Nr 4—5
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 4 år 1960
1
Nr 4
Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av väckta motioner
om ändrade sekretessbestämmelser för de i statsrådet
förda protokollen.
I de likalydande, till konstitutionsutskottet hänvisade motionerna nr 330
i första kammaren av herr Hanson, Per-Olof, och nr 422 i andra kammaren
av herr Ståhl hemställes, »att riksdagen ville besluta sådan ändring av 1 §
lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna
handlingar, att de i statsrådet förda protokollen likställes med andra allmänna
handlingar».
Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till motionerna.
Gällande bestämmelser. Den grundläggande principen om allmänna handlingars
offentlighet — stadfäst redan i 1766 års tryckfrihetsförordning —
finnes inskriven i 2 kap. 1 § av 1949 års tryckfrihetsförordning. Där stadgas,
att till främjande av ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning skall,
i den ordning vidare i kapitlet sägs, varje svensk medborgare äga fri tillgång
till allmänna handlingar. I denna rätt må gälla allenast sådana inskränkningar
som påkallas antingen av hänsyn till rikets säkerhet och dess förhållande
till främmande makt eller i anledning av myndighets verksamhet för
inspektion, kontroll och annan tillsyn eller för brotts förekommande och
beivrande eller till skydd för statens, menigheters och enskildas behöriga
ekonomiska intresse eller av hänsyn till privatlivets helgd, personlig säkerhet,
anständighet och sedlighet. I särskild av Konungen och riksdagen samfällt
stiftad lag skola noga angivas de fall, då enligt nämnda grunder allmänna
handlingar skola hållas hemliga.
De sålunda förutsatta bestämmelserna om de fall, då allmänna handlingar
skola hållas hemliga, finnas i lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i
rätten att utbekomma allmänna handlingar (sekretesslagen). 1 § i denna
lag har följande lydelse:
I statsrådet förda protokoll i ärenden vilka angå rikets förhållande till
främmande makt, så ock protokoll i kommandomål, må icke utan Konungens
tillstånd utlämnas tidigare än femtio år efter protokollets datum.
Andra i statsrådet förda protokoll än i första stycket sägs må ej utan Konungens
tillstånd utlämnas tidigare än två år efter protokollets datum; Konungen
obetaget att förordna, alt sådant protokoll ej må utlämnas förrän
viss längre tid, högst femtio år, förflutit från dess datum.
Vad i 2—36 §§ stadgas om handlingars hemlighållande har ej avseende
å ovan omförmälda protokoll.
Bihang till riksdagens protokoll 1960, 5 samt. 2 avd. Nr 4—5
2
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 4 år 1960
Tidigare gällande bestämmelse, att statsrådets protokoll och handlingar
ej fingo utan tillstånd utlämnas förrän efter 50 år, skall alltjämt tillämpas i
fråga om protokoll och handlingar från tiden före sekretesslagens ikraftträdande.
Innebörden av stadgandet i paragrafens sista stycke är, att ett statsrådsprotokoll
som återger exempelvis en diplomatisk eller militär handling, för
vilken sekretesskydd föreligger enligt 3 § eller 4 § i lagen, icke på denna
grund blir hemligt.
Historik. Enligt 1766 års tryckfrihetsförordning skulle rätten att utfå
och trycka handlingar omfatta även riksrådets och ständernas handlingar
med undantag endast för utrikespolitiska ärenden av hemlig natur. 1774 års
tryckfrihetsförordning stadgade däremot, att för tryckning av andra rådsprotokoll
än dem som rörde mål i justitierevisionen krävdes tillstånd i varje
särskilt fall. Några bestämmelser om allmänna handlingar förekommo icke
i 1792 års tryckfrihetsförordning. I § 86 av 1809 års regeringsform, vari angavs
vad som skulle förstås med tryckfrihet, stadgades tillika att alla handlingar
och protokoll i vad mål som helst ovillkorligen skulle genom trycket
kunna utgivas, med undantag av bl. a. protokoll i statsrådet och hos Konungen
i ministeriella ärenden och kommandomål. Enligt 1810 och 1812
års tryckfrihetsförordningar kunde statsrådets protokoll och handlingar
icke utan vederbörandes tillstånd till tryckning fordras eller utbekommas.
Genom en år 1867 vidtagen ändring inskränktes sekretessen till att gälla 50
år efter handlingens datum.
Efter framställningar om ändrade sekretessregler m. m. kommo med
tiden flera utredningar till stånd. År 1912 avgavs ett kommittébetänkande
med förslag till tryckfrihetsordning. I detta förslag bibehölls en sekretesstid
om 50 år för statsrådsprotokollen. Som motivering härför anfördes
bl. a., att Konungens egna och de närvarande statsrådens yttranden och
uttalade meningar m. m. understundom måste vara av den beskaffenhet,
att ett omedelbart offentliggörande icke kunde vara lämpligt. Med den
granskning av regeringsärendena, som skulle utövas av konstitutionsutskottet,
syntes för ett sådant offentliggörande ej heller kunna åberopas
de skäl, som i allmänhet gällde för offentlighet på det ifrågavarande området.
Ett dylikt offentliggörande skulle måhända även verka menligt på
själva granskningen. Någon avsevärdare förkortning av sekretesstiden
skulle ej heller låta sig generellt genomföras.
I en motion vid 1921 års riksdag (I: 172) hemställde herr Lindhagen
— under åberopande av att förhållandena numera vore väsentligt andra
än vid stadgandets tillkomst — att bestämmelserna om hemlighållande av
statsrådsprotokollen måtte »åtminstone väsentligen upphävas». —• Konstitutionsutskottet
(uti. 1921: 44) ansåg, att frågan var väl värd uppmärksamhet
och att statsrådsprotokoll ofta utan någon olägenhet skulle kunna göras
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 4 år 1960
3
offentliga antingen omedelbart eller tidigare än efter 50 år; i ett stort
flertal fall innehölle nämligen protokollet över ett visst ärende icke något
väsentligt utöver den i ärendet utfärdade expeditionen, som i regel vore
offentlig. Som frågan om sekretess dock ej gällde enbart det berörda området,
vore enligt utskottet en snar revision av tryckfrihetsförordningens
sekretessbestämmelser av behovet påkallad. — Riksdagen anslöt sig till
utskottets uppfattning och hemställde i skrivelse till Kungl. Maj :t
(1921: 315) om en dylik revision.
En med anledning av nämnda hemställan år 1924 tillsatt utredning avgav
år 1927 betänkande med förslag till ändrade bestämmelser rörande allmänna
handlingars offentlighet (SOU 1927:2). Sekretesstiden för statsrådsprotokoll
och protokoll i kommandomål föreslogs begränsad till tio
år, med rätt för Konungen att förordna om hemlighållande längre tid, dock
högst 50 år. Enligt motiven till förslaget torde det icke kunna råda delade
meningar om att den starka sekretess, varmed ifrågavarande protokoll
vore omgärdad, i stort sett vore obehövlig. Även tanken att principiellt låta
dem hemfalla under den allmänna offentlighetsregeln förtjänade därför
att allvarligt övervägas. Efter att ha redovisat skäl för och emot ett borttagande
av sekretessregeln — därvid också berördes sammanhanget mellan
protokollens hemlighållande och konstitutionsutskottets granskning av
desamma — kom emellertid utredningsmannen, professor Herlitz, fram
till att en tioårig sekretesstid vore att föredraga. Därvid underströks, att
Konungen ägde obegränsad befogenhet att förordna om offentliggörande
vid tidigare tidpunkt.
Efter remiss- och departementsbehandling föranledde 1927 års förslag ej
annan åtgärd än att det lades till grund för en viss detaljändring, dock ej
inom nu ifrågavarande område. År 1933 förordnades i stället om fortsatt
utredning, och den då tillsatta kommittén (herrar Herlitz, Sävström och
Sigurd Hansson) framlade två år senare förslag till ändrade bestämmelser
rörande allmänna handlingars offentlighet (SOU 1935:5). Enligt detta
förslag skulle sekretessreglerna utbrytas ur tryckfrihetsförordningen och
upptagas i en särskild lag utan grundlags karaktär. Förslaget anslöt sig
i fråga om statsrådsprotokollen nära till 1927 års förslag. Tiden för hemlighållandet
ansågs dock kunna utan olägenhet inskränkas till två år med
möjlighet till utsträckt sekretess i 50 år liksom även offentliggörande före
de två årens utgång. Vidare föreslogs att ifrågavarande lagregel skulle vara
exklusivt tillämplig å statsrådsprotokollen. Enligt motiven hade de sakkunniga
allvarligt övervägt att föreslå, att protokollen obligatoriskt skulle
omedelbart bliva offentliga. Då de likväl stannat för att föreslå en kort
sekretesstid såsom den normala, hade det företrädesvis skett på den grund
att, om omedelbar offentlighet bleve regeln, allmänhetens uppmärksamhet
kunde befaras bliva på ett icke önskvärt sätt inriktad på sådana ärenden,
i vilka förbud mot protokollets utlämnande meddelats.
4
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 4 år 1960
1935 års sakkunnigförslag lades till grund för ett inom justitiedepartementet
utarbetat lagförslag jämte motiv, för riksdagens kännedom bifogade
propositionen 1936: 140 med förslag till ändrad lydelse av § 86 regeringsformen
m. m. och senare framlagda i propositionen 1937: 107 med
förslag till lag om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar.
Departementsförslaget upptog som huvudregel en tvåårig sekretesstid för
de »vanliga» statsrådsprotokollen, vilken regel av praktiska skäl synts
lämplig. I motiven anfördes härom bl. a.:
Något egentligt behov av att dessa protokoll ställas till förfogande för
det rena nyhetsintresset lärer ej föreligga, då detta tillräckligt tillgodoses
genom de utfärdade expeditionerna. I de undantagsfall då protokollen upptaga
något utöver expeditionernas innehåll och i fall då sådana ej förekomma,
torde det böra bero av Kungl. Maj :ts beslut i varje särskilt fall,
huruvida offentliggörande omedelbart skall ske. En ytterligare förkortning
av sekretesstiden, exempelvis till ett år, kunde väl ifrågasättas men vore
i viss mån oläglig med hänsyn till protokollens granskning i konstitutionsutskottet.
I anledning av propositionen hemställde herr Lindhagen i motion vid
1937 års riksdag (I: 230) om sådan ändring av 1 § lagförslaget, att utlämnande
av statsrådsprotokoll ej måtte förvägras annat än i fall Konungen
förordnade, att sådant protokoll ej finge utlämnas förrän viss tid, högst
25 år, förflutit från dess datum.
Konstitutionsutskottet (uti. 1937:21) fann övervägande skäl tala för en
viss sekretesstid med avseende å de vanliga statsrådsprotokollen och tillstyrkte
Kungl. Maj :ts förslag. Frågan om en sänkning av 50-årstiden till
25 år torde enligt utskottet vara värt beaktande så tillvida, att behov av
sekretess ofta icke funnes för längre tid. I vissa fall torde dock 50-årstiden
vara behövlig och därför torde någon annan maximitid icke böra
sättas i lagen. — I en till utskottsutlåtandet fogad reservation av herr Reuterskiöld
yrkades bl. a. den regeln, att ifrågavarande statsrådsprotokoll icke
måtte utlämnas tidigare än 25 år efter protokollets datum, Konungen obetaget
att, oavsett vilka ärenden i protokollet omförmäldes, förordna om ett
tidigare utlämnande. Grunden till yrkandet var att enligt reservantens mening
en förkortning till två år från 50 år lätt skulle leda till upptagande
av frågan om avskaffande av konstitutionsutskottets dechargegranskning,
vilken dock vore av större värde för rättssäkerheten inom administrationen
än protokollens offentlighet och i intet fall borde på denna indirekta
väg tvingas fram till debatt.
Riksdagen antog lagparagrafen i den lydelse den alltjämt har.
Reformkrav. Sekretessfrågor av olika slag ha även under senare år varit
föremål för uppmärksamhet. Oftast ha väl spörsmålen gällt vissa detaljändringar
i lagen, men i en vid 1946 års riksdag av herr Nerman väckt
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 4 år 1960
5
motion (I: 70) hemställdes mera allmänt, att riksdagen måtte uttala sig för
att hemligstämplande av handlingar, vilka ej av försvarsskäl borde hållas
oåtkomliga längre tid, ej måtte ske för längre tid än fem och i undantagsfall
tio år. — Under erinran om att frågan angående tillämpningen av sekretesslagen
utreddes av 1943 års sekretessutredning ansåg sig konstitutionsutskottet
(uti. 1946: 6) — som delade den bakom motionen liggande tankegången,
att handlingar icke skulle hållas hemliga längre tid än nödvändigt,
men samtidigt framhöll, att de i lagen angivna förbuden i regel icke
vore ovillkorliga — sakna anledning tillstyrka bifall till motionen. Riksdagen
biföll utskottets hemställan.
I likalydande motioner vid 1957 års riksdag (I: 208 av herr Ohlon m. fl.
och II: 253 av herr Ohlin m. fl.) hemställdes, »att riksdagen måtte anhålla
hos Kungl. Maj :t om utredning rörande komplettering av tryckfrihetsförordningen
med föreskrifter som säkerställer allmänhetens obehindrade tillgång
till respektive myndigheters offentliga handlingar». — I utlåtandet
över motionerna (1957: 4) erinrade konstitutionsutskottet bl. a. om att sekretessutredningen
haft i uppdrag att undersöka, huruvida och i vad mån
åtgärder kunde anses erforderliga för att åstadkomma en praxis, som tfllgodosåge
kravet på en så vidsträckt offentlighet som möjligt utan att andra
berättigade intressen träddes för nära. I samband med att utredningen i
skrivelse till Kungl. Maj:t den 15 december 1949 anmält, att dess uppdrag
slutförts, hade framhållits, att det missnöje med myndigheternas tillämpning
av 1937 års lagstiftning, som tidigare yppats, huvudsakligen torde ha sammanhängt
med krigsförhållandena och den ökade sekretess dessa föranlett.
Sedan mera normala förhållanden inträtt, hade en liberalare tillämpning
av sekretessbestämmelserna uppkommit. En viss osäkerhet i praxis
syntes dock enligt utredningen alltjämt bestå, främst beroende på att sekretessbestämmelserna
icke i alla avseenden motsvarade de anspråk, som
borde ställas på denna lagstiftning. En allmän översyn av sekretessbestämmelserna
krävde emellertid ett synnerligen vidlyftigt arbete, som fölle utanför
utredningens uppdrag. Utredningen ifrågasatte även, om icke arbetet
borde anstå till dess i praxis en viss erfarenhet vunnits av den nya tryckfrihetsförordningens
bestämmelser i ämnet. I anslutning härtill anförde
utskottet:
Enligt utskottets mening bör tiden nu vara inne för en närmare undersökning
av frågan om revision av sekretesslagstiftningen mot bakgrunden
av de ändrade samhällsförhållandena och den erfarenhet som vunnits. Vid
en sådan revision bör också beaktas, om och i vad mån dispens från sekretessbestämmelserna
bör kunna medgivas i vidare utsträckning än vad nu
är förhållandet.
Med hänsyn till offentlighetens betydelse för vår konstitutionella rätt
ansåg utskottet det önskvärt, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
gav tillkänna vad utskottet sålunda och i övrigt anfört.
6
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 4 år 1960
Riksdagen godkände utskottets utlåtande och avlät den 12 april 1957
(nr 182) skrivelse till Kungl. Maj:t.
Vid 1958 års A-riksdag erinrade utskottet i utlåtande (nr 12) över en
motion rörande viss sekretessfråga om att 1957 års riksdag uttalat sig för
en allmän revision av sekretesslagstiftningen.
I den av årets riksdag till konstitutionsutskottet hänvisade propositionen
nr 38, vari föreslås ändrad lydelse av 4 § sekretesslagen i syfte att bereda
sekretesskydd för handlingar rörande det psykologiska försvarets planläggning,
uttalas bl. a., att frågan om ytterligare ändringar i lagrummet -— vars
bestämmelser synas vara mindre tidsenligt utformade — torde få upptagas
i anslutning till den allmänna översyn av sekretesslagstiftningen, som enligt
vad departementschefen räknar med snart kommer att påbörjas.
Utskottet. Såsom framgår av den lämnade redogörelsen ha gällande sekretessregler
gång efter annan ställts under debatt. I sitt av riksdagen godkända
utlåtande ansåg utskottet redan år 1957 tiden vara inne för en närmare
undersökning av frågan om revision av sekretesslagstiftningen. Mot
denna bakgrund hälsar utskottet med tillfredsställelse departementschefens
ovan återgivna uttalande, att en allmän översyn av lagstiftningen är avsedd
att snart påbörjas. I avvaktan på resultatet av den bebådade utredningen
får utskottet hemställa,
att motionerna 1: 330 och II: 422 icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 25 februari 1960
På konstitutionsutskottets vägnar:
J. W. PETTERSSON
Närvarande:
från första kammaren: herrar Damström, Georg Pettersson, Torsten
Andersson, fru Segerstedt-Wiberg, herrar Erik Olsson, Nils-Eric Gustafsson*,
Dahl, Arvidson* och Hedblom; samt
från andra kammaren: herrar Pettersson i Norregård, Spångberg, von
Friesen, Jonsson i Haverö, Gustafsson i Bogla, Hammar, Andersson i Linköping,
Alemyr, Henningsson i Hälsingborg*, fru Sjöqvist och herr
Gansmoe*.
* Ej närvarande vid justeringen.