Bankoutskottets utlåtande nv 26 år 1960

1

Nr 26

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen den 3
juni 1949 (nr 314) angående rätt för Konungen att
i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags
kassareserv, m. m., dels i ämnet väckta
motioner, dels ock väckta motioner om vissa åtgärder
på den offentliga ekonomiska politikens område.

I en den 19 februari 1960 dagtecknad proposition, nr 58, som hänvisats till
bankoutskottets förberedande handläggning, har Kungl. Maj:t, under åberopande
av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll,
jämlikt § 87 regeringsformen föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) lag om fortsatt giltighet av lagen den 3 juni 1949 (nr 314) angående
rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags
kassareserv; samt

2) lag angående fortsatt giltighet av lagen den 7 december 1951 (nr 767)
om räntereglering m. m.

Berörda lagförslag är av följande lydelse.

Förslag

till

Lag

om fortsatt giltighet av lagen den 3 juni 1949 (nr 314) angående rätt för
Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om
bankaktiebolags kassareserv

Härigenom förordnas, att lagen den 3 juni 1949 angående rätt för Konungen
att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv1,
vilken jämlikt lag den 5 juni 1959 (nr 272) gäller till och med den
30 juni 1960, skall äga fortsatt giltighet till och med den 30 juni 1961.

1 Senaste lydelse av 1 § se 1956:150.

Bihang till riksdagens protokoll 1960. 8 samt. Nr 26

2

Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1960

Förslag

till

Lag

angående fortsatt giltighet av lagen den 7 december 1951 (nr 767)
om räntereglering m. m.

Härigenom förordnas, att lagen den 7 december 1951 om räntereglering
m. m., vilken jämlikt lag den 5 juni 1959 (nr 273) gäller till och med den
30 juni 1960, skall äga fortsatt giltighet till och med den 30 juni 1961.

Beträffande propositionens huvudsakliga innehåll må här anföras följande.

I propositionen föreslås, att den särskilda lagstiftningen om bankaktiebolags
kassareserv och lagstiftningen om räntereglering, för vilka giltighetstiden
utgår den 30 juni 1960, skall erhålla förlängd giltighet till och med
den 30 juni 1961.

Till utskottet har hänvisats följande i anledning av propositionen väckta
motioner, nämligen

dels de likalydande motionerna 1:534 av herrar Sveningsson och Kronstrand
samt II: 661 av herrar Ågren och Magnusson i Borås, vari yrkats att
riksdagen måtte

1) med ändring av vad Kungl. Maj:t hemställt i proposition nr 58 för sin
del besluta sådan lydelse av 1 § lagen angående rätt för Konungen att i vissa
fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv, att
relationstalet mellan bankaktiebolags kassareserv och förbindelser fastställes
till 35; samt

2) avslå det i propositionen framlagda förslaget om ytterligare förlängning
av ränteregleringslagen,

dels de likalydande motionerna I: 536 av herr Bengtson m. fl. och II: 663
av herr Hedlund m. fl. vari hemställts, att riksdagen vid behandling av propositionen
nr 58 måtte

I. godtaga Kungl. Maj :ts förslag angående förlängning av den särskilda
lagstiftningen om bankaktiebolags kassareserv men medge lagens ikraftträdande
först efter beslut om investeringsanslag till Statens hantverks- och
industrilånefond för budgetåret 1960/61 med 104 miljoner kronor, dvs. 100
miljoner kronor utöver vad som föreslagits i statsverkspropositionen;

II. i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om framläggande av förslag till
årets riksdag om ökning av investeringsanslaget till Statens hantverks- och
industrilånefond för budgetåret 1960/61 till 104 miljoner kronor samt om

Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1960

3

rätt för företagareförening att bevilja sådant lån till en och samma företagare
å sammanlagt högst 80 000 kronor i enlighet med motionens syfte;
samt

III. i skrivelse till riksbanksfullmäktige anhålla, att riksbanken snarast
möjligt avvecklar den nu gällande prioriteringen å kreditmarknaden för
bostadssektorn och den statliga sektorn;

dels ock de likalydande motionerna I: 537 av herrar Sundin och Eric
Carlsson samt II: 664 av herrar Elmvall och Vigelsbo, i vilka föreslagits, att
riksdagen vid sin behandling av Kungl. Maj :ts proposition nr 58 måtte besluta,

att den särskilda lagstiftningen rörande bankaktiebolags kassareserv under
åren 1960—1962 successivt skall anpassas på sådant sätt att bankaktiebolag
efter sistnämnda år icke kan åläggas hålla högre kassareserv än enligt
nu gällande banklag, samt

att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla dels att förslag om anpassning
av den särskilda lagstiftningen rörande bankaktiebolags kassareserv enligt
ovan snarast må föreläggas riksdagen, dels att förslag om sådan utformning
av lagen om räntereglering att sparares och låntagares intressen bättre kan
tillvaratagas snarast må föreläggas riksdagen, dels ock att frågan om tillsättande
av ett näringslivets kreditråd må utredas i enlighet med vad i motionen
anförts.

Till behandling i detta sammanhang har utskottet jämväl upptagit de till
bankoutskottet hänvisade motionerna I: 38 av herr Ewerlöf m. fl. och II: 47
av herr Hjalmarson m. fl., om vissa åtgärder på den offentliga ekonomiska
politikens område. I dessa motioner yrkas, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla, att Kungl. Maj:t snarast ville förelägga riksdagen
ett samlat förslag — icke minst med beaktande av den mindre företagsamheten
— till de åtgärder på den offentliga ekonomiska politikens område
som föranleds av det förändrade läget för svensk export.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framställda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,
hänvisa till motionerna I: 534, II: 663, II: 664 respektive II: 47.

Rörande motiveringen för det i propositionen framlagda förslaget hänvisar
utskottet till ovan nämnda statsrådsprotokoll. Redogörelsen härutinnan
återfinnes under följande rubriker å nedan angivna sidor i propositionen,
nämligen

Lagstiftningen angående bankaktiebolags kassareserv, s. 3.

Departementschefen, s. 6.

Lagstiftningen om räntereglering, s. 7.

Departementschefen, s. 9.

Lagrådet, s. 10.

över motionerna 1:38 och 11:47 har utskottet inhämtat utlåtande från
kommerskollegium, som vid sitt utlåtande fogat yttranden från Sveriges industriförbund,
Sveriges grossistförbund, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation,
Svenska bankföreningen, Kooperativa förbundet samt han lj-

Bihang till riksdagens protokoll 1960. 8 samt. Nr 26

4

Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1960

delskamrarna i Stockholm, Göteborg, Malmö och Gävle, ävensom från Sveriges
allmänna exportförening, Svenska arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen
i Sverige.

Kommerskollegium har mot bakgrunden av osäkerheten i det handelspolitiska
läget ifrågasatt lämpligheten av alt nu framlägga ett förslag om samordnade
åtgärder. Starka skäl talar för att man tills vidare ställer sig avvaktande
härtill. I varje fall synes resultaten av långtidsutredningens arbete
böra avvaktas, innan frågan omprövas. Detta hindrar enligt kollegiets uppfattning
icke att förslag på särskilda punkter framläggas.

Enligt Industriförbundets mening är det angeläget att riksdagen beredes
tillfälle att uttala sig om hur den ekonomiska politiken bör utformas med
hänsyn till de framtida marknadsförhållandena. Industriförbundet tillstyrker
därför motionärernas hemställan att Kungl. Maj :t snarast förelägger
riksdagen ett samlat förslag till de åtgärder på den offentliga ekonomiska
politikens område, som föranleds av det förändrade läget för svenskt näringsliv.
Även Sveriges grossistförbund, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation
samt liandelskamrarna i Stockholm och Malmö, har tillstyrkt
motionerna. Handelskammaren i Göteborg samt Kooperativa förbundet
har däremot avstyrkt motionerna. Handelskammaren i Gävle har bl. a.
anfört följande.

Handelskammaren biträder motionärernas uppfattning så till vida att
det vore av värde om riksdagen kontinuerligt förelädes redogörelser för vilka
konsekvenser som är att vänta för det svenska näringslivet till följd av
utvecklingen på världsmarknaden. Något speciellt utredningsuppdrag härför
torde emellertid enligt handelskammarens uppfattning icke vara att rekommendera.
Utvecklingen på det internationella ekonomiska området går nämligen
så snabbt, att en utredning lätt kan befaras bli inaktuell, då dess resultat
är klara att presenteras. Redan nu är på området verksamma minst tvä
statliga utredningsorgan, nämligen den s. k. Malmforskommittén inom kommerskollegium
och den på riksdagens hemställan inom handelsdepartementet
arbetande exportstödsberedningen. Kammaren förordar ett närmare samarbete
mellan dessa båda utredningar och att riksdagen genom dem kontinuerligt
informeras.

Sveriges allmänna exportförening uttalar bl. a. följande.

I likhet med motionärerna vil] föreningen understryka, att avgörande förändringar
under senare år inträffat i vad gäller förutsättningarna för den
svenska exporten. Betydelsefulla steg mot ett friare internationellt varuutbyte
ha tagits på såväl det globala planet som på regionala plan. De resultat,
vilka framkommit genom samarbete i GATT, OEEC och andra liknande internationella
organisationer, fullföljandet av de beslut om valutakonvertibilitet,
som fattades i de västeuropeiska länderna i december 1958, samt —
med vissa reservationer — avslutandet av sexstatsfördraget, jämte undertecknandet
av EFTA-konventionen, utgöra betydelsefulla milstolpar i detta
sammanhang. Anledning synes finnas att räkna med ytterligare steg mot
friare internationella handelsförhållanden inom en kanske icke alltför avlägsen
framtid.

En följd av händelseutvecklingen på det internationella planet blir säkerligen,
att det svenska näringslivet kommer att röna allt starkare inflytande
av förhållandena i utlandet. Vår allmänna näringspolitik måste därmed i

Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1060

5

högre grad än tidigare anpassas efter nödvändigheten att upprätthålla de
svenska produkternas internationella konkurrenskraft. Föreningen ansluter
sig därför helt till motionärernas uppfattning, att det nya läget kräver
skärpt uppmärksamhet i fråga om den interna ekonomiska politiken och
då med sikte på dennas inverkan på vår utrikeshandel. Särskilt betydelsefullt
synes vara att här hemma skapa sådana betingelser för företagsamheten,
att en allt större del av de svenska företagens produktion får möjlighet
att vinna avsättning på export.

Den inom Kommerskollegium verksamma delegationen för frihandelsfrågor
torde komma att efter hand få ägna de allmänna ekonomiska aspekterna
av sexstatsunionen liksom av sjustatsmarknaden allt större uppmärksamhet.

Föreningen instämmer i motionernas syfte men uttalar att detta i varje
fall tills vidare torde kunna i och för sig tillgodoses med anlitande av redan
bestående allmänna och enskilda organ.

Svenska arbetsgivareföreningen har bl. a. anfört följande.

Utvecklingen under den hittills gångna delen av 1950-talet har inneburit
att såväl den ekonomiska utvecklingen som den ekonomiska politiken i
vårt land successivt blivit allt mer beroende av internationella förhållanden.

Denna utveckling kan väntas fortsätta och intensifieras under den period
som tullsänkningarna enligt 6- och 7-statsavtalen omfattar. Allteftersom en
ökad andel av de skilda ländernas produktion kommer att avse export till
andra länder, försvåras möjligheterna att bedriva den produktiva verksamheten
vid en kostnadsutveckling, som internationellt sett framstår som
ogynnsam. Vårt beroende av den internationella kostnadsnivån måste komma
att ökas successivt under det närmaste decenniet.

I och med att företagen till följd av den fortskridande integrationen kunna
välja i vilket land de önska finansiera en viss varutransaktion eller en
viss investering, ökas de internationella bindningarna på penningpolitikens
område. Ränteutvecklingen i vårt land kan inte på något mera markant
sätt avvika från den internationella tendensen, om inte kortfristiga kapitalrörelser
till eller från Sverige skola uppstå. Endast vid en mycket betydande
valutareserv föreligger en sådan elasticitet i de internationella kreditförbindelserna,
att kapitalrörelser av detta slag inte behöva vålla svårigheter
för de löpande betalningarna.

Även på finanspolitikens område stärks det internationella beroendet.
Kostnaderna för den offentliga verksamheten innebär på kort sikt en belastning
på varuproduktionen, vare sig de tas ut i form av det ena eller det
andra slaget av skatter. Finanspolitiken får med andra ord eu betydelse ur
kostnadssynpunkt. Vidare torde man ha svårt att föreställa sig att skattesystemen
i de skilda länderna på lång sikt i alltför hög grad kunna avvika
från varandra, i synnerhet med hänsyn till att antalet internationellt
arbetande företag som ett led i den pågående integrationen torde komma att
öka starkt.

Denna utveckling kommer alt beröra skilda typer av företag på olika sätt.
Inte minst de mindre företagen, som kanske inte alltid ha samma informations-,
marknadsundersöknings- och försäljningsorganisation som de
större, kunna komma att ställas inför speciella problem. Det är av vikt att
statsmakterna i tid uppmärksamma den utveckling, som här sker, och på
allt sätt underlätta övergången till ett friare handelsutbyte.

Penningpolitiken, finanspolitiken, kostnadsläget och andra förhållanden,
som diskuterats ovan, beaktas fortlöpande i den ekonomiskt-politiska debat -

6

Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1960

Sen och av skilda statliga utredningax-. Det kan inte hävdas att dessa problem
äro försummade. Trots detta vore det ändock av värde att vid ett
lämpligt tillfälle få en samlad diskussion av hithörande frågor utifrån den
speciella utgångspunkt, som det intensifierade internationella ekonomiska
samarbetet utgör.

Utan att ta ställning till formerna för riksdagsarbetet anser föreningen
därför att frågan är väl värd att uppmärksammas på det sätt som motionärerna
föreslagit.

Landsorganisationen påpekar, att det beträffande förhållandet mellan
EFTA och Europeiska Ekonomiska Gemenskapen samt andra handelspolitiska
områden, fortfarande råder stor ovisshet. Vissa utredningar är redan
verksamma på den ekonomiska politikens område, vilka i princip har alt
la hänsyn till integrationen och dess inverkan på den ekonomiska politiken;
som ett exempel kan nämnas den nya långtidsutredningen. Ur dessa synpunkter
synes måhända inte heller i nuvarande läge någon särskild offentlig
utredning böra tillsättas i angivet syfte.

Utskottet

I Kungl. Maj:ts förevarande proposition föreslås, att den särskilda lagstiftningen
om bankaktiebolags kassareserv och lagstiftningen om räntereglering,
för vilka giltighetstiden utgår den 30 juni 1960, skall erhålla förlängd
giltighet till och med den 30 juni 1961. I anslutning till handläggningen av
den föreliggande propositionen och de i ämnet väckta motionerna samt de
likalydande motionerna I: 38 och II: 47, om vissa åtgärder på den offentliga
ekonomiska politikens område, har utskottet ansett sig böra upptaga frågan
om riktlinjerna för den ekonomiska politiken.

Den ki-afiiga aktivitetsstegringen i Förenta staternas ekonomi efter stålstrejkens
slut har följts av en dämpad produktionsutveckling, vilken kan
sättas i samband med en viss avmattning i efterfrågan. Den från lagersidan
utgående efterfrågestimulansen har sålunda reducerats påtagligt, sedan det
av stålkonflikten förorsakade lageruppbyggnadsbehovet till stor del täckts.
Till den inträffade avmattningen har också bidragit det sjunkande bostadsbyggandet.
Efterfrågeavmattningen på dessa områden motvägs av förväntningar
om stegrade företagsinvesteringar och växande privat konsumtion
samt svagt stigande offentliga utgifter. Sammanvägda pekar dessa huvudelement
i den amerikanska efterfrågebilden närmast mot en fortsatt, om än
dämpad, stegring av den samlade produktionen.

Någon motsvarighet till de tecken på en avsaktning i konjunkturuppgången
som noterats i Förenta staterna återfinns knappast i de ledande industriländerna
i Västeuropa. För investeringsverksamheten och exporten är uppgångstendenserna
mycket tydliga och den inträffade stegringen i lönehöjningstaklen
väntas komma att stimulera den privata konsumtionen. En fortsatt
produktionsstegring förutses under innevarande år, men eftersom endast
begränsade kapacitetsreserver står till förfogande för att tillgodose den

Bankoutskottets utlåtande nr 20 år 1900

väntade efterfrågestegringen föreligger också betydande risker för att den
hittillsvarande prisstabiliteten i Västeuropa kan komina att brytas. Den ekonomiska
politikens mer målmedvetna inriktning än tidigare på att förhindra
en inflationistisk konjunkturutveckling kan dock väntas bidraga till att
eventuella prisstegringar blir av begränsad omfattning. Den allmänna efterfrågestegringen
har för övrigt redan i flertalet länder framkallat en åtstramning
av såväl finans- som kreditpolitiken. På senaste tiden har bl. a. i kreditåtstramande
syfte kraven på banklikviditeten skärpts i såväl Västtyskland
som Storbritannien.

Den svenska konjunkturutvecklingen har hittills passat ganska väl in i det
västeuropeiska mönstret även om uppgångsprocessen i vårt land synes ha
börjat något senare än i vissa andra västeuropeiska länder. Uppsvinget hade
dock sådan styrka att den totala produktionen under 1959 ökade med inte
mindre än 5 procent. En procentuell ökning av denna storlek har tidigare
förekommit endast under åren 1950 och 1954. Bakom fjolårets kraftiga produktionsstegring
låg en stark exportökning och en i det närmaste lika stor
ökning av den inhemska efterfrågan. Investeringarnas andel av den samlade
produktionen steg och balansen gentemot utlandet förbättrades. På prisområdet
skedde endast mycket begränsade stegringar.

Expansionen under fjolåret har fortsatt under innevarande år och industriproduktionen
låg under första kvartalet ca 8 procent över fjolårsnivån.
Exportkonjunkturens styrka består och ökningen i förhållande till fjolåret
beräknas nu till 7 procent. Den redan förut starka investeringsviljan inom
den privata sektorn har ytterligare förstärkts och industriens investeringar
förutses i år komma att ligga ca 14 procent över fjolårets nivå. De offentliga
investeringarnas ökning planeras däremot bli mindre än förra året och bostadsbyggandet
väntas efter de senaste årens expansion minska något i omfattning.

Prisområdet kännetecknas fortfarande av stabilitet. Efter den stegring av
prisnivån som inträffade i januari till följd av den vid årsskiftet införda allmänna
varuskatten, har konsumentprisindex sålunda förblivit oförändrat.
Inte heller importens utveckling kan anses ge några direkta belägg för att
någon rubbning i den samhällsekonomiska balansen skulle ha inträffat. De
senaste månadernas snabba importökning och den försämring av handelsbalansen
gentemot fjolåret som därigenom uppkommit synes främst betingas
av den påfyllning av importvarulagren som skett efter lagernedskärningarna
under konjunkturavmattningen 1958—1959. Denna lagerpåfyllning har nu
pågått under en längre tid och kan så småningom väntas upphöra. En förbättring
av handelsbalansen torde därigenom uppkomma, eftersom exportkonjunkturen
alltjämt är gynnsam.

Även arbetsmarknadsläget under de första månaderna i år har kunnat
betecknas som i och för sig balanserat. Genom att det ekonomiska uppsvinget
omfattar nästan alla sektorer av näringslivet har dock möjligheterna att öka
sysselsättningen inom vissa näringsgrenar genom omflyttning från andra
begränsats och arbetskraftsläget har därigenom blivit alltmer knapphetsbe -

8

Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1960

tonat. Under sommarens säsongmässiga toppbelastning på arbetsmarknaden
kan därför arbetskraftbristen bli kännbar. Speciellt synes det kunna komma
att gälla på den säsongbetonade byggnadsarbetsmarknaden.

Den ekonomiska utvecklingen under konjunkturuppgången har sålunda
hittills kunnat försiggå utan rubbningar i den samhällsekonomiska balansen.
Orsaken härtill har inte minst varit de konj unkturdämpande åtgärder
som satts in successivt allteftersom konjunkturuppsvinget vuxit i styrka
och därmed riskerna för en inflatorisk överkonjunktur alltmer ökats. Under
hösten 1959 inställdes beviljandet av tillstånd att utnyttja investeringsfonder.
Samtidigt härmed anpassades arbetsmarknadspolitiken till det förändrade
konjunkturläget. De konj unkturdämpande åtgärderna har därefter
undan för undan förstärkts. Från årsskiftet infördes den allmänna varuskatten,
som netto representerade en köpkraft sindragning av ca en miljard
kronor. För alt minska toppbelastningen på arbetsmarknaden under sommarmånaderna
har under våren staten för egen del infört igångsättningsförbud
för statliga husbyggnadsföretag under sommaren och nyanställningsstopp
vid redan pågående byggen. I samband härmed har kommuner
och företagsorganisationer animerats att lokalt främja en förskjutning av
arbetskraftsanvändningen från sommar- till vintersäsongen. I syfte att ge
företagen ett incitament att skjuta en del av sina investeringar från 1960 till
senare år har dessutom förslag framlagts om en tillfällig komplettering av
reglerna rörande investeringsfonderna.

En följd av den expansiva politiken under konjunkturavmattningen 1958
—1959 var de under dessa år stegrade budgetunderskotten. Den konjunkturstödjande
politiken kom därigenom att medföra eu betydande likviditetsökning
inom det privata näringslivet. Som ett led i den ekonomiska politikens
anpassning till det förändrade konjunkturläget har därför sedan sommaren
1959 penningpolitiken successivt skärpts. Mest genomgripande härvid
har givetvis den serie åtgärder varit som vidtogs i januari i år och varvid
bl. a. riksbankens diskonto höjdes från 4 1/2 till 5 procent. Förutom diskontohöjningen
innefattade den då genomförda penningpolitiska åtstramningen
skärpningar av riksbankens rekommendationer rörande kreditinrättningarnas
placeringar och avsåg att inskränka möjligheterna att med krediter
finansiera den efterfrågeökning som hotade att gå utöver de tillgängliga resurserna.
Det rekommenderade minimitalet för likviditetskvoter höjdes för
de större affärsbankerna från 40 till 45 procent att gälla vid utgången av
februari och därefter 43 procent. För de medelstora och mindre bankerna
skärptes likviditetskraven i ungefär motsvarande utsträckning. Även för
försäkringsbolag och sparbanker skärptes tidigare gällande rekommendationer.

I anslutning till diskontohöjningen höjdes kreditinstitutens annonserade utlåningsxäntor
med en halv procentenhet, medan inlåningsräntornas höjning
begränsades till eu fjärdedels procentenhet. Då samtidigt stegringen av emissionsräntorna
i stort sett följt utlåningsräntorna har eu vidgning av marginalen
mellan obligations- och inlåningsräntorna etablerats. Denna ökning i

Bcinkoutskottets utlåtande nr 26 år 1060

9

räntedifferensen har utnyttjats till en kraftig vidgning av obligationsmarknaden.
Under de fyra första månaderna i år har sålunda emissionerna av
långa obligationer med närmare en miljard överstigit fjolårets emissioner
under samma period. Det största intresset har därvid knutits till det i mars
emitterade långfristiga 5 1/2 procenliga statslånet, som är det största långfristiga
statslån som utgivits i vårt land.

De vidtagna förändringarna i räntemarginalerna får således — i motsats
till vad som görs gällande i motionerna I: 536 och II: 663 samt I: 537 och
och II: 661 — i första hand bedömas ur penningpolitik synpunkt. Genom
ökningen av räntedifferensen mellan obligations- och inlåningsräntorna hav
en eftersträvad överflyttning av medel från bankernas inlåningsräkningar
till obligationsmarknaden åstadkommits. Den vidgning av den långa marknaden
och den samhällsekonomiskt önskvärda minskningen av banklikviditeten
som blivit resultatet av vårens obligationsemissioner bekräftar, enligt
utskottets mening, riktigheten i de räntepolitiska åtgärderna.

Utskottet vill i detta sammanhang understryka betydelsen av att de nuvarande
förräntningsmöjligheterna kommer småspararna effektivt till del.
Detta har också vid emissionen av det långfristiga statslånet eftersträvats
genom att den lägsta obligationsvalören sattes till 500 kronor och möjligheter
till ett avbetalningsförfarande tillskapades. För att tillgodose småspararnas
intresse av högre förräntning pågår dessutom för närvarande undersökningar
om de lämpligaste formerna för att ytterligare popularisera obligationssparande.

Genom skärpningen av likviditetskraven för olika banker i samband med
diskontohöjningen kom det beräknade medeltalet för de rekommenderade
likviditetskraven att stiga till ca 41 procent. Då samtidigt bankernas genomsnittliga
likviditetskvoter under de senaste månaderna minskat, har utvecklingen
under våren kommit att medföra att medeltalet för de faktiska likviditetskvoterna
för en del banker kommit att ligga under den föreskrivna
nivån. Vid utgången av mars var sålunda tredjedelen av antalet banker
representerande ca två tredjedelar av inlåningen underlikvida. Det synes
därför uppenbart att kassareservbestämmelserna i dagens läge är erforderliga
för att en restriktiv effekt på bankernas utlåning skall uppnås.

Med hänsyn till de inflationistiska risker som föreligger i nuvarande expansiva
konjunkturläge framstår det som angeläget att en begränsning i
bankernas utlåning erhålles och att penningpolitiken utformas med hänsyn
till de krav på återhållsamhet som konjunkturläget ställer. För att uppnå
detta mål bör man inte ensidigt lita till räntehöjningar; den restriktiva
effekten nås med eu mindre räntehöjning vid den kombination av kassaföreskrifter
och räntehöjningar som tillämpas. Genom att man på detta sätt
utnyttjar skilda penningpolitiska medel skapas också de bästa förutsättningarna
för alt förverkliga målsättningen — en snabb framstegstakt vid full
sysselsättning och med bevarande av eu rimlig stabilitet hos penningvärdet.
Skall de uppställda målen kunna förverkligas i den omfattning som är önskvärd,
måste samhället förfoga över ett brett register av åtgärder inom så -

10

Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1960

väl finans- och penningpolitiken som arbetsmarknadspolitiken. Efterkrigstidens
erfarenheter liar nämligen lärt oss att det inte räcker att enbart lita
till traditionella, generellt verkande medel inom den ekonomiska politiken.

Det är således önskvärt i det konjunkturläge som nu föreligger att det vid
sidan av räntan finns andra kreditpolitiska medel varigenom kreditinstitutens
förmåga att lämna krediter direkt kan påverkas. Med hänsyn härtill
synes giltighetstiden för den nu gällande kassareservlagsliftningen böra förlängas
i enlighet med vad som föreslagits i Kungl. Maj:ts proposition nr 58.
Beträffande inaximitalet för kassareservkvoten, vilket år 1954 höjdes från
25 till 50 procent, bör detta bibehållas oförändrat, eftersom det kan visa sig
nödvändigt för att lagstiftningen vid en eventuell tillämpning skall kunna
erhålla avsedd effekt. Utskottet delar vidare den uppfattning som bankofullmäktige
och departementschefen givit uttryck åt rörande behovet av att ränteregleringslagen
ges förlängd giltighet. Av anförda skäl kan utskottet således
icke biträda yrkandena i de likalydande motionerna I: 534 och 11:661
om att inaximitalet för kassareservkvoten fastställes till 35 i stället för 50
procent och att ränteregleringslagen slopas.

I de likalydande motionerna I: 537 och II: 664 har påyrkats en successiv
anpassning av lagstiftningen rörande bankaktiebolags kassareserv på sådant
sätt att bankaktiebolag icke kan åläggas hålla högre kassareserv än enligt nu
gällande banklag samt en ändrad utformning av ränteregleringslagen. I anslutning
till de skäl motionärerna åberopat för sina yrkanden vill utskottet
erinra om att, under förutsättning att man verkligen eftersträvar en restriktiv
effekt i nuvarande konjunkturläge, kassareservbestämmelserna medför att
räntan blir lägre än den annars skulle ha varit och inte — såsom motionärerna
gör gällande — högre. Utskottet är med hänsyn härtill och då någon
bärande motivering för de i motionerna framställda yrkandena ej förebragts
icke berett förorda bifall till motionerna I: 537 och II: 664.

I motionerna I: 536 och II: 663 hemställes slutligen, att riksdagen vid behandlingen
av förenämnda proposition måtte godtaga Kungl. Maj :ts förslag
om förlängd giltighetstid för den gällande beredskapslagstiftningen under
förutsättning av att långivningen till småföretagsamheten via företagareföreningarna
utökas. Som skäl härför anför motionärerna att småförelagsamlieten
drabbats hårdast av kreditrestriktionerna och även har de största
svårigheterna att motse inför det skärpta konkurrensläge som kan uppkomma
till följd av integrationssträvandena på handelns område.

I anslutning härtill vill utskottet erinra om att utbyggnaden av vårt näringsliv,
vilken särskilt under de senaste åren skett i en utomordentligt
snabb takt, ställer stora anspråk på näringslivets kapitalförsörjning. Den
faktiska utvecklingen, som bl. a. inneburit att industriens investeringar innevarande
år synes komma att ligga drygt 30 procent över nivån 1957, visar
dock att finansieringsproblemen inte har utgjort något avgörande hinder
för näringslivets utbyggnad och rationalisering. Att så är förhållandet utesluter
dock inte att finansieringssvårigheter har förelegat inom vissa sektorer.
I första hand synes dessa ha gjort sig gällande för de mindre företa -

Bankoutskottets utlåtande nr 26 är 1960

11

gen, vilket bl. a. sammanhänger med dessa företags i allmänhet lägre självfinansieringsförmåga.

Frågan om kreditförsörjningen för de små och medelstora näringsföretagen
har därför kommit att tilldraga sig ökad uppmärksamhet och från
statens sida har sedan lång tid utgått kreditstöd åt dessa företag i olika
former. Med den omläggning som riksdagen på förslag av Kungl. Maj :t i
år beslutat kommer för utlåning från företagareföreningarna 10 miljoner
kronor mer än i fjol att stå till förfogande som stöd för de mindre företagens
utveckling. Samtidigt har det statliga lånegarantibeloppet till de
mindre företagen höjts. Vidare har framlagts förslag om ändrad organisation
av AB Industrikredit. Genom detta förslag, som utskottet tillstyrkt i
sitt utlåtande nr 21/1960, tillskapas ökade resurser för AB Industrikredits
utlåningsverk samhet.

Även om lånemöjligheterna till småföretagsamheten på längre sikt kan
komma att behöva ytterligare utökas, finner utskottet sig icke kunna biträda
de i motionerna I: 536 och II: 663 framställda yrkandena, vilka för
övrigt knappast synes kunna gå att förverkliga enligt vedertagna arbetsformer.

I samband med förevarande proposition har utskottet även till behandling
förehaft motionerna 1:38 och 11:47, likalydande, om vissa åtgärder
på den offentliga ekonomiska politikens område. Motionärerna anför, alt
det är angeläget att Kungl. Maj:t snarast till riksdagens prövning framställer
sammanhängande förslag rörande de grundsatser för den offentliga
ekonomiska politiken, vilka föranleds av det nya läget för svensk export och
rörande dessa grundsatsers tillämpning på den ekonomiska politikens skilda
områden.

I anslutning härtill vill utskottet erinra om att för närvarande en förhållandevis
omfattande statlig utredningsverksamhet pågår beträffande de av
motionärerna berörda frågorna. Det bör i sammanhanget särskilt uppmärksammas,
att verkningarna för utrikeshandeln och därigenom den svenska
ekonomien i stort av de västeuropeiska integrationssträvandena och övriga
viktigare handelspolitiska förändringar är föremål för överväganden av bl. a.
långtidsutredningen. Utredningens resultat torde när det redovisas kunna
— tillsammans med från andra håll framlagda utredningar och bedömningar
— bilda underlag för en mera allmän ekonomisk debatt om de frågor
som berörts av motionärerna. Med hänsyn härtill synes motionerna 1:38
och II: 47 icke böra föranleda någon riksdagens åtgärd.

Åberopande det anförda hemställer utskottet,

I. att riksdagen — med avslag å motionerna I: 534 och II:
661 såvitt nu är i fråga — må bifalla Kungl. Maj :ts förevarande
proposition i vad den avser lagen om fortsatt giltighet
av lagen den 3 juni 1949 (nr 314) angående rätt för Konungen
att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags
kassareserv;

II. all riksdagen — med avslag å motionerna I: 534 och II:

12

Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1960

661 såvitt nu är i fråga — må bifalla Kungl. Maj :ts proposition
i vad den avser lagen angående fortsatt giltighet av
lagen den 7 december 1951 (nr 767) om räntereglering
m. m.;

III. att motionerna 1: 536 och II: 663 icke må till någon
riksdagens åtgärd föranleda;

IV. att motionerna 1: 537 och II: 664 icke må till någon
riksdagens åtgärd föranleda;

V. att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till
känna vad utskottet ovan anfört i fråga om riktlinjerna för
den ekonomiska politiken;

VI. att de likalydande motionerna 1: 38 och II: 47 icke må
till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 12 maj 1960

På bankoutskottets vägnar:

K. G. EWERLÖF

Närvarande:

från första kammaren: herrar Ewerlöf, Fahlander*, Geijer*, Schmidt,
Aspling, Yngve Nilsson*, Fager ström och Mattsson;

från andra kammaren: herrar Andersson i Ronneby, Sköldin, Regnéll,
Löfgren, Eliasson i Sundborn, Adamsson, Lindahl* och Bohman.

'' Ej närvarande vid justeringen.

Reservationer

1) av herrar Ewerlöf, Schmidt, Yngve Nilsson, Regnéll, Löfgren och Bohman,
vilka ansett att utskottets yttrande och hemställan bort ha följande
lydelse:

»I förevarande proposition har föreslagits att den särskilda lagstiftningen
om bankernas kassareserv och lagstiftningen om räntereglering, för vilka
giltighetstiden utgår den 30 juni 1960, skall erhålla förlängd giltighet under
ett år eller till och med den 30 juni 1961. Föredragande departementschefen
har beträffande kassareservbestämmelserna hänvisat till att enighet
i princip torde råda om att en beredskapslagstiftning på förevarande område
är nödvändig. Det allmänna ekonomiska läget anses vidare vara sådant
att behov föreligger av att upprätthålla den handlingsberedskap som
ränteregleringslagen ger.

Bankoutskottets utlåtande nr 20 år 11)60

13

I motionerna I: 534 och II: 661 har yrkats att kvoten i beredskapslagstiftningen
bestämmes till högst 35 procent i stället för i propositionen föreslagna
50 procent. Som motiv för denna ändring har åberopats att en alltför
hög kassareservkvot inkräktar på bankernas möjligheter att på ett
smidigt sätt fylla sin funktion som förmedlare av kredit till näringslivet.

Vidare har i nämnda motioner yrkats att riksdagen måtte avslå förslaget
om ytterligare förlängning av ränteregleringslagen. Det erinras om att
denna lagstiftning aldrig tillämpats samt påpekas, att, om den sattes i
kraft, detta komme att verka svårt desorganiserande på kredit- och kapitalmarknaden
och allvarligt skulle försvåra marknadens normala funktionssätt.

Utskottet delar motionärernas uppfattning och vill därutöver beträffande
frågan om maximitalet för kassareserver framhålla, att det är motiverat att
hålla kassareservkvoterna vid en måttlig nivå då eljest kassareservvapnet
blir ett huvudmedel och icke såsom avsikten från början varit ett av hjälpmedlen
inom penningpolitiken. Det kan nämligen icke vara riktigt att —- i
så hög grad som skett på senare år — från riksbankens sida lita till kassareservbestämmelserna
utan riksbanksledningen bör vid sidan av räntevapnet
utnyttja marknadsoperationer i sin likviditetsbegränsande penningpolitik.
Det är dessutom felaktigt och i strid mot den ursprungliga avsikten att
utnyttja kassareservbestämmelserna för att prioritera den statliga upplåningen
och således öka bankernas krediter till staten. Kassareservbestämmelserna
har på så sätt medverkat till att öka likviditeten i samhällsekonomien
i stället för att begränsa denna. Härtill kommer att en tillämpning
av dessa bestämmelser med 50 procent kassareserv innebär ingrepp i affärsbankernas
fundamentala uppgifter och försvårar finansieringen av näringslivets
utbyggnad. Det förtjänar också påpekas, att riksgäldskontorets
upplåning i mars visat, att det är möjligt att med andra medel än lcassareservbestämmelserna
nå en kraftig likviditetsabsorberande effekt.

Här anförda skäl talar för att likviditetstalet bör kunna begränsas till
35 och utskottet kommer således att tillstyrka bifall till motionerna I: 534 och
11:661, vilket innebär att utskottet biträder Kungl. Maj:ts förslag till lag
om fortsatt giltighet av lagen angående rätt för Konungen att i vissa fall
meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv med den
ändringen att kvotdelen i 1 § fastställes till högst trettiofem procent.

Utskottet biträder också det i nämnda motioner framställda förslaget om
att propositionen i vad den avser förlängning av ränteregleringslagen måtte
avslås.

I motionerna I: 536 och II: 663 har bl. a. föreslagits att lagstiftningen rörande
bankernas kassareserv skulle göras beroende av de anslag som lämnas
till statens hantverks- och industrilånefond. Förutom de formella hinder
som föreligger för ett bifall till motionerna vill utskottet framhålla, att utskottet
icke kunnat finna, att olägenheterna av bestämmelsen om 50 procent
kassareserv skulle undanröjas genom utökning av anslaget i fråga. Utskot -

14

Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1960

tets ovan redovisade ställningstagande innebär att utskottet ej heller kan
biträda de i motionerna 1: 537 och II: 664 framställda yrkandena.

I förevarande sammanhang har utskottet jämväl upptagit frågan om riktlinjerna
för den ekonomiska politiken bl. a. med anledning av de till utskottet
hänvisade motionerna 1: 38 och II: 47 om vissa åtgärder på den offentliga
ekonomiska politikens område.

De förutsättningar som gäller för den ekonomiska politiken i vårt land
har under senare tid ändrats främst med hänsyn till den allmänna konjunkturuppgången
samt vår anslutning till EFTA och därmed vårt större
beroende av den internationella utvecklingen.

Vad först konjunkturuppgången beträffar har denna varit särskilt stark
i de västeuropeiska länderna, där en hög produktionstillväxt redovisats på
många håll. Även i vårt land har uppgången fortsatt under våren 1960.
Däremot visar stegringstakten vissa tecken till att avtaga i Förenta staterna
och tydligt är att produktionsökningarna icke helt motsvarat förväntningarna.
Konjunkturuppgången har åtföljts av en snabb återhämtning i den
internationella handeln.

I detta läge är det framför allt riskerna för en överhettning i det ekonomiska
klimatet som bör uppmärksammas. Krav på skärpt återhållsamhet
ställs i synnerhet på den statliga utgiftspolitiken men också på kommunernas
förvaltning. Utskottet vill understryka vikten av att politiken inriktas
på ett bevarat penningvärde vid full sysselsättning. Denna målsättning ställer
den ekonomiska politiken inför svåra anpassningsproblem, som måste
lösas med snabbhet och förutseende. Utskottet vill i detta sammanhang
erinra om sitt i utlåtandet nr 7 till innevarande års riksdag gjorda uttalande
om att korrektivet mot rubbningar av den samhällsekonomiska balansen
bör bestå i en så långt möjligt genomförd begränsning av det statliga
lånebehovet.

Vår anslutning till EFTA understryker nödvändigheten av flexibilitet och
smidighet i den ekonomiska politiken. Vårt höga kostnadsläge samt de tendenser
till valutautströmning som förmärkts under januari—april är därvid
oroande drag. Det finns anledning understryka angelägenheten av att de
förhållanden som påverkar näringslivets konkurrenskraft fortlöpande och
på ett helt annat sätt än hittills uppmärksammas vid den ekonomiska politikens
utformning. De problem som här träder i förgrunden är företagsbeskattningen
samt kreditförsörjningen.

Det prioriterings- och regleringssystem som kännetecknar penningpolitiken
i vårt land synes nu moget för en genomgripande omprövning. Alltför
länge har den statliga upplåningen givits förtur på näringslivets bekostnad.
Riksbanken har visserligen påbörjat en övergång till användningen av generella
penningpolitiska medel men omläggningen bör kunna genomföras
mera fullständigt. Sålunda bör ransoneringsåtgärderna kunna successivt
avecklas samt olika kreditändamål kunna få konkurrera fritt och på lika
villkor. Räntabilitetssynpunkterna blir då i väsentlig utsträckning utslagsgivande.
Eu kredit- och skattepolik av ntvecklingsfrämjande slag skulle

Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1960

15

vidare utöva ett sparstimulerande inflytande och dessutom vid en snabbare
ökning av nationalprodukten möjliggöra ökade investeringar på livets
olika samhällsområden. Det förtjänar understrykas att en omläggning av
den ekonomiska politiken är särskilt viktig med tanke på de svåra finansieringsprohlem
som uppställer sig icke minst för de mindre företagen inför
de betydande rationaliseringar, driftomläggningar och investeringar i
övrigt som de nya marknadsförhållandena nödvändiggör.

Vad slutligen gäller de i motionerna I: 38 och II: 47 framförda yrkandena
om att Kungl. Maj :t måtte förelägga riksdagen ett samlat förslag till sådana
åtgärder på den ekonomiska politikens område som föranleds av det
förändrade läget för svensk export, vill utskottet erinra om att ett omfattande
statligt och enskilt utredningsarbete för närvarande bedrives rörande
de av motionärerna upptagna frågorna. Utskottet, som kan ansluta sig till
de i motionerna framförda önskemålen om att berörda frågor kommer under
riksdagens prövning i ett sammanhang, förutsättter, att Kungl. Maj :t
skall utan något ytterligare initiativ från riksdagens sida bereda riksdagen
tillfälle till en allmän överblick över erforderliga åtgärder.

Åberopande det anförda hemställer utskottet,

I. att riksdagen måtte, med bifall till motionerna 1:534
och 11:661, såvitt nu är i fråga, för sin del antaga Kungl.
Maj:ts förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen den 3
juni 1949 (nr 314) angående rätt för Konungen att i vissa
fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags
kassareserv, med den ändringen att 1 § erhåller följande lydelse: -

1 §•

I den mån sådant med hänsyn till utomordentliga omständigheter
prövas nödigt må Konungen, på framställning av
fullmäktige i riksbanken och efter hörande av bank- och
fondinspektionen, förordna,

a) att kassareserv, som avses i 63 § lagen den 31 mars
1955 (nr 183) om bankrörelse, tillsammans med bankaktiebolags
inneliggande kassa skall uppgå till viss bestämd kvotdel,
högst trettiofem procent, av bolagets förbindelser med
undantag av garantiförbindelser och skulder på grund av
insättningar å sparkasseräkning;

b) att viss bestämd kvotdel av den summa---eller

bankir;

c) att viss bestämd kvotdel av den under b) —--tre

månader.

oavsett vad -......... bestämda beloppet.

II. alt riksdagen måtte, med bifall till motionerna 1:534
och II: 661, såvitt nu är i fråga, avslå Kungl. Maj:ts förslag
om fortsatt giltighet av lagen den 7 december 1951 (nr 767)
om räntereglering;

16

Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1960

III. att motionerna 1: 536 och II: 663 icke må till någon
riksdagens åtgärd föranleda;

IV. att motionerna 1:537 och 11:664 icke må till någon
riksdagens åtgärd föranleda;

V. att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till
känna vad utskottet ovan anfört i fråga om riktlinjerna för
den ekonomiska politiken;

VI. att de likalydande motionerna I: 38 och II: 47 må anses
besvarade genom vad utskottet ovan anfört.»

2) av herrar Mattsson och Eliasson i Sundborn, vilka ansett att utskottets
yttrande och hemställan bort ha följande lydelse:

»Den ekonomiska utvecklingen har hittills kunnat försiggå utan större
rubbningar i den samhällsekonomiska balansen. Konsumentprisnivån har
höjts med ca 3 procent genom den allmänna varuskatten. Ytterligare kostnadsstegringar
synes emellertid vara oundvikliga, varför medelprisnivån
torde komma att bli omkring 5 procent högre 1960 än under 1959. Anledningen
till dessa ytterligare prisstegringar torde främst få sökas i den kostnadshöjande
verkan, som ATP-avgifterna och den allmänna varuskatten
fått bl. a. genom avtalsrörelsen. Utskottet finner det angeläget att samhällsekonomisk
stabilitet upprätthålles samtidigt som den ekonomiska politiken
anpassas med hänsyn till näringslivets behov av investeringar inför
stormarknaderna och ett därmed skärpt konkurrensläge.

För att minska toppbelastningen på arbetsmarknaden under sommarmånaderna
har staten för egen del infört igångsättningsförbud för statliga husbyggnadsföretag
under sommaren och nyanställningsstopp vid redan pågående
byggen. I samband härmed har kommunerna animerats att lokalt
främja en förskjutning av arbetskraftsanvändningen från sommar- till vintersäsongen.
I syfte att ge företagen ett incitament att skjuta en del av sina
investeringar till senare tidpunkt har dessutom förslag framlagts om en tillfällig
komplettering av investeringsfonderna. Dessa åtgärder är enligt utskottets
mening väl motiverade.

Däremot ställer sig utskottet särskilt med hänsyn till den mindre företagsamheten
starkt kritiskt till den kreditpolitik som förts. I januari i år höjdes
riksbankens diskonto från 41/2 till 5 procent. Vidare har riksbankens
rekommendationer rörande kreditinrättningarnas placeringar skärpts, så
att det rekommenderade minimitalet för likviditetskvoterna höjts för de
större affärsbankerna från 40 till 45 procent att gälla vid utgången av februari
och därefter 43 procent. För de medelstora och mindre bankerna
skärptes likviditetskraven i ungefär motsvarande utsträckning. Även för
försäkringsbolagen, jordbrukskasserörelsen och sparbankerna skärptes tidigare
gällande rekommendationer. I anslutning till diskontohöjningen höjdes
bankernas annonserade utlåningsräntor med en halv procentenhet, medan
inlåningsräntornas höjning begränsades till endast en fjärdedels pro -

Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1060

17

centenhet. Då räntemarginalen vidgats har såväl spararna som låntagarna
missgynnats.

Även om räntevapnet fortfarande måste tillmätas viss vikt som konjunkturpolitiskt
medel, vill utskottet understryka, att dess betydelse i nämnda
avseende är relativt ringa i nuvarande samhällsekonomi. Hela bostadsmarknaden
kommer vid nuvarande politik i stort sett utanför effekten av en ränteförändring.
Den offentliga verksamheten, som under senare år befunnit
sig i stark expansion, måste också sägas vara i ringa grad påverkad av ränteförändringar.
Därtill kommer, att den inflationsbekämpande verkan, som
eftersträvas med en räntehöjning, i väsentlig utsträckning motverkas genom
kompensationsåtgärder, som densamma vanligen föranleder på avtalsmarknaden
i vårt nuvarande organisationssamhälle. En räntehöjning får på grund
av dessa förhållanden sin mest framträdande effekt inom den enskilda sektorn,
där de mindre företagen med i regel svagare likviditet hårdast drahas.

Enligt utskottets mening har den kreditpolitik, som förts under senare
tid, varit i hög grad ogynnsam. Med hänsyn till det då rådande konjunkturläget
borde en räntesänkning ha genomförts i början av år 1959. Om
så hade skett, hade nuvarande höga ränteläge inte behövt uppkomma. En
sänkt ränta är enligt utskottets mening ett angeläget önskemål.

Den förda kreditpolitiken har enligt utskottets mening varit till hinder
för det produktiva näringslivet och särskilt för de mindre företagen i deras
strävan till effektivisering av produktionsapparaten. Läget för näringslivet
bär pressats såväl genom de skärpta räntevillkoren som genom att kreditgivningen
hållits tillbaka till förmån för staten och bostadsbyggandet. Inför
den omställning, som stormarknaderna medför för vårt näringsliv, och överhuvudtaget
inför en skärpt konkurrens på världsmarknaden framstår det
som angeläget, att näringslivet beredes ökat utrymme för nödvändiga investeringar.
De mindre företagen har särskilt drabbats hårt av den förda
kreditpolitiken. De har i mindre utsträckning än de större företagen möjligheter
till självfinansiering och är i större utsträckning beroende av bankkrediter,
inte minst till följd av att de i stort sett är utestängda från obligationsmarknaden,
aktiemarknaden och andra källor för långfristig kreditgivning.
Det framlagda förslaget om omorganisation av AB Industrikredit
kan med den i ifrågavarande proposition förordade utformningen inte
medföra tillräckliga lättnader i sistnämnda avseende.

Lättnader i kreditpoliliken i syfte att sänka företagens kostnader är enligt
utskottets mening angelägna, om vårt näringsliv skall kunna hävda sig
i konkurrensen på världsmarknaden. Näringslivet måste tillförsäkras möjligheter
till de krediter som är nödvändiga för rationalisering och effektivisering
av produktionen. Den ekonomiska politiken måste utformas så, att
det produktiva näringslivet får ökat utrymme på kreditmarknaden och
eu räntesänkning möjliggöres. Den nuvarande prioriteringen av bostadsbyggandet
på kreditmarknaden bör också successivt upphöra. Utskottet delar
sålunda de i motionerna I: 536 och II: 663 framförda synpunkterna härom.

18

Bcinkoutskotteis utlåtande nr 20 år 1960

I den förevarande propositionen föreslås, att såväl ränteregleringslagen
som den särskilda lagen om bankaktiebolags kassareserv skall ges förlängd
giltighet till och med den 30 juni 1961. Då dessa frågor kan väntas bli föremål
för ett mera principiellt ställningstagande vid nästa års riksdag i
anledning av kreditmarknadsutredningens nyligen framlagda betänkande,
anser sig utskottet böra tillstyrka förlängning av ränteregleringslagen på
ett år i enlighet med vad som föreslagits i propositionen.

I fråga om den särskilda lagen om bankaktiebolags kassareserv måste
emellertid utskottet bedöma situationen annorlunda. Den nuvarande beredskapslagen
med maximitalet för kassareservkvoten fastställd till 50 procent
måste, såsom framgått av vad utskottet ovan anfört, anses vara en
väsentlig anledning till det för de mindre företagen bekymmersamma kreditläget.
Vid en förlängning av lagens giltighetstid framstår det därför som
nödvändigt, att företagens kreditbehov inför omställningen till stormarknaderna
och ett i övrigt skärpt konkurrensläge beaktas.

I motionerna 1: 536 och II: 663 har hemställts, att riksdagen vid behandlingen
av förevarande proposition måtte godtaga Kungl. Maj :ts förslag om
förlängd giltighetstid för den gällande beredskapslagstiftningen under förutsättning
av att ytterligare 100 milj. kronor ställes till förfogande för lån
till mindre företagare via företagareföreningarna. Vidare bör enligt motionärerna
maximigränsen för företagareföreningarnas direkta långivning till
en och samma företagare höjas generellt till 80 000 kronor. För en utvidgning
av kreditgivningen till småföretagsamheten har motionärerna i annat
sammanhang föreslagit en begränsning av bostadsbyggnadsprogrammet.

Sådana lättnader i kreditförsörjningen för de mindre företagen framstår
som nödvändiga i nuvarande läge, om gällande beredskapslagstiftning rörande
kassareserverna skall förlängas. Då tillräcklig anslutning till ifrågavarande
förslag icke vunnits finner sig utskottet i ställest böra tillstyrka
det i motionerna I: 534 och II: 661 framförda yrkandet om att maximitalet
för kassareservkvoten skall fastställas till 35 procent.

I samband med förevarande proposition har utskottet även till behandling
förehaft motionerna I: 38 och II: 47 rörande utformningen av den ekonomiska
politiken med hänsyn till det förändrade läget för svensk export.
En viss statlig utredningsverksamhet pågår beträffande de av motionärerna
berörda frågorna. Utskottet vill understryka angelägenheten av att Kungl.
Maj :t med uppmärksamhet följer utvecklingen på området och snarast möjligt
framlägger förslag till de åtgärder, som erfordras i olika avseenden för
underlättande av näringslivets och särskilt småföretagens anpassning till
stormarknaderna. I sammanhanget vill utskottet även rikta uppmärksamheten
på förslaget i motionerna 1: 537 och II: 664 om ett näringslivets kreditråd
med uppgift att följa utvecklingen och avge de förslag i fråga om kreditgivning
m. m., som kan anses påkallade. Ett sådant råd kan enligt utskottets
mening vara av värde men torde kunna inrättas av näringslivet utan
statsmakternas medverkan.

Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1960

19

Åberopande det anförda hemställer utskottet,

I. att riksdagen måtte, med bifall till motionerna I: 534 och
II: 661, såvitt nu är i fråga, samt i anledning av motionerna
I: 536 och II: 663 ävensom motionerna I: 537 och II: 664,

för sin del antaga Kungl. Maj :ts förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 3 juni 1949 (nr 314) angående rätt för
Konungen att i vissa fält meddela särskilda bestämmelser om
bankaktiebolags kassareserv, med den ändringen att 1 § erhåller
följande lydelse:

1 §

I den mån sådant med hänsyn till utomordentliga omständigheter
prövas nödigt må Konungen, på framställning av
fullmäktige i riksbanken och efter hörande av bank- och
fondinspektionen, förordna,

a) att kassareserv, som avses i 63 § lagen den 31 mars 1955
(nr 183) om bankrörelse, tillsammans med bankaktiebolags
inneliggande kassa skall uppgå till viss bestämd kvotdel,
högst trettiofem procent, av bolagets förbindelser med undantag
av garantiförbindelser och skulder på grund av insättningar
å sparkasseräkning;

b) att viss bestämd kvotdel av den summa---— eller

bankir;

c) att viss bestämd kvotdel av den under b)---tre

månader.

Oavsett vad---bestämda beloppet.

II. att riksdagen — med avslag å motionerna I: 534 och
II: 661, såvitt nu är i fråga — må bifalla Kungl. Maj:ts proposition
i vad den avser lagen angående fortsatt giltighet av
lagen den 7 december 1951 (nr 767) om räntereglering m. m.;

III. att riksdagen måtte i anledning av motionerna I: 536
och II: 663 i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om avveckling
snarast möjligt av nu gällande prioritering å kreditmarknaden
för bostadssektorn i enlighet med vad utskottet
anfört;

IV. att motionerna I: 537 och II: 664 må anses besvarade
genom vad utskottet ovan anfört;

V. att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till
känna vad utskottet ovan anfört i fråga om riktlinjerna för
den ekonomiska politiken;

VI. att de likalydande motionerna I: 38 och II: 47 må anses
besvarade genom vad utskottet ovan anfört.»

20

Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1960

Särskilt yttrande

av herrar Mattsson och Eliasson i Sundhorn.

I enlighet med vad som anförts i motionerna I: 536 och II: 663 har vi funnit
det nödvändigt, att de mindre företagen beredes särskilda kreditlättnader,
om nuvarande kassareservbestämmelser skall bibehållas ytterligare ett
år. Då vi i utskottet inte fått stöd för denna vår uppfattning från något
annat håll, har vi funnit oss böra tillstyrka motionsyrkandet om ett maximital
för kassareservkvoten av 35 procent. Skulle riksdagen dock fastställa
maximitalet till 50 procent, avser vi att i kamrarna i enlighet med motionerna
1: 536 och II: 663 ställa yrkandet, att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t skall begära förslag om utökning av långivningen till de mindre företagen
genom hantverks- och industrilånefonden med ett belopp av 100 milj.
kronor.

600999

Stockholm 1960. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag