Bankoutskottets utlåtande nr 12 år 1960

1

Nr 12

Utlåtande i anledning av väckta motioner om sänkning av riksbankens
diskonto.

I två inom riksdagen väckta, till bankoutskottet hänvisade likalydande
motioner, nr 39 i första kammaren av herr Öhman och herr Helmer Persson
och nr 48 i andra kammaren av herr Nilsson i Gävle m. fl., har hemställts,
att riksdagen i skrivelse till riksbanksfullmäktige måtte föreslå fullmäktige
att efter förhandlingar med regeringen sänka riksbankens diskonto från
nu gällande fem till fyra procent.

Beträffande motiveringen för denna hemställan hänvisas till motionen
II: 48.

Över motionen har yttrande inhämtats från fullmäktige i riksbanken,
som anfört följande.

Räntenivån i Sverige ligger numera, liksom i praktiskt taget alla jämförbara
länder, högre än under 1940-talet. Den är dock inte såsom motionärerna
hävdar, ovanligt hög jämfört med andra länder. De påståenden härom
som förekommer i motionerna synes bygga på en jämförelse mellan de
av olika länder publicerade officiella diskontosatserna. Dessa har emellertid
under senare år blivit allt rörligare, varför en jämförelse som begränsas
till en enda tidpunkt, kan bli missvisande. Vad motionärerna sålunda anfört
om ränterelationerna, kan i fråga om de officiella diskontona sägas
ha varit riktigt genast efter den senaste svenska diskontohöjningen. Numera
är emellertid bilden redan förändrad, sedan Danmark höjt sitt diskonto till
5% % och England sitt till 5 %. Vidare måste det observeras att eu jämförelse
enbart av de officiella diskontona blir vilseledande på den grund att
marginalerna mellan det officiella diskontot och marknadsräntorna visar
stora skillnader mellan olika länder.

Motionärerna framhåller vidare, att diskontot varit lägre under tidigare
högkonjunkturer, och de synes mena, att det därför också skulle kunna vara
lägre i nuvarande läge. Då diskontopolitiken emellertid endast utgör ett led
i den allmänna ekonomiska politiken, kan den självfallet inom ramen för
denna tillmätas större eller mindre betydelse beroende på vilken vikt som
man tillägger andra åtgärder och vilket utrymme som föreligger för dessa.
I det senare hänseendet har stora förändringar ägt rum inte bara sedan
mitten av 1940-talet utan även efter 1953—1954 års högkonjunktur. Här må
blott som exempel erinras om att strävandena att frigöra den internationella
handeln och kapitalrörelserna begränsat möjligheterna till direkta ingripanden
på handelsområdet och skärpt sambandet mellan svensk och internationell
ekonomisk utveckling. Detta betyder självfallet att uppmärksamBihang
till riksdagens protokoll 1960. 8 samt. Nr 12

2

Bankoutskottets utlåtande nr 12 år 1960

heten förskjutits från sådana ingripanden till andra ekonomiskt politiska
åtgärder.

Höjningen av riksbankens'' diskonto från 4% till 5 procent får ses mot
bakgrunden av det uppsving i den ekonomiska aktiviteten, som blev allt
tydligare under senare delen av år 1959. Fullmäktige bedömde läget så, att
risker började framträda för en utveckling med prisstegringar och en försämring
av betalningsbalansen med utlandet. En åtstramning av penningpolitiken
framstod som ett nödvändigt led i en ekonomisk politik, som syftade
till att säkerställa en stabil ekonomisk utveckling. Utifrån denna bedömning
vidtog riksbanken en serie åtgärder, som förutom diskontohöjningen
innefattade skärpningar av riksbankens rekommendationer rörande kreditinrättningarnas
placeringar och avsåg att inskränka möjligheterna att med
krediter finansiera den efterfrågeökning som hotade att gå utöver de tillgängliga
resurserna. Utvecklingen efter diskontohöjningen har enligt fullmäktiges
mening icke jävat denna bedömning.

De räntepolitiska åtgärderna måste anpassas efter de krav som växlingarna
i det ekonomiska läget ställer, och för dagen tillåter situationen icke
någon återgång från den skärpta kreditpolitiken. Motionerna torde därför
icke böra föranleda någon riksdagens åtgärd.

Vid ärendets behandling inom fullmäktige anmälde herr Rubbestad, att
han ansåg att fullmäktige bort tillstyrka bifall till motionen.

För egen del får utskottet under hänvisning till bankofullmäktiges yttrande
över motionerna hemställa,

att riksdagen måtte avslå motionerna I: 39 och II: 48.

Stockholm den 15 mars 1960

På bankoutskottets vägnar:

K. G. EWERLÖF

Närvarande:

från första kammaren: herrar Ewerlöf, Fahlander, Schmidt, Strandler,
Aspling, Yngve Nilsson och Ståhle;

från andra kammaren: herrar Sköldin*, Larsson i Julita, Regnéll*,
Eliasson i Sundborn, Persson i Appuna, Adamsson, Ågren och Nordgren.

* Ej närvarande vid justeringen.

Bankoutskottets utlåtande nr 12 år 1960

3

Särskilt yttrande

av herr Eliasson i Sundhorn:

Centerpartiet har, såsom bl. a. framgår av ett särskilt yttrande till bankoutskottets
utlåtande nr 7 innevarande år, förordat en sådan ekonomisk politik
att nuvarande höga räntenivå kunnat undvikas. Enligt min mening
bör emellertid icke riksdagen, såsom i ifrågavarande motioner föreslagits,
göra något uttalande om en viss fixerad diskontoförändring, vilket bl. a.
skulle omedelbart utlösa spekulationer på marknaden. De allmänna riktlinjerna
för penningpolitiken kommer att behandlas av riksdagen i annat
sammanhang. Av dessa skäl har jag — utan att nu taga ställning till vad
riksbanksfullmäktige anfört — i likhet med utskottets övriga ledamöter
ansett att motionerna bör avslås av riksdagen.