Bevillningsutskottets betänkande nr 39 år 1960
1
Nr 39
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
angående vissa s. k. schablonavdrag vid inkomstbeskattningen,
m. m.
(2:a avd.)
I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet hänvisade likalydande
motionerna 1:414 av herr Lundström m. fl. och II :527 av herr Ohlin m. fl.
har hemställts, att riksdagen måtte besluta sådana ändringar i ifrågavarande
skatteförfattningar, att det s. k. omkostnadsavdraget skall uppföras med
i deklarationen redovisat belopp dock lägst 100 kronor, att med bibehållande
av nuvarande maximisummor försäkringsavdraget endast får utnyttjas
till det belopp som motsvaras av erlagda premier, att avrundning av den
beskattningsbara inkomsten skall ske nedåt till jämna tiotal kronor samt
att vederbörande utskott måtte utarbeta förslag till erforderlig författningstext.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,
hänvisa till motionen 11:527.
Enligt 33 § 2 mom. kommunalskattelagen medges skattskyldig vid beräkning
av inkomst av tjänst ett schablonavdrag å 100 kronor avseende kostnader
för tjänstens fullgörande, överstiger de verkliga kostnaderna 100
kronor, skall avdrag medges med ett till närmast högre hela hundratal kronor
avjämnat belopp. Dock får schablonavdrag inte i något fall ske med så
stort belopp att underskott i förvärvskällan därigenom uppstår.
I 46 § 2 mom. nämnda lag ges bestämmelser om bl. a. avdrag för avgifter
och premier för sjuk-, olycksfalls-, arbetslöshets- och kapitalförsäkring
o. d. Avdrag medges för ogift skattskyldig med minst 150 kronor och för
makar gemensamt med minst 300 kronor, även om de verkliga utgifterna av
detta slag är lägre. Har den skattskyldiges verkliga utgifter för sådana avgifter
och premier överstigit minimibeloppet, äger han åtnjuta avdrag för
sina verkliga utlägg, dock högst med 300 kronor för ogift och 600 kronor för
makar gemensamt. Maximibeloppet 600 kronor gäller även för ogift skattskyldig
som haft hemmavarande eller av honom helt eller delvis underhållet
barn under 16 år, som stått under hans vårdnad.
Vid taxering såväl till statlig som till kommunal inkomstskatt skall den
1 — Bihang till riksdagens protokoll 1060. 7 samt. Nr 39
2
Bevillningsutskottets betänkande nr 39 år 1960
beskattningsbara inkomsten för fysisk person, oskift dödsbo och familjestiftelse
anges i hela hundratal kronor så att överskjutande belopp, som ej uppgår
till helt hundratal kronor, bortfaller.
Vid 1955 års riksdag antogs vissa ändringar i beskattningsreglerna i huvudsakligt
syfte att vinna förenklingar i deklarations- och taxeringsarbetet.
Således infördes de nu gällande bestämmelserna om schablonavdrag vid inkomst
av tjänst och för försäkringspremier ävensom föreskrifter om avjämning
av de beskattningsbara inkomsterna. Samtidigt infördes även schablonavdrag
vid beräkning av kapitalinkomst. De nya bestämmelserna tilllämpades
första gången vid 1957 års taxering.
Frågan om hur de nya reglerna utfallit i praktiken har därefter uppmärksammats
i olika sammanhang. Sålunda uttalades av 1957 års riksdags revisorer
i anslutning till en redogörelse för olika myndigheters erfarenheter av
reformen att ändringarna i fråga icke haft åsyftad verkan utan tvärtom försvårat
såväl deklarations- som taxeringsförfarandet. I proposition till 1958
års A-riksdag behandlade vederbörande departementschef vissa frågor rörande
förenklingar av deklarationsförfarandet som förordats av riksskattenämnden,
däribland frågan om en översyn i förenklingssyfte av avdraget för
försäkringspremier. Samma års bevillningsutskott anslöt sig i sitt av riksdagen
godkända betänkande nr 39 till departementschefens uppfattning att
det ännu vore för tidigt att slutgiltigt bedöma huruvida de första gången vid
19o7 års taxering tillämpade reglerna om schablonavdrag för försäkringspremier
fått åsyftad verkan. Att slopa dessa avdrag eller övriga vid samma
tillfälle införda schablonavdrag innan närmare erfarenheter vunnits av deras
tillämpning borde enligt utskottets mening inte komma i fråga.
Yrkanden om begränsningar i schablonavdragsreglerna av samma innebörd
som i nu förevarande motioner framställdes vid 1959 års riksdag i motionerna
1:291 och 11:361. I sitt av riksdagen godkända betänkande nr 50
avstyrkte bevillningsutskottet motionerna under erinran om bl. a. att de
ifrågavarande avdragen införts med det dubbla syftet att genomföra en avrättviseskäl
betingad skattesänkning för de stora grupperna av små inkomsttagare
samt att förenkla deklarations- och taxeringsarbetet. Enligt
utskottets mening saknades fortfarande tillräckliga erfarenheter för att
slutgiltigt bedöma avdragens effekt i förenklingshänseende. Om avdragen
avskaffades skulle visserligen statens behov av inkomster i någon mån kunna
tillgodoses. Utskottet ansåg emellertid inte att åtgärden borde tillgripas i
sådant syfte. Det kunde nämligen inte bortses ifrån att de i motionerna förordade
ändringarna skulle innebära skattehöjningar, som i främsta rummet
drabbade skattskyldiga i de lägre inkomstklasserna.
Motionsyrkanden av helt eller delvis samma innebörd som de nu ifrågavarande
behandlades av riksdagen även vid 1959 års höstsession i samband
Bevillningsutskottets betänkande nr 39 år 1960
3
med frågan om införande av den allmänna varuskatten. Motionerna lämnades
av riksdagen utan åtgärd (bevillningsutskottets betänkande nr 60).
Senast har frågan om utformningen av bestämmelserna om schablonavdragen
upptagits av riksdagsrevisorerna vid fjolårets granskning angående
statsverket. I revisorernas berättelse för år 1959 (§25, vissa iakttagelser
rörande 1959 års taxering in. in.) lämnas en redogörelse för de erfarenheter
som vunnits av schablonavdragen under åren 1958 och 1959. Revisorerna
uttalar i anslutning därtill bl. a.
»Den i år gjorda undersökningen visar att förhållandena i fråga om schablonavdragens
tillämpning märkbart förbättrats. Den övervägande negativa
reaktion som i inledningsskedet mötte schablonavdragen har mildrats; intrycken
äro numera långt mera positiva. Detta innebär emellertid icke att
vederbörande myndigheter finna förhållandena helt tillfredsställande. Det
är enligt revisorernas mening också uppenbart att schablonavdragen, även
om de medfört vissa praktiska fördelar, alltjämt vålla icke obetydliga svårigheter
i tekniskt avseende. Speciellt synas avdragen under inkomst av
tjänst och för försäkringspremier m. m. vålla besvär för både deklaranterna
och taxeringsmyndigheterna. Icke minst de sistnämnda förorsakas mycket
arbete genom att de nödgas rätta deklarationerna i de fall, då deklaranterna
icke själva förstått att göra schablonavdrag med åsyftade belopp. Härigenom
nödgas vederbörande myndigheter sätta till tid, som eljest kunde användas
till att granska exempelvis mera svårkontrollerade deklarationer. Vidare kan
det ifrågasättas om icke schablonavdraget för försäkringspremier motverkar
det syfte som ursprungligen låg till grund för försäkringsavdragets införande,
nämligen att uppmuntra till anskaffandet av ett önskvärt försäkringsskydd.
Schablonavdraget under inkomst av tjänst synes för att möjliggöra
förhöjt avdrag locka till försök att konstruera utgifter, vilka sammantagna
överstiga med någon krona jämnt hundratal kronor.»
Av innehållet i de förevarande motionerna torde här få återges följande.
Motionärerna erinrar om att de i särskild motion framlägger förslag om
den allmänna omsättningsskattens slopande fr. o. in. den 1 januari 1961.
För att täcka den brist i budgeten som härigenom skulle uppstå förordas i
skilda motioner förslag till besparingar och andra budgetförstärkande åtgärder.
Som ett led häri har motionärerna redan vid föregående års riksdag
framhållit, att en justering av de s. k. schablonavdragen vid beskattningen
kunde företagas. Det erinras vidare om att taxeringsmyndigheternas erfarenheter
av schablonavdragen inte visat sig medföra den förenkling av taxeringsarbetet
som var deras huvudsyfte. Tvärtom har både den enskilde skattebetalarens
deklarationsarbete och myndigheternas taxeringsgöromål tillkrånglats
och försvårats. Den av riksdagens revisorer nu gjorda framställningen
bestjrker, att en viss justering av schablonavdragen bör företagas.
I motionerna föreslås följande justeringar. Omkostnadsavdraget skall vid
taxering uppföras med visst belopp, dock alltid lägst 100 kronor. Avrundningen
uppåt till närmast hundratal kronor slopas. Vidare skall försäkrings
1*
— It i haag till riksdagens protokoll 1900. 7 samt. Nr 39
4
Bevillningsutskottets betänkande nr 39 år 1960
avdraget med bibehållande av nuvarande maximibelopp få utnyttjas till det
belopp som motsvaras av erlagda premier. Schabloniseringen av försäkringsavdragen,
som innebär att ett visst minimiavdrag för försäkringspremier
alltid skall få göras oavsett storleken av faktiskt erlagda premier, bör
således slopas. Den beskattningsbara inkomsten skall i enlighet med tidigare
gällande regler avrundas nedåt till närmast tiotal kronor. Det framhålles
att förslaget innebär att det s. k. löntagaravdraget kvarstår orubbat.
De föreslagna justeringarna skulle enligt motionärernas beräkningar medföra
ett inkomsttillskott för staten och kommunerna på cirka 70 resp. 60
milj. kronor för helt år.
Utskottet
I de förevarande motionerna yrkas vissa jämkningar i de vid 1955 års
riksdag genomförda reglerna för förenklad inkomst- och skatteberäkning. I
fråga om det allmänna avdraget för försäkringspremier yrkas upphävande
av rätten att, oavsett verkliga utgifter av sådant slag, åtnjuta avdrag efter
den gällande schablonen 150 kronor för ensamstående skattskyldiga och 300
kronor för äkta makar gemensamt. Bottenavdraget å 100 kronor från bruttointäkt
av tjänst föreslås skola bibehållas, men avrundningen av omkostnadsbelopp
därutöver till närmast högre hundratal kronor anser motionärerna
bör slopas. Vidare föreslås att avrundning nedåt av de beskattningsbara
inkomsterna skall ske till jämna tiotal i stället för jämna hundratal kronor.
Ändringsyrkandena motiveras av önskan att undanröja vissa olägenheter,
som i skilda sammanhang angivits ha mött vid tillämpningen av ifrågavarande
regler. Yrkandena är dessutom att se som ett led i flera från motionärernas
sida förordade åtgärder i syfte att öka statens och kommunernas
inkomster.
Under fjolåret hade riksdagen att taga ställning till motionsyrkanden av
samma innebörd som de nu framställda, vilka yrkanden avvisades av riksdagen.
Utskottet vill erinra om att med de år 1955 införda reglerna avsågs att
vinna väsentliga förenklingar i deklarations- och taxeringsförfarandet beträffande
ett stort antal skattskyldiga med enkla inkomstförhållanden. Under
senare år har det alltmer framstått som en angelägenhet av vikt att
underlätta taxeringsmyndigheternas arbete och möjliggöra för dessa att
ägna ökad uppmärksamhet åt de mer betydelsefulla taxeringsfrågorna. De
ifrågavarande åtgärderna är i detta hänseende att se i samband med andra
i samma syfte vidtagna ändringar i beskattningsreglerna, t. ex. schablonbeskattningen
av en- och tvåfamiljsfastigheter och den definitiva sjömansskatten.
Vad särskilt gäller den schablonmässiga beräkningen av avdrag för
försäkringspremier ernås härigenom att taxeringsmyndigheterna inte behöver
ingå i en individuell prövning av ett stort antal avdragsyrkanden av
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 39 år 1960
5
seende lägre belopp än schablonen. Detsamma gäller i sin mån avrundningsregeln
i fråga om avdragen från bruttointäkt av tjänst. Den för beskattningsbar
inkomst gällande avrundningsregeln återigen har främst betydelse för
myndigheternas arbete med skatteberäkningen. Erinras må även att schablonreglerna
bidrager till att bättre överensstämmelse uppnås mellan den
preliminärt uttagna och den slutliga skatten.
Vid införandet av förenklingsreglerna var inte att förvänta att de nya bestämmelserna
skulle kunna infogas i beskattningssystemet helt utan vissa
tillämpningssvårigheter i ett inledningsskede. De upplysningar, som av riksdagsrevisorerna
inhämtats rörande myndigheternas erfarenheter av schablonbestämmelserna,
avseende de tre första år som bestämmelserna varit i
tillämpning, visar dock enligt utskottets mening, att de svårigheter, som kan
ha mött beträffande vissa av bestämmelserna, redan avsevärt minskat och
kan beräknas bortfalla helt allt efter som de skattskyldiga vinner ökad förtrogenhet
med bestämmelserna. Utskottet anser sig i enlighet härmed ha
anledning att nu utgå ifrån, att det med bestämmelserna avsedda förenklingssyftet
i allt väsentligt kommer att vinnas. Ett genomförande av de från
motionärernas sida förordade jämkningarna i schablonbestämmelserna kan
därför beräknas få till följd att förenklingssträvandena motverkas.
Härtill kommer att de av motionärerna ifrågasatta åtgärderna skulle medföra
en skärpt beskattning främst för de mindre inkomsttagarna. Detta
utgör enligt utskottets åsikt ett avgörande skäl mot att nämnda åtgärder
vidtas.
Av anförda skäl avstyrker utskottet bifall till de Iikalydande motionerna
I: 414 och II: 527.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att de Iikalydande motionerna I: 414 av herr Lundström
m. fl. och 11:527 av herr Ohlin m. fl. angående vissa s. k.
schablonavdrag vid inkomstbeskattningen, m. m. icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 17 mars 1960
På bevillningsutskottets vägnar:
JOHN ERICSSON
Närvarande:
från första kammaren: herrar John Ericsson, Hagberg, Spetz, Jansson,
Gustaf Elofsson, Söderquist, Bengtson, Oscar Carlsson, Wärnberg och Hellebladh;
samt
från andra kammaren: herrar Sundström, Brandt i Aspabruk, Nilsson
i Svalöv, Kollberg, Allard, Vigelsbo, Kärrlander, Magnusson i Borås,
Gustafson i Göteborg och Andersson i Essvik.
6
Bevillningsutskottets betänkande nr 39 år 1960
Reservation
av herrar Spetz, Söderquist, Kollberg och Gustafson i Göteborg, vilka — under
åberopande av innehållet i de likalydande motionerna I: 414 av herr
Lundström m. fl. och II: 527 av herr Ohlin m. fl. — ansett, att utskottet bort
hemställa,
att riksdagen i anledning av nämnda motioner måtte
a) för sin del antaga följande
Förslag
till
lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)
Härigenom förordnas, att 33 § 2 mom., 46 § 2 mom., 50 § 2 och 3 mom.
samt 51 § kommunalskattelagen den 28 september 1928 skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.
33 §.
2 mom. Skattskyldig, som haft intäkt av tjänst, skall anses hava haft
utgifter, som i 1 mom. sägs, till ett belopp av minst 100 kronor.
Vad i första stycket sägs skall icke gälla, om summan av utgifterna uppgår
till eller överstiger summan av intäkterna, ej heller i den mån avdraget
genom tillämpning av nämnda stycke skulle komma att överstiga summan
av intäkterna.
(Se vidare anvisningarna.)
46 §.
2 mom. I hemortskommunen---allmän sjukförsäkring.
Har skattskyldig — — — eller avgiften.
Därest skattskyldig---nämnda tid.
Avdrag, som i första stycket 3) här ovan avses, må ej för skattskyldig
åtnjutas till högre belopp än 300 kronor; dock att om skattskyldig under
beskattningsåret varit gift och levt tillsammans med andra maken ifrågavarande
avdrag för dem båda gemensamt må åtnjutas med högst 600 kronor.
Avdrag med högst 600 kronor må vidare åtnjutas om skattskyldig under
beskattningsåret varit ogift (varmed jämställes änka, änkling eller frånskild)
och haft hemmavarande eller av den skattskyldige helt eller delvis
underhållet barn, som stått under hans vårdnad och för vilket rätt till allmänt
barnbidrag förelegat.
50 §.
2 mom. För fysisk person, som varit här i riket bosatt under hela eller
någon del av beskattningsåret, utgöres såvitt angår hemortskommunen den
Bevillningsutskottets betänkande nr 39 år 1960 7
beskattningsbara inkomsten av den taxerade inkomsten minskad med kommunalt
ortsavdrag.
Finnes skattskyldigs —--jämkning medgivits.
Om skattskyldigs —--ovan sägs.
Skattskyldig, vars--— stycket förmäles.
Vad härefter återstår avrundas nedåt till jämna tiotal kronor och utgör
för skattskyldig, som nu nämnts, beskattningsbar inkomst.
3 mom. För skattskyldig — — — stycket förmäles.
Kan kommunalt----—i kommunen.
För annan — — — beskattningsbar inkomst.
(Se vidare anvisningarna.)
51 §.
För fysisk person, som varit här i riket bosatt under hela eller någon del
av beskattningsåret, inträder skatteplikt till kommunal inkomstskatt
i hemortskommunen: då den beräknade beskattningsbara inkomsten där
uppgår till minst 20 kronor;
i annan kommun: då den beräknade beskattningsbara inkomsten där
uppgår till minst 100 kronor.
För annan skattskyldig än i första stycket sägs inträder skatteplikt, då
den beräknade beskattningsbara inkomsten i kommunen uppgår till minst
100 kronor.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1961; dock att äldre bestämmelser
fortfarande skola gälla i fråga om 1961 års taxering samt i fråga om eftertaxering
för år 1961 eller tidigare år.
b) antaga följande
Förslag
till
förordning angående ändrad lydelse av 9 § 2—i mom. förordningen den 26
juli 19i7 (nr 576) om statlig inkomstskatt
Härigenom förordnas, att 9 § 2—4 mom. förordningen den 26 juli 1947
om statlig inkomstskatt skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
9 §.
2 mom. För skattskyldig fysisk person, som varit här i riket bosatt under
hela eller någon del av beskattningsåret, utgöres den beskattningsbara inkomsten
av den taxerade inkomsten minskad med statligt ortsavdrag.
8
Bevillningsutskottets betänkande nr 39 år 1960
Finnes skattskyldigs---jämkning medgivits.
Vad härefter återstår avrundas nedåt till jämna tiotal kronor och utgör
för skattskyldig, som nu nämnts, beskattningsbar inkomst.
3 mom. För annan skattskyldig än som i 2 mom. avses utgör den taxerade
inkomsten tillika beskattningsbar inkomst.
4 mom. Skatteplikt till statlig inkomstskatt inträder
för fysisk person, som varit här i riket bosatt under hela eller någon del
av beskattningsåret: då den beräknade beskattningsbara inkomsten uppgår
till minst 20 kronor;
för annan skattskyldig: då den beräknade beskattningsbara inkomsten
uppgår till minst 100 kronor.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1961; dock att äldre bestämmelser
fortfarande skola gälla i fråga om 1961 års taxering samt i
fråga om eftertaxering för år 1961 eller tidigare år.
c) antaga följande
Förslag
till
förordning angående ändrad lydelse av 8 § förordningen den 26 juli 19i7
(nr 577) om statlig förmögenhetsskatt
Härigenom förordnas, att 8 § förordningen den 26 juli 1947 om statlig
förmögenhetsskatt skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
8 §.
Har skattskyldig hemmavarande barn, som icke fyllt 21 år, skall, därest
barnets till statlig inkomstskatt beräknade beskattningsbara inkomst icke
uppgår till minst 20 kronor, den skattskyldige taxeras jämväl för barnets
förmögenhet. I den skattskyldiges skattepliktiga förmögenhet inbegripes i
sådant fall jämväl barnets förmögenhet.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1961; dock att äldre bestämmelser
fortfarande skola gälla i fråga om 1961 års taxering samt i
fråga om eftertaxering för år 1961 eller tidigare år.
Bevillningsutskottets betänkande nr 39 år 1960
9
d) antaga följande
Förslag
till
förordning angående ändrad lydelse av 4 § 1 mom. uppbördsförordningen
den 5 juni 1953 (nr 272)
Härigenom förordnas, att 4 § 1 mom. uppbördsförordningen den 5 juni
1953 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
4 §.
1 mom. Har lokal---sådana tabeller.
Skattetabellerna skola — — — förmögenhet, samt
att vid taxering för inkomsten icke andra avdrag medgivas den skattskyldige
än dels ortsavdrag, dels därutöver ett belopp av trehundrafemtio
kronor för skattskyldig, som avses i 2 mom. första stycket 2) här nedan,
och tvåhundra kronor för annan skattskyldig, dels ock, såvitt angår taxeringen
till statlig inkomstskatt, för kommunala utskylder med belopp, motsvarande
för skattekrona och skatteöre det belopp, som enligt 3 mom. legat
till grund vid uträknandet av de i vederbörlig tabell angivna utskylderna.
Tabellerna skola icke upptaga preliminär skatt för belopp, som motsvarar
en till statlig eller kommunal inkomstskatt taxerad inkomst, understigande
ettusentvåhundra kronor, eller till sådan skatt beskattningsbar inkomst
understigande tjugu kronor. Inkomstbelopp och skattebelopp skola
angivas i helt antal kronor.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1961 och skall dessförinnan
tillämpas såvitt angår upprättandet av skattetabeller för inkomståret 1961.