Andra lagutskottets utlåtande nr 16 år 1960

1

Nr 16

Utlåtande i anledning av väckt motion om skärpning av straffen
för olaga befattning med narkotika in. m.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion,
nr 271, vilken behandlats av andra lagutskottet, har fröken Elmén och
herr Rimmerfors hemställt, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
hemställa om »sådant förslag till skärpning av straffbestämmelserna för
olaga innehav och olaga överlåtelse av narkotika, att straffet verkar avskräckande,
samt att åtgärder i övrigt vidtages för att komma till rätta
med narkotikamissbruket».

Gällande bestämmelser

Handeln med narkotika är föremål för reglering i internationella konventioner,
och dessutom har de olika länderna sina egna nationella bestämmelser
för att kontrollera användningen av dessa ämnen. Vår egen lagstiftning
på området anses gå längre i restriktiv riktning än andra länders
regleringar. I giftstadgan och den s. k. narkotikakungörelsen meddelas noggranna
kontrollbestämmelser om import, export, tillverkning, innehav, förvaring
och överlåtelse av narkotika. Narkotika får innehas endast av licensierad
importör eller tillverkare och på apotek. Från apotek får ämnena
utlämnas endast mot läkarrecept. EU sådant får expedieras endast en gång
och skall sedan förvaras på apoteket. Apoteken inspekteras årligen, och
då granskas narkotikarecepten. Om det iakttas att en läkare i anmärkningsvärt
hög grad utfärdat sådana recept rapporteras saken till medicinalstyrelsen,
som kan inskrida mot läkaren genom att begränsa hans behörighet
eller ta ifrån honom legitimationen. Denna reglering av försäljningen från
apotek gäller även vissa ämnen som t. ex. fenedrin, vilka inte är narkotika
i lagens mening men som har liknande verkningar. Även kontrollen över
import och tillverkning av narkotika ligger hos medicinalstyrelsen. Denna
myndighet får också meddelanden om alla beslag av olovligen innehnvda
narkotika och om alla fall då någon döms för förseelse mot bestämmelserna.

Medicinalstyrelsen har föreskrivit bland annat, alt recept på narkotika
icke får utfärdas för annan än av den ordinerande känd person eller för
person vars identitet blivit styrkt på betryggande sätt, att receptet skall
skrivas ut på blankett med receptutfärdurens eller sjukhusets namn i tryck
samt att farmacevt, som mottager telefonordination avseende narkotika, är

1 llilmny till riksdagens protokoll 1960. 9 samt. 2 avd. Nr It!

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 16 år 1960

skyldig att förvissa sig om den ordinerandes identitet. Den 1 januari 1958
trädde vidare nya bestämmelser i kraft rörande apotekens handhavande
av narkotika, vilket medförde utvidgad kontroll och redovisningsskyldighet
samt skyldighet att förvara medlen under lås.

Enligt 12 § narkotikakungörelsen straffes för brott mot de i kungörelsen
givna bestämmelserna med dagsböter, lägst tjugofem, eller fängelse i högst
sex månader.

Historik

Enligt 12 § narkotikakungörelsen i dess ursprungliga lydelse straffades
överträdelse av de i förordningen givna bestämmelserna med dagsböter,
dock ej under fem. Vid försvårande omständigheter kunde dömas till
fängelse. Den nu gällande straffskalan infördes genom kungl. kungörelse
den 17 oktober 1958, nr 523.

I interpellationssvar i riksdagens andra kammare den 21 november 1958
av chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Johansson, anfördes bl. a.:

»Efter 1954 har ett flertal undersökningar företagits rörande narkomaniens
utbredning. 1955 inhämtade sålunda medicinalstyrelsen uppgifter
från samtliga sinnessjukhus och lasarett angående antalet fall av narkomani,
som behandlats på sjukhusen under 1954. Det totala antalet sådana
fall uppgick till 147. Av dessa hade 60 icke tidigare behandlats på sjukhus
för narkomani, medan de övriga alltså var recidivfall. Ingen av patienterna
var under 16 år, och endast två hänfördes till gruppen 16—20 år.

En annan undersökning tog sikte på narkotikamissbruket bland ungdom
och utfördes enligt beslut av barnavårdsnämnden i Stockholm av socialläkaren
vid stadens central för psykisk barnavård. Undersökningen avsåg
åren 1955, 1956 och 1957. Barnavårdsnämndens ungdomsbyrås personal
ägnade då särskild uppmärksamhet åt narkotikamissbruk bland ungdom i
Stockholm i åldern 14—21 år, och under samma period undersöktes ca
1 000 ungdomar tillhörande denna åldersgrupp av nämnde socialläkare.
Det visade sig att mindre än ett dussin av dessa ungdomar kunde klassificeras
som läkemedelsberoende, de flesta endast under en kort tid, samt att
antalet säkra fall av narkomani uppgick till tre. Undersökaren framhåller
att undersökningsresultatet kan ha påverkats av vissa felkällor, men även
med hänsyn tagen härtill anser han sig kunna uttala, att endast ett fåtal
ungdomar missbrukar läkemedel över huvud taget.

Den konstaterade ökningen av kriminaliteten i samband med narkotikaförvärv
behöver i och för sig inte anses motsäga resultatet av de verkställda
undersökningarna. Det kan nämligen förhålla sig så, att narkotikamissbruket
fortfarande har liten omfattning men att missbrukarna nu blir mer
uppmärksammade på grund av att de i allt större utsträckning måste
anskaffa narkotikan illegalt.»

Andra lagutskottets utlåtande nr 16 år 1960

3

Enligt vad som upplysts förbereds inom inrikesdepartementet proposition
på grundval av läkemedelsutredningem betänkande (SOU 1955: 44). I
propositionen torde de med motionen avsedda spörsmålen komma att
upptagas till behandling.

Motionen

Motionärerna framhåller:

Det har under de senare åren blivit klarlagt att Sverige på ett oroande
sätt dragits in i farozonen när det gäller narkotika. Såväl medicinalstyrelsen
som polismyndigheterna har gjort erkännansvärda insatser för att
komma till rätta med denna inte minst för ungdomen katastrofala utveckling.
Hittills har man dock trots alla försök att beivra den illegala handeln
med narkotika och att göra de narkotiska produkterna mindre lätt åtkomliga
främst kommit underfund med att problemet är av en storleksordning,
som man för några år sedan stod helt främmande för.

Stockholms specielle narkotikaåklagare, stadsfiskal Sten Warholm, som
med stor energi gått in för att röja upp i storstadens narkotikaslum, konstaterar
i offentliga uttalanden att narkotikamissbruket i Stockholm alltjämt
visar tendens att öka och att han har brist på utredningspersonal.

Pressen omvittnar så gott som dagligen nya exempel på narkotikamissbrukets
grepp om vissa ungdomskatcgorier i det svenska samhället, givetvis
först och främst i storstäderna. Men det råder ingen tvekan om att epidemien
är på väg ut över landet.

Marodörerna är i dessa sammanhang de samvetslösa »affärsmän», som
tjänar som mellanhänder. Uppenbarligen finns det ett icke ringa antal sådana
också i Sverige, som nu lever på ungdomarnas nyfikenhet på narkotikarusets
omskrivna njutningar, men än mer på det pockande behov av
fortsatt narkotikarus hos de redan invanda, ett behov som driver dem till
nästan vilka offer som helst för att komma över olika slag av narkotika.
Det har visat sig att mellanhänderna mestadels utgörs av tidigare straffade
personer, som med kall hänsynslöshet utnyttjar olyckliga människors alltmer
stegrade behov av bedövningsmedel eller stimulantia.

Dessa personer hyser vanligen ingen respekt för de straff, som enligt
svensk lag kan drabba den som sysslar med illegal narkotikahandel. Straffet
är enbart dagsböter eller fängelse i högst sex månader. Enligt motionärernas
mening bör dessa straffsatser avsevärt höjas. Denna uppfattning delas
av ansvariga polismyndigheter.

De vägar på vilka narkotikan illegalt förs ut på den svenska marknaden
är i huvudsak följande fyra: utnyttjande av läkarrecept, ofta under angivande
av falskl namn eller sanningslösa uppgifter om sjukdomens art,
vidare egna reccptförfalskningar, vidare inbrott i apotek och läkemedels1''örråd
samt slutligen smuggling. Sistnämnda företeelse har, i varje fall
mätt med internationella mått. förhållandevis ringa omfattning. I mindre
kvantiteter kommer dock vissa preparat i brev eller korsband från utlandet.
Vissa svenska utlandsrcsenärer medför hem ett större eller mindre parti,
avsett att ekonomisera resan, och nu och då gör polisen ett större beslag.

Inle minst med tanke på att narkotikamissbruket i Sverige redan skördat
åtskilliga dödsoffer och dessutom håller på att infektera vissa grupper av

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 16 år 1960

skolungdom måsle statsmakterna med långt större allvar än hittills gå in
för dess bekämpande. Vad som hittills gjorts är värt allt erkännande. Kriminalstatspolisen
har en speciell rusgiltssektion under ledning av kommissarie
Hj. Friberg. Stockholms stads kriminalpolis har utöver stadsfiskal
Warholm en l:stc kriminalassistent, som ägnar sig åt undersökningar. Stora
behov föreligger ytterligare, när det gäller spaningspersonal.

Det vore önskvärt att statspolisen finge upprätta eu speciell central för
kampen mot narkotikamissbruket. Här står så stora värden på spel att
skadeverkningarna måste elimineras redan på ett tidigt stadium genom
förebyggande åtgärder. Dessutom är problemet inte längre enbart ett stockholmsproblem.

Övriga åtgärder som återigen borde aktualiseras är förbud mot telefonrecept
samt möjligen införandet av numrerade receptblock med särskild
färg för narkotikaordinationer.

I*ör att komma till rätta med den illegala handeln med narkotika torde
del vara nödvändigt med sådan straffskärpning, att straffet verkar avskräckande.
-----straffsatserna i 12 § narkotikakungörelsen borde höjas

till i huvudsak följande straffbestämmelser: För olaga innehav av narkotika
till dagsböter, lägst 40 kronor, samt om förseelsen kan anses som grov
till fängelse. Som grov måste förseelsen betraktas, om vederbörande tidigare
dömts för brott mot narkotikakungörelsen eller genom sanningslösa
uppgifter om sill person och sina förhållanden skaffat sig narkotikan. Ännu
allvarligare måste straffbestämmelserna bli. om det gäller överlåtelse av
narkotika. Då borde två månaders fängelse vara minimistraff. Betraktas
brottet som grovt, exempelvis om vederbörande tidigare dömts för liknande
törseelse, eller överlåtelsen skett till flera och om den medfört vinning, bör
vederbörande kunna dömas till fängelse upp till fyra år.

Utskottet

I förevarande motion hemställes om åtgärder till bekämpande av narkotikamissbruket.
Motionärerna påyrkar i första hand straffskärpning för
olaga innehav och överlåtelse av narkotika samt förstärkning av statspolisens
resurser i kampen mot den illegala narkotikahanteringen. Dessutom
ifrågasätter motionärerna om inte strängare föreskrifter för ordinationer av
narkotiska ämnen borde införas, såsom förbud mot telefonrecept samt användande
av numrerade recept med särskild färg för ordinationer av narkotika.

Motionärernas hemställan bör ses mot bakgrunden av det tilltagande
missbruk av narkotiska ämnen som på senare år kunnat konstateras. Narkotika
åtkomines och förs ut på den illegala marknaden på olika sätt, genom
smuggling, receptförfalskningar, inbrott i apotek och läkemedelsförråd samt
genom utnyttjande av läkarrecepf, som ofta åtkommits genom falska uppgifter
om namn och sjukdomar. De narkotiska ämnena förmedlas ofta till
förbrukarna genom mellanhänder, som i förvissning om förbrukarnas beroende
av preparaten betingar sig uppenbart oskäliga priser för varorna. I
synnerhet i storstäderna förekommer illegal försäljning av narkotika och
missbruk av sådana ämnen i stor omfattning. Speciellt oroande är, att nar -

Andra lagutskottets utlåtande nr 16 dr 1960 5

kotikamissbruk bland ungdom bär nått stor utbredning och synes vara i
tilltagande.

Utskottet vill starkt understryka vikten av att utvecklingen på förevarande
område uppmärksamt följes och att lämpliga åtgärder till förhindrande av
illegal narkotikahantering och narkotikamissbruk vidtages.

Enligt vad som upplysts förbereds för närvarande inom Kungl. Maj ds
kansli proposition med förslag till ny läkemedelsförordning, vari bl. a. frågan
om straff för olaga innehav och överlåtelse av narkotika samt därmed
sammanhängande problem konnner att behandlas. Utskottet anser med
hänsyn härtill, att här ovan redovisade synpunkter bör bringas till Kungl.
Maj ds kännedom.

Utskottet hemställer,

att riksdagen i anledning av förevarande motion, II: 271,
såsom sin mening måtte giva Kungl. Majd till känna vad
utskottet sålunda anfört.

Stockholm den 20 april 1960

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Strand, Nils Elowsson, Axel Svensson,
Sunno, fru Carlqvist, fru Svenson, herrar Edström* och Ringaby;

från andra kammaren: herrar Nilsson i Göteborg, Odhe, Wahlund,
Bengtsson i Varberg, Rimmerfors,* fru Svensson, herrar Björkman och
Königson.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.