Bevillningsutskottets betänkande nr 10 år 1960
1
Nr 10
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning om rätt till förlustutjämning
vid taxering för inkomst, m. m. jämte
i ämnet väckta motioner.
I en den 15 januari 1960 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad
proposition, nr 30, har Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till
1) förordning om rätt till förlustutjämning vid taxering för inkomst;
2) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr
370); samt
3) förordning angående ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 576)
om statlig inkomstskatt.
Beträffande propositionens huvudsakliga innehåll må här anföras följande.
I propositionen framlägges på grundval av 1957 års skatteutrednings betänkande
förslag till bestämmelser om förlustutjämning d. v. s. om rätt att
vid inkomsttaxeringen kvitta vinst under ett år mot förlust under tidigare
år. Enligt förslaget skall rätten till kvittning avse förlust under något eller
några av de närmast föregående sex åren. De nya bestämmelserna skall enligt
förslaget gälla fr. o. m. 1961 års taxering, varvid kvittning skall kunna
ske av förluster som hänför sig till 1955 och följande års taxeringar. Reformen
kan när de nya bestämmelserna kommit i full tillämpning beräknas
medföra ett skattebortfall för staten om ca 8 miljoner kronor per år och för
kommunerna om ca 5 miljoner kronor om året.
De ovannämnda författnings för slag en är av följande lydelse
Förslag
till
förordning om rätt till förlustutjämning vid taxering för inkomst
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Skattskyldig må, i enlighet med vad i denna förordning sägs, vid taxering
till statlig och kommunal inkomstskatt åtnjuta avdrag för förlust, hänförlig
till tidigare beskattningsår.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1060. 7 sand. Nr 10
2
Bevillningsutskottets betänkande nr 10 år 1960
2 §.
Med förlust, som enligt vad i 1 § sägs må genom förlustavdrag utnyttjas
för förlustutjämning, förstås det belopp, varmed summan av skattskyldigs
underskott i förvärvskälla och övriga allmänna avdrag visst beskattningsår
(förluståret) överstigit sammanlagda beloppet av den skattskyldiges inkomster
från olika förvärvskällor samma år.
Till förlustavdrag berättigar endast sådan förlust, som hänför sig till
beskattningsår, för vilket skattskyldig varit jämlikt 22 § 1 mom. första stycket
vid 1) taxeringsförordningen skyldig avlämna självdeklaration till ledning
för sin taxering för inkomst, eller varunder skattskyldigs bruttointäkter
av en eller flera förvärvskällor uppgått till sådant belopp att han jämlikt
bestämmelserna vid 2) eller 3) nämnda stycke varit skyldig avlämna
deklaration som nyss sagts. Vid bedömande av fråga om rätt till förlustavdrag
föreligger skall beträffande äkta makar och oskift dödsbo tillika iakttagas
vad i tredje och sjätte styckena sagda moment stadgas. För rätt till
förlustavdrag erfordras härutöver att deklarationsskyldigheten för förluståret
fullgjorts under vederbörligt taxeringsår.
Rätten till förlustavdrag bortfaller, om förlusten för förluståret ej uppgår
till 1 000 kronor. Såvitt avser förlustavdrag att utnyttjas vid taxering
till kommunal inkomstskatt skall vad nu sagts dock icke gälla, om den skattskyldiges
förluster under förluståret i olika kommuner sammanlagt uppgå
till minst 1 000 kronor.
(Se vidare anvisningarna.)
3 §.
Förlustavdrag må utnyttjas senast det beskattningsår, för vilket taxering
sker sjätte kalenderåret efter det, då taxering för förluståret ägt rum. Förfustavdraget
må, om den skattskyldige så önskar, fördelas på två eller flera
år inom den nyss angivna tidsperioden. Hinder möter ej att med olika belopp
erhålla förlustavdrag vid taxering till statlig och till kommunal inkomstskatt.
Rätten till förlustavdrag bortfaller, om den skattskyldige för förluståret
åsatts taxering, vid vilken beskattningsbar inkomst fastställts. Vad nu sagts
har dock ej avseende å fall, där fastställandet av den beskattningsbara inkomsten
berott på att investeringsfond återförts till beskattning eller, såvitt
fråga är om taxering till kommunal inkomstskatt, garantibelopp för fastighet
upptagits såsom skattepliktig inkomst.
Har skattskyldig försatts i konkurs och har konkursen icke blivit nedlagd
på grund av att borgenärerna erhållit full betalning, må den skattskyldige
vid taxering för det beskattningsår, varunder beslut om konkursen meddelats,
och för senare år icke åtnjuta avdrag enligt denna förordning för förlust,
som uppkommit under konkursen eller tidigare.
Har skattskyldig eller vanligt handelsbolag eller kommanditbolag, vari
han är delägare, erhållit ackord utan konkurs, må i förlustavdrag, som enligt
denna förordning medgives vid taxering för det beskattningsår, varunder
ackordet beviljats, eller för senare år, icke inräknas under förstnämnda beskattningsår
eller tidigare uppkommet underskott i sådan förvärvskälla,
till vilken efterskänkt skuld varit att hänföra.
4 §''
Förlustavdrag skall göras från sammanlagda beloppet av den skattskvldiges
inkomst från en eller flera förvärvskällor, sedan i förekommande falä
avdrag gjorts för underskott i förvärvskälla och för övriga allmänna avdrag.
Bevillningsutskottets betänkande nr JO år 1960
3
5 §.
Skattskyldig, som önskar erhålla förlustavdrag, har att därom framställa
yrkande. Om tid och sätt för framställande av sådant yrkande gäller vad
i taxeringsförordningen i allmänhet är stadgat om yrkanden beträffande
skatt skyldigs taxering.
Det åligger den skattskyldige att visa ej mindre förhandenvaron av de
förutsättningar, som för honom grunda rätt till förlustavdrag, än även befogenheten
i övrigt av det yrkade avdraget.
6 §.
Äger av äkta makar, vilka för beskattningsåret skola samtaxeras, den ena
rätt till förlustavdrag men kan avdraget av den maken helt eller delvis ej
utnyttjas vid den taxering, varom fråga är, må — efter samma makes medgivande
— det icke utnyttjade avdraget i stället tillgodoföras andra maken.
(Se vidare anvisningarna.)
7 §.
Avlider skattskyldig, äger oskift dödsbo efter honom vid taxering för
det beskattningsår, varunder dödsfallet inträffade, samma rätt till förlustavdrag,
som eljest tillkommit den skattskyldige. Vad nu sagts skall ock
gälla vid taxering för senare beskattningsår inom den i 3 § första stycket angivna
tidsperioden, under förutsättning att efterlevande make eller barn
varit delägare i dödsboet under det beskattningsår, varom fråga är.
8 §.
Om aktierna i aktiebolag eller andelarna i ekonomisk förening vid ingången
av förluståret eller utgången av det beskattningsår, för vilket taxering
skall ske, till huvudsaklig del ägdes eller på därmed jämförligt sätt —
direkt eller genom förmedling av juridisk person —- innehades av en fysisk
person eller ett fåtal fysiska personer, må vid sagda taxering förlustavdrag
ej medgivas med mindre samtliga eller så gott som samtliga aktier eller
andelar vid nämnda båda tillfällen ägdes eller på angivet sätt innehades av
samma fysiska person eller personer samt under förutsättning tillika, då
fråga är om två eller flera aktie- eller andelsägare, att envar av dessa ägde
eller innehade ungefärligen lika stor andel i aktie- eller andelskapitalet vid
det ena som vid det andra tillfället. Hinder för förlustavdrag möter dock
ej, där skiljaktighet i ägareförhållandena betingas av att aktierna
eller andelarna genom arv, testamente eller bodelning övergått å annan fysisk
person eller andra fysiska personer.
9 §.
Har bolag (dotterbolag) genom fusion enligt 174 § 1 mom. lagen den 14
september 1944 om aktiebolag upplösts och uppgått i annat bolag (moderbolag),
äger moderbolaget samma rätt till förlustavdrag, som — om fusionen
ej skett — tillkommit dotterbolaget. Därest aktierna i moderbolaget
vid utgången av beskattningsåret eller aktierna i dotterbolaget vid ingången
av förluståret till huvudsaklig del ägdes eller på därmed jämförligt sätt
innehades — direkt eller genom förmedling av juridisk person —- av en
fysisk person eller ett fåtal fysiska personer, skall vad nyss sagts angående
moderbolags rätt att utnyttja dotterbolags förlustavdrag gälla endast därest
moderbolaget jämväl vid sistnämnda tidpunkt ägde mer än nio tiondelar
av aktiekapitalet i dotterbolaget. Ägdes eller innehades på sätt nyss sagts
aktierna i moderbolaget vid utgången av beskattningsåret av eu fysisk per
-
4
Bevillningsutskottets betänkande nr 10 år 1960
son eller ett fåtal fysiska personer, skall såsom förutsättning för förlustavdragets
utnyttjande jämväl gälla, att denna person eller dessa personer
ägde eller innehade samtliga eller så gott som samtliga aktier i moderbolaget
jämväl vid ingången av dotterbolagets ifrågavarande förlustår. Är i fall,
som sist sagts, fråga om två eller flera aktieägare, kräves ytterligare att envar
av dessa ägde eller innehade ungefärligen lika stor andel i aktiekapitalet
vid det ena som vid det andra av sistnämnda båda tillfällen. Hinder för
förlustavdragets utnyttjande möter dock ej, där skiljaktighet i ägareförhållandena
betingats av att aktierna genom arv, testamente eller bodelning
övergått å annan fysisk person eller andra fysiska personer.
10 §.
Sker genom utslag av Kungl. Maj :t eller kammarrätten eller genom beslut
av prövningsnämnd ändring i taxering till statlig eller kommunal inkomstskatt
av beskaffenhet att inverka på rätten till förlustavdrag eller
på beräkningen av storleken av sådant avdrag, må — utan avseende å att
laga kraft åkommit taxering, vid vilken förlustavdraget utnyttjats eller
ägt utnyttjas — besvär, under yrkande om den ändring i sistnämnda taxering
som föranledes av förenämnda utslag eller beslut, anföras av skattskyldig,
taxeringsintendent och, såvitt angår taxering till kommunal inkomstskatt,
vederbörande kommun.
Besvären skola anföras av skattskyldig eller kommun inom sex månader
och av taxeringsintendent inom åtta månader från den dag det besvärsgrundande
utslaget eller beslutet meddelades.
Enligt denna paragraf anförda besvär må ej företagas till avgörande,
förrän den taxering, som med förenämnda utslag eller beslut avses, slutligt
avgjorts.
I fråga om besvär, som här avses, skall vad i 103 och 104 §§ taxeringsförordningen
stadgas äga motsvarande tillämpning. Jämväl i övrigt skola,
där ej annat framgår av vad i denna förordning sägs, taxeringsförordningens
föreskrifter äga motsvarande tillämpning.
11 §■
Konungen äger utfärda för tillämpning av denna förordning erforderliga
föreskrifter.
Anvisningar
till 2 §.
1. Förlust, som berättigar till förlustavdrag, skall beräknas på grundval
av den för förluståret avgivna självdeklarationen. Om utredningen det föranleder,
må förlusten likväl bestämmas till större eller mindre belopp än
deklarationen utvisar. Därvid må dock avdrag för värdeminskning eller dyl.,
vilka äro av beskaffenhet att kunna förskjutas från ett år till ett annat eller
vilka avse tillgång, vid vars försäljning eventuell vinst skall bedömas enligt
reglerna för skattepliktig realisationsvinst, ävensom avdrag för värdeminskning
å byggnad, som utgör lagertillgång, icke tillgodoräknas den skattskyldige
med större belopp än han yrkat i deklarationen för förluståret. Till
värdeminskningsavdrag av hithörande slag räknas bland annat avdrag för
värdeminskning å byggnad, å sådana maskiner och andra inventarier vilka
avskrivas enligt reglerna för planenlig avskrivning, å patenträtt eller liknande
tidsbegränsad rättighet och å varumärke, firmanamn eller andra rättigheter
av goodwills natur ävensom avdrag för minskning av skogs ingångsvärde.
Bevillningsutskottets betänkande nr 10 år 1960
5
Har investeringsfond återförts till beskattning, skall vid beräkning av
den förlust, som berättigar till förlustavdrag, bortses från det belopp, soin
på grund av återföringen upptagits såsom skattepliktig intäkt, dock endast
i den mån detta belopp inrymmes i den för förluståret fastställda beskattningsbara
inkomsten minskad, i förekommande fall, med garantibelopp för
fastighet.
2. I förlustavdrag att utnyttjas vid taxering till statlig inkomstskatt må
endast sådana underskott i förvärvskälla och andra allmänna avdrag inräknas,
för vilka den skattskyldige varit jämlikt 4 § 1 mom. förordningen
om statlig inkomstskatt berättigad till avdrag vid taxering för förluståret
men som han då ej kunnat utnyttja. Förlustavdrag må icke omfatta realisationsförlust
i den mån densamma överstiger till förluståret hänförlig
skattepliktig inkomst i form av realisationsvinst och lotterivinst.
3. I förlustavdrag att utnyttjas vid taxering till kommunal inkomstskatt
må endast sådana underskott i förvärvskälla och andra allmänna avdrag
inräknas, för vilka den skattskyldige ägt vid taxering för förluståret
njuta avdrag jämlikt 46 § 1 och 2 mom. kommunalskattelagen men som
han då ej kunnat utnyttja. Därvid iakttages att ett icke utnyttjat underskott
i förvärvskälla inom viss kommun grundar rätt till förlustavdrag
allenast vid taxering av inkomst från förvärvskälla, som enligt bestämmelserna
om beskattningsort är att hänföra till samma kommun. Vad angår
i 46 § 2 mom. kommunal skattelagen omförmält avdrag, som icke kunnat
utnyttjas vid taxering för förluståret i hemortskommunen eller, jämlikt
4 mom. sistnämnda paragraf, i annan kommun, må sådant avdrag genom
senare förlustavdrag tillgodoföras den skattskyldige, i första hand vid taxering
i hans hemortskommun — detta oavsett om hemortskommunen är en
annan än under förluståret — och i andra hand vid taxering i annan kommun,
därvid i förekommande fall bestämmelserna i punkt 4 av anvisningarna
till 46 § kommunalskattelagen äga motsvarande tillämpning.
Exempel utvisande beräkning av förlustavdrag vid taxering till kommunal
inkomstskatt:
Kommun A
(= hemortskommun)
10 000
14 000
— 4 000
Allmänna avdrag enl. 46 § 2 mom. kommunalskattelagen
............................... 20 000
Förlustavdrag 24 000
Överskott i förvärvskälla
Underskott i förvärvskälla
B
6 000
— 6 000
6 000
I beloppet 24 000 kronor ingå alltså andra allmänna avdrag än underskott
i förvärvskälla med 20 000 kronor. Sistnämnda belopp, 20 000 kronor, avräknas
— när fråga uppkommer om förlustavdragets tillgodoförande —
i första hand vid taxering i den skattskyldiges hemortskommun, oavsett vilken
denna dåmera kan vara, och i andra hand, i enlighet med vad ovan
sagts, vid taxering i annan kommun. Återstående del av förlustavdraget, 4 000
kronor, får så länge A kommun utgör den skattskyldiges hemortskommun,
utnyttjas allenast vid taxering i denna kommun. Förlustavdraget å 6 000
kronor kan medgivas endast vid taxering i B kommun. Om den skattskyldige
efter förluståret byter hemortskommun, får förlustavdraget å 4 000
kronor, till den del detsamma utgöres av underskott å fastighet belägen i
A kommun eller å rörelse utövad från fast driftställe i nämnda kommun,
utnyttjas endast vid taxering i A kommun. Återstående del av sistnämnda
6
Bevillningsutskottets betänkande nr 10 år 1960
förlustavdrag får däremot utnyttjas vid taxering i den nya hemortskommunen.
Har den skattskyldige i hemortskommunen underskott i flera förvärvskällor,
skall det belopp, varmed summa underskott i förvärvskälla överstiger
summa överskott, anses fördela sig å de olika förvärvskällorna i förhållande
till storleken av underskotten i desamma.
I avseende å taxering till kommunal inkomstskatt skall ock följande
iakttagas.
Är skattskyldig berättigad till förlustavdrag, som omfattar såväl underskott
i förvärvskälla som andra allmänna avdrag, och har förlustavdraget
tidigare utnyttjats men allenast till viss del, skall så anses som om vad
som utnyttjats i första hand hänför sig till underskottet i förvärvskälla,
under förutsättning att hinder i enlighet med vad förut sagts icke förelegat
mot förlustavdragets utnyttjande i denna del.
Garantibelopp för fastighet må ej inräknas i inkomst, varemot förlustavdrag
får göras.
4. Då förlustavdrag fastställes, skall avdrag jämlikt 46 § 3 mom. kommunalskattelagen
och 4 § 2 mom. förordningen om statlig inkomstskatt
först avräknas från den inkomst, som föranlett avdragen.
5. Har den skattskyldige behållen inkomst av fastighet eller rörelse i utlandet
eller redovisar han realisationsvinst, möter ej hinder att inräkna
sådan inkomst i det belopp, emot vilket förlustavdrag må göras.
till 6 §.
I 6 § medgiven rätt för ena maken att utnyttja andra maken i första
hand tillkommande förlustavdrag avser jämväl fall, då förlust uppkommit
före äktenskapets ingående eller eljest under beskattningsår, för vilket
makarna, även om båda haft inkomst, likväl icke skolat samtaxeras.
Vad i punkt 3 av anvisningarna till 2 § sägs angående inskränkning i
rätten till förlustavdrag vid taxering till kommunal inkomstskatt m. m.
äger motsvarande tillämpning i avseende å den i 6 § medgivna avdragsrätten.
Därest äkta makar taxeras såsom av varandra oberoende skattskyldiga,
må — utan avseende å när förlusten uppkom — avdrag icke överföras från
den ena maken till den andra. Motsvarande gäller när de efter skillnad
i äktenskapet taxeras på sätt nyss sagts.
Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling;
förordningen skall dock icke äga tillämpning vid 1960 års taxering
eller i fråga om eftertaxering för år 1960 eller tidigare år.
Bevillningsutskottets betänkande nr 10 år 1960
7
Förslag
till
lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)
Härigenom förordnas, att 29 § 1 mom. och 47 a § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 ävensom punkterna 3 c och 4 av anvisningarna till
29 § samt punkt 1 av anvisningarna till 36 § samma lag1 skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives samt att i nämnda lag skall efter 46 § införas
en ny rubrik samt en ny paragraf, benämnd 46 a §, av nedan angiven
lydelse.
Nuvarande lydelse:
29 §.
1 mom. Från bruttointäkten
—--tillhörande fördelningsled
ningar.
Föreslagen lydelse:
29 §.
1 mom. Från bruttointäkten
--— tillhörande fördelningsled
ningar.
Har skattskyldig tillgodoräknat sig
avdrag för värdeminskning å tillgång,
skall avdraget anses i beskattningsavseende
åtnjutet i den män
det medfört att den taxerade inkomsten
beräknats till lägre belopp än
eljest skolat ske eller ock medfört
ökning av förlustbelopp som må utnyttjas
för avdrag enligt de särskilda
bestämmelserna om rätt till förlustutjämning.
Tillgångens anskaffningsvärde
minskat med åtnjutna
värdeminskningsavdrag utgör tillgångens
i beskattningsavseende oavskrivna
värde.
Förlustavdrag
46 a §.
Avdrag för ske för förlust hänförlig
till tidigare beskattningsår i enlighet
med vad därom är särskilt
stadgat.
47 a §. 47 a §.
Sammanlagda beloppet av den in- Sammanlagda beloppet av den inkomst
från en eller flera förvärvs- komst från en eller flera förvärvskällor,
vilken är skattepliktig i en källor, vilken är skattepliktig i en
kommun, med avdrag i förekomman- kommun, med avdrag i förekommande
fall enligt 46 §, samt av i 47 § de fall som avses i 46 och 46 a §§,
1 Senaste lydelse av 29 § 1 mom. se 1958:576, av 47 a § se 1953:400, av punkt 3 c av
anvisningarna till 29 § se 1957:59, av punkt 4 av anvisningarna till 29 § se"1957: 72 samt
av punkt 1 av anvisningarna till 36 § se 1959: 36.
8
Bevillningsutskottets betänkande nr 10 år 1960
Nuvarande lydelse:
omförmält garantibelopp utgör skattskyldigs
inom kommunen taxerade
inkomst.
Den taxerade —- — — kronor,
bortfaller.
Föreslagen lydelse:
samt av i 47 § omförmält garantibelopp
utgör skattskyldigs inom kommunen
taxerade inkomst.
Den taxerade — — — kronor,
bortfaller.
Anvisningar
till 29 §.
3 c. Värdeminskningsavdrag med
---särskilda bestämmelser.
Jämkning av--— i räkenska
perna.
Har skattskyldigs rörelse för visst
år utvisat förlust eller så ringa överskott,
att den skattskyldige vid beräkning
av nettointäkten av rörelsen
ej kunnat utnyttja det på året enligt
avskrivningsplan belöpande värdeminskningsavdraget,
må han tillgodoräkna
sig det resterande avdraget
för senare år genom utsträckning i
erforderlig mån av avskrivningsplanen
efter den antagna varaktighetstidens
slut eller, enligt taxeringsnämnds
eller, om besvär anförts,
prövningsnämnds särskilda beprövande,
dessförinnan utöver avdrag
enligt planen. Skattskyldig skall anses
hava kunnat vid beräkning av
nettointäkten av rörelse utnyttja värdeminskningsavdrag
även i den mån
underskott å förvärvskällan kunnat
utnyttjas vid taxeringen till statlig
inkomstskatt under allmänna avdrag,
innan avdrag skett för underskott å
övriga förvärvskällor samt för utskylder.
1 andra fall än i detta stycke
sägs må på ett år i beskattningsavseende
belöpande värdeminskningsavdrag,
som den skattskyldige ej kunnat
utnyttja vid beräkning av sin
nettointäkt av rörelse, icke göras ett
följande år.
Ådagalägger skattskyldig,---
bokförda värdet.
Har ett — — — återstående beloppet.
4. Skattskyldig må, —- —- •— undgå
taxering.
Avdrag för —---tillgångarna
anskaffats.
till 29 §.
3 c. Värdeminskningsavdrag med
---särskilda bestämmelser. ‘
Jämkning av — — —-i räkenskaperna.
Har skattskyldigs rörelse för visst
år utvisat förlust eller så ringa överskott,
att den skattskyldige vid beräkning
av nettointäkten av rörelsen
ej kunnat utnyttja det på året enligt
avskrivningsplan belöpande värdeminskningsavdraget,
må han tillgodoräkna
sig det resterande avdraget
för senare år genom utsträckning i
erforderlig mån av avskrivningsplanen
efter den antagna varaktighetstidens
slut eller, enligt taxeringsnämnds
eller, om besvär anförts,
prövningsnämnds särskilda beprövande,
dessförinnan utöver avdrag
enligt planen. Skattskyldig skall anses
hava kunnat vid beräkning av
nettointäkten av rörelse utnyttja värdeminskningsavdrag
även i den mån
underskott å förvärvskällan kunnat
utnyttjas vid taxeringen till statlig
inkomstskatt under allmänna avdrag,
innan avdrag skett för underskott å
övriga förvärvskällor samt för utskylder.
Ådagalägger skattskyldig,---
bokförda värdet.
Har ett — — -— återstående beloppet.
4. Skattskyldig må,---und
gå
taxering.
Avdrag för — — — tillgångarna
anskaffats.
Bevillningsutskottets betänkande nr 10 år 1060
9
Nuvarande lydelse:
Hava under--- — lägre belopp.
Har ett---av anskaffnings
värdet.
Har skattskyldig --- — anskaf
fade
tillgångar.
Oaktat vad---en skattskyl
dig.
Då tillgångar,---till 28 §.
Finnes skattskyldig---fråga
verkställdes.
Den omständigheten att vid tilllämpning
av bestämmelserna ovan
avdrag vid beskattningen skall överensstämma
med avskrivning enligt
räkenskaperna utgör ej hinder för
skattskyldig att efter övergång till
räkenskapsenlig avskrivning utöver
avdrag enligt räkenskaperna tillgodogöra
sig från tiden före övergången
resterande, i räkenskaperna gjorda
men ej vid beskattningen åtnjutna
avdrag antingen inom ramen för avskrivningsplan
som avses i punkt 3
eller, med taxeringsnämnds eller, om
besvär anförts, prövningsnämnds
särskilda medgivande, på en gång
eller enligt särskild av vederbörande
nämnd godkänd avskrivningsplan
avseende en tid av högst tio år. Efter
övergång till räkenskapsenlig avskrivning
må dock i intet fall sådant
avdrag tillgodonjutas, som avses i
punkt 3 c tredje stycket. Har den
skattskyldige icke kunnat vid taxeringen
utnyttja på visst år belöpande
avdrag, som upptagits i sådan särskild
avskrivningsplan som nyss
sagts, må detta avdrag icke tillgodoföras
honom för senare år.
Har före övergång till räkenskapsenlig
avskrivning skattskyldig vid
taxeringen tillgodoräknats större
värdeminskningsavdrag än enligt räkenskaperna,
skall, för åstadkommande
av överensstämmelse mellan
tillgångens återstående värden enligt
räkenskaperna och i beskattningsavseende,
det belopp, varmed tillgångens
värde sålunda i beskattningsavseende
understiger värdet enligt
räkenskaperna, upptagas såsom
intäkt under det första beskattnings
-
Föreslagen lydelse:
Hava under —- — —- lägre belopp.
Har ett--- — av anskaffnings
värdet.
Har skattskyldig---- anskaf
fade
tillgångar.
Oaktat vad----en skattskyl
dig.
Då tillgångar, — — — till 28 §.
Finnes skattskyldig---fråga
verkställdes.
Den omständigheten att vid tilllämpning
av bestämmelserna ovan
avdrag vid beskattningen skall överensstämma
med avskrivning enligt
räkenskaperna utgör ej hinder för
skattskyldig att efter övergånig till
räkenskapsenlig avskrivning utöver
avdrag enligt räkenskaperna tillgodogöra
sig från tiden före övergången
resterande, i räkenskaperna gjorda
men ej vid beskattningen åtnjutna
avdrag antingen inom ramen för avskrivningsplan
som avses i punkt 3
eller, med taxeringsnämnds eller, om
besvär anförts, prövningsnämnds
särskilda medgivande, på en gång
eller enligt särskild av vederbörande
nämnd godkänd avskrivningsplan
avseende en tid av högst tio år. Efter
övergång till räkenskapsenlig avskrivning
må dock i intet fall sådant
avdrag tillgodonjutas, som avses i
punkt 3 c tredje stycket.
Har före övergång till räkenskapsenlig
avskrivning skattskyldig vid
taxeringen tillgodoräknats större värdeminskningsavdrag
än enligt räkenskaperna,
skall, för åstadkommande
av överensstämmelse mellan tillgångens
återstående värden enligt räkenskaperna
och i beskattningsavseende,
det belopp, varmed tillgångens
värde sålunda i beskattningsavseende
understiger värdet enligt räkenskaperna,
upptagas såsom intäkt under
det första beskattningsår, för vil
-
10
Bevillningsutskottets betänkande nr 10 år 1960
Nuvarande lydelse:
år, för vilket räkenskapsenlig avskrivning
gäller, eller, om den skattskyldige
hellre vill, med en tredjedel
för nämnda beskattningsår och ett
vart av de två närmast följande åren.
Om belopp, varom nu är fråga, för
något av sagda år skulle helt eller
delvis undandragas beskattning genom
utnyttjande vid inkomstberäkningen
av avdrag, som eljest ej kunna
utnyttjas, skall dock beloppet i
stället uppföras såsom intäkt för det
första år, då dylikt förhållande ej
föreligger. Vid tillämpning av detta
stycke skall även sådant på tidigare
år enligt avskrivningsplan belöpande
värdeminskningsavdrag, som den
skattskyldige ej kunnat utnyttja, anses
hava tillgodoräknats honom.
Har aktiebolag eller ekonomisk
förening, som åtnjuter avdrag för
avskrivning å maskiner eller andra
för stadigvarande bruk avsedda inventarier
i enlighet med bestämmelserna
för räkenskapsenlig avskrivning,
övertagit dylika tillgångar genom
sådan fusion, som i 28 § 3 mom.
avses, och ha dessa tillgångar i räkenskaperna
upptagits till högre värde
än vad som enligt bestämmelserna
i punkt 3 b sista stycket är att anse
som anskaffningsvärde för bolaget
eller föreningen må företaget efter
därom hos taxeringsnämnd eller, om
besvär anförts, prövningsnämnd
framställt yrkande berättigas att
även efter fusionen tillämpa räkenskapsenlig
avskrivning, under förutsättning
att skillnaden mellan värdet
enligt räkenskaperna och anskaffningsvärdet,
beräknat på sätt i punkt
3 b sista stycket sägs, upptages som
intäkt under det beskattningsår, då
fusionen genomföres, eller, om företaget
hellre vill, med en tredjedel för
nämnda beskattningsår och ett vart
av de två närmast följande åren. Om
belopp, varom nu är fråga, för något
av sagda år skulle helt eller delvis
undandragas beskattning genom utnyttjande
vid inkomstberäkningen av
avdrag, som eljest ej kunna utnytt
-
Föreslagen lydelse:
ket räkenskapsenlig avskrivning gäller,
eller, om den skattskyldige hellre
vill, med en tredjedel för nämnda
beskattningsår och ett vart av de två
närmast följande åren. Vid tillämpning
av detta stycke skall även sådant
på tidigare år enligt avskrivningsplan
belöpande värdeminskningsavdrag,
som den skattskyldige
ej kunnat utnyttja, anses hava tillgodoräknats
honom.
Har aktiebolag eller ekonomisk
förening, som åtnjuter avdrag för
avskrivning å maskiner eller andra
för stadigvarande bruk avsedda inventarier
i enlighet med bestämmelserna
för räkenskapsenlig avskrivning,
övertagit dylika tillgångar genom
sådan fusion, som i 28 § 3 mom.
avses, och ha dessa tillgångar i räkenskaperna
upptagits till högre värde
än vad som enligt bestämmelserna
i punkt 3 b sista stycket är att anse
som anskaffningsvärde för bolaget
eller föreningen må företaget efter
därom hos taxeringsnämnd eller, om
besvär anförts, prövningsnämnd
framställt yrkande berättigas att
även efter fusionen tillämpa räkenskapsenlig
avskrivning, under förutsättning
att skillnaden mellan värdet
enligt räkenskaperna och anskaffningsvärdet,
beräknat på sätt i punkt
3 b sista stycket sägs, upptages som
intäkt under det beskattningsår, då
fusionen genomföres, eller, om företaget
hellre vill, med en tredjedel för
nämnda beskattningsår och ett vart
av de två närmast följande åren.
11
Bevillningsutskottets betänkande nr 10 år 1960
Nuvarande lydelse:
jas, skall dock beloppet i stället uppföras
som intäkt för det första år,
då dylikt förhållande ej föreligger.
Angående avdrag -— --till 41 §.
till 36 §.
1. Vid beräkning av realisationsvinst
upptages såsom intäkt vad som
erhållits för den avyttrade egendomen.
Avdrag får ske för alla omkostnader
för förvärvet och avyttringen,
således för erlagd köpeskilling, för
vad som nedlagts på förbättring av
egendomen, för inköps- och försäljningsprovision,
för stämpelkostnader
m. in. Hit räknas jämväl kostnad,
som under tid, då intäkt av avyttrad
annan fastighet eller i förekommande
fall del därav beräknats enligt
24 § 2 eller 3 mom. nedlagts på reparation
och underhåll av fastigheten
eller fastighetsdelen, i den mån
den avyttrade egendomen på grund
därav vid avyttringen befunnit sig i
bättre skick än vid förvärvet. Har
den skattskyldige tidigare fått åtnjuta
avdrag för värdeminskning av
den avyttrade egendomen eller dyl.,
skall å andra sidan, i den mån ej
vad som vid avyttringen återbekommits
av de avskrivna beloppen inräknas
i intäkt av rörelse, omkostnadsbeloppet
minskas med detta avdrag.
Vidare får vid vinstberäkningen den
skattskyldige åtnjuta avdrag för under
beskattningsåret utbetalda förvaltningskostnader
och räntor, därest
dessa ej böra hänföras till annan förvärvskälla.
Föreslagen lydelse:
Angående avdrag--- —■ till 41 §.
till 36 §.
1. Vid beräkning av realisationsvinst
upplages såsom intäkt vad som
erhållits för den avyttrade egendomen.
Avdrag får ske för alla omkostnader
för förvärvet och avyttringen,
således för erlagd köpeskilling, för
vad som nedlagts på förbättring av
egendomen, för inköps- och försäljningsprovision,
för stämpelkostnader
m. m. Hit räknas jämväl kostnad,
som under tid, då intäkt av avyttrad
annan fastighet eller i förekommande
fall del därav beräknats enligt
24 § 2 eller 3 mom. nedlagts på
reparation och underhåll av fastigheten
eller fastighetsdelen, i den mån
den avyttrade egendomen på grund
därav vid avyttringen befunnit sig
i bättre skick än vid förvärvet. Har
den skattskyldige tidigare fått åtnjuta
avdrag för värdeminskning av
den avyttrade egendomen eller dyl.,
skall å andra sidan, i den mån ej vad
som vid avyttringen återbekommits
av de avskrivna beloppen inräknas i
intäkt av rörelse, omkostnadsbeloppet
minskas med detta avdrag, därvid
stadgandet i 29 § 1 mom. andra
stycket angående i beskattningsavseende
åtnjutet värdeminskningsavdrag
skall äga motsvarande tillämpning.
Vidare får vid vinstberäkningen
den skattskyldige åtnjuta avdrag för
under beskattningsåret utbetalda förvaltningskostnader
och räntor, därest
dessa ej böra hänföras till annan förvärvskälla.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling; dock att äldre
bestämmelser fortfarande skola äga tillämpning beträffande 1960 års taxering
samt beträffande eflertaxering för år 1960 och tidigare år. Oaktat vad
nu sagts skall sådant avdrag för värdeminskning av tillgång, som skattskyldig
tillgodoräknat sig för beskattningsår, för vilket taxering skett år 1954
eller tidigare, anses åtnjutet i beskattningsavseende endast i den mån avdraget
medfört alt den taxerade inkomsten beräknats till lägre belopp än
eljest skolat ske.
12
Bevillningsutskottets betänkande nr 10 år 1960
Förslag
till
förordning angående ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 576) om
statlig inkomstskatt
Härigenom förordnas, att 5 § förordningen den 26 juli 1947 om statlig inkomstskatt
skall erhalla ändrad lydelse på sätt nedan angives samt att i
samma förordning skall införas en ny paragraf, benämnd 4 a §, av nedan
angiven lydelse.
Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:
4 a §.
Avdrag får ske för förlust hänförlig
till tidigare beskattningsår i enlighet
med vad därom är särskilt
stadgat.
5 §.
Sammanlagda beloppet av den
skattskyldiges inkomster från olika
förvärvskällor, minskat i förekommande
fall med avdrag som i 4 och
4 a §§ omförmälas, utgör taxerad
inkomst, vilken utföres i fulla
tiotal kronor, så att överskjutande belopp
som ej uppgår till fullt tiotal
kronor bortfaller.
5 §•
Sammanlagda beloppet av den
skattskyldiges inkomster från olika
förvärvskällor, minskat i förekommande
fall med avdrag som i 4|
omförmälas, utgör taxerad inkomst,
vilken utföres i fulla tiotal
kronor, så att överskjutande belopp
som ej uppgår till fullt tiotal kronor
bortfaller.
j_^„enna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
dara meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling;
inen *att aldre. bestämmelser fortfarande skola äga tillämpning beträffande
1960 års taxering samt beträffande eftertaxering för år 1960 och tidigare år.
Till utskottet har hänvisats följande i anledning av propositionen väckta
motioner, nämligen
I) de likalvdande motionerna I: 519 av herr Bengtson m. fl. och II: 647 av
herr Hedlund m. fl., vari hemställts,
1) att riksdagen måtte antaga Kungl. Maj:ts i propositionen nr 30 framlagda
förslag till förordning om rätt till förlustutjämning vid taxering för
inkomst, dock med den ändringen, att som villkor för rätt till förlustutjämning
skall gälla, att deklarationsskyldighet förelegat under förluståret eller
något av de två närmast föregående beskattningsåren, samt
Bevillningsutskottets betänkande nr 10 år 1960 13
att vederbörande utskott måtte utarbeta förslag till härför erforderlig författningstext;
2)
att riksdagen måtte antaga det av 1957 års skatteutredning framlagda
förslaget till förordning om rätt till utjämning av statlig inkomstskatt å merinkomst
i vissa fall samt till anvisningar till densamma, dock med följande
ändringar:
dels att som villkor för rätt till utjämning av statlig inkomstskatt å merinkomst
enligt nämnda förordning må gälla, att den till statlig inkomstskatt
beskattningsbara inkomsten för skattskyldig uppgår till belopp, som med
minst 8 000 kronor överstiger den skattskyldiges motsvarande inkomst under
det nästföregående beskattningsåret (jämförelseåret),
dels att som villkor för rätt till sådan progressionsuljämning vidare må
gälla, att deklarationsskyldighet förelegat under jämförelseåret eller något
av de två närmast föregående beskattningsåren,
dels att rätt till progressionsutjämning jämväl skall föreligga vid fallande
inkomst, då skattskyldigs till statlig inkomstskatt beskattningsbara inkomst
från något av de två närmast föregående beskattningsåren minskats med
minst 6 000 kronor, och att utjämning då må verkställas på så sätt, att
den sammanlagda statliga inkomstskatten för det beskattningsår, för vilket
den skattskyldige begär utjämning, och de två närmast föregående beskattningsåren
skall utgöra det belopp, varmed nämnda skatt skulle ha utgått,
om inkomsten fördelats lika på de tre beskattningsåren, i enlighet med vad
i motionerna anförts,
dels ock att förordningen må träda i kraft den 1 januari 1961, samt
att vederbörande utskott måtte utarbeta förslag till härför erforderlig författningstext;
3)
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla
a) om tillsättande av ny utredning snarast möjligt i syfte att pröva möjligheterna
till en fullständig resultatutjämning och — i avvaktan på en sådan
reform — överväga vissa ändringar i fråga om förlustutjämningen i
enlighet med vad i motionerna anförts, samt
b) att härvid i första hand frågan om resultatutjämning genom kontometoden
prövas och att förslag i detta syfte därefter skyndsamt förelägges
riksdagen;
II) de likalydande motionerna I: 520 av herr Eskilsson m. fl. och 11:648
av herr Nilsson i Svalöv m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte
1) antaga det vid proposition nr 30 fogade förslaget till förordning om
rätt till förlustutjämning vid taxering för inkomst med den ändring att 2,
8 och 9 §§ samt övergångsbestämmelserna erhåller följande lydelse.
2 §.
Med förlust--— samma år.
Till förlustavdrag ——- — vederbörligt taxeringsår.
Rätten till---minst 1 000 kronor.
14
Bevillningsutskottets betänkande nr 10 år 1960
Förlusten skall till beloppet fastställas vid taxeringen för det beskattningsår,
då förlusten uppkommit.
(Se vidare anvisningarna.)
8 §•
Om aktierna--- —- andra tillfället. Hinder för förlustavdrag möter dock
ej, där skiljaktighet i ägareförhållandena betingas av att aktierna eller andelarna
genom arv, testamente eller bodelning övergått å annan fysisk person
eller andra fysiska personer eller av att på nämnt sätt förvärvade aktier
överlåtits å sådan fysisk person eller sådana fysiska personer som redan
inneha aktier i företaget.
9 §•
Har bolag----båda tillfällen. Hinder för förlustavdragets utnyttjande
möter dock ej, där skiljaktighet i ägareförhållandena betingats av att aktierna
genom arv, testamente eller bodelning övergått å annan fysisk person
eller andra fysiska personer eller av att på nämnt sätt förvärvade aktier
överlåtits å sådan fysisk person eller sådana fysiska personer som redan
inneha aktier i företaget.
Denna förordning —---tidigare år.
Härvid skall förlust, som uppkommit under beskattningsår för vilket
taxering ägt rum före år 1961, till beloppet fastställas i samband med den
taxering, då avdrag härför första gången yrkas.
2) antaga det av 1957 års skatteutredning framlagda förslaget till förordning
om rätt till utjämning av statlig inkomstskatt å merinkomst i vissa
fall med den ändring att rubriken samt 2, 5 och 13 §§ ävensom anvisningarna
till 5 § och övergångsbestämmelserna erhåller följande lydelse.
Förordning om rätt till utjämning i vissa fall av statlig inkomstskatt
i samband med inkomststegring eller inkomstminskning
2 §.
Uppgår den till statlig inkomstskatt beskattningsbara inkomsten för i
1 § omförmäld skattskyldig till belopp, som med minst 12 000 kronor övereller
understiger den skattskyldiges motsvarande inkomst under det nästföregående
beskattningsåret (jämförelseåret), skall utjämningen av skatten
verkställas sålunda att den skatt, som den skattskyldige har att jämlikt
förordningen om statlig inkomstskatt erlägga, nedsättes till sådant belopp,
att den sammanlagda statliga inkomstskatten för det ifrågavarande beskattningsåret
och för jämförelseåret blir lika stor som summan av den skatt,
Bevillningsutskottets betänkande nr 10 år 1960
15
som han haft att erlägga för nämnda båda år, därest den sammanlagda beskattningsbara
inkomsten för dessa år med lika delar belöpt på vartdera av
åren.
Vid tillämpningen---för beskattningsåret.
(Se vidare anvisningarna.)
5 §.
I fråga om äkta makar, vilka för beskattningsåret icke taxerats såsom av
varandra oberoende skattskyldiga, gäller att frågan, huruvida i 2 § angiven
lägsta merinkomst eller inkomstminskning föreligger, skall bedömas på
grundval av sammanlagda beloppet av makarnas beskattningsbara inkomster
enligt taxeringarna för nämnda år och för jämförelseåret. Jämväl
vid tillämpning av 3 § gäller, att hänsyn skall tagas till sammanlagda beloppen
av statlig inkomstskatt, som belöper på makarna vid skatteberäkning
enligt i 2 § angiven grund. Den efter utjämningen reducerade skatten fördelas
å makarna efter förhållandet mellan deras beskattningsbara inkomster
enligt taxeringen för beskattningsåret.
Hava makarna — —- — för sig.
(Se vidare anvisningarna.)
13 §.
Föreligga förutsättningar för skatteutjämning enligt denna förordning
först efter meddelandet av sådant beslut av prövningsnämnd eller utslag
av kammarätten eller Kungl. Maj:t, som i 12 § sägs, eller har den beräknade
merinkomsten eller inkomstminskningen ökat till följd av sådant beslut
eller utslag äger den skattskyldige inkomma med ansökning enligt 9 § inom
ett år från det ifrågavarande beslut eller utslag meddelades.
Äger skattskyldig---enligt 9 §.
Anvisningar
till 5 §.
1. Av 5 —- •—- — av skatteutjämningen.
Vad i---— under jämförelseåret.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1961; förordningen skall
dock icke äga tillämpning i avseende å skatteberäkning i anledning av 1960
eller tidigare års taxering eller på föranledande av eftertaxering för år 1960
eller tidigare år.
3) i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om skyndsam utredning rörande
allmän öppen resultatutjämning innebärande bl. a. rätt till skattefri
avsättning å särskilda konton — motsvarande nuvarande skogskonto — vid
16 Bevillningsutskottets betänkande nr 10 år 1960
beräkning av intäkt av jordbruk och av annan fastighet (hyresfastighet);
ävensom
III) de likalydande motionerna I: 521 av herrar Kronstrand och Stefanson
samt II: 646 av herr Ågren m. fl. vari hemställts,
A) att riksdagen vid behandlingen av Kungl. Maj :ts proposition nr 30
måtte
1) besluta sådan komplettering av det i propositionen framlagda förslaget
till förordning om rätt till förlustutjämning vid taxering till inkomst,
att deklarationsskyldighet skall ha förelegat antingen under förluståret eller
under något av de två närmast föregående beskattningsåren,
2) antaga det i särskild bilaga till propositionen redovisade utredningsförslaget
till förordning om rätt till utjämning av statlig inkomstskatt å
merinkomst i vissa fall med den kompletteringen att progressionsutjämning
även skall kunna ske vid fallande inkomst och att deklarationsskyldighet
skall ha förelegat antingen jämförelseåret eller något av de två närmast föregående
beskattningsåren,
3) i övrigt beakta i motionerna anförda synpunkter; samt
B) att vederbörande utskott måtte utarbeta förslag till författning i anledning
av yrkandet ovan under A).
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framställda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,
hänvisa till motionerna II: 646, II: 647 och II: 648.
Rörande motiveringen för de i propositionen framlagda förslagen hänvisar
utskottet till ovannämnda statsrådsprotokoll. Redogörelsen härutinnan
återfinnes under följande rubriker å nedan angivna sidor i propositionen,
nämligen
I. Inledning, s. 13—17.
II. Huvudlinjer i förslaget, s. 17—56.
III. Förslaget till förordning om rätt till förlustutjämning, s. 56—112.
IV. Förlustutjämning och avskrivningar m. m., s. 113—128.
V. Förlustutjämning och investeringsfonder, m. m., s. 129—132.
VI. Departementschefens hemställan, s. 132.
Av innehållet i de föreliggande motionerna må här återges
följande.
Förslaget till förlustutjämning
I de likalydande motionerna I: 519 och II: 647 framhåller motionärerna,
att behov i åtskilliga fall föreligger av förlustöverföring bakåt i tiden. Särskilt
kan detta gälla företag, som avvecklas efter det att de under de senare
åren eller det sista året av sin verksamhet gått med förlust. Enligt de i pro
-
17
Bevillningsutskottets betänkande nr 10 år 1960
positionen föreslagna bestämmelserna kan de då inte erhålla restitution av
den del av tidigare erlagd skatt som belöper på underskottet. Förlusterna
kan då visa sig så genomgripande, att de går ut över en större eller mindre
del av aktiekapitalet. Den planerade stormarknaden kan vidare tvinga företag
att inskränka eller helt nedlägga driften eller att övergå till annan verksamhet.
En större skatterättvisa skulle uppnås, om utjämningsförfarandet
utvidgades till att omfatta även möjligheter till förlustutjämning bakåt i
tiden. Denna fråga bör därför ägnas fortsatt uppmärksamhet.
Beträffande tidpunkten för förlustens fastställande påpekar motionärerna
bl. a. fördelen med att förlustavdragets storlek fastställes redan vid taxeringen
för förluståret, då den skattskyldiges uppgifter är aktuella och lättare
kan kompletteras och kontrolleras än vad fallet i allmänhet är med flera år
gamla uppgifter. I många fall torde betydande svårigheter uppkomma för
den skattskyldige att prestera bevisning om förlustavdragets storlek flera år
efteråt. Om förlustutjämningen inte inom relativt snar framtid utvidgas till
en fullständigare resultatutjämning, bör den ändringen övervägas, att förlustavdraget
skall fastställas vid taxeringen för förluståret.
Motionärerna framhåller vidare, att den föreslagna kvittningsperioden
kan komma att bli otillräcklig särskilt för nystartade företag. En förlängning
av kvittningsperioden bör sedermera övervägas, om det påkallas av erfarenheterna
av systemets tillämpning.
1 fråga om förlustavdragets omfattning anföres bl. a. att det för en ökad
skatterättvisa är väsentligt, att även ortsavdraget medräknas i förskjutningsbart
underskott. I vissa remissyttranden har framhållits, att ortsavdragen
i nämnda avseende bör jämställas med allmänna avdrag. Vid den fortsatta
utredning, som motionärerna förordar, bör förutsättningslöst prövas möjligheten
av att överföra ej utnyttjade ortsavdrag i förlustavdrag till senare
år.
De i propositionen föreslagna bestämmelserna om deklarationsskyldighet
som villkor för förlustutjämning anser motionärerna ur vissa synpunkter
diskutabla. Aktiebolag och liknande skulle — om förutsättningar i övrigt
är för handen — alltid kunna påyrka förlustavdrag, eftersom dylika juridiska
personer utan vidare är dcklarationsskyldiga. Fysisk person däremot
skulle kunna yrka förlustavdrag, därest hans bruttointäkter av en eller flera
förvärvskällor under året uppgått till minst 1 200 kronor. Som villkor för
rätt till förlustutjämning bör enligt motionärernas mening gälla, att deklarationsskyldighet
förelegat under förluståret eller under något av de två närmast
föregående beskattningsåren. Frågan om viss uppmjukning kan ske
av föreskriften om alt deklarationsskyldigheten skall vara fullgjord bör övervägas
vid den utredning som förordas.
Motionärerna i de likalydandc motionerna 1: 520 och II: 648 yrkar bl. a.,
att förlusten skall fastställas vid taxeringen för förluståret. Det kan visserligen
inträffa att genom ett sådant förfarande taxeringsarbete utföres som
sedermera visar sig vara onödigt, nämligen om vinst icke uppstår inom
2 Bihang till riksdagen!: protokoll 1060. 7 saml. Nr 10
18
Bevillningsutskottets betänkande nr 10 år 1960
föreskriven tid och den taxerade förlusten alltså inte kan aktualisera avdrag.
Å andra sidan blir ett efterhandsfastställande av förlusten mer tidsödande
i varje särskilt fall än om den utföres under första taxeringsåret,
och det synes därför inte sannolikt att man genom att skjuta på tidpunkten
för förlustens fastställande vinner något ur arbetssynpunkt. Oavsett hur
därmed förhåller sig måste det anses så angeläget att taxeringsresultatet
blir i möjligaste mån riktigt att frågan om en eventuell ökning av taxeringsarbetet
här måste sättas i andra rummet.
I motionerna behandlas därefter förslaget i propositionen att förlustutjämning
endast skall få äga rum därest ägareförhållandena i ett familjebolag
i det väsentliga är desamma vid förlusttillfället och då förlusten skall utnyttjas.
Såsom anförts av olika remissmyndigheter kan nämnda bestämmelser
i vissa fall leda till obilliga resultat. Motionärerna finner det icke
motiverat att i fall som här nämnts ha en så restriktiv bestämmelse. Om
man kompletterar bestämmelserna i 8 och 9 §§ förordningen om rätt till
förlustutjämning med den regeln att hinder för förlustavdrag icke skall möta
därest skiljaktighet i ägareförhållandena betingas av att aktier som övergått
till någon på grund av arv, testamente eller bodelning överförts å tidigare
ägare av aktier i företaget, får man en rättvisare ordning, utan att någon
ytterligare möjlighet till missbruk torde uppkomma.
I de likalydande motionerna I: 521 och II: 646 framhåller motionärerna,
att carry-back-metoden öppnar möjligheter att avräkna ett års förlust mot
vinsten ett tidigare år. Den leder emellertid till ett uppbrytande av taxeringen
för ett tidigare år samt restitution av skattebelopp, vilket kräver mera
invecklade taxeringsföreskrifter och även i övrigt leder till en viss komplicering
av systemet. Utredningens ståndpunkt att i första hand söka förverkliga
ett system med så enkla regler som möjligt anser motionärerna väl motiverad
och tillstyrker därför att förslaget genomföres i den nu föreliggande
utformningen. Motionärerna framhåller dock att särskild uppmärksamhet
under systemets första tid bör ägnas åt möjligheterna att skapa en tillfredsställande
lösning av utjämningsfrågan även i de fall, där förlust uppkommit
under det eller de sista åren i ett företags rörelse.
Motionärerna förordar vidare, att frågan om en förlängning av kvittningsperioden
— vilket helst bör gälla samtliga skattskyldiga oavsett företagsform
— bör bli beroende av erfarenheterna av systemets tillämpning.
Beträffande kravet på deklarationsskyldighet för rätt till förlustavdrag
anför motionärerna, att de delar den uppfattning som redovisats i ett flertal
remissyttranden, att den föreslagna begränsningen av rätten till förlustavdrag
är onödigt rigorös och ägnad att medföra vissa orättvisor. I motionerna
hemställes därför att författningen ges sådant innehåll, att deklarationsskyldighet
skall ha förelegat antingen under förluståret eller under något
av de två närmast föregående beskattningsåren.
Bevillningsutskottets betänkande nr 10 år 1960
19
Progressionsut jämningen
I de likalydande motionerna 1: 519 och II: 647 framhålles bl. a. följande.
Angelägenheten av att möjligheter till progressionsutjamning snarast skapas
motiverar enligt motionärernas mening att på grundval av skatteutredningens
förslag beslut nu fattas om rätt till utjämning av statlig inkomstskatt å
merinkomst. En sådan reform är av värde främst för mindre rörelseidkare
och jordbrukare, som ofta har stora variationer i inkomsterna mellan olika
år. Men även för löntagare, som under något år på grund av sjukdom, arbetslöshet
eller liknande haft en starkt reducerad inkomst, är sådana utjämningsmöjligheter
till fördel. På ett par punkter bör emellertid ändringar
företagas i 1957 års skatteutrednings förslag.
Utredningens förslag medför inte möjlighet till skatteutjämning i sådana
fall, då den skattskyldiges inkomst av eu eller annan orsak nedgått under
det normala och därefter stannat på den lägre nivån. Utredningen har emellertid
framhållit, att progressionsutjämning vid fallande inkomst givetvis
kan åstadkommas genom omräkning av skatten för de två eller tre sistförflutna
åren, på motsvarande sätt som utredningen föreslagit skola ske vid
inkomststegring av viss storlek. Sådana möjligheter bör enligt motionärernas
mening redan nu öppnas. Därför föreslås, att skattskyldig skall beredas
möjlighet att vid fallande inkomst få skatteutjämning på så sätt, att den
sammanlagda statliga inkomstskatten för de beskattningsår, då han begär
utjämning, och de två närmast föregående beskattningsåren skall utgöra
det belopp, varmed skatten skulle ha utgått för de nämnda beskattningsåren,
om inkomsten fördelats lika på de tre åren. Som villkor för rätt till sådan
progressionsutjämning bör vidare gälla, att inkomstminskningen uppgått till
minst 6 000 kronor.
Det synes nödvändigt att för rätt till progressionsutjämning skall gälla,
att merinkomsten uppgår till visst minimum. Det av utredningen föreslagna
minimibeloppet av 12 000 kronor måste emellertid sägas vara för högt i
många fall och särskilt för småföretagargrupperna. Ett minimibelopp av
8 000 kronor synes bättre överensstämma med reformens syfte.
Såsom skatteutredningen understrukit bör man — sedan erfarenhet vunnits
—- ompröva ställningstagandet till frågan om jämförelseinkomsten skall
knytas till ett eller flera föregående år. Härvid bör man — därest möjligheter
till en mera fullständig resultatutjämning inte kan öppnas inom relativt snar
framtid — även söka utvidga progressionsutjämningen till att gälla mer än
två år.
Rätten till skatteutjämning har i skatteutredningcns förslag anknutits till
deklarationsskyldighet för jämförelseåret, vilket medför att utjämning inte
får ske, om deklarationsskyldighet inte varit för handen året före inkomstökningen.
Enligt motionärernas mening bör som villkor för rätt till progressionsuljämning
gälla, att deklarationsskyldighet förelegat under jämförelseåret
eller något av de två närmast föregående beskattningsåren.
20
Bevillningsutskottets betänkande nr JO år 1960
Även motionärerna i de likalydande motionerna 1: 520 och II: 648 förordar,
att rätt till progressionsutjämning redan nu genomföres i huvudsaklig
överensstämmelse med 1957 års skatteutrednings förslag. Motionärerna
delar utredningens uppfattning att man måste ha ett fixt lägsta belopp
såsom skillnad mellan beskattningsåret och jämförelseåret för att kunna
medge progressionsutjämning och är beredda att tills vidare acceptera ett
sådant belopp av 12 000 kr. I och för sig finner motionärerna 12 000 kr. vara
ett för högt belopp men erkänner det berättigade i att man under en övergångstid
begränsar sig till de mest framträdande inkomstojämnheterna för
att efter det erfarenheter inhämtats ompröva beloppets storlek.
Däremot synes inga väsentliga skäl tala för att progressionsutjämning blott
skall få förekomma då inkomsten stiger. Någon principiell skillnad mellan
det fall att inkomsten stiger och att den sjunker föreligger inte. Ej heller
kan den samlade skatteförmågan för två beskattningsår vara beroende av om
deklarationsskyldighet förelegat för jämförelseåret. Motionärerna tillstyrker
alltså utredningens förslag med den ändringen att här berörda spärrar avlägsnas.
Motionärerna i de likalydande motionerna I: 521 och 11: 646 anser, att det
förslag till lagstiftning rörande progressionsutjämning, som utredningen utarbetat,
i stort sett är väl utformat och därför bör kunna godtagas. Sambandet
med den föreslagna rätten till progressionsutjämning och pågående
översyn av reglerna för beskattning av ackumulerad inkomst är icke så
fast och genomgående, att denna översyn bör lägga hinder i vägen för förslagets
genomförande. Reglerna för ackumulerad inkomst gäller vissa begränsade
inkomstsituationer, medan rätten till progressionstutjämning måste
bli av mera generell natur.
I princip anser motionärerna rätten till progressionsutjämning lika befogad
vid stigande som vid fallande inkomster. Författningsförslaget bör därför
justeras på denna punkt, så att progressionsutjämning även kan gälla
vid fallande inkomst.
Motionärerna anser goda skäl tala för den av utredningen intagna ståndpunkten,
alt merinkomsten i inledningsskedet bör bestämmas med viss återhållsamhet.
Utredningens förslag bör alltså kunna godtagas. Men motionärerna
understryker, att det sålunda bestämda gränsbeloppet bör gälla för ett
inledande skede om några år och sedan omprövas med ledning av vunna erfarenheter.
Del av utredningen föreslagna villkoret att deklarationsskyldighet skall
ha förelegat för jämförelseåret kan enligt motionärernas mening leda till
obilliga resultat. Det förekommer t. ex. att studerande vid högre undervisningsanstalter
tar förvärvsarbete något år för att finansiera sina studier. Det
följande året blir inkomstlöst eller inkomsten understiger deklarationspliktigt
belopp. Därefter inträder vederbörande i förvärvsarbete igen. Samma
förhållande kan uppkomma vid långvarig sjukdom. Även om det kommer att
gälla enstaka fall, synes reglerna böra utformas så, att rätt till progressionsutjämning
även kan omfatta fall som dessa. För att undvika att pro
-
21
Bevillningsutskottets betänkande nr 10 år 1960
gressionsutjämning inte automatiskt kommer att gälla vid det första inträdet
i förvärvslivet, kan föreskrivas att deklarationsskyldighet skall ha
förelegat antingen under jämförelseåret eller något av de två närmast föregående
beskattningsåren.
Kontometoden
I de likalydande motionerna I: 519 och I: 64-7 framhålles bl. a. att kontometoden
för jordbrukets vidkommande torde kunna erbjuda en praktisk väg
att för de enskilda jordbrukarna ordna en utjämning mellan goda och dåliga
skördeår, som till väsentlig de! kan tillgodose behovet av skördeskadeskydd.
Genom kontometoden skulle fysiska personer inom olika förvärvskällor
också kunna få en motsvarighet till de investeringsfonder, som aktiebolag
och ekonomiska föreningar med viss skattefrihet får inrätta för vissa investeringsändamål.
Enbart kontometoden är nämligen inte en godtagbar lösning
av resultatutjämningens problem, men den synes vara en värdefull
komplettering till en progressionsutjämning enligt skatteutredningens förslag
eller till en progressionsutjämning, som utvidgas genom möjligheter att beräkna
beskattningen efter genomsnittsinkomsten under en flerårsperiod. Om
begränsningar görs i rätten till kontoinsättningar och bestämmelser införs
angående den tidrymd inom vilken på konto insatta medel skall återföras till
beskattning m. m., torde inte heller ur statsfinansiell synpunkt invändningar
kunna resas mot metoden. Då skogskontolagstiftningen redan tillämpats
under åtskilliga år med gynnsamma resultat, bör det vara möjligt att inom
snar framtid fatta beslut om införande av kontometoden för en mera allmän
resultatutjämning. Det bör uppdragas åt den utredning, som motionärerna
förordar, att skyndsamt pröva denna fråga.
Yrkande om utredning rörande skattefria kontoavsättningar framföres
även i de likalydande motionerna I: 520 och II: 648. De inkomstslag som enligt
motionärernas mening närmast kommer i fråga är inkomst av jordbruksfastighet
och inkomst från hyresfastigheter. För de senare skulle avsättningarna
närmast innebära, att sådan del av hyresinkomsten, vilken erfordrades
för framtida reparationer, redan vid avsättningen skulle bli fritagen
från beskattning.
I de likalydande motionerna I: 521 och II: 646 erinrar motionärerna om
att vid riksdagens början från folkpartiets sida i särskilda motioner framlagts
förslag om ett system med särskilda sparkonton. Motionerna upptar
även ett förslag till författningsbestämmelser. Det förslag som framlagts i
dessa motioner tar i främsta rummet sikte på att främja sparandet samt öppna
möjlighet för en mera gynnsam behandling av extrainkomster. Det ger
emellertid samtidigt möjlighet till resultatutjämning i viss utsträckning och
utgör därför ett komplement till det av motionärerna förordade utredningsförslaget
om progressionsutjämning.
22
Bevillningsutskottets betänkande nr it) år 1960
Utskottet
Den svenska skattelagstiftningen bygger i stort sett på den principen att
vad som för ett visst beskattningsår göres till föremål för beskattning är
sagda års intäkter efter avdrag för på samma tid belöpande omkostnader.
Gällande bestämmelser medger i enlighet härmed inte rätt att vid inkomsttaxeringen
göra avdrag för skattemässigt redovisat underskott, som uppkommit
under annat beskattningsår än det taxeringen avser. Ej heller medger
reglerna återbäring av tidigare erlagd skatt av den anledningen att verksamheten
ett följande år gått med förlust. Någon allmän rätt att utjämna
vinster under olika beskattningsår mot varandra förefinnes inte. Genom
lagstiftningen om insättning av medel å skogskonto samt om särskild skatteberäkning
för s. k. ackumulerad inkomst har emellertid för särskilda fall
möjlighet skapats att vid onormalt höga vinster undanröja de huvudsakliga
olägenheterna av beskattningens progressivitet. Även andra avsteg från
den nyssnämnda principen om beskattningsårets slutenhet har emellertid
gjorts. Rörelseidkare och i någon mån även jordbrukare kan nämligen genom
att vidta s. k. vinstreglerande dispositioner i viss utsträckning utjämna
vinster och förluster. Bestämmelserna om avskrivning å maskiner och inventarier,
varulagervärdering, avsättning till pensions- och personalstiftelser
samt till investeringsfonder möjliggör således en viss resultatutjämning
mellan olika beskattningsår.
Frågan om införande av rätt till förlustutjämning och öppen resultatutjämning
vid beskattningen har vid flera tillfällen varit föremål för riksdagens
prövning. Det har därvid från riksdagens sida uttalats, att det var
otillfredsställande att det skulle föreligga bristande jämlikhet i beskattningshänseende
mellan å ena sidan sådan skattskyldig, för vilken faktiska
förutsättningar för dold resultatutjämning förelåg, och å andra sidan sådan
skattskyldig, beträffande vilken detta inte var fallet. På förslag av bevillningsutskottet
anhöll 1955 års riksdag i skrivelse till Kungl. Maj :t att en
förutsättningslös och allsidig utredning av frågan om förlustutjämning
måtte verkställas. Beträffande den större frågan om resultatutjämning
framhöll 1955 års bevillningsutskott, att önskemålen härom borde betraktas
som en fråga på längre sikt, sedan de mest trängande spörsmålen om
den progressiva beskattningens verkningar fick anses åtminstone provisoriskt
lösta genom lagstiftningen om ackumulerad inkomst och om taxering
för inkomst av medel som insatts på skogskonto. Även vid senare tillfällen
har bevillningsutskottet givit uttryck för denna uppfattning.
Den av riksdagen begärda utredningen verkställdes av 1957 års skatteutredning,
som i enlighet med erhållna direktiv inte endast framlagt förslag
om rätt till förlustutjämning utan även prövat frågan om öppen resultatutjämning
i vidsträckt mening. I sistnämnda del har utredningen framlagt
ett lagförslag om rätt till utjämning av statlig inkomstskatt å merinkomst
i vissa fall.
Bevillningsutskottets betänkande nr 10 år 1960
23
I den förevarande propositionen har endast upptagits utredningens förslag
om rätt till förlustutjämning, vilket i princip tillstyrkts av det övervägande
antalet remissinstanser. Departementsförslaget har i allt väsentligt
utformats i enlighet med de av utredningen uppdragna riktlinjerna. I huvudsak
innebär förslaget följande.
Har en skattskyldigs verksamhet ett år lämnat underskott som inte kan
skattemässigt avräknas mot överskott av annan förvärvskälla samma år,
får underskottet utnyttjas såsom förlustavdrag senare år. Detta må ske när
som helst vid taxering för de följande sex åren, d. v. s. en utjämning över
en sjuårsperiod medges. Förlustavdraget kan fördelas inom perioden i enlighet
med den skattskyldiges egna önskningar.
Som förlust räknas ej blott underskott i egentlig mening utan även andra
allmänna avdrag, som skattemässigt inte kunnat utnyttjas, exempelvis kommunalskatteavdraget,
avgifter till folkpensioneringen och sjukförsäkringen
samt övriga försäkringsavdrag. Vidare kräves för att förlustavdrag skall
kunna medges att förlusten uppkommit under ett år, då den skattskyldige
varit skyldig deklarera, samt att deklarationsskyldigheten också fullgjorts.
Uppgår förlusten under förluståret icke till 1 000 kronor, får densamma
icke utnyttjas för förlustavdrag.
Förlustavdraget behöver ej fastställas till beloppet förrän yrkande om dess
utnyttjande vid en senare taxering framställts av den skattskyldige. När
yrkande om förlustavdragets tillgodoförande framställts, skall den skattskyldige
— då så erfordras — styrka det befogade i avdragsyrkandet genom
bevarade räkenskaper, anteckningar eller liknande. Anknytning har här
skett till föreskrifterna i 1956 års taxeringsförordning.
Särskilda regler har uppställts för äkta makar, åsyftande bl. a. möjlighet
för ena maken att överta den andres förlustavdrag.
Inom utskottet har icke rått skilda uppfattningar rörande angelägenheten
av att genom möjlighet till förlustutjämning undanröja de kanske mest
stötande verkningarna av beskattningsårets slutenhet. Även om åtskilliga
skattskyldiga — främst rörelseidkare och jordbrukare med redovisning av
inkomst enligt bokföringsmässiga grunder — har goda möjligheter att genom
vinstreglerande dispositioner undvika att redovisa förluster, visar dock
det av utredningen frambragta statistiska materialet att dessa möjligheter
ingalunda varit tillräckliga för att förhindra att dessa skattskyldiga måst
redovisa underskott. Härtill kommer att stora grupper skattskyldiga saknar
eller har mycket begränsade möjligheter att fördela inkomster och utgifter
så att uppkommande förluster kan utjämnas, önskvärdheten att få likställighet
mellan olika skattskyldiga talar således för att en rätt till förlustutjämning
införes.
Av det anförda framgår att utskottet kan instämma i syftet med den i
propositionen förordade lagstiftningen. Denna synes också väl ägnad att
tillgodose detta syfte. Utskottet vill emellertid redan här som sin uppfattning
uttala, att en lagstiftning av ifrågavarande art måste göras så lättöverskådlig
och enkel vid tillämpningen som omständigheterna medger. Del bör
24
Bevillningsutskottets betänkande nr 10 år 1960
från början klart utsägas, att lagstiftningen bör hållas fri från komplicerande
regler, som har till syfte att nå millimeterrättvisa. Av samma skäl
torde det inte kunna undvikas att särpräglade förlustfall, även om de i och
för sig är behjärtansvärda, måste lämnas utanför lagstiftningen.
Såvitt utskottet kunnat finna uppfyller den föreslagna förordningen väl
de i det föregående angivna kraven. Varken i de väckta motionerna eller
inom utskottet har heller yrkats ändringar i förslaget annat än på enstaka
punkter. Utskottet kan därför i fortsättningen inskränka sig till att behandla
de framkomna ändringsförslagen och vissa andra frågor, som särskilt
berörts i motionerna.
Som framgår av redogörelsen för huvuddragen i förslaget skall förlustöverföring
endast få ske framåt i tiden (carry over). I motionerna I: 519
och II: 647 samt I: 521 och II: 646 har i anslutning härtill uttalats att i åtskilliga
fall behov föreligger av förlustavdrag bakåt i tiden (carry back). Särskilt
kan detta gälla företag som avvecklas efter det att de under de senare
åren eller det sista året av sin verksamhet gått med förlust. En större skatterättvisa
skulle uppnås, om utjämningsförfarandet utvidgades till att omfatta
även möjligheter till förlustutjämning bakåt i tiden. I de förstnämnda
två motionerna har därför yrkats att i samband med en utredning av frågan
om en fullständig resultatutjämning även ändringar i fråga om förlustutjämningen
tas under övervägande och att därvid möjligheten till förlustöverföring
i form av carry back undersökes.
I anledning härav får utskottet erinra om att i de fall då i utlandet rätt
till förlustutjämning förekommer, denna vanligen ges i form av carry over.
I de länder, där rätt till carry back vid sidan av carry over förekommer,
något som dock är mindre vanligt, utgör den ett komplement till rätten till
carry over. Utskottet vill ej förneka att i enstaka fall en rätt till carry back
kan vara av värde. Denna metod torde emellertid med hänsyn till att den
kräver invecklade taxeringsföreskrifter och ett tyngande restitutionsförfarande
knappast kunna användas generellt utan endast vid sidan av carry
over-metoden och då för speciella fall. Enligt utskottets mening bör emellertid
denna fråga närmare övervägas sedan några års erfarenheter vunnits av
hur den nu aktuella lagstiftningen om förlustutjämning verkar.
Utskottet övergår härefter till frågan om tidpunkten för förlustens fastställande.
I denna fråga har meningarna såväl bland utredningens experter
som bland remissinstanserna varit delade, även om man övervägande biträtt
den mening, vari utredningen stannat. I Kungl. Maj :ts förslag — som överensstämmer
med utredningens ståndpunkt — har förlustens fastställande
knutits till avdragsyrkandet. Däremot yrkas i motionerna I: 520 och II: 648
att förlusten skall fastställas i samband med taxeringen för det beskattningsår,
varunder förlusten uppkommit.
Båda dessa alternativ är — som utredningen angivit och som också de
delade meningarna i frågan tyder på — förenade med uppenbara för- och
25
Bevillningsutskottets betänkande nr 10 år 1960
nackdelar. För användandet av den sistnämnda metoden talar främst, att
om förlusten fastställes i samband med deklarationens avgivande, d. v. s.
vid en tidpunkt då den skattskyldiges uppgifter är aktuella och i mån av behov
lättare kan kompletteras och kontrolleras, man i viss utsträckning undgår
de svårigheter, som kan uppkomma med avseende a bevisning, kontroll
m. m., därest fastställandet knytes till en senare tidpunkt. Det en gång
fastställda förlustavdraget skulle också kunna utnyttjas hur långt fram i tiden
som helst. Ett av skälen mot denna metod är att taxeringsmyndigheterna
får ägna arbete åt att pröva och beräkna förluster, som sedermera kommer
att sakna betydelse ur taxeringssynpunkt. Nära hälften av de bolag
som ett år redovisat förluster beräknas således inte kunna utnyttja dessa för
förlustavdrag. Det är knappast troligt att under sådana omständigheter
taxeringskontrollen skulle insättas med samma intensitet som på omedelbart
aktuella uppgifter. Fastställes förlustavdraget först i samband med yrkandet,
kan prövningen begränsas till de fall, då detta påtagligen blir av
betydelse. Bedömningen av förlustens storlek kommer att ingå som ett led i
fastställandet av den taxering vid vilken förlusten i fråga skall utnyttjas.
Något ingrepp i den ordning som gäller för taxeringsprocessen skulle ej
behöva ske och taxeringsmyndigheterna skulle slippa åsätta negativa taxeringar.
Å andra sidan talar mot denna ordning att uppgifterna för förlustens
beräknande icke är aktuella utan ligger ett eller flera år tillbaka i tiden. ^
Vilket alternativ som här ställer sig fördelaktigast kan knappast på förhand
bedömas med full säkerhet. Mycket beror på om förlustavdrag i allmänhet
kommer att yrkas under de första åren efter förlusten eller först mot
slutet av kvittningsperioden. Frågan om denna periods längd blir också av betydelse.
I likhet med departementschefen håller utskottet emellertid för troligt
att avdragen kommer att utnyttjas så snart det är möjligt, d. v. s. innan
de för förlustens fastställande erforderliga uppgifterna blivit alltför inaktuella.
Sättes kvittningsperiodens längd till sex år, som förordas i propositionen,
synes enligt utskottets mening övervägande skäl tala för att förlustavdraget
fastställes först då avdrag yrkas, vilket medför den fördelen att ingreppet
i nuvarande taxeringsprocess blir föga märkbart. Därigenom blir det också
möjligt att ge lagstiftningen retroaktiv verkan. Den blir sålunda tillämplig på
förluster från och med beskattningsåret 1954. Utskottet tillstyrker med det
anförda propositionen i denna del.
Av det föregående framgår att utskottet anser att kvittningsperioden inte
bör vara alltför lång. Den i propositionen föreslagna tiden — sex år — synes
ur skilda synpunkter väl avvägd och torde i de flesta fall vara tillräcklig för
att möjliggöra förlustutjämning. Man bör därför i varje fall tills vidare kunna
nöja sig med en kvittningsperiod av denna längd.
Då det gäller förlustavdragets omfattning har i motionerna 1:519 och
II: 647 uttalats, att vid den fortsatta utredning, som motionärerna förordat,
förutsättningslöst bör prövas möjligheten att överföra ej utnyttjade orlsav
i{
Bihang till riksdagens protokoll 1960. 7 samt. Nr 10
26
Bevillningsutskottets betänkande nr 10 år 1960
drag i förlustavdrag till senare år. I anslutning härtill får utskottet framhålla,
att ortsavdraget, vars uppgift är att garantera den skattskyldige ett belopp
motsvarande existensminimum fritt från skatt, otvivelaktigt har en annan
karaktär än omkostnadsavdragen och de allmänna avdragen. Med hänsyn
till avdragets syfte bör det enligt utskottets mening inte komma i fråga att få
förskjuta icke utnyttjade ortsavdrag till senare år.
För att begränsa antalet fall, då fråga om förlustavdrag uppkommer, har
förordats att en beloppsspärr införes, så att om förlusten under förluståret
icke uppgår till 1 000 kronor, densamma icke skall få utnyttjas för förlustavdrag.
Av det av utredningen frambragta statistiska materialet framgår,
att genom en sådan spärregel skulle vinnas en väsentlig arbetsbesparing för
taxeringsmyndigheterna. Det kan visserligen invändas mot en sådan regel
att den kan verka godtyckligt i gränsskiktet och medföra olika behandling
i fråga om rätten till förlustavdrag när det gäller i det närmaste likartade
fall. Denna konsekvens bör enligt utskottets mening emellertid tas för att
vinna den önskvärda förenklingen.
För att begränsa rätten att erhålla förlustutjämning till sådana fall, i vilka
den skattskyldige driver verklig förvärvsverksamhet eller eljest har en bestående
inkomstkälla av någon omfattning, har såsom villkor uppställts, att
deklarationsskyldighet skall ha förelegat för förluståret samt att denna skyldighet
även fullgjorts. Detta innebär att bruttointäkterna skall ha i normalfallet
uppgått till 1 200 kronor, i vad gäller fysisk person; aktiebolag och
ekonomisk förening har däremot alt deklarera oavsett bruttointäkternas storlek.
I motionerna I: 519 och II: 647 samt I: 521 och II: 646 har anförts betänkligheter
med avseende på deklarationsskyldigheten som villkor för rätten
till förlustavdrag. Ett rättvisare och riktigare resultat skulle enligt motionärernas
mening nås genom en föreskrift, att förlustutjämning får ske i
de fall, då deklarationsskyldighet förelegat under förluståret eller under något
av de två närmast föregående beskattningsåren. Motionärerna yrkar
därför att författningsförslaget ändras i denna riktning.
Mot syftet med den i propositionen föreslagna begränsningsregeln torde
befogade invändningar knappast kunna riktas. Det är rimligt att i princip
endast underskott, som uppkommit sedan den skattskyldige inträtt i förvärvslivet,
beaktas genom förlustavdrag. För att icke komplicera tillämpningen
måste denna avgränsning ske efter schablonartade grunder. Gentemot
den av departementschefen förordade regeln skulle kunna invändas,
att den inte är tillräckligt effektiv för att fylla sitt syfte. Däremot förefaller
det föga sannolikt att det i praktiken i någon nämnvärd omfattning kommer
att inträffa att skattskyldiga, som driver verklig förvärvsverksamhet, genom
regeln går miste om rätten till förlustavdrag. I den mån det förekommer att
en sådan skattskyldig icke haft en årlig bruttointäkt av minst 1 200 kronor,
torde detta vara förorsakat av långvarig sjukdom, arbetslöshet e. dyl., i
vilka fall han regelmässigt åtnjutit skattefria intäkter. För att inte lagstiftningen
i inledningsskedet skall kompliceras, bör enligt utskottets mening
Bevillningsutskottets betänkande nr 10 år 1960 27
den av departementschefen förordade, relativt lättillämpade regeln godtagas.
Frågan om en komplettering i den riktning, som motionärerna förordat, synes
kunna anstå till dess större erfarenheter vunnits av den föreslagna lagstiftningens
verkningar.
I propositionen har förordats vissa särbestämmelser för att förhindra
missbruk. Dessa regler tar främst sikte på bolag och föreningar och avser
omöjliggöra att företag — utan andra »värden» än en skattemässig rätt till
förlustavdrag — börjar gå i handeln. Bl. a. har föreslagits att i fåmans-(familje-)boiag
rätt till förlustutjämning skall få åtnjutas endast därest ägareförhållandena
i bolaget i det väsentliga är desamma vid förlusttillfället och
då förlusten skall utnyttjas. Detta krav anses uppfyllt om aktierna i bolaget,
då avdraget yrkas — direkt eller indirekt -— helt eller så gott som helt äges
av samma personer, som ägde aktierna när förlusten uppkom, eller av dem
som på grund av arv, testamente eller bodelning trätt i nämnda personers
ställe. I motionerna I: 520 och II: 648 har anförts att nämnda bestämmelser
i vissa fall kan leda till obilliga resultat. Om två personer startat en verksamhet
i aktiebolagsform och sedermera den ene delägaren avlidit samt efterlevande
änka och barn nödgats överlåta sina aktier till den andre hälftendelägaren,
förlorar denne varje rätt till avdrag för förlust, som uppkommit
innan han övertog de efterlevandes aktier. Bestämmelserna bör därför enligt
motionärernas mening kompletteras med en regel att hinder för förlustavdrag
icke skall möta därest skiljaktighet i ägareförhållandena betingas av att
aktier, som övergått till någon på grund av arv, testamente eller bodelning,
överförts å tidigare ägare av aktier i företaget.
Som departementschefen framhållit torde det vara erforderligt att ha
vissa spärregler i fråga om bolags och föreningarnas rätt att utnyttja förlustavdrag
sedan aktier eller andelar bytt ägare. I stort sett synes de i propositionen
föreslagna bestämmelserna vara ändamålsenligt utformade. Utskottet
är emellertid medvetet om att det även i andra fall än då aktierna
bytt ägare genom arv, testamente eller bodelning kan föreligga sådana omständigheter,
att det framstår som rimligt att förlustavdrag helt eller delvis
får utnyttjas. Ett sådant fall är det av motionärerna påtalade. Emellertid
torde det knappast vara möjligt att genom generella föreskrifter tillgodose
dessa fall; därtill är riskerna för missbruk alltför påtagliga. Mot den andra
utvägen — ett dispensförfarande — kan också resas befogade invändningar.
Utskottet är därför inte berett att tillstyrka en utvidgning av de åsyftade bestämmelserna,
men vill framhålla angelägenheten av att utvecklingen på
förevarande område i fortsättningen ägnas uppmärksamhet.
Gentemot vad i övrigt föreslagits i propositionen rörande förluslutjämning
har utskottet icke funnit anledning till erinran.
Utskottet övergår härefter till frågan om införande av progressionsutjämning.
Som av det förut anförda framgår framlade 1957 års skatteutredning
28
Bevillningsutskottets betänkande nr JO år J960
ett författningsförslag om rätt till utjämning av statlig inkomstskatt å merinkomst
i vissa fall. I huvudsak innehåller detta utredningens förslag följande.
Fysisk person äger påkalla progressionsutjäinning om den beskattningsbara
inkomsten med minst 12 000 kronor överstiger nästföregående års motsvarande
inkomst. En jämförelse göres sålunda allenast mellan två på varandra
följande år. Föreligger förutsättningar för utjämning, sker denna sålunda
att skatten för det andra året, då inkomstökningen föreligger, i erforderlig
omfattning jämkas nedåt.
Uppgår inkomstökningen till ett något lägre belopp än det föreskrivna minimibeloppet
12 000 kronor, skulle det kunna inträffa att en lägre inkomst
gav en högre skatt. Då en sådan konsekvens enligt utredningen måste förhindras,
kan enligt förslaget skatteomräkning jämväl i detta fall ske, nämligen
som om inkomstökningen likväl uppgått till minimibeloppet 12 000
kronor. Om progressionsutjämningen ej ger större effekt än en skattereduktion
understigande 50 kronor, förfaller rätten till utjämning. En förutsättning
för skatteutjämning är att den skattskyldige även under jämförelseåret
haft sådan inkomst att han varit deklarationsskyldig, d. v. s. haft bruttointäkter
å minst 1 200 kronor.
Prövningen av detta förslag har Kungl. Maj :t funnit tills vidare böra anstå.
Föredragande departementschefen har erinrat om att önskemålen om en
progressionsutjämning bör betraktas som en fråga på längre sikt. De mest
trängande spörsmålen om den progressiva beskattningens verkningar vid
ojämna inkomster får anses åtminstone provisoriskt lösta genom lagstiftningen
om ackumulerad inkomst och om taxering för inkomst av medel som
insatts på skogskonto. Utredningens förslag om resultatutjämning har utformats
så att bestämmelserna har nära samband med lagstiftningen om
ackumulerad inkomst. Då sistnämnda lagstiftning för närvarande är föremål
för översyn, har departementschefen i likhet med vissa remissinstanser
ansett det naturligt, att prövningen av förslaget om progressionsutjämning
tills vidare får anstå. När utredningen om revision av reglerna om ackumulerad
inkomst föreligger, kan det enligt departementschefens mening bli anledning
upptaga frågan om utjämning jämväl av inkomstökningar av det
slag, som beröres av progressionsutjämningsförslaget. I samband därmed
torde man också ha bättre möjligheter att överblicka konsekvenserna av de
förslag om andra möjligheter till resultatutjämning som framförts.
I samtliga de här behandlade motionerna yrkas, att utredningens förslag
om progressionsutjämning genomföres med vissa jämkningar. Bl. a. önskar
motionärerna att förslaget kompletteras så att progressionsutjämning kan
ske även vid fallande inkomst.
Utskottet vill inte bestrida att verkningarna av den statliga inkomstskattens
progressivitet emellanåt kan vara sådana att en viss utjämning av inkomsten
på flera år kan vara berättigad. De mest iögonfallande nackdelarna
av beskattningsårets slutenhet får emellertid anses undanröjda genom skogskontolagstiflningen
och förordningen om ackumulerad inkomst. Genomföres
det av utskottet tillstyrkta förslaget om rätt till förlustutjämning blir
29
Bevillningsutskottets betänkande nr 10 år 1960
läget ytterligare förbättrat. Påpekas bör också att reglerna om ackumulerad
inkomst är föremål för översyn, varvid en utvidgning av tillämpningsområdet
för lagstiftningen överväges.
I viss utsträckning skulle genom utredningens förslag önskemålen om ytterligare
resultatutjämning tillgodoses. Emellertid har från olika remissinstansers
sida principiella invändningar riktats mot utredningens förslag. A
ena sidan har man menat att genom förslagets generella utformning progressionsutjämning
måst tillåtas i åtskilliga fall, da en sådan utjämning inte kan
anses sakligt motiverad. Som exempel nämnes bl. a. skattskyldig, som då han
inträder i förvärvslivet eller i samband med befordran erhaller en kraftigt
stegrad inkomst, varigenom han når upp till en inkomstnivå där han sedan
stannar under längre tid. å andra sidan har invänts att den föreslagna lagstiftningen
icke alls tillgodoser behovet av utjämning vid fleråriga inkomstminskningar.
En brist i förslaget har också ansetts vara att progressionsutjämning
ej får ske vid fallande inkomst.
Enligt utskottets mening är det tveksamt om förslaget, med hänsyn till
den kritik som riktats mot detsamma, är ägnat att genomföras i föreliggande
skick. En avsevärd del av de fall, då enligt förslaget progressionsutjämning
skulle kunna erhållas, är också sådana då utjämningen inte kan anses
vara sakligt motiverad. Risk torde därför föreligga att upprepade krav
kommer att resas på utvidgning av tillämplighetsomradet för lagstiftningen,
vilka krav under sådana omständigheter torde vara svåra att tillbakavisa.
Över huvud taget torde det vara förenat med stora svårigheter att genom en
generellt verkande lagstiftning möjliggöra en utjämning av beskattningen
för sådana skattskyldiga, som har från år till år starkt växlande inkomster,
utan att få de påtalade ur skatteförmåge- och rättvisesynpunkt icke önskvärda
biverkningarna av lagstiftningen. Utskottet har för sin del kommit till
den uppfattningen att förslaget inte bör genomföras för närvarande, utan
ställning tas till frågan om progressionsutjämning först sedan revisionen av
reglerna om ackumulerad inkomst fullbordats och behovet av åtgärder på
området därigenom närmare klarlagts. Utskottet avstyrker således motionsyrkandena
om omedelbart införande av lagstiftningen om rätt till progressionsutjämning.
Med denna utgångspunkt saknar utskottet anledning närmare
behandla yrkandena i motionerna om ändring i vissa delar av utredningens
författningsförslag. Det må emellertid anmärkas att ett tillgodoseende
av yrkandet om progressionsutjämning vid fallande inkomst skulle komplicera
tillämpningen avsevärt bl. a. genom att ett restitutionsförfarande
bleve nödvändigt.
I motionerna 1: 519 och 11:647 har yrkats alt eu ny utredning tillsattes
snarast möjligt i syfte alt pröva möjligheterna till en fullständig resultatutjämning
och att härvid i första hand frågan om resultatutjämning genom
kontometoden prövas och att förslag i detta syfte därefter skyndsamt förelägges
riksdagen. EU liknande yrkande framlägges i motionerna I: 520 och
II: 648.
Frågan om användande av någon form av kontometod prövades ingående
30
Bevillningsutskottets betänkande nr 10 år 1960
av 1957 års skatteutredning. De därvid gjorda övervägandena har resulterat
i att utredningen ansett att man, i vart fall för närvarande, inte bör införa
regler om resultatutjämning enligt kontometoden. Likaså behandlades utförligt
andra möjligheter till öppen resultatutjämning. Då det knappast är
troligt att en ny utredning skulle kunna tillföra något för frågans bedömande
väsentligt nytt material, anser utskottet inte att den av motionärerna
begärda utredningen nu bör komma till stånd. Utskottet avstyrker således
de angivna motionsyrkandena.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A) att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förevarande
proposition nr 30, antaga de vid propositionen fogade
förslagen till
1) förordning om rätt till förlustutjämning vid taxering
för inkomst;
2) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370); samt
3) förordning angående ändring i förordningen den 26
juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt.
B) att följande motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna I: 519 av herr Bengtson
m. fl. och II: 647 av herr Hedlund m. fl.,
2) de likalydande motionerna I: 520 av herr Eskilsson
m. fl. och II: 648 av herr Nilsson i Svalöv m. fl., samt
3) de likalydande motionerna I: 521 av herrar Kronstrand
och Stefanson samt II: 646 av herr Ågren m. fl.,
måtte, i den mån de icke kan anses besvarade genom vad
utskottet ovan anfört, av riksdagen lämnas utan åtgärd.
Stockholm den 8 mars 1960
På bevillningsutskottets vägnar:
JOHN ERICSSON
Närvarande:
från första kammaren: herrar John Ericsson, Hagberg*, Einar Eriksson*,
Spetz, Jansson, Bengtson, Oscar Carlsson, Wärnberg, Kronstrand och
Sundin; samt
från andra kammaren: herrar Brandt i Aspabruk, Nilsson i Svalöv,
Allard, Vigelsbo, Kärrlander, Magnusson i Borås, Gustafson i Göteborg, Asp,
Andersson i Essvik och Rydén.
* Ej närvarande vid betänkandets justering.
Bevillningsutskottets betänkande nr 10 År 1960
31
Reservationer:
I) av herrar Hagberg, Spetz, Kronstrand, Nilsson i Svalöv, Magnusson i
Borås, Gustafson i Göteborg och Rydén, vilka anfört följande:
»Vi konstaterar med tillfredsställelse, att genom det föreliggande förslaget
möjligheter öppnas till förlustutjämning vid taxering för inkomst. Såsom
anförts i motionerna 1:519 av herr Bengtsson in. fl. och 11:647 av herr
Hedlund m. fl., I: 520 av herr Eskilsson m. fl. och II: 648 av herr Nilsson i
Svalöv in. fl. samt I: 521 av herrar Kronstrand och Stefanson samt II: 646
av herr Ågren in. fl. bör emellertid vissa justeringar komma till stånd.
Beträffande kravet på att deklarationsskyldighet skall ha förelegat för det
beskattningsår då förlusten uppkommit för att rätt till förlustavdrag skall
inträda anser vi i likhet med ett flertal remissmyndigheter, att den föreslagna
begränsningen är onödigt rigorös och ägnad att medföra vissa orättvisor.
Det synes tillräckligt att stadga, att deklarationsskyldighet skall ha förelegat
antingen under förluståret eller under något av de två närmast föregående
beskattningsåren.
Förslaget i propositionen att förlustutjämning endast skall få äga rum
därest ägareförhållandena i ett familjebolag i det väsentliga är desamma vid
förlusttillfället och då förlusten skall utnyttjas finner vi likaledes kunna
leda till obilliga resultat. Det stadgas visserligen, att rätten till förlustutjämning
skall bestå oförändrad om ändring i ägareförhållandet betingas av att
aktier övergått till någon på grund av arv, testamente eller bodelning. Därest
emellertid i sådant fall t. ex. änka och barn efter en liälftendelägare saknar
ekonomiska möjligheter att behålla aktierna och därför överlåter dem till
den andre hälftendelägaren (eller till annan), förlorar denne delägare helt
rätten till avdrag för förlust som uppkommit innan han övertog de efterlevandes
aktier. Vi förordar en sådan komplettering av nyssberörda bestämmelse
att rätt till förlustutjämning skall kvarstå, om den som övertagit aktier
på grund av arv, testamente eller bodelning överlåter dessa till tidigare
ägare av aktier i företaget. Någon ökad risk för missbruk kan icke befaras
uppkomma härigenom.
Med angivna justeringar är vi beredda att acceptera förslaget till förlustutjämning.
Vi vill emellertid framhålla, att erfarenheterna av systemet bör
noga följas under de första åren, så att föreliggande bristfälligheter kan
skyndsamt undanröjas. Bland de spörsmål som bör ägnas fortsatt uppmärksamhet
vill vi nämna rätt till förlustutjämning bakåt i tiden, rätt till utjämning
även beträffande ortsavdrag samt utsträckning av kvitlningsperiodens
längd t. ex. till 10 år.
I motionerna har vidare yrkats, alt den av 1957 års skatteutredning förordade
progressionsutjämningen skulle genomföras, ehuru med vissa kompletteringar.
Vi delar denna uppfattning. Vi föreslår härutinnan att rätt till
utjämning skall förefinnas även vid fallande inkomst. Vad deklarations
-
32
Bevillningsuiskottets betänkande nr 10 år 1960
skyldigheten angår bör det räcka med att sådan förelegat antingen för jämförelseåret
eller för något av de två beskattningsåren dessförinnan. Vissa
skäl kan även anföras för att sänka det minimibelopp som kräves såsom
skillnad mellan två års inkomster — 12 000 kronor — för att utjämning
skall få ske. Angelägenheten att få systemet infört för att kunna börja
samla erfarenheter för en fullständigare resultatutjämning i framtiden synes
emellertid motivera viss försiktighet under systemets första år, varför
vi icke nu vill föreslå någon sänkning av beloppet.
Slutligen har yrkats, att en skyndsam utredning skall igångsättas rörande
en allmän öppen resultatutjämning, innebärande bl. a. rätt till skattefri avsättning
å särskilda konton — motsvarande nuvarande skogskonto — vid beräkning
av intäkt av jordbruk och av annan fastighet (hyresfastighet). Vi
biträder detta förslag.
Med hänsyn till vad här anförts anser vi, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen i anledning av de likalydande motionerna
I: 519 och II: 647, I: 520 och II: 648 samt I: 521 och II: 646
måtte
1) antaga det vid proposition nr 30 fogade förslaget till
förordning om rätt till förlustutjämning vid taxering för inkomst
med den ändring att 2, 8 och 9 §§ erhåller följande
lydelse.
2 §•
Med förlust--— samma år.
Till förlustavdrag berättigar endast sådan förlust, som hänför sig antingen
till beskattningsår, för vilket skattskyldig varit jämlikt 22 § 1 mom.
första stycket vid 1) taxeringsförordningen skyldig avlämna självdeklaration
till ledning för sin taxering för inkomst, eller varunder skattskyldigs bruttointäkter
av en eller flera förvärvskällor uppgått till sådant belopp att han
jämlikt bestämmelserna vid 2) eller 3) nämnda stycke varit skyldig avlämna
deklaration som nyss sagts eller till något av de två närmast därpå följande
beskattningsåren. Vid bedömande av fråga om rätt till förlustavdrag föreligger
skall beträffande äkta makar och oskift dödsbo tillika iakttagas vad
i tredje och sjätte styckena sagda moment stadgas. För rätt till förlustavdrag
erfordras härutöver att deklarationsskyldigheten för förluståret fullgjorts
under vederbörligt taxeringsår.
Rätten till -— --minst 1 000 kronor.
(Se vidare anvisningarna.)
8 §.
Om aktierna---andra tillfället. Hinder för förlustavdrag möter dock
ej, där skiljaktighet i ägareförhållandena betingas av att aktierna eller andelarna
genom arv, testamente eller bodelning övergått å annan fysisk per
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 10 år 1960 33
son eller andra fysiska personer eller av att på nämnt sätt förvärvade aktier
överlåtits å sådan fysisk person eller sådana fysiska personer som sedan
beskattningsårets ingång innehaft aktier i företaget.
9 §•
Har bolag---båda tillfällen. Hinder för förlustavdragets utnyttjande
möter dock ej, där skiljaktighet i ägareförhållandena betingats av att aktierna
genom arv, testamente eller bodelning övergått å annan fysisk person
eller andra fysiska personer eller av att på nämnt sätt förvärvade aktier överlåtits
å sådan fysisk person eller sådana fysiska personer som sedan beskattningsårets
ingång innehaft aktier i företaget.
2) antaga det av 1957 års skatteutredning framlagda, vid
propositionen nr 30 såsom bihang fogade förslaget till förordning
om rätt till utjämning av statlig inkomstskatt å
merinkomst i vissa fall med den ändring att rubriken samt
1, 2, 3, 5, 8 och 13 §§ ävensom anvisningarna till 5 § och
övergångsbestämmelserna erhåller följande lydelse.
Förordning om rått till utjämning i vissa fall av statlig inkomstskatt i
samband med inkomststegring eller inkomstminskning
1 §•
Fysisk person, oskift dödsbo eller familjestiftelse må, under de förutsättningar
och på det sätt nedan i denna förordning sägs, erhålla utjämning av
statlig inkomstskatt i samband med inkomststegring eller inkomstminskning.
2 §•
Uppgår den till statlig inkomstskatt beskattningsbara inkomsten för i 1 §
omförmäld skattskyldig till belopp, som med minst 12 000 kronor över- eller
understiger den skattskyldiges motsvarande inkomst under det nästföregående
beskattningsåret (jämförelseåret), skall utjämning av skatt verkställas
sålunda att den skatt, som den skattskyldige jämlikt förordningen om statlig
inkomstskatt haft att erlägga för jämförelseåret eller har att erlägga
för beskattningsåret, nedsättes till sådant belopp, att den sammanlagda statliga
inkomstskatten för det ifrågavarande beskattningsåret och för jämförelseåret
blir lika stor som summan av den skatt, som han haft att erlägga
för nämnda båda år, därest den sammanlagda beskattningsbara inkomsten
för dessa år med lika delar belöpt på vartdera av åren.
Vid tillämpningen---för beskattningsåret.
(Se vidare anvisningarna.)
3 §•
Finnes vid jämförelse som i 2 § sägs mellan de beskattningsbara inkomsterna
merinkomsten eller inkomstminskningen uppgå till lägre belopp än
34
Bevillningsutskottets betänkande nr 10 år 1960
12 000 kronor, skall den statliga inkomstskatten för beskattningsåret eller
för jämförelseåret likväl icke utgå med högre belopp, än som skolat beräknas,
därest merinkomsten eller inkomstminskningen uppgått till 12 000
kronor.
5 §•
I fråga om äkta makar, vilka för beskattningsåret icke taxerats såsom av
varandra oberoende skattskyldiga, gäller att frågan, huruvida i 2 § angiven
lägsta merinkomst eller inkomstminskning föreligger, skall bedömas på
grundval av sammanlagda beloppet av makarnas beskattningsbara inkomster
enligt taxeringarna för nämnda år och för jämförelseåret. Jämväl vid
tillämpning av 3 § gäller, att hänsyn skall tagas till sammanlagda beloppen
av statlig inkomstskatt, som belöper på makarna vid skatteberäkning enligt i
2 § angiven grund. Den efter utjämningen reducerade skatten fördelas å
makarna efter förhållandet mellan deras beskattningsbara inkomster enligt
taxeringen för beskattningsåret.
Hava makarna----för sig.
(Se vidare anvisningarna.)
8 §•
Rätt till skatteutjämning enligt denna förordning föreligger endast för sådan
i 1 § omförmäld skattskyldig, som på grund av vad i 22 § 1 mom. vid
1) 3) taxeringsförordningen sägs varit skyldig att utan anmaning avlämna
självdeklaration till ledning för sin taxering för inkomst under jämförelseåret
eller något av de två närmast föregående beskattningsåren, därvid vad i
tredje och sjätte styckena sagda moment stadgas angående äkta makar och
oskift dödsbo skall äga motsvarande tillämpning. Tillika skall gälla att deklarationsskyldigheten
fullgjorts under iakttagande av de härför i taxeringsförordningen
lämnade föreskrifterna.
Oaktat vad---jämför 5 §.
13 §.
Föreligga förutsättningar för skatteutjämning enligt denna förordning
först efter meddelandet av sådant beslut av prövningsnämnd eller utslag av
kammarrätten eller Kungl. Maj:t, som i 12 § sägs, eller har den beräknade
merinkomsten eller inkomstminskningen ökat till följd av sådant beslut eller
utslag äger den skattskyldige inkomma med ansökning enligt 9 § inom ett
år från det ifrågavarande beslut eller utslag meddelades.
Äger skattskyldig--- — enligt 9 §.
Anvisningar
till 5 §.
1. Av 5---av skatteutjämningen.
Vad i ----under jämförelseåret.
35
Bevillningsutskottets betänkande nr tO år 1960
Det erinras, att skatteutjämning för äkta makar icke ifrågakoinmer med
mindre åtminstone en av dem varit skyldig avgiva självdeklaration för inkomst
under jämförelseåret eller något av de två närmast föregående beskattningsåren
och tillika iakttagit denna skyldighet (jämför 8 §).
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1961; förordningen skall
dock icke äga tillämpning i avseende å skatteberäkning i anledning av 1960
eller tidigare års taxering eller på föranledande av eftertaxering för år 1960
eller tidigare år.
3) i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om skyndsam
utredning rörande allmän öppen resultatutjämning, innebärande
bl. a. rätt till skattefri avsättning å särskilda konton
— motsvarande nuvarande skogskonto — vid beräkning av
intäkt av jordbruk och av annan fastighet (hyresfastighet).»
II) av herrar Bengtson, Sundin och Vigelsbo, vilka anfört följande:
»Vi konstaterar---- (= reservation nr I s. 31 rad 4 uppifrån—rad 5
nedifrån)--— till 10 år.
I motionerna har vidare yrkats, att den av 1957 års skatteutredning förordade
progressionsut jämningen skulle genomföras, ehuru med vissa kompletteringar.
Vi delar denna uppfattning. Vi föreslår härutinnan att rätt till
utjämning skall förefinnas även vid fallande inkomst. Vad deklarationsskyldigheten
angår bör det räcka med att sådan förelegat antingen för jämförelseåret
eller för något av de två beskattningsåren dessförinnan. Det minimibelopp
av 12 000 kronor, som merinkomsten enligt utredningens förslag
skall uppgå till för att rätt till progressionsutjämning skall föreligga, är enligt
vår mening för högt. Ett minimibelopp av 8 000 kronor synes oss bättre
överensstämma med reformens syfte. Vi föreslår, att minimibeloppet fastställes
till 8 000 kronor. Sedan någon tids erfarenhet vunnits av reformen,
bör man söka utvidga progressionsut jämningen till att gälla mer än två år.
Slutligen har---- (— reservation nr I s. 32 rad 9 uppifrån—rad 13
uppifrån) —• ■—- — detta förslag.
Med hänsyn till vad här anförts anser vi, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen i anledning av de likalydande motionerna
I: 519 och II: 647, I: 520 och II: 648 samt I: 521 och II: 646
måtte
1) antaga det —-------(= reservation I s. 32 rad 18 uppifrån—s.
33 rad 9 uppifrån)---i företaget.
2) antaga det av 1957 års skatteutredning framlagda, vid
propositionen nr 30 såsom bihang fogade förslaget till förordning
om rätt till utjämning av statlig inkomstskatt å merinkomst
i vissa fall med den ändring att rubriken samt 1, 2,
3, 5, 8 och 13 §§ ävensom anvisningarna till 2 och 5 §§ och
övergångsbestämmelserna erhåller följande lydelse.
36
Bevillningsutskottets betänkande nr 10 år 1960
Förordning om rätt till utjämning i vissa fall av statlig inkomstskatt i
samband med inkomststegring eller inkomstminskning
1 §•
Fysisk person, oskift dödsbo eller familjestiftelse må, under de förutsättningar
och på det sätt nedan i denna förordning sägs, erhålla utjämning av
statlig inkomstskatt i samband med inkomststegring eller inkomstminskning.
2 §•
Uppgår den till statlig inkomstskatt beskattningsbara inkomsten för i 1 §
omförmäld skattskyldig till belopp, som med minst 8 000 kronor över- eller
understiger den skattskyldiges motsvarande inkomst under det nästföregående
beskattningsåret (jämförelseåret), skall utjämning av skatt verkställas
sålunda att den skatt, som den skattskyldige jämlikt förordningen om statlig
inkomstskatt haft att erlägga för jämförelseåret eller har att erlägga för
beskattningsåret nedsättes till sådant belopp, att den sammanlagda statliga
inkomstskatten för det ifrågavarande beskattningsåret och för jämförelseåret
blir lika stor som summan av den skatt, som han haft att erlägga för nämnda
båda år, därest den sammanlagda beskattningsbara inkomsten för dessa
år med lika delar belöpt på vartdera av åren.
Vid tillämpningen--- -— för beskattningsåret.
(Se vidare anvisningarna.)
3 §.
Finnes vid jämförelse som i 2 § sägs mellan de beskattningsbara inkomsterna
merinkomsten eller inkomstminskningen uppgå till lägre belopp än
8 000 kronor, skall den statliga inkomstskatten för beskattningsåret eller för
jämförelseåret likväl icke utgå med högre belopp än som skolat beräknas,
därest merinkomsten eller inkomstminskningen uppgått till 8 000 kronor.
5 §•
I fråga om äkta makar, vilka för beskattningsåret icke taxerats såsom av
varandra oberoende skattskyldiga, gäller att frågan, huruvida i 2 § angiven
lägsta merinkomst eller inkomstminskning föreligger, skall bedömas på
grundval av sammanlagda beloppet av makarnas beskattningsbara inkomster
enligt taxeringarna för nämnda år och för jämförelseåret. Jämväl vid
tillämpning av 3 § gäller, att hänsyn skall tagas till sammanlagda beloppen
av statlig inkomstskatt, som belöper på makarna vid skatteberäkning enligt
i 2 § angiven grund. Den efter utjämningen reducerade skatten fördelas å
makarna efter förhållandet mellan deras beskattningsbara inkomster enligt
taxeringen för beskattningsåret.
Hava makarna---för sig.
(Se vidare anvisningarna.)
37
Bevillningsutskottets betänkande nr 10 år 1960
8 §•
Rätt till skatteutjämning enligt denna förordning föreligger endast för sådan
i 1 § omförmäld skattskyldig, som på grund av vad i 22 § 1 mom. vid
1)—3) taxeringsförordningen sägs varit skyldig att utan anmaning avlämna
självdeklaration till ledning för sin taxering för inkomst under jämförelseåret
eller något av de två närmast föregående beskattningsåren, därvid
vad i tredje och sjätte styckena sagda moment stadgas angående äkta
makar och oskift dödsbo skall äga motsvarande tillämpning. Tillika skall
gälla att deklarationsskyldigheten fullgjorts under iakttagande av de härför
i taxeringsförordningen lämnade föreskrifterna.
Oaktat vad---jämför 5 §.
13 §.
Föreligga förutsättningar för skatteutjämning enligt denna förordning
först efter meddelandet av sådant beslut av prövningsnämnd eller utslag av
kammarrätten eller Kungl. Maj:t, som i 12 § sägs, eller har den beräknade
merinkomsten eller inkomstminskningen ökat till följd av sådant beslut
eller utslag, äger den skattskyldige inkomma med ansökning enligt 9 § inom
ett år från det ifrågavarande beslut eller utslag meddelades.
Äger skattskyldig---enligt 9 §.
Anvisningar
till 2 §.
Till ledning för skatteberäkningen anföres följande exempel:
Beskattningsbar inkomst för jämförelseåret ............ 8 000 kronor
» » » beskattningsåret........... 20 100 »
Sammanlagd beskattningsbar inkomst .................. 28 100 kronor
Efter utjämning fördelad beskattningsbar inkomst (delbeloppen
avjämnas till närmaste hundratal kronor så att summan
av delbeloppen motsvarar den sammanlagda beskattningsbara
inkomsten):
för jämförelseåret .................................... 14 000 kronor
för beskattningsåret .................................. 14100 »
28 100 kronor
Skatt å fördelad inkomst enligt grunderna vid taxeringen för
det beskattningsår, varunder merinkomst uppkommit, anta
-
ges utgöra:
å 14 000 kronor ...................................... 2180 kronor
å 14100 » ...................................... 2 207 »
4 387 kronor
Avgår skatt å 8 000 kronor enligt samma grunder........ 880 »
Skatt att erlägga enligt taxering för beskattningsåret...... 3 507 kronor
38
Bevillningsutskottets betänkande nr 10 år 1960
Det anmärkes, att — för att skatteutjämning enligt denna förordning för
den i exemplet avsedde skattskyldige må äga rum jämväl vid taxering för
nästföljande år — den beskattningsbara inkomsten enligt sistnämnda års
taxering skall uppgå till lägst 28 100 kronor, d. v. s. med minst 8 000 kronor
överstiga den tidigare beskattningsbara inkomsten, 20 100 kronor.
till 5 §.
1. Av 5-----— av skatteutjämningen.
Vad i — — — under jämförelseåret.
Det erinras, att skatteutjämning för äkta makar icke ifrågakommer med
mindre åtminstone en av dem varit skyldig avgiva självdeklaration för inkomst
under jämförelseåret eller något av de två närmast föregående beskattningsåren
och tillika iakttagit denna skyldighet (jämför 8 §).
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1961; förordningen skall
dock icke äga tillämpning i avseende å skatteberäkning i anledning av 1960
eller tidigare års taxering eller på föranledande av eftertaxering för år 1960
eller tidigare år.
3) i skrivelse---(= reservation I s. 35 rad 9 uppifrån—rad
13 uppifrån)---fastighet (hyresfastighet).»
600458
Stockholm 1960. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag