Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 29 år 1960
1
Nr 29
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående planerad tunnelbana
genom Liljeholmsviken i Stockholm.
I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet hänvisade motionerna
I: 496 av herr Persson, Johan, m. fl. och II: 616 av herr Nihlfors m. fl. hemställes,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om skyndsamma
åtgärder i syfte att förhindra att den planerade tunnelbanetunneln i
Liljeholmsviken inom Stockholms stad nedlägges på ett sådant djup, som
omöjliggör sjötrafik för fartyg med större djupgående och som i framtiden
skapar allt större svårigheter för sjöfarten till mälarhamnarna.
I motionerna erinras om att österbygdens vattendomstol givit Stockholms
stad tillstånd att i Liljeholmsviken inom stadens gränser nedsänka en tunnelbana.
Utslaget har vunnit laga kraft.
Tunnelbanetunnelns läge i Liljeholmsviken är ej enbart en lokal fråga för
Stockholms stad, eftersom Liljeholmsviken utgör en del av Hammarbyleden,
som staden ålades att bygga som ersättning för den slopade Karl
Johans-slussen. Hammarbyleden är alltså att betrakta som allmän farled,
som tyvärr kommit att få ett alltför ringa djup. Tunneln bör sänkas så
djupt, att den i hela sin längd ligger fast på bergbotten, varigenom erhålles
ett vattendjup av drygt 12 m. Bredden i Hammarbyleden är tillräcklig. Däremot
möter det mycket stora ekonomiska uppoffringar, om man framdeles
skulle tvingas att ändra tunnelbanetunnelns placering. Om man sänker
tunneln till bergbotten skulle dessutom trafiksäkerheten i tunnelbanan bli
avsevärt bättre. Om tunneln skulle vattenfyllas under högtrafik, skulle
2 400 människor dränkas. Regleringsmöjligheterna för Mälaren påverkas
dessutom.
Huvudsyftet med motionerna är emellertid att skapa möjligheter för framtida
ökad sjötrafik. Hela Mälardalens trafikproblem och därmed en viktig
del av Sveriges näringslivs goda utveckling skadas om genomfarten för
större fartyg genom Liljeholmsviken förstöres.
Tunnelbanetunnelns ytliga läge förhindrar en biltunnel under Långholmsgatan—Hornsplan
och en sådan biltunnel behövs under alla omständigheter.
Merkostnaderna för att placera tunnelbanetunneln på det lägre djupet
beräknas till ca 8 miljoner kronor.
Beträffande motiveringen i övrigt får utskottet hänvisa till motion II: 616.
Utskottet har inhämtat yttrande över motionerna från sjöfartsstyrelsen,
länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands och Västmanlands län samt
Bihang till riksdagens protokoll 1960. 11 saml. Nr 29
2
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 29 år 1960
berett tillfälle för Stockholms stad och Sveriges redareförening att inkomma
med yttrande.
Sjöfartsstyrelsen hänvisar i första hand till sitt yttrande till statsrådet
och chefen för handelsdepartementet den 14 augusti 1959, däri styrelsen
erinrar om att den icke haft något att invända mot Stockholms stads anhållan
att få bygga tunneln på det sedermera av vattendomstolen medgivna
djupet och med de skyddsanordningar, som angivits. Styrelsen fann bärande
skäl föreligga för ett antagande, att någon fördjupning av Hammarbyleden
över huvud ej kommer att ske med hänsyn till bristande trafikunderlag
och de stora kostnader icke endast själva kanalfördjupningen utan jämväl
ombyggnaden av befintliga anläggningar såsom kajer, broar m. m. skulle
leda till. De hamntekniska förutsättningarna för en utbyggnad av Ärstadalshamnen
bedömes även vara ytterst begränsade. Även om så ej vore
fallet skulle det principiellt vara oriktigt att förlägga kajerna så långt in
mot stadens centrum.
I sitt nu avgivna yttrande anför styrelsen, att mälarhamnarna har tillgång
till två alternativa förbindelser med Östersjön, nämligen dels via Södertälje
kanal och dels via Hammarbyleden. Via den senare leden tillföres mälarhamnarna
främst mineraloljor från depåerna i stockholmsområdet. Vid
direktimport blir Södertälje kanal den naturliga leden jämväl för oljeimporten.
Eventuella förbättringsåtgärder bör därför inriktas på Södertälje kanal.
De ekonomiska och tekniska förutsättningarna för att ge slussen i Södertälje
och de anknytande farlederna ökad kapacitet utredes av styrelsen.
Redan nu anser sig styrelsen kunna uttala, att nyttoverkningarna av en
framtida fördjupning av jämväl Hammarbyleden måste bli av ytterst begränsat
värde för mälardalens näringsliv och icke stå i rimlig proportion
ens mot kostnaderna för den förberedande åtgärd en sänkning av tunneln
innebär och då långt mindre mot kostnaderna för en ombyggnad av Hammarbyleden.
Styrelsen anser det ytterst osannolikt att det dyrbara, transoceana
linjetonnaget kommer att anlöpa mälarhamnarna annat än tillfälligt.
Enligt styrelsens mening bör åtgärder, som kan befinnas motiverade för
förbättring av mälarhamnarnas trafikförutsättningar, inriktas på farlederna
via Södertälje kanal. En splittring av åtgärderna bör icke komma i fråga.
Länsstyrelsen i Stockholms län anför, att en hamn vid Märsta för bl. a.
införsel av petroleumprodukter till storflygplatsen vid Arlanda ifrågasatts.
Den lämpligaste leden för oljetonnaget synes då vara genom Södertälje kanal.
I övrigt saknar länet hamn av större betydenhet. Länsstyrelsen kan därför
icke finna, att några mera betydande nackdelar skulle uppstå genom det
planerade tunnelbygget.
Länsstyrelsen i Södermanlands län framhåller, att de orter inom länet,
vilka har hamnar med något större djup, icke synes intresserade av en dju
-
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 29 år 1960
3
pare farled vid Liljeholmen än tunnelbaneförslaget medger. Förbindelsen
mellan Östersjön och Mälaren är dessutom åtminstone för närvarande fullt
tillfredsställande genom Södertälje kanal. Skulle framdeles djupare farled
behövas bör denna farled utbyggas.
Länsstyrelsen i Västmanlands län bifogar yttrande från hamnstyrelsen i
Västerås och drätselkammaren i Köping.
Hamnstyrelsen i Västerås anför, att utvecklingen av sjöfarten medfört
krav på förbättring av tillfartslederna till Mälaren. Styrelsen anser det angeläget,
att det icke vidtages åtgärder, som förhindrar en framtida förbättring
av dessa tillfartsleder.
Drätselkammaren i Köping redogör för vad från stadens sida åtgjorts för
att förbättra sjöfartsmöjligheterna till staden. Även om sjötrafiken till och
från mälarhamnarna även efter en fördjupning av djuplederna i Mälaren i
huvudsak kommer att ledas genom en fördjupad och utbyggd kanal och
sluss i Södertälje, bör möjligheten att framdeles kunna öka Hammarbyledens
kapacitet icke undanröjas.
Länsstyrelsen anser det icke framsynt att genom framdragande av tunnelbana
i Liljeholmsviken på det avsedda djupet hindra en framtida användning
av Hammarbyleden för trafik med större fartyg. Länsstyrelsen, som
icke ansett sig böra ingå i någon bedömning av frågan huruvida några åtgärder
i åsyftad riktning numera är rättsligen möjliga, betonar att det ur
länets synpunkt måste anses vara ett intresse, att det ifrågavarande beslutet
omprövas.
Stockholms stad återger i sitt yttrande yttranden från spårvägsdirektören,
gatunämnden och hamnstyrelsen.
Spårvägsdirektören anför, att den sydvästra tunnelbanan, vilken är den
som korsar Liljeholmsviken, är av stor vikt för de närmare 100 000 personer,
som bor i de sydvästra förorterna. Fördröjning av arbetet skulle därför
vara ytterst oläglig. Skulle katastrofrisk föreligga vore det dock skäl att
ompröva planerna.
Förläggande av tunneln i ett 5—8 m. djupare läge skulle enligt beräkningar
hösten 1958 inneburit en kostnadsökning med 20—40 miljoner kronor
samt ett par års försening. Till detta skulle nu enligt gatunämndens yttrande
komma 8 miljoner kronor, som lagts ned på arbeten, som vid en fördjupning
vore bortkastade. Man har strävat efter att få en så trafiksäker,
kapacitetsstark och ekonomisk anläggning som möjligt. Under planeringsoch
byggnadstiden kontrolleras ritningar och beräkningar för bärande konstruktioner
principiellt av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Bolaget har för
sin del funnit, att den projekterade och delvis byggda tunneln motsvarar
de krav, som rimligen kan ställas på den ur trafiksäkerhetssynpunkt.
Gatunämnden anför bl. a., att påslåendet i motionerna att en biltunnel un -
4
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 29 år 1960
der Långholmsgatan—Hornsplan skulle kollidera med tunnelbanetunneln
är felaktigt. Den tunnel i Långholmsgatan, som ingår i planerna för detta
område hindras icke eller försvåras av tunnelbanan i dess fastställda höjdläge.
Risken för vattenfyllning av tunneln efter fartygshaveri mitt ovanför
tunneln är icke stor. Tunneln kommer att vara kringfylld så att bottnen
i farleden på ömse sidor om tunneln kommer att ligga i nivå med överytan
av de 70 cm tjocka skyddsplattor av betong, som kommer att läggas på taket
av den egentliga tunnelkonstruktionen. Skulle ett fartyg komma att sjunka
på den aktuella platsen, något som får anses som ytterst osannolikt under
fredsförhållanden, kan det aldrig komma att belasta tunne.n med mer än
någon mindre del av sin vikt. Under krigsförhållanden avser man att icke
trafikera tunneln.
Hamnstyrelsen börjar med att konstatera, att uppgiften i motionerna att
staden ålagts anlägga Hammarbyleden såsom ersättning för den slopade
Karl Johans-slussen är felaktig. Kungl. Maj :ts tillstånd att bygga Hammarbyleden
lämnades år 1914 och leden var färdig år 1930, medan slussen vid
Karl Johans torg slopades i samband med slussområdets ombyggnad under
åren 1932—.1935.
Trafiken genom Hammarbyleden omfattar omkring 30 000 enheter per år.
Häri ingår ca 17 000—18 000 motor- och segelbåtar. Nyttotrafiken uppgår
således till 13 000—14 000 enheter årligen. Maskindrivna fartyg över 10
nettoregisterton uppgick år 1957 till omkring 9 000. Över 900 nettoregisterton
var endast 100 stycken. Hammarbyledens nuvarande kapacitet kan därför
ej sägas ha blivit i påtaglig omfattning utnyttjad. En fördjupning av
farleden skulle nödvändiggöra anläggning av en ny sluss vid Skanstull.
Med hänsyn till de stora utgifter och betydande svårigheter, som en fördjupning
skulle medföra, torde en dylik åtgärd få anses utesluten inom överskådlig
framtid.
Det i motionerna åsyftade farledsdjupet, drygt 12 m., svarar mot djupet i
Suezkanalen. Kielkanalen är endast 11,3 m. men Panamakanalen obetydligt
djupare, 12,5 m. Med sådant djup skulle exempelvis tankfartyg med 40 000
ton dödviktskapacitet kunna framföras. Trafik med sådana fartyg förutsätter
emellertid praktiskt taget hel ombyggnad av Hammarbyleden. De fria genomfartsöppningarna
vid Liljeholmsbron och Årstabron måste då vidgas
och som nämnts slussen vid Skanstull ombyggas. Fartyg av denna storlek
kan dessutom icke med betryggande säkerhet manövreras i de trånga farvattnen
i Mälaren, genom Liljeholmsviken, Årstaviken och Hammarbyledens
saltsjödel. Dessutom torde befintliga broar över farleden icke medge passage
av fartyg med en storlek, som svarar mot det angivna större farledsdjupet.
Vad som i motionerna anföres om bristande regleringsmöjligheter i Stockholm
för Mälarens avrinning synes sakna relevans i sammanhanget, enär
Mälarens reglering icke är beroende av farledsdjupet i Hammarbyleden.
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 29 år 1960
5
Hamnstyrelsen anser för sin del att tunnelbanan genom Liljeholmsviken
ur sjöfartens synpunkt icke behöver förläggas på större djup under vattenytan
än som erfordras för att bibehålla det för Hammarbyleden fastställda
bottendjupet, 6,9 m., under den reglerade medelvattenytan i Mälaren.
Föredragande borgarrådet anför, under hänvisning till sitt interpellationssvar
i stadsfullmäktige den 15 december 1958, att undervattenstunneln i
Liljeholmsviken icke kommer att utgöra något hinder för sjöfarten till
hamnanläggningarna i Arstaviken och genom Hammarbyleden, och att tunneln
kommer att erhålla en så stabil konstruktion att risken för skador till
följd av yttre åverkan under fredstid icke är större än på övriga delar av
tunnelbanenätet, exempelvis på den trafikmässigt betydligt hårdare belastade
delen under strömmarna. Principerna för tunnelns dimensionering och
belastningsantaganden har godkänts av vederbörlig statlig tillsynsmyndighet,
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som även fortlöpande kontrollerar
ritningar och beräkningar för tunnelns bärande konstruktioner.
Borgarrådet anför vidare:
»En sänkning av tunneln gör det i och för sig icke möjligt för större fartyg
att passera. Tunnelns läge medger nämligen obehindrad genomfart för alla
sådana fartyg, som över huvud taget kunna komma in i Mälaren och Årstadalshamnen.
Skall det vara någon mening med att ur fartygstrafiksynpunkt
lägga tunneln djupare, måste detta förutsätta en fullständig fördjupning
och ombyggnad av hela Hammarbyleden, vilket bl. a. innebär en helt ny
sluss vid sidan om den gamla slussen under Skanstullsbron. Detta skulle
förutsätta utomordentligt omfattande investeringar till belopp, som uppgå
till flera gånger den merkostnad på 30 å 50 mkr ett djupare läge på tunneln
kräver. Större fartyg kunna heller icke manövrera i den trånga farleden
under och intill Årsta- och Liljeholmsbroarna utan omfattande ingrepp i
dessa broar. Härtill kommer, att Hammarby- och Liljeholmsleden på grund
av den växande trafiken över broarna och härav följande konflikter mellan
landtrafik- och sjötrafikintressena blir allt mindre attraktiv som genomfartsled
in i Mälaren. Redan nu föredra de flesta fartyg, som skola från
Stockholms saltsjöhamnar in i Mälaren att gå omvägen genom Södertälje
kanal i stället för att hindras av de spärrtider i fråga om Danviks-, Skanstulls-
och Liljeholmsbroarnas öppnande, som måst införas av hänsyn till
landtrafiken.»
Stadskollegiet åberopar ovan återgivna yttranden och avstyrker motionerna.
Redareföreningen framhåller, att tillfartslederna till Arstaviken, som i
sammanhanget skulle bli aktuella ur hamnsynpunkt, för närvarande icke
har större djupgående än 0 m och att del torde vara tveksamt när en fördjupning
av dessa leder kommer till stånd. Till föreningen anslutna rederier,
vilka bedriver trafik på Mälaren, har för sin del framhållit, att något
6
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 29 år 1960
större behov av sjötrafik till Årstadalshamnen via Södertälje kanal eller
Hammarbyleden inom överskådlig tid icke torde uppkomma med fartyg av
större djupgående än 6 m.
Föreningen delar icke motionärernas uppfattning, att tunneln under Liljeholmsviken
skall anordnas på sådant sätt, att djupet ökas utöver det av
Stockholms gatukontor föreslagna.
Utskottet
Stockholms stad har genom lagakraftvunnet utslag av österbygdens vattendomstol
erhållit tillstånd att genom Liljeholmsviken framdraga tunnelbana
till stadens sydvästra förorter. Domstolen måste förutsättas därvid ha
tagit hänsyn till det allmännas intresse beträffande såväl trafiksäkerhet som
erforderligt djup i segelleden. I fråga om säkerheten kontrollerar väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen dessutom fortlöpande ritningar och beräkningar.
Utskottet vill vidare i fråga om sjöfartens möjligheter att komma in i
Mälaren hänvisa till vad som säges i till utskottet inkomna yttranden, att en
förbättring av dessa möjligheter bör koncentreras till Södertälje kanal.
Med hänvisning till vad ovan anförts får utskottet hemställa,
att motionerna I: 496 och II: 616 ej må föranleda någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm den 26 april 1960
På allmänna beredningsutskottets vägnar:
NANCY ERIKSSON
Närvarande:
från första kammaren: herrar Johan Persson, Jonasson, Sörlin, Gustaf
Henry Hansson, Söderberg, Lars Larsson, Hellebladh, Tage Johansson, fru
Hamrin-Thorell*, herrar Bengt Gustavsson, Ernst Olsson och Uno Olofsson.
från andra kammaren: fru Eriksson i Stockholm, herrar Engkvist,
Ekström i Björkvik, Björkänge, Jacobsson i Sala, fru Jäderberg, herrar
Nelander, Svensson i Kungälv, fru Wallerius-Gunne och herr Carlsson i Huskvarna.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
1) av hr Björkänge,
2) av hr Jacobsson i Sala.
Rydahls Boktryckeri AB - Stockholm 1960