BankoutskoUets utlåtande nr 7 år 1960

1

Nr 7

Utlåtande angående verkställd granskning av riksbankens och
riksgäldskontorets styrelse och förvaltning.

Enligt § 4 i den för bankoutskottet gällande instruktionen har utskottet att
undersöka och granska riksbankens tillstånd och huru densamma styrd och
förvaltad blivit, och bör utskottet därvid med synnerlig uppmärksamhet
följa de fullmäktiges åtgärder, som avser metalliska kassans upprätthållande
samt myntväxlingens fortgång och bestånd.

För granskningens verkställande har utskottet tagit del av dels fullmäktiges
i riksbanken allmänna och särskilda protokoll samt direktionens och
industristyrelsens protokoll, samtliga protokoll för tiden från och med den
10 januari 1959, intill vilken dag ansvarsfrihet beviljats för fullmäktiges i
protokollen antecknade beslut och åtgärder, och till början av innevarande
års riksdag, dels den av riksdagens revisorer avgivna berättelsen om verkställd
granskning av riksbankens tillstånd och förvaltning under år 1958,
dels ock fullmäktiges med utskottets memorial nr 1 till riksdagen överlämnade
berättelse angående riksbankens tillstånd, rörelse och förvaltning under
år 1959, ävensom de redogörelser, som av styrelserna för riksbankens
avdelningskontor lämnats i avseende å dessa kontors förvaltning under
samma år.

Vid granskningen har för utskottet varit tillgängliga jämväl särskilda
redogörelser för verksamheten vid riksbankens pappersbruk vid Tumba
och vid riksbankens sedeltryckeri under år 1959.

I fråga om metalliska kassans ställning, sedelutgivning, in- och utlåningsrörelse
ävensom övrig verksamhet vid riksbankens huvud- och avdelningskontor
samt vid riksbankens pappersbruk och sedeltryckeri tillåter
sig utskottet att för en närmare kännedom om hithörande förhållanden
hänvisa till de redogörelser, som lämnats i de berättelser, vilka avgivits av
riksdagens revisorer och fullmäktige i riksbanken.

Å sin utlånings- och övriga rörelse under år 1959 har riksbanken erhållit
en nettovinst av 133 181 545 kronor 71 öre.

I avseende härå hänvisas till de specificerade uppgifter beträffande riksbankens
vinst- och förlusträkning, som förekommer i fullmäktiges nyssnämnda,
av utskottet med memorial nr 1 till riksdagen överlämnade berättelse.

För den granskning av riksgäldskontorets styrelse och förvaltning, som
åligger innevarande års riksdags bankoutskott, har utskottet tagit del av
Bihang till riksdagens protokoll 1960. 8 samt. Nr 7

2

Bankoutskottets utlåtande nr 7 år 1960

dels de allmänna och särskilda protokoll, soin blivit förda hos fullmäktige
i riksgäldskontoret från och med den 10 januari 1959, intill vilken dag ansvarsfrihet
tillerkänts fullmäktige för deras i protokollen antecknade beslut
och åtgärder, till och med den 9 januari 1960, dels den av riksdagens revisorer
avgivna berättelsen om granskning av riksgäldskontorets tillstånd och
förvaltning för tiden 1 juli 1958—30 juni 1959, dels ock fullmäktiges med
utskottets memorial nr 2 överlämnade, till 1960 års riksdag avgivna berättelse.

Sedan utskottet numera fullgjort sitt granskningsuppdrag, får utskottet
avgiva berättelse över den verkställda granskningen.

l:o) Penning- och valutapolitiken

Den avmattning som inträdde i den internationella konjunkturen under
1957 och 1958 efterföljdes under fjolåret av ett allmänt internationellt
uppsving. Takten i produktionstillväxten ökade successivt och den samlade
bruttonationalprodukten för OEEC-länderna uppskattas härigenom ha
volymmässigt stigit med omkring 4 procent från 1958 till 1959. Medan arbetslösheten
ännu i början av 1959 var förhållandevis stor i en del länder hade
vid årets slut arbetskraftsbrist börjat uppträda i allt fler branscher. Stigande
export, privat konsumtion och byggnadsverksamhet har spelat den
främsta rollen i denna konjunkturförbättring. Till efterfrågestegringen i
Västeuropa synes också en viss lageruppbyggnad ha bidragit, medan däremot
de fasta företagsinvesteringarna i ett flertal länder släpat efter i uppgången.

I allmänhet har konjunkturuppgången kunnat försiggå utan några tydligare
tendenser till överansträngning av produktionsresurserna. Detta bekräftas
bl. a. av det förhållandet att pris- och löneutvecklingen varit relativt
lugn. I en del länder har dock under senare delen av 1959 konsumentprisindex
uppvisat en svagt stigande tendens. Fjolåret medförde också en
förbättring av den internationella likviditetssituationen genom en jämnare
fördelning av valutatillgångarna mellan Förenta staterna och Västeuropa.
Mellan de olika västeuropeiska staterna har likaledes skett en utjämning så
till vida som länder med ofta återkommande betalningsproblem stärkt sin
valutaposition, medan vissa av överskottsländerna redovisat minskade guldoch
valutatillgångar.

Under intryck av konjunkturuppgången skärptes den ekonomiska politiken
i flera länder. Främst gäller det de länder där man redan under 1959
nådde fram till ett utpräglat högkonjunkturläge. Under hösten genomförde
bl. a. Förenta staterna, Västtyskland, Nederländerna och Danmark diskontohöjningar
och ett flertal länder tillkännagav också en åtstramning av finanspolitiken.

I Sverige beräknas bruttonationalprodukten ha legat 4 å 5 procent högre

Bankoutskottets utlåtande nr 7 år t!)60

3

under 1959 än 1958. Den relativt sett kraftigaste tillväxten uppvisade byggnads-
och anläggningsverksainheten, som ökade med 8 procent. För industriproduktionen
beräknas produktionsökningen för hela året genomsnittligt
till närmare 3 Va procent, varvid det tredje och i synnerhet fjärde
kvartalet företett högre siffror. I december månad uppgick produktionsökningen
till 11 procent jämfört med december 1958.

Konjunkturförändringens snabbhet kom bl. a. till klart uttryck på arbetsmarknaden,
som under loppet av fjolåret redovisade en successiv förbättring
av sysselsättningsläget. Arbetslösheten, som uppnådde ett maximum
vid årets början, sjönk sålunda kraftigt från och med vårmånaderna och
låg vid årets slut på 1956 års låga nivå.

Efter att ha hållit sig oförändrat från april 1958 till juli 1959 steg konsumentprisindex
under andra halvåret 1959 med 1 Va procent. Till prisuppgången
bidrog vissa råvaruprisstegringar, bl. a. på hudar och ull. Vidare förorsakade
det dåliga skörderesultatet i de västeuropeiska staterna en internationell
höjning av livsmedelspriserna. En fortsatt dragning uppåt gjorde sig
också gällande beträffande vissa tjänstepriser.

Bakom den ökade aktiviteten i Sverige under 1959 låg till en betydande
del den för svensk ekonomi vanliga stimulansfaktorn i inledningsfasen av
en konjunkturuppgång, nämligen en exportökning. Importuppgången däremot
kom i gång något senare i vårt land än i flertalet jämförliga länder,
vilket främst berodde på att den föga importkrävande byggnadsverksamheten
svarade för en väsentlig del av produktionsstegringen; en viss inhemsk
lagerförtäring ägde dessutom rum. Exportökningar noterades för samtliga
varugrupper med undantag för jordbruksprodukter, och särskilt kraftig var
stegringen för skogsprodukter samt järn och stål. Värdemässigt ökade exporten
under fjolåret med närmare 6 procent, medan importens stegring
stannade vid 2 procent. Export- och importpriserna sjönk med 2 resp. 3
procent. Den volymmässiga uppgången för exporten och importen kan beräknas
till 8 respektive 5 procent.

Till följd av exportens snabba stegring gav bytesbalansen gentemot utlandet
under 1959 ett överskott. Bytesbalansens plussaldo uppgick sålunda till
cirka 70 miljoner kronor, vilket i förhållande till saldot för 1958 innebär
en förbättring med cirka 350 miljoner kronor. Guld- och valutareserven
ökade under fjolåret med sammanlagt 57 miljoner kronor, vilket är ungefär
100 miljoner kronor mindre än 1958. Valutabehållningen vid 1959 års
slut uppgick till 3 047 miljoner kronor.

Såsom framgår av bankoutskottets memorial nr 2 (s. 16) uppgick det
statliga utgiftsöverskottet under 1959 till 1 921 miljoner kronor jämfört
med 1 019 miljoner kronor år 1958. Utgiftsöverskottets stegring föranleddes
såväl av ökade kapitalinvesteringar som av underskott på driftbudgeten.

Utgiftsöverskottet täcktes liksom 1958 till väsentlig del genom upplåning
i affärsbankerna och i riksbanken, sammanlagt 1 073 miljoner kronor jäm -

4 Bankoutskottets utlåtande nr 7 år 1960

fört med 891 miljoner kronor 1958. På grund av de tillfälliga ändringarna i
betalningsströmmarna under december 1959 inför omsättningsskatten kunde
upplåningen hos posten öka till 620 miljoner kronor. På den övriga delen av
marknaden (försäkringsbolag, sparbanker m. fl.) placerades förra året 228
miljoner kronor. Vad speciellt gäller den statliga upplåningen i riksbanken
(397 miljoner kronor) får beaktas, att sedelomloppet ökade med 207 miljoner
kronor samt att riksbankens guld- och valutareserv minskade med 279
miljoner kronor.

Det statliga utgiftsöverskottet och den kortfristiga finansieringen av detta
genom upplåning i affärsbanker och riksbank har lett till en kraftig ökning
av bankernas och allmänhetens likviditet. Under 1959 har således inlåningen
i bankinstituten uppvisat en ökning, som ligger avsevärt över den
tidigare tillväxttakten. Största inlåningsökningen uppvisar affärsbankerna,
vilkas inlåningsökning steg från 1 724 miljoner kronor 1958 till 2 963 miljoner
kronor 1959. I betydande utsträckning rör det sig om företagsmedel, till
en del frigjorda genom lagerminskning. Även inlåningen i postgirokontoret
steg väsentligt från slutet av 1958 till slutet av 1959; ökningen under 1959,
som uppgick till 981 miljoner kronor, får dock ses mot bakgrunden av den
temporära överflyttning av medel från affärsbanker, sparbanker m. fl.
kreditinstitut till postgirokontoret, som skedde vid årsslutet.

Utskottet anser sig böra framhålla, att betydande risker för rubbningar
av den samhällsekonomiska balansen är förbundna med den av utgiftsöverskottet
föranledda höga likviditeten på marknaden i ett läge präglat av
konjunkturförbättring. Korrektivet måste, bl. a. med hänsyn till omfattningen
av detta utgiftsöverskott, i främsta rummet vara att finna på det
finanspolitiska området och bestå i en så långt möjligt genomförd begränsning
av det statliga lånebehovet.

Samtidigt får betonas att möjligheterna att med kreditpolitiska åtgärder
uppnå större effekt i ett sådant läge blivit begränsade. Riksbanken meddelade
emellertid i slutet av maj 1959 affärsbankerna, att åtgärder i syfte att
begränsa en fortsatt ökning av utlåningen till allmänheten kunde komma
att vidtagas. Då de minimital för likviditetskvoter som affärsbankerna rekommenderats
iakttaga och som varit oförändrade sedan 1952 hade kommit
att ligga under de av bankerna faktiskt redovisade kvoterna, företogs i
juli 1959 en viss anpassning av affärsbankernas minimikvoter till den faktiska
likviditeten. För att reducera bankernas möjligheter att utnyttja överskottslikviditeten
skedde dels en ändrad indelning i kvotgrupper, dels en
höjning av minimikvoterna. Under hösten har riksbanken vidare vid sammanträden
med affärsbankerna framhållit att den fortsatta ökningen av
bankernas utlåning till allmänheten gav anledning till oro och att ytterligare
skärpning av restriktiviteten var nödvändig. Samtidigt får emellertid konstateras,
att systemet med likviditetskvoter har sina uppenbara begränsningar.

Bankoutskottets utlåtande nr 7 år 1960

5

Affärsbankernas utlåning till allmänheten steg under året med drygt 1 430
miljoner kronor samt krediter mot skattkammarväxlar och obligationer
(inkl. hypoteksobligationer) med cirka 1 120 miljoner kronor. Enligt
Svenska bankföreningens statistik för tiden november 1958—november 1959
dominerades affärsbankernas kreditgivning framför allt av utlåningsökningen
till handel och samfärdsel samt byggnads- och anläggningsverksamliet.
Nettokreditgivningen till industrien har däremot varit i stort sett oförändrad.
Hos sparbankerna och postsparbanken har kreditgivningen varit
koncentrerad på lån till allmänheten och inom denna grupp framför allt på
bostadsfinansiering och kommunlån.

Vad härefter angår kapitalmarknaden må konstateras, att 1959 liksom
föregående år under 1950-talet kännetecknats av knapphet på långfristigt
kapital. Mot ett »synligt» årligt nettosparande hos de s. k. kapitalmarknadsinstituten
av storleksordningen 3 miljarder kronor har från enbart bostadssektorn
förelegat ett behov av långtidslån — utöver den kapitalanskaffning
för bostadsändamål på hor tåt 1 miljard kronor som sker via statsbudgeten
—- på omkring 2 miljarder kronor. Härtill har kommit kommunernas och näringslivets
behov av långfristiga krediter som också representerar miljardbelopp.
En placering av hela eller huvuddelen av den statliga upplåningen på
kapitalmarknaden har sålunda inte varit möjlig om övriga låneintressen
samtidigt skulle kunna tillgodoses i rimlig omfattning. Staten har därför såsom
tidigare anförts täckt huvuddelen av de uppkomna budgetunderskotten
genom kortfristig upplåning i bankväsendet.

Vad i detta ärende förekommit har utskottet härigenom velat för riksdagen omförmäla.

2:o) Protokoll och berättelser

Vid granskning av ovannämnda protokoll och berättelser har utskottet
i övrigt icke funnit något förhållande, som påkallat särskilt yttrande från
utskottets sida; vilket utskottet härmed får för riksdagen

anmäla.

3:o) Ansvarsfrihet för fullmäktige i riksbanken

Efter granskning av riksbankens räkenskaper för år 1958 har riksdagens
revisorer i sin därom avgivna berättelse meddelat, att de för sin del ansåge,
att ansvarsfrihet borde beviljas fullmäktige i riksbanken.

1 enlighet med föreskriften i § 4 av den för utskottet gällande instruktionen
vill utskottet meddela, att med avseende å riksbankens tillstånd,
styrelse och förvaltning under den tid, granskningen omfattat, utskottet för
sin del anser, att ansvarsfrihet bör beviljas fullmäktige.

6

Bankoutskottets utlåtande nr 7 år 1960

Utskottet hemställer alltså,

att ansvarsfrihet må beviljas fullmäktige i riksbanken
dels för förvaltningen under år 1958 av bankens såväl huvudkontor
som samtliga avdelningskontor i orterna, dels
ock för de beslut och åtgärder, som finnes antecknade i
fullmäktiges protokoll från och med den 10 januari 1959 till
och med den 9 januari innevarande år.

4:o) Ansvarsfrihet för fullmäktige i riksgäldskontoret

Riksdagens revisorer har för sin del tillstyrkt, att ansvarsfrihet måtte
beviljas fullmäktige i riksgäldskontoret för den tid revisionen omfattat.

Riksdagens revisorer har i sin berättelse angående statsverket behandlat
frågan om kostnaderna för riksdagstrycket. Utskottet avser att i samband
med behandlingen av huvudtiteln Riksdagen och dess verk in. in. redogöra
för denna fråga.

I enlighet med föreskriften i § 4 av den för utskottet gällande instruktionen
vill utskottet meddela, att med avseende å riksgäldskontorets ställning
och förvaltning under den tid, granskningen omfattat, utskottet för
sin del anser, att ansvarsfrihet bör beviljas fullmäktige.

Utskottet hemställer alltså,

att fullmäktige i riksgäldskontoret må tillerkännas ansvarsfrihet
ej mindre för den av riksdagens revisorer granskade
förvaltningen av riksgäldskontoret under tiden 1 juli
1958—30 juni 1959 än även för alla beslut och åtgärder, som
finnes antecknade i fullmäktiges protokoll från och med den
10 januari 1959 till och med den 9 januari innevarande år.

Stockholm den 1 mars 1960

På bankoutskottets vägnar:

K. G. EWERLÖF

Närvarande:

från första kammaren: herrar Ewerlöf, Fahlander, Schmidt, Strandler,
Aspling, Yngve Nilsson, Stålile och Torsten Mattsson;

från andra kammaren: herrar Andersson i Ronneby, Sköldin, Regnéll,
Löfgren, Eliasson i Sundborn, Persson i Appuna, Agerberg och Adamsson.

Bankoutskottets utlåtande nr 7 ur 1060 7

Särskilt yttrande beträffande punkten 1:o) av herrar Torsten Mattsson
och Eliasson i Sundborn:

Under de första månaderna föregående år förelåg en mycket betydande
arbetslöshet — f. ö. den största arbetslösheten hittills under efterkrigstiden
— trots omfattande beredskapsarbeten, statliga industribeställningar, ökat
bostadsbyggande, frisläppandet av medel från företagens investeringsfonder
och andra s. k. selektiva åtgärder. Från vårt håll har hävdats, att generellt
verkande åtgärder på ett tidigt stadium bort sättas in för att främja företagsamheten
och stärka dess konkurrenskraft. Den första för svar slinjen
mot arbetslöshet bör nämligen enligt vår mening gå inom företagen själva.
Från dessa utgångspunkter har vi även hävdat, att en prioritering av bostadsbyggandet
på bekostnad av de direkt produktiva investeringarna inom näringslivet
icke bör ske.

I början av 1959 förelåg enligt vår uppfattning förutsättningar för en
räntesänkning. En dylik lättnad i kreditpolitiken skulle självfallet varit av
särskild betydelse för de mindre företagen, som i regel har relativt begränsade
möjligheter till självfinansiering och vilka icke haft investeringsfonder att
tillgå. Därest denna räntesänkning genomförts hade dessutom en senare höjning
av räntan icke behövt ske till nuvarande höga nivå.