Första lagutskottets utlåtande nr 21 år 1960

1

Nr 21

Utlåtande i anledning av väckta motioner om viss utredning rörande
befrielse från utländskt medborgarskap.

Första lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 315 i första kammaren av fru SegerstedtWiberg
och herr Ringaby samt nr 392 i andra kammaren av herr Munktell
m. fl. I motionerna, vilka är likalydande, hemställes, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om en utredning rörande genomförande
av en sådan lagstiftning, som öppnar möjligheter för utländsk medborgare
att under vissa förutsättningar i Sverige vinna befrielse från sitt utländska
medborgarskap.

Beträffande skälen för motionärernas hemställan får utskottet hänvisa
till motionerna.

Gällande bestämmelser om medborgarskap

Gällande bestämmelser om medborgarskap återfinnes, förutom i § 33
regeringsformen, i lagen den 22 juni 1950 om svenskt medborgarskap.
Lagen bygger på ett av delegerade för Danmark, Norge och Sverige år 1949
framlagt betänkande, vilket ligger till grund även för de gällande danska
och norska medborgarskapslagarna.

Enligt 1950 års lag kan svenskt medborgarskap förvärvas bl. a. genom
naturalisation och förloras bl. a. genom befrielsebeslut. Enligt 6 § äger
Konungen på ansökan till svensk medborgare naturalisera utlänning som
fyllt 18 år, sedan sju år har hemvist här i riket, fört en hederlig vandel samt
har möjlighet att försörja sig och sin familj. Under vissa förutsättningar
äger Kungl. Maj:t bevilja naturalisation, även om sökanden icke uppfyller
de angivna naturalisationsvillkoren. I lagrummet har vidare intagits ett
stadgande med syfte att förebygga, att naturalisation leder till dubbelt medborgarskap.
Enligt många utländska medborgarskapslagar medför en medborgares
naturalisation i annan stat, att han automatiskt förlorar sitt tidigare
medborgarskap. I andra stater åter är emellertid naturalisation som
förlustgrund antingen icke alls erkänd eller icke erkänd i fråga om vissa
kategorier, t. ex. omyndiga eller värnpliktiga. Enligt lagstiftningen i de
flesta av dessa stater kan dock befrielse från medborgarskap medges genom
ett särskilt beslut. I några stater är däremot institutet befrielse från
medborgarskap okänt. Det i 6 § intagna stadgandet avser sådana fall, då

Rihang till riksdagens protokoll 1960. .9 samt. 1 avd. Nr 21

2 Första lagutskottets utlåtande nr 21 år 1960

sökanden är medborgare i stat, där förlust av medborgarskap icke inträder
genom naturalisation i annan stat men å andra sidan sådan befrielse från
medborgarskap kan medgivas. I dylika fall må som villkor för medborgarskapets
förvärvande stadgas, att sökanden inom viss tid styrker, att han
erhållit sådant medgivande. 9 § innehåller bestämmelser om befrielse från
svenskt medborgarskap efter ansökan. Konungen må befria den som är
eller önskar bliva utländsk medborgare från hans svenska medborgarskap.
Är sökanden ej redan utländsk medborgare, skall som villkor för befrielsen
stadgas, att han inom viss tid förvärvar medborgarskap i annan stat. Befrielsebeslut
får icke meddelas, om sökanden därigenom skulle bli statslös.

Såsom i motionerna angives finnes inga skrivna rättsregler, som ger möjlighet
för utländsk medborgare att i Sverige vinna befrielse från sitt utländska
medborgarskap.

Historik

Vid 19i8 års riksdag riktade herr Håstad till ministern för utrikes ärendena
Undén följande frågor:

1) På vad sätt och av vilka motiv har registreringen av baltiska flyktingar
i Sverige som sovjet-medborgare tillkommit?

2) Innebär åtgärden i något hänseende en rubbning av den svenska asylrättspolitiken
sådan denna under senare år tillämpats?

Utrikesministerns svar löd:

Frågan om registrering av baltiska flyktingar med angivande av deras
nationalitet har aktualiserats genom den av statsmakterna beslutade nya
folkbokföringen.

Interpellanten undrar varför statistiska centralbyrån — vilken myndighet
enligt folkbokföringsförordningen skall verkställa utredning om här
bosatta utlänningars nationalitet — registrerat en stor mängd av balterna
som sovjetryska medborgare. För att tillmötesgå interpellanten har jag låtit
göra en efterforskning i sakens förhistoria, vilken utspelats under den föregående
regeringens tid.

I en skrivelse den 8 januari 1941 från utrikesdepartementet till ecklesiastikdepartementet
fästes uppmärksamheten på önskvärdheten av enhetlig
kyrkobokföring beträffande såväl balterna som andra kategorier utlänningar.
Det framhölls att medborgare i de baltiska sovjetrepublikerna, vilka
befunno sig i dessa republiker, genom lagstiftning den 7 september 1940
erhållit medborgarskap i Sovjetunionen, medan medborgare i nämnda republiker,
som då befunnit sig utom Sovjetunionens gränser, förlorat sitt sovjetmedborgarskap,
därest de icke å konsulat eller beskickning beviljats registrering
som sovjetmedborgare. De balter som varit här ända sedan nämnda
datum och inte erhållit ryskt pass borde därför betraktas som statslösa.

I anslutning till statistiska centralbyråns remissyttrande upptogs frågan
i konselj den 4 april 1941 på föredragning av chefen för ecklesiastikdepartementet,
statsrådet Bagge. Därvid anbefallde Kungl. Maj :t domkapitlen att
bringa till prästerskapets kännedom vad som förekommit i ärendet.

3

Första lagutskottets utlåtande nr 21 är 1960

Härmed var tolkningsfrågan i princip avgjord. Bakgrunden var, att
svenska regeringen hade erkänt de baltiska ländernas inkorporering i Sovjetunionen.
Därav följde att nyss anförda lag av den 7 september 1940
ansågs ur svensk synpunkt giltig. De balter, som varit i Sverige från den
7 september 1940 eller tidigare, skulle anses om statslösa, de som lämnat
Sovjetunionen senare skulle betraktas som sovjetmedborgare.

Utrikesdepartementets rättsavdelning har enligt gällande instruktion
skyldighet att i äktenskapsfrågor ge intyg om innehållet i främmande lag.
Rättsavdelningen måste för sådant ändamål ofta utreda frågan om utlännings
medborgarskap. På grund av talrika förfrågningar uppgjorde rättsavdelningen
en PM i januari 1945, vari den förut angivna ståndpunkten ytterligare
utvecklades. Det var alltjämt under samlingsregeringens tid. Nämnda
PM delgavs statistiska centralbyrån.

Några direktiv eller instruktioner utöver delgivandet av denna PM ha
icke givits från utrikesdepartementet enligt vad chefen för rättsavdelningen
meddelat mig.

Mitt svar på interpellantens första fråga blir alltså en hänvisning till vad
jag nu anfört.

På den andra frågan svarar jag, att denna registrering icke har något
som helst inflytande på den asylrätt, som flyktingarna här åtnjuta.

Vid 1959 års riksdag väcktes likalydande motioner angående den statsrättsliga
ställningen för tidigare medborgare i de baltiska länderna. I motionerna
framhölls bl. a., att medborgare i de tidigare baltiska länderna i
offentliga sammanhang vanligen brukade anses som sovjetryska medborgare,
t. ex. vid kyrkobokföring. Från esternas representation i Sverige hade
invändningar riktats mot bruket att beteckna f. d. estniska medborgare som
sovjetryska. Det borde vara en hederssak för Sverige att snarast möjligt tillgodose
de önskemål, som dessa befolkningsgrupper givit till känna. Riksdagen
borde därför uttala sig för antagande av sådana bestämmelser, enligt
vilka f. d. medborgare i Estland, Lettland och Litauen, vilka icke på egen
ansökan fått svenskt eller annat medborgarskap, finge möjlighet att här
erhålla ställning som statslösa i den mån de så önskade.

Andra lagutskottet anförde i sitt utlåtande (nr 27) över motionerna:

I motionerna beröres frågan om folkbokföringen av de tidigare medborgare
i de baltiska staterna, vilka jämlikt den ordning, för vilken redogörelse
lämnats i det ovan nämnda interpellationsvaret, betraktas som medborgare
i Sovjetunionen. Däremot upptages icke spörsmålet om vilken ställning
i övrigt de ifrågavarande balterna intar enligt svensk lag. Det bör
emellertid erinras om att de i väsentliga hänseenden, t. ex. i fråga om flertalet
sociala förmåner, jämställts med statslösa eller sådana utlänningar,
som åtnjuter sitt hemlands beskydd.

Vad angår det i motionerna framställda yrkandet om alt de nämnda balterna
vid folkbokföringen skall kunna betraktas som statslösa synes det
icke ur internationell rättssynpunkt försvarligt att frångå den inställning,
som Kungl. Maj:t intagit genom sitt ovan nämnda beslut den 4 april 1941.
Utskottet hemställer därför, att motionerna 1:313 och 11:385 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

4 Första lagutskottets utlåtande nr 21 år 1960

Vid utlåtandet var fogad en reservation, vari hemställdes, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t ville anhålla om en utredning rörande en lagstiftning,
som öppnar möjlighet för utländsk medborgare att under vissa
förutsättningar här vinna befrielse från sitt utländska medborgarskap.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Remissyttranden

Utskottet har i den ordning, som § 46 riksdagsordningen föreskriver, inhämtat
yttranden över motionerna från statens utlänningskommission,
Stockholms rådhusrätt och familjerättskommittén. Därjämte har Sveriges
advokatsamfund beretts tillfälle att yttra sig över motionerna.

Utlänningskommissionen, Stockholms rådhusrätt och advokatsamfundet
tillstyrker motionerna.

Utlänningskommissionen yttrar:

I motionerna angives icke vilka olägenheter, som i skilda avseenden kunna
uppstå för utlänningar i Sverige därigenom att de i folkbokföringen registreras
som medborgare i en stat, vilken de av politiska skäl lämnat. Att olägenheter
kunna uppstå i vissa situationer torde emellertid stå klart. Framförallt
gäller detta i de fall lagstiftningen i vederbörande utlännings hemland
enligt gällande bestämmelser skola tillämpas i Sverige. Härav föranledda
svårigheter torde emellertid kunna övervinnas genom att nya eller
ändrade bestämmelser införas i svensk lag. På familjerättens område har
detta redan skett i viss utsträckning och det kan förväntas att kvarstående
problem inom detta område komma att upptagas till behandling av den av
Kungl. Maj :t tillsatta familjerättskommittén.

Förevarande spörsmål har emellertid även en annan aspekt, hänförlig
till det känslomässiga planet. Särskilt gäller detta de baltiska flyktingarna,
vilka genom Sovjetunionens annektion av de baltiska staterna påtvingats
sovjetryskt medborgarskap. Hos kommissionen registreras dessa flyktingar
som förutvarande medborgare i respektive Estland, Lettland eller Litauen,
medan de hos folkbokföringsmyndigheterna registreras som sovjetryska
medborgare. Övriga flyktingar registreras såväl hos kommissionen som hos
folkbokföringsmyndigheterna som medborgare i sitt hemland, såvida de
icke kunna styrka, att de blivit statslösa.

Kommissionen kan väl förstå, att de principer, som för närvarande tilllämpas
i Sverige vid registreringen av flyktingar, i vissa fall kunna medföra
problem för dessa och kommissionen vill därför tillstyrka, att den av
motionärerna föreslagna utredningen kommer till stånd.

Advokatsamfundet förklarar sig till alla delar kunna instämma i vad motionärerna
anfört och understryker särskilt önskvärdheten av att under utredningen
samråd äger rum med andra stater, främst de övriga nordiska
länderna.

Stockholms rådhusrätt ansluter sig till den i motionerna framförda uppfattningen,
att starka humanitära och praktiska skäl talar för att i större
utsträckning än som nu sker hänsyn tages till politiska flyktingars önskemål
att icke vidare inneha medborgarskap i en stat, varifrån de flytt. Enligt

Första lagutskottets utlåtande nr 21 år 1960

5

rådhusrättens mening bör en eventuell lagstiftning på området ske på grundval
av vidaste möjliga internationella samarbete och åtminstone inom de
nordiska länderna borde eftersträvas en enhetlig lagstiftning.

Familjerättskommittén framhåller, att någon särskild ny utredning i motionernas
syfte ej är påkallad inom familjerätten men att det undandrager
sig kommitténs bedömande i vad mån ett praktiskt behov i övrigt föreligger
av utredning angående rättsvex-kningarna här i riket av medborgarskap
i främmande stat. Kommittén anför:

I de remitterade motionerna uttryckes önskemål om en lagstiftning, varigenom
möjlighet öppnas för enskild person att under vissa förutsättningar
frånsäga sig medborgarskap i annan stat, vilket han ej önskar inneha.
—

Till stöd för att en lagstiftning i angiven riktning skulle kunna genomföras
anföres i motionerna, att en stat ej är skyldig att tillämpa eller respektera
annan stats medborgarskapsrättsliga lagstiftning. Denna utgångspunkt
torde vara riktig, såvitt avser verkningarna i visst land av medborgarskap
i ett annat land. Det torde emellertid förhålla sig på ett annat sätt i
fråga om bestämmandet av en persons medborgarskap. Därutinnan gäller
enligt folkrätten, att varje stat äger själv bestämma vilka personer som
skola anses såsom dess medborgare. Denna grundsats uttalas bland annat
i 1930 års Haagkonvention för lösande av vissa konflikter mellan medborgarskapslagar,
till vilken konvention även Sverige anslutit sig. Åt samma princip
har den permanenta skiljedomstolen i Haag givit uttryck i ett avgörande
år 1955 i tvist mellan två stater angående konfiskation av egendom
tillhörig en medborgare i den ena staten (fallet Nottebohm, se SvJT 1956
s. 536). Av den exklusiva behörighet som sålunda anses tillkomma varje
särskild stat i frågor om medborgarskap i det egna landet lärer följa, att en
stat icke gärna kan tillåta sig besluta om viss persons medborgarskap i annan
stat, även om någon konvention ej skulle stå hindrande i vägen.

Vad åter angår olika rättsverkningar här i riket av att en person har
medborgarskap i annan stat möter icke hinder att meddela bestämmelser
som avvika från vad som eljest gäller om betydelsen härstädes av medborgarskap
i främmande land.

I fråga om de i motionerna berörda olägenheterna inom den internationella
familjerätten vill kommittén vitsorda, att nuvarande lagstiftning icke
tillfredsställande löser de många problem, som bland annat politiskt flyktingskap
framkallar. Detta sammanhänger med att vår internationella familjerätt
bygger på den s. k. nationalitetsprincipen, låt vara med vissa avsteg
till förmån för domicilprincipen. Familjerättskommittén har fått i uppdrag
att göra en översyn av lagstiftningen på området och därvid anmodats
närmare undersöka i vad mån det finns skäl att tillerkänna domicilet ökad
betydelse i internationellrättsligt hänseende. Det är tydligt, att man på så
sätt kan komma till rätta med de praktiska olägenheter som avses i motionerna
utan att angripa själva medborgarskapet. På motsvarande sätt torde
man böra gå till väga på andra områden.

En lösning av de praktiska problemen på denna väg kan måhända icke
hell tillgodose det humanitära syftet med önskemålet att flyktingar befrias
från medborgarskap som påtvingats dem eller som de eljest äro angelägna
att bli befriade från. Möjligen kunna dock kvarstående olägenheter mildras
genom praktiska åtgärder, när det gäller medborgarskapets antecknande i

6 Första lagutskottets utlåtande nr 21 år 1960

handlingar rörande flyktingens person och liknande. Dessa frågor ingå ej i
kommitténs uppdrag, och kommittén anser sig ej böra göra något försök
att i detta sammanhang närmare pröva dem.

Utskottet

Vår gällande medborgarskapslagstiftning — lagen den 22 juni 1950 om
svenskt medborgarskap — uppehåller sig främst vid frågor om förvärv och
förlust av svenskt medborgarskap men inlåter sig ej på spörsmål om hur
medborgarskap i andra länder vinnes eller förloras annat än i sammanhang
med förvärv eller förlust av medborgarskap i vårt land. Någon möjlighet
att låta en person med utländskt medborgarskap avsäga sig detta
och t. ex. övergå till att bli statslös förefinnes icke enligt svensk rättsordning.

Med förevarande motioner åsyftas, att med svensk rätt skulle införlivas
en lagstiftning, enligt vilken utländsk medborgare skulle kunna i Sverige
få befrielse från sitt utländska medborgarskap under särskilda, relativt
stränga betingelser. I motionerna framhålles, att i medborgarskapsrättsliga
sammanhang hänsyn endast i begränsad utsträckning tages till de enskilda
individernas önskemål. I fråga om flyktingar kunde det dock både av humanitära
och av praktiska skäl vara rimligt, att uppehållslandet respekterade
flyktingarnas önskan att icke vidare inneha medborgarskap i det land,
varifrån de flytt. Det sagda ägde alldeles särskilt giltighet i sådana fall, där
vederbörande flytt från ett område, som annekterats av främmande makt,
just för att undgå att bli medborgare i det annekterande landet.

I remissyttranden, som avgivits över motionerna, har bl. a. framhållits,
att starka humanitära skäl talar för att i större utsträckning än som nu
sker hänsyn måtte tagas till flyktingars önskemål att kunna avsäga sig
medborgarskap i annan stat. Utskottet delar den grundsyn på flyktingfrågorna,
som ligger bakom nämnda önskemål. Enligt utskottets mening bör
sålunda största hänsyn tagas till flyktingars vanskliga läge och alla görliga
åtgärder vidtagas för att undanröja svårigheter för dem.

I familjerättskommitténs yttrande understrykes, att exklusiv behörighet
anses tillkomma varje särskild stat i frågor om medborgarskap i det egna
landet samt att en stat icke gärna kan tillåta sig att besluta om viss persons
medborgarskap i annan stat. Motionärerna har också påpekat, hurusom
internationell hövlighet kräver, att vår medborgarskapsrätt tar hänsyn till
främmande rätt. Utskottet delar denna uppfattning. I detta sammanhang
bör framhållas, att det pågående internationella arbetet på medborgarskapsrättens
område, som bedrives i FN:s regi, bl. a. syftar till att förhindra
uppkomsten av statslöshet. Det synes vara mindre tillrådligt att samtidigt
i Sverige besluta om en utredning, vilken skulle göra det lättare för utlänningar
att bli statslösa.

Motionärerna har framhållit, att lagstiftning på medborgarskapsrättens
område om möjligt icke borde genomföras av Sverige ensamt utan ske i

7

Första lagutskottets utlåtande nr 21 år 1960

samarbete med andra länder. Enligt utskottets mening bör därvid i första
hand ifrågakomma de i Nordiska rådet företrädda staterna. Emellertid har
Finland och Island ännu icke kunnat ansluta sig till de övriga nordiska
ländernas medborgarskapslagstiftning. Det torde dock kunna förväntas, att
vissa initiativ härvidlag skall tagas inom Nordiska rådets ram. Därest så
blir fallet, synes de i motionerna antydda spörsmålen lämpligen kunna upptagas
till behandling i samband därmed.

Vad åter angår verkningarna här i riket av utländskt medborgarskap
föreligger inte hinder att tillmäta en persons nationalitet olika betydelse
inom skilda rättsområden. Lagen den 8 juli 1904 om vissa internationella
rättsförhållanden rörande äktenskap, förmynderskap och adoption vilar
sålunda på den s. k. nationalitetsprincipen, enligt vilken lagen i vederbörandes
hemland skall vara avgörande, men ger — särskilt med tanke på
våra grannländer Danmark och Norge, vilka hyllar domicilprincipen
ganska vidsträckta möjligheter för Kungl. Maj :t att stadga avvikelser. I
motionerna, såväl som i remissyttranden, framhålles, att olägenheter skulle
framträda till följd av att en utlännings familj er ättsliga förhållanden i
vårt land i stor utsträckning bedöms med hänsyn till lagreglerna i det land,
vars medborgare han anses vara. Statsmakternas uppmärksamhet har emellertid
redan tidigare fästs härpå, och familjerättskommittén har fått i uppdrag
att göra en översyn av ifrågavarande lagstiftning. Enligt kommitténs
direktiv skall närmare undersökas i vad mån det finns skäl att ytterligare
öka domicilets betydelse inom vår internationella familjerätt. Vid sådant
förhållande kan skäl icke anses föreligga att biträda motionärernas krav på
utredning med hänsyn till nuvarande rättsliga reglering av utlänningars
familjeförhållanden.

Med åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motioner, 1:315 och 11:392, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 22 mars 1960

På första lagutskottets vägnar:

EMIL AHLKVIST

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Ahlkvist, Branting, Robert Johansson,
Nyström, Per-Olof Hanson, Erik Svedberg och Arvidson;

från andra kammaren: herr Hedqvist, fru Johansson, herrar Onsjö,
Östrand, Edlund, fru Lidinan-Frostenson, fröken Bergegren och herr Larsson
i Stockholm.

Reservation

av herr Per-Olof Hanson och fru Lidman-Frostenson.