle medföra otrygghet för de anställda
inom näringsgrenen.
Under åberopande av i huvudsak samma skäl har jämväl Nymans Verkstadsklubb
och Nymanbolagen Aktiebolag i sin förenämnda skrivelse till
utskottet hemställt, att förordningen om mopeder måtte träda i kraft den
1 januari 1961. I skrivelsen framhålles, att några svårigheter ur tillverkningssynpunkt
icke beräknas uppstå hos de tillverkande företagen, om ikraftträdandet
bestämmes till denna dag, samt att de tekniska problem, som
sammanhänger med tillverkningen av mopederna, kan lösas inom denna
tidrymd.
Andra lagutskottets utlåtande nr 21 år 1960
33
Utskottet
I propositionen föreslås nya bestämmelser om mopeders konstruktion och
utrustning. Den nuvarande absoluta begränsningen av motoreffekten till 0,8
hästkrafter bortfaller och ersättes av en bedömning från fall till fall av motorns
effektkurva. Kravet på pedaler slopas. Ljuddämpare skall i fortsättningen
vara obligatorisk utrustning. Bestämmelserna om bromsutrustning
föreslås skärpta. Föreskrifterna om besiktning skärpes i väsentlig mån. Sålunda
skall besiktning avse hela mopeden och icke som nu endast mopedmotorn.
Slutligen föreslås införande av trafikförsäkringsplikt i fråga om mopeder.
Tiden för ikraftträdandet av de nya reglerna har satts till den 1 juli
1961.
Frågan om obligatorisk ansvarighetsförsäkring för moped har vid upprepade
tillfällen varit föremål för riksdagens behandling, dels år 1952 i samband
med tillkomsten av kungörelsen med vissa bestämmelser om cyklar
med hjälpmotor, dels år 1955 och år 1959 i anledning av motioner. Vid samtliga
tillfällen behandlades frågan av andra lagutskottet. Utskottet uttalade
därvid, att vägande skäl talade för att bestämmelser infördes om obligatorisk
ansvarighetsförsäkring. I utlåtandena till 1952 och 1955 års riksdagar
förklarades att lösningen av frågan med hänsyn till svårigheterna att finna
en lämplig form för en sådan försäkring borde anstå i avbidan på ytterligare
utredning från Kungl. Maj :ts sida. I utlåtandet till 1959 års riksdag framhölls
att från mopedfabrikanthåll tagits initiativ till att söka ordna en ansvarighetsförsäkring,
som skulle gälla för varje försåld moped, samt att
slutlig ställning till frågan om lagstiftning i ämnet icke borde tagas förrän
detta initiativ hunnit prövas av bl. a. försäkringsgivarna.
Utskottet anser fortfarande, icke minst med hänsyn till den stora användning
som mopeder fått hos allmänheten, att det är av betydande värde, bland
annat ur social synpunkt, att ansvarighetsförsäkring finns för varje moped.
Mot bakgrund härav konstaterar utskottet med tillfredsställelse, att frågan
nu erhållit en positiv lösning. Försäkringsplikten innebär en tämligen ringa
ekonomisk börda för fordonsägaren. För skadelidande tredje man däremot
utgör den ett värdefullt skydd mot följderna av mopedolyckor, och för mopedägaren
själv innebär den tryggliet mot de ekonomiska risker, som reglerna
om skadeståndsskyldighet kan medföra.
Genom propositionens förslag i denna del har syftet med motionerna I: 312
och 11:388, i vilka hemställes om en utredning angående obligatorisk trafikförsäkring
för mopeder och motsvarande motorfordon, blivit tillgodosett.
Motionerna påkallar därför icke någon riksdagens åtgärd.
I motionen I: 544 och i motionen II: 667 framställes önskemål om att den
nya lagstiftningen måtte träda i kraft den 1 januari 1961. Som skäl härför
framhåller motionärerna, att försäljningssäsongen för mopeder har sin höjdpunkt
under vårmånaderna. Eftersom mopederna enligt de nya bestämmelserna
kan göras i viss utsträckning mer attraktiva, kan befaras att allmän
-
34
Andra lagutskottets utlåtande nr 21 år 1960
heten uppskjuter sina inköp tills de nya mopederna finns tillgängliga i handeln,
vilket enligt förslaget kan ske först efter den 1 juli 1961. Detta medför
svårigheter att beräkna den sannolika efterfrågan under våren 1961. Mopedfabrikanterna
får på grund därav svårt att planera produktionen, något
som i sin tur kan väntas föra med sig sysselsättningssvårigheter och därmed
sammanhängande otrygghet för de anställda inom näringsgrenen. Enligt
motionärernas uppfattning skulle dessa olägenheter icke uppstå, om de nya
bestämmelserna trädde i kraft vid ett årsskifte.
Utskottet finner med hänsyn till vad som framhållits i motionerna goda
skäl tala för att de föreslagna bestämmelserna om mopeders konstruktion
och utrustning bör sättas i kraft vid ett årsskifte. Enligt de föreslagna övergångsbestämmelserna
får emellertid cykel med hjälpmotor, som tagits i bruk
före den nya förordningens ikraftträdande, nyttjas som moped utan att den
underkastas sådan besiktning som föreslås skola införas. Eftersom kontroll
är erforderlig över att icke sådana mopeder som tages i bruk efter de nya
reglernas ikraftträdande oriktigt uppgives vara av äldre datum, har dock
undantagsbestämmelsen för äldre mopeder gjorts tillämplig endast i de fall
då trafikförsäkring tecknats med verkan senast från och med dagen för
ikraftträdandet och därefter oavbrutet vidmakthålles. Då man har anledning
att utgå från att en betydande del av mopedbeståndet icke nyttjas i trafik
under vinterhalvåret, är det sannolikt att ett stort antal mopedägare underlåter
att då ordna sin försäkringsfråga. Därest ikraftträdandet förlägges till
ett årsskifte, skulle i dessa fall mopederna icke få tagas i bruk utan föregående
särskild besiktning. Med hänsyn till besiktningsmyndigheternas arbetsbelastning
är det erforderligt att så många mopedägare som möjligt ordnar
sin försäkringsfråga innan de nya bestämmelserna börjar gälla. Det är
därför mindre lämpligt att låta förslagen i sin helhet träda i kraft vid ett
årsskifte.
Motionärernas önskemål synes emellertid kunna tillfredsställande tillgodoses,
därest Kungl. Maj:t för tiden före den 1 juli 1961 i särskild ordning
medger, att mopeder må godkännas i enlighet med de nya bestämmelserna
och att mopeder, som sålunda godkänts, skall vara undantagna från de äldre
bestämmelserna. Den tidpunkt från vilken dessa särskilda bestämmelser bör
gälla blir givetvis beroende av möjligheterna att verkställa erforderliga typbesiktningar
men torde, såvitt utskottet kunnat bedöma, troligen kunna bestämmas
till årsskiftet 1960/61. Utskottet förordar sålunda, att Kungl.
Maj :t på sätt som angivits sätter de nya bestämmelserna partiellt i kraft före
den i förfaltningsförslagen angivna tidpunkten.
I övrigt har utskottet icke funnit anledning till uttalande i ämnet.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A. att riksdagen i anledning av förslaget till förordning
om mopeder samt motionen I: 544 och motionen II: 667 måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t som sin mening giva till känna
vad utskottet anfört;
B. att riksdagen måtte med bifall till propositionen för sin
35
Andra lagutskottets utlåtande nr 21 år 1960
del antaga förslaget till lag angående ändring i lagen den 10
maj 1929 (nr 77) om trafikförsäkring å motorfordon; samt
C. att motionerna I: 312 och II; 388 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 5 april 1960
På andra lagutskottets vägnar:
AXEL STRAND
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Strand, Nils Elowsson, Axel Svensson,
Sunne, fru Carlqvist, herrar Åkesson, Eric Carlsson* och Ringaby;
från andra kammaren: herrar Jacobsson i Tobo*, Nilsson i Göteborg,
Odhe, Bengtsson i Varberg, Rimmerfors, Gustavsson i Alvesta, fru Svensson
och herr Björkman.
* Ej närvarande vid justeringen.
600078 Stockholm 1960. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag