Bevillningsutskottets betänkande nr 42 år 1960
1
Nr 42
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckt motion om
avdrag för erlagd förmögenhetsskatt vid taxering till
statlig inkomstskatt.
(2:a avd.)
I en inom riksdagen väckt, till bevillningsutskottet hänvisad motion, II:
139, av herr Hamilton har hemställts, »att riksdagen måtte besluta att erlagd
förmögenhetsskatt fr. o. m. taxeringsåret 1962 skall vara avdragsgill vid taxering
till statlig inkomstskatt, samt att vederbörande utskott måtte utarbeta
förslag till härför erforderlig författningstext».
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det i motionen framförda
yrkandet, får utskottet, i den mån redogörelse härför inte lämnas i det följande,
hänvisa till motionen.
Enligt gällande skattelagstiftning finnes ingen möjlighet att vid inkomsttaxering
erhålla avdrag för erlagd eller påförd skatt enligt förordningen om
statlig förmögenhetsskatt. Frågan om införande av rätt till sådant avdrag
har tidigare vid flera tillfällen varit föremål för riksdagens uppmärksamhet,
se t. ex. bevillningsutskottets betänkanden nr 50/1952, 53/1953, 61/1954,
31/1955 och 50/1956. Därvid har motionsvis framställda yrkanden om avdragsrätt
avslagits av riksdagen på hemställan av bevillningsutskottet. Såsom
belysande för vad därvid anförts från utskottets sida må återges följande
uttalanden av 1954 års bevillningsutskott i dess av riksdagen godkända betänkande
nr 61:
Beträffande ställningstagandet till motionärernas förslag om införande av
rätt till avdrag för förmögenhetsskatt vid den statliga inkomsttaxeringen
är av väsentlig betydelse att beakta, att förmögenhetsbeskattningen år 1947
frigjordes från inkomstbeskattningen, en anordning som bibehållits vid de
år 1952 genomförda ändringarna i statsbeskattningen. Ett av skälen härtill
var att man därigenom ansåg sig kunna åstadkomma en bättre avvägning
av tyngden av inkomst- och förmögenhetsbeskattningen var för sig. Härtill
kommer att man ernått ett enklare deklarations- och taxeringsförfarande
ävensom en förbättrad överblick över förmögenhetsbeskattningens avkastning.
Det må konstateras, att ett genomförande av den av motionärerna förordade
avdragsrätten skulle innebära ett betydande avsteg från en ur olika
synpunkter väl motiverad konstruktion av förmögenhetsbeskattningen. Ytterligare
må framhållas, att, då den direkta statsskatten utgöres i förhållande
till såväl inkomst som förmögenhet, det icke lärer stå i överensstämmelse
med vår skattelagstiftnings principer att vid skattens utmätande avdrag
medges för någon del av samma skatt. Med anledning av att i motionerna
Bihang till riksdagens protokoll 1960. 7 samt. Nr 42
2
Bevillningsutskottets betänkande nr 42 år 1960
som skäl för den yrkade avdragsrätten hänvisats till den avdragsrätt, som
föreligger för kommunala skatter, vill utskottet anmärka, att detta avdrag
vid statsbeskattningen har sin grund däri, att man i möjligaste mån velat
utjämna den skillnad i skattebördan, som till följd av ojämnheterna i den
kommunala utdebiteringen drabbade personer med samma inkomst. Förekomsten
av detta avdrag, som alltså icke är uttryck för uppfattningen att
ett utskyldsavdrag i sig är principiellt berättigat, är sålunda motiverad ur
synpunkter, som ej har anknytning till den skattskyldiges egna, för beskattningens
storlek normerande inkomst- och förmögenhetsförhållanden. På
grund av vad nu anförts anser utskottet — liksom 1953 års bevillningsutskott
— att en jämförelse i förevarande avseende, på sätt motionärerna gjort
gällande, knappast är möjlig.
I motionerna har vidare som skäl för den föreslagna omkonstruktionen
av förmögenhetsskatten pekats på önskvärdheten att nedbringa den enligt
motionärernas mening alltför höga marginalskatt, som vid vissa kombinationer
av inkomst och förmögenhet kunde uppkomma. Härtill vill utskottet
anmärka, att ett sådant resultat lika väl kan ernås inom förmögenhetsbeskattningens
egen ram genom en sänkning av skatteskalan. Det ankommer
ej på utskottet att i förevarande sammanhang närmare ingå på detta spörsmål.
Det torde dock böra framhållas, att därest en skattesänkning kommer
till stånd den icke i första hand kan komma att gälla förmögenhetsskatten.
I den förevarande motionen har inledningsvis framhållits att den statliga
förmögenhetsskattens andel i den totala skattebudgeten är förhållandevis
ringa. Under taxeringsåret 1958 debiterades förmögenhetsskatt med 170,9
milj. kronor, varav 166,1 belöpte på fysiska personer och oskiftade dödsbon.
Den beskattningsbara förmögenhetsmassan, vartill dessa belopp hänför sig,
uppgick till ca 28 000 resp. 26 000 milj. kronor. Den politiska motiveringen
för förmögenhetsskatten grundar sig på en överskattning av möjligheten att
i samhället genomföra ekonomisk omfördelning med hjälp av beskattningen.
Förmögenhetsskattens inkomstomfördelande effekt torde i dagens läge vara
ytterst blygsam, vilket bl. a. belysts av en nyligen i ämnet offentliggjord utredning.
Att tillfredsställa rent allmänna ofta diffusa rättviseföreställningar
genom krav på omfördelning utan verklig effekt kan inte vara ett samhällsekonomiskt
intresse. De skattemässiga skälen för förmögenhetsskattens användande
har inte grundats på kunskap om densammas verkningar — dessa
är inte undersökta — utan på en allmän uppfattning om förmögenheters
»stryktålighet».
över hälften av förmögenheterna innehas av företagare och är sannolikt
till större delen placerade i egna företag. Den knappa fjärdedel förmögenheter
som ägs av anställda torde huvudsakligen ha placerats i det företag där
anställningen innehas. Av stor betydelse när det gäller att bedöma verkningarna
av förmögenhetsskatten är att det övervägande antalet förmögenhetsinnehavare
förutom kapitalinkomst även uppbär arbetsinkomst. När man
bedömer skäligheten och rimligheten av denna skatt bör hänsyn tas till att
Bevillningsutskottets betänkande nr t2 år 1960
3
eget kapital är nödvändigt för bedrivande av all näringsverksamhet. Beskattningen
av arbetande kapital i affärsverksamhet över huvud taget borde ej
vara så hög att kapitalbildningen försvåras eller omöjliggöres eller kapitalet
rent av förbrukas på grund av det höga skattetrycket. Sådana verkningar
framträder särskilt markant då kapitalavkastning uppträder i kombination
med arbetsinkomst, vilket synes vara det normala.
Upprättar man t. ex. ett diagram med en kurva över vad som återstår efter
skatt av en kapitalavkastning på 4 % i kombination med en arbetsinkomst
av 25 000 kr. blir denna kurva nära helt flack, vilket visar att den som genom
sparande ökar sin kapitalavkastning inte får behålla något av denna ökning
efter skatt. Det är att beakta att en räntabilitet av 4 % utgör en för många
näringar hög siffra, t. ex. jordbruk och fastighetsförvaltning. I vissa lägen
får förmögenhetsskatten tillsammans med inkomstskatterna den verkan att
en höjning av inkomsten tillsammans med höjning av förmögenheten medför
en sammanlagd skattehöjning som är större än inkomstökningen.
En fortsatt belastning av förmögenheter, placerade i allmän affärsverksamhet
och jordbruk, av dagens tyngd resulterar successivt i en ekonomisk
underminering av många företag med risk för uppdelning av den ekonomiska
förvaltningsenheten. Särskilt jordbruksföretag synes vara särskilt hotade.
En översyn och reduktion av förmögenhetsskatteskalorna och en effektivisering
av skattespärrarna torde inte enbart råda bot för missförhållandena, i
all synnerhet som dessa åtgärder lämpligen bör vidtas i samband med en
allmän översyn av inkom stskatteskalorna. Enda utvägen att någorlunda
snabbt och i varje fall före nästkommande fastighetstaxering, vilken kan befaras
medföra skärpta olägenheter i dessa hänseenden, åstadkomma ändring
förefaller vara att göra erlagd förmögenhetsskatt avdragsgill vid inkomsttaxering.
Det är att förmoda att statens inkomstbortfall efter en kort övergångsperiod
återhämtas genom åtgärdens allmänt stimulerande effekt.
Utskottet
I den förevarande motionen yrkas att sådana lagstiftningsåtgärder vidtas
att erlagd förmögenhetsskatt blir avdragsgill vid taxering till statlig inkomstskatt.
Motionsvis framförda yrkanden av samma innebörd har tidigare
vid flera tillfällen prövats av riksdagen men avslagits på hemställan av
bevillningsutskottet. Därvid har från utskottets sida brukat åberopas bl. a.
att förmögenhetsbeskattningen genom beslut år 1947 av olika skäl frigjordes
från inkomstbeskattningen och att den ifrågasatta avdragsrätten i visst
hänseende skulle innebära en återgång till det tidigare gällande systemet,
enligt vilket förmögenhetsskatten och den statliga inkomstskatten var beroende
av varandra. Vidare har framhållits att i den mån avdragsrätten moti
-
4
Bevillningsutskottets betänkande nr i2 dr 1960
verats med en önskan att nedbringa den enligt motionärernas uppfattning
alltför höga marginalskatten vid vissa kombinationer av inkomst och förmögenhet
ett sådant resultat lika väl kunde ernås inom förmögenhetsbeskattningens
egen ram genom en sänkning av skatteskalan.
Till de synpunkter som sålunda tidigare kommit till uttryck från bevillningsutskottets
sida kan utskottet ansluta sig. Utskottet vill här erinra om
att en höjning av skattepliktsgränsen vid förmögenhetsbeskattningen från
50 000 till 80 000 kronor vidtogs år 1957. Frågan om ytterligare lindring i
förmögenhetsbeskattningen behandlades därefter av arvsskattesakkunniga,
som emellertid enhälligt förordade oförändrade skatteskalor. Mot ett bifall
till motionsyrkandet talar enligt utskottets mening även de statsfinansiella
konsekvenserna. Skattebortfallet för staten om avdrag för förmögenhetsskatt
medges vid taxering till statlig inkomstskatt kan nämligen uppskattningsvis
beräknas uppgå till åtminstone 50 milj. kronor om året. Utskottet
avstyrker med hänvisning till det anförda den föreliggande motionen.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att motionen II: 139 av herr Hamilton om avdrag för erlagd
förmögenhetsskatt vid taxering till statlig inkomstskatt
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 24 mars 1960
På bevillningsutskottets vägnar:
JOHN ERICSSON
Närvarande:
från första kammaren: herrar John Ericsson, Einar Eriksson, Spetz,
Jansson, fröken Ranmark, herrar Söderquist, Bengtson, Oscar Carlsson,
Sundin och Gustaf Henry Hansson; samt
från andra kammaren: herrar Sundström, Brandt i Aspabruk, Allard,
Kärrlander, Magnusson i Borås, Larsson i Luttra, Andersson i Essvik, Stenberg,
Stiernstedt och Rydén.
Reservation
av herrar Gustaf Henry Hansson, Magnusson i Borås och Stiernstedt, vilka —
under hänvisning till innehållet i motionen II: 139 av herr Hamilton —ansett,
att utskottet bort hemställa,
att riksdagen i anledning av nämnda motion måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om utredning i syfte att möjliggöra
avdrag för erlagd förmögenhetsskatt vid taxering till
statlig inkomstskatt.
Rydahls Boktryckeri AB - Stockholm 1960