Andra lagutskottets utlåtande nr 18 år 1960

1

Nr 18

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående vissa trafiknykterhelsfrämjande
åtgärder.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 207 i första kammaren av herr Alexanderson
m. fl. samt nr 270 i andra kammaren av herr Gustafsson i Borås
m. fl.

I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts, »att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om en utredning rörande behovet av och
lämpliga former för underrättelser till ledning för trafiknykterhetsfrämjande
åtgärder vid annan trafik än landsvägstrafik».

Beträffande de skäl motionärerna åberopat till stöd för sin hemställan
får utskottet, i den män redogörelse härför inte lämnas i det följande, hänvisa
till motionen I: 207.

Gällande bestämmelser för vägtrafik

I lagen den 28 september 1951 om straff för vissa trafikbrott återfinns
bestämmelser om straff för onykterhet vid förande av bil, motorcykel, traktor
och motorredskap. Som allmän regel stadgas, att straff för rattfylleri
drabbar den som vid förandet av sådant fordon varit så påverkad av starka
drycker eller annat berusningsmedel, att det kan antagas, att han icke på
betryggande sätt kunnat föra fordonet. Därest förare av bil, motorcykel eller
traktor med släpfordon haft en alkoholkoncentration i blodet av 1,5 promille
eller däröver, skall han anses ha varit så påverkad. År det ej styrkt att sådan
förare varit så påverkad men uppgick alkoholkoncentrationen i hans blod
till 0,5 promille men ej till 1,5 promille, skall han straffas för rattonykterhet.
Ansvar inträder icke blott för det fall att förandet ägt rum på väg utan jämväl
då vederbörande fört fordonet på enskilt område.

Enligt 1951 års vägtrafikförordning får bil, motorcykel och med gummihjul
försedd traktor i princip föras endast av den, som är innehavare av körkort.
Körkort utfärdas av länsstyrelsen. Vid den prövning, som länsstyrelsen
därvid har att verkställa, skall särskilt beaktas, huruvida sökanden gjort
sig känd för nyktert levnadssätt och om det kan antagas, att han såsom förare
av körkortspliktigt fordon kommer att visa hänsyn till andra, omdöme
1 — Bihang till riksdagens protokoll 19G0. 9 samt. 2 avd. Nr 18

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 18 år 1960

och ansvar samt respekt för trafikens regler. Den som sakfällts bland annat
för fylleri må ej erhålla körkort, innan två år förflutit från förseelsens begående,
såvida det ej kan anses uppenbart, att sökanden ändock är att bedöma
som en skötsam person. Sedan körkort utfärdats, har länsstyrelsen
att tillse, att körkortsinnehavaren alltjämt uppfyller dessa angivna fordringar.
Till stöd för denna kontrollverksamhet har i 1951 års vägtrafikkungörelse
intagits bestämmelser, som föreskriver skyldighet för domstol och
nykterhetsnämnd, att till vederbörande länsstyrelse insända vissa underrättelser.
Således åligger det domstol att ofördröj ligen översända avskrift
av dom, genom vilken körkortsinnehavare ådömts straff för förseelse begången
vid förandet av motordrivet fordon, t. ex. rattfylleri, eller för olovligt
tillgrepp av sådant fordon eller för fylleri eller om denne dömts till frihetsstraff
för vissa särskilt angivna strafflagsbrott. Nykterhetsnämnd, som beslutat
att ställa körkortsinnehavare under övervakning jämlikt lagen om
nykterhetsvård eller ingivit ansökan om dennes intagande å allmän vårdanstalt
för alkoholmissbrukare, skall insända meddelande därom till länsstyrelsen.
Finner nykterhetsnämnd i annat än nu angivna fall att rätten för
viss person att inneha körkort bör omprövas till följd av dennes alkoholmissbruk,
åligger det jämväl nämnden att avsända meddelande därom till länsstyrelsen.
Bestämmelser finns även som ålägger polismyndighet att, i de fall
denna finner anledning förekomma till återkallelse av körkort, göra framställning
därom hos länsstyrelsen. Finner länsstyrelsen, med hänsyn till de
sålunda insända underrättelserna, skälig anledning till antagande, att körkortsinnehavaren
icke uppfyller de krav på skicklighet, hänsyn, ansvar och
pålitlighet i nykterhetshänseende eller de övriga förutsättningar, som gäller
för erhållande av körkort, skall länsstyrelsen skyndsamt upptaga frågan om
hans lämplighet till omprövning. Under vissa angivna förutsättningar skall
länsstyrelsen obligatoriskt återkalla körkortet. Häribiand märkes de fall då
föraren gjort sig skyldig till rattfylleri eller eljest ådagalagt ett onyktert
levnadssätt. I vissa andra fall kan länsstyrelsen i första hand låta bero med
en varning.

Gällande bestämmelser för annan trafik än vägtrafik

Särskilda straffbestämmelser för onykterhet i sådan trafik saknas i den
allmänna lagstiftningen. För en del förare är dock i vissa fall de allmänna
reglerna om tjänsteansvar tillämpliga och i några fall torde straffbestämmelserna
för allmänfarlig vårdslöshet kunna åberopas. I fall av vållande till
sjöolycka finns även regler i sjölagen. De disciplinära bestämmelser, som
gäller för vissa kategorier av befattningshavare inom samfärdseln, upptar
däremot ofta en föreskrift om iakttagande av nykterhet i tjänsten. För över -

Andra lagutskottets utlåtande nr 18 år 1960

3

trädelse är stadgat disciplinstraff. Vidare finns i kollektiva anställningsavtal
bestämmelser om nykterhetskrav och om åtgärder vid brott däremot.

I det följande lämnas en redogörelse för de bestämmelser som i förevarande
avseende gäller för järnvägs- och spårvägspersonal samt för personal
inom sjö- och luftfart.

Järnvägs personal

I gällande Allmänna tjänsteordning för befattningshavare vid Statens
Järnvägar stadgas i § 16:

1. Befattningshavare får vid tjänstgöring icke vara påverkad av rusgivande
drycker.

Förtäring av rusdrycker under tjänstgöring är förbjuden. Sådana drycker
få ej heller medföras under tjänstgöring.

2. Till tjänstgöring, varav trafiksäkerheten är beroende, får icke användas
befattningshavare, om vars pålitlighet i nykterhetshänseende grundad anledning
till tvekan synes föreligga.

3. Befattningshavare vilken ådömts bestraffning för onykterhet i tjänsten
andra gången, får icke användas i sådan tjänstgöring, som direkt berör trafiksäkerheten,
därest icke distriktschefen resp. järnvägsstyrelsen, med hänsyn
till befattningshavarens välförhållande efter bestraffningen eller av
annan särskild anledning, finner undantag i sådant hänseende böra medgivas.

Närmare bestämmelser om de disciplinära åtgärder, som kan vidtagas för
förseelse mot ovanstående bestämmelse i den allmänna tjänsteordningen,
återfinnes i disciplinstadgan för Statens Järnvägar. Enligt denna kan böter
ådömas med ett belopp motsvarande upptill tjugo dagars lön. Vid upprepad
förseelse kan suspension ådömas under högst tre månader eller avsättning.

I stort sett gäller samma bestämmelser för personal vid de enskilda järnvägarna
enligt Allmän tjänsteordning, utarbetad av Svenska järnvägsföreningen.

Även i Svenska järnvägsmannaförbundets stadgar har nykterhetskravet
markerats genom följande stadgande:

Medlem vare ovillkorligen skyldig att såväl i som utom tjänsten uppträda
nyktert och på ett för kåren hedrande sätt, på det att aktning odelat må
vinnas såväl inom kåren som hos befäl, övriga järnvägsmän och allmänheten.

Medlem bör därför oförbehållsamt till avdelningsstyrelsen anmäla varje
yrkeskamrat, som genom onykterhet i tjänsten, svekfullt beteende mot kamrater,
dåligt uppförande m. in. skadar förbundets anseende.

Några bestämmelser om behörighetsvillkor för förare inom denna trafikkategori
finns icke. Såsom framgår av de ovannämnda bestämmelserna kan
emellertid en anställd som brister i nykterhetshänseende suspenderas eller
avsättas. I regel överflyttas han därjämte till annan tjänst. Befogenhet att
2 — Bihang till riksdagens protokoll 1960. 9 samt. 2 avd. Nr 18

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 18 år 1960

besluta härom tillkommer beträffande statlig personal järnvägsstyrelsen och
beträffande enskild personal vederbörande järnvägsföretag. Någon motsvarande
skyldighet för domstol och nykterhetsnämnd att för dessa instansers
ledning anmäla domar och beslut, vilken är dem ålagd beträffande körkortsinnehavare,
är icke stadgad.

Spårvägspersonal

Framställningen avser bestämmelserna för personalen vid AB Stockholms
spårvägar. Liknande bestämmelser som för Stockholms spårvägar gäller
emellertid för förare vid övriga spårvägsföretag i riket.

Enligt överståtludlarämbetets reglemente för spårvägslrafiken i Stockholm
må till tjänstgöring, varav trafiksäkerheten är beroende, icke användas
annan än den som är känd för pålitlighet, nykterhet och ordentlighet. övervakningsmyndighet
(Ö.Ä. m. fl.) kan förbjuda att olämpliga personer användes
såsom förare. Enligt gällande kollektivavtal kan befattningshavare,
som i tjänsten gjort sig skyldig till förseelse av grövre beskaffenhet, skiljas
från sin anställning utan uppsägning. Såsom förseelse av grövre beskaffenhet
räknas bl. a. onykterhet i tjänsten. Begår befattningshavare förseelse av
ringare beskaffenhet kan han ådömas varning eller suspension.

Några bestämmelser om behörighetsvillkor för förare inom denna trafikkategori
finns icke. Tillsynsmyndigheten har emellertid, som ovan nämnts,
rätt att avstänga olämplig person från tjänstgöring. Någon anmälningsplikt
för domstol och nykterhetsnämnd till denna tillsynsmyndighet finns dock ej.

Personal inom sjöfart

Sjömanslagen innehåller i 49 § en bestämmelse som ålägger envar att
uppföra sig skickligt, nyktert och fridsamt. I lagen ingår vidare bestämmelser
om bestraffning, då sjöman gjort sig skyldig till onykterhet i tjänsten.
Enligt 33 § äger sålunda befälhavare avskeda sjöman, om han gör sig skyldig
till upprepad onykterhet i tjänsten, och enligt 62 § kan sjöman bestraffas
genom mistning av hyra för högst sju dagar (disciplinbot), om han är berusad
i tjänsten eller olovligen skaffar ombord rusdrycker. Frågan om åläggande
av disciplinbot skall prövas av en disciplinnämnd, vilken skall bestå
av befälhavaren och två av denne enligt vissa regler utsedda ledamöter. Mera
allmänna straffstadganden innehålles i 81 §, enligt vilken å fartyget anställd,
som på annat sätt än här ovan sagts gjort sig skyldig till förseelse i tjänsten
eller brutit mot ordning och skick, kan straffas med dagsböter. De ovan återgivna
lagbestämmelserna är tillämpliga på all personal på fartyg utom befälhavaren.
Har en befälhavare däremot i samband med sjöolycka varit alkoholpåverkad,
kan straff ådömas honom, om han befinnes ha varit vållande till
sjöolyckan. Straffet ådömes i så fall enligt 293 § sjölagen, som stadgar, att

Andra lagutskottets utlåtande nr 18 år 1960

5

befälhavare, som genom vårdslöshet eller försummelse i tjänsten vållar
sådan olycka, straffas med böter eller fängelse i högst ett år, där ej gärningen
efter allmän lag bör beläggas med strängare straff. Om omständigheterna
är synnerligen försvårande må han för viss tid eller för alltid dömas
förlustig sådan rättighet att föra fartyg, för vars utövande särskilda villkor
är stadgade. Enligt 79 § sjömanslagen kan även annan ombord anställd än
befälhavaren dömas till dagsböter eller fängelse, om han genom vårdslöshet
eller försummelse i tjänsten varit vållande till sjöolycka. Om den skyldige
är maskinchef, styrman, maskinist eller radiotelegrafist, kan han, där omständigheterna
är synnerligen försvårande, förklaras för viss tid eller för
alltid förlustig sin behörighet. I detta sammanhang må även erinras om stadgandet
i 19 kap. 5 § strafflagen om straff för allmänfarlig vårdslöshet. Enligt
detta lagrum kan den som av oaktsamhet framkallar fara för brand eller
ofärd, bli föremål för straff. På fartygspersonal, som är anställd i allmän
tjänst, kan även reglerna om ämbetsbrott bli tillämpliga. Slutligen må här
nämnas att mellan arbetsmarknadens parter på sjöfartsområdet träffats
vissa avtal, bl. a. för motverkande av onykterhet i tjänsten.

Beträffande förare inom denna trafikkategori finns vissa bestämmelser
om behörighetsvillkor.

Sålunda uppställes i förordningen den 12 juni 1936 angående befäl å
svenska handelsfartyg (befälsförordningen) krav å innehav av behörighetsbevis
— sjökaptensbrev, skepparbrev, förarbevis, sjöingenjörsbrev, maskinistbrev,
motorskötarbevis etc. — för rätt att å handelsfartyg eller större
fiskefartyg utöva vissa fartygsbefäl. För sådant behörighetsbevis kräves bl. a.
sjöpraktik och avläggande av visst kunskapsprov. Däremot fordras ej att
sökanden styrker sin skötsamhet i nykterhetshänseende. Behörighetsbevis
utfärdas av kommerskollegium. Utfärdat behörighetsbevis kan såsom tidigare
nämnts i fall av vållande till sjöolycka återkallas av domstol, där omständigheterna
är synnerligen försvårande. Däremot kan sådant bevis ej i
administrativ ordning återkallas. Någon underrättelseskyldighet för domstol
och nykterhetsnämnd motsvarande den som gäller angående körkortsinnehavare
finns ej stadgad.

Personal inom luftfart

Jämlikt luf tf artsförordningen den 26 maj 1922 och iillämpningskungörelsen
därtill den 20 april 1928 kräves ett av luftfartsslyrelsen utfärdat certifikat
för rätt att tjänstgöra som förare, navigatör och radiotelegrafist (radiotelefonist)
ombord å luftfartyg. Utan uttryckligt stadgande fordras även
certifikat för viss markpersonal, nämligen flygklarerare och markmekaniker.
Villkor för certifikat är bl. a., att vederbörande gjort sig känd för nykterhet
och pålitlighet. Certifikat skall av luftfartsstyrelsen återkallas, om

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 18 år 1960

innehavaren i sin tjänsteutövning gjort sig skyldig till grov vårdslöshet eller
varit berusad, eller om beträffande honom eljest föreligger sådana förhållanden,
att han måste anses olämplig att utöva den verksamhet certifikatet
avser. Återkallelse sker för certifikatets återstående giltighetstid eller tills
vidare.

Kungörelsen ger luftfartsmyndigheten möjlighet att bemyndiga befattningshavare
att vidtaga åtgärder till förhindrande av färd, bl. a. då denna
uppenbarligen skulle komma att medföra fara för person eller egendom ombord
på luftfartyg eller utanför detsamma. Flygplatspersonalen äger rätt att
avlägsna eller i trängande fall taga i förvar person, som uppträder berusad
eller stör ordningen eller genom sitt uppträdande äventyrar säkerheten i luftfartens
utövande.

Medicinalstyrelsen har utfärdat råd och anvisningar rörande levnadssättet
m. m. för person, som tjänstgör å civilt luftfartyg. I dessa har föreskrivits
största återhållsamhet beträffande förtärandet av alkoholhaltiga drycker
samt lämnats vissa detalj föreskrifter angående konsumtion av sådana
drycker. Liknande bestämmelser återkommer även i kollektivavtalet för den
flygande personalen. Enligt detta kan även flygbolagets direktion omedelbart
avskeda eller för viss tid avstänga eller i lägre löneklass nedflytta anställd
som bl. a. missbrukar alkoholhaltiga drycker i sådan grad att detta
inverkar menligt på tjänsten.

I detta sammanhang må även påpekas, att 1957 års riksdag antagit ett
förslag till luftfartslag. Denna skall träda i kraft den dag Konungen förordnar.
Sådant förordnande har ännu ej meddelats. I lagen föreskrives, att ej
må någon göra tjänst ombord på luftfartyg, därest han på grund av påverkan
av starka drycker icke kan på betryggande sätt fullgöra vad honom
åligger. Samma regel gäller för trafikledare och markmekaniker. Skulle
någon vid förande av luftfartyg eller utövning av annan tjänst ombord eller
sådan tjänst å marken, som nyss nämndes, vara så påverkad, skall han
dömas till frihetsstraff eller vid ringa brott till böter.

Icke heller beträffande denna kategori av trafikpersonal finns stadgat
någon skyldighet för domstol och nykterhetsnämnd att ingå med underrättelser
av det slag som gäller för körkortsinnehavare. Däremot har luftfartsstyrelsen
att delge länsstyrelserna uppgifter om certifikat. Länsstyrelserna
skall därefter göra anteckning i körkortsregistret om sådana anmälningar.
Jämlikt tillämpningskungörelsen till luftfartsförordningen skall länsstyrelsen
därefter omedelbart göra anmälan till luftfartsstyrelsen, därest i samband
med fråga om indragning av körkort eller eljest till länsstyrelsens
kännedom kommer sådant förhållande beträffande certifikatinnehavare,
som kan medföra återkallelse av certifikatet.

Andra lagutskottets utlåtande nr 18 år 1960

7

Historik

19U9 års trafiknyktcrhetsutredning framhöll i sitt år 1953 avgivna betänkande,
att kravet på nykterhet gjorde sig lika starkt gällande vid annan trafik
än vägtrafik som vid vägtrafik. Utredningen föreslog till följd därav, att
såsom för rattfylleri skulle straffas den som gjort sig skyldig till onykterhet
icke blott vid förandet av bil, motorcykel, traktor och motorredskap utan
jämväl vid förandet av maskindrivet fordon på järnvägs- eller spårvägsskenor,
av maskindrivet sjöfartyg eller av luftfartyg eller eljest vid utövandet
av sådan befattning hos järnvägs-, spårvägs-, buss-, sjöfarts- eller luftfartsföretag,
varav trafiksäkerheten var beroende. Enligt utredningens mening
var det jämväl påkallat, att man i varje fall av trafiknykterhet såsom
en sekundär åtgärd upptog till prövning vederbörandes lämplighet för kvalificerade
trafikuppgifter inom samtliga trafikområden. I sådant syfte fordrades,
att den myndighet, på vilken lämplighetsprövningen i det särskilda
fallet ankom, erhöll kännedom om det förhållande som påkallade sådan
prövning. För den luftfartspersonal som innehade certifikat och körkort var
detta redan tillfredsställande ordnat genom länsstyrelsernas skyldighet att
till luftfartsstyrelsen lämna meddelande om underrättelser, som inkom till
körkortsregistret. Beträffande övrig luftfartspersonal ävensom järnvägs- och
spårvägspersonal föreslog utredningen, att i en särskild författning skulle
införas bestämmelser om underrättelseplikt. Dessa skulle innebära, att domstol
i fråga om sådan personal skulle till den myndighet, som hade att pröva
behörighetsfrågan, insända liknande underrättelse som i fråga om körkortsinnehavare.
Nämnda myndighet är för statlig järn vägspersonal järnvägsstyrelsen,
för enskild järn vägspersonal vederbörande järnvägsföretag, för
spårvägspersonal tillsynsmyndigheten för spårvägsföretaget och för luftfartspersonal
luftfartsstyrelsen. Det borde jämväl övervägas, menade utredningen,
huruvida icke i denna särskilda författning skulle medtagas stadganden
om underrättelseplikt för nykterhetsnämnd i vissa fall. Beträffande
sjöfartspersonal ifrågasatte utredningen liknande bestämmelser men framlade
icke något förslag, enär frågan hörde till dem, som föll inom en kommande
omarbetning av sjölagen.

På grundval av traliknyktcrhetsutredningens betänkande framlades till
1957 års riksdag proposition (nr 72) med förslag till viss skärpning av trafiknykterhetsbestämmelserna
för vägtrafik. Departementschefen uttalade i
propositionen beträffande utredningens förslag angående annan trafik än
vägtrafik, att han på grund av att trafiknykterhetslagstiftningen i sin helhet
borde göras till föremål för översyn icke var beredd att taga ställning till
dessa förslag.

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 18 år 1960

Den 20 december 1957 tillkallade chefen för kommunikationsdepartementet
särskilda sakkunniga för att verkställa en översyn av lagstiftningen om
trafiknykterhet och därmed sammanhängande frågor. De sakkunniga har
antagit benämningen 1957 års trafiknykterhetskommitté. Enligt direktiven
för utredningen skall bland annat — med utgångspunkt från trafiknykterhetsutredningens
förslag — tagas under övervägande om trafiknykterhetsansvaret
lämpligen bör utsträckas till att omfatta andra kategorier än förare
av fordon på väg.

Motionerna

Motionärerna framhåller, att ännu viktigare än att stadga straff för trafikonykterhet
är de förebyggande åtgärderna. Annan trafik än vägtrafik står i
stor utsträckning under ansvarig ledning av antingen statliga eller kommunala
myndigheter eller större privata företag. För denna ansvariga ledning
är det av väsentlig betydelse att beträffande trafikpersonalen erhålla upplysningar
om sådana förhållanden, som beträffande körkortsinnehavare insändes
till länsstyrelse för prövning av deras lämplighet som förare. Beträffande
den åsyftade trafikpersonalen förhåller det sig emellertid så, att föreskrifter
om skyldighet att insända uppgifter saknas. Vidare lägger gällande
sekretessbestämmelser hinder i vägen för trafikföretagen att själva vidtaga
åtgärder för att införskaffa uppgifterna.

Utskottet

Motionärerna framhåller, att domstol och nykterhetsnämnd enligt gällande
bestämmelser har skyldighet att till vederbörande länsstyrelse insända
vissa underrättelser angående körkortsinnehavare; främst åsyftar de underrättelser
av betydelse från nykterhetssynpunkt. De förmenar, att behov av
en liknande underrättelseplikt föreligger beträffande förare av andra fortskaffningsmedel
än motorfordon. I anledning därav har de i motionerna
hemställt om en utredning rörande behovet av och lämpliga former för underrättelser
att tjäna som underlag för trafiknykterhetsfrämjande åtgärder
inom annan trafik än vägtrafik.

I detta sammanhang vill utskottet erinra om att särskilda sakkunniga
tillkallats i december 1957 för att verkställa en översyn av lagstiftningen
om trafiknykterhet och därmed sammanhängande frågor. I de sakkunnigas
uppdrag ingår att överväga, huruvida trafiknykterhetsansvaret lämpligen
bör utsträckas till att omfatta andra kategorier förare än förare av fordon
på väg. Med denna fråga får det av motionärerna väckta spörsmålet anses
ha ett nära samband. Utskottet anser det därför lämpligt att vid det pågå -

Andra lagutskottets utlåtande nr 18 år 1960

9

ende utredningsarbetet prövas jämväl de frågor som aktualiserats i motionerna.
Denna utskottets uppfattning torde böra bringas till Kungl. Maj :ts
kännedom. Utskottet hemställer därför,

att riksdagen i anledning av förevarande motioner, 1: 207
och II: 270, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t som sin mening
giva till känna vad utskottet anfört.

Stockholm den 29 mars 1960

På andra lagutskottets vägnar:

EDVIN JACOBSSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Axel Svensson, Sunne, fru Carlqvist,
herrar Birke, Lars Larsson och Edström;

från andra kammaren: herrar Jacobsson i Tobo, Nilsson i Göteborg,
Lundberg, fröken Höjer, fru Eriksson i Ängelholm, fru Svensson och herr
Björkman.