Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 28 år 1960

1

Nr 28

Allmänna beredningsutskottets utlåtande i anledning av väckta
motioner om utredningar rörande åldringsvården.

Allmänna beredningsutskottet har till samtidig behandling förehaft tio
till utskottet hänvisade motioner, nämligen

de likalydande motionerna I: 50 av herr Ohlsson, Ebbe, m. fl. och II: 58
av herr Svenungsson m. fl., vari yrkas att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa om en skyndsam utredning rörande åldringsvården
med speciell inriktning på den personliga omvårdnadens problem och i
övrigt med beaktande av vad i motionerna anförts,

de likalydande motionerna I: 142 av herr Edström m. fl. och II: 172 av
herr llydcn m. fl., vari hemställes att riksdagen matte i skrivelse till Ivungl.
Maj :t begära allsidig utredning om olika frågor inom åldringsvården, såsom

1. fastställande av olika yrkens och arbetens krav på skilda åldersgrupper
och i samband därmed en omprövning av lämpligaste pensioneringsålder; 2.

fastställande av förbättrade arbetsbetingelser från olika synpunkter, såväl
fysiologiska som psykologiska, för ernåendet av ökad arbetseffektivitet

hos äldre;

3. skattelagstiftningens anpassning så, att samhället stimulerar till ökade
arbetsinsatser från äldre, vilka uppbär pension men som genom »extraarbete»,
halvtidstjänst etc. kan tillgodogöras arbetsmarknaden;

4. undersökning (inventering) av vilka arbetsmöjligheter för äldre, som
finnes inom svenskt näringsliv;

5. fastställande av vilka möjligheter man har att genom omskolning
sysselsätta äldre arbetskraft samt beräkning av kostnaderna härför och
dessa ställda i relation till de resultat som kan nås,

de likalydande motionerna I: 329 av herr Wirmark m. fl. och II: 411 av
fru Lindskog m. fl., i vilka motioner yrkas att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om en skyndsam utredning rörande åldringarnas
behov av och möjlighet till vård inom olika vårdformer och om en
samordning av åtgärderna med särskild hänsyn till vårdens personliga
karaktär,

de likalydande motionerna I: 490 av herr Elowsson, Nils, m. fl. och II: 412
av fru Svensson m. fl., vari hemställes att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t ville anhålla om utredning av huru statligt stöd bör utformas för att
på bästa sätt stödja den öppna åldringsvården i kommunerna samt om förslag
till 1961 års riksdag om höjning av statsbidragsskalan till ålderdoms 1_Bihang

till riksdagens protokoll 1960. 11 saml. Nr 28

2 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 28 år 1960

hem samt uppräkning av bidragsunderlaget till de faktiska byggnadskostnaderna
per vårdplats,

de likalydande motionerna 1: 493 av fröken Nordström och fru HamrinTliorell
samt 11:610 av fröken Elmén och fröken Höjer, vari föreslås, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte begära en snabbutredning
rörande åldrande och gamla människors sysselsättnings- och rekreationsmöjligheter,
varvid de i motionerna anförda synpunkterna bör beaktas.

Beträffande vad i motionerna anförts får utskottet i den mån redogörelse
härför icke lämnas i det följande hänvisa till motionerna 11:58, II: 172,
11:411, 11:412 och 1:493.

Utskottet har inhämtat yttranden över motionerna från arbetsmarknadsstyrelsen,
medicinalstyrelsen, socialstyrelsen, Svenska landstingsförbundet,
Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund, Kommittén
idrott för handikappade och åldringar, Folkpensionärernas riksförbund och
Folkpensionärernas riksorganisation. Dessutom har kanslichefen Erik
Rönquist vid föredragning inför utskottet redogjort för riktlinjer inom den
moderna åldringsvården, särskilt i Stockholms stad, in. m.

Motionerna

I motionerna I: 50 och II: 58 framhålles bl. a. behovet av en kartläggning
av de aktuella hjälpbehoven — hemtjänst och andra åtgärder av servicekaraktär.
Närmare kontakt mellan sjukvård och socialvård i fråga om åldringar
bör eftersträvas.

En effektivare organisation av hemtjänsten efterlyses.

Vidare anser motionärerna att de gamla bör beredas större möjligheter
att ta med sig någon del av sitt bohag till ålderdomshemmet, så att något av
den gamla hemmiljön bevaras och omflyttningen blir mindre kännbar.

Till belysning av storleken av problemen kring åldringsvården i den vida
bemärkelse, som man i våra dagar lägger in i detta begrepp, anförs i motionerna
den snabba ökningen av de äldre åldersgrupperna i förhållande till
de yngre. År 1950 uppgick antalet personer i åldern 65 år och däröver till
i runt tal 720 000 eller 10,2 % av befolkningen. År 1970 beräknas denna
ålderskategori till omkring 1 020 000 eller 13,5 %.

Motionärerna framhåller vidare vikten av förebyggande åldringsvård och
terapi för de ännu friska. Ävenså förordas en begränsad skattefrihet för
deltidsarbetande, gifta kvinnor inom hemvården. Upplysningsverksamheten
beträffande frivilliga insatser bör ökas.

I motionerna I: 142 och II: 172 framhålles likaså bl. a. den öppna vårdens
betydelse. Det erinras om de vådor åldringar utsätts för genom den påtvingade
sysslolöshet, som pensioneringen innebär, och de samhällsekonomiska
förluster vårt land lider genom att man inte tillgodogör sig de insatser
som pensionärerna alltjämt kan och själva vill göra i produktionslivet.

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 28 är WHO

3

I motionerna 1: 32!) och II: 411 betonas angelägenheten av att man i fortsättningen
planerar byggnader och personalbehov inom åldringsvården med
sikte på att ålderdomshemmen skall kunna ge sjukvård. Dessutom bör de
som bor kvar i sina hem få bättre kontaktmöjligheter med närboende under
l. ex. nattetid. Dessa områden av åldringsvården ligger just i gränsen mellan
de avsnitt som socialpolitiska kommittén och hälso- och sjukvårdskommittén
har om hand, varför ny utredning anses nödvändig.

I motionerna 1:490 och 11:412 anföres bl. a., att den öppna åldringsvården
blir allt mera krävande och att det därför är synnerligen önskvärt
att staten finner någon form för att ekonomiskt stödja även denna vårdform.
Bidragsunderlaget för byggande av hem bör vidare omprövas med
hänsyn till att de faktiska byggnadskostnaderna avsevärt ökat.

I motionerna I: 493 och II: 610 framhåller motionärerna att vissa forskningsuppgifter
är åsidosatta, bl. a. frågor soin har relation till förhållanden
på arbetsmarknaden, sysselsättningen efter pensionering, omskolnings- och
kursverksamhet, förhållandet mellan den unga och den gamla generationen
samt allmän saklig upplysningsverksamhet för åldrande medborgare.

1957 års proposition m.m.

I proposition nr 38 till 1957 års riksdag framlades på grundval av 1952
års åldringsvårdsutrednings huvudbetänkande en översikt av åldringsvårdens
läge och problem och begärdes riksdagens yttrande över förslag till
riktlinjer för vården av åldringar på ålderdomshemmen m. m.

Departementschefen framhöll i propositionen inledningsvis bl. a. att
åldringarna genom olika åtgärder kommit i en bättre ekonomisk situation
än tidigare och nämnde i detta sammanhang särskilt folkpensioneringen
och förbättringarna av denna, bostadstilläggen och dessas utvidgning och
successiva höjning samt den allmänna sjukförsäkringen. Frågan om utformningen
för framtiden av samhällets åtgärder för åldringarna borde
ses mot bakgrunden av de senaste decenniernas snabba välståndsutveckling
för folket i dess helhet och för åldringarna. Samhällets åldringsvård
syntes böra avse deri efterfrågan, som grundas på åldersbetingade behov
i fråga om bostäder, omvårdnad och service, och denna efterfrågan borde
tillgodoses inom ramen för ett så långt möjligt fritt konsumtionsval. Samhällets
åldringsvårdande åtgärder finge inte bindas till vissa bestämda och
en gång för alla fastställda handlingsmönster.

Beträffande åldringsbostäderna uttalade departementschefen alt ett stort
antal av dem vore undermåliga, men att frågan var föremål för fortsatt
prövning genom bostadspolitiska utredningen.

I fråga om pensionärernas möjligheter att kvarstå i arbete framhöll
departementschefen bl. a. att spörsmålet om pensionsåldern och den däri
inbegripna frågan om en glidande pensionsålder i första hand borde lösas

4

Allmänna beredningsutskottets utlutande nr 28 är 1960

genom förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter. Det vore emellertid
inte bara från de enskilda människornas utan även från folkhushållets
synpunkt viktigt, att åldringarnas arbetskraft tillvaratoges så långt kunde
ske utan att andra intressen åsidosattes. Under senare år hade efterfrågan
på arbetskraft i förening med särskilda åtgärder från arbetsförmedlingens
och arbetsvärdens sida säkerligen medfört att åldringar kunnat kvarstå
i arbete eller erhålla nytt arbete i större utsträckning än tidigare. Det
stode emellertid även klart, att många människor efter ett strävsamt arbetsliv
med tillfredsställelse lämnade arbetet i den mån deras ålderdomsförsörjning
vore tryggad. Gjorda undersökningar gav intryck av att antalet förvärvsarbetande
åldringar under senare år hade minskat. Åldringarnas
möjligheter till fritt val mellan arbete och fritid på ålderdomen konune
att öka med förbättringar i pensioneringen. Man torde inte höra räkna med
någon arbetskraftsreserv av väsentlig betydelse bland de gamla.

Departementschefen anförde vidare bl. a. att det icke rådde någon oenighet
om att allt borde göras för att så många gamla som möjligt skulle få
leva kvar i sina invanda miljöer. Härför behövdes särskilda hjälpåtgärder
för de gamla i deras hem, s. k. öppen åldringsvård. En sådan verksamhet
vore ekonomiskt gynnsam för samhället med hänsyn till de höga anläggnings-
och driftkostnaderna för vårdanstalter. I fråga om hemtjänsten anförde
departementschefen hl. a. att det vore en väsentlig uppgift för kommunerna
att befordra dennas utveckling i de former den hittills fått. Frivilliga
organisationer på området är värda samhällets stöd. Den anlitade
arbetskraften bör uppfylla vissa krav på kunnighet och smidighet. Detta
förutsätter att ersättningen för arbetet — oavsett vilka avgifter som tas ut
av de gamla — icke är för låg. Man bör ta till vara arbetsförmågan och
kunnigheten hos de husmödrar och andra utanför den vanliga arbetsmarknaden
som det här oftast gäller. Departementschefen förklarade sig icke
vara beredd att tillstyrka statsbidrag till hemtjänstverksamheten.

Beträffande vården av sjuka åldringar och vården på ålderdomshem underströk
departementschefen önskvärdheten av en sådan utbyggnad av vår
sjukvård, att alla sjuka åldringar kunde få effektiv vård. Den allmänna
sjukförsäkringen har ökat de gamlas möjligheter att söka sjukvård, ökningen
av antalet åldringar ställer allt större krav på sjukvårdens resurser.

Även på sjukvårdens område bör olika former av öppen vård uppmuntras.
En kvalificerad öppen vård kräver dock väl utbildad personal, och
avvägningen är svår när det gäller utnyttjandet i olika vårdformer av tillgängliga
personella resurser.

Ålderdomshemmen tillhör, framhöll departementschefen, i princip icke
sjukvårdsorganisationen och är inte avsedda för akut eller långvarigt sjuka
personer. 1947 års riksdag hade godtagit principen att ålderdomshemmen
borde reserveras för åldringar och invalider som vore i behov av omvårdnad
och tillsyn på anstalt men inte behövde vård på sjukvårdsinrättning eller

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 28 år 1960 5

därmed jämförlig vårdanstalt. Detta förutsatte, sades det, att vårdmöjligheterna
för sinnessjuka, sinnesslöa och kroniskt sjuka byggdes ut. Sedan
1947 hade viktiga ändringar skett inom bl. a. ålderdomshemsvården, och
den uppfattningen hade kommit till uttryck, att de kommunala socialvårdsanstalterna
borde vara helt öppna hem, i vilka de vårdsökande toges
emot, då de av fri vilja sökte sig dit. Vad angår klientelblandningen vore
utvecklingen icke lika positiv. En successivt bättre differentiering av vårdtagarna
hade otvivelaktigt skett, men alltjämt vårdades ett stort antal sjuka
åldringar på ålderdomshem.

Det bör, framhöll departementschefen, lämnas åt kommunerna att avgöra
om någon skall få vistas på ålderdomshem även i fall då kommunen inte
kan anses ha skyldighet att vårda honom där. Utgångspunkt för bedömande
av vilka som skall tagas in på ålderdomshemmen måste vara föreskrifter
i socialhjälpslagen att hemmen är till för personer, vilka är i behov av
vård eller tillsyn som inte kan ges på annat sätt. Man måste för framtiden
räkna med att ålderdomshemmen i stigande grad beläggs med åldringar,
som präglas av ålderssvaghet och skröplighet. Man måste kunna bereda en
viss sjukvård på hemmen — en vård som kan betecknas som god hemsjukvård.
Så länge sjukvårdens kapacitet är otillräcklig måste ålderdomshemmen
i viss mån fylla funktionen som sjukvårdsanstalter. Det är angeläget
att vården av sjuka åldringar i ålderdomshem bedrives i intimt samarbete
mellan vederbörande kommunala organ och landstingens sjukvårdsstyrelser
och övriga organ för sluten och öppen sjukvård.

I fråga om ålderdomshemmens storlek, utrustning och standard ansåg
departementschefen, i likhet med åldringsvårdsutredningen, att kommunerna
måste lämnas stor frihet att bygga ut hemmen med beaktande av de
lokala vårdbehoven. Det vore inte lämpligt att statsmakterna utformade
rekommendationer eller utfärdade anvisningar som inom kort kunde visa
sig otidsenliga. År 1947 hade uttalats att en pensionär som så önskade i
regel skulle kunna få eget rum och att därför minst hälften av platsantalet
borde vara förlagt till enkelrum. Det torde numera utan särskilda anvisningar
betraktas som självklart med en sådan standard.

I propositionen erinrades vidare om den ökade verksamheten för beredande
av tillfällen till sysselsättning på ålderdomshemmen och uttalades
förhoppningen att sysselsättningsverksamheten skulle utvecklas vidare utan
nya åtgärder från statens sida.

Beträffande statsbidragen hänvisade departementschefen till det av allmänna
statsbidragsutredningen framlagda förslaget.

Det vore icke lämpligt att föreslå lagstiftning i de punkter, där åldringsvårdsutredningens
förslag till lag om ålderdomshem i sak skilde sig från
gällande bestämmelser om ålderdomshem i socialhjälpslagen utan man
borde utgå från att dessa bestämmelser tills vidare skulle lämnas oförändrade.

1* —Bihang till riksdagens protokoll 1960. 11 samt. Nr 28

6 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 28 år 1960

Departementschefen sade sig i princip vara ense med utredningen om
behovet av samordning inom den kommunala och statliga förvaltningen.
Riksdagen hade emellertid år 1955 intagit den ståndpunkten, att kommunernas
frihet att själva ordna sin socialvårdsorganisation skulle ges så
vida gränser som möjligt. Departementschefen var därför icke beredd att
föreslå nya regler i detta hänseende.

Departementschefen berörde slutligen frågan om åldersforskningen och
hänvisade därvid bl. a. till att detta intresse kommit till visst beaktande
vid anslagsäskanden under åttonde huvudtiteln. Han omnämnde vidare den
forskning rörande åldringarnas arbetsförmåga som bedrevs av personaladministrativa
rådet.

Sammanfattningsvis framhöll departementschefen att åldringsvårdsutredningens
betänkande föranlett förslag till 1957 års riksdag om utbildning
av ålderdomshemsföreståndarinnor och om forskningsläkartjänster. Uppräkning
av anslaget till medicinsk forskning hade föreslagits. Vidare hade
föreslagits en ökning av statens insatser för den sociala hemhjälpen, vilken
ökning torde komma även åldringsvården till godo. Vissa av utredningens
förslag angående ålderdomshemmen torde kunna anses tillgodosedda genom
1955 års lagstiftning om socialhjälp.

Äldringsvårdsutredningens förslag rörande åtgärder på bostadsområdet
komme att prövas i samband med kommande förslag från bostadspolitiska
utredningen.

I övrigt berörde äldringsvårdsutredningens förslag och rekommendationer
utformningen av bl. a. folkpensioneringen, arbetsmarknadspolitiken
samt hälso- och sjukvården och förslagen torde komma att beaktas vid den
framtida utformningen av samhällets åtgärder på dessa områden.

I viktiga hänseenden hade äldringsvårdsutredningens överväganden karaktären
av rekommendationer till kommunerna rörande utformningen av
den öppna och slutna åldringsvården och till landstingen i fråga om åldringssj
ukvården.

Statsutskottet erinrade i sitt utlåtande (nr 170) över propositionen bl. a.
om att riksdagen biträtt förslagen om ökat stöd till utbildning av föreståndare
vid ålderdomshem, om inrättande av forskningsläkartjänster och om
höjt anslag till medicinsk forskning i syfte bl. a. att intensifiera åldersforskningen
samt om ökade statliga insatser för den sociala hemhjälpen.

Utskottet konstaterade att propositionen icke innefattade några förslag
till direkta åtgärder och att de angivna riktlinjerna icke innebar någon
nyorientering utan i stort sett vore att uppfatta som ett ytterligare understrykande
av de huvudlinjer, som varit normgivande för åldringsvårdens
utveckling under de senaste tiotal åren.

I övrigt anslöt sig utskottet i allt väsentligt till de av departementschefen
anförda synpunkterna och hemställde, med avstyrkande av flertalet
av de i ämnet väckta motionerna, att riksdagen skulle ge Kungl. Maj :t till
känna vad utskottet anfört. Utskottets hemställan bifölls av riksdagen.

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 28 år 1960

7

Yttrandena

Den öppna åldringsvården. Statsbidrag

I yttrandena över motionerna understrykes allmänt, att den öppna åldringsvården
bör utbyggas och förstärkas.

Sålunda anför socialstyrelsen bl. a. följande allmänna synpunkter på
denna fråga:

Alla de olika formerna av åldringsvård bygger på respekten för den enskildes
integritet; i första hand gäller det att med alla medel hjälpa de
gamla att utan alltför stora personliga påfrestningar leva ett oberoende liv
så länge som möjligt i sina egna hem. Denna princip, som formulerats av
1952 års åldringsvårdsutredning och understrukits av föredragande departementschefen,
omfattas med fullständig enighet.

Det moderna svenska samhällets åldringsvård karakteriseras alltså av
flera olika former och uppgifternas fördelning på skilda organ. De olika
hjälpformerna har erfarenhetsmässigt vuxit fram och avser olika behov och
intressen. Vid specialiseringen måste jämte humanitära även ekonomiska,
tekniska och medicinska faktorer påverka uppdelningen. En sammanblandning
av uppgifter kan vara humanitärt och medicinskt lika olycklig som
ett ensidigt utbyggande av en vårdform med tillbakaträngande av en annan.

Styrelsen uttrycker sin fulla anslutning till uppfattningen om betydelsen
av de personliga momenten i åldringsvården och om hemhjälpens värde
och vikten av att den erhåller stöd av enskilda organisationer.

Beträffande förslaget om utredning syftande till statligt stöd åt den
öppna åldringsvården i kommunerna erinrar styrelsen om att hemhjälpsverksamheten
till och med juni detta år består av en statsunderstödd del
-— hemvårdarinneverksamheten — och en del som helt bekostas av kommunerna.
Styrelsen anför vidare bl. a.

Enligt för den förstnämnda verksamheten gällande bestämmelser är densamma
huvudsakligen inriktad på att vid husmoderns sjukdom o. d. främst
i barnfamiljer genom särskild hemvårdarinna lämna biträde med hemmets
skötsel under kortare tid. Den särskilda hemhjälpen återigen syftar
främst att hjälpa gamla och invalider. Hjälpbehovet avser i regel en mera
permanent hjälp än den som kan lämnas av hemvårdarinnan.

Det särskilda statsbidraget kommer emellertid nu att fr. o. m. den 1
juli 1960 avlösas och inarbetas i något av de för primärkommunerna gemensamma
statsbidragen. Härigenom förlorar det väsentligen sin karaktär
av stimulansbidrag.

Sådan särskild hemhjälp åt gamla, som utan statsunderstöd bedrives
i kommunerna av såväl kommunala organ som av enskilda föreningar,
lämnades år 1954 i 444 kommuner till 18 300 personer och år 1958 i 690
kommuner till 45 000 personer. Sista veckan i januari år 1955 uppgick
antalet personer, som erhållit hjälp, till 7 800 och antalet hemhjälpare till
3 900. Vid samma tid år 1959 var motsvarande siffror 19 800 resp. 10 200.

Inom den statsunderstödda sociala hemhjälpsverksamlieten erhöll år 1954
21 200 åldringar och invalider hjälp. År 1958 uppgick antalet hjälpta till

8 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 28 år 1960

21 500. Det bör observeras, att åldringar under ett och samma år kan ha
erhållit hemhjälp genom både den statsunderstödda sociala hemhjälpsverksamheten
och den särskilda hemhjälpen, varför någon bestämd siffra
för det totala antalet åldringar, som under året erhållit hemhjälp, icke kan
uppges.

Statsbidrag till social hemhjälpsverksamhet har utgått för åren fr. o. m.
1944. Enligt länsstyrelsernas sammanställningar rörande utbetalt statsbidrag
för de olika åren för verksamheten uppgick statsbidraget för år
1944 till 270 000 kronor, för år 1954 till 3 418 000 kronor och för år 1958
till 4 572 000 kronor.

Styrelsen anför vidare, att den tidigare uttalat, att en tillräckligt omfattande
utbyggnad av hemhjälpsverksamheten sannolikt icke skulle komma
till stånd om statsbidraget avlöstes på sätt statsbidragsutredningen föreslagit
och anför vidare:

Utvecklingen inom området för hemhjälpsverksamheten över huvud taget
har visat, att den är av utomordentlig betydelse för olika befolkningsgrupper
och icke enbart för åldringarna. Denna verksamhet kan och bör
ytterligare intensifieras och utbyggas. Styrelsen anser fortfarande att ett
statsbidrag utformat såsom stimulansbidrag här skulle ha sin givna betydelse.
Emellertid har numera såsom förut nämnts i stället beslutats, att
redan utgående statsbidrag härför skall avlösas.

Styrelsen finner sig med hänsyn till nyssnämnda förhållande icke nu
kunna biträda det enligt styrelsens mening i och för sig behjärtansvärda
förslaget om utredning för statligt stöd åt den öppna åldringsvården i
kommunerna.

Landstingsförbundet anser att statsbidraget till åldringsvården bör erhålla
en sådan utformning, att en harmonisk utveckling av såväl öppna
som slutna vårdformer stimuleras.

Stadsförbundet anser frågan om viss skattelättnad för arbetsinkomster
från den öppna åldringsvården icke böra behandlas skilt från andra skattefrågor.
Vad städerna beträffar har icke redovisats någon sådan brist på
arbetskraft till den öppna vården att en premiering av dylikt arbete skulle
vara motiverad.

Förbundet ansluter sig till tanken på en utredning av åldringarnas vårdbehov
och möjligheter till vård inom olika vårdformer m. m. Om sålunda
en kartläggning sker av de aktuella vård- och hjälpbehoven och samverkan
kommer till stånd mellan sjukvård och socialvård behöves icke någon
ytterligare utredning om behovet av öppen åldringsvård med hänsyn till
kommunernas klart visade intresse för och insikt om denna vårdforms
lämplighet. Däremot bör utredning ske om statligt stöd till denna vård.

Landskommunernas förbund framhåller bl. a. att inom den öppna åldringsvården
finnes problem som behöver utredas. Det är exempelvis oklart
var gränsen går mellan dylik vård och den av landstingen bedrivna hemsjukvården
för långvarigt sjuka. En klarare gränsdragning samt riktlinjer
för en samordning av primärkommunernas och landstingens verksam -

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 28 år 1960 9

het inom åldringsvården skulle sannolikt främja ett mera rationellt tillvaratagande
av tillgängliga resurser. Utredning tillstyrkes även av frågan
om statsbidrag till den öppna vården.

Folkpensionärernas riksförbund anser icke lämpligt med viss skattefrihet
för hemhjälpsarbete. Om brist på arbetskraft förekommer beror den
på att kommunerna anslår för litet pengar. Förbundet anför vidare:

Vi är däremot mycket intresserade av att kommunerna stimuleras till
att skaffa en god ledning för sin hemhjälp, då vi sett bevis på hur den
ledande personen kan sätta sin prägel på verksamheten. Ledningen bör
vara kompetent att bedöma, vem som behöver hjälp och hur brådskande
fallet kan vara, vilken hjälp som skall skickas till vederbörande gammal,
och vi vill i ledningen för hemhjälpen, som ju oftast är den enda socialarbetare
den gamla behöver komma i kontakt med, se något av en kurator,
till vilken man kan vända sig vid behov av den sociala eller medicinska
ytterligare omvårdnad, som man kanske en dag behöver utöver hemhjälpen.

Vi anser också att det måste tillses, att de sociala myndigheterna inte
inskränker sig till att hjälpa enbart de gamla och förtidspensionerade,
som själva eller genom någon annan låter höra av sig till myndigheterna,
utan att de också fyller sin uppgift att spåra upp och hjälpa sådana gamla,
som skulle behöva exempelvis läkarvård, hemhjälp och bättre bostäder och
som lider sin tysta nöd utan att klaga. Vi vet, att försummelser av denna
art har skett på dessa områden.

Fokpensionärernas riksorganisation anför:

Vi har efter måttet av våra resurser bedrivit propaganda för åldringsvårdens
utbyggnad. I anslutning till åldringsvårdsutredningens betänkande
framhöll vi, att man bör ägna större intresse än hittills åt frågan om åldringarnas
kvarboende i sina gamla bostäder. Vi tror att det blir billigare
för samhället att låta de gamla bo kvar i sina bostäder än att bygga dyrbara
ålderdomshem, som likväl aldrig kan skänka den trevnad som att bo
i sin egen lägenhet. De gamlas bostäder bör emellertid i många fall upprustas.
En viktig förutsättning är även att samhället tillhandahåller hemsamariter
eller hemhjälp, som kan hjälpa gamla människor till rätta.
Ålderdomshemmen måste ju ändock finnas till, men klientelet bör bestå
av människor som icke har möjlighet att sköta sig själva eller bo för sig
själva. Att blanda samman, om uttrycket tillätes, friska och sjuka människor
på ålderdomshem hör icke till god åldringsvård. En utredning rörande
formerna för åldringsvården synes oss vara berättigad, ehuru åldringsvårdsutredningens
betänkande ger goda anvisningar om hur åldringsvården
bör anordnas.

Ålderdomshemmen. Åldringssjukvården

Socialstyrelsen framhåller bl. a. att det moderna samhällets åldringsvård
karakteriseras av flera olika former och uppgifternas fördelning på
skilda organ och varnar för en sammanblandning av uppgifter som kan
vara humanitärt och medicinskt lika olycklig som ett ensidigt utbyggande
av en vårdform med tillbakaträngande av en annan. Styrelsen anför vidare: -

10 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 28 år 1960

Det humanitärt och socialt kanske mest beklagliga exemplet på sammanblandning
av vårduppgifter är den klientelblandning, som tidigare genomgående
rådde på de kommunala ålderdomshemmen. Redan i prop. nr
243 år 1947 angående grunder för ålderdomshemsvårdens ordnande och
utbyggnad konstaterade föredragande departementschefen att anledningen
till de brister, som i olika avseenden förekom i ålderdomshemsvården, i
främsta rummet var att tillskriva klientelblandningen. Numera erkännes
allmänt principen att alla medborgare, även gamla människor, efter behov
skall ha samma tillgång till sjukvårdsorganisationens tjänster. I prop. nr
19 år 1959 förklarade departementschefen bland annat att det icke kan
råda någon tvekan om det principiellt riktiga i uppfattningen att sjukhusmässig
vård skall ombesörjas av sjukvårdsmyndigheterna och icke av socialvårdsmyndigheterna.
Detta hade även betonats i prop. nr 38 år 1957
angående vissa frågor rörande åldringsvården, och socialstyrelsen har sedan
lång tid tillbaka påtalat det inhumana och medicinskt bristfälliga i
att utsträcka ålderdomshemmens omvårdnad utöver vad som i förekommande
fall kan betecknas såsom god hemsjukvård.

Att — såsom rekommenderas i motionen II: 411 — planera både ålderdomshemsbyggnader
och personalorganisation för att tillgodose sjukvårdsbehov
på kommunernas ålderdomshem vill socialstyrelsen därför bestämt
avstyrka. Alla skäl talar för övrigt mot en dylik planering i en tid då utbyggnad
av sjukhus och sjukhem i sjukvårdsmyndigheternas regi sker i
raskare takt än tidigare och då bristen på sjukvårdspersonal på sjukhusen
är skriande. Att under dylika förhållanden följa motionernas rekommendation
skulle innebära en snedvridning av den nyligen av statsmakterna
planlagda utvecklingen och en betydande felinvestering. Enligt socialstyrelsens
mening får tillfälliga och övergående växlingar icke tillåtas påverka
de en gång uppdragna huvudlinjerna.

Socialstyrelsen anser emellertid i likhet med vad som uttalas i motionen
11:411 att åldringar — liksom yngre patienter — lidande av såväl
mentalsjukdom som kroppssjukdom bör beredas vård genom ordinarie
sjukvårdsmyndighets försorg. Att hänvisa dylika patienter till ålderdomshem
bör icke vidare få förekomma. Det synes emellertid ligga närmast till
hands att spörsmålet om tillgodoseende av sjukvårdsbehovet för denna
grupp sjuka behandlas i samband med frågan om mentalsjukvårdens organisation
i stort. Skulle emellertid så icke ske bör utredning komma till
stånd angående åtgärder för att bereda erforderlig vård åt denna kategori
sjuka.

Beträffande de i motionerna uttalade önskemålan att tillåta de gamla vid
flyttning till ålderdomshem medföra egna tillhörigheter vill socialstyrelsen
hänvisa till »Råd och anvisningar» nr 89 år 1955 om de kommunala
ålderdomshemmens uppgifter, vari styrelsen eftertryckligt framhållit, att
pensionärernas önskemål i fråga om möblering m. m. bör beaktas samt
att pensionärerna till ålderdomshem bör i mån av utrymme få medföra
egna möbler och prydnadsföremål m. m. Styrelsen kan vitsorda, att dessa
synpunkter numera överallt beaktas.

Även medicinalstyrelsen anser att den vid ålderdomshemmen bedrivna
sjukvården i princip bör vara begränsad till vad som kan betecknas som
god hemsjukvård och att hemmen för ändamålet bör vara utrustade med
avdelningar för akutsjukvård. Vården av långvarigt sjuka har under se -

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 28 år 1960 11

nare år avsevärt utbyggts, och f. n. finns sammanlagt omkring 15 000 vårdplatser.
Inom mentalsjukvården pågår utbyggnad, varigenom plats kan
beredas för ett ökat antal åldringar. Styrelsen anför fortsättningsvis.

Även om sålunda mycket redan gjorts för att öka vårdmöjligheterna
inom området, föreligger dock alltjämt behov av en kraftig utbyggnad av
vårdresurserna för de långvarigt sjuka. Av en av medicinalstyrelsen i december
1959 gjord förfrågan framgår sålunda att ca 6 000 långvarigt kroppssjuka
väntade på intagning på sjukvårdsanstalt. Innan erforderlig utbyggnad
ägt rum, nödgas därför de sociala myndigheterna att i viss utsträckning
bedriva även annan sjukvård än hemsjukvård vid ålderdomshemmen.
Därvid bör regelbundna besök av läkare i möjligaste mån ordnas.
Samtidigt härmed bör åtgärder vidtagas för att utöka den öppna hemsjukvården,
bl. a. med biträde av befintliga hemsamariter. Av största betydelse
för ett gott resultat i dessa hänseenden är att en ökad kontakt mellan de
sjukvårdande och sociala myndigheterna kommer till stånd.

Då såväl åldringsvården som sjukhusvården nyligen varit föremål för ingående
utredningar genom 1952 års åldringsvårdsutredning resp. sjukhuslagstiftningskommittén
och såväl sjukvårdande som socialvårdande organ
har sin uppmärksamhet fästad på de för åldringsvården aktuella frågorna,
anser medicinalstyrelsen för sin del skäl icke föreligga att nu föranstalta
om en förnyad utredning.

Landstingsförbundet påtalar likaså bristen på vårdplatser för långvarigt
kroppsligt sjuka och framhåller att omfattningen av den öppna vården
i hemmen av dessa sjuka därför stigit. Denna utveckling torde komma
att fortsätta. Beträffande avgränsningen i övrigt mellan åldringssjukvården
och åldringsvården i egentlig mening anför förbundet:

Det ligger i sakens natur att denna gräns under alla förhållanden måste
vara flytande. Förhållandena förenklas icke därigenom att de båda vårdformerna
i stora delar av landet sortera under olika huvudmän. Då en
ändring härav synes varken rationell eller möjlig, återstår att genom ett
intimt samarbete mellan de sjukvårdande och de socialvårdande organen
söka lösa uppkommande problem. Att genom lag- eller andra bestämmelser
söka åvägabringa en hållbar gränsdragning är enligt styrelsens mening
knappast möjligt.

Stadsförbundet finner väsentligt att en utredning inriktas på frågan i
vad mån åldringsvårdsutredningens rekommendationer och riksdagens
ställningstaganden följts m. m. och anför bl. a.:

Då verkningarna av den öppna åldringsvården och bostadsförbättringsåtgärderna
nu torde gjort sig tydligare gällande är det enligt styrelsens
mening även lämpligt närmare undersöka vilka förskjutningar i ålderdomshemmens
klientel som kan ha inträtt och som kan tänkas bli bestående.
Därvid är av vikt att på nytt utreda, om dessa institutioners
ställning som upptagningshem för ett för dem främmande klientel har
undergått någon förändring. Även i andra avseenden gjorde utredningen
rekommendationer till grundval för en modernt inrättad åldringsvård. Det
är givetvis av stort värde att få kartlagt i vad mån och i vilken utsträckning
kommunernas åldringsvård tillgodogjorts dessa nya riktlinjer. En

12 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 28 år 1960

sådan kartläggning skulle alltså kunna bli grundvalen för åtgärder i syfte
att verkligen få den moderna vården att slå igenom över hela linjen.

Landskommunernas förbund understryker att särskilda krav ställes på
ålderdomshemmens planering, utrustning och personalbehov därför att de
f. n. måste i betydande utsträckning taga emot även långvarigt sjuka åldringar.

Folkpensionårernas riksförbund berör likaså nyssnämnda förhållanden
och anför härom vidare bl. a.:

Vi anser att man bör ägna stort intresse åt personalfrågorna på ålderdomshemmen
och att en god skolning av föreståndarinnor och biträdande
föreståndarinnor även i sjukvårdsarbete ingalunda behöver betyda ett avsteg
från principen att den kvalificerade sjukvården i framtiden skall ske
på sjukhus eller sjukhem och den övriga slutna åldringsvården på ålderdomshem,
inredda så långt som möjligt som gästhem och inte som direkta
sjukhem.

Bristen på sjukhusplatser för långvarigt sjuka och svårigheterna för
gamla att komma i åtnjutande av sjukhusvård, som skulle kunna hejda,
lindra eller bota uppkomna sjukdomstillstånd, bedömer vi som den allvarligaste
bristen av i dag.

I ett flertal remissyttranden behandlas frågan om utformningen av de
statsbidrag som utgår till kommunernas kostnader för anordnande samt
om- och tillbyggnad av ålderdomshem. Socialstyrelsen lämnar vissa uppgifter
till belysande av utvecklingen under det senaste årtiondet och framhåller
sammanfattningsvis att bidraget har karaktären av stimulansbidrag
och med hänsyn till den livliga byggnadsverksamheten måste anses väl
fylla denna uppgift. Styrelsen anför slutligen:

De genomsnittliga byggnadskostnaderna per vårdplats har för den redovisade
tiden visserligen ökat, men denna ökning måste anses relativt måttlig.
Därtill kommer att byggnadskostnaderna per vårdplats är mycket skiftande
inom olika kommuner beroende bl. a. på tomtens beskaffenhet samt
ålderdomshemmets utformning och standard m. m. Den genomsnittliga
bidragsprocenten av bidragsunderlaget slutligen har i stort sett undergått
endast obetydlig minskning. Med hänsyn till det nu anförda finner socialstyrelsen
att det för närvarande knappast finnes skäl till höjning av statsbidragen
till anordnande samt om- och tillbyggnad av ålderdomshem.

I yttrandena av Landstingsförbundet, Stadsförbundet och Landskommunernas
förbund anföres kritiska synpunkter på det gällande bidragssystemet.
Statens andel i kostnaderna understiger avsevärt vad som avsågs när
bidraget infördes, och såväl åldringsvårdsutredningen som departementschefen
har förutsatt en omprövning när byggkostnadsutvecklingen ger anledning
därtill. En utredning bör ta sikte på inte endast en höjning av procenttalen
och bidragsunderlagets maximibelopp utan även på bidragets
konstruktion i övrigt.

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 28 år 1960

13

Åldringgforskningen. Åldringarnas placering på arbetsmarknaden, sysselsättningsterapi,
träningsverksamliet och rekreationsmöjligheter m. m.

I samtliga yttranden som upptagit frågan om forskningen beträffande
åldrandets problem understrykes vikten av att den gerontologiska, medicinska
och sociologiska forskningen intensifieras.

Frågan om åldringarnas placering på arbetsmarknaden behandlas i flertalet
yttranden och i vissa fall göres även uttalanden beträffande verksamheten
för sysselsättningsterapi och därmed sammanhängande spörsmål.

Socialstyrelsen hänvisar sålunda till ett flertal inom den s. k. Möllerkommittén
pågående eller verkställa utredningar om skatteavdrags- och
pensionsbestämmelser, om arbetsavtal, kvarstående i arbete, omskolning
och deltidsarbete, om arbetsförmedling och arbetsanskaffning, om medicinsk-fysiologiska
frågor rörande åldringars förutsättningar för yrkesarbete,
samt om lämpliga former för upplysningsverksamhet. Färdiga och
kommande resultat av dessa utredningar bör utnyttjas i det fortsatta utredningsarbetet.

Åven arbetsmarknadsstyrelsen hänvisar till Möllerutredningen och andra
på enskilt initiativ gjorda utredningar ävensom den offentliga utredningen
om äldre arbetskraft i statstjänst samt anför:

En del av åldringsvårdsfrågorna har anknytning till arbetsmarknadsstyrelsens
verksamhetsområde, särskilt i vad avser den äldre arbetskraftens
sysselsättning i förvärvsarbete och beträffande behovet av ökade utbildningsresurser
för vårdpersonal och ökad rekrytering av sådan personal.
Den första frågan är föremål för ovannämnda icke-officiella utredningar.
I sin dagliga verksamhet strävar arbetsförmedlingen att inom ramen
för sina resurser tillgodose de äldres önskemål om sysselsättning i
förvärvsarbete.

Medicinalstyrelsen anser önskvärt med ökade sysselsättningsmöjligheter
för åldringar och en större differentiering av pensionsåldern.

Landstingsförbundet understryker bl. a. att den pågående effektiviseringen
av vården av långvarigt sjuka och utbyggnaden av landstingens
arbetsträningsinstitut och verkstäder för skyddad sysselsättning bidrar att
upprätthålla arbetsförmågan hos äldre personer. Det kan vara motiverat
med en översyn av pensioneringsbestämmelserna.

Stadsförbundet anser att utredningar beträffande förevarande fråga måste
bli utomordentligt omfattande och säger sig inte vara övertygat om att
de i praktiken skulle nämnvärt öka möjligheterna för åldringar att inplaceras
i arbetslivet men vill likväl icke motsätta sig en utredning. Frågan
om pensionsåldern bör dock icke prövas i sådant sammanhang då den
avgöres av parterna på arbetsmarknaden.

Landskommunernas förbund uttalar med ungefär samma motivering likaså
viss tveksamhet om lämpligheten av utredningar men vill icke motsätta
sig sådana om de anses påkallade av arbetsmarknadspolitiska skäl.

14 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 28 år 1960

Folkpensionårernas riksförbund finner angeläget att utredning snarast
kommer till stånd och anför:

Vi vet, vilket svårt ekonomiskt avbräck pensioneringen innebär för de
flesta, och vi vet, vad det ur trevnadssynpunkt betyder för en åldrande
människa att hon inte vid en bestämd ålder plötsligt kopplas av från yrkeslivet.
Vi vet också, vad det betyder ur hälsosynpunkt att man behåller
en levande kontakt med sina yrkesintressen och med den arbetande generationen,
varigenom man förblir andligen och kroppsligen rörlig. Vi är också
övertygade om, att vi äldre kan tillföra produktionen och arbetslivet i
övrigt stora värden, antingen vi kvarstannar på våra poster som heltidsanställda
eller på deltid lämpad efter vars och ens krafter eller om vi erhåller
andra anställningar, där gott omdöme och erfarenheter värderas högre
än en högt uppdriven arbetstakt och snabb reaktion.

Folkpensionärernas riksorganisation anser däremot icke någon särskild
utredning f. n. vara påkallad.

I frågorna om sysselsättningsterapi, tråningsverksamhet och rekreationsmöjligheter
anför Landstingsförbundet:

Vad speciellt angår det av landstingen omhändertagna åldringsklientelet
må erinras om att sysselsättningsterapi ingår som en väsentlig del av vården
i fråga om såväl mentalt som kroppsligt sjuka. Vid vårdhemmen för
lättskötta mentalt sjuka förekommer sålunda arbets- och sysselsättningsterapi
i stor utsträckning. Även vid kroppssjukhusen har sådan verksamhet
införts. I de fall hemvård av kroniskt sjuka förekommer har man även sökt
att genom ambulatorisk verksamhet sörja för dessa sjukas sysselsättning.
Utvecklingen hämmas emellertid starkt av rådande brist på arbetsterapeuter.
Denna sammanhänger i sin tur med otillräckliga utbildningsresurser. Det
synes därför angeläget att dessa snarast möjligt bli föremål för utbyggnad.
Rekreationsmöjligheterna för de å anstalt intagna åldringssjuka bli helt naturligt
begränsade. Ett omfattande arbete från personalens sida nedlägges
emellertid på att göra anstaltsvistelsen så omväxlande som möjligt. Bristande
personalresurser omöjliggör tyvärr ofta att alltid fullfölja intentionerna.

Stadsförbundet anför, att utredning bör ske om tonvikten ligger på förverkligandet
av den gerontologiska, medicinska och sociologiska forskning
åldringsvårdsutredningen skisserat.

Landskommunernas förbund uttalar sig i samma riktning.

Folkpensionärernas riksförbund tillstyrker utredning och framhåller att
många länder kommit längre än Sverige på detta område och att vi även
ligger efter i fråga om forskningen. Förbundet avser då närmast arbetsterapi,
studieverksamhet, gymnastik o. d.

Kommittén idrott för handikappade och åldringar redogör för hur en under
kommitténs medverkan bedriven försöksverksamhet med gymnastik
och idrott för bl. a. åldringar organiserats och bedrivits. Kommittén anför
sammanfattningsvis beträffande sina erfarenheter av verksamheten att
lämpligt avpassad rörelseträning är nyttig men måste föregås av läkarundersökning,
att träningen är ett utomordentligt medel för vidmakthållande av
musklernas funktionsduglighet, att övningstillfällena skänker åldringarna

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 28 år 1960

15

fysisk förströelse och ökad livsglädje samt bidrager till att bryta eventuell
isolering, att verksamheten bör bedrivas i samarbete med förekommande
lokal handikapp- och åldringsidrottskommitté eller annan gymnastik- och
idrottsorganisation samt pensionärsorganisationerna och med stöd av de
lokala myndigheterna, samt att intresset från ålderspensionärernas sida
är utomordentligt stort, vilket resulterat i att verksamheten numera omfattar
ett 15-tal städer.

Utskottet

Befolkningsutvecklingen i vårt land kännetecknas av bl. a. en snabb ökning
av de äldre åldersgrupperna. År 1950 var antalet människor i åldern
65 år och däröver omkring 720 000 eller 10,2 procent av hela folkmängden.
Motsvarande tal beräknas för år 1970 uppgå till omkring 1 020 000 respektive
13,5 procent. Ökningen enbart under 1960-talet beräknas till 168 000,
varav endast 22 000 skulle härröra från befolkningsökningen medan 146 000
skulle tillkomma genom ökad livslängd till följd av bl. a. effektivare sjukvård
och förbättrade sociala och ekonomiska förhållanden.

Genom riksdagsbeslutet år 1957 angavs principiella riktlinjer för åldringsvårdens
anordnande men framhölls också att samhällets åldringsvårdande
åtgärder inte finge bindas till vissa bestämda och en gång för alla
fastställda handlingsmönster. Utvecklingen sedan år 1957 är inte i detalj
känd men det torde bl. a. stå klart inte endast att åldringarnas totala antal
ökats utan även att de äldsta åldersgrupperna blivit större och att dessa
utvecklingstendenser kan beräknas bli bestående. Av stor betydelse är också
att flertalet åldringar genom förbättrade pensioner kommer att få helt
andra ekonomiska möjligheter att själva bidraga till kostnaderna för sin
vård. Problemen för dessa åldringar blir sålunda icke i samma grad som
tidigare av ekonomisk art utan kommer att väsentligen sammanhänga med
brister i vårdmöjligheterna inom den slutna såväl som den öppna vården.

I de här föreliggande motionerna har sådana brister belysts och förslag
framförts om utredningar och åtgärder för att avhjälpa dem.

Utskottet har vid sina överväganden, med hänsyn till att en omfattande
utredning beträffande åldringsvården för icke länge sedan gjorts, icke funnit
det böra ifrågasättas att nu tillsätta en utredning beträffande hela det
stora område, som åldringsvården utgör. Genom den skedda utvecklingen
har åldringsvården emellertid kommit i ett sådant läge, att åtgärder i någon
form kan behöva vidtagas för att åstadkomma en översyn av vissa i
motionerna påtalade förhållanden. Utskottet vill härom anföra följande.

Den ovan antydda utvecklingen kommer som nämnts att medföra en
ökning av bl. a. antalet äldre åldringar med mera uttalad åldersskröplighet.
Detta förhållande jämte ökningen i övrigt av antalet åldringar medför att
ökade krav måste ställas på såväl den slutna som den öppna vården och

16 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 28 år 1960

icke minst på sjukvården inom båda vårdformerna. Det synes vidare berättigat
att den allmänna standardhöjningen får avspeglas även i den vård
samhället bereder sina åldringar. För att åstadkomma en framtidsplanering
av åldringsvården som på ett rationellt sätt tillvaratar tillgängliga resurser
och är anpassad efter de verkliga behoven kräves en bättre kännedom
än vi nu äger om åldringarnas vårdbehov och nuvarande möjligheter
att erhålla vård inom olika vårdformer. Denna fråga har berörts i motionerna
I: 50 och II: 58 samt I: 329 och II: 411. Utskottet finner för egen del
påkallat med en översyn och kartläggning av dessa förhållanden.

I nyssnämnda motioner har även upptagits de synnerligen viktiga frågorna
om gränsdragning och integration mellan de uppgifter som nu omhänderhas
av sjukvårdens huvudmän respektive de organ som bär ansvaret
för de gamlas sociala omvårdnad. I många fall betalar landstingen viss
ersättning för vård av exempelvis långvarigt sjuka som på grund av platsbrist
vid landstingens vårdhem måste vårdas på kommunala ålderdomshem
eller i sina egna hem. Det är dock oundvikligt att kluvenheten i ansvaret för
ovannämnda uppgifter mellan landsting och kommuner och bristen på sjukvårdsplatser
bidrager till att skapa svårigheter när det gäller att lämna sjukvård
till åldringar som omhändertagits för vård. Förskjutningen mot en
ökning av det äldsta åldringsklientelet och mot en utvidgning av den
öppna vårdens omfattning gör behovet av god sjukvård alltmer ofrånkomligt
för det klientel som flyttar in på ålderdomshem. Dessa är emellertid i
allmänhet icke rustade att giva egentlig sjukvård. Det har från olika håll
hävdats att vid ålderdomshemmen i princip ej bör bedrivas annan sjukvård
än sådan som kan betecknas som god hemsjukvård. Oavsett de skäl som
kan anföras för eller emot denna principiella inställning kan det konstateras
att sjukhusvården i dagens läge icke är så utbyggd att principen kan
upprätthållas. Ålderdomshemmen måste nu i stor utsträckning trots otillräckliga
resurser vårda sjuka åldringar, och ökningen av antalet äldre åldringar
accentuerar behovet av en upprustning av ålderdomshemmens sjukvårdsmöjligheter.
Man bör heller icke bortse ifrån att det för en insjuknad
åldring, som vistas på ålderdomshem och icke är i behov av kvalificerad
sjukhusvård, kan ha stor betydelse att han under sin sjukdom kan få vård
utan att flyttas ur sin invanda miljö. Det måste samtidigt beaktas att det
nuvarande tillståndet medfört att man på många hem fått en icke önskvärd
klientelblandning genom att man tvingats omhänderta, förutom friska åldringar
och åldringar med tillfälliga sjukdomstillstånd, även sådana som är
mentalt sjuka eller alkoholskadade eller lider av långvarig kroppslig
sjukdom.

I detta sammanhang anmäler sig även spörsmål som gäller sjukvården
för åldringar inom den öppna vården och vid sjukhusen. Departementschefen
framhöll år 1957 att olika former av öppen vård borde uppmuntras även
på sjukvårdens område. Sjukvården inom den öppna vården tillgodoses hu -

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 28 år 1960 17

vudsakligen genom hemsjukvården och genom hemsamariternas verksamhet.
Även här föreligger svårigheter att draga en klar gräns mellan de uppgifter
som kan anses åvila landsting respektive primärkommun. Det är i allt
fall uppenbart, att därest den pågående och allmänt önskade utvecklingen
mot ökningen av den öppna vården skall befrämjas, måste möjligheterna
att lämna sjukvård för åldringar i deras hem vara effektiva. Som åldringsvårdsutredningen
framhållit bör emellertid samtidigt med åtgärder för den
öppna åldringssjukvården skapas ökade resurser för genomförandet av en
rationellt organiserad sluten åldringssjukvård. Utskottet vill i detta sammanhang
särskilt erinra om att utredningen föreslagit inrättande vid undervisningssjukhusen
av geriatriska avdelningar för forskning och undervisning
och vid varje centrallasarett av sådana avdelningar för långvarigt
kroppssjuka. Däremot borde man, framhåller utredningen, avvakta erfarenheterna
från undervisningssjukhusen innan ställning tages till frågan
om geriatriska avdelningar vid centrallasaretten för åldringar med akuta
sjukdomstillstånd.

Som ovan och i vissa remissyttranden sagts har uppdelningen på olika
huvudmän av ansvaret för åldringarnas sjukvård respektive deras sociala
vård och den oklarhet som kan förekomma i fråga om fördelningen mellan
huvudmännen av arbetsuppgifter och kostnader åstadkommit svårigheter.
Det är naturligtvis i princip tänkbart med en lösning av dessa komplikationer
genom en så radikal åtgärd som att sammanföra hela åldringsvården,
inklusive åldringssjukvården, under en och samma huvudman. Utskottet
har emellertid icke ansett sig kunna gå närmare in på denna fråga
utan vill endast starkt understryka nödvändigheten av att sjukvårds- och
socialvårdsmyndigheterna håller god kontakt med varandra och har ett intimt
samarbete.

Den år 1954 tillkallade kommittén för översyn av hälso- och sjukvården
i riket har självfallet att taga befattning även med frågor av betydelse för
åldringssjukvården. Det är icke klart i vilken utsträckning ovan berörda
spörsmål på området kommer att behandlas av kommittén, och utskottet
har därför icke några säkra hållpunkter för en bedömning av frågan i vad
mån särskilda åtgärder erfordras för att åstadkomma en prövning av problemen.
Spörsmålen bör emellertid beaktas vid den kartläggning av vårdbehov
och vårdmöjligheter som utskottet ovan förordat.

I motionerna I: 490 och II: 412 har bl. a. yrkats höjning av statsbidragsskalan
till ålderdomshem och uppräkning av bidragsunderlaget till de faktiska
byggkostnaderna per vårdplats. Utskottet vill i denna fråga framhålla,
att ålderdomshemmen, som torde framgå av vad här tidigare anförts,
numera måste anpassas för ett mera vårdkrävande klientel och att anspråken
på vården över huvud taget nu är större än tidigare. Kommunernas
kostnader för ålderdomshemmen är nu mycket större än man tidigare rälc -

18 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 28 år 1960

nät med och det statliga bidraget täcker en allt mindre del av investeringarna.
Utskottet har icke ansett sig böra taga ställning till förslaget om höjning
av bidragen men finner de av motionärerna påtalade förhållandena
tala för att en översyn av bidragssystemet är motiverad. Utskottet vill härutöver
endast understryka att bidragsvillkoren bör vara så utformade att
de icke förhindrar eller försvårar att bidrag utgår till sådana ålderdomshem,
för vilka utbyggd sjukvård planeras.

I motionerna I: 50 och II: 58, I: 329 och II: 411, I: 490 och II: 412 samt
1:493 och 11:610 har upptagits bl. a. olika spörsmål rörande den öppna
åldringsvården. Det torde bland företrädare för åldringsvården icke råda
några delade meningar om fördelarna från olika synpunkter med den utveckling
som sedan länge pågår mot en vidgad användning av öppen vård
och en motsvarande relativ minskning av anstaltsvårdsbehovet. Utskottet
ansluter sig helt till denna uppfattning och finner utvecklingen böra systematiskt
understödjas genom särskilda anordningar. Den öppna vårdens resurser
måste då beräknas för allt större grupper åldringar i högre åldrar och
med mera vacklande hälsa. För att dessa så länge de så önskar skall kunna
stanna i sin egen hemmiljö bör den verksamhet som nu pågår för att hjälpa
åldringarna att känna trygghet och trivsel intensifieras och man bör även
pröva nya vägar för att nå detta syfte. Ett viktigt led i detta arbete är verksamheten
för hemvård och hemtjänst. Beträffande omfattningen av denna
verksamhet, som hittills bedrivits såväl med som utan statsunderstöd —
statsunderstödet kommer att avlösas fr. o. m. den 1 juli 1960 — får utskottet
hänvisa till de uppgifter som redovisats i socialstyrelsens ovan refererade
yttrande. Utskottet delar styrelsens uppfattning att verksamheten
kan och bör ytterligare intensifieras och utbyggas. Ambulerande verksamhet
av olika slag — läkarbesök, fotvård, rörelseterapi m. m. —- kan vidare
fylla en viktig funktion. Rekreationsmöjligheter för åldringarna bör skapas.
Som exempel härpå kan nämnas semesterverksamhet. Likaså bör frågan
om sysselsättning för dem beaktas. På ett antal orter har man anordnat
s. k. skyddad verksamhet, varigenom åldringarna kan erhålla arbetsterapi
och även i vissa fall beredas möjlighet att sälja sina arbeten. Som exempel
på nya vägar inom åldringsvården har nämnts daghem efter utländskt
mönster med öppen mottagning, där man även kan giva behandling för
mindre krämpor m. m. Verksamhet för distribution av lagad mat förekommer
nu i vissa kommuner och synes vara ett uppskattat inslag i vården.
I sammanhanget bör även framhållas den verksamhet för gymnastik och
idrott som bedrives under ledning av Kommittén idrott för handikappade
och åldringar.

Landstingsförbundet har i sitt yttrande framhållit att landstingen i sin
hemvård av långvarigt sjuka sökt att genom ambulatorisk verksamhet
sörja för de sjukas sysselsättning men att utvecklingen starkt hämmats av
bristen på arbetsterapeuter.

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 28 år 1960 19

Frågan om sjukvården inom ramen för den öppna vården har utskottet
berört vid behandlingen av åldringssjukvården i övrigt.

Allmänt kan om den öppna vården sägas att den bedrives i mycket varierande
former och i olika omfattning. Man saknar en samlad överblick över
vad som göres. Utskottet har känt tveksamhet inför att nu förorda en utredning
beträffande den öppna vården men finner angeläget att en översyn och
kartläggning av vad som skett och sker på området får ingå i den av utskottet
ovan föreslagna översynen. Det synes mot bakgrunden av det livliga intresse
som den öppna vårdformen nu röner inte uteslutet, att redan det
material beträffande på skilda håll gjorda erfarenheter som vid en sådan
kartläggning skulle samlas och som skulle kunna delgivas socialvårdsorganen
kunde visa sig tillräckligt för att åstadkomma en bättre samordning av
strävandena och föra utvecklingen vidare i önskad riktning. Den i motionerna
1:490 och 11:412 föreslagna utredningen om statligt stöd till den
öppna åldringsvården i kommunerna torde böra anstå i avvaktan på en
dylik kartläggning.

Utskottet är medvetet om att den personalbrist som sedan länge råder
på bl. a. åldringsvårdens och sjukvårdens områden kan försvåra eller hindra
genomförandet av aldrig så önskvärda åtgärder. Bristen på arbetskraft gör
det också i många fall nödvändigt med avvägningar mellan olika behov
och det kan naturligtvis inte utan vidare förutsättas att åldringsvården
och åldringssjukvården därvid skall givas prioritet. Utskottet vill icke
ifrågasätta någon särskild utredning om arbetskraften på dessa områden
utan förutsätter att åldringarnas behov vinner tillbörligt beaktande av
hälso- och sjukvårdskommittén och av socialpolitiska kommittén.

I motionerna I: 142 och II: 172 har upptagits ett antal spörsmål berörande
åldringarnas möjligheter att kvar stanna eller återinträda på arbetsmarknaden,
omprövning av frågan om lämplig pensionsålder och skattelindring för
åldringar i förvärvsarbete. Enligt utskottets mening kan sysselsättning för
en pensionär betyda att han känner sig harmonisk och tillfredsställd och
även bidraga till att förbättra hans hälsa. Det är därför i och för sig önskvärt
att underlätta för åldringar som så önskar att få fortsätta i förvärvsarbete.
Flertalet av de i motionerna framförda frågorna är emellertid redan
föremål för utredning genom den stora, sedan omkring två år arbetande
s. k. Möllerkommittén, vilken tillkommit på enskilt initiativ och vari bl. a.
arbetsmarknadens parter är representerade. Vidare har helt nyligen framlagts
en utredning om äldre arbetskraft i statstjänst. Utredningens förslag
kan allmänt sett sägas syfta till att underlätta för den äldre arbetskraften
att få arbete i statens tjänst.

Utskottet finner med hänsyn härtill icke nödvändigt med en särskild utredning
av nyss berörda frågor men finner lämpligt att framlagt och kommande
utredningsmaterial beaktas vid den översyn och kartläggning av
vårdbehov och vårdmöjligheter som utskottet förordat.

20 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 28 år 1960

Beträffande frågan om omprövning av pensionsåldern får utskottet erinra
om att spörsmålet om pensionsålder nyligen diskuterats i samband
med såväl tjänstepensionen som folkpensioneringen.

Utskottet anser därför icke lämpligt att frågan om pensionsåldern upptages
till förnyad prövning i detta sammanhang.

I frågan om att skaffa arbetskraft till den öppna vården har i ett par
motioner anförts bl. a. att viss skattefrihet skulle öka möjligheterna härtill.
Rekryteringen till denna vårdgren lär dock hittills icke ha mött större
svårigheter och utskottet anser sig f. ö. icke böra ta upp till prövning frågor
om beskattningen vare sig i nu nämnda fall eller i fråga om förslaget
att bereda pensionärer med förvärvsarbete möjligheter till skattelindring.

I vissa motioner har behovet av geriatrisk forskning berörts. Enligt utskottets
uppfattning är det nödvändigt, om en effektiv och efter tidsenliga
linjer arbetande åldringsvård skall kunna genomföras, att vi äger bättre
kännedom om kausalsammanhangen i åldrandet och om hur de för individen
menliga följderna av åldrandet kan motverkas. Detta mål kan endast
vinnas genom vetenskaplig forskning om åldrandets problem. Geriatrisk
forskning bör planeras och få ökade möjligheter inom den allmänna
medicinska forskningen. De av åldringsvårdsutredningen föreslagna geriatriska
avdelningarna vid undervisningssjukhusen synes utskottet kunna tjäna
som centraler för sådan forskning. Ett fullföljande av utredningens förslag
i denna del bör övervägas.

Sammanfattningsvis får utskottet anföra, att utskottet icke ansett någon
ny utredning angående åldringsvården i stort nu böra tillsättas. Däremot
finner utskottet lämpligt med en översyn och kartläggning av åldringarnas
vårdbehov och vårdmöjligheter. En sådan översyn bör taga sikte på bl. a.
frågan, i vad mån de av riksdagen år 1957 antagna riktlinjerna för åldringsvårdens
utbyggnad följts och vilka avsteg härifrån som eventuellt skett.
Utskottet har vidare understrukit behovet av goda sjukvårdsmöjligheter
inom den slutna såväl som den öppna vården. Utskottet har även funnit
motiverat med en översyn av systemet för statliga bidrag till anordnande
samt om- och tillbyggnad av ålderdomshem. Den pågående utvecklingen
mot en ökad omfattning av den öppna vården bör understödjas. Genomförande
av åldringsvårdsutredningens förslag om geriatriska avdelningar vid
undervisningssjukhusen bör övervägas.

Utskottet får under åberopande av vad ovan anförts hemställa,
att riksdagen med anledning av
1) de likalydande motionerna I: 50 och II: 58,

2)

»

»

I:

142

och

II:

172,

3)

»

»

I:

329

och

II:

411,

4)

»

»

»

I:

490

och

II:

412 samt

5)

»

»

»

I:

493

och

II:

610,

må

i

skrivelse till

Kungl.

Maj :t

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 28 år 1!)60 21

dels anhålla om en översyn och kartläggning av vissa förhållanden
på åldringsvårdens område på sätt utskottet ovan
förordat,

dels ock giva till känna vad utskottet i övrigt anfört.
Stockholm den 26 april 1960

På allmänna beredningsutskottets vägnar:

NANCY ERIKSSON

Närvarande:

från första kammaren: herrar Persson, Johan, Jonasson, Sörlin, Hansson,
Gustaf Henry, Söderberg, Larsson, Lars, Hellebladh, Johansson, Tage,
fru Hamrin-Thorell*, herrar Gustavsson, Bengt, Olsson, Ernst, och Olofsson,
Uno;

från andra kammaren: fru Eriksson i Stockholm, herrar Engkvist,
Björkänge, Nelander, Svensson i Kungälv, fruar Thunvall, Wallerius-Gunne,
herrar Andersson i Storfors, Carlsson i Huskvarna och fru Lindberg.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.