Bevillningsutskottets betänkande nr 1 år 1960

1

Nr 1

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
om viss utsträckt tillämpning av bestämmelserna om
skattebefrielse för dödsbo.

(2:a avd.)

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet hänvisade likalydande
motionerna I: 114 av herrar Arvidson och Yngve Nilsson samt II: 141 av
herr Stiernstedt har hemställts, »att riksdagen måtte besluta sådan ändring
i förordningen om statlig inkomstskatt och i kommunalskattelagen att bestämmelserna
om skattebefrielse för dödsbo blir tillämpliga jämväl å sådana
skattskyldiga som på grund av bestämmelserna i 8 kap. boutredningslagen
ännu ej kunnat dödförldaras men som, då de veterligen senast var i livet, befann
sig i livsfara samt att vederbörande utskott utarbetar härför erforderlig
författningstext».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det i motionerna framförda
yrkandet, får utskottet, i den mån redogörelse härför inte lämnas i det följande,
hänvisa till motionen II: 141.

Enligt 75 § kommunalskattelagen, 15 § förordningen om statlig inkomstskatt
och 15 § förordningen om statlig förmögenhetsskatt kan taxeringsnämnd eller
prövningsnämnd i vissa fall på särskild ansökan medge s. k. skattebefrielse
för dödsbo. Sådant beslut må fattas då här i riket bosatt skattskyldig avlidit
och efterlämnat bodelägare, som vid frånfället var beroende av den avlidne
för sin försörjning, under förutsättning att dödsboet har att på grund av
taxering enligt nyssnämnda författningar erlägga kvarstående eller tillkommande
skatt under uppbördstermin, som äger rum eller avslutas efter dödsfallet.
Såsom ytterligare villkor gäller att ömmande omständigheter skall föreligga.
Befrielsen må avse skatt som påförts den avlidne eller såvitt angår det
beskattningsår då dödsfallet inträffade oskift dödsbo efter honom. För att
skattebefrielse skall kunna äga rum fordras ansökan härom av dödsboet
senast under andra kalenderåret efter dödsåret.

Befrielse som nu avses må även omfatta i kvarstående eller tillkommande
skatt ingående folkpensionsavgift (20 § lagen om folkpensionering) samt
sjukförsäkringsavgift (36 § lagen om allmän sjukförsäkring).

De tidigare i 8 kap. lagen om boutredning och arvskifte meddelade bestämmelserna
om dödförklaring återfinnes numera i väsentligen oförändrat skick

Bihang till riksdagens protokoll 1960. 7 samt. Nr 1

2

Bevillningsutskottets betänkande nr 1 är 1960

i 1958 års ärvdabalk, 25 kap. Enligt 1 § nämnda kapitel må, om någon är
borta och det sedan han veterligen sist var vid liv förflutit tio år eller, där han
skulle vara över 75 år gammal, fem år, ansökan göras om hans dödförklaring.
Befann sig den bortovarande i livsfara, då han veterligen senast var i livet,
må ansökan ske efter det tre år förflutit. Ansökan om dödförklaring skall
jämlikt 2 § göras hos rätten i den ort, där den bortovarande senast haft hemvist
inom riket eller om behörig domstol sålunda ej finnes till Stockholms
rådhusrätt. Sedan rätten hört bl. a. den bortovarandes i Sverige vistande
make och närmaste fränder samt andra som kan antas senast haft underrättelse
om den bortovarande och det inte utrönes att den bortovarande avlidit,
skall rätten jämlikt 4 § kalla denne i kungörelse att senast å viss dag, som
inte må sättas tidigare än ett år efter kungörelsens utfärdande, anmäla sig
hos rätten. Har sådan tid förflutit som i 1 § sägs då den i kungörelsen fastställda
dagen tilländagått och vet man inte att den bortovarande avlidit, skall
rätten förklara att han skall anses för död. Om den bortovarande befann sig
i livsfara då han senast var i livet skall han anses ha avlidit å den dag eller,
om dagen inte är känd, vid utgången av den månad då livsfaran förelåg.

I de förevarande motionerna erinras om att framställning om dödsbobefrielse
skall göras senast under andra kalenderåret efter dödsåret. Då ansökan
om dödförklaring vid denna tidpunkt ännu inte kunnat lagligen göras, måste
frågan om skattebefrielse genom överklagande hos prövningsnämnden eller
kammarrätten hållas öppen intill dess beslut om dödförklaring utfärdats
av rätten. Under tiden är dödsboet, därest skatten ej guldits, utsatt för vederbörliga
indrivningsåtgärder. Detta är en uppenbar obillighet gentemot
dödsbon, där de ekonomiska omständigheterna är sådana, att förutsättningar
för dödsbobefrielse föreligger. Det har sålunda i praxis förekommit, att prövningsnämnd
av formella skäl måst avslå en ansökan om skattebefrielse för
dödsbo efter fiskare, som omkommit under fiske, efterlämnande änka och
minderåriga barn och där dödsboets i huvudsak enda tillgångar utgjorts av
bostadsfastighet. Det framstår ur sociala synpunkter som starkt motiverat
att en sådan ändring genomföres i skattelagstiftningen, att möjlighet till skattebefrielse
för dödsbo tillskapas i nu avsedda fall.

Utskottet

I de förevarande motionerna har yrkats viss utsträckning av de nuvarande
möjligheterna till skattebefrielse för dödsbo. Motionärerna anser att skattebefrielse
bör kunna medges på ett tidigare stadium än för närvarande är
fallet, då skattskyldig försvunnit utan att det utrönts att han avlidit men
det är känt att han befann sig i livsfara då han veterligen senast var i livet.
Enligt nuvarande bestämmelser kan skattebefrielse i sådant fall komma i

Bevillningsutskottets betänkande nr 1 år 1960

3

fråga först sedan dödförklaring ägt rum, vilket kan ske tidigast tre år efter
det livsfaran förelåg.

Även enligt utskottets mening kan det framstå såsom obilligt att kvarstående
eller tillkommande skatt uttas i de av motionärerna avsedda fallen,
därest förhållandena är sådana att skattebefrielse för dödsbo skulle medges
om de formella förutsättningarna härför förelåge. Genom ändring av bestämmelserna
om dödsbobefrielse skulle visserligen sådana förutsättningar kunna
tillskapas. Bl. a. med hänsyn till att de ändrade reglerna bör utformas
inte blott med tanke på fall, då försvinnande ägt rum i samband med livsfara,
utan till alla fall av bortovaro, som kan föranleda dödförklaring,
måste emellertid bestämmelserna bli mycket komplicerade. Utskottet anser
sig på grund härav inte böra förorda ändring av bestämmelserna om dödsbobefrielse
i det av motionärerna avsedda syftet. Väsentligen samma syfte
synes utskottet kunna vinnas på ett enklare sätt genom en utvidgning av
möjligheterna till anstånd med skattebetalning. Denna fråga är för närvarande
föremål för övervägande av uppbördsutredningen. Enligt utskottets
mening bör utredningens förslag beträffande anståndsinstitutet avvaktas
innan lagstiftningsåtgärder i anledning av förevarande motionsyrkande kan
komma i fråga. Utskottet avstyrker med det anförda motionerna.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att de likalydande motionerna I: 114 av herrar Arvidson
och Yngve Nilsson samt II: 141 av herr Stiernstedt om viss
utsträckt tillämpning av bestämmelserna om skattebefrielse
för dödsbo icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 26 april 1960

På bevillningsutskottets vägnar:

JOHN ERICSSON

Närvarande:

från första kammaren: herrar John Ericsson, Hagberg, Einar Eriksson,
Jansson, Gustaf Elofsson, fröken Ranmark, herrar Wärnberg, Kronstrand
och Stefanson; samt

från andra kammaren: herrar Brandt i Aspabruk, Nilsson i Svalöv,
Christenson i Malmö, Andersson i Essvik, Kristenson i Göteborg, Stiernstedt,
Carlsson i Västerås och Rydén.