Konstitutionsutskottets utlåtande nr 13 år 1960
1
Nr 13
Utlåtande i anledning av väckta motioner om viss vidgning av
direktiven för författningsutredningen.
I de likalydande, till konstitutionsutskottet hänvisade motionerna nr 334
i törsta kammaren av herrar Öhmun och Persson, Helmer, samt nr 418 i
andra kammaren av herrar Holmberg och Hagberg hemstälies, »att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj t hemställa, att direktiven för författningsutredningen
utvidgas till att jämväl omfatta frågan om författningsbestämmelser,
som allsidigt främjar kvinnornas likställighet med männen
på samhällets alla områden».
Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till motionerna.
Med anledning av motionerna vill utskottet inledningsvis framhålla, att
i äldre tid stor olikhet rått mellan män och kvinnor på skilda områden inom
samhällslivet. Sedan mitten av 1800-talet har emellertid en fortgående
utjämning av dessa olikheter ägt rum. Härutinnan må framhållas, att år
1845 syskon erhöllo lika rätt till arv oavsett kön. Ogift kvinna blev år 1858
myndig vid 25 års ålder; år 1884 sänktes myndighetsåldern till 21 år. Genom
nya giftermålsbalkens tillkomst år 1920 blev gift kvinna, som tidigare
visserligen i princip varit myndig oavsett ålder men stått under mannen
målsmanskap, inom äktenskapet jämställd med mannen i juridiskt och
ekonomiskt avseende. Kommunal rösträtt erhöllo kvinnorna i viss utsträckning
år 1863. Valbar till kommunalfullmäktig och stadsfullmäktig blev
kvinna år 1909 samt till ledamot av landsting år 1919. År 1921 erhöllo kvinnorna
politisk rösträtt och valbarhet till riksdagen. Slutligen kan i detta
sammanhang nämnas att rätten till utbildning numera blivit formellt erkänd
även för kvinnorna.
Vad beträffar kvinnans ställning på arbetsmarknaden kan helt allmänt
konstateras, alt i förhållandet till arbetsgivaren den i lag garanterade förenings-
och förhandlingsrätten tillkommer även kvinnorna samt att dessa
således ha samma formella möjlighet som männen att förhandla om sina
arbetsvillkor. Emellertid kvarstå alltjämt vissa olikheter mellan könen på
arbetsmarknaden. Utvecklingen har här delvis följt skilda vägar allteftersom
fråga varit om anställning i enskild eller statlig tjänst.
I fråga om det enskilda området må till en början framhållas, att beträffande
rätten till arbete åtskillnad i regel ej göres mellan könen. Före
1
Bihang till riksdagens protokoll 1960. 5 saml. 2 avd. Nr 13
2
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 13 år 1960
tintliga undantag äro föranledda av en strävan att bereda kvinnorna ökat
skydd i arbete. Sålunda må enligt arbetarskyddslagstiftningeu kvinna exempelvis
ej användas till arbete under jord i gruva eller i nattarbete inom
hantverk eller industri. Vad lönefrågorna beträffar har den s. k. likalönsprincipen
— d. v. s. principen om lika lön för man och kvinna för likvärdig
arbetsuppgift — icke vunnit full tillämpning på arbetsmarknaden. Hittills
har den ordningen allmänt godtagits, att parterna på arbetsmarknaden skola
äga rätt att utan påverkan från statsmakterna genom fria avtalsförhandlingar
träffa överenskommelser i lönefrågor. Härav följer att frågan i vilken
utsträckning man vill genomföra likalönsprincipen blir beroende av
uppgörelse mellan arbetsmarknadens parter.
Emellertid ha försök gjorts att få statsmakternas medverkan till likalönsprincipens
genomförande, bl. a. genom ratificering av internationella
konventioner i ämnet. Härutinnan må följande anmärkas.
I en vid 1958 års B-riksdag väckt motion (I: B 123) av herrar Helmer
Persson och Norling hemställdes, att riksdagen måtte uttala, att Sverige
skulle ratificera Internationella arbetsorganisationens konvention nr 100
år 1951 angående likalönsprincipen. Andra lagutskottet erinrade i sitt utlåtande
(nr B 8), att frågan om ratificering av ifrågavarande konvention tidigare
behandlats av riksdagen dels år 1952 i anledning av proposition (nr
47) i ämnet dels år 1956 i anledning av motioner i samma fråga. Vid nämnda
båda tillfällen hade riksdagen som sin mening förklarat, att ratificering
icke borde ske. Som skäl för denna ståndpunkt anfördes, att en ratificering
skulle innebära att man frångick den allmänt godtagna principen om avtalsfriheten
på arbetsmarknaden. Detta skäl ansåg utskottet alltjämt bärande.
Riksdagen följde utskottet.
Genom en den 19 december 1958 dagtecknad proposition, nr 23, vilken
behandlades av andra lagutskottet vid 1959 års riksdag, anhöll Kungl. Maj:t
om riksdagens yttrande angående bl. a. eu av Internationella arbetsorganisationens
allmänna konferens år 1958 antagen konvention med åtföljande
rekommendation angående diskriminering i fråga om anställning och yrkesutövning.
I propositionen avstyrktes svensk ratificering av ifrågavarande
konvention och rekommendationen ansågs icke böra föranleda någon åtgärd
från svensk sida. I samband med propositionen väcktes motioner om
ratificering av såväl konventionen om diskriminering i fråga om anställning
och yrkesutövning som konventionen om likalönsprincipen.
Andra lagutskottet följde i sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr 2)
den av Kungl. Maj:t intagna ståndpunkten. Utskottet anförde bland annat,
att de frågor, som behandlades i konventionen angående diskriminering i
fråga om anställning och yrkesutövning, i de flesta fall redan voro lösta
för vårt lands vidkommande men att en ratificering av konventionen hindrades
av eu hänvisning till likalönsprincipen; de skäl som tidigare åberopats
mot ratificering av 1951 års konvention angående sistnämnda princip
ägde nämligen enligt utskottets mening alltjämt sin giltighet.
Vid innevarande års riksdag ha ånyo motioner (I: 310 och II: 386) väckts
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 13 år 1960 3
med begäran bl. a., att Sverige måtte ratificera de båda ovan berörda konventionerna.
Motionerna, som av riksdagen hänvisats till lagutskott, ha
tilldelats andra lagutskottet och äro för närvarande föremål för remissbehandling.
Vad härefter angår det statliga området ansågs regeringsformens § 28 i
dess ursprungliga lydelse lägga hinder i vägen för kvinnor att erhålla något
slag av statstjänst. Paragrafen stadgade nämligen, att Konungen ägde
att i statsrådet utnämna och befordra infödda svenska män till alla ämbeten
och tjänster inom riket, högre och lägre, vilka voro av den egenskapen,
att fullmakt därå utfärdades. Stadgandet, som enligt sin ordalydelse endast
avsåg tjänster tillsatta av Kungl. Maj :t medelst fullmakt, ansågs analogivis
även tillämpligt på lägre statstjänster, tillsatta av olika ämbetsmyndigheter.
Ett första steg i riktning mot behörighet för kvinnor att vinna tillträde
till statstjänst togs år 1909, då i § 28 infördes ett tillägg av innehåll, att
kvinna kunde med tillämpning av grunder, som av konung och riksdag
godkänts, utnämnas och befordras till vissa statliga lärar- och läkarbefattningar.
Alltjämt voro dock kvinnor uteslutna från befordran till andra av
Kungl. Maj :t tillsatta tjänster än dem som särskilt angåvos i paragrafen.
Efter eu år 1921 vidtagen ändring av § 28 ägde Konungen rätt att i enlighet
med grunder, som av konung och riksdag godkänts, utnämna kvinnoi till
de i § 28 avsedda befattningar, som icke voro att anse som prästerliga. De
närmare grunderna för Konungens utnämningsrätt angåvos sedermera i
den s. k. behörighetslagen, som antogs av riksdagen år 1923. Lagen innebar
att kvinna —- med vissa angivna undantag — skulle vara likställd med man
i fråga om behörighet att inneha statstjänst. Sedan de i behörighetslagen
angivna undantagen borttagits år 1945, äga kvinnor lika behörighet som
män att befordras till statstjänst eller annat allmänt uppdrag. Denna princip
har bekräftats genom ändringar i regeringsformen, vilka slutligen antogos
vid 1949 års riksdag, i samband varmed behörighetslagen upphörde
att gälla. Likställigheten medför dock icke, att en differentiering efter kön
fortfarande ej må ske, nämligen om den är grundad på praktiskt nödvändiga
hänsyn. Då befordran enligt allmänna befordringsgrunder skall ske
efter bl. a. skicklighet, måste ett bedömande äga rum av sökandens lämplighet
för den befattning, varom fråga är. Denna lämplighet kan undantagsvis
vara beroende av könet, som då också måste beaktas, icke såsom ett formellt
befordringsvillkor men som en faktisk förutsättning för tjänstens effektiva
besörjande.
Reformen av behörighetslagstiftningen år 1945 innebar icke, att kvinna erhöll
tillträde till prästerlig tjänst. För kvinnas behörighet i detta avseende
erfordrades alltjämt, enligt § 28 regeringsformen, särskild lagstiftning tillkommen
i den ordning 87 § 2 mom. stadgar. Först genom lag den 17 oktober
1958 öppnades möjlighet för kvinna afl vinna tillträde till prästerlig
tjänst.
Härefter må omnämnas att Sverige ratificerat konventionen den 4 no -
4
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 13 år 1960
vember 1950 angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande
friheterna samt Förenta Nationernas konvention om kvinnans politiska
rättigheter. Enligt den förstnämnda konventionen har fördragsslutande
part garanterat att envar, som befinner sig under dess jurisdiktion,
skall oberoende av bl. a. kön tryggas vid de fri- och rättigheter, som närmare
angivas i konventionen. Enligt den senare konventionens artikel III
skola kvinnor ha rätt att, på samma vilkor som män, utan åtskillnad av
något slag, inneha allmän tjänst och utöva alla offentliga funktioner om
vilka stadgas i vederbörande lands lagar.
Vad härefter angår frågan om kvinnans likställighet med mannen i lönea\
seende ger en blick på det statliga lönesystemet vid handen, att principen
om lika lön så till vida förverkligats, att sedan år 1947 åtskillnad icke längre
göres mellan man och kvinna, som innehar enahanda befattning. Vid
1957 års riksdag samt vid 1958 års B-riksdag beslutades vidare vissa ändringar
i riktning mot likalönsprincipens förverkligande. Då undanröjdes
nämligen den återstående skillnad i lönehänseende, som inom vissa områden
varit rådande mellan de särskilda tjänster för kvinnor och de särskilda
tjänster för män, som funnits inrättade för samma slags arbetsuppgifter.
Alltjämt föreligga dock väsentliga avvikelser från likalönsprincipen. Detta
gäller särskilt de tjänster, som äro placerade under nuvarande 7 lönegraden.
Denna lönegrad kan betecknas som den lägsta lönegrad, som i praktiken
användes för tjänst, avsedd att rekryteras av män. Den kommitté, som år
1953 framlade betänkande i likalön sfrågan (SOU 1953: 18), har funnit att
vissa av tjänsterna under nämnda lönegrad, vilka regelmässigt innehas av
kvinnor, vid jämförelse med »manliga» tjänster ha en med hänsyn till arbetsuppgifterna
alltför låg löneställning.
Efter den sålunda lämnade redogörelsen får utskottet i anledning av de nu
föreliggande motionerna erinra om den tidigare behandlingen av spörsmålet
om grundlagsfästande av vissa för svensk rättsuppfattning fundamentala
principer. Sålunda hemställde riksdagen år 1938 (skrivelse nr 362) om
utredning angående frågan om införande i regeringsformen av sådana principer,
som för det fortbestående svenska samhället vore av den grundläggande
vikt, att de ej måtte utan författningsändring åsidosättas genom lagstiftningen.
Med anledning av denna skrivelse tillkallade chefen för justitiedepartementet
samma år särskilda sakkunniga med uppdrag att verkställa
den begärda utredningen. De sakkunniga framlade år 1941 betänkande
(SOU 1941: 20) med förslag till ändrad lydelse av § 16 regeringsformen. Förslaget
blev emellertid ej i proposition underställt riksdagens prövning. Frågan
upptogs dock i en vid 1948 års riksdag väckt motion (I: 50), i vilken
hemställdes att riksdagen för vidare grundlagsenlig behandling ville antaga
ett förslag till ändrad lydelse av § 16 regeringsformen, som i det väsentliga
överensstämde med det år 1941 framlagda. I sitt av riksdagen godkända
utlåtande (nr 17) över motionen uttalade konstitutionsutskottet
bland annat önskvärdheten av att i regeringsformen infördes såvitt möj
-
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 13 år 1960 5
ligt klara och bindande uttryck för de grundsatser, som voro utmärkande
för den svenska rättsstaten. Utskottet ansåg sig dock icke berett att på
grundval av 1941 års betänkande utarbeta förslag till erforderliga grundlagsändringar.
På utskottets hemställan anhöll riksdagen (skrivelse nr 122),
att Kungl. Maj :t till förnyad utredning måtte upptaga frågan om införande
i regeringsformen av bestämmelser, vilka gåve uttryck åt det svenska rättssamhällets
grundläggande principer, samt att för riksdagen framlägga de
förslag, som härav föranleddes.
Härefter hemställdes i likalydande motioner vid 1958 års B-riksdag (I: B
155 och II: B 218), att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t ville begära
utredning rörande införande i regeringsformen av bestämmelser, som uttryckte
för svensk rättsuppfattning fundamentala principer. I sitt av riksdagen
godkända, den 6 november 1958 dagtecknade utlåtande (nr B 2) över
motionerna underströk konstitutionsutskottet — bland annat under hänvisning
till sitt berörda utlåtande vid 1948 års riksdag — det angelägna i ett
grundlagsfästande av nämnda principer. Under framhållande av att författningsutredningen
till behandling upptagit de av motionärerna åsyftade
spörsmålen ansåg utskottet emellertid en skrivelse i motionernas syfte icke
behövlig.
Genom beslut i konselj den 7 november 1958 blev riksdagens ovannämnda
skrivelse nr 362 vid 1938 års riksdag jämte det år 1941 framlagda betänkandet,
SOU 1941:20, ävensom riksdagens skrivelse nr 122 vid 1948 års
riksdag av Kungl. Maj :t överlämnade till författningsutredningen.
De nu till behandling föreliggande motionerna syfta till grundlagsfästande
av principen om kvinnans likställighet med mannen på samhällslivets
skilda områden. Det i motionerna väckta spörsmålet faller alltså inom ramen
för det arbete som för närvarande pågår inom författningsutredningen
med omprövning av frågan om införande i vår författning av bestämmelser,
vilka uttrycka för svensk rättsuppfattning grundläggande principer. Utskottet
finner det därför — även med erkännande av betydelsen av den i
motionerna väckta frågan — varken behövligt eller önskvärt att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställer om vidgning av direktiven för författningsutredningen
på sätt motionärerna påyrkat.
Utskottet hemställer alltså,
att förevarande motioner ej måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
Stockholm den 5 april 1960
På konstitutionsutskottets vägnar:
BENGT ELMGREN
6
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 13 år 1960
Närvarande:
från första kammaren: herrar Elmgren, Damström, Ollén, Olsén, Erik
Olsson, Nils-Eric Gustafsson, Arvidson, Palm och Hedblom; samt
från andra kammaren: herrar Pettersson i Norregård, Spångberg*,
Magnusson i Tumhult, von Friesen, Hammar, fruar Sjöqvist och Thunvall,
herrar Andersson i Billingsfors*, Lundkvist i Eskilstuna* och Hallén*.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
600705 Stockholm 1960. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag