Andra lagutskottets utlåtande nr 19 år 1960
1
Nr 19
Utlåtande i anledning av väckt motion om vidgning av arbetsdomstolens
behörighet.
I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 162,
vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Königson hemställt »att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t begära en utredning i syfte
att göra arbetsdomstolen till enda behöriga instans i tvister mellan anställda
och arbetsgivare oberoende av anställningsförhållandet».
Beträffande de skäl motionären anfört till stöd för sitt yrkande hänvisas
till motionen.
över motionen har utskottet, i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver,
inhämtat yttrande från arbetsdomstolens ordförande varjämte yttranden
på utskottets begäran avgivits av Landsorganisationen i Sverige (LO),
Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), Svenska arbetsgivareföreningen
(SAF) och Tjänstemännens centralorganisation (TCO).
Gällande bestämmelser
Enligt 1 § lagen om arbetsdomstol skall för upptagande och avgörande
av mål rörande kollektivavtal finnas en arbetsdomstol. Enligt 11 § i samma
lag hänföres till mål rörande kollektivavtal mål däri tvisten är 1) om kollektivavtals
giltighet, bestånd eller rätta innebörd, 2) huruvida visst förfarande
strider mot kollektivavtal eller mot vad som stadgas i kollektivavtalslagen
samt 3) om påföljd av förfarande som förmenas strida mot
kollektivavtal eller mot kollektivavtalslagen. Arbetsdomstolen är kompetent
att döma även i vissa andra tvister än tvister om kollektivavtal. Sålunda
skall arbetsdomstolen upptaga och avgöra mål som avser tillämpningen
av lagen om förenings- och förhandlingsrätt. Enligt lagen om medling
i arbetstvister 6 § äger arbetsdomstolen att på anmälan av förlikningsman
förelägga part att vid vite fullgöra sin förhandlingsskyldighet. Enligt
lagen om arbetarskydd 44 § är arbetsdomstolen behörigt forum vid talan
mot arbetsgivare på grund av att denne hindrat skyddsombud att fullgöra
sin uppgift eller utsatt skyddsombud för personliga trakasserier. Enligt
lagen om semester 26 §, lagen om förbud mot arbetstagares avskedande
i anledning av äktenskap eller havandeskap in. in. 6 § och enligt lagen om
förbud mot arbetstagares avskedande med anledning av värnpliktstjänstgöring
in. in. 7 § är arbetsdomstolen behörig domstol i mål om tillämpBihang
till riksdagens protokoll 1960. 9 saml. 2 avd. Nr 19
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 19 år 1960
ning av dessa lagar beträffande »arbetstagare vilkas arbetsavtal regleras
av kollektivavtal».
Historik
Den processuella olikheten mellan sådana arbetsavtal, som äro reglerade
av kollektivavtal, och andra, enskilda arbetsavtal uppmärksammades av
kommittén angående privatanställda i dess betänkande med förslag till lag
om arbetsavtal (statens offentliga utredningar 1935: 18). I detta betänkande
erinrades sålunda om att varje tvist rörande tolkningen och tillämpningen
av ett enskilt arbetsavtal skulle prövas av de allmänna domstolarna
enligt vanlig instansordning, medan däremot ett av kollektivavtal normerat
arbetsavtal kunde komma att prövas av den såsom ensam instans anordnade
arbetsdomstolen. Samma rättsfråga kunde härigenom bliva föremål
för prövning, i ett fall av de allmänna domstolarna och i ett annat fall av
arbetsdomstolen. Detta förhållande utgjorde enligt kommitténs uppfattning
en oegentlighet och innebar en risk för olika tillämpning i frågor,
vilka enligt sin natur krävde ett enhetligt avgörande. Denna risk kunde
enligt kommitténs mening bliva mera framträdande i den fortsatta rättsutvecklingen.
Kommittén hade emellertid icke till uppgift att utarbeta förslag
rörande den rättsliga formen för prövning av tvister angående arbetsavtal
och måste därför inskränka sig till att bestämt förorda en sådan
utredning, att en dylik dualism kunde bringas till upphörande.
I ett den 12 oktober 1935 dagtecknat, till Konungen ställt utlåtande över
betänkandet med förslag till lag om arbetsavtal behandlade arbetsdomstolens
dåvarande ordförande Arthur Lindhagen ingående den av kommittén
angående privatanställda berörda frågan om den processuella skiljaktigheten
mellan olika grupper av arbetsavtal.
Inledningsvis redogöres i utlåtandet för de skilda typer av mål, som
förekomma vid arbetsdomstolen, och i detta hänseende göres en uppdelning
av målen i tre grupper, nämligen dels tolkningstvister i egentlig mening,
d. v. s. tvister vari frågan är huruvida ett kollektivavtal kommit till
stånd eller fortfarande består eller hur avtalets enskilda bestämmelser
skola fattas eller där tvisten rör kollektivavtalslagens innebörd, dels mål
rörande olovliga stridsåtgärder dels ock mål vari tvisten huvudsakligen icke
gäller kollektivavtalslagens eller ett kollektivavtals innebörd utan främst
rör vissa faktiska omständigheter; inom den senare gruppen av mål kan
man enligt utlåtandet teoretiskt skilja mellan två olika fall, nämligen å
ena sidan sådana mål där tonvikten ligger på de faktiska omständigheterna
i och för sig och å andra sidan sådana mål där tonvikten lika mycket
ligger på den rättsliga värderingen av de faktiska omständigheterna, vilka
senare mål ibland ligga tolkningstvisterna nära. Endast de båda första
grupperna av mål, alltså tolkningstvisterna i egentlig mening och målen
Andra lagutskottets utlåtande nr 19 år 1960
3
om olovlig stridsåtgärd, äro enligt utlåtandet kollektivavtalstvister i egentligaste
mening. Den tredje gruppen av mål, alltså de mål där tvisten huvudsakligen
rör vissa faktiska omständigheter, och speciellt de mål, som uteslutande
röra sådana omständigheters förhandenvaro, äro — heter det avslutningsvis
i denna del -— icke typiska kollektivavtalstvister men ha ändock
hänförts till arbetsdomstolen, emedan man icke kan på förhand veta
huruvida ej även tolkningsspörsmål kunna uppkomma under tvistens behandling
och vidare emedan även dessa tvister, när det gäller kollektivavtalsreglerade
förhållanden, i hög grad få sin färg av organisationsförhållandena.
Enligt vad som vidare anföres i detta utlåtande ligger det i sakens natur,
att vid tolkningen av ett enskilt arbetsavtal, liksom av den då föreslagna
lagen om sådana avtal, å ena sidan, samt vid tolkningen av kollektivavtalslagen
eller ett kollektivavtal, å andra sidan, helt identiska rättsfrågor
kunna uppkomma; det innebär därför enligt utlåtandet otvivelaktigt en
icke obetydlig grad av rättsosäkerhet, att sådana spörsmål kunna komma
att bedömas av olika slag av domstolar utan möjlighet till ett enhetligt
avgörande åtminstone i sista instans. Denna fara för rättsosäkerhet kan
visserligen synas vara mindre framträdande vid tvister, som huvudsakligen
röra de faktiska förhållandena. I utlåtandet anföres emellertid häremot,
att vid domstolar av skilda typer kunna utbildas olika sätt att över huvud
bedöma dessa frågor och olika uppfattningar om bevisbördans fördelning
eller om kraven på bevisningens styrka. Särskild betydelse kunna sådana
skiljaktigheter ha, när tonvikten ligger mera på de faktiska omständigheternas
rättsliga bedömande än på frågan om deras förhandenvaro.
I utlåtandet erinras vidare om att enligt den då föreslagna lagen ett och
samma arbetsavtal skulle kunna hänvisas än till den ena och än till den
andra domstolen, beroende på huruvida tvisten hänförde sig till en i kollektivavtal
eller till en i den föreslagna lagen reglerad fråga; naturligen
kunde en och samma tvist ofta röra frågor inom båda områdena. Vidare
erinras i utlåtandet om att även vid ett bibehållande av det dåvarande
systemet, enligt vilket kollektivavtalsreglerade förhållanden bedömdes av
arbetsdomstolen och icke kollektivavtalsreglerade av de allmänna domstolarna,
arbetsdomstolen kunde bliva nödsakad att ingå på tolkning av
innehållet i den föreslagna lagen liksom då redan skett beträffande annan
allmän lag. Detta kunde bliva fallet antingen genom att man i kollektivavtal
intog bestämmelser av samma innehåll som lagens regler eller på
grund av en i kollektivavtalet intagen klausul om att lagens bestämmelser
i visst hänseende skulle gälla.
Sammanfattningsvis anförde arbetsdomstolens ordförande i detta utlåtande,
att han ansåg det vara sakligt mest betingat att alla tvister om
arbetsförhållanden bedömdes av arbetsdomstolen oavsett huruvida arbets*
avtalets innehåll vore reglerat av kollektivavtal eller icke. Ett konsekvent
4 Andra lagutskottets utlåtande nr 19 år 1960
genomförande av denna tanke skulle innebära, att icke blott mål rörande
den då föreslagna lagstiftningen utan även arbetstvister enligt andra lagar,
som då gingo till de allmänna domstolarna, överflyttades till arbetsdomstolen.
Det måste enligt utlåtandet anses uteslutet att på annat sätt undvika
risken för en olikartad rättstillämpning i mål av samma innebörd
och natur.
Förslaget till lag om arbetsavtal ledde icke till någon lagstiftning, och
statsmakterna fingo således ej anledning att i detta sammanhang taga
ställning till önskemålet om processuellt enhetlig behandling av samtliga
tvister rörande arbetsavtal.
Kommittén angående privatanställda framlade år 1935 ett betänkande
med förslag till lag om förenings- och förhandlingsrätt (statens offentliga
utredningar 1935:59). I detta betänkande erinrade kommittén om sitt
ovan återgivna uttalande angående önskvärdheten av att dualismen i fråga
om den processuella behandlingen av tvister rörande arbetsavtal bringades
att upphöra, och kommittén förklarade sig i detta senare sammanhang
ha anledning att ytterligare understryka denna synpunkt. Kommittén, som
icke ansett det vara förenligt med sin uppgift att själv utarbeta förslag
om den rättsliga formen för prövande av tvister rörande arbetsavtal, förklarade
sig förutsätta, att en omreglering med det snaraste ägde rum så
att alla dylika tvister kommo att höra under arbetsdomstolen, och vid utformningen
av texten till den föreslagna lagen om förenings- och förhandlingsrätt
utgick kommittén — såvitt rörde gränsdragningen mellan rättsoch
intressetvister — från att den sålunda förutsatta omregleringen
skulle ske.
I yttrande över förslaget till lag om förenings- och förhandlingsrätt
erinrade arbetsdomstolens ordförande om sitt utlåtande över förslaget till
lag om arbetsavtal, vari han — såsom framgår av det nyss anförda —
förklarat det vara sakligt mest betingat att alla tvister rörande arbetsförhållanden
bedömdes av arbetsdomstolen.
I Kungl. Maj:ts proposition nr 240 till 1936 års riksdag förklarade departementschefen,
att han icke ansåg det nödvändigt att i det då aktuella
sammanhanget till avgörande upptaga hela frågan om den rättsliga behandlingen
av mål om individuella arbetsavtal.
Frågan om gränsdragningen mellan arbetsdomstolens och de allmänna
domstolarnas behörighet aktualiserades vid semesterlagstiftningens tillkomst.
I betänkande med förslag till lag om semester (statens offentliga
utredningar 1937:49) framhöllo 1936 års semestersakkunniga sålunda att,
om man liksom hittills skulle låta mål angående icke kollektivavtalsbundna
arbetstagares rätt till semester upptagas av allmän domstol, följden bleve
den att samma lag komme att tolkas av skilda system av domstolar, nämligen
dels av de allmänna domstolarna, dels av arbetsdomstolen. En sådan
anordning var enligt de sakkunniga av självklara skäl icke önskvärd; den
5
Andra lagutskottets utlåtande nr 19 år 1960
medförde nämligen enligt deras mening alltid risk för att en skiljaktig
praxis beträffande tolkningen av lagen kunde uppkomma.
1936 års semester sakkunniga diskuterade i sitt betänkande de tänkbara
utvägarna för att undvika den processuella uppdelningen av semesterfrågor.
Eftersom det var uteslutet att förlägga prövningen av kollektivavtalsbundna
arbetstagares semesterfrågor till allmän domstol, återstod
att antingen förlägga prövningen av enskilda arbetstagares mål angående
semester till arbetsdomstolen eller att — på sätt som skisserats av arbetsdomstolens
ordförande i dennes utlåtande över förslaget till lag om arbetsavtal
— beträffande semestermålen göra arbetsdomstolen till överinstans
över de allmänna underrätterna eller eventuellt inrätta lokala arbetsdomstolar.
Enligt de semestersakkunnigas mening var det emellertid icke tänkbart
att — ens i andra instans — låta arbetsdomstolen upptaga mål angående
icke kollektivavtalsbundna arbetstagares semesterrätt utan att samtidigt
arbetsdomstolen gjordes behörig i alla mål angående arbetsavtal.
Detta motiverade de sakkunniga med att en arbetstagare kunde ha anledning
föra talan mot sin arbetsgivare beträffande åtskilliga frågor, som
hänförde sig till arbetsavtalet mellan honom och arbetsgivaren; därför
skulle det enligt de sakkunnigas mening icke vara lämpligt eller ens möjligt
att fördela tvistens handläggning mellan skilda domstolar. Att på något
sätt till arbetsdomstolen sammanföra alla mål, som härleda sig ur arbetsavtal,
fick enligt 1936 års semestersakkunniga anses lämpligt bland annat
därför att kollektivavtalen numera kunde sägas ha blivit normerande även
för de enskilda arbetsavtalen. Vilken väg som härvidlag än valdes var detta
emellertid en vittutseende fråga, som krävde ingående utredning och överväganden.
Sammanfattningsvis funno 1936 års semestersakkunniga förhållandet
vara det, att mål om semester beträffande arbetstagare, vilkas arbetsavtal
regleras av kollektivavtal, även efter genomförandet av en lagstiftning angående
semester måste upptagas av arbetsdomstolen, att mål om semester
beträffande övriga arbetstagare icke kunde avgöras av arbetsdomstolen
utan att samtliga mål om arbetsavtal samtidigt överflyttades till denna
domstol samt att detta sista spörsmål var av så vittutseende art att det
nödvändigtvis krävde en särskild utredning av därför lämpade sakkunniga.
En sådan utredning kunde beräknas taga lång tid i anspråk, och de sakkunniga
förklarade sig icke anse olägenheterna av att en lag om semester
kom att tolkas såväl av de allmänna domstolarna som av arbetsdomstolen
vara så stora, att man därför måste avstå från att genomföra en av sociala
skäl såsom nödvändig ansedd lag om semester i avvaktan på en lösning
av spörsmålet om hänförande till arbetsdomstolen av samtliga mål angående
arbetsavtal. De sakkunniga förordade därefter den ordning i processuellt
hänseende beträffande mål om semester, som ingick i 1938 års
lag om semester och som kvarstår i den nu gällande semesterlagen.
6 Andra lagutskottets utlåtande nr 19 år 1960
I yttrande över semestersakkunnigas förslag erinrade arbetsdomstolens
ordförande om att, vare sig förslagets forumregel upptogs eller forumfrågan
lämnades att avgöras enligt behörighetsreglerna i lagen om arbetsdomstol,
frågorna om semesterlagens tolkning och tillämpning skulle komma
att bedömas än av arbetsdomstolen och än av allmän domstol utan en
gemensam överinstans, som garanterade enhetlig rättstillämpning. Utan
några som helst tvivel vore detta ytterst beklagligt, och förhållandet torde
ha jämförelsevis få motsvarigheter i modern rätt. Genom semesterlagen
skulle dualismen bliva satt i system. Ett undanröjande av denna dualism
skulle emellertid kräva mycket ingripande åtgärder. Efter att ha diskuterat
olika processuella utvägar förklarade arbetsdomstolens ordförande att,
om man blev nödsakad att upptaga dessa problem, man uppenbarligen
borde gå till botten med frågorna och taga under övervägande, huruvida
icke alla tvister rörande arbetsavtal kunde i en eller annan form läggas
under arbetsdomstolen. Det var emellertid tydligt, att de problem som här
mötte voro av en sådan storleksordning att frågan om en separat lag angående
semester måste komma att vila under lång tid medan den processuella
utredningen pågick. Med hänsyn till detta läge förklarade sig
arbetsdomstolens ordförande benägen att på denna punkt instämma med
de sakkunniga och att sålunda bortse från vådorna av tvisternas uppdelning
på olika slag av domstolar.
I proposition nr 286 till 1938 års riksdag, varigenom förslag till lag om
semester framlades, förklarade departementschefen, att det av skäl, som
anförts av de sakkunniga och arbetsdomstolens ordförande, icke var möjligt
att utan ett omfattande utredningsarbete ernå enhetlighet i domstolsbehandlingen
av mål angående tillämpning av semesterlagen. Detta kunde
emellertid enligt departementschefens mening icke få föranleda, att lagstiftningen
angående semester ställdes på framtiden, utan den av de sakkunniga
föreslagna och av bland andra arbetsdomstolens ordförande tillstyrkta
lösningen av frågan om domstolskompetensen borde trots de därmed
förenade olägenheterna kunna godtagas. Departementschefen förklarade
sig i propositionen särskilt vilja framhålla, att han icke då var beredd
att taga ståndpunkt till frågan om samtliga mål rörande enskilda arbetsavtal
borde överföras till arbetsdomstolen.
Remissyttrandena
Alla remissinstanserna utom SACO tillstyrker bifall till det i motionen
framställda yrkandet.
Efter att inledningsvis ha berört den historiska utvecklingen på området
anför arbetsdomstolens ordförande:
Såsom framgår av den här lämnade redogörelsen för vad som tidigare
förekommit i den av motionen berörda frågan, har vid de tillfällen, då spörs
-
7
Andra lagutskottets utlåtande nr 19 år 1960
målet om den processuella behandlingen av tvister rörande förhållandet mellan
arbetsgivare och arbetstagare aktualiserats genom föreslagen lagstiftning,
den i dessa tvister rådande processuella dualismen framstått som icke
önskvärd. Att den likväl kommit att kvarstå synes närmast bero på att frågan
betraktas som alltför svårlöst för att avgöras utan en mera djupgående
undersökning än som kunnat ske utan dröjsmål med den vid varje tillfälle
aktuella lagstiftningen i övrigt. Ett sådant dröjsmål har icke ansetts
motiverat enbart av den processuella frågan, vilken synts lagstiftaren vara
av underordnad betydelse i jämförelse med den föreslagna lagstiftningen i
dess helhet. Någon självständig utredning med syfte att undersöka möjligheterna
till en "enhetlig processuell behandling av alla tvister rörande det
enskilda arbetsavtalet eller tjänsteavtalet har ej heller kommit till stånd.
Statsmakterna ha således hittills ej tagit principiell ställning till det av motionen
berörda spörsmålet.
I fråga om de allmänna synpunkterna på den nuvarande processuella
skillnaden mellan kollektivavtalsreglerade och andra tjänsteavtal kan jag
i huvudsak ansluta mig till vad arbetsdomstolens ordförande anfört i
sina utlåtanden. Någon allmän lagstiftning om tjänsteavtalet har visserligen
icke genomförts, utan rättsreglerna på detta område ha kommit att huvudsakligen
utformas genom praxis på arbetsmarknaden och genom enskilda
domstolsavgöranden, önskemålet om ett enhetligt bedömande av alla anställningstvister
måste emellertid under dessa förhållanden anses vara
än mera motiverat än om en lagstiftning rörande tjänsteavtalet kommit
till stånd. Härtill kommer att, sedan frågan om en sådan lagstiftning senast
var aktuell i mitten av 1930-talet, de stora organisationerna på arbetsgivar-
och arbetstagarsidan fått en avsevärt ökad omfattning och betydelse.
Särskilt påfallande har utvecklingen i detta hänseende varit beträffande
tjänstemännen. Medan dessa tidigare i huvudsak fingo sina anställningsvillkor
utformade genom enskilda anställningsavtal, ha kollektivavtalen för
denna kategori av arbetstagare nu fått en allt större betydelse, dels genom
att antalet fackligt organiserade tjänstemän ökat betydligt, dels genom
att tjänstemännens kollektivavtal kommit alt innehålla allt flera och för
anställningsförhållandet viktigare bestämmelser. Denna utveckling har
medfört, att de uppfattningar om rättsförhållandet mellan arbetsgivare och
arbetstagare, som framkomma inom organisationerna på ömse sidor av
arbetsmarknaden och som utbildas vid organisationernas gemensamma behandling
av uppkommande tvistefrågor, fått en väsentligt ökad betydelse för
rättsbildningen på arbetsmarknaden. Detta förhållande måste anses göra
det än mera önskvärt med ett enhetligt bedömande av alla anställningstvister,
oberoende av om anställningen är reglerad av kollektivavtal eller ej,
och måste även öka kravet på kännedom om arbetsmarknadens förhållanden
hos dem som skola inom eu domstol avgöra uppkommande tvister angående
anställningsförhållanden.
Även med utgångspunkt från den ursprungliga tanken, att endast kollektivavtal
skola bedömas av arbetsdomstolen såsom speciellt sakkunnig instans
på detta område, synes den nuvarande gränsdragningen mellan arbetsdomstolens
och de allmänna domstolarnas behörighetsområden i vissa
hänseenden vara otillfredsställande. Genom den nyss berörda utvecklingen
komma i allt större utsträckning även tjänsteavtal, som formellt ej regleras
av kollektivavtal, att lyst eller genom uttrycklig överenskommelse få samma
innehåll som ett för facket ingånget kollektivavtal. När en tvist uppstår angående
ett sådant tjänsteavtal, skall den enligt nuvarande processuella regler
8 Andra lagutskottets utlåtande nr 19 år 1960
bedömas av allmän domstol och icke av den för tolkning av kollektivavtal
speciellt inrättade och sammansatta arbetsdomstolen. Detta gäller även
om tvisten enbart rör innebörden av det indirekt tillämpliga kollektivavtalet.
Det är naturligt, om en dylik ordning bland dem som på båda sidor
av arbetsmarknaden syssla med anställningstvister betraktas som otillfredsställande.
Sett från den enskilda partens synpunkt är önskemålet om en
sakkunnig prövning av kollektivavtalets betydelse för anställningsförhållandet
självfallet lika starkt i ett sådant fall som vid en renodlad tolkningstvist
mellan de organisationer, som slutit kollektivavtalet, eller mellan
parter, som kollektivavtalsrättsligt är direkt bundna av detta avtal. För
övrigt uppträder numera ofta i tvister, som rör enskilda tjänsteavtal och
därför handläggas av allmänna domstolar, som ombud för någondera parten
en funktionär hos en organisation, som antingen finner sig ha principiellt
intresse i saken eller likväl anser sig böra lämna en medlem rättslig
hjälp i tvisten. Därmed ges denna ett kollektivavtalsmässigt inslag, ehuru
tvisten föres inför allmän domstol.
Även i andra hänseenden skapas svårigheter genom den nuvarande gränsdragningen
mellan arbetsdomstolens och de allmänna domstolarnas verksamhetsområden.
I ett mål, där den ena parten i ett kollektivavtalsreglerat
anställningsförhållande för talan mot den andra parten om utfående av en
fordran i pengar, önskar den senare parten ofta till kvittning åberopa en
påstådd motfordran. Om denna motfordran — vilket lätt blir fallet — icke
grundar sig på någon bestämmelse i kollektivavtalet, kan arbetsdomstolen
icke pröva motfordringen, även om denna uppkommit i anställningsförhållandet,
en ordning som icke endast innebär processuella svårigheter
utan även lär ha medfört vissa omdiskuterade utomprocessuella konsekvenser.
En följd av kollektivavtalens vidgade betydelse måste även vara en ökning
av antalet fall där en anställd har skilda krav mot en arbetsgivare,
av vilka krav några grundas på kollektivavtal och därför höra under arbetsdomstolen
medan andra grundas på det enskilda tjänsteavtalet och därför
skola prövas av allmän domstol. Ytterligare komplikationer kunna
uppkomma, om en arbetsgivare mot ett i kollektivavtal grundat fordringsanspråk
från den anställdes sida gör skilda invändningar, av vilka några
hänföra sig till kollektivavtalet medan några äro av annan natur.
Ett annat uppmärksammat fall, där allmän domstol kan tvingas att ta
ställning till innebörden av ett kollektivavtal, föreligger, när ett kollektivavtal
upphört att gälla utan att ersättas av ett annat sådant avtal. Tvister
som hänföra sig till tid, då sådant »avtalslöst tillstånd» råder, skola nämligen
avgöras av allmän domstol. Därigenom kunna dit hänföras tvister
icke blott rörande innebörden av det tidigare gällande kollektivavtalet utan
även rörande andra förhållanden av typiskt kollektivavtalsrättslig natur.
Genom semesterlagens forumregel har — såsom även framhölls vid denna
lagstiftnings tillkomst — skapats en medveten dualism vid den processuella
behandlingen av de synnerligen betydelsefulla semesterfrågorna. Denna dualism
är fortfarande ägnad att inge samma principiella betänkligheter som
framfördes av de semestersakkunniga och i yttranden över deras förslag.
De praktiska besvärligheterna, av vilka några nyss berörts, torde knappast
ha blivit mindre utan snarare ha ökat sedan semesterlagstiftningen trädde
i kraft.
Mot den nuvarande processuella fördelningen av anställningstvister mellan
arbetsdomstolen och de allmänna domstolarna kunna således såväl i
9
Andra lagutskottets utlåtande nr 19 år 1960
princip som i fråga om den närmare gränsdragningen riktas anmärkning i
åtskilliga hänseenden. Det är alltså naturligt, att önskemål angående ändringar
av reglerna härom framkomma. Varje tänkbar gränsdragning mellan
de olika domstolarnas behörighetsområden kommer visserligen att vålla
större eller mindre principiella och praktiska problem, oavsett om gränsdragningen
sker så att alla anställningstvister eller endast en del av dessa tvister
hänföres till arbetsdomstolen. Särskilt torde gränsdragningen mellan
tjänsteavtal och andra avtal om arbetsprestationer liksom frågan om de beroende
uppdragstagarnas ställning i detta hänseende kunna vålla svårigheter.
Utan en noggrann undersökning av olika alternativa lösningar är det naturligtvis
omöjligt att bedöma, om en från alla synpunkter bättre gränsdragning
än den nuvarande är möjlig att genomföra. Onekligen förefalla dock de vid
olika tillfällen uttryckta önskemålen om en ändring av de nuvarande reglerna
så starkt motiverade och olägenheterna med det nuvarande systemet så
framträdande, att en utredning i och för sig synes befogad.
Från något håll kan det principiellt riktiga i att överföra ytterligare rättsområden
från de allmänna domstolarna till en specialdomstol måhända
ifrågasättas. Häremot kan emellertid invändas, att det icke gäller att inrätta
en ny domstol utan endast att utvidga behörighetsområdet för en sedan länge
existerande specialdomstol, som enligt de närmast berörda parternas omdömen
hittills synes ha på ett tillfredsställande sätt fyllt sin uppgift att
skapa och skipa rätt på arbetsmarknaden. Från ansvarigt håll torde icke
längre ifrågasättas, att de arbetsuppgifter som nu åvila arbetsdomstolen
skulle överflyttas på de allmänna domstolarna. I och med att rättsbildningen
inom den kollektivavtalsreglerade delen av arbetsmarknaden på sätt ovan
antytts kommit att få avgörande betydelse för rättsbildningen på arbetsmarknaden
i övrigt, kan tvärtom konsekvensen anses fordra, att även denna
del av rättsbildningen, i den mån det befinnes tekniskt möjligt, såvitt angår
domstolarnas medverkan anförtros åt arbetsdomstolen. Utvecklingen har
för övrigt redan tidigare inneburit, att arbetsdomstolens verksamhetsområde
vidgats utöver vad som från början blivit bestämt.
Framför allt synes emellertid vid valet av forum för den speciella art av
dispositiva tvister, som rör anställningsförhållanden, avgörande vikt böra
fästas vid önskemål, vilka kunna framställas av representanter för de parter
— arbetsgivare och arbetstagare — som tvisterna angå och som domstolsorganisationen
är avsedd att betjäna. Från samhällelig synpunkt böra
knappast hinder resas mot en av de berörda parterna eventuellt önskad
ändring av nuvarande processuella regler i den mån icke kostnadsskäl eller
liknande orsaker anses lägga hinder i vägen för en sådan ändring. Teoretiska
betänkligheter mot specialdomstolar få således ej tillmätas betydelse i detta
sammanhang. Utvecklingen inom andra områden torde för övrigt visa, att
parterna, när domstolsorganisationen icke längre motsvarar deras önskemål,
söka sig andra utvägar att lösa sina tvister, främst genom skiljeförfarande,
varigenom rättsbildningen kommer att helt ske utanför domstolsväsendets
ram och ofta även kommer att sakna en från allmän synpunkt
önskvärd enhetlighet. Vid bedömandet av det i motionen framförda utredningsförslaget
synes sålunda enligt arbetsdomstolens mening största betydelse
böra tillmätas de synpunkter, som i denna fråga må framföras från
arbetsgivare- och arbetstagarehåll.
Tanken att göra arbetsdomstolen till ensamt behörig domstol i mål angående
anställningsförhållanden torde emellertid möta vissa domslolsorganisatoriska
svårigheter, som icke få förbises. Även från de berörda parter
-
10 Andra lagutskottets utlåtande nr 19 år 1960
nas synpunkt kunna konsekvenser uppkomma, som göra det mindre lämpligt
att genomföra en sådan ordning. Självfallet finns det inte någon möjlighet
att utan närmare utredning fastställa omfattningen av de här antydda
problemen eller att föreslå utvägar för att lösa dem. Den avvägning
mellan å ena sidan de tidigare utvecklade sakliga skälen för ett enhetligt
bedömande av anställningstvister och å andra sidan de nu antydda svårigheterna,
som måste föregå ett slutligt ställningstagande i frågan, saknar jag
möjlighet att göra i detta sammanhang. De svårigheter jag här åsyftar
anser jag mig emellertid böra beröra något redan nu.
Arbetsdomstolens dåvarande ordförande Arthur Lindhagen utvecklade
i sitt tidigare omnämnda utlåtande över betänkandet med förslag till lag
om arbetsavtal även de tekniska svårigheter, som enligt hans mening skulle
kunna uppstå vid ett förenhetligande av den processuella ordningen i anställningstvister.
Han erinrade därvid inledningsvis om att arbetsdomstolen
hade hela riket till jurisdiktionsområde och att domstolen utgjorde enda
instans i de mål som ankommo på domstolen. Att det ansetts möjligt att
låta mål från hela landet gå till en central domstol i Stockholm med de
ökade kostnader, som föranledas därav, sammanhängde med att kollektivavtalstvisterna
huvudsakligen voro tvister mellan arbetsgivare- och arbetareorganisationer
och att i varje fall den enskilde arbetaren antagits få
sina kostnader vid arbetsdomstolen täckta av en organisation. Motsvarande
möjlighet stod däremot inte den enskilde arbetaren till buds, när han skulle
söka sin rätt på grund av ett arbetsavtal, som ej reglerades av kollektivavtal,
utan han måste i sådant fall ensam eller med den offentliga rättshjälpens
bistånd utföra sin talan. Enligt det här berörda utlåtandet skulle
det därför icke kunna komma i fråga att anordna det processuella förfarandet
så, att denna talan redan från början måste utföras vid en central
domstol i Stockholm.
De här återgivna synpunkterna förtjäna fortfarande beaktande. Det förhåller
sig visserligen så, att redan nu en enskild medlem av en avtalsbunden
organisation, som vägrar att föra hans talan, kan bliva nödsakad
att själv bära sina kostnader för en rättegång vid arbetsdomstolen, och
ganska ofta förekomma vid domstolen mål mot oorganiserade arbetsgivare
i landsorten, vilka i målet ådraga sig kostnader som bliva väsentligt förhöjda
genom domstolens förläggning till Stockholm. Sådana konsekvenser av kollektivavtalslagstiftningen
kunna dock knappast undvikas och kunna ej
alls jämföras med de talrika fall av tvister angående enskilda tjänsteavtal,
som skulle medföra orimliga kostnader om den processuella behandlingen
av dem alla förlädes till Stockholm. Särskilt med tanke på att dessa tvister
ofta röra mycket små belopp och mera sällan ha en sådan principiell karaktär,
att en organisation kan tänkas vilja bära kostnaderna för en rättslig
prövning, synes det även nu uteslutet att förlägga denna prövning i alla
anställningstvister till en enda domstol.
I det här berörda utlåtandet anförde emellertid arbetsdomstolens ordförande
vidare, att man kunde tänka sig en särskild domstolsorganisation, i
vilken arbetsdomstolen skulle utgöra enda överinstans för mål om arbetstvister.
Beträffande underinstanserna kunde olika alternativ tänkas. Sålunda
kunde man enligt utlåtandet möjligen ifrågasätta att efter utländska
förebilder inrätta ett helt system av arbetsdomstolar, som skulle ugöra
specialdomstolar för arbetsrättsliga tvister. Denna tanke avvisades emellertid
i samma utlåtande dels av kostnadsskäl dels med den motiveringen att
dessa nya domstolar icke skulle få tillräckligt antal mål att handlägga
11
Andra lagutskottets utlåtande nr 19 år 1960
för att kunna vinna någon erfarenhet och rutin som domstol. Även mig
synes detta alternativ av samma skäl vara helt uteslutet. Detta gäller även
ett annat i det berörda utlåtandet antytt alternativ, enligt vilket arbetsrättsliga
tvister skulle handläggas av de större rådhusrätterna, eventuellt med
särskild sammansättning.
Det tredje av arbetsdomstolens dåvarande ordförande framförda alternativet,
nämligen att låta de allmänna underrätterna efter allmänna forumregler
på samma sätt som nu upptaga tvister om anställningsförhållanden,
synes mig från den här aktuella synpunkten erbjuda den enda framkomliga
vägen. Enligt detta alternativ, sådant det angavs i det berörda utlåtandet,
skulle sådana mål icke fullföljas till hovrätterna utan till arbetsdomstolen;
mål om kollektivavtal — eventuellt endast de typiska kollektivavtalstvisterna
— skulle emellertid kunna anhängiggöras direkt vid arbetsdomstolen.
Mot den sist angivna alternativa lösningen framfördes i utlåtandet från
arbetsdomstolens dåvarande ordförande betänkligheter i huvudsak endast
från en synpunkt. Sålunda framhölls, att arbetsdomstolens värde helt och
hållet sammanhängde med att rättegången vid arbetsdomstolen var muntlig
och omedelbar, och arbetsdomstolen kunde således icke på samma sätt
som då skedde i hovrätt fungera med en uteslutande skriftlig process. Om
arbetsdomstolen skulle tjänstgöra som överinstans i förhållande till andra
domstolar, måste rättegången, för att ge det nödvändiga lekmannainflytandet
dess rätta plats, även i fullföljda mål vara muntlig och omedelbar. Därmed
skulle man emellertid åtminstone i viss mån återkomma till den tidigare
berörda kostnadsfrågan.
I detta hänseende har läget undergått en väsentlig förändring. Även i hovrätterna
är numera processen i största utsträckning muntlig, och bevisning
förebringas där vid huvudförhandling. Även i högsta domstolen kan
ett muntligt rättegångsförfarande med muntlig bevisning förekomma. Från
den här berörda synpunkten kan alltså icke möta något principiellt hinder
mot att göra arbetsdomstolen till överinstans i arbetsrättsliga tvister.
Vad sedan angår kostnadsfrågan skulle denna naturligen i många fall
bliva mera besvärande, om arbetsdomstolen gjordes till andra och sista
instans, än vad fallet nu är, när hovrätterna tjänstgöra som andra och i praktiken
oftast sista instans. Även från arbetsdomstolens synpunkt torde besvärligheter
uppstå, om domstolen gjordes till andra instans. Målens antal
skulle sannolikt bliva så stort, att domstolens karaktär kom att ändras,
och ett relativt stort antal mål, där de speciellt arbetsrättsliga aspekterna
sakna betydelse, skulle antagligen fullföljas dit. Det kan därför ifrågasättas,
om arbetsdomstolen icke i stället borde tjänstgöra som tredje och sista instans,
dit fullföljd alltså skulle ske från hovrätt. Härigenom skulle någon
försämring i kostnadshänseende vid jämförelse med nuvarande förhållanden
knappast behöva ske för parterna. En sådan ordning skulle antagligen
även medföra, alt till arbetsdomstolen fullföljdes främst mål av mera principiell
karaktär där det kan anses särskilt befogat att anlita domstolens
speciella sakkunskap och erfarenhet. I sådana mål torde i stor utsträckning
partens talan komma att föras av en organisation och denna alt bära kostnaderna
för målet. Från domstolsorganisatorisk synpunkt kunde det måhända
likväl bliva nödvändigt att även i arbetsdomstolen införa någon form
av tillståndsprövning liknande den som nu finnes i högsta domstolen. Genom
att arbetsdomstolen gjordes till tredje och sista instans skulle emellertid
de främsta betänkligheterna mot det nuvarande systemet undanröjas i del
12
Andra lagutskottets utlåtande nr 19 år 1960
att ett enhetligt bedömande i principiellt viktiga frågor inom arbetsrättens
område garanterades.
Enligt min uppfattning skulle alltså en sådan förändring i domstolssystemet
som den i motionen föreslagna medföra åtskilliga juridiskt-tekniska
besvärligheter och administrativa problem samt innebära vissa svåröverskådliga
konsekvenser för de berörda parterna. Huruvida dessa frågor
kunna lösas på ett så tillfredsställande sätt, att de sakliga skälen för en
enhetlig bedömning av alla arbetsrättsliga tvister få anses väga över till
förmån för en processuell ordning som garanterar en sådan bedömning,
kan såsom jag redan tidigare framhållit, icke bedömas utan en föregående
utredning. Av tidigare anförda skäl anser jag mig böra tillstyrka, att en
sådan utredning kommer till stånd.
I det föregående har frågan om de offentliga tjänstemännens särställning
icke särskilt berörts. Detta har ej heller skett i motionen. För sådana befattningshavare
som äro underkastade ämbetsmannaansvar har i rättspraxis
möjlighet att reglera anställningsvillkoren genom kollektivavtal ansetts icke
föreligga. 1956 års förhandlingsrättsutredning har emellertid i ett nyligen
avgivet betänkande angående statstjänstemännens förhandlingsrätt (statens
offentliga utredningar 1960: 10) framlagt ett principförslag av innebörd,
att den kollektiva avtalsformen legaliseras även på statstjänstemannaområdet.
Därigenom skulle lagarna om kollektivavtal och om arbetsdomstol
få giltighet och i förekommande fall tillämpning inom statstjänstemannasektorn.
I betänkandet förutsättes, att arbetsdomstolens sammansättning
vid handläggning av mål rörande kollektivavtalstvister på statstjänstemannaoinrådet
blir sådan att sakkunskap i statstjänstemannaförhållandet
är företrädd inom domstolen. Även i övrigt kan ett genomförande av
förhandlingsrättsutredningens förslag angående kollektivavtalsformens legaliserande
på statstjänstemannaområdet tänkas påverka arbetsdomstolens
verksamhet och arbetsformer. Jag anser mig emellertid icke kunna i detta
sammanhang ingå på sådana konsekvenser av det sista berörda förslaget.
LO, som också tillstyrker motionärens yrkande, anför:
I sitt yttrande över förslaget till semesterlag (1938) uttalade LO önskvärdheten
av att alla tvister om semester slutgiltigt avgjordes av arbesdomstolen,
i det att talan mot de allmänna underrätternas utslag i semestertvister
i icke kollektivavtalsreglerade förhållanden fullföljdes hos denna
domstol. Om denna sin principiella uppfattning erinrade LO i sitt yttrande
samma år över befolkningskommissionens betänkande angående förvärvsarbetande
kvinnors rättsliga ställning vid äktenskap och barnsbörd.
Till detta må anmärkas — och detta gäller alla mål om arbetsavtal — att
samma svårigheter, som från kostnadssynpunkt tidigare ansetts möta för
att göra arbetsdomstolen till överinstans över de allmänna underrätterna,
numera — efter den allmänna processreformens genomförande — i regel
möter även vid fullföljd enligt den instansordning, som för närvarande gäller
i mål om icke kollektivavtalsreglerade enskilda arbetsavtal.
Däremot skulle säkerligen svårigheterna i kostnadshänseende ofta kunna
bli alltför betydande, såframt arbetsdomstolen i mål om icke kollektivavtalsreglerade
arbetsavtal, där enskilda och icke organisationer står som parter,
alltid gjordes till enda instans. Några kostnadsskäl mot en sådan ordning
skulle visserligen icke kunna anföras i sådana fall, där parterna i ett mål
vore bosatta t. ex. i Stockholm eller dess närhet. Men i andra fall skulle
kostnaderna för parts, rättegångsbiträdes och vittnens inställelse in. in.
13
Andra lagutskottets utlåtande nr 19 år 1960
kunna bli orimligt betungande. En möjlighet vore måhända att överlämna
åt kärandeparten att fakultativt anhängiggöra målet vid allmän underrätt
eller vid arbetsdomstolen, i förstnämnda fall med fullföljdsrätt till den senare
domstolen. På dylika och andra tekniska och organisatoriska frågor
i samband med ett förenhetligande kan LO icke här ingå.
Inte heller kan LO här uppehålla sig vid invändningar av mera teoretisk
karaktär, som eventuellt kan anföras mot ett förenhetligande, t. ex. vid de
större svårigheter i fråga om bestämmande av begreppen arbetstagare och
beroende uppdragstagare, som möjligen skulle följa av att arbetsdomstolens
kompetens utsträcktes utöver det kollektivavtalsreglerade området,
eller vid frågan om den utvidgade kompetensen även bör avse sådana tvister
inom den offentliga tjänstemarknaden, vilka berör löneplansanställda
arbetstagare.
LO vill endast allmänt uttala sin uppfattning att den nuvarande dualismen
mellan de kollektivavtalsreglerade och de icke kollektivavtalsreglerade
arbetsavtalens processuella behandling bör bringas att upphöra åtminstone
i så måtto att garanti skapas för enhetliga slutliga avgöranden i arbetsrättsfrågor
av ofta nog identiskt samma karaktär. Intresset av sådan enhetlighet
tillgodoses tydligen bäst genom att dessa avgöranden ankommer på arbetsdomstolen
med den speciella sakkunskap och erfarenhet i arbetsmarknadsfrågor,
varöver denna domstol förfogar.
LO tillstyrker sålunda att frågan göres till föremål för utredning i enlighet
med motionärens förslag.
SAF anför:
Motionärens ståndpunkt är att arbetsdomstolen bör göras till enda behöriga
instans — alltså inte endast, i förekommande fall, till överinstans
i rättstvister mellan anställda och arbetsgivare. Oavsett om en så vittgående
reform som motionären föreslår är möjlig att praktiskt genomföra, vill
föreningen som sin uppfattning gärna vitsorda att den finner nuvarande
forumregler mindre tillfredsställande. Härvid syftar föreningen främst på
rättstvister vilka i sak röra innebörden av ett kollektivavtal men vilka med
nuvarande ordning icke kunna föras till prövning inför arbetsdomstolen.
Också i övrigt förekomma åtskilliga rättstvister, även mellan eljest kollektivavtalsbundna
parter, vari arbetsdomstolen saknar behörighet och beträffande
vilka en ändring härvidlag kan synas befogad. Föreningen tillstyrker
sålunda för sin del att komplexet rörande arbetsdomstolens behörighet
göres till föremål för utredning.
Föreningen vill samtidigt framhålla, hurusom behörighetsproblemet med
nödvändighet jämväl är förknippat med frågan om de rättsregler, som arbetsdomstolen
har att tillämpa. Här aktualiseras, eftersom arbetsdomstolen ju
uppenbarligen icke kan tillämpa olika rättsregler pa fall av identiskt samma
slag, bl. a/påföljdsfrågorna: räckvidden av s. k. ideellt skadestånd enligt
kollektivavtalslagen, ävensom frågan om den s. k. 200-kronorsregeln i samma
lag. Om i enlighet med motionärens förslag en utredning tillsättes med
uppgift att utreda frågan om vidgad behörighet för arbetsdomstolen, bör
följaktligen gälla, att utredningen äger förutsättningslöst pröva samtliga
därpå inverkande omständigheter.
TCO tillstyrker motionärens yrkande och anför:
Arbetsdomstolens praxis visar dels att forumreglerna varit svära alt
tillämpa dels alt de i vissa fall leder till egendomliga resultat.
14
Andra lagutskottets utlåtande nr 19 år 1960
Med hänsyn till att specialdomstolar icke anses önskvärda skulle det
kunna ifrågasättas att arbetsdomstolen avskaffades och att alla mål i
arbetsrättsliga tvister fördes till allmän domstol. Detta torde i och för sig ej
möta något hinder. Visserligen framhölls vid domstolens tillkomst att kollektivavtalsmål
var särskilt svårbedömda, men detta kan ej vara något
avgörande skäl för tillskapandet av en specialdomstol. Det har även framhållits
att kunskap om arbetsmarknadsförhållanden är nödvändig för bedömning
av arbetsrättsliga tvister, men detta skulle i viss mån kunna tillgodoses
genom att de allmänna domstolarna i dylika fall erhöll i arbetsmarknadsfrågor
sakkunniga bisittare. TCO skulle dock bestämt motsätta sig att
man enbart av motvilja mot specialdomstolar avskaffade arbetsdomstolen.
Under de trettio år som den funnits har inom domstolen samlats stor erfarenhet
i arbetsrättsliga frågor. Detta har varit möjligt genom den speciella
sammansättningen av domstolens lekmannaledamöter. De framstående
företrädare för arbetsmarknadens organisationer, som haft säte i domstolen
har utgjort en borgen för att ej blott teoretiska utan även praktiska synpunkter
blivit beaktade. Domstolens verksamhet har vunnit uppskattning
och förtroende bland arbetsmarknadens parter. Detta är ett värde, som ej
får äventyras.
Å andra sidan är den nuvarande utformningen av arbetsdomstolens behörighetsregler
inte tillfredsställande. Reglerna är, framhåller Folke Schmidt
i ovan nämnda arbete, inte lätta att tillägna sig ens för den tränade juristen.
Bland de egendomligheter, som följer av nu gällande regler är att tvister,
som uppkommer under s. k. kollektivavtalslöst tillstånd skall handläggas av
de allmänna domstolarna. Ett par typiskt kollektivavtalsrättsliga mål om
skyldighet att iaktta personlig uppsägningstid vid arbetsnedläggelse har
nyligen avgjorts av Högsta domstolen i stället för av arbetsdomstolen. Det
senare hade varit naturligare.
Egendomliga resultat följer också av att arbetsdomstolen endast kan uppta
en invändning om kvittning från arbetsgivarens sida, när denna invändning
grundar sig på kollektivavtal eller kollektivavtalslagen. Visserligen anser
man på arbetstagarhåll att de nuvarande reglerna om arbetsgivarens kvittningsrätt
icke är tillfredsställnde, men detta är en fråga, som bör lösas genom
särskild lagstiftning och icke genom forumregler.
Svårigheter föreligger att avgöra om en fråga skall anses reglerad i kollektivavtal
eller ej. Detta sammanhänger med att vissa »tysta» regler anses
ingå i kollektivavtalet även om uttryckliga bestämmelser saknas. Att detta
är en olägenhet för parterna och kan leda till att mål avvisas av arbetsdomstolen
är uppenbart.
Med nu gällande regler kan samma fråga komma under bedömning av
Högsta domstolen och arbetsdomstolen beroende på den rent tillfälliga omständigheten
om tjänsteavtalet är reglerat i kollektivavtal eller ej.
Som skäl må ytterligare framhållas att i många personliga tjänsteavtal
utanför kollektivavtalsområdet hänvisas till gällande kollektivavtal. De allmänna
domstolarna kan i sådana mål få bedöma rent kollektivavtalsrättsliga
spörsmål. Vidare må framhållas att på tjänstemannaområdet innehåller
kollektivavtalen ej en lika uttömmande reglering av arbetsvillkoren
som på arbetarområdet. Konsekvensen härav vid en uppkommen tvist kan i
ett enskilt fall bli att vissa tvistefrågor hänskjutas till arbetsdomstolen och
andra tvistefrågor till allmän domstol.
En översyn av arbetsdomstolens forumregler är därför påkallad. Där -
15
Andra lagutskottets utlåtande nr 19 år 1960
med är inte sagt att man, som i motionen föreslås, bör låta alla mål, som
rör förhållanden mellan arbetsgivare och löntagare behandlas i domstolen.
Detta kan medföra en alltför stark arbetsbelastning för domstolen och
olägenheter för parterna att i s. k. bagatellmål behöva iakttaga inställelse
vid arbetsdomstolen. TCO anser det icke önskvärt att domstolens nuvarande
karaktär alltför kraftigt förändras.
TCO vill förorda att arbetsdomstolen alltjämt blir första och sista instans
i sådana mål, som i dag faller under domstolen, ev. med utvidgning
till tvister, som uppkommit under kollektivavtalslöst tillstånd. Därutöver
förtjänar att utredas om icke övriga mål rörande förhållandet mellan
arbetsgivare och löntagare skulle från rådhusrätter och häradsrätter kunna
hänskjutas till arbetsdomstolen såsom andra och sista instans. Det torde
kunna förutsättas att parter i bagatellmål inte överklagar underrätternas
domar och därmed i onödan belastar arbetsdomstolen.
SACO, som icke önskar att slutlig ställning för närvarande tages till
motionärens förslag, anför:
Motionären vill få till stånd en utredning i syfte att göra arbetsdomstolen
till enda behöriga instans i tvister mellan anställda och arbetsgivare oberoende
av anställningsförhållandet. Som skäl härför anför motionären att
även de arbetstagargrupper — huvudsakligen offentliga tjänstemän — vars
anställningsförhållanden inte regleras av kollektivavtal, alltmer i sina kontakter
med arbetsgivarna kommit att begagna sig av samma medel som
man använder inom kollektivavtalsområdet. Detta gör att det inte längre
synes lika motiverat, som när lagen om kollektivavtal kom till, att göra
skillnad på kollektivavtalsanställda och andra.
SACO kan helt instämma i motionärens uppfattning att en sådan vidgning
av arbetsdomstolens behörighet bör komma till stånd. Detta skulle
kunna ske genom att man lät anställningsvillkoren för samtliga offentligt
anställda regleras genom kollektivavtal. Förslag härom har bl. a. framlagts
av en kommitté inom SACO i betänkandet »Förhandlingsrättsliga spörsmål»,
som överlämnats till 1956 års förhandlingsrättsutredning.
Eftersom en vidgning av arbetsdomstolens behörighet enligt här berörda
riktlinjer äger samband med förhandlingsrättens utformning för de offentliga
tjänstemännen, anser SACO det för närvarande inte vara motiverat
att igångsätta en särskild utredning om vidgning av arbetsdomstolens behörighet.
Resultatet av 1956 års förhandlingsrättsutrednings betänkande
bör först avvaktas, innan slutlig ställning tages till motionärens förslag.
Utskottet
Enligt gällande bestämmelser skall arbetsdomstolen upptaga och avgöra
mål rörande kollektivavtal. Härmed avses dels mål om kollektivavtals giltighet,
bestånd och rätta innebörd, dels mål huruvida visst förfarande strider
mot kollektivavtal eller mot vad som stadgas i kollektivavtalslagen, dels
ock mål om påföljd av förfarande som strider mot kollektivavtal eller kollektivavtalslagen.
Arbetsdomstolen har dessutom att döma i vissa andra
tvister, bland annat sådana tvister enligt lagen om semester där anställningsvillkoren
regleras av kollektivavtal. Därest arbetstagarnas anställningsvillkor
icke är reglerade av kollektivavtal kommer tvisten under allmän
domstols bedömande.
16 Andra lagutskottets utlåtande nr 19 år 1960
I föreliggande motion hemställes, att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t begära en utredning i syfte att göra arbetsdomstolen till
enda behöriga instans i tvister mellan anställda och arbetsgivare oberoende
av anställningsförhållandet.
Såsom flertalet remissinstanser påpekat är de gällande forumbestämmelserna
svårtolkade och i vissa avseenden mindre tillfredsställande till sina
konsekvenser. En följd av de nuvarande reglerna är att samma fråga kan
komma att bedömas i ett fall av arbetsdomstolen och i ett annat fall av
allmän domstol beroende på om anställningsförhållandet är reglerat av
kollektivavtal eller ej. En annan konsekvens är, att arbetsdomstolen är
förhindrad att i ett där anhängigt mål upptaga kvittningsinvändning, som
icke har sin grund i kollektivavtal.
Stora grupper av arbetstagare är numera anställda under kollektivavtalsliknande
förhållanden ehuru kollektivavtal icke är gällande för dem. Det
synes önskvärt, att tvister i anledning av sådana anställningsavtal kan
komma under bedömande av arbetsdomstolen, som genom sin sammansättning
och erfarenhet av arbetstvister har särskilda förutsättningar att sakkunnigt
bedöma spörsmål av förevarande art.
Såsom framhållits finnes för närvarande icke någon enhetlig ordning
för behandling av tvister på arbetsrättens område. En ändring härvidlag
är enligt utskottets mening från flera synpunkter önskvärd. Frågan härom
är emellertid komplicerad, varför det icke är möjligt att taga ståndpunkt
härtill utan en föregående utredning. En sådan utredning bör omfatta frågan
i hela dess vidd.
Under åberopande av vad sålunda anförts, hemställer utskottet,
att riksdagen i anledning av förevarande motion, II: 162,
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla att frågan om
enhetlig ordning vid behandling av tvister på arbetsrättens
område göres till föremål för utredning.
Stockholm den 20 april 1960
På andra lagutskottets vägnar:
AXEL STRAND
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Strand, Nils Elowsson, Axel Svensson,
Sunne, fru Carlqvist, fru Svenson, herrar Åkesson och Ringaby;
från andra kammaren: herrar Nilsson i Göteborg, Odhe, Wahlund*,
Bengtsson i Varberg, Wahrendorff, Fredriksson, Rimmerfors*, Björkman
och Königson.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
(DUNS TRYCKERI, ESSELTE. STHLM SO
003801