Bevillningsutskottets betänkande nr 49 år 1960

1

Kr 49

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning angående ändring
i förordningen den 21 december 1945 (nr 823) om
nöjesskatt, m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 26 februari 1960 dagtecknad proposition, nr 79, har Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för samma dag, föreslagit riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogade förslag till

1) förordning angående ändring i förordningen den 21 december 1945 (nr
823) om nöjesskatt;

2) förordning om särskilt bidrag till producent av svensk film; samt

3) förordning angående ändrad lydelse av 1 § förordningen den 1 juni
1951 (nr 442) om rätt att av riksskattenämnden erhålla förhandsbesked i
taxeringsfrågor;

dels godkänna de riktlinjer för kvalitetsstöd till producenter av svensk
film, som förordats i propositionen; samt

dels ock till Kvalitetsstöd till svensk filmproduktion för budgetåret 1960/61
under sjunde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av 1 000 000 kronor.

Propositionen har, såvitt avser de under 1) och 3) upptagna författningsförslagen,
hänvisats till bevillningsutskottet och i övrigt till statsutskottet.

Beträffande propositionens huvudsakliga innehåll må här anföras följande.

I propositionen framlägges de förslag i fråga om filmstöd och biografnöjesskatt,
vartill den slutliga prövningen av 1957 års filmstödutrednings betänkande
givit anledning. Förslagen syftar till att möjliggöra en anpassning
för den svenska filmproduktionen och biograf näringen till det konkurrensläge
som blivit följden av televisionens genombrott i vårt land.

Nöjesskatten på biografföreställningar föreslås sålunda sänkt med sex procentenheter
från 33 till 27 procent. Den särskilda skattelindringen för mindre
biografer föreslås härjämte höjd från 75 till 100 kronor i veckan.

Filmstödet utformas enligt förslaget så att i princip hela den statliga andelen
av nöjesskatten på svensk film skall återgå till producenterna. Återbäringen
avses skola ske dels i form av ett generellt stöd till vederbörande
filmproducent med 80 procent av skattebeloppet och dels genom ett speciellt
1 Dihang till riksdagens protokoll 1960. 7 samt. Nr 49

2

Bevillningsutskottets betänkande nr 49 år 1960

kvalitetsstöd till producenterna av de 3 å 5 bästa svenska filmerna under
året. För sistnämnda ändamål föreslås ett särskilt anslag om en miljon
kronor.

Statsverkets sammanlagda kostnader för de nu föreslagna åtgärderna, som
avses skola genomföras från och med den 1 juli 1960, kan för budgetåret
1960/61 beräknas till ca 10 miljoner kronor.

I syfte att minska regeringsrättens arbetsbörda framlägges vidare förslag
om att kammarrätten och inte som nu regeringsrätten skall vara sista instans
i nöjesskattemål. Av samma anledning föreslås en utvidgning av möjligheterna
till förhandsbesked i taxeringsfrågor. Även dessa förslag är avsedda
att träda i kraft den 1 juli 1960.

De till bevillningsutskottet hänvisade författningsförslagen är av följande
lydelse.

Förslag

till

förordning angående ändring i förordningen den 21 december 1945 (nr 823)

om nöjesskatt

Härigenom förordnas, att 2, 7, 13 och 30 §§ förordningen den 21 december
1945 om nöjesskatt1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt i det följande sägs,
samt att i förordningen skall införas en ny paragraf, betecknad 24 a §2, av
nedan angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse)

2 §•

Nöjesskatten fördelas med hälften
till staten och med hälften till den
kommun, inom vars område nöjestillställningen
äger rum. För biografföreställning
skall dock nöjesskatten
i stället fördelas med tre fjärdedelar
till staten och en fjärdedel till kommunen.

7 §•

Nöjesskatten utgår med 15 procent
å summan av erlagda inträdesavgifter,
inberäknat skatten; dock att för
biograf föreställning nöjesskatten utgår
med 33 procent av nämnda summa.

(Föreslagen lydelse)

2 §•

Nöjesskatten fördelas med hälften
till staten och med hälften till den
kommun, inom vars område nöjestillställningen
äger rum. För biografföreställning
skall dock nöjesskatten
i stället fördelas med sju tiondedelar
till staten och tre tiondedelar till
kommunen.

7 §•

Nöjesskatten utgår med 15 procent
å summan av erlagda inträdesavgifter,
inberäknat skatten; dock att för
biograf föreställning nöjesskatten utgår
med 27 procent av nämnda summa.

1 Senaste lydelse av 2 och 30 §§ se 1957:125 samt av 7 och 13 §§ se 1959: 206.
* Jämför 1959: 207.

Bevillningsutskottets betänkande nr 49 år 1960

(Nuvarande lydelse)

13 §.

Vid erläggande av nöjesskatt för
biografföreställningar må, därest utöver
barnmatinéer högst fyra föreställningar,
för vilka nöjesskatt skall
utgå, ägt rum under veckan å samma
visningsställe, befrielse åtnjutas
från skatten i vad den avser sådant
visningsställe till den del densamma
för den veckan icke överstiger 75
kronor.

30 §.

Den som---till länsstyrel se11- I

länsstyrelsens utslag i anledning
av besvär enligt första stycket eller
i annat ärende rörande nöjesskatt
må ändring sökas hos Kungl. Maj:t
genom besvär, vilka skola ingivas till
finansdepartementet.

Över beslut---— särskilt stad gas.

(Föreslagen lydelse)

13 §.

Vid erläggande av nöjesskatt för
biograf föreställningar må, därest utöver
barnmatinéer högst fyra föreställningar,
för vilka nöjesskatt skall
utgå, ägt rum under veckan å samma
visningsställe, befrielse åtnjutas
från skatten i vad den avser sådant
visningsställe till den del densamma
för den veckan icke överstiger 100
kronor.

24 a §.

A tf anordnare av biografföreställning,
som erlägger särskilt bidrag till
producent av svensk film, äger att
vid inbetalandet av nöjesskatt för föreställningen
avräkna ett mot erlagt
bidrag svarande belopp, är särskilt
stadgat.

30 §.

Den som---till länsstyrel sen.

I länsstyrelsens utslag i anledning
av besvär enligt första stycket eller
i annat ärende rörande nöjesskatt
må ändring sökas hos kammarrätten
genom besvär, vilka skola ingivas
till länsstyrelsen. Den omständigheten
att besvären inkommit direkt
till kammarrätten må dock ej
utgöra hinder för besvärens prövning;
kammarrätten har att i sådant
fall omedelbart översända handlingarna
till länsstyrelsen. Kammarrättens
utslag må icke överklagas.

över beslut---särskilt stad gas.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1960.

I samband med ikraftträdandet skall iakttagas följande.

1. Äldre bestämmelser skola, utom såvitt angår 13 och 30 §§, alltjämt äga
tillämpning i fråga om nöjestillställning som tagit sin början före ikraftträdandet.

2. Den äldre lydelsen av 13 § skall gälla vid erläggande av nöjesskatt for
biograf föreställning, vilken tagit sin början före den vecka som utgår närmast
efter ikraftträdandet.

3. Den äldre lydelsen av 30 § skall gälla när talan fullföljes mot sådant
utslag av länsstyrelse som meddelats före ikraftträdandet.

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 49 år 1960

Förslag

till

förordning angående ändrad lydelse av 1 § förordningen den 1 juni 1951
(nr 442) om rätt att av riksskattenämnden erhålla förhandsbesked i

taxeringsfrågor

Härigenom förordnas, att 1 § förordningen den 1 juni 1951 om rätt att av
riksskattenämnden erhålla förhandsbesked i taxeringsfrågor1 skall erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

1 §•

Riksskattenämnden må, därest sådant
för någon finnes vara av synnerlig
vikt, efter ansökan lämna besked
på förhand (förhandsbesked)
angående viss fråga, som avser sökandens
taxering till kommunal inkomstskatt,
statlig inkomstskatt,
statlig förmögenhetsskatt, utskiftningsskatt
eller ersättningsskatt.

Vad ovan---av fastigheten.

Om rätt — — — allmän varuskatt.

(Föreslagen lydelse)

1 §•

Riksskattenämnden må, därest sådant
för någon finnes vara av synnerlig
vikt, efter ansökan lämna besked
på förhand (förhandsbesked)
angående viss fråga, som avser sökandens
taxering till kommunal inkomstskatt,
statlig inkomstskatt,
statlig förmögenhetsskatt, utskiftningsskatt
eller ersättningsskatt. Förhandsbesked
må ock meddelas i fråga
som nu nämnts, därest detta finnes
vara av vikt för enhetlig lagtolkning
eller rättstillämpning.

Vad ovan---av fastigheten.

Om rätt — — — allmän varuskatt.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1960.

Till utskottet har hänvisats följande i anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen

A) de likalydande motionerna I: 590 av herr Bengtson m. fl. och II: 721
av herr Magnusson i Borås m. fl., vari hemställts,

>1. att riksdagen vid behandling av propositionen nr 79 måtte besluta, att
med verkan från den 1 juli 1960 nöjesskatten för biografföreställning må
utgå med 20 procent å summan av erlagda inträdesavgifter, samt

att vederbörande utskott måtte utarbeta förslag till härför erforderlig
ändring av nöjesskatteförordningen;

II. att riksdagen även i övrigt måtte beakta vad i motionerna har anförts»;

B) de likalydande motionerna I: 591 av herrar Hjalmar Nilsson och Elmgren
samt II: 725 av herr Thapper m. fl., vari yrkats,

1 Senaste lydelse av 1 § se 1959: 510.

Bevillningsutskottets betänkande nr 49 år 1960 5

»att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställer om en utformning
av stödet till svensk film, som främjar en samproduktion mellan i första
hand de nordiska länderna men även med andra länder,

att riksdagen beslutar fastställa nöjesskatten till 25 procent på biografföreställningar,
samt

att riksdagen därutöver beslutar att av varje biografs årliga biljettinkomst
de första 30 000 kronorna skall vara helt befriade från nöjesskatt»;

C) de likalydande motionerna I: 592 av herrar Ollén och Edström samt
II: 726 av herr Kollberg m. fl., vari hemställts,

»1. att riksdagen omarbetar det i proposition nr 79 framlagda författningsförslaget
så

a) att besvär över kammarrättens beslut i nöjesskattemål skall få föras
bos regeringsrätten,

b) att förhandsbesked av riksskattenämnden i nöjesskatteärende av prejudikatbildande
betydelse skall få underställas regeringsrätten; samt

II. att vederbörande utskott utarbetar förslag till erforderlig författningstext»;
ävensom

D) de likalydande motionerna 1:593 av herrar Ollén och Edström samt
II: 727 av herr Kollberg m. fl., vari hemställts,

»att riksdagen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 79 måtte uttala,
att avgöranden, som syftar till att undantaga anmärkningsmål rörande
nöjesskatt från regeringsrättens prövning, icke skall träffas i administrativ
ordning, utan att författningsändringar i sådant syfte skall föreläggas
riksdagen i den ordning som gäller för lagstiftning.»

De under B ovan angivna motionerna har hänvisats till bevillningsutskottet
i vad de avser nöjesskatten; i övrigt har motionerna hänvisats till statsutskottet.

Till behandling i detta sammanhang har utskottet jämväl upptagit följande
till bevillningsutskottet hänvisade, vid riksdagens början
väckta motioner, nämligen

de likalydande motionerna I: 297 av herr Schött m. fl. och II: 366 av herr
Allard m. fl., vari hemställts, att riksdagen ville besluta följande ändring
av 3 §, sista stycket, i förordningen om nöjesskatt:

»Nöjesskatt utgår icke för uppvisning eller tävling i skicklighet, som
främst syftar till förkovran i visst yrke, ej heller för idrottstävling, anordnad
av organisation som är ansluten till Sveriges riksidrottsförbund eller
representerad inom Sveriges olympiska kommitté eller av annan sammanslutning,
som enligt Kungl. Maj:ts medgivande må vara likställd med sådan
organisation i nu förevarande avseende, eller för schacktävlan, bridgetävlan
. . . föremål.»

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framställda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,
hänvisa till motionerna I: 590, I: 591, II: 366, 11: 726 och II: 727.

lf Dihang till riksdagens protokoll 1960. 7 samt. Nr 49

6 Bevillningsutskottets betänkande nr 49 är 1960

Till utskottet har ingivits en skrift från Sveriges filmuthyrareförening.

Rörande motiveringen för de i propositionen framlagda förslagen hänvisar
utskottet till ovannämnda statsrådsprotokoll. Redogörelsen härutinnan
återfinnes under följande rubriker å nedan angivna sidor i propositionen,
nämligen

Inledning, s. 8—9.

Biograf nöj esskatt och filmstöd, s. 9—17.

Instansordningen i nöjesskattemål, s. 17—29.

Förhandsbesked i taxeringsfrågor av prejudicerande karaktär, s. 29—38.

Departementschefens hemställan, s. 38.

Enligt 1945 års förordning om nöjesskatt utgår sådan skatt bl. a. för
uppvisning eller tävling i sport, idrott eller gymnastik. Skatten utgör då 15
procent av summan av erlagda inträdesavgifter; dock åtnjutes befrielse
från nöjesskatt till den del skatten för varje tillställning inte överstiger 700
kronor under förutsättning att anordnaren är en ideell organisation.

Av innehållet i de föreliggande, motionerna torde här få återges följande.

I de likalydande motionerna 1: 590 och II: 721 understrykes, att den svenska
film- och biografnäringen under de senaste åren fått sina ekonomiska
villkor starkt försämrade, främst till följd av att i samband med televisionens
snabba genombrott besöksfrekvensen på biograferna minskat. De tidigare
överskotten för biograferna har därför förbytts i icke oväsentliga underskott.
Detta har även drabbat produktionen av svensk spelfilm, vilken tidigare
kunnat upprätthållas genom att producenter med egna biografer utnyttjade
rörelsevinst från biografsidan för att täcka underskott på produktionssidan.
Numera torde emellertid förutsättningarna för ett sådant stöd åt produktionen
vara mycket små. Det är enligt motionärernas mening naturligt att
film- och biografnäringen genom egna åtgärder försöker anpassa sig till den
nya situation som uppstått. Men även samhället bör medverka genom anpassning
av biografnöjesskatten efter näringens bärkraft. Emellertid anser motionärerna
att de i propositionen nr 79 föreslagna åtgärderna är otillräckliga
för att filmbranschen skall få sådana betingelser att den kan upprätthållas
i tillfredsställande utsträckning. I det läge som nu uppstått för biografrörelsen
är det inte motiverat att ha en hårdare beskattning än vad som
gäller andra nöjesformer t. ex. kabaré, cirkus m. m. Det kan ifrågasättas om
icke den för biograf nöj esskattens avkastningsförmåga optimala skattesatsen
numera ligger under 20 procent. Om skatten inte sänkes i större utsträckning
än vad som föreslagits i propositionen, föreligger risk för att ett antal
biografer måste nedlägga verksamheten. Härigenom kan besöksfrekvensen
komma att minska i sådan omfattning att skatteresultatet för det allmännas
del inte blir bättre än om man sänker skatten till t. ex. 20 procent. Med
utgångspunkt från den fram till år 1959 gällande skattesatsen på 38 pro -

Bevillningsutskottets betänkande nr 49 år 1960 7

cent skulle den minskning av besöksfrekvensen med 30 procent, som följt
med televisionens genombrott, motivera en sänkning av nöjesskatten på
filmområdet till ca 12 procent. En sådan sänkning framstår som svår att
genomföra i nuvarande statsfinansiella läge och med hänsyn härtill föreslår
motionärerna att skatten sänkes till 20 procent. Redan nästa år bör
emellertid utrymme skapas för ytterligare sänkning av skattesatsen. — Beträffande
stödet åt den svenska filmproduktionen framhålles att hela den
statliga andelen av nöjesskatten på svensk film bör återgå till filmproduktionen.
Dessutom bör ett särskilt anslag å 1 milj. kronor ges till kvalitetsstöd
åt svensk filmproduktion. De medel som erfordras härför bör enligt
motionärernas mening utgå av den på filmen över huvud taget inflytande
nöjesskatten. En konsekvens av systemet med skatteåterbäring för svensk
film är att, då skatteåterbäringsprocenten överstiger filmhyreprocenten, den
svenska filmproduktionen kommer per försåld biljett att förlora på en
sänkning av skattesatsen. Skulle det visa sig att den svenska filmproduktionen
nu eller vid kommande nöjesskattesänkningar gör sådana förluster, bör
det kravet kunna ställas på filmbranschen att den själv tillser att filmproduktionen
erhåller erforderlig kompensation. Detta kan lämpligen ske genom
tillämpning av huvudprinciperna för det av 1951 års nöjesskatteutredning
föreslagna producentandelssystemet.

I de likalydande motionerna I: 591 och II: 725 framhålles att ett bifall till
de i propositionen föreslagna åtgärderna torde göra det möjligt att tills
vidare säkra en av alla önskad tillgång på svensk film. Emellertid bör vid
utformningen av de statliga åtgärderna viss hänsyn tas till önskvärdheten
av att svenska filmproducenter kan samarbeta med utländska utan att förlora
sin rätt till skatteåterbäring. Särskilt gäller detta ett skandinaviskt samarbete
i fråga om produktion av spelfilm och barnfilm. Motionärerna hemställer
att denna fråga utredes. — Motionärerna uttalar vidare att det i längden
synes oriktigt att belasta filmvisning med högre nöjesskatt än andra
former av nöje. En sänkning av nöjesskatten bör emellertid av statsfinansiella
hänsyn ske successivt. Redan nu bör riksdagen uttala sig för en sänkning
till 25 procent, nästa år till 20 procent och 1962 -— då televisionen
vunnit full utbredning över hela landet — 15 procent. -— Motionärerna
framhåller vidare att det är angeläget att bibehålla möjligheterna för invånarna
i glesbygder och på småorter att se aktuella filmer på biografer. Den
kategori biografer, som har 100 000—125 000 kr. i biljettinkomst per år, har
nu råkat in i en allvarlig kris. Genom beslut år 1957 undantogs de minsta
biograferna från skyldigheten att utgöra nöjesskatt. Nu bör åtgärder vidtas
för att lindra beskattningen för biografer av något större storleksordning.
För att kunna vinna en avgörande förbättring för dessa torde det vara nödvändigt
att de första 30 000 kronorna av årsinspelningen är fria från nöjesskatt.
Detta skulle innebära att en biograf med 100 000 kronor i biljettintäkt
skulle få eu effektiv nöjesskatt på ca 19 procent med den av departementschefen
föreslagna skattesatsen.

8

Bevillningsutskottets betänkande nr 49 år 1960

Som skäl för det i motionerna I: 592 och II: 726 framförda yrkandet att
kammarrättens utslag i nöjesskattemål skall få överklagas i regeringsrätten
framhålles, att det med hänsyn till dessa måls relativt enkla beskaffenhet
kan antagas att flertalet mål kommer att stanna i kammarrätten. Motionärerna
beräknar att prövningen i regeringsrätten av från kammarrätten
fullföljda nöjesskattemål endast skulle fordra en arbetsdag om året.
Denna belastning anser motionärerna obetydlig i förhållande till de värden
som äventyras om fullföljden till sista instans helt avskäres. Visserligen har
tidigare grupper av mål avskurits från regeringsrättens prövning, men om
propositionsförslaget bifalles skulle för första gången skattemål generellt
avskäras från fullföljd.

I fråga om förslaget om införande av vidgade möjligheter att erhålla förhandsbesked
av riksskattenämnden har motionärerna gjort vissa påpekanden.
Enligt motionärernas mening bör förhandsbesked, som meddelas på
grund av prejudikatintresse, alltid underställas regeringsrätten. Det framlagda
författningsförslaget bör kompletteras med regler härom. Vidare finner
motionärerna det vara oegentligt att nu gällande sekretessregler tillämpas
rörande förhandsbesked i sådana fall, då till stöd för ansökan åberopas
behovet av vägledande prejudikat. De anser erforderligt att sekretessbestämmelserna
ändras på så sätt, att om någon åberopar prejudikatintresse
för sin ansökan om förhandsbesked beslutet i ärendet blir offentligt. Slutligen
hemställer motionärerna att författningsförslaget utformas tydligare
så alt därav klart framgår vem som skall äga begära förhandsbesked i de
fall då beskedet är av vikt för enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning.

Till stöd för yrkandet i de likalydande motionerna I: 593 och II: 727
framhålles, att det är rimligt att samma instansordning tillämpas beträffande
anmärkningsmål rörande nöjesskatt som beträffande övriga nöjesskattemål.
Därest såsom departementschefen föreslagit beträffande sistnämnda
nöjesskattemål ett absolut förbud mot fullföljd i regeringsrätten stadgas
har departementschefen enligt uttalande i propositionen nr 79 för avsikt att genomföra
en motsvarande fullföljdsbegränsning med avseende å anmärkningsmål.
Denna begränsning skulle ske genom ändring av kungörelsen den 12 december
1924 med föreskrifter angående fullföljd av talan i vissa besvärs- och
anmärkningsmål, vilken ändring enligt departementschefens uttalande skulle
genomföras i administrativ ordning. Mot detta förfaringssätt inger motionärerna
en bestämd gensaga. Det är enligt deras mening betänkligt, om Kungl.
Maj:t genom att i administrativ ordning förklara fullföljd till regeringsrätten
icke vara tillåten, därigenom kan diskretionärt utesluta regeringsrättens
granskning för stora och betydelsefulla grupper av mål. Riksdagen måste
därför bestämt hävda, att författningsändringar, som syftar till att undantaga
mål från regeringsrättens prövning, förelägges riksdagen i den ordning
som gäller för lagstiftning.

Till stöd för yrkandet i de likalydande motionerna I: 297 och II: 366 om
slopande av nöjesskatten för idrottstävlingar framhåller motionärerna, att

Bevillningsutskottets betänkande nr 49 år 1960

9

idrottsorganisationerna i hög grad är beroende av inkomster från bl. a.
idrottstävlingar för att kunna bedriva sin verksamhet. De anslag som erliålles
från stat och kommun täcker endast en ringa del av de medel som
erfordras för organisationernas verksamhet. I den mån idrottstävlingar inte
kan göras lönsamma måste idrottsföreningarna lita till andra nöjesarrangemang
såsom inkomstkälla. Vidare uti alar motionärerna att anordnandet av
idrottstävlingar alltid är något av ett vågspel. Möjligheterna att erhålla intäkter
är nämligen beroende av åtskilliga ovissa faktorer. Misslyckas arrangemanget
ekonomiskt får arrangören bära förlusten men lyckas det över en
viss gräns skall det allmänna åtnjuta en del av inkomsten. Det är att märka
att varje arrangör inte kan anordna idrottsarrangemang alltför ofta och att
uppkommande vinst skall användas till den idrottsliga verksamheten under
avsevärd tid. Den förändring som vid 1957 års riksdag beslöts i vad
avser nöjesskatt vid idrottstävlingar medförde vissa lättnader för idrottsorganisationerna.
Emellertid har omkostnaderna för att genomföra arrangemang
stigit sedan dess och genom de ökade omkostnaderna för verksamhetens
bedrivande måste ett större netto åstadkommas för oförändrad verksamhet
och materielanskaffning. Med kännedom om den gagnande verksamhet
som idrottsföreningarna utför bland svensk ungdom och med vetskap
om behovet för idrottsrörelsen att genom idrottstävlingar och andra
arrangemang anskaffa huvuddelen av de medel, som erfordras för verksamhetens
bedrivande, ifrågasätter motionärerna om det är skäligt och riktigt
att nöjesskatt skall erläggas för idrottstävlingar. Dessa utgör ett naturligt
led i idrottsorganisationernas verksamhet och bör inte betraktas såsom
nöjesarrangemang.

Utskottet

Biograf nöjesskatten

I den förevarande propositionen framlägges förslag i fråga om filmstöd
och biografnöjesskatt syftande till att möjliggöra en anpassning för den
svenska filmproduktionen och biografnäringen till det konkurrensläge som
blivit följden av televisionens genombrott i vårt land. Sålunda föreslås att
nöjesskatten på biografföreställningar sänkes med 6 procentenheter eller
från 33 till 27 procent. För mindre biografer — med högst fyra föreställningar
per vecka — föreslås att den särskilda skattelindring som nu utgår
å högst 75 kronor i veckan höjes till 100 kronor. Stödet till filmproduktionen
förordas skola utformas så att i princip hela den statliga andelen avnöjesskatten
vid visning av svensk film återgår till producenterna. Denna
återbäring avses skola ske dels i form av ett generellt stöd till vederbörande
filmproducent med 80 procent av skattebeloppet och dels genom ett speciellt
kvalitetsstöd till producenterna av de 3 å 5 bästa filmerna under året.
För sistnämnda ändamål föreslås ett särskilt anslag om 1 milj. kronor, vilket
belopp beräknas motsvara återstående 20 procent av skattebeloppet.

10

Bevillningsutskottets betänkande nr 19 år 1960

Statsverkets sammanlagda kostnader för de föreslagna åtgärderna, vilka avses
skola genomföras fr. o. m. den 1 juli 1960, har för nästkommande budgetår
beräknats till ca 10 milj. kronor. Propositionen behandlas av bevillningsutskottet
såvitt avser ändringen av biograf nöj esskatten, medan frågan
om bidrag och anslag till filmproducenterna upptas av statsutskottet.

I de motioner, som väckts i anledning av propositionen, förordas ytterligare
lättnader i beskattningen och i vissa motioner tillika ett ökat stöd åt
filmproducenterna. Sålunda hemställes i motionerna 1:590 och 11:721 att
skatteprocenten sänkes till 20 enheter. I motionerna I: 591 och II: 725 återigen
föreslås att skatteprocenten fastställes till 25 samt att för alla biografer
hiljettinkomster upp till 30 000 kronor per år skall vara helt fria från nöjesskatt.
Det har i de nu nämnda motionerna tillika uttalats, att ytterligare
skattesänkningar borde vidtas senare så att procentsatsen nedbringas åtminstone
till 15 enheter.

Såsom framgår av redogörelsen i propositionen har alltsedan början av
1950-talet olika åtgärder vidtagits från statsmakternas sida i syfte att förbättra
de ekonomiska villkoren för den svenska filmproduktionen och för biografnäringen.
De senaste åtgärderna genomfördes vid förra årets riksdag, då
procenttalet för nöjesskatten sänktes från 38 till 33 samt producenternas
andel i den statliga nöjesskatten på svensk film höjdes från 20 till 30 procent
för svartvit film och från 35 till 45 procent för färgfilm. De då vidtagna
åtgärderna betecknades såsom provisoriska i avbidan på slutlig prövning
av 1957 års filmstödutrednings betänkande angående filmstöd och
biograf nöj esskatt.

Av de undersökningar som nyligen vidtagits framgår att besöksfrekvensen
på biograferna under de senaste åren kraftigt nedgått. Till huvudsaklig
del torde delta bero på televisionens frammarsch, vilken skett i ett betydligt
snabbare tempo än man bara för något år sedan hade anledning att räkna
med. De åtgärder som vidtogs vid 1959 års riksdag får därför bedömas
inte vara tillräckliga för att möjliggöra att filmbranschen får arbeta under
rimliga ekonomiska villkor. Enighet har rått inom utskottet att ytterligare
statliga åtgärder bör vidtas för att främja såväl biograf näringens som filmindustrins
lönsamhet. I princip kan utskottet tillstyrka, att detta stöd ges
såväl genom sänkning av nöjesskatteprocenten som genom en ökad återbäring
av nöjesskatt till filmproduktionen. Utskottet vill emellertid samtidigt
understryka nödvändigheten av att film- och biografnäringen genom egna
åtgärder söker anpassa sig till det förändrade läget.

Av hittills tillgängliga siffror rörande besöksfrekvensen på biograferna
synes man kunna dra den slutsatsen, att besökarantalet i förhållande till
tiden före televisionens införande kan komma att nedgå med omkring 40
procent då televisionsnätet är fullt utbyggt. Vissa skäl talar för att man med
utgångspunkt härifrån söker få till stånd en lösning, som kan betraktas såsom
definitiv och efter vilken filmbranschen kan inrätta sig. Emellertid kan
andra faktorer medföra ändringar av de ekonomiska förhållandena utöver
vad som förorsakas av den minskade besöksfrekvensen. Även om man i och

Bevillningsutskottets betänkande nr 19 år 1960

11

för sig bör eftersträva eu lösning av filmbranschens beskaltningsfråga, som
kan väntas bli bestående för framtiden, bör självfallet nu icke förutsebara
ändrade förhållanden kunna föranleda att hithörande frågor tas upp till
omprövning.

Frågan om biografnöjesskattens höjd kan självfallet inte betraktas isolerad
utan hänsyn måste tas till hur stödet åt filmproduktionen utformas.
Utskottet har för sin del utgått ifrån att det statliga stödet till den svenska
filmproduktionen i princip inte bör utgå med högre belopp än som inflyter
i nöjesskatt till staten vid visning av svensk film. Skulle ett statligt stöd
enligt nyss angivna riktlinjer senare visa sig vara otillräckligt för bibehållande
av en svensk filmproduktion i den utsträckning, som får anses önskvärd,
bör enligt utskottets mening före andra åtgärder övervägas i vad mån
den kommunala delen av nöjesskatten kan tas i anspråk för ytterligare
stöd.

Med den angivna utgångspunkten bör man vid bedömningen av vilka åtgärder
som skall vidtas beakta, att en sänkning av procentsatsen för nöjesskatten
visserligen medför en förbättrad ekonomi för biografnäringen men
att — om filmstödet utgår efter högre procentsats än som gäller för filmhyran
— filmproducenterna får minskade intäkter genom att återbäringen
av nöjesskatten minskar mer än vad den ökade filmhyran inbringar. Om
såsom departementschefen förordat hela den influtna nöjesskatten för
svensk film återgår till producenterna kommer i konsekvens härmed varje
ytterligare sänkning av biografnöjesskat teprocenten att medföra ett minskat
producentstöd. Å andra sidan bör hållas i minnet att en mycket stor del
av de filmproducerande företagen tillika bedriver biografrörelse. Dessa
företag har i varje fall tidigare producerat mer än två tredjedelar av alla
svenska filmer och de nöjesskattebelopp, som influtit vid visning av dessa
filmer, har motsvarat drygt två tredjedelar av hela nöjesskatten för svensk
film.

Vid prövningen av Kungi. Maj :ts förslag har utskottet ansett att statsmakterna
bör ge film- och biografnäringen de lättnader, som mot bakgrunden
av den statsfinansiella situationen är möjliga. Att såsom föreslagits i
motionerna 1:590 och 11:721 genomföra en så långtgående sänkning av
biografnöjesskatten som till 20 procent anser utskottet inte vara tillrådligt
med hänsyn till nu rådande statsfinansiella läge. Däremot anser utskottet
sig kunna tillstyrka en något längre gående sänkning av procenttalet än
som förordats av departementschefen. Såsom ett lämpligt tal har utskottet
därvid stannat för den i motionerna I: 591 och II: 725 föreslagna procentsatsen
25 enheter.

I de sistnämnda motionerna har förordats den omläggningen av biografnöjesskatten
att för alla biografer en biljettinkomst av 30 000 kronor per
år skulle vara fri från nöjesskatt. Detta skulle vid den av motionärerna
föreslagna och av utskottet tillstyrkta procentsatsen 25 innebära att varje
biograf med tillräckligt stor omsättning skulle slippa inbetala 7 500 kronor
per år i nöjesskatt. Utskottet vill inte förneka att genom en sådan an -

12

Bevillningsutskottets betänkande nr 49 år 1960

ordning de biografer, som ger föreställningar mer än fyra gånger i veckan,
skulle erhålla ett verksamt stöd. Emellertid måste tillika framhållas att
kostnaderna för en sådan åtgärd blir mycket betydande, då de kan beräknas
uppgå till 6—8 milj. kronor per år. På grund härav anser sig utskottet inte
kunna tillstyrka införandet av ett sådant skattefritt avdrag för alla biografer.
Liksom hittills bör den särskilda skattelindringen i form av skattefria
bottenavdrag komma endast sådana biografer till godo, vilka ger högst
fyra föreställningar per vecka. Beträffande dylika biografer föreslås i propositionen,
som tidigare nämnts, att beloppet för skattelindringen skall
höjas från 75 till 100 kronor i veckan. Med hänsyn till det ur ekonomisk
synpunkt mycket svåra läget för dessa biografer bör enligt utskottets mening
det skattefria beloppet höjas till 125 kronor i veckan.

Om de av utskottet föreslagna åtgärderna genomföres, skulle de förorsaka
statsverket en sammanlagd kostnad av ca 12,5 milj. kronor för nästa
budgetår, d. v. s. en merutgift å 2,5 milj. kronor i jämförelse med Kungl.
Maj :ts förslag.

Nöjesskatten vid idrottstävlingar

Till behandling i detta sammanhang har utskottet upptagit de vid riksdagens
början väckta motionerna I: 297 och II: 366 om slopande av nöjesskatten
såvitt avser idrottstävlingar. Som framgår av det förut anförda vidtogs
vid 1957 års riksdag vissa ändringar rörande nöjesbeskattningen av idrottstävlingar.
Reformens innebörd är att nöjesskatten för idrottstävlingar som
anordnas av ideell organisation uttas endast till den del bruttoinkomsten
överstiger 4 667 kronor. Genom ändringen åsyftades att från nöjesbeskattning
undanta flertalet idrottstävlingar så att endast större evenemang skulle
komma att beskattas. Som skäl för yrkandet i de nyssnämnda motionerna
åberopas främst att idrottstävlingar inte bör betraktas såsom nöjesarrangemang.
Vidare anser motionärerna en lättnad i nöjesbeskattningen motiverad
med hänsyn till att idrottsorganisationernas kostnader för verksamhetens
bedrivande stigit.

I samband med 1957 års nöjesskattereform hade bevillningsutskottet att
ta ställning till motionsyrkanden att amatöridrottstävlingar skulle vara helt
fria från nöjesskatt. I sitt betänkande nr 34 framhöll 1957 års bevillningsutskott
att vissa skäl talade för att amatöridrottstävlingar borde vara helt
skattefria. Utskottet erinrade om idrottstävlingarnas betydelse för att stimulera
ungdomen till ökad idrottsutövning samt framhöll att i många fall det
eventuella ytterligare överskott av ett idrottsevenemang, som kunde följa
vid befrielse från nöjesskatt, säkerligen skulle användas till att främja utövandet
av andra mindre publikdragande idrottsgrenar. Å andra sidan kunde
inte bestridas att idrottstävlingar enligt ett allmänt betraktelsesätt utgjorde
nöjestillställningar. Genom en fullständig skattebefrielse skulle i
främsta rummet gynnas de idrottsföreningar, som redan arbetade under
relativt goda ekonomiska villkor. Man kunde enligt utskottets mening inte

Bevillningsutskottets betänkande nr W år 1960 13

heller bortse från kommunernas berättigade intresse att ej åsamkas alltför
stor minskning av skatteintäkterna. I stor utsträckning brukade kommunerna
avstå nöjesskattemedel till förmån för den lokala idrottsverksamheten
såväl anslagsvägen som genom investeringar i idrottsanläggningar av
olika slag. Att dessa medel först inbetalades till kommunerna i form av nöjesskatt
hade den fördelen att medlen kunde tilldelas de ändamål som befanns
mest angelägna. Av dessa skäl fann sig utskottet inte kunna biträda
yrkandena om fullständig skattebefrielse för idrottstävlingar. Med hänsyn
till de speciella förhållandena för idrottsrörelsen ansåg utskottet sig böra
föreslå en differentiering av de tillställningar, som anordnades framför allt
av idrottsrörelsens organisationer, på så sätt att det skattefria beloppet höjdes
i fråga om idrottstävlingar. Dylika tillställningar borde enligt utskottets
mening kunna lämnas obeskattade till den del skatten för varje tävling inte
översteg 700 kronor. Riksdagen biföll vad utskottet sålunda föreslagit.

De skäl mot ett undantag från nöjesskatt för amatöridrottstävlingar, som
låg bakom 1957 års ställningstagande i frågan, äger enligt utskottets mening
alltjämt giltighet. Riksdagen bör i enlighet härmed vidhålla sin tidigare
angivna principiella inställning till ifrågavarande spörsmål. Ej heller
anser utskottet att det ändrade kostnadsläget för idrottsrörelsen utgör tillräcklig
grund för att helt undantaga amatöridrottstävlingar från nöjesbeskattning.
Utskottet vill härvidlag nämna att anslaget till fonden för idrottens
främjande, som för budgetåret 1957/58 uppgick till 10 milj. kronor,
för nästkommande budgetår beslutats skola utgå med 11,5 milj. kronor.

Instansordningen i nöjesskattemål

Utskottet övergår härefter till förslaget i den föreliggande propositionen
om ändrad instansordning i nöjesskattemål. För närvarande är regeringsrätten
sista instans i fråga om flertalet nöjesskattemål. Kammarrätten
handlägger endast sådana mål rörande nöjesskatt, som efter anmärkning
av revisionen hos riksräkenskapsverket överklagats i kammarrätten. Dylika
anmärkningsmål får därefter fullföljas till regeringsrätten. I syfte att
minska regeringsrättens arbetsbörda föreslås nu i propositionen att talan i
nöjesskattemål i allmänhet skall från länsstyrelsen föras hos kammarrätten,
vilken domstol skall vara sista instans. Regeringsrättens befattning
med dylika mål, vilken nu kräver ca fem föredragningsdagar per år, skulle
således upphöra.

Gentemot förslaget att besvär i nöjesskattemål från länsstyrelse skall
föras i kammarrätten och icke som nu direkt hos regeringsrätten har i allmänhet
några invändningar icke rests vare sig under remissbehandlingen
eller i de väckta motionerna. Däremot har i motionerna framhållits att kammarrätten
inte borde vara sista instans utan att talan mot kammarrättens
utslag i nöjesskattemål borde få föras i regeringsrätten. Arbetsbelastningen
för regeringsrätten skulle enligt motionärernas uppfattning likväl minska
avsevärt till någon enda föredragningsdag om året. Denna belastning

14

Bcvillningsuiskottets betänkande nr 49 ur 1960

finner motionärerna obetydlig i förhållande till de värden som skulle äventyras
om fullföljden till regeringsrätten helt avskures.

Utskottet vill i anledning av vad motionärerna framhållit erinra om att
kammarrätten redan nu utgör slutinstans för stora grupper mål. Så har
sedan länge varit fallet beträffande uppskattnings- och värderingsfrågor i
fastighetstaxeringsmål, familjebidragsmål, socialhjälpsmål, folkbokföringsmål
och avlöningsmål. I enlighet med det beslut om fullföljdsbegränsning,
som fattades vid 1958 års A-riksdag, avdömes åtskilliga inkomsttaxeringsmål
av kammarrätten såsom sista instans. Det torde knappast kunna göras
gällande att nöjesskatteinålen i jämförelse med nyssnämnda besvärsmål
generellt sett är av mer svårbedömbar eller ingripande beskaffenhet. I likhet
med departementschefen finner utskottet det vara angeläget att föreliggande
möjligheter tillvaratas att begränsa regeringsrättens arbetsbörda genom
att fi''ån regeringsrättens prövning undantaga mindre betydelsefulla mål.
Med hänsyn härtill och då den i propositionen föreslagna instansordningen
får anses väsentligen tillgodose de krav, som rimligen kan ställas ur rättsskyddssynpunkt,
finner utskottet sig böra tillstyrka den i propositionen
förordade instansordningen i nöjesskattemål.

I förevarande sammanhang har departementschefen meddelat sin avsikt
att, om riksdagen godkänner den av honom förordade instansordningen i
nöjesskattemål i allmänhet, vidtaga åtgärder för att få till stånd motsvarande
begränsning då det gäller anmärkningsmål i-örande nöjesskatt. Detta
kunde enligt departementschefens mening genomföras i administrativ ordning,
varvid torde ha åsyftats ändring av kungörelsen den 12 december 1924
med föreskrifter angående fullföljd av talan i vissa besvärs- och anmärkningsmål
m. in. Mot ett sådant förfaringssätt har invändningar framställts
i motionerna I: 593 och II: 727. Det skulle enligt motionärernas mening
vara betänkligt, om Kungl. Maj :t genom att administrativt förklara fullföljd
till Konungen, d. v. s. till regeringsrätten och statsrådet, icke vara tilllåten
kunde diskretionärt utesluta regeringsrättens granskning för stora och
betydelsefulla grupper av mål. Riksdagen borde därför uttala, att avgöranden,
som syftar till att undantaga anmärkningsmål rörande nöjesskatt från
regeringsrättens prövning, icke skall träffas i administrativ ordning, utan
att författningsändringar i sådant syfte skall föreläggas riksdagen i den
ordning som gäller för lagstiftning.

Utskottet vill för sin del understryka att den inskränkning som här skulle
ske avser endast anmärkningsmål rörande nöjesskatt, d. v. s. en grupp frågor
av i regel ringa betydelse. Det föreligger inte anledning för utskottet
att i detta sammanhang uppta frågan om tillvägagångssättet vid genomförande
av inskränkningar i allmänhet i fullföljdsrätten till regeringsrätten.
Det må erinras om att 1924 års kungörelse, våld gjordes betydligt större
inskränkningar i regeringsrättens befattning med vissa mål, tillkommit i
administrativ ordning utan att detta förfaringssätt föranlett invändning från
riksdagens sida. Utskottet delar departementschefens uppfattning att kammarrätten
bör vara sista instans även i anmärkningsmål rörande nöjesskatt

Bevillningsutskottets betänkande nr är 1960 15

och förutsätter att i sådant syfte ändring vidtas i 1924 års kungörelse genom
Kungl. Maj:ts försorg.

Föi''handsbesked från riksskattenämnden

1 den föreliggande propositionen har också föreslagits en viss ändring
rörande riksskattenämndens förhandsbesked i taxeringsfrågor. Ändringen
innebär att förhandsbesked av riksskattenämnden i taxeringsfrågor får meddelas
icke endast såsom gäller för närvarande då frågan är av synnerlig
vikt för sökandens taxering utan även om så inte är fallet, nämligen om
meddelandet av förhandsbesked i frågan är av vikt för enhetlig lagtolkning
eller rättstillämpning. I motionerna I: 592 och II: 726 har ifrågasatts, om
icke varje förhandsbesked som meddelas på grund av prejudikatintresse
borde underställas regeringsrätten. Motionärerna framhåller att ett av riksskattenämnden
meddelat förhandsbesked, som icke överklagats till regeringsrätten,
inte kan tillmätas större betydelse ur prejudikatsynpunkt. Emellertid
kan antagas att regeringsrätten i praktiken kommer att känna sig
bunden att icke avvika från ett förhandsbesked, som icke överklagats och
som eventuellt blir vägledande för praxis. I motionerna framhålles också
att gällande sekretessregler bör ändras så att förhandsbesked, vilket meddelas
på grund av prejudikatintresse, kan få den spridning som är oundgängligen
erforderlig. Vidare ifrågasätter motionärerna om inte författningstexten
bör förtydligas så att därav klart framgår vem som skall äga begära
förhandsbesked i nu avsedda fall.

Enligt utskottets uppfattning skulle den ifrågasatta utvidgningen av möjligheterna
att meddela förhandsbesked vara av värde såsom ett medel att
snabbt åstadkomma prejudikat i frågor som angår ett större antal skattskyldiga.
Härigenom kan taxeringsbesvär i stor utsträckning undvikas till
fördel för strävandena att begränsa skattedomstolarnas arbetsbörda. Utskottet
tillstyrker därför den föreslagna utvidgningen av riksskattenämndens
möjligheter att meddela förhandsbesked.

Beträffande yrkandet i de nyssnämnda motionerna att förhandsbesked
i prejudikatfrågor skall underställas regeringsrätten får utskottet framhålla
att redan i de förhandsbesked, som meddelats enligt nuvarande bestämmelser,
frågor av principiell betydelse mycket ofta föreligger, varför
dessa förhandsbesked kan få stort prejudikatvärde. Härtill medverkar bl. a.
att riksskattenämnden i sina meddelanden publicerar lämnade förhandsbesked
av denna karaktär och detta även i sådana fall då frågan inte besvärsvägen
varit föremål för regeringsrättens prövning. Om samtliga förhandsbesked,
vari frågor av prejudikatbildande betydelse föreligger, skulle
underställas regeringsrätten skulle dess arbetsbörda öka avsevärt. En sådan
ordning synes redan på grund bärav inte kunna komma i fråga. Det
torde ligga i sakens natur att ett förhandsbesked av riksskattenämnden,
som icke överklagas, även om beskedet lämnats i en fråga som nämnden
bedömt vara av betydelse för enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning,
icke i och för sig kan anses äga större prejudikatvärde än de förhandsbe -

16

Bevillningsutskottets betänkande nr 49 år 1960

sked som lämnas enligt nu gällande bestämmelser. Verkligt prejudikatvärde
får förhandsbeskedet först om det efter besvär blivit föremål för prövning
i högsta instans. Det är därför av vikt att det allmännas representant
noga prövar om förhandsbeskedet bör överklagas eller ej.

Beträffande vad motionärerna framhållit rörande sekretessbestämmelserna
vill utskottet erinra om att gällande bestämmelser i detta hänseende hittills
icke ansetts hindra, att referat av förhandsbesked innefattande en redogörelse
för principfrågan publiceras. Frågan har inte kommit i ändrat läge
genom det föreslagna tillägget till författningen.

Beträffande frågan vem som skall äga begära förhandsbesked i prejudikatfrågor
framgår enligt utskottets uppfattning klart av den föreslagna författningstexten
att endast den, vars taxering kan beröras av förhandsbeskedet,
äger göra ansökan om sådant förhandsbesked. Utskottet tillstyrker att
författningen erhåller den i propositionen föreslagna lydelsen.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A) att riksdagen — med förklarande att Kungl. Maj:ts
förevarande proposition nr 79, såvitt densamma hänvisats
till bevillningsutskottet, icke kunnat av riksdagen oföränrad
bifallas samt i anledning av de likalydande motionerna
I: 590 av herr Bengtson m. fl. och II: 721 av herr Magnusson
i Borås m. fl. ävensom de likalydande motionerna 1: 591
av herrar Hjalmar Nilsson och Elmgren samt II: 725 av
herr Thapper m. fl., såvitt motionerna hänvisats till bevillningsutskottet
— måtte antaga

1) det vid propositionen fogade förslaget till förordning
angående ändring i förordningen den 21 december 1945 (nr
823) om nöjesskatt med de ändringar att 7 och 13 §§ erhåller
följande såsom utskottets förslag betecknade lydelse:

Kungl. Maj.ts förslag:

7 §•

Nöjesskatten utgår med 15 procent
å summan av erlagda inträdesavgifter,
inberäknat skatten; dock att för
biografföreställning nöjesskatten utgår
med 27 procent av nämnda summa.

13 §.

Vid erläggande av nöjesskatt för
biografföreställningar må, därest utöver
barnmatinéer högst fyra föreställningar,
för vilka nöjesskatt skall

Utskottets förslag:

7 g.

Nöjesskatten utgår med 15 procent
å summan av erlagda inträdesavgifter,
inberäknat skatten; dock att för
biograf föreställning nöjesskatten utgår
med 25 procent av nämnda summa.

13 §.

Vid erläggande av nöjesskatt för
biografföreställningar må, därest utöver
barnmatinéer högst fyra föreställningar,
för vilka nöjesskatt skall

Bevillningsutskottets betänkande nr 49 år 1960

17

Kungl. Maj:ts förslag:

utgå, ägt rum under veckan å samma
visningsställe, befrielse åtnjutas
från skatten i vad den avser sådant
visningsställe till den del densamma
för den veckan icke överstiger 100
kronor.

Utskottets förslag:

utgå, ägt rum under veckan å samma
visningsställe, befrielse åtnjutas
från skatten i vad den avser sådant
visningsställe till den del densamma
för den veckan icke överstiger 125
kronor.

2) det vid propositionen fogade förslaget till förordning
angående ändrad lydelse av 1 § förordningen den 1 juni
1951 (nr 442) om rätt att av riksskattenämnden erhålla
förhandsbesked i taxeringsfrågor;

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 297 av herr Schött m. fl.
och II: 366 av herr Allard m. fl.,

2) de likalydande motionerna 1:590 av herr Bengtson
m. fl. och II: 721 av av herr Magnusson i Borås m. fl.,

3) de likalydande motionerna 1:591 av herrar Hjalmar
Nilsson och Elmgren samt 11:725 av herr Thapper m. fl.,
såvitt motionerna hänvisats till bevillningsutskottet,

4) de likalydande motionerna 1:592 av herrar Ollén och
Edström samt II: 726 av herr Kollberg m. fl., samt

5) de likalydande motionerna 1:593 av herrar Ollén och
Edström samt II: 727 av herr Kollberg m. fl.,

måtte, i den mån de icke kan anses besvarade genom vad
utskottet ovan anfört och hemställt, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.

Stockholm den 28 april 1960

På bevillningsutskottets vägnar:

JOHN ERICSSON

Närvarande:

från första kammaren: herrar John Ericsson, Hagberg, Einar Eriksson,
Spetz, Jansson, Gustaf Elofsson*, fröken Ranmark, herrar Söderquist,
Bengtson och Wärnberg; samt

från andra kammaren: herrar Nilsson i Svalöv, Kollberg*1, Allard,
Kärrlander, Nilsson i Bästekille, Christenson i Malmö, Asp, Larsson i Luttra,
fru Holmqvist* och herr Kristenson i Göieoorg.

* Ej närvarande vid justering av betänkandet.

1 I behandlingen av motionerna 1:297 och 11:366 har herr Stenberg deltagit i stället för
herr Kollberg.

18

Bevillningsutskottets betänkande nr 49 år 1960

Reservationer

I) av herrar Söderquist, Bengtson, Allard, Nilsson i Bästekille, Christenson
i Malmö, Larsson i Luttra och Stenberg, vilka ansett

dels att den del av utskottets yttrande som börjar å s. 12 rad 13 nedifrån
med orden »I samband» och slutar å s. 13 rad 23 uppifrån med orden »milj.
kronor.» bort ha följande lydelse:

Idrottsorganisationerna är i hög grad beroende av inkomster från bl. a.
idrottstävlingar för att kunna bedriva sin verksamhet. De anslag som erhålles
från stat och kommun täcker endast en ringa del av de medel som
erfordras för organisationernas verksamhet. I den mån idrottstävlingar inte
kan göras lönsamma, måste idrottsföreningarna lita till andra nöjesarrangemang
såsom inkomstkälla. Den förändring som vid 1957 års riksdag beslöts
i vad avser nöjesskatt vid idrottstävlingar medförde vissa lättnader
för idrottsorganisationerna. Emellertid har omkostnaderna för att genomföra
arrangemang stigit sedan dess och genom de ökade omkostnaderna för
verksamhetens bedrivande måste ett större netto åstadkommas för oförändrad
verksamhet och materielanskaffning. Med hänsyn till den gagnande
verksamhet som idrottsföreningarna utför bland svensk ungdom och med
vetskap om behovet för idrottsrörelsen att genom idrottstävlingar och andra
arrangemang anskaffa huvuddelen av de medel, som erfordras för verksamhetens
bedrivande, anser utskottet det skäligt och riktigt att nöjesskatt
inte skall erläggas för idrottstävlingar. Med det anförda tillstyrker utskottet
bifall till de likalydande motionerna I: 297 och II: 366;

dels ock att utskottets hemställan under punkten Al) bort ha följande
lydelse

A) att riksdagen — med förklarande att Kungl. Maj:ts
förevarande proposition nr 79, såvitt densamma hänvisats
till bevillningsutskottet, icke kunnat av riksdagen oförändrad
bifallas samt i anledning av de likalydande motionerna
1: 297 av herr Schött m. fl. och II: 366 av herr Allard m. fl.,
de likalydande motionerna 1: 590 av herr Bengtson m. fl.
och II: 721 av herr Magnusson i Borås m. fl. ävensom de
likalydande motionerna 1:591 av herrar Hjalmar Nilsson
och Elmgren samt II: 725 av herr Thapper m. fl. såvitt motionerna
hänvisats till bevillningsutskottet — måtte antaga
följande

Bevillningsutskottets betänkande nr W år 1960

19

Förslag

till

förordning angående ändring i förordningen den 21 december 1915 (nr 823)

om nöjesskatt

Härigenom förordnas, att 2, 3, 7, 13 och 30 §§ förordningen den 21 december
1945 om nöjesskatt skola erhålla ändrad lydelse på sätt i det följande
sägs, samt att i förordningen skall införas en ny paragraf, betecknad 24 a §,
av nedan angiven lydelse.

2 §•

Nöjesskatten fördelas---(= propositionen) —--till kommu nen.

3 §.

Nöjesskatt utgår för följande slag av nöjestillställningar, nämligen

a) revyföreställning, som gives i samband med utskänkning av rusdrycker,
så ock kabaret- och varietéföreställning;

b) biograf föreställning;

c) uppvisning eller tävling i sport, idrott eller gymnastik, så ock eljest
i skicklighet av visst slag;

d) danstillställning;

e) cirkusföreställning;

f) förevisning av människor, djur eller föremål;

g) marknads- och tivolinöjen; samt

h) annan tillställning, som till sin art och sitt syfte är jämförlig med
tillställning som avses under a)—g).

Nöjesskatt utgår icke för uppvisning eller tävling i skicklighet, som främst
syftar till förkovran i visst yrke, ej heller för idrottstävling, anordnad av
organisation som är ansluten till Sveriges riksidrottsförbund eller representerad
inom Sveriges olympiska kommitté eller av annan sammanslutning,
som enligt Kungl. Maj :ts medgivande må vara likställd med sådan organisation
i nu förevarande avseende, eller för schacktävlan, bridgetävlan, visning
av museum eller annan liknande inrättning, utställning av djur eller
utställning av konstverk eller andra föremål.

7 §•

Nöjesskatten utgår--- — (= utskottet) — — — nämnda summa.

13 §.

Vid erläggande---(= utskottet)---125 kronor.

24 a §.

Att anordnad — — — (= propositionen)-----särskilt stadgat.

20

Bevillningsutskottets betänkande nr 49 år 1960

30 §.

Den, som---(= propositionen) — — — särskilt stadgas.

Denna förordning —--(= propositionen)--- — före ikraftträ dandet.

II) av herr Kollberg, vilken ansett

dels att det stycke, som börjar å s. 14 rad 3 uppifrån med orden »Utskottet
vill i anledning» och slutar å s. 14 rad 18 uppifrån med orden »instansordningen
i nöjesskattemål», bort ha följande lydelse:

Redan nu är fullföljden från kammarrätten helt avskuren beträffande
vissa grupper av mål, t. ex. familjebidragsmål, socialhjälpsmål, folkbokföringsmål
och avlöningsmål. Det är emellertid i dessa mål huvudsakligen
fråga om förmåner, som tillerkännas medborgarna, eller om spörsmål, vilka
kunna föras vidare också genom talan vid allmän domstol. Beträffande
pålagor på medborgarna har i allmänhet grundsatsen att talan till högsta
instans skall vara möjlig upprätthållits. Den fullföljdsbegränsning, som
1958 infördes beträffande inkomsttaxeringsmålen, avser heller icke att principiellt
avskära denna grupp av mycket viktiga mål från fullföljdsmöjligheten
utan endast alt inom gruppen åstadkomma en sovring efter angelägenhetsgrad.
Något helt annat är att meddela ett absolut fullföljdsförbud
oavsett målens kvalitet. Vad angår fastighetstaxeringsmålen, för vilka också
kammarrätten är sista instans, kan anföras, att i dessa saken gäller
uppskattnings- och värderingsfrågor, vilka vanligen sakna i egentlig mening
rättslig karaktär. Det torde därför vara befogat att påstå att man med
förslaget att helt avskära nöjesskattemålen från fullföljd slår in på i viss
mån nya vägar. Det är enligt utskottets mening principiellt oriktigt att
beröva medborgarna möjlighet att, då det gäller pålagor, få rättsfrågor i
samband med dessa bedömda av den högsta rättsinstansen för skattespörsmål.
Med den nya ordningen kan det stora flertalet nöjesskattemål väntas
stanna i kammarrätten. Om någon arbetsbesparing av någon praktisk betydelse
för regeringsrättens del kan det icke bliva tal genom att utesluta
fullföljd till detta organ. Under angivna omständigheter föreslår utskottet
att sista meningen i 30 § andra stycket i förslaget till ändrad lydelse av nöjesskatteförordningen
utgår.

dels att det stycke, som börjar å s. 14 rad 10 nedifrån med orden »Utskottet
vill för sin del» och slutar å s. 15 rad 2 uppifrån med orden »Kungl.
Maj ris försorg», bort ha följande lydelse:

Regeringsrätten har enligt regeringsformen § 18 att utöva »Konungens
rätt att pröva och avgöra besvär, som jämlikt författningarna må hos Konungen
fullföljas i statsdepartementen» i den omfattning som bestämmes
i särskild lag (regeringsrättslagen). Förutsättningen för att besvärsmål
över huvud skall komma under regeringsrättens prövning är sålunda att
målet kan fullföljas till Kungl. Maj:t. Först om detta villkor är uppfyllt,
lar reglerna i regeringsrättslagen om hur besvärsmålen skall fördelas mel -

Bevillningsutskottets betänkande nr 49 år 1960

21

lan regeringsrätten och statsrådet någon betydelse. Stor omsorg har nedlagts
på dessa fördelningsregler, varigenom bestämmes om det slutliga avgörandet
skall ligga hos den högsta politiska makten eller hos en domstol. Det
vore synnerligen anmärkningsvärt, om hela denna mekanism kunde försättas
ur spel genom att den ena sidan — regeringen — i administrativ
ordning bestämmer att fullföljd till Kungl. Maj:t icke får äga rum, varigenom
målen undantagas den rättsliga prövning, som sker hos regeringsrätten.
På detta sätt skulle Kungl. Maj :t i statsrådet ensidigt kunna bestämma
vilka mål som skall underkastas regeringsrättens prövning. En sådan ordning
är ur konstitutionell synpunkt icke godtagbar.

Riktigt är att den ännu gällande 1924 års kungörelse med föreskrifter
angående fullföljd av talan i vissa besvärs- och anmärkningsmål m. m. utfärdats
i administrativ väg. Denna åtgärd föranledde också redan 1924 livlig
debatt och starkt motstånd i riksdagen, även om den då genomdrevs
med ganska liten majoritet. Sedan dess har 35 år gått och den konstitutionella
utvecklingen fortskridit. Det får nu anses helt uteslutet att fortsätta
på den väg som ännu 1924 ansågs möjlig att beträda. Riksdagen får icke
åsidosättas, då det gäller en så väsentlig fråga som denna, även om konsekvensen
som i förevarande fall allenast är att kammarrätten i stället blir
slutinstans. Men även kammarrättens kompetens vilar såvitt angår anmärkningsmål
rörande nöjesskatt på administrativa föreskrifter. Begränsningar
i fullföljden till Kungl. Maj:t i syfte att utestänga regeringsrättens prövning
måste numera anses böra ske genom lagstiftning. Vad angår 1924 års
kungörelse är betecknande att man under de senaste 23 åren (sedan 1937)
icke ansett sig böra gå vidare på den 1924 beträdda vägen och genom ändringar
i 1924 års författning begränsa regeringsrättens kompetens, ehuru
fråga därom varit på tal. I princip anser därför utskottet i likhet med motionärerna
i motionerna 1:593 och 11:727, att avgöranden, som syftar till
att undantaga anmärkningsmål från regeringsrättens prövning, icke bör träffas
i administrativ ordning utan att författningsändringar i sådant syfte
skall föreläggas riksdagen i den ordning som gäller för lagstiftning.

Då enligt utskottets ovan angivna mening fullföljd beträffande de allmänna
nöjesskattemålen bör vara möjlig från kammarrätten till regeringsrätten,
bör självfallet även talan kunna föras vidare från kammarrätten
till regeringsrätten i de i och för sig sällan förekommande anmärkningsmålen
rörande nöjesskatt. Någon ändring i vad nu gäller i denna del bör
sålunda icke ifrågakomma. Utskottet saknar därför anledning alt vidare
än nu skett ingå på de i motionerna I: 593 och II: 727 anförda synpunkterna.

dels ock alt utskottets hemställan under A 1) måtte få följande lydelse:

A) att riksdagen — med förklarande att---(= utskottet
s. 16 rad 16—råd 24 uppifrån) ----bevillnings utskottet

och motionerna I: 592 av herrar Ollen och Edström
samt II: 726 av herr Kollberg m. fl. — måtte antaga

22

Bevillningsutskottets betänkande nr 49 år 1960

1) det vid propositionen fogade förslaget till förordning
angående ändring i förordningen den 21 december 1945 (nr
823) om nöjesskatt med de ändringar att 7, 13 och 30 §§
erhåller följande såsom utskottets förslag betecknade lydelse
:

Kungl. Maj.ts förslag: Utskottets förslag:

7 § 7 §

Nöjesskatten utgår---(= utskottet s. 16 rad 11 nedifrån—s. 17 råd

6 uppifrån)---125 kronor.

30 §

30 §

Den som---till länsstyrel sen.

I länsstyrelsens utslag i anledning
av besvär enligt första stycket eller
i annat ärende rörande nöjesskatt må
ändring sökas hos kammarrätten genom
besvär, vilka skola ingivas till
länsstyrelsen. Den omständigheten
att besvären inkommit direkt till
kammarrätten må dock ej utgöra
hinder för besvärens prövning; kammarrätten
har att i sådant fall omedelbart
översända handlingarna till
länsstyrelsen. Kammarrättens utslag
må icke överklagas.

över beslut---särskilt stad gas.

Den som---till länsstyrel sen.

I länsstyrelsens utslag i anledning
av besvär enligt första stycket eller
i annat ärende rörande nöjesskatt må
ändring sökas hos kammarrätten genom
besvär, vilka skola ingivas till
länsstyrelsen. Den omständigheten
att besvären inkommit direkt till
kammarrätten må dock ej utgöra
hinder för besvärens prövning; kammarrätten
har att i sådant fall omedelbart
översända handlingarna till
länsstyrelsen.

över beslut---särskilt stad gas.

600768 Stockholm 1960. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag