Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1960
1
Nr 45
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
rörande åtgärder för förhindrande av skattefusk, m. m.
(2:a avd.)
Till bevillningsutskottet har hänvisats följande inom riksdagen väckta,
av utskottet till behandling i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen
A) de likalydande motionerna 1:206 av herrar Söderberg och Thun samt
11:250 av herrar Carlsson i Västerås och Jacobsson i Sala, vari hemställts,
»att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t begär en översyn av skattelagstiftningen
i akt och mening att försvåra och förhindra skattefusk samt att
ävenledes i skrivelse till Kungl. Maj:t begära en utredning om strafflagstiftningen
rörande brott mot skattelagarna, innebärande en straffskärpning
vid sådana brott»;
B) de likalydande motionerna 1:431 av herrar öhman och Helmer Persson
samt 11:515 av herr Johansson i Stockholm m. fl., vari hemställts,
»att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställer om en snabb översyn
av gällande skattelagar i syfte att åstadkomma en skärpning av gällande
avskrivnings- och avdragsbestämmelser samt effektiva åtgärder mot
alla former av skattefusk,
att instruktioner och tillämpningsbestämmelser utfärdas för att stävja
och begränsa det pågående skattefusket redan innan lagstiftningen hinner
skärpas, samt
att den pågående utbyggnaden av taxeringsorganisationen påskyndas och
kompletteras med en stab av kvalificerade bokföringsexperter med speciell
uppgift att granska bolagens och storföretagens bokföring, uppgifter om inkomster
och utgifter, avsättningar och avdrag samt jämföra dem med deras
avgivna deklarationer»;
C) motionen 11:367 av herr Jönsson m. fl., vari hemställts, »att riksdagen
måtte hos Kungl. Maj :t anhålla att frågan om avdragsrätt för s. k. representationskostnader
måtte snabbt utredas»; ävensom
D) motionen 11:371 av herrar Henningsson i Hälsingborg och Bengtsson
i Landskrona, vari hemställts, »att riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om översyn beträffande för falskdeklaration gällande
straffsatser samt dess tillämpning med avsikt att ernå skärpning av
straffen».
1 — Bihang till riksdagens protokoll 1960. 7 samt. Nr 45
2
Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1960
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,
hänvisa till motionerna 1:206, 11:367, 11:371 och 11:515.
Frågor rörande taxeringsorganisationens lämpliga utformning och om
ändrade taxeringsbestämmelser, allt i syfte att få till stånd en så effektiv
taxering som möjligt, har fortlöpande varit föremål för statsmakternas uppmärksamhet.
Sedan 1950 års riksdag i skrivelse till Kungl. Maj :t anhållit
om en allsidig och förutsättningslös utredning rörande taxeringsförfarandet
och taxeringsprocessen verkställdes en sådan utredning såväl av 1950
års skattelagssakkunniga som sedermera av 1955 års taxeringssakkunniga.
De därvid framlagda förslagen föranledde lagstiftning vid 1955 och 1956
års riksdagar. Sammanfattningsvis kan sägas att i den nya taxeringsordning
som antogs av 1956 års riksdag betydande förändringar vidtagits i
syfte att få till stånd en effektivare taxering. Bl. a. antogs bestämmelser om
utvidgning av uppgiftsskyldigheten. Vidare fattades principbeslut om en
betydande förstärkning av den personal, som är sysselsatt med taxeringsarbetet.
Enligt detta beslut skall för taxeringen i första instans av rörelseidkare
och vissa andra skattskyldiga inrättas en eller flera särskilda nämnder i
fögderierna och städerna med egen uppbördsförvaltning. Granskningsarbetet
i dessa nämnder skall i första hand ombesörjas av heltidsanställda tjänstemän,
taxeringsassistenter, med hjälp av biträden för skrivgöromålen. Antalet
taxeringsassistenter vid fullt utbyggd organisation har beräknats till
i runt tal 275. Utbyggnaden ansågs böra ske i den takt, som möjliggjordes
av tillgången på arbetskraft och lokalfrågor m. m. Hittills har inrättats 150
assistenttjänster och enligt förslag i årets statsverksproposition, vilket av
riksdagen antagits, skall ytterligare 50 sådana tjänster inrättas fr. o. m.
den 1 januari 1961. I enlighet med 1956 års principbeslut har också 25 nya
taxeringsrevisorstjänster inrättats och vissa andra förstärkningar av taxeringsrevisionspersonalen
vidtagits. Inemot 40 tjänstemän i landskanslistkarriären
och omkring 35 befattningshavare i biträdesställning har nyanställts
i samband med inrättandet av prövningsnämndskanslierna, varigenom
arbetskraft frigjorts från taxeringssektionerna för kontrollarbete. Vidare
utbyggdes riksskattenämndens kansli i syfte att ytterligare utvidga
kontrollverksamheten med en byrå för taxeringskontroll.
Vid 1959 års riksdag väcktes motioner, vari hemställdes om åtgärder i
syfte att stävja skattefusk. Motionerna behandlades av bevillningsutskottet
i betänkande nr 31. Därvid erinrade utskottet om de åtgärder som vidtagits i
enlighet med 1956 års riksdagsbeslut och framhöll att det med hänsyn till
rekryteringssvårigheterna knappast torde vara möjligt att, såsom motionärerna
yrkat, slutföra utbyggnaden av taxeringsorganisationen redan till ny
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1960
3
året 1960. Utskottet uttalade emellertid den förhoppningen att organisationen
skulle kunna utbyggas i samma takt som dittills skett så att den i
huvudsak var utbyggd under år 1962. Utskottet erinrade vidare om att genom
1953 års skatteflyktskommitté utredning pågick huru skatteflyktsåtgärder
av olika slag, som möjliggjordes genom utnyttjande av kryphål i
lagstiftningen, skulle förhindras. För att i övrigt komma till rätta med olika
skattefuskföreteelser ansåg utskottet att man i första hand fick lita till eu
skärpt kontroll. Vid den kontinuerliga granskning av mindre nogräknade
rörelseidkares räkenskaper, vilken förutsatts kunna ske då 1956 års taxeringsorganisation
helt utbyggts, borde dylika förfaranden lättare kunna upptäckas.
Enligt utskottets mening borde man avvakta de närmare erfarenheterna
av hur 1956 års taxeringsorganisation, sedan den blivit fullt utbyggd,
kommer att fungera.
Av innehållet i de föreliggande motionerna må här återges följande.
I de likalydande motionerna 1:206 och 11:250 har framhållits,
att stat och kommun går miste om skatter till betydande belopp genom
skattefusk i olika former. De lojala skattebetalarna har rätt att kräva att
alla tänkbara åtgärder vidtas för att hindra skattebedrägerier. Enligt motionärernas
mening bör i första hand en förbättrad skattekontroll genomföras,
skärpta straff stadgas för skattefusk samt luckor och kryphål i skatteförfattningarna
täppas till. I sistnämnda hänseende har motionärerna hänvisat
till att missbruk förekommer av vissa avdrag, t. ex. avdrag för bil och
resor och för representationskostnader, jordbrukets värdeminskningsavdrag
för inventarier samt lagernedskrivningar m. in. Motionärerna anser vidare
att allt flera företagargrupper bör åläggas bokföringsskyldighet. I fråga om
straffbestämmelser för brott mot skattelagarna finner motionärerna det
vara upprörande, att bedrägeri mot staten skall bedömas väsentligt mildare
än bedrägeri mot privatperson. Dessa straffbestämmelser bör därför överses.
Även i motionen 11:371 hemställes om en översyn av straffsatserna
för falskdeklaration. Motionärerna uttalar att falskdeklaration förekommer
över hela landet och inom olika inkomstgrupper, men att helt naturligt
övervägande antalet fall förekommit inom den grupp som är svårkontrollerbar.
De finner det mest oroväckande att det fåtal som beslås med falskdeklaration
har svårt att inse att detta är ett allvarligt brott. Respekten för
lagar och bestämmelser i detta avseende är svag. De straffsatser som gäller
kan inte anses vara för låga, men motionärerna ifrågasätter om sättet för
straffens utmätande är tillfredsställande.
I de likalydande motionerna 1:431 och 11:515 erinrar motionärerna
om den debatt rörande skattefusket som ägt rum i pressen under
slutet av år 1959 och i början av år 1960. Genom en väsentlig utbyggnad
2 — Ililuutg till riksdagens protokoll 1''JGO. 7 samt. Nr Va
4
Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1960
av taxeringskontrollen skulle till en förbluffande låg kostnad, kanske 100
milj. kr., kunna drivas in hundratals milj. kronor, kanske en miljard kronor,
till det allmänna. Härigenom skulle skattebördorna för varje löntagarfainilj
lätta med några hundra kronor. Motionärerna åberopar att det från
taxeringsexperters sida framhållits, att det med de nuvarande bestämmelserna
är nästan omöjligt att kontrollera bolagens bokföring och uppgifter.
Det är därför nödvändigt med en revidering av skattelagstiftningen, som
förhindrar eller som i varje fall begränsar det legaliserade skattefusket och
täpper till de kryphål som utnyttjas av bolagens och revisionsfirmornas
skatteexperter. Framför allt bör avskrivnings- och avdragsbestämmelserna
revideras, åtgärder mot kapitalflykt till utlandet vidtas och en grundlig
översyn av hela systemet genomföras med stöd av taxeringsexpertisens kritik.
Medan dessa förslag förberedes bör skatteflykten kunna begränsas genom
förtydliganden, tillämpningsföreskrifter och instruktioner till taxeringsmyndigheterna
samt genom en snabbare utbyggnad av taxeringskontrollen.
Framför allt är det nödvändigt att högkvalificerad bokföringskunnig
expertis anställes med speciell uppgift att granska storbolagens och storföretagens
bokföring och deklarationer.
Yrkandet i motionen 11:367 om en utredning av frågan om en avdragsrätt
vid beskattningen för representationskostnader är huvudsakligen
grundad på det förhållandet att detta avdrag enligt motionärernas mening
missbrukas. Även om taxerings- och prövningsnämnder försöker att i
görligaste mån bedöma yrkade avdrag för utgifter av denna karaktär
restriktivt visar erfarenheten att det är en olösbar uppgift att helt komma
till rätta med missbruk. Man kan enligt motionärernas mening ställa frågan
i vilken utsträckning dessa utgifter taxeringsmässigt kan och bör skäras ner
och dels hur mycket arbete som rimligen bör nedläggas på erforderlig kontroll.
Motionärerna ifrågasätter också om utgifter av denna art verkligen
är att anse som nödvändiga kostnader för inkomstens förvärvande. Med
hänsyn till de stora belopp det gäller synes det önskvärt att en närmare
undersökning göres om möjligheten att antingen helt borttaga eller i vart
fall på ett eller annat sätt väsentligt begränsa dessa avdrag.
Utskottet
De motionsyrkanden, som utskottet behandlar i förevarande betänkande,
har som gemensamt syfte att få till stånd sådana åtgärder, att möjligheterna
för mindre nogräknade skattskyldiga att på ett eller annat sätt undandra
samhället skatteinkomster, blir mindre. Yrkandena i motionerna tar sikte på
ändringar såväl inom den materiella beskattningsrättens område som av reglerna
för förfarandet vid taxering, taxeringsorganisationens uppbyggnad och
av föreskrifterna om straff för deklarationsbrott.
Bevillningsutskottets betänkande nr 15 år 11)60
5
Utskottet vilt inledningsvis uttala sin fulla anslutning till det syfte som
ligger bakom motionsyrkandena. Det torde utan tvivel förhålla sig så, att ett
stort antal skattskyldiga genom olika manipulationer söker dra sig undan
beskattning för större eller mindre del av sin inkomst eller förmögenhet.
Sammantaget torde det allmänna på detta sätt undandras betydande belopp
till förfång för de lojala skattebetalarna. Tillförlitliga uppgifter för att bedöma
sådan undandräkt saknas visserligen, men så mycket torde kunna
antagas, att om de årligen undandragna beloppen blev föremål för taxering,
skulle skattebördan generellt sett kunna lättas.
Frågan har emellertid också en annan sida än den rent materiella. Redan
lunga skattebördor får antas komma att kännas ännu tyngre att bära för de
lojala skattebetalarna i vetskap om att åtskilliga andra underlåter att uppge
sina verkliga inkomster till beskattning och därigenom drar sig undan sin
del av bördan. Det framstår sålunda som ett rättvisekrav att taxeringsresultatet
blir så riktigt som möjligt.
Utan tvivel förekommer skattefusk inom alla kategorier skattskyldiga.
Beaktas bör dock att vissa skattskyldiga har större möjligheter att undandra
sig taxering efter sina verkliga inkomster än andra och sannolikt också utnyttjar
dessa möjligheter. De löntagare som endast har inkomst av fast
anställning får skatta för hela sin inkomst. För andra skattskyldiga är
taxeringskontrollen betydligt svårare. Det kan befaras att av dessa kategorier
somliga i större omfattning söker undandra sig skattebördan.
Givetvis är en sådan ordning inte tillfredsställande och tillgängliga resurser
bör därför utnyttjas för att åstadkomma en rättvisare och likformigare
taxering. Emellertid måste samtidigt hållas i minnet att resurserna, bl. a. i
fråga om personal, är begränsade och att ökad kontroll eller vidgad uppgiftsskyldighet
inte enbart kan riktas mot sådana skattskyldiga, som undandrar
sig beskattning helt eller delvis, utan också förorsakar de lojala skattebetalarna
irriterande besvär och olägenheter. En avvägning mellan olika
intressen — främst effektivitetsintresset och rättssäkerhetskraven — måste
därför ske.
Den närmast till hands liggande åtgärden för att förebygga att inkomster
undandras beskattning är alt öka taxeringsorganisationens personella resurser.
På denna utväg har också pekats i motionerna I: 431 och II: 515, vari yrkats
att utbyggnaden av taxeringsorganisationen påskyndas och kompletteras
med en stab av kvalificerade bokföringsexperter. I vissa, av statsutskottet
behandlade motioner har liknande yrkanden framställts.
I detta sammanhang vill utskottet erinra om att vid 1956 års riksdag genomfördes
en reform av laxeringsväsendet i syfte att effektivisera taxeringsarbetet.
Därvid fattades principbeslut om en betydande förstärkning av den
personal som sysslar med taxeringsarbete och kontroll. Beslutet innebar bl. a.
att en eller flera särskilda nämnder skulle inrättas i fögderierna och i stä
-
6
Bevillninyimlskottets betänkande nr 15 år 1960
derna med egen uppbördsförvaltning för att handhava taxeringen i första
instans av rörelseidkare och vissa andra svårkontrollerbara skattskyldiga.
Granskningsarbetet i dessa nämnder skall i första hand ombesörjas av heltidsanställda
tjänstemän, taxeringsassistenter, med hjälp av biträden för
rutingöromålen. Denna nya taxeringsorganisation skall utbyggas successivt
och beräknades komma att i slutgiltigt skick omfatta omkring 275 taxeringsassistenter.
Hittills har inrättats 150 sådana tjänster. Pmligt beslut av årets
riksdag skall fr. o. m. den 1 januari 1961 ytterligare 50 taxeringsassistenttjänster
inrättas. Med hänsyn till att stora svårigheter förelegat att besätta
de senast inrättade tjänsterna och att sådana svårigheter kan beräknas uppstå
även i fråga om de kommande befattningarna har riksdagen på förslag av
statsutskottet ansett sig inte böra — såsom yrkats i vissa motioner — öka
antalet taxeringsassistenttjänster ytterligare under nästkommande budgetår.
— Mellan taxeringsperioderna skall taxeringsassistenterna i huvudsak användas
för taxeringsrevisioner. Den nya taxeringsorganisationen innebär därjämte
en utbyggnad med 25 taxeringsrevisorer på länsstyrelsernas revisionsavdelningar
jämte viss personal i landskanslist- och biträdesställning. Inom
riksskattenämnden har inrättats en särskild kontrollbyrå bestående av en
byråchef och fyra byrådirektörer jämte biträdespersonal.
Vidare beslöts vid 1959 års riksdag att i Stockholm skulle anställas 15
taxeringsassistenter med liknande uppgifter som de förut nämnda.
Utskottet vill i detta sammanhang också erinra om den förstärkning av
taxeringsorganisationen, som vidtogs vid 1959 års höstriksdag i samband
med införandet av den allmänna varuskatten. Denna åtgärd var visserligen
närmast betingad av de ökade arbetsuppgifter, som kommer att åvila länsstyrelserna
till följd av bestyren med den allmänna varuskatten. Indirekt
kommer emellertid denna förstärkning även kontrollen över de direkta skatterna
till godo, eftersom taxeringsrevision samtidigt kan göras för allmän
varuskatt och inkomstskatt.
Samtliga de angivna åtgärderna — tillskapande av assistentorganisationen,
utbyggnaden av länsstyrelsernas revisionsavdelningar och inrättande av
riksskattenämndens kontrollbyrå — har haft till syfte att effektivisera kontrollen
av skattskyldiga med svårkontrollerbara deklarationer. Hittillsvarande
erfarenheter har givit vid handen att kontrollen också blivit avsevärt
bättre än vad den varit tidigare. Alltjämt är emellertid denna kontroll mindre
effektiv än den som gäller för löntagare, närmast beroende på att den enda
form av taxeringskontroll, varigenom företagens och näringsidkarnas deklarationer
kan granskas på ett någorlunda tillfredsställnade sätt är genom
en ingående taxeringsrevision (bokgranskning). Trots att en ökning av antalet
utförda taxeringsrevisioner kommit till stånd efter den nya taxeringsorganisationens
genomförande torde dock den personal som står till buds
för denna form av kontroll alltjämt få anses vara alltför fåtalig. Av skäl som
Bevillningsutskottets betänkande nr 15 år 1960
7
tidigare angivits torde man för överskådlig tid ha att räkna med att tillgången
på kvalificerad revisionspersonal kommer att vara mindre än som i
och för sig är önskvärt ur allmän medborgerlig synpunkt.
För att under sådana förhållanden kunna utnyttja den tillgängliga personalen
på mest effektiva sätt och för att arbetet skall kunna inriktas på uppgifter,
som kan förväntas ge det bästa resultatet från kontrollsynpunkt, har
i slutet av förra året en särskild utredning tillsatts. Dess uppgift skall vara
att utröna, vilka åtgärder som kan vidtas för att ytterligare effektivisera
arbetet på revisionsavdelningarna. Utredningen har vidare till syfte att undersöka
hur taxeringsassistenterna på snabbaste och lämpligaste sätt skall
kunna erhålla den speciella praktiska utbildning och erfarenhet, som kräves
för ett effektivt revisionsarbete. Den har också att överväga om det för den
tillfredsställande rekryteringen av taxeringsassistenter kan vara lämpligt att
länsstyrelserna i större utsträckning än hittills anställer personal som kan
komma i fråga för assistentbefattningar och vilka före sin utnämning kan
prövas och utbildas i revisionsarbete. Utredningen skall också pröva vilka
åtgärder som kan vidtas för att helt befria taxeringsrevisorerna och även
taxeringsassistenterna under tiden mellan taxeringsperioderna från arbetsuppgifter
som inte har samband med revisionsarbetet. Detta kan även innebära
att man förstärker den personal som är avdelad för andra uppgifter
inom taxeringsarbetet. Vidare skall undersökas om revisionspersonalen bör
erhålla biträdeshjälp i ökad omfattning och om den tekniska utrustningen
hör kompletteras. Det skall vidare övervägas om det inte är möjligt att i
högre grad än för närvarande anlita personal från landskanslistkarriären
för revisionsuppgifter. Utredningen skall bedriva sitt arbete med sådan
skyndsamhet att dess resultat kan beaktas i budgetprövningen under hösten
1960.
Med hänsyn till rekryterings- och utbildningssvårigheterna torde det knappast
vara möjligt att nämnvärt påskynda utbyggnaden av den år 1956 beslutade
taxeringsorganisationen såvida man inte väsentligt eftersätter kraven
på personalens kvalifikationer. Enligt utskottets mening bör man emellertid
eftersträva att få organisationen i huvudsak utbyggd under år 1962.
Innan ytterligare erfarenheter vunnits hur effektivt den nya organisationen
i färdigt skick kommer att fungera torde det knappast vara lämpligt att
genomföra några mer väsentliga utvidgningar.
Beträffande yrkandet att en stab av bokföringstekniska experter skall
ställas till förfogande vid taxeringen med speciell uppgift att granska storbolagens
och storföretagens deklarationer får utskottet erinra om de förstärkningar
av den personal, som skall syssla med taxeringsrevision, som
enligt vad nyss anförts vidtagits. Genom att taxeringsassistenterna i viss
utsträckning kommer att syssla med taxeringsrevision torde den mest kvalificerade
personalen successivt kunna frigöras för större granskningsupp
-
8
Bevillningsutskottets betänkande nr iö år 1960
drag. Utskottet vill också erinra om att ett av syftemålen med den nyss omnämnda
utredningen är att frigöra personal för revisionsarbetet.
Taxeringsorganisationens effektivitet är inte endast beroende av tillgången
på personal utan står i direkt relation till denna personals utbildning och
kvalifikationer. Såvitt gäller taxeringen i första instans, vilken i många avseenden
handhas av lekmän, är det förklarligt att insikterna i skattelagstiftningen
inte alltid är fullt tillfredsställande. Särskilt gäller detta i sådana
fall, då vederbörande tidigare inte förvärvat erfarenhet från taxeringsarbete.
Lekmannainflytandet i nämnderna har emellertid sådant värde ur andra
synpunkter att det enligt utskottets mening bör bibehållas. Emellertid kan
det vara förtjänt att övervägas, om inte ökade möjligheter bör skapas till
utbildning och instruktion av den personal som skall delta i taxeringsarbetet
som ordförande eller kronoombud i taxeringsnämnder. Angeläget är också
att de förtroendevalda ledamöternas intresse för taxeringsarbetet stimuleras,
vilket bl. a. synes kunna ske genom att de i större utsträckning än nu informeras
om den aktuella utvecklingen inom beskattningsområdet. Utskottet
vill i detta sammanhang erinra om att länsstyrelserna har möjlighet enligt
129 § 5 mom. taxeringsförordningen att tillerkänna dem, som inkallats av
länsstyrelse för meddelande om upplysningar eller överläggningar rörande
taxeringsarbetet, arvode, resekostnadsersättning och traktamente. Kostnaderna
härför bestrides av statsmedel. Lämpligt är även att länsstyrelserna
undersöker huruvida det från kommunernas sida föreligger intresse av att
anordna informations- och instruktionssammanträden för taxeringsnämndsledamöter
och i så fall i lämplig form lämnar sin medverkan. I detta sammanhang
vill utskottet betona vikten av att till ledamöter av beskattningsnämnderna
utses personer, som äger god personkännedom och är väl insatta i
ekonomiska förhållanden.
För effektiviseringen av taxeringsarbetet är det av grundläggande betydelse
att ett så fullständigt primärmaterial finns som rimligen kan begäras.
Frågan om uppgiftsskyldighetens omfattning för de skattskyldiga själva
och för arbetsgivare m. fl. var föremål för ingående prövning av riksdagen
under åren 1955 och 1956. Hithörande spörsmål torde komma att behandlas
av den nyss angivna utredningen, vilken enligt sina direktiv har att överväga
huruvida taxeringsmyndigheternas befogenheter att i samband
med granskningsarbetet göra undersökningar och erhålla upplysningar och
uppgifter för kontrollen är tillfyllest för ett effektivt revisionsarbete. Sålunda
har den — under vederbörligt hänsynstagande till rättssäkerhetens
krav — att pröva om taxeringsmyndigheterna i något eller några hänseenden
bör erhålla ökade befogenheter.
Som motionärerna framhållit utnyttjas vissa av nu gällande beskattningsregler
av de skattskyldiga på ett sådant sätt att skatteflykt den vägen
Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1960
9
kommer till stånd. Särskilt gäller detta vissa regler om rätt till avdrag. Sålunda
yrkas emellanåt avdrag för kostnader ehuru den verkliga karaktären
av en utgift är en annan än som avses med avdragsregeln eller ehuru någon
utgift över huvud taget inte förekommit. Arbetet med att kontrollera riktigheten
av yrkade avdrag blir därför ofta synnerligen tidsödande. Icke så sällan
saknas faktiska möjligheter att i efterhand verkställa kontroll av utgiftens
art. Med de olika avdragsreglerna åsyftas alt ta hänsyn till skatteförmågan
i det enskilda fallet. I den mån en avdragsbestäinmelse utnyttjas
på ett sådant sätt att den kommer att gå utöver detta syfte och i praktiken
leder till att beskattningen blir orättvis och olikformig bör övervägas om
en sådan bestämmelse inte bör ges en annan utformning. Spörsmålet har
bl. a. upptagits i motionen II: 367, vari yrkats att frågan om avdragsrätt för
representationskostnader måtte snabbt utredas. Utskottet delar uppfattningen
att hithörande spörsmål bör upptagas till övervägande i lämpligt
sammanhang. Närmast synes de vara av den art att de kan anses falla inom
ramen för den genomgång av kommunalskattelagen, som förutsatts skola
ske av skattelagssakkunniga. Utskottet anser under sådana förhållanden att
anledning inte föreligger för riksdagen att i särskild skrivelse till Kungl.
Maj :t begära utredning av frågan. Med det anförda torde motionen II: 367
få anses besvarad.
I många fall förekommer skatteflykt genom att de skattskyldiga utnyttjar
olika kryphål i skattelagsstiftningen. Genom 1953 års skatteflyktskommitté
pågår för närvarande utredning hur skatteflyktsåtgärder av olika slag, vilka
möjliggöres genom utnyttjande av kryphål i lagstiftningen, skall förhindras.
I den mån de väckta motionerna syftar till vidtagande av åtgärder för att
förhindra sådan form av skatteflykt, får de således redan anses vara tillgodosedda.
I de likalydande motionerna I: 206 och II: 250 liksom i motionen II: 371
har motionärerna gjort vissa uttalanden rörande straffsatserna för deklarationsbrott
och rörande domstolarnas sätt att tillämpa skattestrafflagen. I
denna lag, vilken antogs år 1943, göres åtskillnad mellan uppsåtligt brott
och brott av grov oaktsamhet. Vid uppsåtligt brott är strafflatituden böter
eller fängelse eller, där omständigheterna är synnerligen försvårande, straffarbete
i högst två år. Vid brott av grov oaktsamhet är straffet böter eller vid
synnerligen försvårande omständigheter fängelse i högst sex månader. Bötesbeloppen
är maximerade, vid uppsåtligt brott till högst fem gånger det belopp,
som genom den oriktiga uppgiften undandragits, dock minst 100 kronor,
och vid vårdslös deklaration till hälften av sagda belopp. Den som förskyllt
fängelse eller straffarbete må, efter omständigheterna, dömas att gälda
straffskatt med högst tre gånger det undandragna beloppet. Antalet personer
som fällts för brott mot skattestrafflagen har under de senaste fem åren
10
Bevillningsutskottets betänkande nr 15 år 1960
uppgått till drygt 2 000 per år. Därav har endast i ett fåtal fall dömts till
frihetsstraff. Sannolikt är att det antal personer, som begått brott mot skattestrafflagen
vilka inte upptäckts eller undgått beivran, är större.
Det är sålunda troligt att trots den skärpta kontrollen såväl uppsåtlig
falskdeklarering som grov vårdslöshet vid deklarations avgivande förekommer
i betydande utsträckning. Det är därför angeläget att man i första hand
söker påverka den allmänna uppfattningen om deklarationsbrotten i sådan
riktning, att dessa i högre grad än vad nu är fallet kommer att framstå såsom
ett allvarligt åsidosättande av en medborgerlig plikt. Det kan självfallet
diskuteras om de nuvarande straffbestämmelserna såsom de tillämpas i
praktiken är ägnade att åstadkomma tillräcklig sådan verkan. Det bör emellertid
även understrykas att ett noggrannare iakttagande av bestämmelserna
om deklarationsskyldighet inte torde kunna vinnas endast genom straffhot.
I stor utsträckning tillkommer oriktiga uppgifter i deklarationer inte i syfte
att undandra skatt utan till följd av uppgiftlämnarens oförmåga att rätt
tolka och tillämpa de gällande bestämmelserna.
Under senare tid har förekommit fall, då skattskyldiga som väntar åtal
för deklarationsbrott genom att hålla sig undan sökt omöjliggöra stämnings
delgivning och därmed lyckats få brottet preskriberat. I anslutning härtill
har vid innevarande års riksdag interpellationer väckts med förfrågan, om
chefen för finansdepartementet har för avsikt att föranstalta om sådan ändring
i reglerna om preskription av skattebrott att möjligheterna till undanhållande
vid sådant brott möjligast begränsas. I sitt svar på nämnda interpellationer
har departementschefen framhållit att enligt hans uppfattning
preskriptionstiden för dylika brott snarast möjligt borde på lämpligt sätt
förlängas och att han hade för avsikt att upptaga denna fråga tillsammans
med en del andra tidigare planerade åtgärder för att effektivisera kampen mot
skattefusket. Utskottet, som finner de nu rådande förhållandena otillfredsställande,
vill uttala den förhoppningen att det skall visa sig möjligt att
komma till rätta med dylika förfaringssätt. I detta sammanhang vill utskottet
också understryka lämpligheten av att, i den utsträckning gällande bestämmelser
medger, samarbete mellan taxeringsmyndigheter och polismyndigheter
inleds på ett tidigare stadium än som nu ofta är fallet, då misstanke
föreligger om deklarationsbrott.
För att ernå ett gott taxeringsresultat är det emellertid inte tillräckligt att
lita till åtgärder av ovan angiven karaktär. Utskottet har i det föregående
i anslutning till motionerna i huvudsak uppehållit sig vid kontrollåtgärderna
för åstadkommande av ett riktigare taxeringsresultat. Enbart genom kontrollåtgärder
torde det dock knappast vara möjligt att komma till rätta med
en vikande deklarationsmoral. Såsom framhållits bl. a. av 1949 års skatteutredning
torde flera olika orsaker till bristerna i deklarationsmoralen kunna
antagas föreligga.
Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1960
11
För att få ett tillfredsställande resultat av taxeringen fordras först och
främst en ändrad inställning till skattefusk hos många skattskyldiga, präglad
av större solidaritet mot samhället. Detta torde knappast kunna nås
utan upplysning i olika former. Sådan upplysningsverksamhet bör självfallet
äga rum genom det allmännas försorg men sannolikt skulle ett bättre
resultat nås, om även olika politiska, ideella och andra organisationer ville
medverka till spridande av upplysning om den rätta karaktären av brott
mot skattelagarna. Även om sådan propaganda inte omedelbart får så stor
verkan torde den på lång sikt och i förening med andra åtgärder kunna ge
ett värdefullt resultat.
Med det anförda torde de föreliggande motionerna få anses besvarade.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa att
följande motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna I: 206 av herrar Söderberg
och Thun samt 11:250 av herrar Carlsson i Västerås och
Jacobsson i Sala,
2) de likalydande motionerna I: 431 av herrar öhman och
Helmer Persson samt II: 515 av herr Johansson i Stockholm,
3) motionen II: 367 av herr Jönsson m. fl., ävensom
4) motionen II: 371 av herrar Henningsson i Hälsingborg
och Bengtsson i Landskrona,
måtte, i den mån de icke kan anses besvarade genom vad
utskottet ovan anfört, av riksdagen lämnas utan åtgärd.
Stockholm den 12 maj 1960
På bevillningsutskottets vägnar:
JOHN ERICSSON
Närvarande:
från första kammaren: herrar John Ericsson, Hagberg, Einar Eriksson,
Snygg, Spetz, Jansson, Gustaf Elofsson, Bengtson, Oscar Carlsson och
Kronstrand; samt
från andra kammaren: herrar Sundström, Nilsson i Svalöv, Kollberg,
Allard, Kärrlander, Wiklund, Gustafson i Göteborg, Andersson i Essvik,
Darlin och Eriksson i Bäckmora.