Bevillningsutskottets betänkande nr 33 år 1960

1

Nr 33

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
om rätt till skatteavdrag för gåvor till samhällsnyttiga
ändamål, m. m.

(2:a avd.)

Till bevillningsutskottet har hänvisats följande inom riksdagen väckta,
av utskottet till behandling i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna 1:31 av herr Birke m.fl. och 11:88 av herr
Stiernstedt m. fl., vari hemställts, »att riksdagen måtte antaga följande

Förslag

till

förordning om rätt att vid taxering åren 1961 och 1962 enligt förordningen
den 26 juli 19U7 (nr 576) om statlig inkomstskatt åtnjuta avdrag för belopp,
som utgivits såsom gåva till Karolinska mediko-kirurgiska institutet.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Skattskyldig, som under beskattningsår, för vilket taxering verkställes
år 1961 eller år 1962, till Karolinska mediko-kirurgiska institutet lämnat
penninggåva ej understigande 100 kronor, äger att vid taxering enligt förordningen
om statlig inkomstskatt från sammanlagda beloppet av sina inkomster
från olika förvärvskällor åtnjuta avdrag med belopp motsvarande
vad han under beskattningsåret utgivit såsom sådan gåva.

2 §.

Styrelsen för Karolinska mediko-kirurgiska institutet är pliktig att efter
anmaning i den ordning varom stadgas i taxeringsförordningen lämna uppgift
om storleken av gåva, som institutet emottagit från namngiven skattskyldig.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelade uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling».

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1960. 7 samt. Nr 33

2

Bevillningsutskottets betänkande nr 33 år 1960

2) de likalydande motionerna 1:408 av herr Per-Olof Hanson m.fl. och
11:530 av herr Rimmerfors m.fl., vari hemställts, »att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om förslag till höstriksdagen rörande
rätt till avdrag vid taxering till statlig inkomstskatt av förslagsvis belopp
upp till 10 procent av den sammanräknade nettoinkomsten, med ett högsta
avdragsgillt belopp av förslagsvis 1 000 kronor, om den skattskyldige skänkt
beloppet till humanitära, kulturella, religiösa, vetenskapliga, ungdomsfostrande
eller undervisningsändamål».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,
hänvisa till motionerna 1:31 och 11:530.

Vid beräkning av inkomsten från särskild förvärvskälla skall enligt 20 §
kommunalskattelagen från förvärvskällans intäkter avräknas alla omkostnader
under beskattningsåret för intäkternas förvärvande och bibehållande.
Avdrag må därvid icke ske för den skattskyldiges levnadskostnader och
därtill hänförliga utgifter.

I praxis har avdrag för bidrag till vetenskaplig undervisning och forskning
inte ansetts kunna medgivas, såvida bidraget inte lämnats av rörelseidkare
till teknisk-vetenskaplig forskning inom den bransch, som rörelseidkaren
företräder. Icke heller har avdrag medgivits för gåvor till sociala
institutioner (se t. ex. RÄ 1941 ref. 5 och RÅ 1941 Fi not. 534).

Frågan om avdragsrätt vid inkomsttaxeringen för gåvor till allmännyttiga
ändamål har tidigare upprepade gånger varit föremål för riksdagens behandling.
Genom beslut vid 1938, 1939, 1941 och 1942 års riksdagar föreskrevs
sålunda, att skattskyldig skulle äga rätt att vid taxering visst år
enligt förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt åtnjuta avdrag
för gåvor till luftvärnet och sjövärnskåren. Denna avdragsrätt tillämpades
senast vid 1943 års taxering.

Genom beslut av 1943 års riksdag bemyndigades vidare Kungl. Maj:t
medge, att skattskyldig vid taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
åren 1944 och 1945 fick åtnjuta avdrag för penninggåvor ej understigande
visst belopp till internationellt hjälparbete för lindrande av nöd bland
civilbefolkningen i krigshärjade länder. Avdrag medgavs endast om gåvobeloppet
uppgått till minst 1 000 kronor.

De sålunda gjorda medgivandena har föranletts av särskilda förhållanden
och varit till tiden begränsade. Vid varje tillfälle, då fråga om sådan avdragsrätt
varit under bedömande, har av bevillningsutskottet uttalats, att
bestämmelser av detta slag innebar en uppenbar avvikelse från de principer,
som låg till grund för gällande lagstiftning. Därvid har utskottet städse
framhållit, att främjandet av behjärtansvärda eller eljest allmännyttiga

Bevillningsutskottets betänkande nr 33 år 1960

3

ändamål inte borde ske i form av lättnader vid beskattningen utan i förekommande
fall genom direkt bidrag från statens sida.

Sedermera har vid flera tillfällen i väckta motioner framförts yrkanden
om avdragsrätt för gåvor.

Bl. a. hemställdes vid 1956 års riksdag i väckta motioner att riksdagen
bos Kungl. Maj :t skulle begära utredning rörande rätt till avdrag vid taxering
till statlig inkomstskatt av förslagsvis belopp upp till tio procent av
den taxerade inkomsten med ett högsta avdragsgillt belopp av förslagsvis
1 000 kr., om den skattskyldige skänkt beloppet till humanitära, litterära,
religiösa eller vetenskapliga ändamål eller till undervisningsändamål. Bevillningsutskottet
fann i sitt av riksdagen godkända betänkande nr 34 lämpligt
att skattelagssakkunniga vid sin prövning av frågan om avdrag för periodiskt
understöd jämväl tog principiell ställning till spörsmålet om avdragsrätt
för gåvor till allmännyttiga ändamål och därvid övervägde de synpunkter
motionärerna anfört.

I ett den 20 december 1956 avgivet betänkande med förslag till bestämmelser
om avdragsrätt och skatteplikt för periodiskt understöd samt om
avdragsrätt för studieunderstöd, m. m. har skattelagssakkunniga behandlat
frågan om avdrag för periodiskt understöd och gåvor till allmännyttigt
ändamål. De sakkunniga har därvid framhållit, att enbart den omständigheten
att ändamålen är behjärtansvärda och att institutionerna behöver
stöd ej utgör skäl för avdragsrätt vid beskattningen. Det kan vid förutsättningslöst
övervägande befinnas lämpligare att understöd ges i annan form,
om understöd från det allmännas sida över huvud taget anses böra ifrågakomma,
särskilt om införande av avdragsrätt i och för sig skulle åstadkomma
olägenheter. För en bedömning är det emellertid i första hand avbetydelse
att undersöka, vilka invändningar som kan framställas mot den
ifrågasatta utvidgningen av avdragssystemet vid den direkta beskattningen.

1 detta hänseende har de sakkunniga bl. a. anfört följande.

Enligt grunderna för den direkta inkomstbeskattningens anordnande bestämmes
skatteförmågan med hänsyn till den skattskyldiges beskattningsbara
inkomst. Denna beräknas med beaktande av omkostnader för inkomstens
förvärvande och de nödvändigaste kostnaderna för livsuppehället (existensminimum).
Däremot anses det i princip inte vara av betydelse för
skatteförmågan hur inkomsten i övrigt av den skattskyldige i enlighet med
hans eget bestämmande disponeras för levnadskostnader, gåvor eller sparande.
Från denna regel föreligger undantag egentligen endast så till vida,
att avdrag av sociala skäl medges för vissa försäkringspremier. Med hänsyn
till anförda omständigheter skulle avdragsrätt för frivilliga understöd
till allmännyttiga ändamål kunna betecknas såsom ett avsteg från de grunder,
enligt vilka den direkta inkomstbeskattningen är uppbyggd. Skatteförmågeprincipen
torde alltså icke kunna åberopas såsom stöd för avdragsrätten.
Häremot kan ej med skäl invändas, att det skulle förhålla sig an 2

— Bihang till riksdagens protokoll 1960. 7 samt. Nr 33

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 33 år 1960

norlunda, om givaren utfäster sig att under visst antal år betala bidrag av
förevarande art. En sådan utfästelse är frivillig och bör ej tillmätas betydelse
för skatteförmågan lika litet som skyldighet att verkställa avbetalningar
å bosättningslån eller andra skulder.

Understödjande av allmännyttiga ändamål genom avdragsrätt för bidrag
därtill skulle medföra, att det stöd som lämnades skulle bli svårbedömligt
och ojämnt. Sådana ändamål, vartill högre inkomsttagare lämnade bidrag,
kunde tänkas bli gynnade på grund av att sådan inkomsttagare till följd
av den höga marginalskatten hade möjlighet att med mindre personlig uppoffring
stödja ändamål, som de ansåge behjärtansvärda. Omfattningen av
de bidrag, som skulle erhållas till de olika ändamålen, bleve i icke ringa
mån beroende av den energi och måhända även fördomsfrihet, varmed bidragsinsamlingen
handhades. Att bidragens antal och storlek icke alltid
skulle rätta sig efter ändamålets angelägenhetsgrad och behovets storlek är
uppenbart.

Avgränsningen av de ändamål, vars främjande genom bidrag skulle ge
avdragsrätt, skulle möta betydande svårigheter. Med den utökning av de
kollektiva verksamhetsformerna i samhället, som under de senaste årtiondena
skett, tillgodoses genom sådan verksamhet en mängd ytterst skiftande
ändamål, som icke kan frånkännas egenskapen av allmännyttighet men beträffande
vilka det kan diskuteras, om det allmänna bör lämna stöd genom
skattenedsättning. Det torde icke vara möjligt att i skattelagstiftningen
mera exakt ange de institutioner eller sammanslutningar, till vilka bidrag
med avdragsrätt kunde ges. Varje bestämmelse i sådan riktning av mera
allmänt innehåll skulle otvivelaktigt ge upphov till en mängd skattetvister.
Beskattningsmyndigheterna torde ofta sakna möjlighet att här fälla rättvisa
avgöranden, särskilt med hänsyn till att åtskilliga institutioner och
sammanslutningar bedriver verksamhet av ganska olikartad natur. Frågan
huruvida och på vad sätt taxeringsmyndigheterna skulle kunna pröva att
villkoren för avdragsrätt vore uppfyllda är onekligen mycket komplicerad.

I vissa fall betalas bidrag till allmännyttiga ändamål under sådana former
att det är ogörligt att i erforderlig omfattning kontrollera, att bidragen
utbetalats, exempelvis då bidrag lämnats vid upptagande av kollekt eller
liknande insamlingar.

Bidrag lämnas ofta i form av medlemsavgifter till sammanslutningar, som
arbetar för allmännyttiga ändamål. Avdrag för sådan avgift får enligt 20 §
KL inte ske. Införande av avdragsrätt för vissa slag av medlemsavgifter
(här bortses från avgifter som har karaktären av omkostnader i förvärvskälla)
skulle komplicera skattelagstiftningen i hög grad.

Av nu angivna skäl har de sakkunniga inte ansett sig kunna förorda en
självständig avdragsrätt för gåvor till allmännyttiga ändamål. De sakkunniga
har emellertid även framkastat tanken att •— om det skulle befinnas
angeläget, att vid beskattningen hänsyn i någon form tas till skattskyldigs
utgifter av den beskaffenhet, varom här är fråga — en annan utväg än att
tillskapa en särskild avdragsform skulle tillgripas. Enklast kunde detta ske
genom att bestämmelserna om det nuvarande avdraget för försäkringspremier
o. d. ändrades så att avdragsrätten omfattade även avgifter eller bidrag

Bevillningsutskottets betänkande nr 33 år 1960 5

till vissa andra ändamål än försäkringar. Avdragsrätten skulle därvid såsom
nu vara begränsad till vissa maximibelopp. Åtskilliga avgifter och bidrag
till allmännyttiga ändamål eller till sammanslutningar hade ur social
synpunkt ett värde, som kan jämföras med försäkringsverksamhetens, och
det kunde därför icke anses föreligga avgörande principiella skäl mot att
skattskyldig medges en friare valrätt i fråga om utnyttjandet av ifrågavarande
av sociala skäl betingade avdrag. Tekniskt skulle en sådan ändring
kunna genomföras på jämförelsevis enkelt sätt genom ändring av 46 §
2 mom. kommunalskattelagen och 4 § 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt.

Vid 1957 års riksdag väcktes dels de likalydande motionerna 1:45 och II:
50, med i huvudsak samma innehåll som de nyssnämnda år 1956 väckta
motionerna, dels de likalydande motionerna 1:134 (av fröken Andersson
m. fl.) och 11:173 (av herr Munktell m. fl.), vari yrkades att riksdagen
måtte medgiva skattskyldig, som under beskattningsår för vilket taxering
verkställes år 1958 eller år 1959 lämnat penninggåva till internationell hjälpverksamhet
bland flyktingar, avdrag härför vid taxering till statlig inkomstskatt.
I sitt av riksdagen godkända betänkande nr 36 avstyrkte 1957 års
bevillningsutskott bifall till motionerna. Därvid erinrade utskottet om att
skattelagssakkunnigas utredning för det dåvarande var föremål för Kungl.
Maj:ts prövning. Vidare anförde utskottet följande.

Som skattelagssakkunnigas utredning utvisar kan införandet av avdragsrätt
för gåvor inte motiveras från de principer, som ligger till grund för vår
skattelagstiftning. Motionärerna anför emellertid som ett huvudsakligt argument
för sin mening att avdraget är berättigat genom sin stimulerande
inverkan på de skattskyldigas beredvillighet att ge bidrag till allmännyttiga
ändamål. Utskottet vill inte bestrida att det ifrågasatta avdraget skulle få
en viss sådan inverkan, men enligt utskottets uppfattning bör främjandet
av behjärtansvärda eller eljest allmännyttiga ändamål -— som riksdagen vid
flerfaldiga tillfällen tidigare uttalat — inte ske i form av lättnader vid beskattningen
utan i förekommande fall genom direkt bidrag från statens
sida. Förutom denna principiella invändning kan erinringar av annan art
riktas mot ett särskilt avdrag för gåvor. Som skattelagssakkunniga påpekat
skulle avdragsrätten verka ojämnt och föranleda betydande olägenheter vid
taxeringsarbetet.

Vidare yrkades vid 1958 års A-riksdag i motionen 11:330 (av herr Håstad),
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam
utredning och förslag i syfte att avdragsrätt införes för donationer till vetenskaplig
undervisning och forskning, varvid förutsatts att donationerna
avsett ändamål, som godkänts av Kungl. Maj :t. I betänkande nr 12 samma
år, vilket betänkande godkändes av A-riksdagen, anförde bevillningsutskottet
bl. a. följande.

6

Bevillningsutskottets betänkande nr 33 år 1960

Det kan visserligen antagas, att införandet av en avdragsrätt sådan som
den av motionären åsyftade skulle stimulera till gåvor för vetenskaplig undervisning
och forskning. Man kan emellertid inte bortse från att i sådana
fall, då en avdragsrätt kunde bli av betydelse, en avsevärd del av gåvan
skulle motsvaras av därå belöpande skatt. Utskottet vill även erinra om
den tidigare från riksdagens sida uttalade uppfattningen, att främjandet
av allmännyttiga ändamål inte bör ske genom lättnader vid beskattningen
utan att, i den mån stöd från statens sida för något ändamål befinnes påkallat,
detta stöd bör lämnas genom anslag. Utskottet anser sig därför inte
böra förorda, att ytterligare skattelättnader för vetenskaplig forskning och
undervisning än som redan är medgivna införes i skattelagstiftningen. Med
hänsyn härtill avstyrker utskottet den ifrågavarande motionen.

Slutligen framställdes i de vid 1959 års riksdag väckta motionerna 1:4
och 11:3 yrkande av i huvudsak samma innebörd som i de nu förevarande
motionerna 1:408 och 11:530. I sitt av riksdagen godkända betänkande nr 29
anförde bevillningsutskottet, som avstyrkte motionsyrkandena, bl. a. följande.

De uttalanden som gjordes av 1957 års bevillingsutskott i denna fråga får
alltjämt anses äga giltighet. Även om en avdragsrätt i enlighet med de i motionerna
angivna riktlinjerna skulle kunna medföra en ökad bidragsgivning
till ifrågavarande ändamål än som vid motsvarande kostnad för statsverket
skulle bli fallet genom direkt anslag, kan utskottet dock inte finna att detta
i och för sig utgör tillräckligt skäl för införande av en sådan avdragsrätt.
Utskottet vill härutinnan endast framhålla, att det icke låter sig på förhand
bedöma, vilka institutioner eller sammanslutningar som skulle komma att
erhålla ökade bidrag till sin verksamhet och icke heller hur stora de ökade
kostnaderna för statsverket skulle bli. Vad motionärerna i övrigt anfört
anser utskottet ej heller böra föranleda utskottet att intaga annan ståndpunkt
till förevarande spörsmål än som intogs av 1957 års bevillingsutskott.
Utskottet anser sig följaktligen böra biträda den vid tidigare års riksdagar
framförda uppfattningen, att främjandet av allmännyttiga ändamål icke
bör ske genom lättnader vid beskattningen utan att, i den mån stöd från
statens sida för något ändamål befinnes påkallat, detta stöd bör lämnas
genom anslag.

Av innehållet i de förevarande motionerna torde här få återges följande.

I de likalydande motionerna 1:31 och 11:88 erinras om att karolinska
mediko-kirurgiska institutet genom åren fått fungera som en försöksstation
för svensk medicin icke blott på den praktiska sjukvårdens område.
Även inom de teoretiska disciplinerna har utvecklingen lett till inrättandet
av speciella forskningsprofessurer.

Av de inalles 201 upptagna akademiska lärarbefattningarna (frånsett
docenterna) vid de medicinska fakulteterna och karolinska institutet faller
68 eller mer än en tredjedel på det senare. Ungefär samma förhållande gäller
för e. o. docentbefattningarna. Till detta kommer vid karolinska institutet
icke mindre än 260 docenter. Rena forskningsbefattningar innehas av

Bevillningsutskottets betänkande nr 33 år 1960

7

7 professorer och av 7 laboratorer. Professorerna och laboratorerna i de
större undervisningsämnena har vanligen en omfattande vetenskaplig verksamhet
i gång.

Verksamheten vid karolinska institutet har varit svår att finansiera, delvis
på grund av att utvecklingen på de medicinska och naturvetenskapliga
områdena går så snabbt att institutionerna kontinuerligt måste förnya sin
apparatutrustning, delvis också av att hela tiden ett flertal av dess institutioner
varit nytillkomna och följaktligen haft stora speciella krav på byggnader,
inredning och utrustning. För institutionernas ändamålsenliga drift
kräves ej sällan 5—10 gånger större belopp än det statliga materielanslaget.
Den på den senaste tiden starkt utökade yngre forskarkadern ansöker också
vid utdelningstillfällena om 3—5 gånger större belopp än de i forskningsfonderna
tillgängliga, närmast för täckande av personalkostnader. I vad
mån karolinska institutets nuvarande resurser skall kunna tillgodogöras på
bästa möjliga sätt beror närmast på vilka anslag, som kan erhållas från staten
och vilka donationsmedel som kan ställas till institutets förfogande. Att
en ökning av de förra är behövlig, låter sig icke bestrida. Å andra sidan är
det uppenbart, att den nuvarande statsfinansiella situationen knappast gör
det möjligt att åstadkomma någon avsevärd förbättring. I denna situation
har karolinska institutets lärarkollegium för avsikt att i samband med institutets
150-årsjubileum 1960 söka intressera enskilda donatorer att medelst
penningbidrag möjliggöra en fortsatt och vidgad forskningsverksamhet. Den
samhälleliga betydelsen härav torde icke närmare behöva understrykas.
Det skulle självfallet i utomordentlig grad underlätta möjligheterna att få
bidrag från enskilda, därest insamlingsverksamheten skulle få det stödet
från det allmänna att avdragsrätt medgåves vid beskattningen för gåvor till
institutet.

I de likalydande motionerna 1:408 och 1 1:5 3 0 uttalas, att alla
är överens om värdet av det arbete, som i vårt land utföres av de många frivilliga
organisationerna på det humanitära, kulturella, religiösa, vetenskapliga
och pedagogiska området. Det finns ingen som skulle vilja föreslå att
staten skulle utsträcka sitt verksamhetsområde på ett sådant sätt, att den
skulle övertaga både ansvaret och arbetsuppgifterna från dessa organisationer.
Tvärtom torde man från alla håll hävda, att staten på lämpligt sätt bör
stödja dessa organisationers strävanden. Det kan ske genom direkta bidrag
från statskassan, men erfarenheten har visat att sådana bidrag av statsfinansiella
skäl endast kan ges i begränsad omfattning. Dessutom är det av
många skäl inte lämpligt att finansieringen i alltför stor utsträckning sker
via statskassan. Det måste därför anses vara ett direkt samhällsintresse att
medborgarna i stället för att använda hela sin inkomst för egen räkning
stöder och av statsmakterna stimuleras att stödja en verksamhet, som kan

8

Bevillningsutskottets betänkande nr 33 år 1960

betraktas som samhällsnyttig. En sådan avdragsrätt skulle innebära en
stark stimulans till ökning av bidragen till allmännyttiga ändamål.

Frågan om avdragsrättens maximering torde böra lösas så, att maximibeloppet
bestämmes till viss andel av den sammanräknade nettoinkomsten,
förslagsvis 10 procent. Eftersom avdraget skulle utgå som allmänt avdrag,
vore det tekniskt mindre lämpligt att anknyta dess begränsning till den taxerade
inkomsten, vilken ju påverkas av medgivna avdragsbelopp. En viss
högsta gräns vore också lämplig. I avvaktan på erfarenhet av reformens
verkningar kunde exempelvis, såsom i tidigare motioner föreslagits, gränsen
sättas så lågt som vid 1 000 kronor per år. För undvikande av att avdragsrätten
skulle tas i anspråk för kollektbidrag och mindre insamlingsbelopp,
kunde efter danskt mönster ett lägsta avdragsgillt bidragsbelopp av
50 kronor stadgas, liksom också den undre gränsen för avdragsrätten för de
sammanlagda gåvorna under ett år kunde fastställas till 100 kronor. Endast
kontanta gåvor borde medgivas avdragsrätt.

Utskottet

I förevarande sammanhang har utskottet att behandla väckta motioner
avseende frågan om avdragsrätt vid taxering för gåvor.

I de likalydande motionerna I: 408 och II: 530, vilka motioner utskottet
först upptar till övervägande, hemställes, att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhåller om förslag till höstsessionen rörande rätt till avdrag vid
taxering till statlig inkomstskatt för gåvor till humanitära, kulturella,
religiösa, vetenskapliga, ungdomsfostrande eller undervisningsändamål.
Motionärerna förordar att avdrag skall få ske intill viss procent av den
skattskyldiges nettoinkomst, förslagsvis 10 procent, och att det belopp som
högst må avdragas fastställes till exempelvis 1 000 kronor.

Som av den tidigare redogörelsen framgår har frågan om avdragsrätt vid
inkomsttaxeringen för gåvor till olika allmännyttiga ändamål vid flerfaldiga
tillfällen varit föremål för riksdagens behandling. Under åren före och under
det andra världskriget medgavs rätt till avdrag vid beskattningen för vissa
gåvor, nämligen till luftvärnet och sjövärnskåren och till internationellt
hjälparbete för lindrande av nöd bland civilbefolkningen i krigshärjade länder.
Dessa medgivanden var begränsade till tiden och föranledda av särskilda
förhållanden. Då vid senare tillfällen yrkanden motionsvis framförts i riksdagen
om införande av avdragsrätt för gåvor till olika ändamål har dessa
yrkanden genomgående avvisats. Därvid har från riksdagens sida uttalats,
att en avdragsrätt av sådant innehåll innebar en uppenbar avvikelse från de
principer, som låg till grund för gällande skattelagstiftning. Enligt riksdagens
åsikt borde främjandet av allmännyttiga ändamål inte ske i form av

Bevillningsutskottets betänkande nr 33 år 1960

9

lättnader i beskattningen utan i förekommande fall genom direkta bidrag
från statens sida.

Utskottet vill också erinra om att frågan huruvida en avdragsrätt sådan
som den i motionerna ifrågasatta principiellt kan anses betingad övervägts
av skattelagssakkunniga, vilka behandlat frågan i ett den 20 december 1956
dagtecknat betänkande. Därvid har från de sakkunnigas sida framhållits att
vid beräkning av skattskyldigas beskattningsbara inkomster hänsyn i princip
endast tas till sådana utgifter som omkostnader för inkomstens förvärvande
och de nödvändigaste kostnaderna för livsuppehället (existensminimum).
Hur den skattskyldige i övrigt disponerar sina inkomster för
levnadskostnader, gåvor eller sparande har i princip inte ansetts vara av
betydelse för skatteförmågan. Ett par undantag från denna regel har emellertid
gjorts, nämligen det av ålder bestående sociala avdraget för vissa
försäkringspremier och det för några år sedan införda extra avdraget i fråga
om inkomst av kapital. En avdragsrätt för frivilliga understöd till allmännyttiga
ändamål kunde med hänsyn härtill betecknas såsom ett avsteg från
de grunder, enligt vilka den direkta inkomstbeskattningen är uppbyggd. Av
nu angivna principiella skäl och under åberopande av invändningar av praktisk
natur har de sakkunniga ansett sig inte kunna förorda en självständig
avdragsrätt för gåvor till allmännyttiga ändamål.

Utskottet kan för sin del ansluta sig till den principiella uppfattning som
kommit till uttryck i skattelagssakkunnigas betänkande att införandet av en
avdragsrätt för gåvor inte kan motiveras utifrån de principer, som ligger till
grund för vår skattelagstiftning. Utskottet ansluter sig således till de synpunkter
som tidigare — senast åren 1957 och 1959 — framförts från riksdagens
sida vid behandling av motioner likartade med nu föreliggande. Någon
anledning för riksdagen att frångå sin tidigare intagna ståndpunkt, att en
avdragsrätt av denna art inte bör införas, föreligger inte enligt utskottets
uppfattning. Utskottet avstyrker därför bifall till de föreliggande motionerna.

De nu framförda synpunkterna gäller i allt väsentligt även i fråga om
yrkandet i motionerna I: 31 och II: 88 rörande en tidsbegränsad rätt till avdrag
för gåvor till karolinska mediko-kirurgiska institutet. Den omständigheten
att den ifrågasatta avdragsrätten skulle vara begränsad till ett eller två
år och avse allenast ett bestämt ändamål kan enligt utskottets mening inte
anses ändra avdragets karaktär så väsentligt att man kan bortse från de
principiella invändningar, vilka från utskottets sida tidigare framförts mot
en avdragsrätt för frivilliga gåvor. Utskottet vill även framhålla att ett bifall
till motionärernas önskemål med all sannolikhet skulle komma att föranleda
framställningar om motsvarande förmåner från andra institutioner och
organisationer, som fullföljer i och för sig behjärtansvärda ändamål, vilka

10

Bevillningsutskottets betänkande nr 33 år 1960

framställningar skulle vara svåra att avvisa, om principen nu genombrytes.

Slutligen vill utskottet erinra om att vid ett tidigare tillfälle statsmakterna
genom särskilda anslag sökt stimulera till ökad bidragsverksamhet från
allmänhetens sida till samhällsnyttiga ändamål. Så var fallet budgetåret
1953/54 och 1954/55 då vissa anslag gavs till främjande av kräftforskningen.
Anslagen var så till vida beroende av frivilliga gåvor, att de skulle utgå med
samma belopp som genom sådana gåvor tillfördes nämnda ändamål, dock
högst 10 milj. kronor sammanlagt för de nämnda två budgetåren. Även om
en dylik ordning är förenad med åtskilliga olägenheter, får den enligt utskottets
mening anses vara att föredraga framför en avdragsrätt vid beskattningen.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

1) att de likalydande motionerna 1: 31 av herr Birke m. fl.
och 11:88 av herr Stiernstedt m. fl., icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd; samt

2) de likalydande motionerna 1:408 av herr Per-Olof
Hanson in. fl. och 11:530 av herr Rimmerfors m. fl. måtte
av riksdagen lämnas utan åtgärd.

Stockholm den 4 maj 1960

På bevillningsutskottets vägnar:

JOHN ERICSSON

Närvarande:

från första kammaren: herrar John Ericsson, Hagberg, Einar Eriksson,
Jansson, Gustaf Elofsson, fröken Ranmark, herrar Söderquist, Bengtson,
Tage Johansson och Stefanson; samt

från andra kammaren: herrar Brandt i Aspabruk, Nilsson i Svalöv,
Kärrlander, Magnusson i Borås, Asp, Larsson i Luttra, Andersson i Essvik,
Stenberg, Kristenson i Göteborg och Rydén.

Bevillningsutskottets betänkande nr 33 år 1960

11

Reservationer

I) av herrar Söderquist, Stefanson, Stenberg och Rydén, vilka under åberopande
av innehållet i de likalydande motionerna 1: 408 av herr Per-Olof
Hanson m. fl. och 11:530 av herr Rimmerfors m. fl. ansett, att utskottet
under punkten 2) bort hemställa,

2) att riksdagen måtte, med bifall till de likalydande
motionerna I: 408 av herr Per-Olof Hanson m. fl. och II: 530
av herr Rimmerfors m. fl., i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om förslag till innevarande års höstriksdag rörande
rätt till avdrag vid taxering till statlig inkomstskatt av förslagsvis
belopp upp till 10 procent av den sammanräknade
nettoinkomsten, med ett högsta avdragsgillt belopp av förslagsvis
1 000 kronor, om den skattskyldige skänkt beloppet
till humanitära, kulturella, religiösa, vetenskapliga, ungdomsfostrande
eller undervisningsändamål.

II) av herrar Hagberg, Nilsson i Svalöv och Magnusson i Borås, vilka ansett,
att utskottets yttrande och hemställan bort ha följande lydelse:

I förevarande---- (= utskottet s. 8 rad 17 uppifrån — s. 9 rad 6

uppifrån)---dagtecknat betänkande. Av principiella skäl och under

åberopande av invändningar av praktisk natur har de sakkunniga ansett sig
inte kunna förorda en självständig avdragsrätt för gåvor till allmännyttiga
ändamål.

Å andra sidan synes skäl kunna anföras till förmån för den i de likalydande
motionerna 1: 408 och II: 530 framförda uppfattningen om angelägenheten
av stöd i skälig omfattning genom skattelagstiftningen åt det värdefulla
arbete, som i vårt land utföres av de många frivilliga organisationerna
på det humanitära, kulturella, religiösa, vetenskapliga och pedagogiska området.
En avdragsrätt vid beskattningen av den art, som motionärerna ifrågasätter,
skulle sannolikt innebära viss stimulans till ökning av bidragen till
allmännyttiga ändamål.

Motsvarande synpunkter torde i allt väsentligt kunna anläggas på innehållet
i de likalydande motionerna I: 31 och II: 88 om tidsbegränsad rätt till
avdrag för gåvor till Karolinska mediko-kirurgiska institutet.

Med hänsyn till dessa spörsmåls principiella innebörd och i övrigt komplicerade
beskaffenhet ävensom ovissheten om de statsfinansiella konsekvenserna
av en nyordning på området i anslutning till tankegångarna i de
nämnda motionerna synes dock icke kunna ifrågakomma att hos Kungl.
Maj :t nu anhålla om omedelbara förslag i ämnet. Däremot vore ärendet en -

12

Bevillningsutskottets betänkande nr 33 år 1960

ligt utskottets uppfattning förtjänt av en allsidig och förutsättningslös undersökning.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

1) att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla
om en allsidig och förutsättningslös utredning av frågan
om avdragsrätt vid taxering för gåvor, varvid bör beaktas
vad i de inbördes likalydande motionerna I: 31 av herr
Birke m. fl. och 11:88 av herr Stiernstedt m. fl. ävensom
1: 408 av herr Per-Olof Hanson m. fl. och II: 530 av herr
Rimmerfors m. fl. anförts, samt

2) att de ovannämnda motionerna måtte anses besvarade
med vad utskottet ovan anfört och hemställt.

Svenska Tryckeriaktiebolaget, Stockholm 1960

600364