Andra lagutskottets utlåtande nr 10 dr 1960
1
Nr 10
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående dispens för
sjukkassa att utgiva ersättning för kostnad för sjukgymnastik
behandling.
Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 311 i första kammaren av herr Nestrup
m. fl. och nr 387 i andra kammaren av herr Munktell m. fl.
I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts, att riksdagen ville i
skrivelse till Kungl. Maj:t begära en skyndsam utredning i fråga om möjligheten
för riksförsäkringsanstalten att vid tillämpning av 18 § sjukförsäkringslagen
lämna dispens för sjukkassa att under vissa i motionerna angivna
förutsättningar utgiva ersättning för försäkrads kostnad för sjukgymnastisk
eller därmed jämförlig behandling, även om behandlingen inte utförts av
läkare, av legitimerad sjukgymnast eller av person, som är upptagen i en av
riksförsäkringsanstalten fastställd förteckning över personer med sjukgymnastisk
utbildning.
Beträffande de skäl motionärerna åberopat till stöd för sitt yrkande får
utskottet, i den mån redogörelse härför inte lämnas i det följande, hänvisa
till motionen II: 387.
Gällande bestämmelser m. m.
Jämlikt 18 § lagen om allmän sjukförsäkring må allmän sjukkassa med
tillsynsmyndighetens medgivande och enligt de närmare föreskrifter, som
meddelas av tillsynsmyndigheten, besluta, att ersättning skall utgå för försäkrads
kostnader för sjukgymnastik eller eljest behandling med bad, massage,
elektricitet eller hetluft eller annan därmed jämförlig behandling. I
sådant fall skall den obligatoriska sjukvårdsförsäkringen i kassan omfatta
även förmån, som avses med beslutet.
Med stöd av nämnda lagrum har riksförsäkringsanstalten i cirkulärskrivelse
den 10 juli 1954 till de allmänna sjukkassorna föreskrivit, att lokaleller
stadscentralsjukkassas beslut om ersättning må avse en eller flera av
följande behandlingsformer, nämligen sjukgymnastisk behandling (rörelsebehandling
och massage), behandling med hetluft, diathermi och kortvåg
samt foniatrisk behandling. Samtliga ifrågavarande kassor har sedermera
i sina stadgar infört bestämmelser om behandling som nu sagts.
Såsom villkor för att återbäring enligt av riksförsäkringsanstalten fastställda
grunder skall kunna av sjukkassa utgivas för försäkrads kostnader
Bihang till riksdagens protokoll 1960. 9 sand. 2 avd. Nr 10
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 10 år 1960
för sjukgymnastisk behandling gäller, att behandlingen skall ha meddelats
av läkare eller legitimerad sjukgymnast eller ock av person, som upptagits i
en av anstalten fastställd förteckning över personer med sjukgymnastisk utbildning
men utan svensk legitimation som sjukgymnast. Till upptagande
i nämnda förteckning kan enligt anstaltens principer endast sådana personer
med sjukgymnastisk utbildning ifrågakomma, vilka under längre tid
bedrivit väl vitsordad sjukgymnastisk verksamhet.
Enligt nämnda grunder skall ersättning för sjukgymnastisk behandling
m. m. utgå med % av kostnaden för behandlingen, dock högst med % av
belopp, vilka angives i en av riksförsäkringsanstalten fastställd taxa. Nämnda
belopp är högre för behandling, som utförts av legitimerad sjukgymnast,
än för behandling, som utförts av sjukgymnast som upptagits i den av anstalten
fastställda förteckningen. Ersättning utgår inte för patientens resa
till och från behandlingen. Däremot ersättes sjukgymnastens resekostnader
för behandling i patientens hem med %.
Motionerna
Motionärerna framhåller betydelsen av sjukgymnastisk behandling och
fysikalisk terapi i eftervården av rörelsehindrade. Härvid nämner de dem
som invalidiserats genom polio, födelseskador (cerebral pares) och multipelskleros.
Emellertid är, heter det vidare, på grund av bristen på yrkesverksamma
sjukgymnaster möjligheterna mycket små att få sjukgymnastisk behandling
utanför tätorterna. Visserligen har, anför motionärerna, medicinalstyrelsen
planerat en organisation med distriktsgymnaster, men denna organisation
har inte kunnat förverkligas. Efter att ha framhållit, att man bör
söka sig fram efter andra vägar, då det gäller att lösa förevarande bristsituation,
fortsätter motionärerna:
Sedan några år tillbaka anordnar sålunda enskilda organisationer instruktionskurser
för mödrar till spastiska barn. Bl. a. har De vanföras riksförbund
genomfört sådana kurser vid förbundets barnkoloni i Vejbystrand. Föräldrarna
instrueras vid dessa av läkare och sjukgymnaster i viss behandling,
som sedan föräldrarna fortlöpande lämnar sina barn i hemmet. I en del fall
kan det tänkas att någon av föräldrarna icke är den lämpligaste att ge behandlingen
utan att denna på bättre sätt utföres av en icke familjemedlem.
När vederbörande vanför lämnar familjemiljön blir det ofta nödvändigt, i
fall där sjukgymnast eller motsvarande icke finnes på orten, att behandlingen
lämnas av utomstående person, vilken instruerats i den för vederbörande
lämpliga rörelsebehandlingen. Man kan därvid icke räkna med att
en utomstående person gratis skall utföra regelbundet återkommande behandling.
För närvarande finns ingen möjlighet att få kostnaden för sådan
behandlingshjälp täckt genom sjukkassan. Den vanföre får därför i regel
själv betala behandlingen.
Andra lagutskottets utlåtande nr 10 år 1960
3
Motionärerna påpekar vidare, att de invalidiserades möjligheter att resa
till sjukgymnast ofta är mycket små, liksom sjukgymnasts möjligheter att
företa resor till dem som önskar behandling. De anför därefter:
Vid sidan av den dispens, som riksförsäkringsanstalten lämnar till person
med sjukgymnastisk utbildning, anser vi därför att anstalten skulle
få meddela en speciell dispens avseende begränsade, i varje fall angivna
behandlingar. Som villkor för meddelande av dispens bör uppställas, att behandling
av legitimerad sjukgymnast eller av person upptagen i förteckningen
inte går att få på orten. Den person som skall utföra behandlingen
skall också av läkare och legitimerad sjukgymnast ha förklarats lämplig
att ge ifrågavarande behandlingar. För att förhindra missbruk av ersättningsbestämmelserna
bör medgivandet endast omfatta behandling av en
viss eller vissa personer. Det kan också ifrågasättas om inte dispensen skulle
göras tidsbegränsad och att riksförsäkringsanstalten sålunda efter viss, icke
alltför lång tid skall pröva om förutsättningar fortfarande är för handen
för meddelande av dispens i det speciella fallet. För att skapa garantier för
att behandlingen verkligen utföres på ett riktigt sätt bör den fortlöpande
kontrolleras av läkare och legitimerad sjukgymnast.
Tidigare behandling av frågan
Vid 1959 års riksdag framställdes i motionerna 1:166 och 11:217 samma
yrkande som i förevarande motioner.
Ärendet behandlades av andra lagutskottet, som därvid erhöll remissyttranden
från följande myndigheter och organisationer, nämligen kungl. medicinalstyrelsen,
riksförsäkringsanstalten, De vanföras riksförbund, Kvinnliga
legitimerade sjukgymnasters riksförbund, RF A-sjukgymnasternas riksförbund
(sammanslutning av personer som upptagits i den förutnämnda
av riksförsäkringsanstalten fastställda förteckningen), Riksföreningen mot
polio, Riksföreningen mot reumatism, Svenska sjukkasseförbundet, Svenska
vanförevårdens centralkommitté och Sveriges föräldraföreningar för cp-barn.
Motionsyrkandet tillstyrktes av De vanföras riksförbund, Riksföreningen
mot polio och Riksföreningen mot reumatism. Medicinalstyrelsen ställde sig
kritisk till motionärernas förslag. Svenska vanförevårdens centralkommitté,
som hälsade med största tillfredsställelse att uppmärksamheten fästs vid
förevarande problem, ansåg sig icke kunna tillstyrka den föreslagna vägen
att komma till rätta med dessa. Övriga remissinstanser avstyrkte motionärernas
förslag.
De vanföras riksförbund (DVR) pekade på den stora bristen på sjukgymnaster,
särskilt på landsbygden, och svårigheterna på grund därav för de
invalidiserade att erhålla effektiv behandling. Förbundet framhöll, att det
är vanligt att l. ex. föräldrar till invalidiserade barn instrueras av läkare eller
sjukgymnast i viss behandling. Denna fortlöper sedan under kontroll av
specialister, varvid nya instruktioner lämnas när behandlingsschemat bör
ändras. Vidare kan det enligt förbundet för vuxna vanföra vara nödvän
-
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 10 dr 1960
digt att i de fall sjukgymnast eller godkänd sjukgymnastutbildad icke är
tillgänglig på orten få hjälp av annan för behandlingen lämplig person. Man
kan, framhöll förbundet, därvid icke räkna med att en utomstående person
gratis skall utföra en regelbundet återkommande behandling. Den vanföre
kan i regel icke betala en sådan behandling. Avslutningsvis anförde förbundet:
Även
om de fall det här är fråga om inte till antalet är så stort finner
DVR i likhet med motionärerna det ur rättvise- och social synpunkt ytterst
önskvärt att dispens kan givas så att möjlighet öppnas för sjukkassorna
att utge ersättning för kostnader för sjukgymnastik behandling även i de
fall där behandlingen icke lämnas av läkare, legitimerad sjukgymnast eller
av riksförsäkringsanstalten godkänd person. Därvid förutsättes att behandlingen
sker under kontroll av läkare eller sjukgymnast. Dispensen bör enligt
förbundets mening lämnas med den restriktivitet som anges i motionen och
efter utredning av specialist.
Riksföreningen mot polio anförde liknande synpunkter.
Riksföreningen mot reumatism yttrade bl. a.:
Det är givet, att den person, som utför sjukgymnastisk behandling, bör
vara kompetent och lämplig att ge vederbörande behandling. Det synes emellertid
som om man, utan att eftersätta berättigade krav på skicklighet och
kunnighet, skulle kunna i större utsträckning än nu sker upptaga examinerade
sjukgymnaster på riksförsäkringsanstaltens s. k. behörighetslista samt
giva vissa sjukgymnaster med utbildning av motvarande grad dispens för
meddelande av viss behandling som de praktiskt blivit väl förtrogna med.
I sådana fall bör samma restitutionsgrunder för ersättning från sjukkassa
tillämpas.
För de sjuka — styrelsen för Riksföreningen mot reumatism tänker härvid
främst på de långvarigt ledgångsreumatiskt sjuka, vilka för sin arbetsförmåga
och motarbetande av invaliditet är i hög grad beroende av sjukgymnastisk
behandling, vilken under nuvarande förhållanden i stor utsträckning
icke kan erhållas — skulle en sådan reform vara av stor betydelse.
Medicinalstyrelsen anförde i sitt yttrande:
Medicinalstyrelsen är för sin del icke övertygad om lämpligheten att införa
en dispensmöjlighet på sätt som motionärerna föreslagit. I all synnerhet
finner styrelsen, att behandlingen av den grupp sjuka — spastiskt sjuka
och polioskadade — som av motionärerna åberopats i särskilt hög grad
kräver full kompetens hos den behandlande gymnasten. Särskilt gäller detta
spastikerna och de relativt nyblivna paresfallen vid polio. Styrelsen hyser
även allvarliga farhågor för att den tillämnade kontrollen skulle bli ytterst
svår att genomföra i praktiken.
Liknande synpunkter anfördes av Kvinnliga legitimerade sjukgymnasters
riksförbund och av RFA-sjukgymnasternas riksförbund.
Andra lagutskottets utlåtande nr 10 år 1960
5
Synpunkten att behandlingen av spastiskt sjuka kräver speciella insikter
hos den behandlande underströks starkt av Sveriges föräldraföreningar för
cp-barn.
Riksförsäkringsanstalten lämnade i sitt yttrande en redogörelse för de
krav på utbildning och praktik, som anstalten uppställer för att intaga person
i anstaltens förutnämnda förteckning, samt fortsatte:
De personer, beträffande vilka i motionen åsyftad dispens skulle meddelas,
uppfylla icke nyssnämnda krav på utbildning och praktik. Icke heller
kan den av motionärerna avsedda »behandlingen» anses utgöra sådan
behandling, som avses i 18 § sjukförsäkringslagen, utan torde närmast vara
att jämställa med sådan vård, som normalt meddelas av den sjukes anhöriga
eller av sjuksköterska eller annan särskilt anställd vårdare eller vårdarinna.
Med hänsyn härtill och då någon ändring av nyssnämnda lagrum
i syfte att möjliggöra ersättning vid vård av nu angivet slag icke synes böra
ifrågakomma, avstyrker Riksförsäkringsanstalten bestämt, att sådan utredning
företages, varom motionärerna hemställt.
Svenska sjukkasseförbundet framhöll, att ett genomgående drag i sjukförsäkringslagstiftningen
är, att den vård som ersättes skall vara av viss
garanterad kvalitet. Förbundet anförde därefter:
Ett tillmötesgående av det i motionerna framförda förslaget skulle innebära
att de hittillsvarande kraven på kvalitet åsidosattes inom ett viktigt
område. Den snedvridning som härigenom skulle uppstå och det orättvisa
förhållande som skulle inträda kan enklast belysas med att påpeka att i fråga
om sjukgymnastik behandling allmän sjukkassa skulle förpliktas utgiva
ersättning i fall, där behandlingen meddelats av person, som saknar utbildning
inom facket, under det att kassa samtidigt är förhindrad utgiva ersättning
för den förhållandevis kvalitativa läkarvård, som ofta meddelas
av distriktssjuksköterskorna.
Svenska vanförevårdens centralkommitté ifrågasatte huruvida inte standarden
på den sjukgymnastiska behandlingen skulle lida skada av en ytterligare
uppmjukning av uppställda krav. Även om ordination komme att ske av
läkare, skulle denne ofta ej vara i stånd att i detalj föreskriva, hur behandlingen
skulle genomföras, utan skulle överlåta detta till sjukgymnasten. Kommittén
ansåg, att de i motionerna påtalade svårigheterna borde lösas genom
ökning av utbildningskapaciteten av sjukgymnaster. Vidare framhöll kommittén,
att det borde övervägas att införa möjligheter för sjukkassa att utge
ersättning för resor till och från sjukgymnastisk behandling.
Andra lagutskottet avstyrkte i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 21
motionsförslaget. Till motivering anförde utskottet:
Som vitsordats från flera håll, råder för närvarande brist på legitimerade
sjukgymnaster. Denna brist torde endast i ringa mån läckas av de ca 100
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 10 år 1960
icke legitimerade sjukgymnaster, som upptagits i riksförsäkringsanstaltens
förteckning. Dessa förhållanden gör att många sjuka, särskilt på landsbygden,
har svårt att få ersättningsgrundande sjukgymnastisk behandling. Det
är därför enligt utskottets mening angeläget att förbättra de sjukas möjligheter
till sådan behandling.
Allmän enighet torde råda om den i sjukförsäkringslagen gällande principen,
att behandling skall vara av betryggande kvalitet för att kunna ersättas
av sjukkassa. I fråga om sjukgymnastisk behandling kommer principen
till synes i kravet på att den behandlande skall vara antingen legitimerad
läkare, legitimerad sjukgymnast eller sjukgymnast, som upptagits i riksförsäkringsanstaltens
förteckning.
Av flera remissyttranden framgår, att osakkunnig sjukgymnastisk behandling
kan innebära risk för försämring av patientens tillstånd. Motionärernas
förslag att behandlingen alltid skulle stå under fortlöpande kontroll
av läkare synes utskottet inte utgöra tillräcklig garanti mot denna
risk. Läkarnas möjligheter till effektiv sådan kontroll är nämligen synnerligen
varierande.
Avslutningsvis yttrade utskottet följande:
Utskottet vill emellertid i detta sammanhang framhålla, att vissa lättnader
i bristen på legitimerade sjukgymnaster torde komma att bli resultatet
av statsmakternas beslut vid 1957 års riksdag om utbyggnad av utbildningsanstalterna
för sjukgymnaster. Bristsituationen torde dock komma att bestå
under flera år. Under sådana förhållanden är det önskvärt att allmänheten
i största möjliga utsträckning kan få ersättningsgrundande behandling även
hos andra än legitimerade sjukgymnaster. Detta får dock inte innebära, att
kraven på betryggande kunnighet hos den behandlande eftersättes.
Utskottet
Ersättning från sjukkassa för sjukgymnastisk behandling och vissa därmed
jämförliga behandlingsformer kan utgå endast under förutsättning att
behandlingen utförts av läkare, legitimerad sjukgymnast eller sjukgymnast
som upptagits i en av riksförsäkringsanstalten fastställd förteckning. I föreliggande
motioner begäres utredning, syftande till att efter särskild dispens
från riksförsäkringsanstalten ersättning skall kunna utgå jämväl när behandlingen
utförts av annan person. Dispens skulle avse behandling av viss
eller vissa personer och lämnas endast för behandling på ort, där legitimerad
sjukgymnast eller i förteckningen upptagen sjukgymnast inte finns att tillgå.
Vidare tänker sig motionärerna såsom förutsättning för dispens, att
den person, som skulle utföra behandlingen, av läkare och legitimerad sjukgymnast
förklarats lämplig därtill samt att verksamheten fortlöpande skulle
kontrolleras av läkare och legitimerad sjukgymnast.
Riksdagen behandlade i fjol motioner av i huvudsak samma innebörd.
Därvid avslogs motionerna i enlighet med vad andra lagutskottet hemställt.
I sitt utlåtande anförde utskottet, att allmän enighet torde råda om den i
Andra lagutskottets utlåtande nr 10 år 1960
7
sjukförsäkringslagen gällande principen, att behandling skall vara av betryggande
kvalitet för att kunna ersättas av sjukkassa samt att osakkunnig
sjukgymnastisk behandling kan innebära risk för försämring av patientens
tillstånd. Vidare uttalade utskottet, att motionärernas förslag afl behandlingen
skulle fortlöpande kontrolleras av läkare inte syntes innebära
tillräckliga garantier mot nämnda risk, eftersom läkarnas möjligheter till
effektiv kontroll var synnerligen varierande. Utskottet framhöll avslutningsvis,
att vissa lättnader i bristen på legitimerade sjukgymnaster kunde väntas
såsom följd av den beslutade utbyggnaden av utbildningsanstalterna för
sjukgymnaster.
De av utskottet sålunda anförda skälen synes alltjämt bärande. Visserligen
har i årets motioner förordats att ifrågavarande behandlingar skulle stå
under kontroll inte blott av läkare utan även av legitimerad sjukgymnast,
men detta bör inte leda till ett annat ställningstagande, eftersom sjukgymnasternas
kontrollmöjligheter inte torde vara större än läkarnas. För övrigt
skulle den i motionerna föreslagna ordningen tillämpas endast i sådana
orter där legitimerad sjukgymnast inte finns att tillgå.
Utskottet vill dessutom tillägga, att ett genomförande av motionärernas
förslag skulle medföra egendomliga konsekvenser. Vissa behandlingsformer
skulle sålunda kunna bli ersättningsgrundande, även om de utföres av okvalificerad
eller i ringa grad kvalificerad personal. Andra behandlingar, som
kräver kvalificerad personal, t. ex. sådana som utföres av distriktssköterskor,
skulle däremot fortfarande inte grunda ersättningsrätt.
Under hänvisning till vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motioner, 1:311 och 11:387, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 17 mars 1960
På andra lagutskottets vägnar:
AXEL STRAND
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Strand, Nils Elowsson, Sunne, fru Carlqvist,
fru Svenson, fru Hamrin-Thorell, herrar Lars Larsson och Kaijser;
från andra kammaren: herr Jacobsson i Tobo, fröken Wetterström, fröken
Höjer, herr Fredriksson, fru Eriksson i Ängelholm, herr Gustavsson i
Alvesta, fru Svensson* och herr Svensson i Kungälv*.
Ej närvarande vid utlåtandets justering.
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 10 dr 1960
Reservation
av fru Eriksson i Ängelholm och fru Svensson, vilka ansett,
a) att utskottets yttrande bort ha följande lydelse:
Ersättning från---(= utskottet)---legitimerad sjukgymnast.
Antalet legitimerade sjukgymnaster och sjukgymnaster, som upptagits i
riksförsäkringsanstaltens förteckning, är begränsat, något som medfört att
det särskilt på landsbygden ofta är svårt att få behandling av sådan sjukgymnast.
På grund härav är många sjuka och invalidiserade tvungna att på
annat sätt söka tillgodose behovet av sjukgymnastik och liknande behandling.
I många fall har därvid andra sjukgymnaster anlitats, i andra fall har
behandlingen lämnats av någon annan, som erhållit instruktioner av läkare
eller legitimerad sjukgymnast. Det har visat sig, att även då behovet av behandling
tillgodosetts på nu nämnda sätt, behandlingen i regel varit av utomordentligt
värde; i många fall har den varit en förutsättning för att den sjuke
eller invalidiserade över huvud skulle kunna utföra något arbete. Emellertid
är sjukkassorna, såsom förut framhållits, förhindrade att utge ersättning
i dessa fall. Då man inte kan förutsätta att utomstående personer skall utföra
behandling utan ersättning, blir därför sjukdomen och invaliditeten
ofta särskilt ekonomiskt betungande.
Enligt utskottets mening är det inte rimligt, att sjuka och invalidiserade
människor får särskilt dryga kostnader för sjukgymnastiska och liknande
behandlingar av den anledningen att legitimerad sjukgymnast eller sjukgymnast,
som upptagits i riksförsäkringsanstaltens förteckning, inte finns att
tillgå. Alla möjligheter att vidga ersättningsrätten, utan att kraven på godtagbar
kvalitet hos behandlingen eftersättes, bör därför tillvaratagas. Härvid
synes den av motionärerna anvisade vägen med dispenser från riksförsäkringsanstalten
för särskilda fall lämplig. Enligt utskottets uppfattning
bör det vara en förutsättning för ersättning, att behandlingen stått under
överinseende av läkare och legitimerad sjukgymnast. Huru de närmare bestämmelserna
om förutsättningarna för ersättningsrätt bör utformas, anser
dock utskottet i likhet med motionärerna böra närmare utredas.
b) att utskottet bort hemställa,
att riksdagen med bifall till motionerna I: 311 och II: 387
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om skyndsam utredning,
syftande till sådan ändring i gällande bestämmelser
att riksförsäkringsanstalten skall kunna medge dispens
för sjukkassa att utge ersättning för sjukgymnastisk eller
därmed jämförlig behandling, även om behandlingen inte
utförts av läkare, legitimerad sjukgymnast eller person, som
är upptagen i en av riksförsäkringsanstalten fastställd förteckning
över personer med sjukgymnastisk utbildning.
Rydahls Boktryckeri AB - Stockholm 1960