Bevillningsutskottets betänkande nr il dr 1960
1
Nr 41
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
om vissa övergångsbestämmelser till 1958 års arvsskattereform.
(l:a avd.)
I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet hänvisade likalydande
motionerna I: 410 av herr Sigfrid Larsson och II: 506 av herr Hansson i
önnarp har hemställts, att riksdagens måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
begära skyndsamt framläggande av förslag till lagbestämmelser som förhindrar
att 1959 års ändring av beskattningen av arv, på sätt i motionerna
anges, leder till konsekvenser, som icke synes ha varit avsedda vid övergång
från tidigare lagstiftning.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det i motionerna framförda
yrkandet, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,
hänvisa till motionen II: 506.
Genom beslut vid 1958 års B-riksdag omlades dödsbobeskattningen
fr. o. m. år 1959 från det tidigare systemet med arvsskatt och kvarlåtenskapsskatt
till ett system med endast arvsskatt. Därvid höjdes arvsskatten
med belopp, som icke fullt motsvarade kvarlåtenskapsskatten. Beformen
innebar även en omfördelning av skattebelastningen för att i görligaste mån
tillgodose efterlevande makes och barns intressen. För flerbarnsfamiljerna
medförde reformen betydande skattelättnader. För det fall att make eller
barn är ensam arvinge kan däremot vissa om än relativt obetydliga skattehöjningar
uppkomma. Omfördelningen av skattebelastningen innebar vidare
att arvsskatten i skatteklasserna II—IV höjdes utöver vad som föranleddes
av kvarlåtenskapsskattens avskaffande för att inte statsverkets intäkter
av dödsbobeskattningen skulle minskas i nämnvärd mån.
Enligt 5 § förordningen om kvarlåtenskapsskatt kunde på yrkande av
dödsboet avdrag från behållningen i boet ske vid kvarlåtenskapsskattens
bestämmande för värdet av vad den avlidne under viss tid före dödsfallet
förvärvat genom arv, testamente, gåva eller därmed jämställt förvärv. Tiden
var tio år, såvitt gäller testamentsförvärv från äkta make, och eljest fem år.
Även arvsskatteförordningen innehåller bestämmelser om eftergift av
skatt. I 56 § sistnämnda förordning stadgas bl. a. att eftergift av arvs- och
1 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 7 sand. Nr 4/
2
Bevillningsutskottets betänkande nr it år 1960
gåvoskatt sker, om den, som förvärvat egendom genom arv, testamente
eller gåva, avlider inom ett år från det skattskyldigheten inträtt. Eftergift
av skatt skedde tidigare om den skattskyldige avled inom sex månader.
Vid omläggningen av dödsbobeskattningen diskuterades ingående om en
motsvarighet till avdragsrätten i 5 § kvarlåtenskapsskatteförordningen
skulle införas i arvsskatteförordningen.
Arvsskattesakkunniga anförde i sitt betänkande (SOU 1957:48) bl. a.
följande.
I ett på AGF vilande 1-skattesystem föreligger principiellt icke någon anledning
att vid skattens bestämmande taga hänsyn till den tid varunder arvlåtaren
innehaft den efterlämnade egendomen. En arvtagares på förvärvets
storlek beräknade skatteförmåga blir ju i och för sig icke mindre på den
grund att egendomen varit föremål för flera arvfall under jämförelsevis kort
tids förlopp. I praktiken är dock hans skatteförmåga ofta reducerad genom
det tidigare arvfallet. Betalningen av den tidigare A-skatten kan ha medfört
ett ianspråktagande av de kontanta medlen och lättrealiserade tillgångarna
i sådan utsträckning att stora svårigheter möta att gälda den senare skatten.
Det låter sig emellertid icke utan vidare göra att i AGF införa en motsvarighet
till avdragsrätten enligt 5 § KvF. En sådan avdragsrätt skulle nämligen
i ett A-skattesystem fordra särskilda bestämmelser med avseende å hur avdraget
bör komma de olika arvingarna och legatarierna samt efterlevande
make till godo, därvid bl. a. även tidigare gåvor samt skillnaden mellan omedelbara
och framskjutna förvärv måste beaktas. Det torde icke kunna undvikas
att sådana bestämmelser skulle bliva invecklade. Om man vill inom
AGF:s ram tillgodose den nu ifrågavarande avdragsrätten enligt KvF, bör
man därför välja en lösning som bättre låter sig förena med AGF:s beskattningsprinciper.
Det synes då ligga närmast till hands att man utvidgar den
allmänna eftergiftstiden enligt AGF utöver sex månader.
Någon mera avsevärd utökning av den tid, inom vilken generell eftergift
skall ifrågakomma, synes icke böra ske. Ju längre denna tid göres, desto påtagligare
bliva olägenheterna från administrativ synpunkt av eftergiftsförfarandet.
Det är icke heller lämpligt att verkan av ett i och för sig riktigt beskattoingsbeslut
annat än i undantagsfall upphäves, sedan en dödsboutredning
slutförts samt arvingar och testamentstagare tillträtt sina lotter. Så
torde i det övervägande antalet fall ha skett senast inom ett år från dödsfallet.
Med hänsyn härtill synes den generella eftergiftstiden icke böra bestämmas
längre än till ett år. Det är därvid att märka att — medan avdragsrätten
nu är tillämplig endast å dödsbon av den storleksordning att de kunnat
drabbas av K-skatt — 1-årsregeln får tillämpning å samtliga skattepliktiga
dödsbon. Den nuvarande avdragsrätten får vidare åtnjutas endast
vid beräknandet av K-skatt, medan eftergift enligt en 1-årsregel kommer att
i 1-skattesystemet avse hela beskattningen enligt AGF.
I propositionen nr B 3 till 1958 års B-riksdag biträdde departementschefen
de sakkunnigas förslag att tiden för eftergift av skatt i arvsskatteförordningen
skulle utsträckas från sex månader till ett år. Förslaget tillstyrktes
av bevillningsutskottet i betänkande nr B 10, varvid utskottet jäm
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 41 år 1960 3
väl hemställde att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla om
en allsidig översyn av bestämmelserna förande arvsbeskattningen. Utskottet
förutsatte därvid att eftergiftsbestämmelserna skulle komma att omprövas.
Riksdagen beslöt i enlighet med vad utskottet sålunda hemställt.
Till stöd för yrkandet i de föreliggande motionerna anföres bl. a., att kvarlåtenskapsskattereglerna
var så utformade att om i ett dödsbo ingick egendom,
som ärvts inom fem år, så skulle kvarlåtenskapsskatt ej utgå för
denna egendom. Tanken var uppenbarligen att dubbel kvarlåtenskapsskatt
ej skulle kunna tas ut på egendom, som genom dödsfall överfördes till andra
personer inom en femårsperiod. Endast det första arvfallet skulle beskattas.
På grund av frånvaron av övergångsbestämmelser, som tar sikte på sådana
fall då kvarlåtenskapsskatt redan erlagts för egendom, vilken vid nytt dödsfall
inom femårsperioden ånyo blir föremål för beskattning i samband med
arv, inträffar här en extra skärpning av beskattningen som icke torde ha
varit avsedd. Motionärerna finner det angeläget att dylika icke avsedda
obilliga »övergångskonsekvenser» undanröjes.
Utskottet
Enligt 5 § förordningen om kvarlåtenskapsskatt skulle, om så yrkades av
dödsboet, vid skatteberäkningen avdrag ske från behållningen för värdet
av vad den avlidne inom viss tid före dödsfallet förvärvat genom arv, testamente,
gåva och därmed jämställt förvärv. Sådant avdrag medgavs om
förvärv skett inom fem år eller, såvitt avsåg testamentsförvärv från äkta
make, inom tio år före dödsfallet. Någon motsvarighet till nämnda bestämmelse
fanns inte i arvs- och gåvoskatteförordningen och infördes ej heller
däri i samband med att 1958 års B-riksdag beslöt slopa kvarlåtenskapsskatten
och genomföra en förhöjd arvslottsbeskattning från och med årsskiftet
1958/59. I övergångsbestämmelserna gjordes intet undantag med
hänsyn till den nu ifrågavarande avdragsregeln.
I de förévarande motionerna har hemställts om skrivelse till Kungl. Maj:t
med anhållan om skyndsamt framläggande av förslag till övergångsbestämmelse
som förhindrar att 1958 års arvsskattereform leder till en enligt
motionärerna inte avsedd skärpning av beskattningen. Så kan bli förhållandet,
framhåller motionärerna, om en efter år 1958 avliden person i sin tur
under den gamla lagens giltighetstid och inom fem år före sitt frånfälle
helt eller delvis ärvt den egendom som han lämnar efter sig. På grund av
frånvaron av tillämplig övergångsbestämmelse blir arvs- eller testamentsförvärv
av dylik egendom föremål för den höjda arvslottsbeskattningen
oaktat kvarlåtenskapsskatt erlagts för samma egendom inom femårsperioden.
4
Bevillningsutskottets betänkande nr 41 dr 1960
Såsom framgår av den tidigare redogörelsen var spörsmålet huruvida
en motsvarighet till avdragsrätten enligt 5 § kvarlåtenskapsskatteförordningen
borde införas i arvsskatteförordningen föremål för överväganden
inom arvsskattesakkunniga, vilkas betänkande lades till grund för den
reformerade dödsbobeskattningen. De sakkunniga fann dock såväl principiella
som författningstekniska skäl kunna anföras emot att genom en
motsvarande avdragsregel i arvs- och gåvoskatteförordningen beakta det
behov av skattelindring som kan föreligga vid täta arvfall. Sålunda konstaterade
de sakkunniga att en arvslottstagares skatteförmåga i och för sig
icke kan vara mindre därför att den arvfångna egendomen varit föremål
för flera arvfall under jämförelsevis kort tids förlopp. En dylik avdragsregel
skulle även erfordra komplicerade bestämmelser med avseende å hur
avdraget bör tillgodoföras skilda dödsbodelägare i olika situationer, I stället
föreslog de sakkunniga att den generella rätten till eftergift av arvsskatt
i fall, då den skattskyldige arvslottstagaren själv avlider inom viss tid, skulle
utvidgas att omfatta en frist av ett år mot tidigare sex månader. Beslut om
en utökning av den generella eftergiftstiden i enlighet med förslaget fattades
av 1958 års B-riksdag.
Utskottet är medvetet om att arvsskattereformen i de av motionärerna
åsyftade situationerna i vissa fall kan leda till mindre tillfredsställande resultat
i ett övergångsskede. Såsom motionärerna framhållit var syftet med
avdragsrätten enligt 5 § kvarlåtenskapsskatteförordningen att egendom,
som överfördes genom två arvfall inom en femårsperiod, skulle underkastas
kvarlåtenskapsbeskattning endast en gång. Därest de båda dödsfallen
infaller inom denna tidrymd, det ena före och det andra efter omläggningen
av dödsbobeskattningen, träffas behållningen i det förra dödsboet
av kvarlåtenskapsskatt medan arvs- och testamentstagare i det senare
dödsboet underkastas den med hänsyn till kvarlåtenskapsskattens slopande
förhöjda arvslottsbeskattningen, i följd varav någon lättnad i beskattningen
på förevarande grund inte kan erhållas. Den omständigheten att den ifrågavarande
avdragsrätten inte kunnat bibehållas oförändrad utgör emellertid
en konsekvens av en övergång från ett system med kombinerad kvarlåtenskaps-
och arvslottsbeskattning till en enhetlig arvslottsbeskattning.
Utskottet får i detta sammanhang erinra om, att 1958 års B-riksdag på
hemställan av samma års bevillningsutskott i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhållit om en allsidig översyn av bestämmelserna rörande arvsbeskattningen,
vilken översyn ännu icke kommit till stånd. När en utredning härom
av Kungl. Maj:t tillsättes, torde även spörsmål av nu ifrågavarande slag
komma att prövas.
Med det anförda anser sig utskottet ha besvarat det föreliggande motionsyrkandet.
Utskottet anser sålunda anledning inte föreligga att föreslå riksdagen
att i särskild skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om förslag till åtgärder
i den förevarande frågan.
Bevillningsutskottets betänkande nr it dr 1960
5
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att de likalydande motionerna I: 410 av herr Sigfrid Larsson
och II: 506 av herr Hansson i önnarp om vissa övergångsbestämmelser
till 1958 års arvsskattereform måtte, i
den mån de icke kan anses besvarade genom vad utskottet
ovan anfört, av riksdagen lämnas utan åtgärd.
Stockholm den 7 april 1960
På bevillningsutskottets vägnar:
JOHN ERICSSON
Närvarande:
från första kammaren: herrar John Ericsson, Hagberg, Einar Eriksson,
Spetz, Jansson, Gustaf Elofsson, fröken Ranmark, herrar Söderquist,
Bengtson och Siegbahn; samt
från andra kammaren: herrar Brandt i Aspabruk, Nilsson i Svalöv,
Kollberg, Allard, Kärrlander, Magnusson i Borås, Wiklund, Christenson i
Malmö, Asp och Larsson i Luttra.
Reservation
av herrar Bengtson och Larsson i Luttra.