Bevillningsutskottets betänkande nr 46 dr 1960

1

Nr 46

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckt motion om
utredning angående arvsbeskattningen.

(l:a avd.)

I en inom riksdagen väckt, till bevillningsutskottet hänvisad motion,
II: 140, av herr Hamilton har hemställts, »att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam utredning och förslag angående arvsbeskattningen
med beaktande av vad i motionen anförts».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det i motionen framförda
yrkandet, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,
hänvisa till motionen.

Den svenska dödsbobeskattningen innefattar numera allenast en arvslottsbeskattning.
Gällande bestämmelser återfinnes i förordningen den
6 juni 1941 (nr 416) om arvsskatt och gåvoskatt med däri vidtagna ändringar,
senast genom förordning den 21 november 1958 (nr 562) i samband
med att tidigare gällande bestämmelser om kvarlåtenskapsskatt upphävdes.

Arvsskatt utgår efter skattesatser, vilkas höjd är beroende såväl av arvslottens
storlek som av avståndet i skyldskapshänseende mellan den avlidne
och arvingen (testamentstagaren). I fråga om bestämmandet av skattepliktig
lott gäller vissa skattefria gränsbelopp i de olika skatteklasserna. Salunda
gäller för barn och deras avkomlingar ett gränsbelopp av 6 000 kronor.
För underåriga barn föreskrives ett särskilt skattefritt bottenavdrag
motsvarande 2 000 kronor för varje år, varmed barnets ålder understiger
21 år. Skattepliktsgränsen för efterlevande makes arvs- eller testamentsförvärv
ligger vid 40 000 kronor, för syskon och deras avkomlingar samt
för föräldrar vid 2 000 kronor och eljest vid 1 000 kronor. Beträffande
kapitalförsäkringar gäller ett särskilt skattefritt grundavdrag å 25 000 kronor
per förmånstagare. Arvsskatten uttages i de olika skatteklasserna efter
skattesatser varierande mellan följande procenttal, nämligen 1,5 och 60 procent
i klass I, 3 och 65 procent i klass II, 4 och 30 procent i klass III samt
20 och 65 procent i klass IV.

Skatten skall i regel förskotteras av dödsboet och erläggas inom sex. veckor
efter det beslut om skattens fastställande meddelats. Under vissa förutsättningar
kan dock anstånd med skattens betalande beviljas. Sålunda kan
beskattningsmyndigheterna medgiva högst tio årliga inbetalningar om be 1

Bihang till riksdagens protokoll 1960. 7 samt. Nr 46

2

Bevillningsutskottets betänkande nr 46 år 1960

loppet av kontanter och lätt realiserbara tillgångar, som ingår i dödsboet,
sammanlagt icke uppgår till dubbla beloppet av den skatt som dödsboet
skall förskjuta. Om synnerliga skäl föreligger för viss skattskyldig, kan
Kungl. Maj:t medgiva högst tjugu årliga avbetalningar å den på den skattskyldige
belöpande skatten. Vidare må nämnas att möjlighet föreligger att,
intill ett belopp motsvarande högst halva arvsskatten, använda andra boets
tillgångar än kontanter såsom betalningsmedel, nämligen intecknat skuldebrev,
börsnoterade aktier samt revers med intecknat skuldebrev eller aktier
som säkerhet. Närmare bestämmelser om erläggande av arvsskatt med dylika
värdehandlingar har meddelats i kungörelsen den 21 november 1958
(nr 563) med tillämpningsföreskrifter till arvs- och gåvoskatteförordningen.

De här återgivna reglerna angående skattefria gränsbelopp, skatteskalorna
samt arvsskattens erläggande genom avbetalning eller medelst annat
än kontanter tillkom genom beslut av 1958 års B-riksdag. På bevillningsutskottets
hemställan (betänkande nr B 10) anhöll riksdagen samtidigt i
skrivelse till Kungl. Maj:t om en allsidig översyn av bestämmelserna rörande
arvsbeskattningen.

Av innehållet i den föreliggande motionen må här återges följande.

Inledningsvis anföres, att arvsskatten ej tillför statskassan några mer
betydande inkomster jämfört med t. ex. den statliga inkomstskatten och
troligen i praktiken har rent negativ betydelse för samhället på grund av
med densamma förenade skadliga verkningar. I de fall då kvarlåtenskapen
består av reda pengar eller statsobligationer kan troligen skattesatserna ur
statsfinansiell synpunkt vara relativt höga utan att man förkväver t. ex.
föräldrars naturliga sparsamhetssträvanden att överföra del av sitt livsverk
till barnen. Så snart kvarlåtenskapen är placerad i direkt arbetande
kapital, exempelvis fastighet, affärsverksamhet eller aktier i familjeföretag,
uppstår däremot även vid låga skattesatser svåra avvägningsproblem.

De senaste decenniernas ekonomiska utveckling har medfört skärpta
krav på utökat rörelsekapital för arbetslöner m. m. utan vilket det är
ogörligt att uthålligt och sunt bedriva näringsverksamhet. Särskilt i jordbruk,
vilka kännetecknas av stor kapitalinsats i förhållande till omslutningen,
tarvas med tanke på den säsongmässiga fördelningen av inkomsterna
betydande rörelsekapital. Att basera uttagandet av arvsskatt på en
synbar tillgång av »likvida medel» kan i sådana fall endast medföra att
man riskerar att fastigheter styckas och företag slås sönder. Ett sådant
användande av ett skatteinstrument är inte ett samhällsintresse och är stötande
för svenska rättsprinciper.

I den proposition genom vilken kvarlåtenskapsskatten föreslogs hänvisade
dåvarande finansministern till att viss utredning gjorts med hänsyn
till möjligheterna ur likviditetssynpunkt att uttaga kvarlåtenskapsskatt.
Dessa beräkningar hade grundats på bouppteckningar från början av 1940-

Bevillningsutskottets betänkande nr 46 dr 1960

3

talet. Enligt departementschefen gav utredningen vid handen att några
större svårigheter med avseende å dödsbobeskattningen endast i undantagsfall
skulle komma att föreligga. Vidare konstaterades att i mer än
90 °/o av antalet fall arvsskatten skulle understiga de likvida medlen. Vid
ett arvfall kan man numera icke räkna med att alla »likvida medel» kan
tagas i anspråk för gäldande av arvsskatt utan att en väsentlig del måste
hållas intakt som rörelsekapital om icke företagets ekonomiska ställning
skall undermineras eller dess fortbestånd hotas till förfång inte bara för
ägaren utan i lika hög grad för anställda och mången gång för samhället.

En belåning av det i ett företag insatta kapitalet för gäldande av arvsskatt
är den utväg som i första hand måste tillgripas. I detta läge hlir verkan av
den hårda årliga beskattningen dubbelt kännbar. Det är icke realistiskt
att räkna med en möjlighet, att efter inkomst- resp. förmögenhetsskatt ett
företags ägare i stort antal fall skall hinna amortera arvsskatteskulder innan
nästa arvfall inträffar. En amortering som måste ske med beskattade
inkomster är dessutom i många fall helt omöjlig. Särskilt betungande synes
förhållandet bli i de fall då arvslott härrör ur inkomstkällan jordbruksfastighet
där avkastningen är påvisbart låg i förhållande till fastighetstaxeringsvärdet
som fastställes relativt schablonmässigt.

En av ett för högt arvsskatteuttag föranledd uppstyckning av näringslivets
företag medför även för de anställda olyckliga konsekvenser. I detta
hänseende synes det särskilt stötande att tillämpa skilda skattesatser för
olika arvtagare när det gäller fysiska personer. Det i näringslivets företag
insatta och arbetande kapitalet bör beskattas efter samma grund. För en
anställd bör tryggheten i tjänsten icke vara förknippad med att en ny innehavare
av företaget råkat vara son till sin företrädare, medan en annan anställd
riskerar sin trygghet av skatteskäl emedan hans företagschef tagit arv
efter en avlägsnare släkting eller oskyld.

Att under de senaste åren i bl. a. arvsskattehänseende den förda högskattepolitiken
inte medfört så ödeläggande eller katastrofala verkningar
som ovan påtalats beror på flera omständigheter. Sålunda vidtog många
fastighets- och företagsägare vid tiden för kvarlåtenskapsskattens införande
åtskilliga lagliga arrangemang och transaktioner i avsikt att i första
generationen mildra verkningarna av såväl de årliga skatterna som dödsboskatterna.
Man torde med fog kunna hävda att på grund härav de nuvarande
bestämmelsernas allvarligaste konsekvenser ännu icke hunnit förmärkas
oavsett att kvarlåtenskapsskatten numera förvandlats till en ren
arvslottsskatt. Penningvärdeförsämringen är en annan faktor liksom den
relativt korta tid som det nuvarande skattetrycket existerat.

En återgång till de ursprungliga tarifferna i 1941 års förordning om
arvsskatt och gåvoskatt bör enligt motionärens mening snarast ske, därest
icke en utredning i ämnet finner skäl föreslå övergång till ett proportionellt
arvsskattesystem.

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 46 dr 1960

Utskottet

I den förevarande motionen hemställes om utredning och förslag angående
arvsbeskattningen i syfte att åstadkomma en väsentlig lindring i skattebördan.
En nedsättning av beskattningens tyngd finner motionären angelägen
i anseende till sådana fall där kvarlåtenskapen utgöres av fast egendom
eller rörelse. Den nuvarande höga skatteprogressionen kan enligt
motionären befaras medföra ogynnsamma verkningar för landets näringsliv,
särskilt när det gäller familjeföretag inom jordbruk och industri. Motionären
förordar därför eu snar återgång till de arvsskatteskalor som anlogs
genom 1941 års förordning om arvs- och gåvoskatt.

Utskottet får i anledning av vad sålunda yrkats erinra om att frågan om
dödsbobeskattningens höjd prövades av 1958 års B-riksdag i samband med
att kvarlåtenskapsskatten avskaffades. Det av Kungl. Maj:t i proposition
nr B 3 framlagda förslaget till omläggning av dödsbobeskattningen innebar
att arvsskatten skulle höjas med ett belopp i stort sett medförande återvinning
av skattebortfallet till följd av kvarlåtenskapsskattens avskaffande.
Det förhöjda arvsskatteuttaget hade därvid avvägts mellan olika kategorier
skattskyldiga i avsikt att tillgodose efterlevande makes och barns intressen.
Vid riksdagsbehandlingen framställdes motionsyrkanden om avsevärt lägre
beskattningsnivå än enligt Kungl. Maj:ts förslag, däribland yrkande om alt
arvsskatteskalorna skulle i huvudsak bibehållas oförändrade vid 1941 års
nivå. Till stöd härför anfördes främst skäl liknande dem, vilka åberopats
i den nu förevarande motionen. I sitt betänkande nr B 10 sade sig bevillningsutskottet
bestämt vilja taga avstånd från skattesänkningar av den omfattning,
som förordats i berörda motioner, och gav därjämte uttryck för
den uppfattningen att dödsbobeskattningen inte syntes tillhöra de områden
som i första hand borde få åtnjuta skattelättnad, om möjlighet härtill
skulle uppkomma. Till detta bevillningsutskottets betänkande fanns reservationer
antecknade. På hemställan av bevillningsutskottet antog riksdagen
skatteskalor i skatteklasserna I, II och IV i överensstämmelse med den i
Kungl. Maj:ts förslag givna utformningen, medan skatteskalan avseende
de till skatteklass III hänförliga allmännyttiga sammanslutningarna av riksdagen
lämnades oförändrad vid 1941 års nivå.

Såvitt utskottet kunnat finna har i den föreliggande motionen inte framförts
några väsentligen andra synpunkter på frågan om dödsbobeskattningens
höjd än de riksdagen hade att beakta vid omläggningen av beskattningssystemet.
Riksdagen bör därför enligt utskottets mening inte frångå
sin år 1958 intagna ståndpunkt i frågan.

Av det anförda framgår, att utskottet inte anser sig kunna tillstyrka det
i motionen framställda utredningsyrkandet.

Bevillningsutskottets betänkande nr 46 dr 1960

5

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att motionen II: 140 av herr Hamilton om utredning angående
arvsbeskattningen icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Stockholm den 7 april 1960

På bevillningsutskottets vägnar:

JOHN ERICSSON

Närvarande:

från första kammaren: herrar John Ericsson, Hagberg, Einar Eriksson,
Spetz, Jansson, Gustaf Elofsson, fröken Ranmark, herrar Söderquist,
Bengtson och Siegbahn; samt

från andra kammaren: herrar Brandt i Aspabruk, Nilsson i Svalöv,
Kollberg, Allard, Kärrlander, Magnusson i Borås, Wiklund, Christenson i
Malmö, Asp och Larsson i Luttra.

Reservation

av herrar Hagberg, Spetz, Gustaf Elofsson, Söderquist, Nilsson i Svalöv,
Kollberg, Magnusson i Borås och Christenson i Malmö, vilka ansett att utskottets
yttrande bort ha följande lydelse:

I den---(= utskottet s. 4 rad 1 uppifrån—rad 5 nedifrån)---

av beskattningssystemet.

I detta sammanhang får utskottet erinra om, att 1958 års B-riksdag på
bevillningsutskottets förslag i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställt om en
översyn av arvsskatteförordningen. Därvid hade utskottet betonat att en
sådan översyn inte borde begränsas till vissa speciella frågor utan borde
göras allsidig. Den ifrågavarande översynen av bestämmelserna har ännu
ej satts i verket, men utskottet förväntar att Kungl. Maj:t snarast kommer
att tillsätta den av riksdagen begärda utredningen. Det torde kunna förväntas,
att spörsmål av den art, som berörts i motionen, kommer att belysas
vid en dylik översyn.

Av det anförda framgår, att utskottet inte anser sig kunna tillstyrka det
framställda utredningsyrkandet.