Bevillningsutskottets betänkande nr 62 är 1960
1
Nr 62
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
om vissa ändringar i förordningen om allmän varuskatt.
Till bevillningsutskottet har hänvisats följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen
I) de likalydande motionerna 1:1 av herr Källqvist och II: 8 av herr
Rydén, vari hemställts, att riksdagen måtte besluta sådan ändring i förordningen
om allmän varuskatt att de produkter, som de bildande konstnärerna
framställer på måleriets, grafikens och skulpturens område, måtte befrias
från allmän varuskatt, att vederbörande utskott måtte utarbeta
erforderlig författningstext, samt att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställer om en utredning i syfte att även befria författarnas och tonkonstnärernas
produkter från den allmänna varuskatten ävensom att utredningen
verkställes så snabbt att dess resultat kan föreläggas riksdagen före
utgången av 1960;
II) de likalydande motionerna I: 115 av herr Edström m. fl. och II: 146
av fröken Höjer m.fl., vari hemställts, »att riksdagen måtte besluta, att
proteser och stödjebandage med statsbidrag undantages från allmän varuskatt»
;
III) de likalydande motionerna I: 198 av herrar Alexanderson och Ragnar
Bergh samt II: 361 av herr Björkman m. fl., vari hemställts, »att riksdagen
måtte besluta att fr. o. m. den 1 juli 1960 utvidga undantaget från
omsättningsskatt för de i förordningen om allmän varuskatt 10 § 1 mom. 7
angivna tryckta skrifterna till att gälla även för böcker jämte musikalier»;
IV) de likalydande motionerna I: 203 av herr Ferdinand Nilsson m. fl. och
11:246 av herr Larsson i Hedenäset m.fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta sådan ändring av förordningen om allmän varuskatt att i § 10
1 mom. bland från skatteplikt undantagna varor upptages: »9. Genom avtal
med staten prisreglerade jordbruksprodukter»; att till företagare som genom
förordningen om varuskatt ålägges att från sin rörelse inredovisa skattemedel
skall utgå skälig ersättning; samt att Kungl. Maj :t måtte bemyndigas
att utfärda härför nödiga bestämmelser och anvisningar ävensom
måtte för riksdagen framlägga förslag om erforderliga medel för bestridande
av redovisningskostnaderna;
V) de likalydande motionerna I: 282 av herr Hagberg och II: 355 av herr
Regnéll, vari hemställts, att riksdagen måtte antaga följande
1 — Bihang till riksdagens protokoll 1960. 7 samt. Nr 62
2
Bevillningsutskottets betänkande nr 62 år 1960
Förslag
till
Förordning om ändring i vissa delar av förordningen om allmän varuskatt
den 1 december 1959 (nr 370)
Härigenom förordnas, att 10 § förordningen om allmän varuskatt den 1
december 1959 samt anvisningarna till 1 och 10 §§ i nämnda förordning
skola erhålla följande ändrade lydelse:
10 §.
1 mom. Från skatteplikt undantagas följande varor.
1. Utsäde, fröer —■ — — och växtskyddsmedel.
2. Levande djur —--liknande affärer.
3. Drivmedel och andra bränslen.
4. Jord, samt---krossat skick.
5. Bogser- och bärgningsbåtar, livräddningskryssare, flodsprutor och
pontonkranar, fiskefartyg, så ock andra fartyg med en nettodräktighet
av minst 20 registerton ävensom luftfartyg.
6. Krigsmateriel, som---underkastad utförselförbud.
7. Allmänna nyhetstidningar---särskild avgift.
8. Läkemedel, som---till sjukhus.
2 mom. Kungl. Maj :t — —. — eller varugrupper.
(Se vidare anvisningarna.)
Anvisningar
till 1 §.
Begränsningen till--— är skattefri. Försäljning av alla slag av varor
för bruk å och ombord å fartyg eller luftfartyg i utrikes trafik är att jämställa
med export.
till 10 §.
Undantaget från — — — liknande sätt.
Med drivmedel---av butiksvara.
Undantaget för---av detaljhandlare.
Till fartyg---till huvuduppgiften. Med denna till gällande tulltaxa
anknutna avgränsning följer, att exempelvis fyrskepp, mudderverk och flytdockor
utgöra skattepliktiga varor.
Undantaget för —---angivna slag.
Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
Bevillningsutskottets betänkande nr 62 år 1960
3
VI) de likalydande motionerna I: 285 av fru Gärde Widemar samt II: 356
av herrar Kollberg och Ståhl, vari hemställts, »att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t begära att en skyndsam utredning företages angående
generellt undantagande, så fort ske kan, av tidningar och tidskrifter från
allmän varuskatt och att förslag till erforderliga ändringar i förordningen
om allmän varuskatt framlägges vid innevarande års riksdag»;
VII) de likalydande motionerna I: 286 av herr Hagberg m. fl. och II: 518
av herr Kollberg m.fl., vari hemställts, »att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t
begära förslag till bestämmelser om restitution av allmän varuskatt för varor
till investeringar avseende förbättringsarbeten och nyanläggningar inom
rörelse och jordbruk samt att detta förslag framlägges till årets riksdag
i så god tid att restitution kan medgivas vid 1961 års taxering för under år
1960 köpta investeringsvaror»;
VIII) de likalydande motionerna I: 287 av fru Hamrin-Thorell m. fl. och
II: 357 av herr Kollberg m.fl., vari hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att 46 § 1 och 2 mom. samt 49 § förordningen om allmän varuskatt skall
erhålla följande lydelse:
46 §.
1 mom. Preliminär allmän varuskatt förfaller till betalning den 18 i månaden
närmast efter utgången av den redovisningsperiod, som skatten avser.
Vid inbetalning av preliminär allmän varuskatt må skattskyldig tillgodogöra
sig kostnadsersättning genom avdrag, beräknat enligt följande grunder.
För skattepliktig omsättning överstigande 4 000 kronor utgör ersättningen
dels ett grundbelopp av 15 kronor, dels ock ett rörligt belopp motsvarande
3 procent av skattebelopp å omsättning överstigande 4 000 kronor
men ej 30 000 kronor, 0,5 procent av skattebelopp å omsättning överstigande
30 000 kronor men ej 150 000 kronor och 0,25 procent av skattebelopp
å omsättning överstigande 150 000 kronor. Kostnadsersättning avrundas
nedåt till helt krontal.
2 mom. Senast den dag preliminär allmän varuskatt förfaller till betalning
skall densamma, efter avdrag av kostnadsersättning som i 1 mom.
andra stycket sägs, inbetalas till statsverket genom insättning å särskilt
postgirokonto.
Omfattar redovisningsperiod delar av olika beskattningsår, skall till varje
sådan del hänförligt belopp inbetalas för sig. Till redovisningsperiod eller till
sådan del av redovisningsperiod, som nyss sagts, hänförligt belopp erlägges i
helt antal kronor, därvid öretal bortfaller. Understiger den preliminära allmänna
varuskatten tio kronor, må inbetalning underlåtas.
49 §.
Vid debitering av statlig allmän varuskatt skall skattskyldig gottskrivas
förutom preliminär allmän varuskatt som av den skallskyldige inbetalats,
4
Bevillningsutskottets betänkande nr 62 år 1960
sådan ersättning som i 46 § 1 mom. andra stycket sägs, ävensom sådan preliminär
allmän varuskatt som jämlikt 41 § fastställts till betalning.
IX) de likalydande motionerna 1:288 av herr Kronstrand och 11:358 av
herr Ågren m. fl., vari hemställts, »att riksdagen måtte besluta att restitution
av allmän varuskatt skall ske vid försäljning av guldsmedsvaror till utländska
turister på samma sätt som sker i fråga om den särskilda försäljningsskatten
för samma varor samt bemyndiga Kungl. Maj :t att förordna om sådan
restitution»;
X) de likalydande motionerna I: 289 av herrar Sigfrid Larsson och Svanström
samt II: 359 av herr Antonsson m. fl., vari hemställts, »att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t måtte
förordna om undantag från skatteplikt till allmän varubeskattning för de
tekniska och kulturella hjälpmedel som av handikappade och lytesskadade
används i terapeutiskt eller rehabiliteringssyfte, såsom olika slag av invalidfordon
och invalidvagnar, rullstolar, proteser, hörapparater, talböcker etc»;
XI) de likalydande motionerna I: 295 av herr Ebbe Ohlsson och II: 364 av
herr Darlin m. fl., vari hemställts, »att riksdagen, i händelse den ej från viss
tid beslutar upphäva förordningen om allmän varuskatt, måtte besluta sådan
ändring av § 26 nämnda lag att handelsbolag, kommanditbolag eller liknande
må äga rätt att bli taxerade till allmän varuskatt i en kommun oberoende
av delägarnas hemortsrätt, samt att vederbörande utskott måtte utarbeta
härför erforderliga författningsändringar»;
XII) de likalydande motionerna I: 406 av herr Hagberg m.fl. och II: 517
av herr Kollberg m. fl., vari hemställts »att riksdagen måtte besluta sådan
ändring i förordningen om allmän varuskatt, att skattebelastningen blir likformig
för fabriksmässigt tillverkade förbearbetade byggnadsvaror och sådana
varor som framställes på byggnadsplatserna samt att vederbörande utskott
måtte utarbeta härför erforderlig författningstext»;
XIII) de likalydande motionerna 1:423 av herrar Stefanson och Sunne
samt II: 360 av herr Nordgren m.fl., vari hemställts, att riksdagen beslutar
att 13 § i förordningen om allmän varuskatt må erhålla följande lydelse:
»Skattskyldighet föreligger icke
a) vid uttag ur rörelse av skattepliktiga varor i allenast ringa omfattning,
b) vid försäljning eller uttag av till driften hörande maskiner, inventarier
och dylikt»;
XIV) de likalydande motionerna 1:427 av herr Sveningsson och 11:519
av herr Magnusson i Tumhult, vari hemställts,
1) att riksdagen måtte besluta sådana ändringar i förordningen om allmän
varuskatt
att brukare av jordbruksfastighet som producenter jämställes med utövare
av rörelse i fråga om sådana varor, som icke redan är undantagna i
varuskatteförordningen,
Bevillningsutskottets betänkande nr 62 år 1960
5
att material, som användes i produktionen, men icke ingår i den producerade
varan, undantages från skatteplikt,
att verktyg, slitgods o. d., som hastigt förbrukas i produktionsprocessen,
genom lämplig avgränsning mot anläggningstillgång undantages från skatteplikt
samt
att redovisningsskyldigheten för varuskatt för handelsbolag och kommanditbolag
åvilar bolaget som sådant,
2) att vederbörande utskott måtte utarbeta förslag till härför erforderliga
författningsändringar ävensom
3) att riksdagen måtte uttala att övergångsbestämmelserna till varuskatteförordningen,
såvitt avser skriftligt avtal, måtte givas den innebörden
att en praktisk anpassning sker till gängse handelskutym;
XV) de likalydande motionerna 1:429 av herr Virgin m.fl. och 11:523
av herr Nilsson i Svalöv m. fl., vari hemställts, »att riksdagen måtte besluta
sådan ändring av förordningen om allmän varuskatt, att transportprestation,
som utföres för kunds räkning av icke-transportföretag med egen
transportapparat vid leverans av egna produkter, undantages från beskattning
samt att vederbörande utskott måtte utarbeta förslag till härför erforderliga
författningsändringar»;
XVI) motionen 11:86 av herr Gustafsson i Borås, vari hemställts, »att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa om förslag till sådan
ändring av förordningen om allmän varuskatt att sådana publikationer befrias
från varuskatt som är att betrakta som organ för ideella, nykterhetsoch
kristna organisationer och samfund eller med dem likställda även för
de fall då särskild avgift erlägges för publikationerna i fråga»;
XVII) motionen II: 247 av herrar Antby och Rimås, vari hemställts, »att
riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t begära utredning om sådana ändringar i
förordningen om allmän varuskatt att jordbrukarna beredas möjlighet att
bli befriade från skatt å förnödenheter erforderliga för jordbruksdriften»;
XVIII) motionen II: 525 av herr Nordgren, vari hemställts, »att riksdagen
måtte för sin del antaga följande
Förslag
till
Förordning om ändring i vissa delar av förordningen om allmän varuskatt
den 1 december 1959 (nr 370)
Härigenom förordnas, att 10 § förordningen om allmän varuskatt den
1 december 1959 samt anvisningarna till 11 § i nämnda förordning skola
erhålla följande ändrade lydelse:
6
Bevillningsutskottets betänkande nr 62 år 1960
10 §.
1 mom. Från skatteplikt undantagas följande varor:
1. Utsäde, fröer,---och växtskyddsmedel.
8. Läkemedel, som---till sjukhus.
9. Hel- och halvfabrikat av tandmaterial, som försäljas till eller tillhandahållas
av tandläkare.
2 mom. Kungl. Maj :t äger---eller varugrupper.
(Se vidare anvisningarna.)
Anvisningar
till 11 §.
Anknytningen av —--militärt bruk.
Tjänsteprestation av tandläkare med avseende å tandmaterial, som avses
i 10 § 1 mom., är skattefri oavsett om materialet försålts till tandläkaren
eller tillverkats av denne eller av person anställd hos tandläkaren.
Begränsningen av---— och dylikt.
Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling»;
ävensom
XIX) motionen II: 534 av herrar Svensson i Ljungskile och Wedén, vari
hemställts, »att riksdagen snarast måtte besluta sådan ändring i lagen angående
allmän varuskatt att från denna beskattning, så länge den består,
undantages sådana tekniska och kulturella hjälpmedel som i rörelseuppövande
eller andra läketerapeutiska syften användes av invalidiserade personer».
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framlagda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,
hänvisa till motionerna 1:115, 1:203, 1:429, 11:8, 11:86, 11:247,
11:355, 11:356, 11:357, 11:358, 11:359, 11:360, 11:361, 11:364, 11:517,
II: 518, II: 519, II: 525 och II: 534.
Till utskottet har skrifter inkommit från Konstnärernas Riksorganisation,
Aktiebolaget Lättbetong, Svenska Fabriksbetongföreningen och Sveriges
Köpmannaförbund.
Av innehållet i de föreliggande motionerna må här återges följande.
Bevillningsutskottets betänkande nr 62 år 1960
7
Yrkanden om skattefrihet
a) Investeringsvaror
Motionärerna i motionerna 1:286 och II: 518 framhåller
bl. a., att den allmänna varuskatten är avsedd att uttagas endast i ett led och
sålunda drabba varan endast en gång oavsett varans framställningssätt.
Emellertid uttages varuskatt även för investeringsvaror inom industri, jordbruk
och handel. Till den del varuskatten icke kan övervältras får den karaktär
av en beskattning av näringsverksamhet. Någon norm för denna beskattning
finnes icke utan den drabbar synnerligen ojämnt. I den mån varuskatten
på investeringar kan övervältras innebär detta att den effektiva varuskatten,
som konsumenterna får betala, överstiger de författningsenliga
4 procenten. Såväl principiella som näringspolitiska synpunkter talar för en
begränsning av den allmänna varuskatten till den direkta konsumtionen. Vidare
måste den generella varubeskattningen för att icke föranleda strukturförändringar
in. m. drabba alla varor med samma styrka. För att uppnå ett
undantagande av beskattning av varor för investeringar avseende förbättringsarbeten
och nyanläggningar inom industri, jordbruk och handel synes
-—■ då varuskatten nu trätt i kraft —- den enda praktiskt framkomliga vägen
vara att införa ett restitutionssystem med vars hjälp varor för nyssnämnda
investeringar i efterhand befrias från den allmänna varuskatten.
I motionerna I: 406 och II: 517 framhåller motionärerna bl. a.
I fråga om förarbetade byggnadsvaror medför den allmänna varuskatten en
ojämn beskattning därutinnan att den på byggnadsplatsen framställda produkten
icke belastas av varuskatt i annan mån än för det obearbetade materialet
under det att den fabriksmässigt tillverkade drabbas av skatt, vilket i
senare fallet medför att även arbetslöner och råmaterial beskattas — oavsett
om materialet i och för sig är skattepliktigt eller ej. Den fabriksmässiga tillverkningen
har medfört ett avsevärt förbilligande av bl. a. bostadsbyggandet.
Konsekvensen av skattebelastningen blir icke bara ett snedvridande av konkurrensförhållandena
utan även en betydande fördyring. Under riksdagsbehandlingen
av förslaget till allmän varuskatt beräknades att fördyringen
skulle kunna uppgå till cirka 1,5 procent av byggnadskostnaderna för bostäder.
En jämn och likformig beskattning kan uppnås om beskattningen
får inträda ett led tidigare för den som fabriksmässigt framställer bearbetade
byggnadsvaror. Dessa tillverkare skulle med andra ord hänföras till konsumenter
och alltså inköpa sina varor med skatt inräknad. Härigenom
åstadkommes att den fabriksmässigt framställda varan belastas med lika
stor skatt som den som tillverkas på byggnadsplatserna. Alternativt kan diskuteras
uppställandet av en schablon av den typ som kommit till användning
i fråga om den fabriksmässiga tillverkningen av trähus. En reducering
av beskattningsvärdet efter viss procentsats skulle kunna få samma effekt
8
Bevillningsutskottets betänkande nr 62 år 1960
som enligt den först nämnda lösningen. Ett likställande av de fabriksmässigt
tillverkande företagen med konsumenter torde dock vara det enklaste
och mest rättvisande sättet.
ImotionernaI:427ochII:519 framhålles att material, som användes
i produktionen men icke ingår i den producerande varan, i flertalet
fall är belagd med varuskatt. Motsvarande förhållande gäller för verktyg,
slitgods o. d., som hastigt förbrukas i produktionen. Vid inkomsttaxeringen
får dylika tillgångar direkt avföras som kostnad vid inköpet och räknas alltså
icke som anläggningstillgång. Ett uttagande av varuskatt hos producenten
kan i sådana fall icke vara rimligt. Varuskatteförordningen bör därför
ändras dels så att ovannämnda material icke blir föremål för beskattning
hos producenten, dels så att lämplig avgränsning mot anläggningstillgång
göres beträffande verktyg, slitgods o. d.
b) Jordbrukets råvaror och förbrukningsmateriel
I de likalydande motionerna I: 427 och II: 519 framhålles att
i förvärvskällan rörelse varuskatt icke uttages på leveranser till producenterna
och återförsäljare medan i förvärvskällan jordbruksfastighet däremot
utövarna utgör konsument i varuskatteförordningens mening, vilket medför
att alla leveranser till jordbruket med undantag av de i 10 § varuskatteförordningen
uppräknade varuslagen skall beläggas med varuskatt. Samma
slag av verksamhet kan emellertid ofta antingen vara binäring till jordbruk
eller självständig rörelse. I det förra fallet skall alltså varuskatt erläggas på
alla icke undantagna varor, men däremot icke i det senare fallet. Så är t. ex.
förhållandet vid fruktodling och andra specialodlingar, trädgårdsrörelse,
hönsfarm, pälsdjursuppfödning. Exempel på vara, som får olika behandling,
är emballage, som användes i utövarens produktion. En sådan olikhet beroende
på förvärvskällans karaktär är otillfredsställande och strider mot
varuskatteförordningens huvudprincip. En ändring härutinnan är därför
påkallad.
I motionen II: 247 anför motionärerna bl. a. I tekniskt hänseende har
förordningen om allmän varuskatt utformats så att vissa jordbrukets råvaror
hänföres till icke skattepliktiga varor. Åtskilliga andra varor av samma
karaktär som industriens material m. m. tvingas däremot jordbrukarna
att inköpa som konsumenter. Härigenom blir jordbrukarna ogynnsamt belastade
och beskattningen i denna form är stridande mot en konsekvent varubeskattning
i endast ett led. En översyn erfordras av förordningen om allmän
varuskatt i syfte att bereda jordbrukarna ökade möjligheter att inköpa
material etc. skattefritt.
Bevillningsutskottets betänkande nr 62 år J960
9
c) Fartyg m. m.
Som motivering för yrkandet i motionerna I: 282 och II: 355
om ''skattefrihet för vissa fartyg samt fartygsinventarier m. m. anföres i huvudsak
följande. Till gruppen skattepliktiga fartyg med en nettodräktighet
understigande 20 registerton hör ett icke ringa antal båtar, som används vid
bogsering av större fartyg i och ur hamnarna. Dessa bogserbåtar utför nödvändiga
transporttjänster för de större fartygen och utgör ett komplement
till dessa. Bärgningsbåtar, såväl större som mindre, utför likaledes betydelsefulla
tjänster för handelsflottans fartyg. Så är även fallet med livräddningskryssarna.
Att de nämnda båtarna hänföres till skattepliktiga varor då
de har en nettodräktighet mindre än 20 registerton, medan samma slag av
båtar med en nettodräktighet däröver är skattefria, är orimligt, i all synnerhet
som skatteintäkterna för dylika båtar rör sig om relativt ringa belopp.
Samtliga de ifrågavarande båtarna bör därför, oberoende av sin storlek, vara
undantagna från skatteplikt. Till fartyg hänföres enligt anvisningarna till
10 § icke sådana farkoster, i fråga om vilka förflyttningen är av underordnad
betydelse i förhållande till huvuduppgiften. Såsom exempel härpå nämnes
fyrskepp, flodsprutor, mudderverk, pontonkranar och flytdockor. Flodsprutor
och pontonkranar framdrives i regel med egen maskin samt utför
betydelsefulla tjänsteprestationer till fartyg. Då fiskefartyg, oberoende av
sin storlek, undantagits från skatteplikt finnes icke något som helst skäl
för att behandla bogser- och bärgningsbåtar, livräddningskryssare, flodsprutor
och pontonkranar på annat sätt.
Enligt anvisningarna till 1 § skall försäljning av varor för bruk å fartyg
i utrikes trafik jämställas med export av varor. Denna bestämmelse är generell
och innefattar icke någon begränsning till vissa slag av varor. I proposition
nr 162 till 1959 års riksdag (sid. 188) har departementschefen emellertid
anfört, att skattefriheten för fartyg icke skall gälla lösa inventarier,
förråd av förbrukningsartiklar och liknande. En sådan begränsning av
skattefriheten strider mot berörda anvisningsbestämmelse ävensom mot vad
departementschefen anfört å sid. 192 i propositionen. På grund härav råder
nu stor ovisshet inom rederierna och hos leverantörer av varor till fartyg,
när och i vilken omfattning varuskatt skall utgå för sådana slag av varor,
som är avsedda för bruk å fartyg i utrikes trafik. Å alla fartyg, oberoende
av om de är sysselsatta i utrikes eller inrikes trafik, måste finnas lösa inventarier
av skilda slag liksom även ett stort antal förrådsvaror, exempelvis
färger, smörjoljor, wirar, tågvirke, glas och porslin m. in. samt livsförnödenheter
för de ombordanställda och för eventuella passagerare. Då dylika
varor förbrukas ombord å fartyg i utrikes trafik —- och således ej inom
landet —- är dessa varor fullt jämställda med exportvaror och skall enligt
uttryckliga bestämmelser i ifrågavarande förordning vara skattefria. Detsamma
måste även gälla, därest sagda varor tillhandahålles från ett rederis
10
Bevillningsutskottets betänkande nr 62 år 1960
förråd eller, om varor avsedda för bruk å fartyg i utrikes trafik tillverkats
av rederiet självt, vilket kan vara fallet beträffande presenningar, lucksegel,
flaggor m. m. Skattefriheten bör således omfatta alla slag av varor för dylikt
bruk och den berörda anvisningsbestämmelsen förtydligas i enlighet därmed.
Jämväl i fråga om försäljning av varor ombord å fartyg kräver rådande
ovisshet om den rätta tolkningen av anvisningarna till 1 § ett sådant
förtydligande, varav framgår att all slags försäljning av varor ombord å
fartyg i utrikes trafik är att jämställa med export och i följd härav skall
vara skattefri.
d) Tidningar, böcker m. m.
I motionerna I: 2 85 och II: 356 uttalas, att den olika skattemässiga
behandlingen av olika grupper av periodiska skrifter är utformad
med hänsyn till skrifternas innehåll och periodicitet, varför skatten kommer
att inom området verka som en punktskatt. Därmed ingriper statsmakterna
på ett tryckfrihetsrättsligt knappast tillåtligt sätt i den fria meningsbildning,
som försiggår med tillhjälp av det tryckta ordet. Gränserna
mellan vad man i traditionell mening brukar kalla nyhetstidningar och
övriga publikationer har blivit alltmera utsuddade. Åtskilliga tidskrifter
innehåller mycket allmänt nyhetsmaterial på samma sätt som den moderna
nyhetstidningen i allt högre grad kommit att utforma sitt material på det
sätt som tidigare varit den övriga pressen förbehållet. Bortsett från de rent
tryckfrihetsrättsliga synpunkterna innebär — som erfarenheten visat —
varje försök att ur innehållsmässiga synpunkter särskilja periodiska publikationer
i olika kategorier synnerliga svårigheter. Ett försök till dylik bedömning
måste alltid komma att innefatta ett betydande mått av subjektiva
värderingar. En skattemässig differentiering av periodiska skrifter efter
kriterier, som i något avseende bygger på skrifternas innehåll eller periodicitet,
kan icke anses godtagbar ur tryckfrihetsrättslig synpunkt. Samtliga
periodiska publikationer som enligt utgivningsplan är avsedda att utgivas
med minst fyra nummer årligen bör oavsett innehållets karaktär vara undantagna
från allmän varuskatt.
Som stöd för yrkandet i motionerna I: 198 och II: 361 om
skattefrihet för böcker och musikalier åberopas bl. a. att det icke kan anses
vara förenligt med tryckfrihetsförordningens anda att i beskattningsavseende
behandla skilda slag av skrifter olika. Någon tvekan om att det skulle vara
en kulturstimulerande åtgärd att befria böcker från omsättningsskatt behöver
man icke hysa. En stor del av bokimporten kan undgå omsättningsskatt
genom att inköpen icke göres hos de svenska bokhandlarna utan direkt
hos utländska säljare, varifrån böckerna sändes i försändelser som blir skat
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 62 år 1960
11
tefria när beskattningsvärdet är lägre än kr. 25:—. Trots sin stora kulturella
vikt torde värdet av den totala bokomsättningen knappast uppgå till en halv
procent av den totala varuförsäljning för vilken varuskatt uttages. Statens
förtjänst av den allmänna varuskatten på böcker blir därför relativt obetydlig
redan innan nödvändiga avdrag verkställts för ökade allmänna bidrag
och minskade skatteintäkter. Det måste vara felaktigt att huvudsakligen av
perfektionistisk ambition hålla fast vid en skatt på litteratur, som motverkar
de kulturella strävanden staten samtidigt stöder med stora anslag till forskning,
skolväsende, bibliotek och bildningsarbete i övrigt.
Yrkandena imotionernal: 1 och II: 8 har avseende såväl på författares
och tonsättares alster som de produkter, som de bildande konstnärerna
framställer på måleriets, grafikens och skulpturens område. Motionärerna
framhåller att författarna icke drabbas direkt av den allmänna
varuskatten utan indirekt genom att böckerna är varuskattbelagda. Detta
är icke tillfredsställande, även om man anser att böckerna tekniskt sett är
till stor del industriprodukter och som sådana bör skattbeläggas.
Konstnärerna på måleriets och skulpturens område får sina produkter,
som på intet sätt bär med industriell framställning att göra, också varubeskattade,
något som måste anses vara helt otillfredsställande.
I alla kulturländer får konstens utövare statens ekonomiska bistånd i
olika former. De former av stöd och stimulerande åtgärder, som ges åt dem,
är synnerligen ringa och oproportionerligt små med tanke på vårt kulturarv
och vårt lands relativt välbärgade tillstånd.
Att under sådana förhållanden belägga de produkter, som konstnärerna
frambringar, med varuskatt måste innebära att dessa får ytterligare ekonomiska
svårigheter. Det borde därför vara staten angeläget att avstå från
att varuskattebelägga de produkter som konstnärerna åstadkommer och försäljer
antingen direkt från sina ateljéer eller indirekt genom utställningar
och konsthandlare.
I princip bör även författarnas och tonkonstnärernas arbeten vara fritt
från varuskatt, men eftersom det finns en viss skillnad i framställningssättet
av å ena sidan böcker och noter och å andra sidan bildkonsten inom t. ex.
måleriets och skulpturens område, torde en utredning om lämpligaste formen
att ordna skattebefrielse för de förra alstren — dvs. böcker och noter
— vara befogad.
I motionen II: 86 erinras om att åtskilliga ideella vecko-, månadseller
kvartalspublikationer, organ för nykterhetsorganisationer, kristna
samfund, kyrkor och rörelser etc., tillhandahålles medlemmar och sympatisörer
dels efter prenumeration genom postverket eller hos utgivaren, dels
gratis i missioneringssyfte. Den medlemsavgift som inbetalas till dessa
organisationer går oftast till en lokal förening eller församling, medan av
-
12
Bevillningsutskottets betänkande nr 62 år 1960
giften för tidningen i de flesta fall inbetalas genom prenumeration enligt
ovanstående. Då i författningen förutsatts att de publikationer, som tillhandahålles
medlemmar och sympatisörer utan annan avgift än medlemsavgiften
till organisationen, skall bli skattefria, anser motionären att samma
betraktelsesätt bör användas, om medlemsavgift inbetalas till en lokal
avdelning av organisationen eller samfundet och tidningsavgiften erlägges
genom prenumeration å posten eller direkt hos utgivaren.
e) Vissa hjälpmedel avsedda för invalider
Till stöd för yrkandet att proteser och stödjeförband, för vilka statsbidrag
utgår, undantas från allmän varuskatt erinras i motionerna I: 115
och II: 146 om, att dessa hjälpmedel var undantagna vid tillämpningen
av 1940 års omsättningsskatteförordning samt att undantag från nu gällande
varubeskattning beviljats beträffande vissa läkemedel. Ur principiell
synpunkt vore det önskvärt att de handikappade befriades från varuskatt
för alla hjälpmedel, som tekniskt betingas av deras handikapp och erfordras
i deras livsföring. Med hänsyn till svårigheten att få till stånd en ur lagsynpunkt
tillfredsställande avgränsning kan emellertid en skattebefrielse
inskränkas att avse proteser och stödjebandage, därvid medicinalstyrelsens
förteckning över ortopediska och tekniska hjälpmedel kan följas. För budgetåret
1959/60 har beräknats ett statsanslag å 5,5 miljoner kr. för anskaffande
av proteser och stödjebandage. Då anslaget utgår med 3/4 av totala
kostnaden för dessa hjälpmedel, blir det belopp som utges av de sjuka och
skadade själva — eventuellt med hjälp från sociala organisationer eller
kommuns socialhjälp —■ för samma år omkring 1,8 miljoner kr. Det är på
detta belopp som staten vid undantagslagstiftning skulle förlora varuskatt.
I motionerna I: 289 och II: 359 anföres bl. a. följande. Utöver
den allmänna statsfinansiella motiveringen har som skäl för en allmän
varuskatt bl. a. anförts dess betydelse som dämpande element i fråga om
den privata konsumtionen inför en antaglig konjunkturuppgång. Inget av
dessa motiv synes med nämnvärd bärighet kunna anföras som skäl för beskattning
av de handikappades terapeutiska och rehabiliteringssyftande tekniska
och kulturella hjälpmedel. Till flera av här åberopade hjälpmedel utgår
f. n. betydande bidrag av statsmedel. För statskassan blir det därför, i
förhållande till den föreslagna varuskattens totala belopp, endast fråga om
relativt små summor i skattebortfall. För de människor det här gäller blir
det däremot på grund av deras speciella sociala och ekonomiska situation
fråga om relativt kännbara extra kostnader. Den konsumtion varom här är
fråga har ju därtill en social särprägel, som gör att den principiellt icke
kan jämställas med övrig privatkonsumtion. Starka skäl synes således tala
Bevillningsutskottets betänkande nr 62 år 1960
13
för att en beskattning av detta område ej är i linje med den föreslagna varuskattens
egentliga syfte i konjunkturpolitiskt och statsfinansiellt avseende.
Även i motionen II: 534 framhålles att sociala och humanitära skäl
talar till förmån för skattefrihet för tekniska och andra hjälpmedel till invalidiserade
personer.
f) Prisreglerade jordbruksvaror
Till stöd för yrkandet i motionernal: 203 och II: 246 att varuskatten
icke skall omfatta genom avtal prisreglerade jordbruksprodukter
framhålles, att det i avvaktan på varuskattens avskaffande framstår som
önskvärt ur sociala synpunkter att de nödvändiga livsmedlen inte fördyras
genom beskattning. Motionärerna uttalar även att den med hänsyn till konsumenternas
förhållanden och efter långa förhandlingar träffade prisavvägningen
icke lämpligen kan under avtalstiden förskjutas på sätt som skett.
Det marknadsmässiga köpmotstånd, som inom avtalets ram är så betydelsefullt
till sina verkningar, bör ej på detta sätt påverkas. Jordbruksnämnden
har angivit att varuskatten träffar de avtalsreglerade jordbruksprodukterna
med 70 milj. kronor per skatteprocent, d. v. s. med mer än 280 milj. kronor
under ett regleringsår. Denna beräkning anknyter till skatteuttaget i minuthandelsstadiet.
I den mån som köpmotståndet icke tillåter en avlastning på
konsumenterna blir det jordbrukarna som får vidkännas förlusten. Då
mellanhänderna avses skola hålla sig skadeslösa inte bara för fördyringen i
minuthandelsstadiet utan också för besvär m. m., ligger det belopp det gäller
säkerligen betydligt över 300 milj. kronor.
g) Diverse yrkanden om skattefrihet
Motionärerna i motionernal: 288ochII: 358 erinrar om att den
allmänna varuskatten i princip inte omfattar exportvaror samt att samma
grundregel gäller för de speciella varuskatterna, vilka restitueras vid export.
Emellertid gäller ej befrielse från allmän varuskatt för guldsmedsvaror,
som försäljes till utländska turister och därmed exporteras från landet.
Detta är så mycket mera oegentligt, framhåller motionärerna, som den
särskilda varuskatten eller försäljningsskatten som uttages på guldsmedsvaror
restitueras vid försäljning till utländska turister. Restitutionen sker
i samband med tullbehandlingen vid utförseln och på grundval av en särskild
av säljaren utställd varuanmälan, som köparen avlämnat till tullmyndigheterna
vid utresestationen. Frånvaron av skattefrihet för exportförsäljningen
kan enligt motionärernas mening befaras bli en särskilt kännbar
belastning för den svenska guldsmcdsbranschen i södra Sverige, där
konkurrensläget i förhållande till den danska handeln blivit i motsvarande
mån försämrat. I tekniskt hänseende kan en restitution av den allmänna
14
Bevillningsutskottets betänkande nr 62 år 1960
varuskatten vid utförsel av guldsraedsvaror enkelt ske med användande av
det nu befintliga restitutionssystemet för den särskilda försäljningsskatten.
Motionären i motionen II: 525 framhåller, att ovisshet råder hos
landets tandläkare om hur förordningen om allmän varuskatt skall tillämpas
i avseende å tandmaterial och föreslår bl. a. i förtydligande syfte ett
tillägg till 10 § 1 mom. av innebörd att hel- och halvfabrikat av tandmaterial,
som försäljes till eller tillhandahålles av tandläkare, skall vara undantaget
från skatteplikt. I motionen erinras inledningsvis om, att tjänsteprestationer
som utföres av tandläkare är skattefria enligt uttryckligt stadgande i
anvisningarna till 11 §. Av förordningen framgår emellertid ej, huruvida
tandprotes och övrigt för tandvård använt material utgör sådan vara för
vilken varuskatt skall uttagas. Ej heller föreligger klarhet om huruvida,
därest skatt skall utgå, tandläkaren skall uttaga varuskatt av patienter i
fall, då produkten förfärdigas av honom själv eller av en hos honom anställd
tekniker. Ovisst är även om skatt skall uttagas och i så fall av vem
i de fall, då ett dentallaboratorium förfärdigat produkten.
Av de uttalanden i fråga om beskattningen av tjänsteprestationer som
gjorts av departementschefen i proposition nr 162 till 1959 års riksdag bibringas
man den uppfattningen att det material som tandläkaren använder
vid behandlingen av sina patienter skall anses ingå i den skattefria tjänsteprestationen.
Tandläkaren skall därför ej uttaga varuskatt av patienten för
nämnda vara. Däremot skall säljaren av varan till tandläkaren uttaga sådan
skatt av denne i egenskap av konsument. Huru skall emellertid förfaras
med de arbeten, som utföres av tandtekniker? Skall förfarandet vara olika
för å ena sidan det fall att arbetet utföres av tandläkaren själv eller av en
tandtekniker anställd hos tandläkaren, och å andra sidan då arbetet utföres
av en tandtekniker anställd hos ett dentallaboratorium? Det synes orimligt,
att samma slags arbeten från varuskattesynpunkt skall behandlas på olika
sätt. Tillika erinras, att i Norge är tandteknikernas arbeten fria från omsättningsskatt.
Bestämmande av beskattningsvärde
I motionerna I: 429 och II: 523 anföres bl. a. att många företag
— och det gäller då speciellt fabrikanter av varor, där frakten utgör en avsevärd
del av produktens totalkostnad, exempelvis flertalet byggnadsmaterial
— normalt brukar i stor utsträckning leverera sina produkter fritt kunden
och därvid använda egna transportmedel. Genom att den i detta fall
betydande frakten drabbas av allmän varuskatt vid sådan leverans men inte
vid anlitande av fristående fraktföretag torde egna leveranser i viss — troligen
stor — utsträckning få upphöra med vad detta kan innebära i form av
outnyttjad trafikkapacitet och omflyttning av arbetskraft. Det förtjänar
Bevillningsutskottets betänkande nr 62 år 1960
15
framhållas, att många företag nedlagt betydande kostnader på skapandet av
specialkonstruerade transportmedel för att genom förbilligade transporter
kunna tillhandahålla sina produkter till lägre priser. Genom den nämnda
beskattningen förskjutes relationen till den mindre rationella, d. v. $. standardtransportens
förmån, vilket ur samhällsekonomisk synpunkt inte kan
vara önskvärt.
Skattskyldigheten
Till stöd för yrkandet i motionerna I: 423 och II: 360 anföres i
huvudsak följande. Under senare år har kunnat konstateras en stark ökning
av antalet personer, som vid sidan av sin ordinarie avlönade anställning
bedriver reparations- eller annan serviceverksamhet på fritid. Undantagsbestämmelser
i punkt a) i 13 § och omnämnandet i propositionen av ett
särskilt gränsvärde, under vilket skatteplikt icke skall föreligga, kan av
många personer tillhörande nämnda kategori komma att utnyttjas för att
underlåta att till myndigheterna redovisa omsättningsskatt även i de fall
omsättningen under året väsentligt överstiger det ifrågasatta beloppet. Härigenom
skulle bestämmelserna medverka till att från den reguljära företagsamheten
överföra ytterligare verksamhet till irreguljära företag, ofta
utan ordnad bokföring och utan registrering för inbetalning av varuskatt,
vilket framstår såsom en orättvisa mot de skattskyldiga företagen. Bestämmelserna
i 13 § punkt b) beträffande undantagande av skattskyldighet vid
tjänsteprestation med avseende å kläder och andra textilvaror premierar
på ett omotiverat sätt företag inom denna bransch utan fast driftställe, medan
ordinarie företagare inom branschen har att debitera och inbetala omsättningsskatt.
De här berörda undantagsbestämmelserna i punkterna a)
och b) i 13 § förordningen om allmän varuskatt bör därför utgå ur lagtexten.
Taxeringsförfarandet
Motionärerna i motionerna I: 295 och II: 364 riktar uppmärksamheten
på stadgandet i 26 § förordningen om allmän varuskatt enligt
vilket taxering till allmän varuskatt skall äga rum i den skattskyldiges
hemortskommun. Denna bestämmelse säges medföra administrativa svårigheter
för verksamhet, som drives i form av handelsbolag, kommanditbolag
eller liknande, där delägarna har hemortsrätt i skilda kommuner. Skyldighet
att redovisa och erlägga omsättningsskatt åligger i dessa fall envar
delägare i förhållande till hans andel i företaget. En förenkling av ifrågavarande
bestämmelse i syfte att underlätta redovisning och inbetalning av
omsättningsskatt för nämnda företag synes motionärerna därför vara motiverad.
En sådan förenkling bör innebära att för handelsbolag eller annat
företag som drives i liknande form må redovisning och inbetalning av om
-
16
Bevillningsutskottets betänkande nr 62 år 1960
sättningsskatt ske gemensamt för alla delägarna. En undantagsbestämmelse
av denna innebörd föreslås därför böra tilläggas § 26 i nämnda författning.
I motionernal: 427 och II: 519 framhålles bl. a. att redovisningen
av varuskatt för rörelseidkande handelsbolag och kommanditbolag blir
ytterst betungande och opraktisk, enär varje delägare skall avgiva sex sådana
redovisningar per år. Någon praktisk möjlighet att varje gång kontrollera
de uppgifter som lämnas i den på heder och samvete avgivna deklarationen
föreligger ej heller för delägarna — i synnerhet då antalet delägare
är stort. För att underlätta och förenkla varuskatteredovisningen bör förordningen
ändras så att redovisningsskyldigheten kommer att åvila handelsbolaget
och kommanditbolaget som sådant.
Ikraftträdandebestämmelserna
I sistnämnda motioner påpekas vidare att den övergångsbestämmelse
till varuskatteförordningen, varigenom från tillämplighetsområdet uteslutits
sådant tillhandahållande av vara eller tjänsteprestation varom
före den 16 oktober 1959 slutits skriftligt avtal däri vederlaget blivit till
beloppet fastställt, i anvisningar lämnade av riksskattenämnden har förutsatts
innebära, att skriftlig viljeförklaring skall ha lämnats av båda parter
och att vederlaget skall ha bestämts antingen som ett fixt pris eller till kvantitet
och ä-pris. Följden blir sålunda, att inom affärslivet vanligen förekommande
slutliga avtal, som haft form av skriftlig bekräftelse på muntlig
order eller skriftlig bekräftelse på muntligt anbud liksom också skriftliga
avtal där å-pris, men ej kvantitet, under viss period bundits, ställes utanför
den skattefrihet, som övergångsbestämmelserna annars innebär. Denna
tolkning har medfört stor osäkerhet inom affärslivet och kommer i många
fall att kunna leda till dels civilprocesser om hävande av avtal, dels varuskatteprocesser,
som kommer att belasta den redan hårt trängda taxeringsorganisationen.
Den gjorda tolkningen är jämväl onödigt restriktiv med
hänsyn till att det här gäller övergångsbestämmelser. I detta läge synes ett
klargörande uttalande av riksdagen i uppmjukande syfte vara i hög grad
angeläget.
Uppbördsersättning m.m.
Motionärerna i de likalydande motionerna I: 287 och II: 357
finner det oegentligt att skyldighet att uppbära och redovisa skatt — omfattande
betydande merarbete och stora ekonomiska risker — skall åläggas
en viss kategori medborgare utan att statsverket lämnar skälig ersättning
härför. Vid riksdagens behandling av denna fråga framhölls att man icke
begär, att handeln skall reducera sina inkomster för att täcka kostnaderna
för det merarbete som uppstår och att dessa kostnader i sista hand kom
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 62 år 1960
17
mer att drabba varupriserna samt att detta skulle vara en enklare väg att
kompensera merarbetet. Från handelns sida har häremot framhållits att
kostnaderna på grund av arbetets natur bör bestridas av statsverket. För
handeln är det även ett starkt önskemål att inte få nya kostnader som måste
ta sig uttryck i höjda priser. Konsumentintressena talar vidare för att ersättning
från statsverket skall utgå och icke uttagas genom höjda priser.
Den metod som härvid närmast erbjuder sig synes vara att den skattskyldige
medgives rätt till ett mindre procentuellt avdrag på det skattebelopp
han har att redovisa. Detta system har kommit till användning utomlands.
Vid inbetalning av preliminär varuskatt bör skattskyldig med skattepliktig
omsättning överstigande 4 000 kronor få tillgodogöra sig kostnadsersättning
genom avdrag med ett grundbelopp av 15 kronor samt därutöver med ett på
visst sätt i förhållande till den skattepliktiga omsättningen beräknat rörligt
belopp.
I motionerna I: 203 och II: 246 anföres starka betänkligheter
mot att handeln ålagts att fullgöra uppbörd av den allmänna varuskatten
utan att staten därför lämnar någon ersättning. På arbetsmarknaden är
detta ingalunda sed. Där hävdas tvärtom arbetstagarens frihet att själv avgöra
om han vill åtaga sig arbetet. Minst lika noga iakttages där arbetstagarens
rätt att förhandla om ersättningen för sitt arbete. Men beträffande företagarna,
av vilka det stora flertalet ingalunda har det bättre ställt än många
arbetare och tjänstemän, håller en annan praxis på att inarbetas. Ett område
är källskatteuppbörden, och nu kommer ännu ett annat uppdrag att
inleverera skatt. Det är av vikt att principen om statens skyldighet att taga
hänsyn till den enskildes skäliga anspråk även på detta område iakttages.
I motionerna föreslås därför att till företagare, som genom förordningen
om varuskatt ålägges att från sin rörelse inredovisa skattemedel, skall utgå
skälig ersättning.
Utskottet
Enligt förordningen den 1 december 1959 om allmän varuskatt (nr 507)
utgår sådan skatt med 4 procent för varor, som försäljes eller på annat sätt
tillhandahålles eller tas i anspråk inom riket, samt för varor, som införes till
riket.
Alla varor är i princip skattepliktiga. Med varor förstås materiella ting
av lös egendoms natur. Skatteplikten omfattar såväl egentliga konsumtionsvaror
som investeringsvaror, byggnadsmaterial och liknande. Genom
att skatten är utformad såsom en detaljhandelsskatt kommer skatt icke att
utgå i tidigare försäljnings- och distributionsled. Industrins och hantverkets
2 — Bihang till riksdagens protokoll 1960. 7 samt. Nr 62
18
Bevillningsutskottets betänkande nr 62 år 1960
råvaruförbrukning blir således icke föremål för beskattning. I fråga om investeringsvaror
och byggnadsmaterial är däremot företagen att anse som
konsumenter.
Från den principiella skatteplikten för varor har av skattetekniska skäl
gjorts vissa begränsade undantag. Skattefrihet skall således föreligga
bl. a. vid försäljning av levande djur, av jord, sand, grus och sten, av drivmedel
och andra bränslen, av fiskefartyg och större fartyg, luftfartyg och
viss krigsmateriel, av dagstidningar samt av receptbelagda läkemedel. Härjämte
har genom särskilt stadgande jordbruksråvarorna undantagits från
skatteplikt.
Beskattningen omfattar även vissa tjänsteprestationer, nämligen reparations-,
underhålls-, ändrings- och rengöringsarbeten samt serverings- och
uthyrningstjänster. Förutsättning för skatteplikt är att tjänsteprestationen
huvudsakligen har avseende på skattepliktiga varor.
Med den föreslagna avgränsningen av beskattningsområdet faller sålunda
utanför beskattningens ram bl. a. fastigheter och arbetsprestationer å
fastigheter samt vidare transport- och hygieniska tjänster liksom tjänster
som tillhandahålles av läkare, advokater, resebyråer m. fl. Vidare är hyrorna
undantagna.
I förevarande sammanhang behandlar utskottet väckta motioner om ändringar
i varuskatteförordningen. Väckt fråga om upphävande av förordningen
fr. o. m. årsskiftet 1960/61 upptar utskottet i annat sammanhang.
I flertalet av de föreliggande motionerna framställes olika yrkanden om
ytterligare undantag från skatteplikt. Beträffande dessa yrkanden får utskottet
inledningsvis framhålla, att vid utformningen av beskattningsområdet
har eftersträvats att i princip erhålla ett så vidsträckt skatteunderlag
som möjligt. Anledningen härtill är att varje undantag från skatteplikt i
viss mån förtager beskattningen dess generella verkan och samtidigt komplicerar
skattens handhavande inte minst ur redovisnings- och kontrollsynpunkt.
Undantagen från skatteplikt har därför ansetts böra begränsas till
vad som är betingat av skattetekniska skäl. Det har också under förarbetena
till lagstiftningen framhållits att de med en allmän indirekt beskattning
förenade fördelarna kan vinnas endast om beskattningen erhåller en så
generell karaktär som möjligt. Därmed elimineras riskerna för snedvridande
effekter ur konkurrens- och andra synpunkter samtidigt som det breda
underlaget möjliggör en låg skattesats.
Denna principiella inställning bör enligt utskottets uppfattning alltjämt
vara vägledande vid ställningstagandet till de olika yrkandena om inskränkningar
i skattepliktens omfattning. Inte minst av hänsyn till handelns redovisningsproblem
bör så få varugrupper som möjligt undantas från skatteplikt.
Bevillningsutskottets betänkande nr 62 år 1960
19
En fråga, som ägnats betydande intresse under förarbetena till lagstiftningen
är frågan om investeringsvaror skall vara skattepliktiga eller inte.
Denna fråga har också tagits upp i de likalydande motionerna 1: 286 av herr
Hagberg m. fl. och II: 518 av herr Kollberg m. fl. Motionärerna framhåller
att ett direkt undantag från skatteplikt för investeringsvaror är förenat med
tekniska olägenheter. Dessa skulle emellertid undvikas om ett restitutionsförfarande
genomfördes, varigenom företagen i efterhand erhöll restitution
av den skatt som utgår för under det förflutna räkenskapsåret verkställda
investeringar i form av förbättringsarbeten och nyanläggningar. I motionerna
yrkas, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t hemställa om förslag till
bestämmelser om restitution i dylika fall samt att förslag härom måtte
framläggas för riksdagen i så god tid att restitution kan medges vid 1961 års
taxering för under år 1960 inköpta investeringsvaror.
I detta sammanhang bör också behandlas yrkandena i motionerna I: 406
av herr Hagberg m. fl. och II: 517 av herr Kollberg m. fl. rörande beskattningen
av bgggnadsvaror. I dessa motioner framhålles, att nuvarande regler
leder till en snedbelastning i konkurrenshänseende genom att skatten för
s. k. förbearbetade varor kommer att utgå på ett värde, som även inrymmer
arbetskostnader m. m. hänförda till bearbetning eller förädling. Denna skillnad
accentueras av att vissa råvaror undantages från skatteplikt. För att
uppnå en större likformighet i beskattningen föreslår motionärerna att företag
med fabriksmässig tillverkning av förbearbetade byggnadsvaror hänföres
till konsumenter vid inköp av sina varor. I den av Svenska fabriksbetongföreningen
ingivna skrivelsen yrkas, att betongvarufabriker hänföres
till konsumenter vid sina inköp av skattepliktiga varor och att därmed de
förfärdigade produkterna inte skall vara skattepliktiga.
I anledning av vad sålunda yrkats får utskottet framhålla, att ett undantagande
av hela gruppen investeringsvaror i rörelse och jordbruk från
skatteplikt skulle innebära en mycket genomgripande förändring av beskattningens
utformning. På investeringsområdet torde falla mellan 9 och
10 miljarder kronor, d. v. s. inemot 30 procent av hela det varuskattepliktiga
området. För att staten skall erhålla lika stor inkomst genom beskattningen
som enligt gällande bestämmelser, skulle erfordras en höjning av skattesatsen
med drygt en tredjedel. Redan av denna anledning finner utskottet
det betänkligt att undantag från skatteplikt göres för investeringsvaror.
I ett läge, då det är erforderligt att tillföra staten inkomster, bör rimligen
inte näringslivet ges en särställning framför enskilda och konsumenter inom
den offentliga sektorn. Med varuskattens konstruktion åstadkommes en
lämplig avvägning av skattebelastningen mellan konsumtion och investering.
En dylik varubeskattning anser utskottet vara det lämpligaste alternativet
för att i det nuvarande konjunkturläget med starka risker för expansionistiska
överslag begränsa efterfrågan inom investeringssektorn. Här
-
20
Bevillningsutskottets betänkande nr 62 år 1960
till kommer som motionärerna själva påpekat att ett undantagande från
skatteplikt av investeringsvaror skulle förorsaka avsevärda komplikationer.
Dessa gör sig — om än med mindre styrka — gällande även om man som
motionärerna förordat använder sig av ett restitutionsförfarande. Utskottet
avstyrker med det anförda bifall till motionerna I: 286 och II: 518.
Beträffande beskattningens utformning i fråga om byggnadsvarorna vill
utskottet inte bestrida, att en viss snedbelastning uppstår genom att skatten
på s. k. förbearbetade varor utgår på varornas värde medan däremot —- då
arbetet utförs på byggnadsplatsen — skatten endast kommer att träffa råmaterialet,
i den mån detta är skattepliktigt. Såvitt utskottet kunnat finna
torde dock konsekvenserna härav i regel bli av begränsad art; genom den
rationalisering som möj liggöres genom användning av förbearbetade eller
monteringsfärdiga detaljer torde så mycket vara att vinna, att skillnaden i
varuskattehänseende i varje fall inte torde föranleda någon att övergå till
annat byggnadssätt. I dagens läge torde andra faktorer än varuskatten bli
avgörande för valet av arbetsmetoder. Utskottet, som anser att utvecklingen
på förevarande område bör följas med vaksamhet, finner sig böra avstyrka
motionerna I: 406 och II: 517.
Enligt 18 § 3 mom. gäller särskilda bestämmelser för rörelse, i vilken ingår
tillhandahållande av monteringsfärdiga trähus. I sådant fall skall skatten,
i vad avser tillhandahållande och uttag ur rörelsen av sådana hus, beräknas
allenast å 70 procent av den eljest skattepliktiga omsättningen. I den
från Aktiebolaget Lättbetong inkomna skriften hemställes att monteringsfärdiga
lättbetonghus erhåller samma behandling i varuskattehänseende
som trähus.
Utskottet finner inte skäl att i anledning av den inkomna skriften föreslå
däri ifrågasatt utvidgning av 18 § 3 mom. varuskatteförordningen.
I motionerna 1: 282 av herr Hagberg och II: 355 av herr Regnéll framställes
yrkande om utvidgning av undantagen från skatteplikt såvitt avser
fartyg. Sålunda hemställes att bogserbåtar, bärgningsbåtar och livräddningskryssare
— oberoende av storleken — undantas från skatteplikt liksom sådana
till fartyg i varuskatteförordningens mening icke hänförliga hjälpmedel
såsom flodsprutor, pontonkranar och liknande.
I anledning härav vill utskottet erinra om att 1959 års riksdag hade att
ta ställning till ett motsvarande yrkande om undantag från skatteplikt.
Riksdagen ansåg emellertid inte tillräckliga skäl föreligga att tillstyrka bifall
till då väckta motioner om dylika undantag. Såvitt utskottet kunnat finna
föreligger ej sådana skäl, som bör föranleda riksdagen till ett ändrat ställningstagande
i denna fråga. Utskottet avstyrker således nämnda motionsyrkande.
Utskottet övergår härefter till frågan om beskattningen av böcker, tid -
Bevillningsutskottets betänkande nr 62 år 1960
21
ningar och tidskrifter m. m. Enligt 10 § 1 mom. punkten 7 i varuskatteförordningen
är från skatteplikt undantagna allmänna nyhetstidningar, liksom
periodiskt utgivna medlemsblad, personaltidningar och liknande publikationer,
dock endast i den mån dessa publikationer tillhandhålles utan avgift.
Enligt anvisningarna gäller undantaget för allmänna nyhetstidningar sådana
publikationer av dagspresskaraktär som utkommer med minst ett
nummer i veckan. I fråga om övriga publikationer gäller som villkor för
skattefrihet att de enligt utgivningsplan utkommer med normalt minst fyra
nummer om året. Böcker ingår däremot i det skattepliktiga området.
I motionerna I: 198 av herrar Alexanderson och Ragnar Bergh samt
II: 361 av herr Björkman m. fl. yrkas skattefrihet för böcker och musikalier.
I motionerna I: 285 av fru Gärde Widemar samt II: 356 av herrar Kollberg
och Ståhl yrkas skrivelse till Kungl. Maj :t med begäran om utredning i syfte
att undanta tidningar och tidskrifter från skatteplikt. I motionerna I: 1 av
herr Källqvist och II: 8 av herr Rydén återigen hemställes bl. a. att riksdagen
hos Kungl. Maj :t anhåller om utredning rörande skattefrihet för författares
och tonsättares verk. Slutligen yrkas i motionen 11:86 av herr
Gustafsson i Borås att publikationer, som är organ för ideella, nykterhetsoch
kristna organisationer m. fl., skall undantas från skatteplikt, även då
särskild avgift erlägges för publikationerna.
I anledning av sistnämnda yrkande får utskottet erinra om att 1959 års
riksdag i skrivelse till Kungl. Maj :t anhållit om en utredning och undersökning
av de skattetekniska förutsättningarna för att från allmän varuskatt
undantaga även periodiska publikationer med politiskt, religiöst, vetenskapligt,
fackligt eller annat ideellt syfte. Enligt vad utskottet erfarit har
Kungl. Maj :t för avsikt att till årets riksdag framlägga proposition i ämnet.
Under sådana förhållanden anser utskottet skäl inte föreligga till förnyad
riksdagsskrivelse. Motionen II: 86 torde med detta få anses besvarad.
Beträffande yrkandet om utredning i syfte att tidningar och tidskrifter
över huvud taget skall undantas från skatteplikt får utskottet framhålla,
att enligt vad hittillsvarande erfarenheter ger vid handen nämnvärda svårigheter
inte förelegat, då det gällt att avgränsa nyhetstidningar från övriga
tidningar och tidskrifter. I princip anser utskottet att andra tidningar och
tidskrifter än nyhetstidningar i likhet med andra varor bör omfattas av
varuskatten; endast om tidningen eller tidskriften har karaktär av medlemsblad
eller organ för någon ideell organisation kan en utvidgning av det
skattefria området vara motiverad. Utredning av sistnämnda fråga är som
förut nämnts begärd av riksdagen. Utskottet anser sig således böra avstyrka
yrkandet i motionerna I: 285 och II: 356. Inte heller kan utskottet tillstyrka
yrkandena om skattefrihet för böcker och musikalier. Ett dylikt undantag
skulle vara ägnat att medföra svårbemästrade gränsdragningsproblem och
vålla olägenheter ur redovisnings- och kontrollsynpunkt.
22
Bevillningsutskottets betänkande nr 62 år 1960
I motionerna 1: 1 av herr Källqvist och II: 8 av herr Rydén har upptagits
frågan om skattefrihet för konstnärers alster inom måleriet, grafiken och
skulpturen. Samma fråga har behandlats i den av Konstnärernas riksorganisation
ingivna skriften. I anslutning härtill får utskottet uttala att enligt
utskottets uppfattning vissa skäl talar för att konstnärliga alster inom de i
motionerna berörda områdena undantas från skatteplikt när de första gången
säljs av upphovsmannen. Däremot anser utskottet inte att sådana verk
bör vara undantagna från skatteplikt då de säljs inom den reguljära konsthandeln
eller eljest under mer butiksmässiga former. Utskottet förutsätter
därför att Kungl. Maj :t, som med stöd av 10 § 2 mom. varuskatteförordningen
torde kunna meddela erforderliga undantag från skatteplikt på
föreliggande område, vidtar åtgärder för tillgodoseende av motionärernas
syfte.
I fråga om vissa hjälpmedel åt handikappade föreligger motionsyrkanden
om skattefrihet. Således hemställes i motionerna I: 115 av herr Edström
m. fl. och II: 146 av fröken Höjer m. fl., att proteser och stödjebandage, för
vilka statsbidrag utgår, undantas från varuskatt. I motionen II: 534 av herrar
Svensson i Ljungskile och Wedén föreslås skattefrihet för tekniska och
kulturella hjälpmedel som i rörelseuppövande eller andra läketerapeutiska
syften användes av invalider. Slutligen yrkas i motionerna 1: 289 av herrar
Sigfrid Larsson och Svanström och II: 359 av herr Antonsson m. fl. skrivelse
till Kungl. Maj :t med begäran att Kungl. Maj :t förordnar om skattefrihet
för nyssnämnda slag av hjälpmedel.
Ett bifall till sist berörda motionsyrkanden skulle innebära ett avsteg
från den princip enligt vilken förordningen om allmän varuskatt utformats,
nämligen att undantag från skatteplikt inte skall tillkomma någon viss
köparkategori utan gälla generellt oavsett köparens ställning. Över huvud
taget gäller att ett genomförande av de i motionerna ifrågasatta undantagen
från skatteplikt skulle medföra betydande redovisnings- och kontrolltekniska
olägenheter. Enligt utskottets mening bör de handikappade medborgarnas
behov av bistånd vid anskaffande av nödvändiga hjälpmedel tillgodoses
i annan ordning. Utskottet avstyrker med det anförda de föreliggande
motionsyrkandena om skattefrihet för ifrågavarande hjälpmedel.
I de likalydande motionerna I: 203 av herr Ferdinand Nilsson m. fl. och
II: 246 av herr Larsson i Hedenäset m. fl. har bl. a. hemställts att prisreglerade
jordbruksprodukter skall undantas från den allmänna varubeskattningen.
Till stöd för yrkandet har anförts, att jordbruksavtalet och införandet
av den allmänna varuskatten förorsakat ett betydande köpmotstånd hos
konsumenterna och att det i sista hand är jordbrukarna, som får vidkännas
förluster härigenom.
Bevillningsutskottets betänkande nr 62 år 1960
23
Ett undantagande av de prisreglerade jordbruksvarorna från beskattningen
skulle, såsom framhölls i propositionen nr 162 till 1959 års riksdag, medföra
ett skattebortfall av 70 milj. kronor per skatteprocent. Ett skattebortfall
av denna storleksordning anser sig utskottet inte kunna förorda. Härtill
kommer att de prisreglerade livsmedelsprodukterna normalt säljs av rörelseidkare,
som även tillhandahåller andra varor. Att skilja försäljningen av
skattefria varor i den omfattning varom här är fråga från den övriga försäljningen
skulle medföra betydande olägenheter och kostnader för rörelseidkarna
och försvåra skattekontrollen. Vad slutligen angår det marknadsmässiga
köpmotstånd, som varuskatten enligt motionärernas mening förorsakat,
vill utskottet endast erinra om de särskilda åtgärder som vidtagits
för att begränsa varuskattens verkningar för vissa konsumentgrupper.
Utskottet anser sig således inte kunna tillstyrka bifall till yrkandet i motionerna
I: 203 och II: 246 om skattefrihet för prisreglerade jordbruksvaror.
I de likalydande motionerna I: 288 av herr Kronstrand och II: 358 av herr
Ågren m. fl. hemställes, under framhållande bl. a. att den allmänna varuskatten
inte omfattar exportvaror, att restitution av sådan skatt måtte ske
vid försäljning av guldsmedsvaror till utländska turister på samma sätt som
sker i fråga om försäljningsskatten på sådana varor.
Den som är skattskyldig enligt förordningen om försäljningsskatt kan
under vissa förutsättningar sälja enligt förordningen skattepliktiga varor
till utländska turister utan att skattskyldighet inträder. Förutsättningen
härför är att han med stöd av en av tullmyndigheten påtecknad utgående
varuanmälan kan styrka att varan utförts ur riket. Det är sålunda icke
fråga om restitution av skatt i egentlig mening utan om en exportförsäljning,
där likviden erlägges inom landet.
Vad nu sagts bör äga tillämpning jämväl i fråga om den allmänna varuskatten.
Därest skattskyldig till sådan skatt medelst av tullmyndighet påtecknad
utgående varuanmälen kan styrka, att försåld vara utförts ur riket,
bör han vid beräkning av sin skattepliktiga omsättning vid redovisningen av
allmän varuskatt kunna göra avdrag för värdet av den sålunda verkställda
exportförsäljningen.
Under hänvisning till det anförda finner utskottet, att sistnämnda motioner
icke bör föranleda särskild åtgärd.
I de likalydande motionerna I: 282 av herr Hagberg och 11:355 av herr
Regnéll framhålles, att enligt anvisningarna till 1 § förordningen om allmän
varuskatt försäljning av varor för bruk å fartyg i utrikes trafik är att jämställa
med export och därmed skattefri. Ett av departementschefen i propositionen
nr 162/1959 gjort uttalande om att skattefriheten för fartyg icke
inbegriper lösa inventarier, förråd av förbrukningsartiklar och liknande,
strider enligt motionärernas mening mot ovannämnda anvisning till för
-
24
Bevillningsutskottets betänkande nr 62 år 1960
ordningen och har därjämte förorsakat att ovisshet råder, när och i vilken
omfattning varuskatt skall utgå å varor avsedda för bruk å fartyg i utrikes
trafik. Enär skattefriheten härvidlag bör vara generell och omfatta även lösa
inventarier, förrådsartiklar och livsförnödenheter och gälla jämväl varor,
som tillhandahålles från rederiets förråd, och varor, som rederiet självt tillverkat,
hemställer motionärerna, att sista meningen i anvisningen till 1 §
varuskatteförordningen erhåller ändrad lydelse av innebörd att försäljning
av alla slag av varor för bruk å fartyg eller luftfartyg i utrikes trafik är att
jämställa med export.
Enligt vad utskottet erfarit har riksskattenämnden den 22 mars 1960 meddelat
anvisning till ledning för beskattningsmyndigheterna angående tolkningen
i varuskattehänseende av begreppet fartyg och fartygstillbehör, m. m.
I denna anvisning uttalas, att skattefriheten jämlikt 10 § 1 mom. punkt 5
varuskatteförordningen för fiskefartyg och andra fartyg med en nettodräktighet
av minst 20 registerton bör omfatta även fartygstillbehör. Härunder
bör enligt riksskattenämndens åsikt falla, dels fast inredning, dels föremål
som har samband med fartygs sjövärdighet, navigation och säkerhet, såsom
ankare, flaggor, signalställ och annan signalmateriel, lanternor, livräddningsmateriel,
nautisk utrustning, rigg, segel, kapell och presenningar, dels
ock reservdelar och material för fartygs underhåll och reparation, såsom
smörjmedel, rostskyddsmedel och färger av olika slag.
Beträffande varor avsedda för bruk å fartyg i utrikes trafik uttalas vidare
i anvisningen, att skattefrihet bör gälla alla förbrukningsartiklar vilka levereras
till fartyg som utklarerats för resa till utrikes ort, samt för all annan
utrustning, som levereras till fartyg som huvudsakligen går eller avses skola
gå i utrikes trafik. Riksskattenämnden har härvidlag även beaktat, att rederi,
som bedriver internationell sjöfart, kan inköpa och upplägga varor i
lager, varifrån varorna senare levereras till rederiets olika fartyg. Då i sådana
fall leverantörerna till rederiet i regel saknar möjlighet att avgöra om i
och för sig skattepliktiga varor är avsedda för fartyg i utrikes eller inrikes
trafik uttalas i anvisningen, att sådant rederi varom här är fråga bör i varuskattehänseende
kunna behandlas som återförsäljare. I denna egenskap kan
rederiet skattefritt inköpa varor till eget lager och självt svara för redovisningen
av skatten för sådana varor, vilka uttages från lagret för skattepliktigt
ändamål.
Enligt utskottets mening synes syftet med motionsyrkandena i huvudsak
vara tillgodosett med den av riksskattenämnden meddelade anvisningen.
Utskottet har därför icke funnit skäl föreligga att tillstyrka den begärda
författningsändringen.
Varuskatten träffar såsom tidigare antytts all slags konsumtion, oavsett
om konsumenten är en enskild person, ett företag eller något statligt eller
Bevillningsutskottets betänkande nr 62 år 1960
25
kommunalt organ. Med konsument förstås den som förvärvar eller uttar ur
rörelse vara för annat ändamål än
a) yrkesmässig återförsäljning eller servering eller
b) användning såsom material vid yrkesmässig tillverkning av varor för
avsalu, vid fabriksmässig tillverkning av byggnadsvaror eller vid yrkesmässigt
utförande av tjänsteprestationer på varor.
Efter motsvarande grunder avgöres vem som är konsument av tillhandahållen
tjänsteprestation.
Utövare av personliga tjänster, däribland tandläkare, är att hänföra till
konsumenter vid förvärv av varor för sin verksamhet.
Frågan om innebörden av konsumentbegreppet har berörts i några motioner.
Sålunda har i motionerna I: 427 av herr Sveningsson och II: 519 av herr
Magnusson i Tumhult yrkats att brukare av jordbruksfastighet som producenter
jämställes med utövare av rörelse i fråga om sådana varor, som
inte redan är undantagna i varuskatteförordningen. Motionärerna framhåller
att då det gäller rörelse skall varuskatt inte uttas på sådana varor,
som är att betrakta som råvaror eller användes i varuhanteringen såsom
exempelvis emballage e. dyl. I fråga om förvärvskällan jordbruksfastighet
däremot är utövarna enligt motionärernas mening konsumenter, varför alla
leveranser till jordbruket blir skattepliktiga med undantag av de särskilda
i 10 § uppräknade varuslagen. Skillnaden i skattehänseende uppstår därför
beroende på om verksamheten är binäring till jordbruk eller är att betrakta
som självständig rörelse. Liknande synpunkter framhålles i motionen
11:247 av herrar Antby och Rimås vari yrkas skrivelse till Kungl. Maj:t
med begäran om utredning i syfte att förnödenheter som är erforderliga för
jordbruksdriften skall undantas från skatteplikt till varuskatt.
I och för sig är det riktigt som motionärerna påpekat att vid utformningen
av lagstiftningen på varuskatteområdet viss åtskillnad åsyftats mellan å
ena sidan jordbrukare och å andra sidan trädgårdsmästare, fruktodlare
m. fl., som producerar trädgårds- och jordbruksprodukter, då det gäller inköp
av förnödenheter för driften. I praktiken torde dessa vara av underordnad
betydelse i flertalet fall; den viktigaste råvaruförsörjningen är uttryckligen
undantagen från skatteplikt. Vad övriga förnödenheter angår torde de skillnader
som föreligger vara motiverade av praktiska skäl. Skulle erfarenheterna
av de nuvarande reglernas tillämpning ge vid handen att de leder till en
kraftigare snedvridning av konkurrensförhållandena mellan nämnda producentgrupper
förutsätter utskottet att Kungl. Maj :t framlägger förslag om
sådan ändring av bestämmelserna att en ökad likformighet nås. Härmed
torde motionen II: 247 samt de likalydande motionerna I: 427 och II: 519 få
i denna del anses besvarade.
26
Bevillningsutskottets betänkande nr 62 år 1960
Frågan om konsumentbegreppets innehåll behandlas också i motionen
II: 525 av herr Nordgren. Däri har motionären yrkat att tandvårdsmaterial
uttryckligen undantas från skatteplikt. Enligt motionärens uppfattning är
det oklart huruvida varuskatt skall uttas vid försäljning av material till
tandläkare och för varor som tandläkare tillhandahåller i samband med
tandvård.
I anledning härav får utskottet erinra om att tandläkare är konsument i
avseende på material, som han inköper för användning vid utförande av
tandvård. Därav följer att varuskatt skall uttas vid försäljning till honom,
oavsett om fråga är om färdiga varor, halvfabrikat eller råvaror. För utförda
tjänsteprestationer skall tandläkaren inte utta varuskatt oavsett om därvid
användes material som bearbetats av honom själv eller av någon hos honom
anställd eller som inköpts från annat håll.
Med det anförda avstyrker utskottet den i motionen II: 525 ifrågasatta
författningsändringen.
Enligt 13 § förordningen om allmän varuskatt föreligger icke skattskyldighet
bl. a. vid tillhandahållande av skattepliktiga varor och tjänsteprestationer
samt uttag ur rörelse av skattepliktiga varor i allenast ringa omfattning.
Skattskyldighet föreligger inte heller vid tjänsteprestation med avseende
å kläder eller andra textilvaror, där den som utför prestationen icke har
fast driftställe för verksamheten.
I de likalydande motionerna 1: 423 av herrar Stefanson och Sunne och
II: 360 av herr Nordgren m. fl. har hemställts att skattefrihet i förevarande
avseende endast bör föreligga vid uttag ur rörelse av skattepliktiga varor.
Motionsförslaget avser att undanröja de konkurrensmässiga och andra olägenheter,
som följer av att endast vissa kategorier näringsidkare och yrkesutövare
blir skattskyldiga för ifrågavarande varu- och tjänsteprestationer.
Av det ovan anförda framgår att motionärernas yrkanden innebär skärpningar
av gällande bestämmelser. De i 13 § gjorda undantagen från skattskyldigheten
syftar emellertid till att underlätta handhavandet av beskattningen
genom att begränsa antalet skattskyldiga. I propositionen nr 162 till
1959 års riksdag uttalade departementschefen att gränsen för skattebefrielsen
borde sättas vid en årsomsättning av 1 000 kr, på vilken omsättning
skatten utgör omkring 40 kr. En sådan gränsdragning har enligt utskottets
mening ingen betydelse ur konkurrenssynpunkt och innebär inte heller i
övrigt några mer avsevärda olägenheter.
Utskottet avstyrker alltså yrkandena i motionerna I: 423 och II: 360.
Vid i beräknande av en varas beskattningsvärde får avdrag icke ske för
transport-, emballage- och liknande kostnader, vilka ingår i priset för varan.
Ombesörjes transport av en vara av en gentemot säljaren fristående fraktförare
är denna tjänsteprestation däremot undantagen från varubeskatt
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 62 år 1960
27
ning. I motionerna I: 429 av herr Virgin m. fl. och II: 523 av herr Nilsson i
Svalöv m. fl. har framhållits att beskattningsvärdet blir olika om varan
säljes fritt kundens ort eller fritt säljarens lager, under förutsättning att
köparen i sistnämnda fall står för transportkostnaden. Transportkostnad
borde därför inte inräknas i beskattningsvärdet då ett företag levererar försålda
egna produkter till köparen. Dessa synpunkter har understrukits i
skriften från Sveriges Köpmannaförbund vari även tillagts att i beskattningsvärdet
inte heller bör ingå transportkostnad då återförsäljare levererar produkter
till köparen.
Det är en vanlig företeelse att en vara levereras fritt köparen, och säljaren
således står för kostnaderna för transport, emballage och eventuell försäkring
av varan o. d. I allmänhet utgör transportkostnaden en ringa del av
varans pris och ett särskiljande av transportkostnaden skulle förorsaka
större besvär och kostnader än vad vinsten skulle bli i varuskattehänseende.
I andra fall återigen utgör transportkostnaderna en avsevärd del av varans
värde. Enligt vad motionärerna uppgivit har vissa företag, som har stora
kostnader för leveranser av tillverkade varor till konsumenterna, för avsikt
att låta sin transporttjänst ombesörjas av särskilda för detta ändamål nybildade
företag. Härigenom skulle de undgå att transporten varuskattebelägges.
Enligt utskottets mening är det i och för sig otillfredsställande om
beskattningens utformning leder till dylika konstruktioner. Emellertid
måste beaktas att ett mycket omfattande och komplicerat arbete skulle
förorsakas såväl företagen som beskattningsmyndigheterna, om sådana
kostnader som transportkostnader skulle undantas från varuskatteområdet.
Utskottet anser det därför uteslutet att generellt undantaga dylika kostnader
vid bestämmandet av beskattningsvärdet. Att behandla sådana transportkostnader,
som till mer betydande del ingår i beskattningsvärdet, på
annat sätt än transportkostnader i allmänhet är också ägnat att väcka betänkligheter.
Alternativet att varubeskatta transporttjänster i förevarande
fall synes inte heller vara fritt från vägande invändningar. Med hänsyn härtill
anser sig utskottet icke kunna tillstyrka någon ändring i den riktning
motionärerna önskat. Utskottet vill dock framhålla önskvärdheten av att
Kungl. Maj :t följer utvecklingen i förevarande hänseende med uppmärksamhet
och — om det skulle visa sig att den ifrågavarande bestämmelsen
leder till mer avsevärd snedvridning av konkurrensförhållandena — föranstaltar
om lämpliga åtgärder.
I de likalydande motionerna 1:427 av herr Sveningsson och 11:519 av
herr Magnusson i Tumhult bär även yrkats att material som användes i
produktionen och inte ingår i den producerade varan skall undantas från
skatteplikt samt att verktyg, slitgods o. dyl., som hastigt förbrukas i pro
-
28
Bevillningsutskottets betänkande nr 62 år 1960
duktionsprocessen, genom lämplig avgränsning mot anläggningstillgång undantas
från skatteplikt.
Som närmare framgår av anvisningarna till 18 § i varuskatteförordningen
hänföres till skattefritt material råvara, halvfabrikat eller annan vara,
som är avsedd antingen att ingå såsom beståndsdel i förädlad eller genom
sammansättning framställd vara eller förbrukas i den egentliga produktionseller
bearbetningsprocessen, såsom smörjmedel eller liknande, eller också
förbrukas i varuhanteringen, t. ex. emballage. De i motionerna berörda frågorna
var föremål för riksdagens ställningstagande förra året i anledning av
framställning i skrivelse från Sveriges industriförbund att materialbegreppet
i författningstexten skulle preciseras närmare. I skrivelsen framhölls att
begreppet material, i vad avser varor som förbrukas i den egentliga produktions-
och bearbetningsprocessen, borde ges samma innebörd som beteckningen
slitgods. Till sådant gods hänfördes, framhöll förbundet, varor
sådana som tänder till grävskopor, slipskivor, plattor och kulor i krossar
samt foder till kulkrossar, infodringstegel i ugnar m. m. I anslutning härtill
anfördes i reservation I till bevillningsutskottets betänkande nr 60/1959,
vilken reservation låg till grund för riksdagens beslut, att det inte var ändamålsenligt
att materialbegreppet i författningstexten preciserades närmare
än som skett. Bedömningen av materialbegreppet måste nämligen i första
hand göras med hänsyn till omständigheterna från fall till fall. Det förutsattes
tillika att riksskattenämnden vid behov skulle lämna vägledande anvisningar.
Så mycket syntes emellertid stå klart, att man icke generellt kunde
ge begreppet material den vidsträckta innebörd som angavs i förbundets
skrivelse.
På förevarande område har riksskattenämnden den 14 mars 1960 beslutat
att såsom anvisning till ledning för beskattningsmyndigheterna göra vissa
uttalanden angående tolkningen av begreppet material i varuskatteförordningen.
(Riksskattenämndens meddelanden avd. II nr 3 under 9). Därvid
har nämnden, såvitt avser de i motionerna upptagna varuslagen, funnit sig
böra göra viss åtskillnad mellan, å ena sidan, förbrukningsverktyg (arbetsverktyg
och hjälpverktyg) och, å andra sidan, tillsatsmaterial och förbrukningsmaterial.
Tillsatsmaterialen har nämnden ansett närmast ha karaktär av råvaror
och böra i varuskattehänseende jämställas med sådana och sålunda hänföras
till skattefritt material. Detsamma bör i princip gälla förbrukningsmaterial,
som mer eller mindre kontinuerligt åtgår i den egentliga produktions-
eller bearbetningsprocessen. I fråga om förbrukningsverktyg har
nämnden uttalat att sådana artiklar bör betraktas såsom skattefritt material,
därest förslitnings tiden (den fysiska varaktighetstiden) vid normalt
utnyttjande uppenbarligen icke uppgår till mer än en å två veckor. Artiklar
Bevillningsutskottets betänkande nr 62 år 1960
29
med längre normal varaktighetstid bör icke hänföras till material utan till
skattepliktiga verktyg.
I förevarande sammanhang har riksskattenämnden understrukit att det
inte är möjligt att ernå en strikt eller entydig avgränsning av vad som är att
hänföra till skattefritt material. Detta måste i viss utsträckning bli en bedömningsfråga
från fall till fall. Nämnden har emellertid ansett att det i
allt väsentligt borde vara möjligt att utifrån de av nämnden angivna riktlinjerna
och med beaktande i det enskilda fallet av varans art och beskaffenhet,
dess användning, köparens verksamhet eller ock med ledning av
inhämtade uppgifter kunna avgöra frågan på nöjaktigt sätt. Såsom ytterligare
vägledning har i särskild bilaga till anvisningen givits exempel på
varor, vilka bör hänföras till skattefritt material, ävensom exempel på varor,
vilka icke bör hänföras till sådant material.
Utskottet vill först erinra om det förut återgivna uttalandet under förarbetena
till lagstiftningen att förevarande spörsmål borde bedömas från
fall till fall. Med hänsyn till de skiftande förhållandena torde det knappast
heller vara lämpligt att i lagstiftningen göres en mer detaljerad avgränsning
av materialbegreppet. På grund härav ansågs vid förordningens utformning
den närmare avgränsningen böra ske i rättstillämpningen.
Genom de av riksskattenämnden meddelade anvisningarna på detta område
har vissa riktlinjer uppdragits rörande tolkningen av materialbegreppet.
Dessa anvisningar, som i och för sig inte är bindande för taxeringsmyndigheterna,
ger uttryck för riksskattenämndens tolkning av ifrågavarande
författningsbestämmelse. Givetvis kan olika meningar råda rörande den
rätta innebörden av materialbegreppet. Då det inte ankommer på utskottet
att tolka innebörden av gällande författning, anser sig utskottet inte böra
göra något uttalande i frågan. Icke heller bör enligt utskottets mening någon
ändring av författningstexten vidtagas i den av motionärerna önskade
riktningen.
Enligt 12 § 2 mom. varuskatteförordningen gäller beträffande skattskyldigheten
för handelsbolag och kommanditbolag samt liknande företag att
varje delägare är skattskyldig i förhållande till sin andel i företaget. Då
taxering till allmän varuskatt jämlikt 26 § i förordningen skall äga rum i
den skattskyldiges hemortskommun, måste redovisning av varuskatt beträffande
företag av nu nämnt slag med delägare, bosatta i skilda kommuner,
ske i var och en av dessa kommuner.
I de likalydande motionerna I: 295 av herr Ebbe Ohlsson och II: 364 av
herr Darlin m. fl. har yrkats sådan ändring av varuskatteförordningen att
ifrågavarande företag får rätt att bli taxerade i en kommun oberoende av delägarnas
hemortsrätt. Liknande yrkande framställes i de likalydande motionerna
I: 427 av herr Sveningsson och II: 519 av herr Magnusson i Tumhult.
30
Bevillningsutskottets betänkande nr 62 år 1960
Ändringen bör enligt sistnämnda motionärer få den innebörden att redovisningsskyldighet
för varuskatt för handels- och kommanditbolag skall åvila
bolaget som sådant.
Utskottet vill erinra om att regeln om skattskyldighet för delägare i handelsbolag
och liknande är en följd av att beskattningsförfarandet i fråga om
varuskatten anknutits till förfarandet vid inkomstbeskattningen. Denna
samordning får anses medföra väsentliga fördelar ur olika synpunkter, och
utskottet anser inte tillräckliga skäl föreligga att föreskriva särskilda skattskyldighetsbestämmelser
för handels- och kommanditbolag och därmed likställda
företag. Utskottet vill emellertid erinra om att förevarande fråga
varit föremål för uppmärksamhet inom riksskattenämnden. Taxeringsintendenterna
i länen har med anledning härav från nämndens kansli tillställts en
den 27 januari 1960 dagtecknad skrivelse, vari ett förenklat redovisningsförfarande
rekommenderats i fråga om varubeskattningen för handels- och
kommanditbolag m. fl. Med vad sålunda förekommit torde syftet med de
i frågan väckta motionerna i huvudsak vara tillgodosett.
Enligt bestämmelser i förordningen om allmän varuskatt skall andra
skattskyldiga än jordbrukare för varje redovisningsperiod om två månader
avlämna deklaration rörande sin skattepliktiga omsättning och samtidigt
därmed inbetala den preliminära skatt, som belöper på den deklarerade
skattepliktiga omsättningen. Detta skall fullgöras senast den 18 i månaden
efter utgången av varje redovisningsperiod. För jordbrukare fastställes den
skattepliktiga omsättningen i samband med den årliga inkomsttaxeringen,
och varuskatten påföres debetsedeln för slutlig skatt. Någon ersättning utgår
inte till skattskyldig för bestyret med redovisningen och skatteinbetalningen.
I de likalydande motionerna I: 287 av fru Hamrin-Thorell m. fl. och 11:357
av herr Kollberg m. fl. har hemställts att skattskyldig såsom ersättning för
arbetet med uppbörden och redovisningen av skatten skall äga tillgodoföra
sig visst avdrag vid inbetalningen av preliminär allmän varuskatt. Därjämte
har i de likalydande motionerna I: 203 av herr Ferdinand Nilsson m. fl. och
II: 246 av herr Larsson i Hedenäset m. fl. yrkats att skälig ersättning skall
utgå till företagare, som har att redovisa varuskatt.
Näringsidkare och andra, som är skyldiga att inleverera skatter och avgifter
till det allmänna, äger enligt gällande författningar inte rätt till ersättning
för det besvär och de omkostnader, som är förenade därmed. Den
som skall inbetala skatten till statsverket är dock oförhindrad att göra
skattemedlen räntebärande intill dess de skall inlevereras och själv tillgodoföra
sig räntan. Det torde vidare böra framhållas att de eventuella
extra kostnader, som skatteredovisningen medför, är att hänföra till sådana
driftkostnader, för vilka näringsidkaren erhåller täckning genom prissätt
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 62 år 1960
31
ningen på de varor eller tjänsteprestationer han tillhandahåller. Av den
reservation till bevillningsutskottets betänkande nr 60, som låg till grund för
1959 års riksdagsbeslut rörande den allmänna varuskatten, framgår också
att de av skatten föranledda merkostnaderna inte var avsedda att i första
hand drabba näringsidkarna utan konsumenterna. I den utsträckning det
ansetts erforderligt har konsumenterna genom andra åtgärder erhållit kompensation
för varuskattens prisförhöjande verkningar.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till de inbördes likalydande
motionerna I: 287 och II: 357 samt I: 203 och II: 246 i vad desamma avser
ersättning för arbetet med redovisning och uppbörd av varuskatt.
I de likalydande motionerna 1:427 av herr Sveningsson och 11:519 av
herr Magnusson i Tumhult framhålles, att av riksskattenämnden meddelade
anvisningar angående tillämpningen av vad i övergångsbestämmelserna till
varuskatteförordningen stadgas beträffande före den 16 oktober 1959 slutna
skriftliga avtal däri vederlaget blivit till beloppet fastställt medför, att inom
affärslivet vanligen förekommande slutliga avtal, som haft form av skriftlig
bekräftelse på muntlig order eller muntligt anbud liksom också skriftliga
avtal där å-pris, men ej kvantitet, under viss tid bundits, ställes utanför den
skattefrihet, som övergångsbestämmelserna annars innebär. Under åberopande
av att nämndens tolkning medfört osäkerhet inom affärslivet och kan
komma att leda till processer hemställer motionärerna, att riksdagen måtte
uttala att ifrågavarande övergångsbestämmelser, såvitt avser skriftligt avtal,
måtte givas den innebörden att en praktisk anpassning sker till gängse
handelskutym.
Riksskattenämnden har den 17 december 1959 och den 19 januari 1960
meddelat anvisningar till ledning för beskattningsmyndigheterna i förevarande
spörsmål. Nämnden har därvid uttalat, att skriftligt avtal bör anses
föreligga endast om båda de avtalsslutande parterna skriftligen bundit sig
vid avtalet, och att detta från båda parternas sida bör ha skett före den 16
oktober 1959 för att avtalet skall kunna åberopas för skattefrihet. Härvid
bör dock icke erfordras en av båda parterna undertecknad köpehandling
utan det bör vara tillfyllest om från vardera sidan en skriftlig viljeförklaring
föreligger, såsom svar i skriftlig form på skriftlig order eller skriftligt
anbud. Har endast ena parten skriftligen bundit sig vid avtalet eller har
endast ena parten före den 16 oktober 1959 undertecknat skriftligt avtal bör
avtalet icke kunna åberopas för skattefrihet jämlikt övergångsbestämmelserna
till varuskatteförordningen.
Beträffande föreskriften om att vederlaget skall ha blivit till beloppet
fastställt har riksskattenämnden uttalat, att detta bör anses innefatta krav
på att i avtalet finnes angivet antingen ett fixt pris eller kvantitet och å-pris.
Bestämt vederlag bör dock anses föreligga även om kvantitetsangivelsen är
32
Bevillningsutskottets betänkande nr 62 år 1960
försedd med cirka-klausul eller därmed jämförlig klausul om tillåten mindre
avvikelse från den angivna myckenheten, så ock om avtalet innehåller bestämda
prisangivelser med prisklausuler anknutna till officiella index, såsom
socialstyrelsens löneindex eller kommerskollegii partiprisindex eller —
beträffande arbetskostnad vid entreprenadarbeten — till inom branschen
gällande kollektivavtal. Är vederlaget däremot angivet på ett mera obestämt
sätt, exempelvis anknutet till det å leveransdagen gällande priset, eller ock
avtalet innehåller prisklausul som innebär att priset anknutits till leveransdagens
pris bör vederlaget icke anses blivit till beloppet fastställt.
Det i förevarande övergångsbestämmelser uppställda kravet på skriftligt
avtal får anses ha tillkommit i syfte att förhindra ett otillbörligt utnyttjande
av den skattefrihet som bestämmelserna erbjuder. Redan härav följer att
bestämmelserna måste ges en strikt tolkning. Utifrån dessa synpunkter synes
det väl motiverat att kräva skriftlig dokumentation från båda de avtalsslutande
parterna. Härutinnan må även beaktas det krav om registrering av
ingångna skriftliga avtal hos generaltullstyrelsen, som i samma övergångsbestämmelser
föreskrivits för att skattefrihet skall kunna åtnjutas vid s. k.
direktimport. Mot bakgrunden härav har utskottet icke funnit anledning att
i denna tolkningsfråga göra något särskilt uttalande eller att föreslå någon
ändring i författningen.
Utskottets hemställan
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att följande motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna I: 198 av herrar Alexanderson
och Ragnar Bergh samt II: 361 av herr Björkman m. fl.,
2) de likalydande motionerna I: 285 av fru Gärde Widemar
samt II: 356 av herrar Kollberg och Ståhl,
3) de likalydande motionerna 1:406 av herr Hagberg
m. fl. och II: 517 av herr Kollberg m. fl.,
4) de likalydande motionerna 1:287 av fru HamrinThorell
m. fl. och II: 357 av herr Kollberg m. fl.,
5) de likalydande motionerna I: 203 av herr Ferdinand
Nilsson m. fl. och II: 246 av herr Larsson i Hedenäset m. fl.,
a) såvitt motionerna avser ersättning för skatteredovisningen,
b) såvitt motionerna avser skattefrihet för prisreglerade
jordbruksvaror,
6) de likalydande motionerna 1:286 av herr Hagberg
m. fl. och II: 518 av herr Kollberg m. fl.,
7) de likalydande motionerna 1: 282 av herr Hagberg och
II: 355 av herr Regnéll,
Bevillningsutskottets betänkande nr 62 år 1960
33
a) såvitt motionerna avser skattefrihet för bogserbåtar,
bärgningsbåtar, flodsprutor m. m.
b) såvitt motionerna avser varor, som brukas å fartyg i
utrikes trafik,
8) de likalydande motionerna I: 115 av herr Edström
m. fl. och II: 146 av fröken Höjer m. fl.,
9) motionen II: 534 av herrar Svensson i Ljungskile och
Wedén,
10) de likalydande motionerna 1:289 av herrar Sigfrid
Larsson och Svanström samt II: 359 av herr Antonsson
m. fl.,
11) de likalydande motionerna I: 427 av herr Sveningsson
och II: 519 av herr Magnusson i Tumhult,
a) såvitt motionerna avser den skattemässiga behandlingen
av förbrukningsartiklar i produktionen,
b) såvitt motionerna avser skattefrihet för förnödenheter,
som är erforderliga för jordbruksdrift,
c) såvitt motionerna avser förtydligande av övergångsbestämmelserna,
d) såvitt motionerna avser deklarationsskyldighet för
handels- och kommanditbolag,
12) motionen II: 247 av herrar Antby och Rimås,
13) de likalydande motionerna I: 1 av herr Källqvist och
II: 8 av herr Rydén,
14) de likalydande motionerna I: 288 av herr Kronstrand
och II: 358 av herr Ågren m. fl.,
15) de likalydande motionerna I: 295 av herr Ebbe Ohlsson
och II: 364 av herr Darlin m. fl.,
16) de likalydande motionerna 1:423 av herrar Stefanson
och Sunne samt II: 360 av herr Nordgren m. fl.,
17) de likalydande motionerna 1:429 av herr Virgin
m. fl. och II: 523 av herr Nilsson i Svalöv m. fl.,
18) motionen II: 86 av herr Gustafsson i Borås, ävensom
19) motionen II: 525 av herr Nordgren,
måtte, i den mån de icke kan anses besvarade genom vad
utskottet ovan anfört, av riksdagen lämnas utan åtgärd.
Stockholm den 13 maj 1960
På bevillningsutskottets vägnar:
JOHN ERICSSON
3 — Bihang till riksdagens protokoll 1960. 7 samt. Nr 62
34
Bevillningsutskottets betänkande nr 62 år 1960
Närvarande:
från första kammaren: herrar John Ericsson, Hagberg, Einar Eriksson,
Snygg, Spetz, Jansson, Söderquist, Bengtson, Oscar Carlsson och Torsten
Mattsson*; samt
från andra kammaren: herrar Sundström, Nilsson i Svalöv, Kollberg,
Allard, Vigelsbo*, Kärrlander, Magnusson i Borås, Wiklund, Engkvist och
Rydén.
* Icke närvarit vid justering av betänkandet.
Reservation
av herrar Hagberg, Spetz, Söderquist, Bengtson, Torsten Mattsson, Nilsson
i Svalöv, Kollberg, Vigelsbo, Magnusson i Borås och Rydén, vilka anfört och
hemställt följande.
1. ang. tryckta skrifter (10 § 1 mom. 7)
10 § 1 mom. 7) innebär att andra tryckta skrifter än allmänna nyhetstidningar
och vissa publikationer som tillhandahålles utan avgift skall drabbas
av varuskatt.
Varuskatt på tryckta skrifter bör enligt vår mening icke uttagas. En sådan
beskattning måste inverka menligt på den fria opinionsbildningen. Vad
angår beskattning av böcker ter sig en sådan ur allmänt kulturell synpunkt
olycklig. Bland annat drabbar den skol- och utbildningsväsendet.
Tryckta skrifter och musikalier bör undantagas från beskattning.
Med hänsyn till vad här anförts anser vi att utskottet under punkterna 1)
och 2) bort hemställa,
att riksdagen i anledning av de likalydande motionerna I: 198 av herrar
Alexanderson och Ragnar Bergh samt II: 361 av herr Björkman m. fl.
samt de likalydande motionerna I: 285 av fru Gärde Widemar samt II:
356 av herrar Kollberg och Ståhl måtte besluta
dels att 10 § 1 mom. 7) varuskatteförordningen skall erhålla följande
lydelse:
»7. Tryckta skrifter och musikalier.»
dels att sista stycket i anvisningarna till 10 § nämnda förordning skall
utgå.
2. ang. fabriksmässigt tillverkade byggnadsvaror (12 §)
Den som fabriksmässigt tillverkar byggnadsvaror är skattskyldig i vad
avser denna tillverkning. För den som på arbetsplatsen låter iordningställa
dylika förbearbetade byggnadsvaror — till vilka i stor utsträckning icke
skattepliktigt material kommer till användning — erhålles en skatteförmån,
Bevillningsutskottets betänkande nr 62 år 1960
35
enär skatt ej uttages på sagda material och ej heller på arbetslöner, transport-
och administrationskostnader m. m. Beskattningen verkar därigenom
hämmande för den rationalisering och förbilligande av byggnadsproduktionen
som erbjudes genom den fabriksmässiga förbearbetningen.
Utskottets majoritet finner det i och för sig obestridligt att viss snedbelastning
uppstår genom denna beskattning. Konsekvenserna härav finner
emellertid utskottsmajoriteten vara av begränsad art med hänsyn till
den rationalisering som möjliggöres genom användningen av förbearbetade
eller monteringsfärdiga detaljer. Vi finner det i hög grad anmärkningsvärt
att utskottet icke beaktat den negativa effekten av beskattningen, vilken
i utlandet visat sig medföra ytterst allvarliga konsekvenser för betong- och
betongvaruindustrin. Så har t. ex. i Finland denna industri drabbats utomordentligt
hårt av en beskattning av denna art.
De nu angivna olikformigheterna kan undvikas genom att företag med
fabriksmässig tillverkning av förbearbetade byggnadsvaror — såsom färdigblandad
betong, betongelement, beläggningsmassor, färdiga byggnadsdelar
såsom kök och badrum — jämställes med byggmästare vid sina inköp,
d. v. s. hänföres till konsumenter och att monteringsfärdiga lättbetonghus
erhåller samma behandling i varuskattehänseende som trähus.
Med hänsyn till vad här anförts anser vi, att utskottet under punkten 3)
bort hemställa,
att riksdagen i anledning av de likalydande motionerna 1: 406 av herr Hagberg
m. fl. och II: 517 av herr Kollberg m. fl. måtte besluta
dels att 12 § 1 mom. varuskatteförordningen skall erhålla följande
lydelse:
»1 mom. Skattskyldighet åvilar, med de undanlag som i 13 § sägs,
a) den som yrkesmässigt försäljer skattepliktig vara,
b) den som yrkesmässigt utför eller ombesörjer utförande av skattepliktig
tjänsteprestation
för tillhandahållande av sådan vara eller tjänsteprestation till förbrukare
(konsument) så ock för uttag ur rörelsen av skattepliktig
vara.»
dels att anvisningarna till 12 § nämnda förordning skall ha följande
lydelse:
»Frågan huruvida yrkesmässighet — försäljning av personlig lösegendom.
Tillhandahållande av kost — skattskyldighet för entreprenören.
Vid försäljning i kommission — försäljas å auktionen.
Med konsument förstås den som förvärvar vara för annat ändamål än
yrkesmässig återlörsäljning eller servering eller användning såsom material
(se härom anvisningarna till 18 §) vid yrkesmässig tillverkning av varor för
avsalu eller vid yrkesmässigt utförande av tjänsteprestationer med avse
3*
— Bihang till riksdagens protokoll 1960. 7 samt. Nr 62
36
Bevillningsutskottets betänkande nr 62 år 1960
ende å varor, dock att den som fabriksmässigt tillverkar förbearbetade
byggnadsvaror skall anses såsom konsument i fråga om inköp för sådan tillverkning.
Efter motsvarande grunder avgöres om den, åt vilken tjänsteprestation
tillhandahålles, är att anse som konsument. Eftersom fastighet icke
är att hänföra till vara, följer av det sagda att byggmästare, byggnadshantverkare
och liknande äro att anse såsom konsumenter vid förvärv av andra
varor för sin verksamhet än de i näst föregående stycke angivna förbearbetade
byggnadsvarorna.
På motsvarande sätt äro utövare av personliga tjänster, exempelvis frisörer
men även läkare och tandläkare, att hänföra till konsumenter.
I fråga om icke-yrkesmässigt — upplagan till utgivaren.
Försäljning till konsument — tillhandahållande av tjänsteprestation.
Med uttag ur rörelse förstås i 12 § varje ianspråktagande av vara för
annat ändamål än yrkesmässig återförsäljning eller servering eller användning
såsom material vid yrkesmässig tillverkning av varor för avsalu eller
vid yrkesmässigt utförande av tjänsteprestationer med avseende å varor.
Till uttag hänföres således icke endast ianspråktagande av varor för personligt
ändamål utan även exempelvis överföring av en skrivmaskin från
en skrivmaskinsförsäljares lager för användning på hans kontor.»
dels ock att 18 § 3 mom. varuskatteförordningen skall erhålla följande
lydelse:
»3 mom. För rörelse, i vilken ingår tillhandahållande av monteringsfärdiga
trähus eller lättbetonghus skall skatten, i vad avser tillhandahållande
och uttag ur rörelse av sådana hus, beräknas allenast å 70 procent av den
eljest skattepliktiga omsättningen.»
3. ang. ersättning till näringsidkare för bestyret med uppbörd och redovisning
av skatten (46 och 49 §§).
De skattskyldiga bör tillerkännas ersättning av statsmedel för uppbörden
och redovisningen m. m. av varuskatt. Genom sitt sysslande med varuskatten
fullgör de skattskyldiga en statlig funktion. Uppbörden som näringsidkarna
ombesörjer är sålunda en till dem delegerad förvaltningsmässig uppgift
och bör icke betraktas som en kostnad för rörelsen.
Utskottets majoritet anser emellertid att de av skatten föranledda merkostnaderna
inte är avsedda att i första hand drabba näringsidkarna utan
konsumenterna.
Detta medför en allmän prishöjning utöver vad som föranledes av själva
skatten. En sådan effekt bör statsmakterna undvika. Även ur näringsidkarens
och konsumentens synpunkt är ett dylikt förfarande otillfredsställande.
En skälig ersättning bör sålunda lämnas de skattskyldiga av statsverket.
Bevillningsutskottets betänkande nr 62 år 1960
37
Med hänsyn till vad här anförts anser vi, att utskottet under punkterna 4)
och 5 a) bort hemställa,
att riksdagen i anledning av de likalydande motionerna 1:287 av fru
Hamrin-Thorell m. fl. och 11:357 av herr Kollberg m. fl. samt 1:203 av
herr Ferdinand Nilsson m. fl. och 11:246 av herr Larsson i Hedenäset
m. fl. måtte besluta, att 46 § 1 och 2 mom. samt 49 § varuskatteförordningen
skall erhålla följande lydelse:
46 §.
»7 mom. Preliminär allmän varuskatt förfaller till betalning den 18 i månaden
närmast efter utgången av den redovisningsperiod, som skatten avser.
Vid inbetalning av preliminär allmän varuskatt må skattskyldig tillgodogöra
sig kostnadsersättning genom avdrag, beräknat enligt följande grunder.
För skattepliktig omsättning överstigande 4.000 kronor utgör ersättningen
dels ett grundbelopp av 15 kronor, dels ock ett rörligt belopp motsvarande
3 procent av skattebelopp å omsättning överstigande 4.000 kronor
men ej 30.000 kronor, 0,5 procent av skattebelopp å omsättning överstigande
30.000 kronor men ej 150.000 kronor och 0,25 procent av skattebelopp
å omsättning överstigande 150.000 kronor. Kostnadsersättningen
avrundas nedåt till helt krontal.
2 mom. Senast den dag preliminär allmän varuskatt förfaller till betalning
skall densamma, efter avdrag av kostnadsersättning som i 1 mom.
andra stycket sägs, inbetalas till statsverket genom insättning å särskilt
postgirokonto.
Omfattar redovisningsperiod delar av olika beskattningsår, skall till varje
sådan del hänförligt belopp inbetalas för sig. Till redovisningsperiod eller
till sådan del av redovisningsperiod, som nyss sagts, hänförligt belopp erlägges
i helt antal kronor, därvid öretal bortfaller. Understiger den preliminära
allmänna varuskatten 10 kronor, må inbetalning underlåtas.
49 §.
Vid debitering av statlig allmän varuskatt skall skattskyldig gottskrivas,
förutom preliminär allmän varuskatt som av den skattskyldige inbetalats,
sådan ersättning som i 46 § 1 mom. andra stycket sägs, ävensom sådan preliminär
allmän varuskatt som jämlikt 41 § fastställts till betalning.»
4. ang. restitution för investeringsvaror (10 §).
Varor som anskaffas för investering i yrkesmässig näringsverksamhet
bör icke drabbas av varuskatt. Med näringsverksamhet förstås här industri,
hantverk, jordbruk och handel samt annan distribution.
En skatt som drabbar sådana varor verkar fördyrande på de produkter
som framställs i näringsverksamheten på ett sätt som i princip icke skiljer
sig från en på råvaran lagd skatt. Beskattningen drabbar näringsidkarna
38
Bevillningsutskottets betänkande nr 62 år 1960
ojämnt beroende på i vad mån investeringar erfordras och i vilken utsträckning
investeringar redan gjorts före skattens införande eller måste göras
därefter. Den effektiva varuskatten kommer på så sätt att växla allteftersom
företagaren nödgas göra mer eller mindre omfattande investeringar i
sin verksamhet. Ju mera omfattande de skattepliktiga investeringarna är,
desto mer överstiger den effektiva varuskatten på konsumtionsvaran 4,2
procent.
ökade investeringar inom näringslivet framstår såsom önskvärda, i det
att de bildar grundvalen för vårt ekonomiska framåtskridande. En varuskatt
på investeringarna måste förväntas få en hämmande effekt på investeringsverksamheten
som sådan och motarbetar därigenom rationaliseringen
och mekaniseringen inom näringslivet.
Utskottets majoritet har icke behandlat varuskattens effekt på framtida
investeringar och därmed näringsverksamhetens produktivitet och konkurrensförmåga.
De skäl som anföres för avstyrkandet är i huvudsak av
fiskal natur. Utskottsmajoriteten har sålunda låtit mycket kortsiktiga synpunkter
vara avgörande och därmed godkänt att varuskatten får en kumulativ
effekt, vilket i princip strider emot tanken att den allmänna varuskatten
skall drabba varan endast en gång.
De anförda synpunkterna är av vikt för den interna varuförsörjningens
del men får särskild betydelse med hänsyn till det svenska näringslivets
konkurrensförmåga på den internationella marknaden i det att den skulle
verka som en skatt på exportvarorna. Händd bör beaktas bland annat de
påfrestningar, för vilka vårt näringsliv kommer att utsättas i samband
med förverkligandet av de europeiska integrationssträvandena på det ekonomiska
området.
Enär en direkt befrielse av investeringsvarorna från varuskatt är förenad
med tekniska besvärligheter, bör ett restitutionsförfarande införas. Ett utarbetat
förslag till författning i ämnet kan icke nu framställas, men riksdagen
bör i skrivelse till Kungl. Maj :t begära förslag härtill att underställas
årets höstriksdag.
Restitution bör beviljas grundad på i motionerna 1:583 och II :684 för år
1959 angivna investeringsvärden.
Med hänsyn till vad här anförts anser vi, att utskottet under punkten 6)
bort hemställa,
att riksdagen i anledning av de likalydande motionerna 1:286 av herr Hagberg
m. fl. och 11:518 av herr Kollberg m. fl. måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t måtte till höstriksdagen framlägga
förslag till bestämmelser om restitution av allmän varuskatt för varor
till investeringar avseende förbättringsarbeten och nyanläggningar inom
Bevillningsutskottets betänkande nr 62 år 1960
39
rörelse och jordbruk i så god tid att restitution kan medgivas vid 1961
års taxering för under år 1960 köpta investeringsvaror.
5. ang. undantag för vissa fartyg (10 § 1 mom. 5)
Enligt 10 § 1 mom. 5) skall från skatteplikt undantagas fartyg med en
nettodräktighet av minst 20 registerton ävensom fiskefartyg. Härigenom
skulle bogserbåtar, bärgningsbåtar, livräddningskryssare och flodsprutor
underkastas beskattning i vissa fall. Bogserbåtar utför nödvändiga transporttjänster
för de större fartygen och utgör ett komplement till dessa. Även
bärgningsbåtar lämnar mycket värdefulla tjänster åt handelsflottan. Så
är även fallet med livräddningskryssarna.
Den begränsningen är icke ändamålsenlig och vi anser att alla fartyg,
som icke är att hänföra till lustfartyg, bör undantagas från allmän varuskatt.
Med hänsyn till vad här anförts anser vi, att utskottet under punkten 7 a)
bort hemställa,
att riksdagen i anledning av de likalydande motionerna 1: 282 av herr
Hagberg och 11:355 av herr Regnéll måtte besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj :t begära utredning om samt förslag till undantagande från
allmän varuskatt av samtliga fartyg, som ej är att hänföra till s. k.
lustfartvg.
6. ang. tekniska och kulturella hjälpmedel för handikappade och lytesskadade
(10 §)
Starka humanitära skäl talar för att dessa hjälpmedel undantages från
beskattning. Här åsyftas sådana hjälpmedel som invalidfordon, invalidvagnar,
rullstolar, proteser, stödjeförband, hörapparater, talböcker in. m.
Utskottets majoritet avvisar yrkandet om fritagandet av dessa hjälpmedel
med ett resonemang, innebärande att ett sådant undantag skulle strida mot
förordningens principer. Som tidigare påvisats har beträffande ikraftträdandebestämmclserna
icke fästs avgörande vikt vid förordningens principiella
uppläggning, varför det synes anmärkningsvärt att utskottet kan
åberopa ett förment principiellt resonemang för att motsätta sig av humanitära
skäl nödvändiga jämkningar i beskattningen. Det saknas enligt vår
mening anledning att helt ta avstånd från humanitära synpunkter vid tilllämpningen
av varuskatteförordningen.
Med hänsyn till vad här anföris anser vi alt utskottet under punkterna
8), 9) och 10) bort hemställa,
att riksdagen i anledning av de likalydande motionerna 1:115 av herr
40
Bevillningsutskottets betänkande nr 62 år 1960
Edström m. fl. och 11:146 av fröken Höjer m. fl. samt 11:534 av herrar
Svensson i Ljungskile och Wedén ävensom 1:289 av herrar Sigfrid
Larsson och Svanström samt 11:359 av herr Antonsson m. fl. måtte
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om förslag så fort ske
kan vid höstriksdagen om undantagande från skatteplikt av de tekniska
och kulturella hjälpmedel in. m. som av handikappade och lytesskadade
användes i rehabiliterings- eller terapeutiskt syfte.
7. ang. den skattemässiga behandlingen av förbrukningsartiklar i produktionen
(18 §).
Den allmänna varuskatten är avsedd att drabba varan endast en gång.
Från denna huvudregel har gjorts ett undantag nämligen i fråga om investeringarna.
Vad tillverkare därutöver förbrukar i produktions- eller bearbetningsprocessen
skall enligt förordningen vara skattefritt. Denna regel har
föranlett tolkningssvårigheter, vilka skapat betydande praktiska olägenheter.
Utan att i detta sammanhang taga ställning till riksskattenämndens
anvisningar i fråga om materialbegreppet vill vi dock påpeka, att även dessa
lett till besvärande tillämpningsproblem.
Såsom nyss nämnts är varuskatten avsedd att vara en skatt på konsumentens
varuförvärv. En beskattning av förbrukningsartiklarna medför att
den effektiva varuskatten kommer att variera för olika varor i väsentligt
större utsträckning än som följer av en beskattning av investeringarna.
Under förarbetena till varuskatteförordningen uttalades, att exportvarorna
skulle vara fria från allmän varuskatt. Så har emellertid icke blivit fallet.
Effekten av den tolkning som riksskattenämnden förordat är dels att den
effektiva varuskatten blir varierande för olika varor, dels att densamma
i vissa fall får bäras av konsumenten, och i andra fall helt eller delvis av
tillverkaren. Enligt vad vi erfarit har framställning från näringsorganisationernas
sida gjorts till Kungl. Maj :t med hemställan om förslag till lagändring
för att minska olägenheterna av det oklara rättsläget och för att förhindra
sådana negativa konsekvenser som nyss antytts. Vi anser, att Kungl.
Maj:t bör ägna denna fråga all uppmärksamhet och skyndsamt framlägga
de förslag som erfordras för att skatteplikten icke utsträckes till att omfatta
de rörliga produktionskostnaderna.
Med hänvisning till det anförda anser vi att utskottet under punkten
11 a) bort hemställa,
att riksdagen i anledning av de likalydande motionerna I: 427 av herr Sveningsson
och 11:519 av herr Magnusson i Tumhult i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla att Kungl. Maj :t måtte ingående pröva frågan om
förtydligande av bestämmelserna i varuskatteförordningen rörande den
skattemässiga behandlingen av förbrukningsartiklar inom produktio
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 62 år 1960
41
nen, så att skatteplikten icke utsträckes till att omfatta de rörliga produktionskostnaderna
samt för riksdagen framlägga förslag till förtydligande
bestämmelser i angivna syfte.
8. ang. skattefrihet för förnödenheter som är erforderliga för jordbruksdrift
Varuskatteförordningen
medför såsom den enligt uppgift tolkas en olika
behandling av jordbrukarnas och rörelseidkarnas inköp av förnödenheter
för driften. I de likalydande motionerna 1:427 och 11:519 samt i motionen
II: 247 yrkas att jordbrukarna i sagda hänseende skall behandlas på samma
sätt som rörelseidkarna. Varuskattens principiella uppläggning motiverar
i och för sig att jordbrukarna vid sina inköp icke försättes i annat läge än
vad som gäller rörelseidkarnas motsvarande inköp. För en likformig behandling
talar även de i praktiken ofta svåra gränsdragningarna mellan
vad som skall hänföras till jordbrukets binäringar resp. till självständigt
bedriven rörelse. Härav följer också att förskjutningar i konkurrensförhållanden
kan inträda för verksamheter av väsentligen samma inriktning och
omfattning.
Anförda skäl anser vi bort föranleda utskottet att under punkterna 11b)
och 12) hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av de likalydande motionerna 1:427 av
herr Sveningsson och II: 519 av herr Magnusson i Tumhult samt motionen
II: 247 av herrar Antby och Rimås i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om förslag snarast möjligt till sådana erforderliga ändringar
i förordningen om allmän varuskatt att jordbrukarnas inköp av förnödenheter
icke belastas med varuskatt.
9. ang. förtydligande av övergångsbestämmelserna i fråga om uttrycket
»skriftligt avtal», m. m.
övergångsbestämmelserna till varuskatteförordningen angående verkan
av skriftligt avtal träffat före den 16 oktober 1959 har, som i motionerna I: 427
och II: 519 anförts, föranlett betydande tillämpningssvåriglieter. De av riksskattenämnden
utfärdade anvisningarna angående tolkningen bryter mot
gängse handelskutymer i åtskilliga fall. Kravet på skriftligt avtal motiveras
för att förhindra ett otillbörligt utnyttjande av den skattefrihet som varuskatteförordningens
ikraftträdandebestämmelser kan erbjuda. Även med beaktande
härav synes riksskattenämndens tolkning alltför snäv. Denna tolkning
är visserligen inte bindande, varför ett betydande antal processer kan
väntas. För att undvika sådana olägenheter bör vid taxeringen tillämpas
en tolkning som överensstämmer med vad som inom skilda branscher är
allmänt vedertaget. I sammanhanget må påpekas att även vid fastighetsköp
42
Bevillningsutskottets betänkande nr 62 år 1960
en handling undertecknad av allenast säljaren numera anses vara fullt
tillräcklig ur bevissynpunkt. Anledning saknas därför att i varuskattehänseende
införa en snävare tolkning. Vad angår bestämmelserna om att
pris skall vara till beloppet fastställt erbjuder bruk och sedvana inom
skilda branscher olika exempel på fastställande av kontraherat pris. En
anmärkningsvärd följd av riksskattenämndens tolkning därest densamma
godkännes av skattedomstolarna blir att ett avtal med sådan prisklausul
icke kan godkännas därest anknytning skett till annat än officiellt index.
Skatt skulle därför komma att utgå även i det fall där säljaren icke gör bruk
av en prisklausul och köparen icke erlägger något pris utöver det i avtalet
fastställda. För att mildra den osäkerhet som nu råder, anser vi att utskottet
bort hemställa att Kungl. Maj :t närmare utreder förevarande spörsmål och
för riksdagen framlägger de förslag som erfordras för att övergångsbestämmelserna
skall kunna vinna tillämpning på ett med hänsyn till den praxis
som är allmänt vedertagen godtagbart sätt.
Under hänvisning till det anförda anser vi således att utskottet under
punkten Itc) bort hemställa,
att riksdagen i anledning av de likalydande motionerna 1:427 av herr
Sveningsson och II: 519 av herr Magnusson i Tumhult — i den del varom
här är fråga — i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om utredning
och förslag till riksdagen om förtydligande av övergångsbestämmelserna
till förordningen om allmän varuskatt i fråga om uttrycket
»skriftligt avtal», m.m. i ovan angivna syfte.
Rydahls Boktryckeri AB - Stockholm 1960