Andra lagutskottets utlåtande nr 13 år 1960

1

Nr 13

Utlåtande i anledning av Knngl. Maj:ts proposition med förslag
till kungörelse om ändring i livsmedelsstadgan den 21
december 1951 (nr S2i).

Genom eu den 22 januari 1960 dagtecknad proposition, nr 54, vilken
hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl.
Maj:t, under åberopande av propositionen hilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden, anhållit om riksdagens yttrande över följande

Förslag

till

Kungörelse

om ändring i livsmedelsstadgan den 21 december 1951 (nr 824)

Härigenom förordnas, att 4 §, 99 g 1 inom., 100 § samt 108 g 1 och 3
inom. livsmedelsstadgan den 21 december 19511 skola erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

4 §•

Såsom tillsats till livsmedel, som
framställes eller beredes för avsalu,
får, där annat ej framgår av bestämmelse
i denna stadga, användas allenast
vara eller ämne, som efter
prövning i den ordning 5 g stadgar
godkänts såsom tillsats för livsmedlet
i fråga. Denna bestämmelse gäller
dock icke tillsats, som användes
vid tillredning av s. k. färdiglagad
mat.

Godkännande, som i nästföregående
stycke sägs, erfordras icke be -

(Föreslagen lydelse)

4 §•

1 m o in. Såsom tillsats till livsmedel,
som framställes eller beredes
för avsalu, får, där annat ej framgår
av bestämmelse i denna stadga, användas
allenast vara eller ämne, som
efter prövning i den ordning 5 g
stadgar godkänts såsom tillsats för
livsmedlet i fråga. Denna bestämmelse
gäller dock icke tillsats, som användes
vid tillredning av s. k. färdiglagad
mat.

Godkännande, som i nästföregående
stycke sägs, erfordras icke be -

1 Senaste lydelse av 108 5 1 och 3 mom., se SFS 1955» 258.

I Bihang till riksdagens protokoll 1960. 9 sand. 2 avd. Nr 13

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 13 är 1960

(Gällande, lydelse)

träffande vara — annan än färgämne
— som utvunnits ur djur eller
växt genom torkning, värmebehandling,
urlakning med vatten eller behandling
av rent mekanisk natur, ej
heller beträffande koksalt, socker
och andra sockerarter, ättika och
etylalkohol samt giftfria essenser för
lukt- eller smaksättning.

Beträffande vitaminiseriny an livsmedel
gäller vad därom är särskilt
stadgat.

(Föreslagen lydelse)
träffande vara — annan än färgämne
— som utvunnits ur djur eller
växt genom torkning, värmebehandling,
urlakning med vatten eller behandling
av rent mekanisk natur, ej
heller beträffande koksalt, socker
och andra sockerarter, ättika och
etylalkohol samt giftfria essenser för
lukt- eller smaksättning.

2 m o m. Livsmedel, vid vars framställning
eller beredning använts annan
tillsats än sådan som enligt bestämmelserna
i 1 mom. må förekomma
i livsmedlet i fråga, får icke införas
till riket för att saluhållas eller
för att användas vid framställning
eller beredning för avsalu av
livsmedel.

3 m o in. Beträffande framställning
och införsel av vitaminiserade
livsmedel gäller vad därom är särskilt
stadgat.

99 §.

1 in o in. Hälsovårdsnämnd äger —

Är ej för underlåtenhet att ställa
sig föreläggandet eller förbudet till
efterrättelse särskild påföljd bestämd
i denna stadga eller annan allmän
författning eller i föreskrift,
som utfärdats med stöd av denna
stadga, äger nämnden i föreläggandet
eller förbudet föreskriva vite för
sådan underlåtenhet.

100 §.

Finner tullmyndighet, när livsmedel
införes till riket, anledning antaga,
att varan är av sådan beskaffenhet,
att hälsovårdsnämnds ingripande
är påkallat, skall tullmyndigheten
genast underrätta hälsovårdsnämnden
därom. Finner tullmvndig -

99 §.

--rörelsens innehavare.

För underlåtenhet att ställa sig av
nämnden meddelat föreläggande eller
förbud till efterrättelse äger
nämnden föreskriva vite.

100 §.

1 m o in. Finner tullmyndighet,
när livsmedel införes till riket, anledning
antaga, att varan är av sådan
beskaffenhet, att hälsovårdsnämnds
ingripande är påkallat, skall
tullmyndigheten genast underrätta
hälsovårdsnämnden därom. Finner

Andra lagutskottets utlåtande nr 13 ar WHO

(Gällande lydelse)

heten i sådant fall uppenbart, att
varan bör omhändertagas av nämnden,
skall tullmyndigheten kvarhålla
varan i avvaktan på nämndens beslut
i frågan.

108 §.

1 m o m. Med dagsböter straffes
1) den som framställer eller bereder
livsmedel för avsalu eller servering
i strid mot bestämmelserna i
3 eller 4 § eller 65 § 2 inom.;

2) föreståndare för yrkesmässig
tillverkning av charkuterivaror, där -

:i

(Föreslagen lydelse)
tullmyndigheten i sådant fall uppenbart,
att varan bör omhändertagas
av nämnden, skall tullmyndigheten
kvarhålla varan i avvaktan på nämndens
beslut i frågan.

2 mom. Den som till riket inför
livsmedel för att saluhålla detta eller
använda det vid framställning eller
beredning för avsalu av livsmedel
skall till tullmyndigheten avgiva
skriftlig förklaring, att varan icke
innehåller annan tillsats än sådan
som enligt bestämmelserna i i § 1
mom. må förekomma i livsmedlet
ifråga. Kommerskollegium äger dock
efter samråd med medicinalstyrelsen,
veterinärstyrelsen och statens
institut för folkhälsan meddela föreskrifter
om undantag frän skyldigheten
att avgiva förklaring som
nu sagts.

Livsmedel som ankommer till riket
men enligt bestämmelserna i i §

2 mom. ej får införas må, om annat
ej följer av vad i denna stadga eller
eljest är föreskrivet, under tullkontroll
utföras på de villkor och i den
ordning tullstadgan föreskriver i
fråga om returförtullning. Sker ej
återutförsel inom föreskriven tid.
tillfaller varan kronan.

108 §.

1 in o m. Med dagsböter straffes

1) den som framställer eller bereder
livsmedel för avsalu eller servering
i strid mot bestämmelserna i

3 §, 4 § 1 mom. eller 65 § 2 mom.;

2) den som till riket inför eller söker
införa livsmedel i strid mot bestämmelserna
i i § 2 inom.;

3) föreståndare för yrkesmässig
tillverkning av charkuterivaror, där -

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 13 ar 1960

(Gällande lydelse)

est av företaget saluhålles vara med
sammansättning stridande mot bestämmelser
meddelade i eller med
stöd av 66 § samt han vid tillverkningen
uppsåtligen eller av oaktsamhet
åsidosatt honom enligt 3 mom.
nämnda paragraf åvilande skyldighet; 3)

den som saluhåller eller till annan
överlämnar livsmedel i strid mot
bestämmelserna i 7 eller 38 §, 48 g
andra stycket, 65 § 3 mom. eller
70 §;

A) den som saluhåller livsmedel
under benämning, som avses i 35 §,
utan att angivna förutsättningar för
benämningens användande föreligga; 5)

den som bryter mot någon av
bestämmelserna i 51 §, 58 § andra
stycket, 64 § 1 mom. första stycket
sista punkten samt 74 och 83 gg;

ti) den som eljest saluhåller visst
slag av livsmedel eller livsmedel med
viss benämning i strid mot eller
utan att iakttaga i denna stadga given
föreskrift för livsmedel av ifrågavarande
slag eller för livsmedel,
som saluhålles under ifrågavarande
benämning.

Förutsättning för ansvar jämlikt
någon av punkterna 3)—6) här ovan
är, att vederbörande ägt eller bort
äga kännedom om livsmedlets verkliga
beskaffenhet.

3 in o in. Förseelse, som i 1 mom.
2) avses, må ej av allmän åklagare
åtalas utan medgivande av statens
jordbruksnämnd.

(Föreslagen lydelse)
est av företaget saluhålles vara med
sammansättning stridande mot bestämmelser
meddelade i eller med
stöd av 66 g samt han vid tillverkningen
uppsåtligen eller av oaktsamhet
åsidosatt honom enligt 3 inom.
nämnda paragraf åvilande skyldighet; i)

den som saluhåller eller till annan
överlämnar livsmedel i strid mot
bestämmelserna i 7 eller 38 g, 48 g
andra stycket, 65 g 3 mom. eller
70 §;

5) den som saluhåller livsmedel
under benämning, som avses i 35 g,
utan att angivna förutsättningar för
benämningens användande föreligga: 6)

den som bryter mot någon av
bestämmelserna i 51 g, 58 § andra
stycket, 64 § 1 mom. första stycket
sista punkten samt 74 och 83 §§;

7) den som eljest saluhåller visst
slag av livsmedel eller livsmedel med
viss benämning i strid mot eller
utan att iakttaga i denna stadga given
föreskrift för livsmedel av ifrågavarande
slag eller för livsmedel,
som saluhålles under ifrågavarande
benämning.

Förutsättning för ansvar jämlikt
någon av punkterna 2) eller t)—7)
här ovan är, att vederbörande ägt eller
bort äga kännedom om livsmedlets
verkliga beskaffenhet.

3 in o m. Förseelse, som i 1 mom.
3) avses, må ej av allmän åklagare
åtalas utan medgivande av statens
jordbruk snämnd.

Denna kungörelse träder i kraft
den 1 juli 1960.

\ndrn

Propositionens huvudsakliga innehåll

Genom propositionen föreslås, att i livsmedelsstadgan införes bestämmelser
om importförbud beträffande livsmedel innehållande tillsats som icke
får förekomma i livsmedel, tillverkat inom landet. Stadgeändringen är avsedd
att träda i kraft den 1 juli 1960.

Inledning

Medicinalstyrelsen har i skrivelse den 19 juni 1958 hemställt om viss
ändring i livsmedelsstadgans bestämmelser om tillsatser till livsmedel såvitt
gäller importerade livsmedel. Över medicinalstyrelsens skrivelse har
efter remiss yttranden avgivits av statens institut för folkhälsan, generaltullstyrelsen,
statens jordbruksnämnd, kommerskollegium, samarbetskommittén
för hälsovårdsnämnderna i rikets större städer, varudeklarationsnämnden,
Sveriges köpmannaförbund, Sveriges grossistförbund, Sveriges
industriförbund samt Sveriges lantbruksförbund. Vid remissvaren har fogats,
av generaltullstyrelsen yttranden från tulldirektionerna i Stockholm,
Göteborg och Malmö, av kommerskollegium yttranden från Sveriges kemiska
industrikontor och från samtliga handelskamrar i riket samt av samarbetskoinmittén
för hälsovårdsnämnderna i rikets större städer yttranden från
hälsovårdsnämnderna i Borås, Eskilstuna, Gävle, Göteborg, Hälsingborg,
Linköping, Malmö, Norrköping, Stockholm, Uppsala, Västerås och Örebro.

Beträffande innehållet i skrivelsen och de yttranden, som avgivits däröver,
får utskottet hänvisa till den redogörelse härför som finnes intagen
i propositionen s. 9—14.

Gällande bestämmelser

Livsmedelsstadgan den 21 december 1951 (nr 824) innehåller bl. a. vissa
bestämmelser om hur livsmedel skall vara beskaffade för att få tillverkas
och saluhållas här i riket. Beträffande livsmedel i allmänhet finnes sålunda
i 4 § en föreskrift av innehåll, att såsom tillsatser vid framställning eller
beredning för avsalu av livsmedel får användas — förutom vissa oskadliga
essenser, kryddor samt animaliska och vegetabiliska produkter — endast
sådana varor och ämnen som efter prövning blivit godkända av vederbörlig
myndighet. Med tillsats förstås enligt 1 § 8 mom. vara eller ämne, som är
avsedd att, i allmänhet i ringa mängd, tillföras livsmedel — utan att ingå
i detsamma som råvara — för att påverka dess färg, smak, konsistens eller
hållbarhet eller för annat liknande ändamål och alltjämt finnes kvar i del
färdiga livsmedlet.

Godkännande av tillsats till livsmedel skall enligt 5 ,§ meddelas av kommerskollegium,
som även äger meddela bindande förklaring, huruvida vara

(i Andra lagutskottets utlåtande nr 13 år 1960

i visst fall är att anse såsom tillsats till livsmedel. Kommerskollegium skall,
enligt vad som vidare stadgas i paragrafen, upprätta och årligen offentliggöra
förteckning å godkända tillsatser till livsmedel.

Saluhållande och försäljning av livsmedel som innehåller icke godkänd
tillsats har icke generellt förbjudits i livsmedelsstadgan. I allmänhet kan
ett ingripande mot grossist eller detaljhandlare, som säljer sådant livsmedel,
ske endast om varan kan antagas vara skadlig att förtära eller eljest
otjänlig till människoföda (7 § 1 inom.). Dock må nämnas, att livsmedelsstadgan
beträffande mjölk, smör och vissa andra varor innehåller särskilda
bestämmelser, som för dessa livsmedel innefattar en strängare reglering
än som följer av 7 § 1 mom.

Den lokala livsmedelskontrollen åvilar enligt 88 § inom varje hälso vårdsområde
vederbörande hälsovårdsnämnd. Enligt 92 § är hälsovårdsnämnd
behörig att taga prov för undersökning av livsmedel, som är avsett till försäljning
eller servering, vare sig anledning till anmärkning mot varan förekommit
eller ej. I avvaktan på utgången av sådan undersökning kan nämnden
med stöd av 93 § förbjuda saluhållande av varan, om den kan misstänkas
vara skadlig eller otjänlig till människoföda. 94 § utrustar hälsovårdsnämnd
med befogenhet att i vissa fall omhändertaga och oskadliggöra
livsmedel som enligt stadgan icke får saluhållas. I 99 § har upptagits en
generell bestämmelse om tvångsmedel som står hälsovårdsnämnd till buds
gentemot den som icke iakttager livsmedelsstadgans bestämmelser. Hälsovårdsnämnd
får sålunda utfärda föreläggande och förbud -— i vissa fall i
förening med vite — för efterlevnaden av stadgan eller av föreskrift som
utfärdats med stöd av denna, och stundom kan hälsovårdsnämnd även låta
vei''kställa åtgärd på annans bekostnad.

108 § 1 mom. innehåller bestämmelser om straffansvar bl. a. för den som
framställer eller bereder livsmedel för avsalu i strid mot bestämmelserna i
4 § och för den som saluhåller livsmedel i strid mot bestämmelserna i 7 §.
Förutsättning för ansvar är i det sistnämnda fallet, att vederbörande ägt
eller bort äga kännedom om livsmedlets verkliga beskaffenhet. Straffet är
i båda fallen dagsböter. Enligt 108 § 2 mom. äger domstol, när någon fälles
till ansvar för överträdelse som avses i 1 mom., förklara, att det varuparti
som överträdelsen gäller skall förklaras förverkat. Kan egendom som sålunda
skolat förverkas ej tillrättaskaffas, skall domstolen förplikta den tilltalade
att utgiva dess värde.

Livsmedelsstadgan upptager icke några bestämmelser som syftar till att
åstadkomma en allmän kontroll av beskaffenheten av importerade livsmedel.
Åtskilliga bestämmelser i stadgan, särskilt sådana som reglerar hur
livsmedel skall vara beskaffat för att få saluhållas här i riket, torde dock
indirekt återverka på importen på det sättet, att importörerna i eget intresse
nödgas vidtaga erforderliga kontrollåtgärder. Såsom förut nämnts förbjuder
stadgan emellertid icke själva saluhållandet av livsmedel med icke god -

Andra lagutskottets utlåtande nr 13 år 1960 7

känd tillsats, och ej heller har import av sådant livsmedel uttryckligen förbjudits.
Beträffande tullmyndigheternas granskning av livsmedel, som införes
till riket, har i 100 § endast föreskrivits, att tullmyndighet, som finner
anledning antaga att livsmedel är av sådan beskaffenhet att hälsovårdsnämnds
ingripande är påkallat, genast skall underrätta nämnden därom.
Finner tullmyndigheten uppenbart, att varan bör omhändertagas av nämnden,
skall varan kvarhållas hos tullen i avvaktan på nämndens beslut i
frågan.

Departemen tschefen

Föredragande departementschefen, statsrådet Johansson, har anfört:

»Med tillkomsten av 1951 års livsmedelsstadga infördes en förhandskontroll
av tillsatser till livsmedel. Förbud stadgades — med vissa undantag —
att vid livsmedelstillverkning använda annan tillsats än sådan som godkänts
av kommerskollegium. Under förarbetena till livsmedelsstadgan diskuterades
även tanken på förbud mot saluhållande av livsmedel med icke
godkänd tillsals. Saluförbud ansågs emellertid icke böra tillgripas beträffande
andra varor än sådana som vore skadliga att förtära eller otjänliga
till människoföda.

Syftet med berörda bestämmelser om förhandskontroll är huvudsakligen
att skydda allmänheten mot livsmedel innehållande tillsatser, som kan tänkas
vara hälsofarliga men vilkas verkningar i medicinskt hänseende är
otillräckligt utforskade. Från flera håll bär nu påpekats, att det i handeln
förekommer livsmedel som innehåller icke godkända tillsatser och att dessa
tillsatser i vissa fall misstänkes vara skadliga utan att detta dock med någon
större grad av tillförlitlighet kan påvisas. Då det här rör sig om importerade
varor, har livsmedelsstadgans bestämmelser om användning av tillsatser
vid tillverkningen av livsmedel icke ansetts tillämpliga, och icke heller har
ingripanden till skydd för konsumenterna ansetts kunna ske i behövlig omfattning
med stöd av livsmedelsstadgans bestämmelser om förbud mot saluhållande
av skadliga eller otjänliga livsmedel. Försök att förmå importörer
att frivilligt avstå från import och försäljning av varor med icke godkända
tillsatser har icke alltid lett till önskat resultat.

Under åberopande av bl. a. nu anförda förhållanden har medicinalstyrelsen
hemställt om sådan ändring av livsmedelsstadgan, alt allmänheten kan
skyddas mot olämpliga tillsatser även i importerade livsmedel. Remissinstanserna
har allmänt uttalat sig för att en sådan ändring kommer till
stånd.

För egen del anser jag det otillfredsställande, att samma möjligheter icke
föreligger alt ingripa mot olämpliga tillsatser i utländska som i svenska
livsmedel. En ändring i detta förhållande är angelägen i första band från
hälsovård ssynpunkt men även av den anledningen, att, om den nuvarande

8

Andra lagutskottets uttalande nr J,‘t ar 1960

ordningen bibehålies, utländsk livsmedelsindustri med export pa Sverige
tår en sakligt omotiverad fördel i konkurrensen med svensk industri.

Såsom medicinalstyrelsen framhållit i sin skrivelse kan det angivna syftet
nås på olika sätt. Det första av de alternativ styrelsen tagit upp går ut på
en komplettering av bestämmelserna i 4 § livsmedelsstadgan med ett förbud
mot införsel av livsmedel som innehåller tillsats som icke får förekomma i
inhemskt livsmedel. Det andra alternativet är, att i 7 § införes ett förbud
mot saluhållande av livsmedel — både importerade och inhemska — med
tillsats som icke är tillåten enligt 4 §. 1 det sista fallet skulle tydligen straff
kunna drabba icke blott den som importerar eller tillverkar livsmedel av
otillåten beskaffenhet utan även grossist eller detaljhandlare som saluför
sådant livsmedel.

Vid all lagstiftning på livsmedelskontrollens område bör enligt min uppfattning
tillses, att erforderliga regleringar av produktion och handel icke
genomföres på sådant sätt, att varuutbytet onödigtvis försvåras eller störes.
Från denna synpunkt synes alternativet med importreglering vara att föredraga.
Gentemot alternativet med ett allmänt saluförbud mot livsmedel
med icke godkänd tillsats kan nämligen med fog invändas, att det innebär
en utvidgning av livsmedelsregleringen utöver vad som i och för sig är nödvändigt
för att få importerade livsmedel under samma kontroll som nu gäller
för inhemska.

Otvivelaktigt måste en importreglering komma att i någon man tynga
handeln med livsmedel. Såsom kommerskollegium påpekat i sitt remissvar
är det emellertid tämligen givet att en exportör måste hålla sig underrättad
om och anpassa sin tillverkning efter importbestämmelserna i andra
länder, och för den svenske importören kan det icke möta några större
svårigheter att ge exportören besked om vilka varor och ämnen som finns
upptagna i kommerskollegiets förteckning över godkända tillsatser. Självfallet
bör tillses, att den svenska regleringen i fråga om tillåtna tillsatser
i livsmedel icke utan vägande skäl medför hinder mot införsel i Sverige
av livsmedel som får saluhållas i andra länder med jämförlig livsmedelsstandard.
Innebörden av eu reglering av del slag som här diskuteras är
att importen i princip underkastas samma bestämmelser som den inhemska
tillverkningen. Liknande bestämmelser finns i övriga nordiska länder
och i andra europeiska länder med vilka Sverige har ett omfattande
varuutbyte. Med hänsyn härtill och då kommerskollegium, enligt vad kollegiet
upplyst, har möjlighet att snabbt taga ställning till fråga om godkännande
av tillsats, som tidigare icke upptagits i den svenska listan över
tillåtna tillsatser, synes regleringen inte behöva medföra något nämnvärt
hinder för den ordinära importhandeln med livsmedel. Är med hänsyn till
livsmedlets beskaffenhet särskild skyndsamhet av nöden, synes även provisoriskt
godkännande avseende enbart det aktuella varupartiet kunna komma
i fråga.

Andra lagutskottets utlåtande nr 13 dr 1960 9

Skall man välja vägen över en importreglering måste man emellertid enligt
min mening nöja sig med en förenklad kontroll från tullmyndigheternas
sida. I allmänhet torde det vara tillräckligt med alt importören till tullmyndigheten
avger en skriftlig förklaring att varan i fråga icke innehåller
annan tillsats än sådan som är tillåten enligt gällande svenska bestämmelser.
För att kontrollen icke skall komma att omfatta varuslag i vilka tillsatser
över huvud taget icke brukar förekomma, bör undantag kunna göras
från skyldigheten att avgiva skriftlig förklaring. Undantag bör även
eljest kunna göras för sådan import, beträffande vilken tillräckliga garantier
kan anses föreligga att de svenska villkoren kommer att vara uppfyllda.
Det bör lämpligen ankomma på kommerskollegium att efter samråd
med andra myndigheter med sakkunskap på området — medicinalstyrelsen,
veterinärstyrelsen och statens institut för folkhälsan •— avgöra vilka undantag
som sålunda kan vara motiverade. Med den här förordade lösningen
blir kontrollen från tullens sida enkel, och i förening med stickprovsundersökningar
i lämplig omfattning bör förfarandet kunna ge tillräcklig
trygghet.

Det skydd för konsumenterna mot olämpliga importerade livsmedel, som
enligt vad förut sagts är behövligt, bör enligt min mening således anordnas
på det sättet, att i 4 § inföx-es en bestämmelse med förbud mot införsel av
livsmedel innehållande tillsats som icke får förekomma i inom landet tillverkat
livsmedel. Skyldigheten för importör att vid importen avgiva förklaring
om varans beskaffenhet kan lämpligen inskrivas i 100 §, som behandlar
tullmyndigheternas uppgifter i samband med livsmedelskontrollen. Sistnämnda
författningsrum bör även kompletteras med föreskrift om hur det
skall förfaras med livsmedel som anländer till svensk tullstation men som
enligt nu föreslagna regler icke får införas till riket. Ytterligare bör importförbudet
straffsanktioneras genom ett tillägg till 108 § 1 inom. om ansvar
för den som inför eller söker införa livsmedel i strid med bestämmelserna
i 4 §. Straffet bör här liksom vid användandet av otillåten tillsats
vid livsmedelstillverkning vara dagsböter. Till skillnad från vad som gäller
vid sistnämnda slag av överträdelse bör däremot straff kunna ådömas
endast om vederbörande ägt eller bort äga kännedom om att livsmedlet
innehöll otillåten tillsats.

Samtidigt med nu föreslagna författningsändringar bör även göras en
jämkning i 99 § livsmedelsstadgan. Den rätt som där stadgas för hälsovårdsnämnd
att förbinda ett föreläggande eller förbud med vite är begränsad
till sådana fall då särskild påföljd ej är bestämd för underlåtenhet att
ställa sig föreläggandet eller förbudet till efterrättelse. Skäl kan emellertid
stundom föreligga att föreskriva vite för att framtvinga iakttagandet av eu
bestämmelse, som redan är straffsanktionerad. Denna möjlighet är av
betydelse för att man skall komma till rätta med fortsatt tredska efter utdömande
av straff, antingen då ytterligare straff ej kan ådömas eller då
2 ttihang till riksdagens protokoll 1960. 9 samt. 2 and. Nr 13

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 13 ur 1960

ett kanske relativt ringa förnyat bötesstraff icke kan förväntas förmå vederbörande
att vidtaga viss åtgärd. I nyare författningar har därför ej
sällan den berörda begränsningen i myndighets rätt att förelägga vite borttagits.
Detta gäller bl. a. 1958 års hälsovårdsstadga. Livsmedelsstadgans
bestämmelser i ämnet bör uppenbarligen anpassas till vad som gäller enligt
den nya hälsovårdsstadgan, eftersom det även enligt livsmedelsstadgan ankommer
på hälsovårdsnämnd att förelägga vite.»

Utskottet

Utskottet har ej funnit anledning till erinran mot Kungl. Maj:ts förslag.
På grund härav får utskottet hemställa,

att riksdagen i anledning av förevarande proposition, nr
54, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna, att
riksdagen icke funnit anledning till erinran mot Kungl.
Maj :ts förslag. -

Stockholm den 17 mars 1960

■ t. iL ; :-i: ■ Hi‘ 1 :.''iu • . :il . ■ ! i

På andra lagutskottets vägnar:

EDVIN JACOBSSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Nils Elowsson, Sunne, fru Carlqvist,
herrar Eric Carlsson, Kaijser, Edström* och Oscar Carlsson*;

från andra kammaren: herr Jacobsson i Tobo, fröken Wetterström*,
herr Bengtsson i Varberg, fröken Sandell, fröken Höjer, herrar Johansson
i Södertälje, Gustavsson i Alvesta och fru Svensson*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLM 60
003449