Konstitutionsutskottets utlåtande nr 2 år 1960
1
Nr 2
Utlåtande i anledning av väckta motioner om viss ändring i 52 §
2 mom. kommunala vallagen.
Uti de likalydande till konstitutionsutskottet hänvisade motionerna nr 85
i första kammaren av herr Lundström m. fl. och nr 103 i andra kammaren
av herr Åhman föreslås att 52 § 2 mom. kommunala vallagen ändras så att,
då fullmäktig avgår före den bestämda tjänstgöringstidens utgång, ny sammanräkning
skall företagas »på anmälan från fullmäktiges presidium» till
vederbörande myndighet samt att utskottet måtte utforma härför erforderlig
lagtext.
Beträffande motiveringen får utskottet, i den mån redogörelse icke lämnas
i det följande, hänvisa till motionerna.
Gällande bestämmelser. Kommunala vallagen, i vilken sammanförts bestämmelserna
om bl. a. val av kommunal-, municipal- och kyrkofullmäktige
samt val av stadsfullmäktige, innehåller i 52 § 2 mom. — med den lydelse
detta lagrum skall ha enligt lagen med vissa bestämmelser om kommunala
val för perioden 1959—1962 m. m. — följande stadgande: Avgår
fullmäktig före den bestämda tjänstgöringstidens utgång, skall på fullmäktiges
anmälan ny sammanräkning företagas. Sammanräkningen verkställes
vid offentlig förrättning, som skall påbörjas så snart omständigheterna medgiva
det.
I 42 och 63 §§ samma lag stadgas vilken myndighet, som har att verkställa
sammanräkning. Vid val av kommunalfullmäktige och municipalfullmäktige
samt vid val av kyrkofullmäktige i församling, som består av
enbart landsbygd eller av landsbygd och stad, är länsstyrelsen sammanräkningsmyndighet.
Då det gäller stadsfullmäktigval samt kyrkofullmäktigval
i stadsförsamling är magistraten eller — såvitt angår stad utan magistrat
— valnämnden sådan myndighet. I Stockholm har emellertid överståtliållarämbetet
att verkställa sammanräkning.
Det omförmälda stadgandet i 52 § 2 mom. kommunala vallagen äger tilllämpning
icke blott då fullmäktigplats blir ledig till följd av avsägelse eller
dödsfall utan även då fullmäktig blir skyldig frånträda sitt uppdrag på
grund av inträdd obehörighet alt inneha detsamma.
Enligt 7 § kommunallagen inträder obehörighet att inneha fullmäktiguppdrag,
då fullmäktig efter valet kommer i den ställning att han ej längre är
valbar. I sådant fall skall han omedelbart frånträda sitt uppdrag. Valbar
1
Bihang till riksdagens protokoll 1900. 5 samt. 2 avd. Nr 2
2
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 2 år 1960
hetsvillkoren anges i samma lagrum sålunda, att fullmäktige skall väljas
bland de röstberättigade, som äro boende inom kommunen och uppnått tjugutre
års ålder. Den som är omyndig eller i konkurstillstånd kan ej väljas
till fullmäktig. Ej heller kunna vissa särskilt angivna befattningshavare utses
till fullmäktige. -— Den som uppnått sextio års ålder må avsäga sig uppdrag
att vara fullmäktig. Eljest må ej någon avsäga sig sådant uppdrag med
mindre han uppgiver hinder vilket godkännes av fullmäktige.
Motsvarande bestämmelser som de i 7 § kommunallagen finnas för Stockholms
vidkommande intagna i kommunallagen för Stockholm.
Med avseende å valbarhet till kyrkofullmäktig, obehörighet till sådant
uppdrag och rätt till avsägelse från detsamma innehåller lagen om församlingsstyrelse
och -—- såvitt angår Stockholm — lagen om församlingsstyrelse
i Stockholm i huvudsak motsvarande bestämmelser som de för kommunalfullmäktige
gällande.
Historik. Före kommunallagsreformen 1930, då kommunala vallagen infördes,
funnos bestämmelserna om de kommunala representantvalen intagna
i respektive kommunalförordningar. Vidkommande förfarandet vid fulimäktigs
avgång innehöllo dessa förordningar i huvudsak samma stadgande
som det nu gällande i 52 § 2 mom. kommunala vallagen. I det förslag till
kommunal vallag, som i proposition nr 99 förelädes 1930 års riksdag, hade
stadgandet såtillvida fått en annan lydelse än äldre bestämmelsers att orden
»på fullmäktiges anmälan» icke medtagits. Departementschefen uttalade
i propositionen såsom förklaring härtill, att det synts honom, till förekommande
av missförhållanden, uppkomna på grund av underlåtenhet att
göra sådan anmälan, lämpligt att ej göra den sammanräknande myndighetens
befogenhet alt företaga ny rösträkning beroende på dylik anmälan.
Vid behandlingen av propositionen återinsatte emellertid konstitutionsutskottet
(utlåtande nr 30) de citerade orden i stadgandet utan att lämna
någon särskild motivering härför. Utskottets åtgärd härutinnan godtogs av
riksdagen och därmed erhöll stadgandet sin nuvarande lydelse.
Bestämmelserna i 52 § 2 mom. kommunala vallagen har därefter icke blivit
föremål för riksdagens behandling annat än i samband med att förslagframförts
om införande i större eller mindre utsträckning av suppleanter i
kommunernas fullmäktigförsamlingar. Senast skedde detta åren 1938 och
1944 (utskottets utlåtande nr 4/1938 och 8/1944) och vid båda tillfällena
ledde förslagen till riksdagsskrivelser med anhållan om utredning i de väckta
frågorna. I sin skrivelse av år 1938 anhöll riksdagen att Kungl. Maj:t
ville föranstalta om utredning och förslag till bestämmelser av innehåll att
i stad, som utgjorde egen förstakammarvalkrets vid val av stadsfullmäktige,
tillika skulle utses suppleanter för dessa med uppgift att vid förfall för fullmäktige
deltaga i val av ledamöter till första kammaren. 1 riksdagsskrivelsen
av år 1944 anhölls om utredning rörande lämpligheten av införande i
kommunallagarna av sådana bestämmelser, att vid val av stads-, kommunal-,
municipal- och kyrkofullmäktige även suppleanter måtte utses för att
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 2 år 1960
3
inträda såväl vid ledamots avgång som vid hinder för honom att bevista
sammanträde. I konstitutionsutskottets utlåtande, som låg till grund för
sistnämnda riksdagsskrivelse, framhölls bland annat, att det måste anses
olämpligt att suppleant saknades för det fall att ledamot t. ex. på grund av
sjukdom, för fullgörande av offentligt uppdrag under längre tid eller till
följd av jäv i frågor om ansvarsfrihet vore förhindrad deltaga i fullmäktiges
sammanträden. Enligt utskottet gjorde nackdelarna med rådande system
sig särskilt påminta i de fall, då en ledamots frånvaro medförde att ett
annat beslut fattades än vad som skulle skett om den meningsgrupp den
frånvarande tillhörde varit fulltaligt representerad.
Den sålunda väckta frågan om att införa suppleanter för fullmäktige behandlades
av kommunallagskommittén, som i enlighet med Kungl. Maj :ts
bemyndigande tillsatts för att verkställa viss översyn av den kommunala
lagstiftningen och framlägga därav föranledda förslag. I sitt den 4 februari
1952 avlämnade betänkande med förslag till ny kommunallag (SOU 1952:
14) uttalade kommittén att den funnit sig böra avvisa tanken på ett allmänt
införande av suppleanter i primärkommunerna. Vid utvecklandet av skälen
hänför berörde kommittén bland annat frågan huruvida det erfarenhetsmässigt
kunde påvisas ett behov av fullmäktigsuppleanter till förhindrande
av att beslut fattades, som icke vore representativa för en fulltalig
församlings vilja. Kommittén förklarade att den icke ansett sig böra företaga
en undersökning i detta hänseende, vilken även om den begränsades
till ett relativt litet antal kommuner och avsåge en kortare tidrymd skulle
bli mycket tidsödande och för övrigt komma att lida av åtskilliga osäkerhetsmoment.
Emellertid ansåg kommittén betydelse böra tillmätas det förhållandet,
att man blott i en enda av de 90 kommuner, varifrån yttranden i
suppleantfrågan inkommit till kommittén, direkt hänvisat till att ärende
till följd av fullmäktigs frånvaro fått annan utgång än om församlingen
varit fulltalig. Särskilt med stöd härav ansåg sig kommittén kunna fastslå,
att behovet av fullmäktigsuppleanter till hindrande av att beslut förrycktes
genom fullmäktigs utevaro vore skäligen ringa.
I den proposition med förslag till kommunallag m. in. (nr 210), som förelädes
1953 års riksdag, förklarade departementschefen att han icke funnit
några bestämmelser om suppleanter för fullmäktige böra medtagas i förslaget.
Den behandling frågan fått i kommittén och i samband med remissen
syntes enligt departementschefen visa att det icke förelåge ett klart, till icke
alltför få kommuner begränsat behov av supplanter för att garantera fullmäktigs
funktionsduglighet och hindra tillfälliga omkastningar i partifördelningen.
I motioner, som väcktes i anledning av propositionen, yrkades
dock att riksdagen för sin del måtte besluta sådan ändring i förslaget att vid
val av stads-, kommunal- och municipalfullmäktige även suppleanter måtte
utses att inträda såväl vid ledamots avgång som vid hinder för honom
att bevista sammanträde. Konstitutionsutskottet, som behandlade propositionen
och de i anledning av denna väckta motionerna, anslöt sig till den
ståndpunkt departementschefen intagit i denna fråga och avstyrkte de nu be
-
4
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 2 år 1960
rörda motionerna (utlåtande nr 22/1953). 1 sin motivering erinrade utskottet
bland annat om att av de 367 kommuner och municipalsamhällen, som yttrat
sig över kommitténs förslag, endast 4 förordat suppleantsystem. Detta måste
enligt utskottet uppenbarligen tolkas så att fullmäktiginstitutionen ansåges
fungera tillfredsställande även om icke suppleanter funnos för frånvarande
ledamöter. Utskottets utlåtande härutinnan godkändes av riksdagens båda
kamrar.
Praxis. Oavsett den ordalydelse, som 52 § 2 mom. kommunala vallagen sålunda
erhållit, nämligen att sammanräkning skall företagas »på fullmäktiges
anmälan» har vid inträffade fall av obehörighet att inneha fullmäktiguppdrag
enligt vissa regeringsrättsavgöranden det förfarandet godtagits att
sammanräkning verkställes efter därom hos länsstyrelse gjord anmälan av
fullmäktiges ordförande eller av person ej tillhörande fullmäktige (RÅ 1939
S. 283, 1940 S. 85 och S. 175 samt 1951 I. 295). 1 ett annat av regeringsrätten
avgjort fall (RÅ 1953 ref. 11) har emellertid förklarats att det icke tillkommer
valnämnd — vilken på sätt framgår av den tidigare redogörelsen i vissa
fall är sammanräkningsmyndighet — att pröva huruvida fullmäktig förlorat
behörighet att inneha sitt uppdrag. Sådan prövning har däremot ansetts
böra verkställas av länsstyrelse. Då det gäller avsägelse från uppdrag
att vara fullmäktig har i ett ytterligare regeringsrättsavgörande (RÅ 1958
I. 275) sammanräkning, som verkställts av valnämnd på anmälan av fullmäktiges
ordförande, undanröjts under motivering bland annat att fullmäktige
vid tiden för sammanräkningen icke godkänt avsägelsen.
Motionerna. Till stöd för de nu ifrågavarande motionerna anföres att man
— trots att enligt vissa regeringsrättsavgöranden sammanräkning må företagas
på anmälan av fullmäktiges ordförande eller annan person — i de
flesta fall följer lagens bokstav, varför vakanser i fullmäktige föreligger intill
dess fullmäktigsammanlräde hållits. Viktiga beslut kunna därför ofta
fattas av en icke fulltalig fullmäktigförsamling med så liten majoritet att
den frånvarandes röst kunde ha betytt en annan utgång i frågan. Särskilt
kan detta inträffa inom kyrkofullmäktige, som endast har tre ordinarie sammanträden
om året och där det kan förflyta 4—5 månader mellan sammanträdena
och sammanräkning kan fördröjas ännu längre. Motionärerna föreslå
därför att det omförmälda stadgandet i kommunala vallagen ändras så
att, då fullmäktig avgår före den bestämda tjänstgöringstidens utgång, ny
sammanräkning skall företagas »på anmälan från fullmäktiges presidium»
till vederbörande myndighet.
Utskottet. Såsom framgår av den tidigare redogörelsen upptogs vid kommunallagsreformen
1953 frågan om införande av suppleanter för fullmäktige
och i samband därmed spörsmålet i vad mån det erfarenhetsmässigt förekom
att fullmäktigledamöters frånvaro ledde till beslut som icke överensstämde
med en fulltalig församlings vilja. Såväl departementschefen som
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 2 år 1960 5
kommunallagskommittén, vars betänkande tåg till grund för reformen, fann
behovet av fullmäktigsuppleanter till hindrande av att beslut förrycktes genom
fullmäktigs utevaro vara skäligen ringa. Till denna uppfattning anslöt
sig även utskottet. Det må framhållas att de därvid åsyftade fallen av utevaro
främst avsågo sådana inträffade fall, där tillfälligt hinder förelåge för
ledamot att bevista sammanträde, men jämväl torde ha inbegripit eventuella
fall, där fullmäktigförsamling icke vore fulltalig till följd av ledamots avgång.
De senare fallen förekomma säkerligen i mindre utsträckning än
fall då ledamot icke kan deltaga till följd av något tillfälligt hinder, exempelvis
sjukdom, fullgörande av offentligt uppdrag, jäv. Härtill kommer att
den vakans, som uppstår i samband med fullmäktigs avgång, är en engångsföreteelse.
De av motionärerna antydda farhågorna för att beslut ofta kunna fattas
av en icke fulltalig församling med så liten majoritet att den avgångnes
röst kunde ha betytt en annan utgång i saken äro enligt utskottets mening
överdrivna. Vid inträffade fall av obehörighet att inneha fullmäktiguppdrag
finnes — såsom framgår av tidigare omförmälda regeringsrättsavgöranden
— möjlighet att verkställa sammanräkning efter därom hos länsstyrelse
gjord anmälan av fullmäktiges ordförande eller av person ej tillhörande
fullmäktige. I dylika fall kan följaktligen den avgångne ersättas med
ny utsedd ledamot redan före instundande fullmäktigsammanträde. Nu
nämnda av regeringsrätten godtagna förfarande torde icke vara obekant för
kommunernas styresmän, särskilt som i tillgängliga kommentarer till kommunallagarna
redogörelse lämnats för regeringsrättens berörda avgöranden
härutinnan. Då del gäller avsägelse från uppdrag att vara fullmäktig finnes
överhuvudtaget icke någon möjlighet att få den som avsagt sig uppdraget
ersatt med ny ledamot före det att fullmäktigsammanträde hållits, eftersom
det ankommer på fullmäktige att taga ståndpunkt till huruvida avsägelsen
skall godkännas. I nu nämnda fall synes det — därest avsägelsen godkännes
— ändamålsenligt att ny sammanräkning verkställes på anmälan av fullmäktige.
På grund av vad i det föregående anförts finner utskottet sig icke böra
tillstyrka en ändring i motionernas syfte. Utskottet hemställer alltså,
att motionerna I: 85 och II: 103 icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
Stockholm den 25 februari 1960.
På konstitutionsutskottets vägnar:
BENGT ELMGREN
6 Konstitutionsutskottets utlåtande nr 2 år 1960
Närvarande:
från första kammaren: herrar Elmgren, Damström*, Torsten Andersson,
Olsén*, Sveningsson, fru Segerstedt-Wiberg, herrar Erik Olsson, Nils-Eric
Gustafsson*, Dahl och Hedblom; samt
från andra kammaren: herrar Spångberg, Magnusson i Tumhult, von
Friesen, Jonsson i Haverö, Gustafsson i Bogla, Hammar, Andersson i Linköping,
Alemyr, fru Sjöqvist och herr Elmwall*.
* Ej närvarande vid justering.
600437 Stockholm 1960. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag