Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 19 år 1960
1
Nr 19
Utlåtande i anledning av väckt motion om tillämpning av upphandling
skung öreisen på landsting och primärkommuner.
I en inom andra kammaren väckt och till allmänna beredningsutskottet
hänvisad motion 11:290 av herrar Setterberg i Vilske-Kleva och Nordgren
hemställes, att riksdagen måtte besluta, att landsting och kommuner skall
vara underkastade upphandlingskungörelsens bestämmelser.
I motionen framhålles bl. a. att tillämpningen av upphandlingskungörelsen,
som reglerar den formella behandlingen av ärenden rörande upphandling
och arbeten för statens behov, har fungerat väl och varit ett gott stöd
vid förekommande affärstransaktioner.
Några liknande föreskrifter finns ej för den alltmer svällande verksamheten
inom landsting och andra kommunala enheter. Även beträffande dem
handhaves numera huvudparten av ärendena av avlönade tjänstemän, varför
föreskrifter vore behövliga även för kommunernas del. Någon inkräktning
på den kommunala självbestämmanderätten skulle en sådan ordning icke
innebära.
Beträffande motiveringen i övrigt får utskottet hänvisa till motionen.
Utskottet har inhämtat yttrande över motionen från kommerskollegium,
Svenska landstingsförbundet, Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas
förbund, Kooperativa förbundet, Sveriges köpmannaförbund och
Svenska byggnadsentreprenörföreningen.
Kommerskollegium, som bifogar yttrande från Stockholms handelskammare,
anför:
Frågan om enhetliga bestämmelser för den kommunala upphandlingen
behandlades av 1956 års riksdag i anledning av en då inom andra kammaren
väckt motion, nr 472, om utredning hur tillfredsställande sådana bestämmelser
bäst borde åstadkommas. Över denna motion avgav kollegium yttrande
till allmänna beredningsutskottet den 25 februari 1956. Kollegium
framhöll härvid bl. a., att det förhållandet att formerna för kommunernas
upphandling i stort sett förblivit oreglerade syntes sammanhänga med att
saken ansetts vara en angelägenhet varom kommunerna själva hade att
bestämma och vari staten i allmänhet icke borde ingripa. Kollegium ansåg
icke tillräckliga skäl föreligga för åtgärder från statens sida. Behovet av
fastare regler för den kommunala upphandlingen syntes sålunda kunna
tills vidare tillgodoses av kommunerna själva. Den möjlighet som motionärerna
alternativt anvisat, nämligen att kommunerna och deras organisationer
skulle gemensamt utarbeta normer för upphandlingen, fann kollegium
Bihang till riksdagens protokoll 19G0. 11 saml. Nr 19
2
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 19 år 1960
innefatta en godtagbar lösning av denna fråga. Motionen föranledde icke
någon riksdagens åtgärd.
I den nu föreliggande motionen föreslås, att 1952 års upphandlingskungörelse
genom beslut av riksdagen göres tillämplig på landstingens och primärkommunernas
upphandlingsverksamhet.
Kollegium vill understryka, att det otvivelaktigt är ett starkt samhällsintresse
att den kommunala upphandlingen sker i sådana former att fri
konkurrens och en objektiv prövning av upphandlingsfrågorna i möjligaste
mån säkerställas. Såsom kollegium tidigare framhållit tillkommer det enligt
kollegii mening närmast kommunerna själva att bestämma om dessa former.
Kollegium delar sålunda icke motionärernas uppfattning att en statlig reglering
av det kommunala upphandlingsförfarandet icke skulle inkräkta på
kommunernas självbestämmanderätt. I detta sammanhang må erinras om
att de tidigare i sjukhusstadgarna förekommande föreskrifterna om tilllämpning
av de statliga upphandlingsbestämmelserna vid vissa slag av upphandling
för sjukhus ha uteslutits ur 1959 års sjukhuslagstiftning. Det
torde få antagas, att anledningen härtill är den att i och med att skyldigheten
att ombesörja sjukvård blivit en i stort sett kommunal angelägenhet,
närmast för landstingen, det ansetts ankomma på vederbörande landsting
och primärkommuner att besluta om upphandlingsförfarandena på samma
sätt som i fråga om kommunal upphandling i övrigt.
Spörsmålet blir sålunda, huruvida förhållandena äro sådana att det kan
anses påkallat att statsmakterna inskränka kommunernas befogenhet att
själva bestämma om upphandlingsförfarandet. Motionärerna ha åberopat
händelser som inträffat på olika håll inom samhället beträffande upphandlingsverksamheten
i allmänhet. De synas härmed ha åsyftat de fall av bestickning
och mutor i samband med upphandling för det allmännas räkning
som förekommit under senare år. Det är givetvis angeläget, att missförhållanden
av detta slag såvitt möjligt förebyggas. Det finnes dock enligt
kollegii mening icke anledning antaga annat än att kommunerna skola
själva besluta om de åtgärder som i sådant syfte kunna visa sig erforderliga
i fråga om deras upphandling.
Det bör påpekas, att vissa kommunala upphandlingar centraliserats till
särskilda upphandlingsorgan exempelvis för landstingens del landstingens
inköpscentral (LIC). Inom området för dessa organs verksamhet torde en
detaljreglering av upphandlingsförfarandet icke vara behövlig. Det kan
beträffande den statliga upphandlingsverksamheten erinras om att de
affärsdrivande verken samt åtskilliga andra statliga organ med stor upphandlingsverksamhet
icke äro underkastade upphandlingskungörelsens bestämmelser
om anbudsförfarande! vid upphandling.
I den utsträckning kommunerna för sin upphandling i övrigt kunna vara
i behov av vägledning för reglering av förfarandet synes det böra ankomma
på deras organisationer att lämna sådan. Av de uttalanden som Svenska
stadsförbundet gjorde i anledning av 1956 års motion i ämnet torde framgå,
att förbundet är villigt att medverka till att vissa normer för den kommunala
upphandlingen utarbetas. Även om hittills någon mera enhetlig reglering av
det kommunala upphandlingsförfarandet icke vunnits på denna väg, torde
dock få antagas att organisationerna skola vilja vara verksamma för att tillgodose
det behov av vissa grundläggande bestämmelser för upphandlingsförfarandet
som kan förefinnas.
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 19 år 1960 3
Enligt kollegii mening föreligga sålunda icke tillräckliga skäl för statsmakterna
att begränsa kommunernas rätt att bestämma om förfarandet vid
deras upphandlingar.
Kollegium vill även påpeka, att staten icke torde kunna ingripa på det
sätt motionärerna föreslagit. Riksdagen torde sålunda av formella skäl icke
kunna besluta att kommunerna skola vara underkastade bestämmelserna i
upphandlingskungörelsen som tillkommit i administrativ ordning.
Stockholms handelskammare erinrar i sitt yttrande om att kammaren i
anledning av motion vid 1956 års riksdag om enhetliga bestämmelser för
kommunal upphandling framhållit, att dylika bestämmelser lämpligen
borde åstadkommas lagstiftningsvägen och omfatta även kommunala och
s. k. allmännyttiga företag etc. Kammaren framhåller vidare, att varken
kommunerna eller deras organisationer vidtagit några mera genomgripande
åtgärder för att få till stånd en bättre upphandlingsordning. Upphandlingsärendena
undandrages i stor utsträckning offentlig insyn. Tendensen att
hemlighålla handlingar i upphandlingsärenden synes dessutom tilltaga, vilket
understryker behovet av enhetliga, lagstiftningsvägen givna normer för
kommunal upphandling. Kammaren tillstyrker därför motionen.
Landstingsförbundets styrelse framhåller, att en tidigare föreskrift i sjukhusstadgan
att direktion vid mera betydande anskaffningar skulle iakttaga
gällande bestämmelser om upphandling för statens behov icke återfinnes
i nu gällande sjukhusstadga. Detta anser styrelsen vara en utveckling
i rätt riktning. Förbundsstyrelsen har icke tagit några initiativ till
normalförslag till upphandlingsreglementen för landstingen, enär landstingens
förvaltningsorgan i stor utsträckning tillämpar de former som föreskrivits
i upphandlingskungörelsen. Om upphandlingsförordningens bestämmelser
skulle tillämpas på i motionen föreslaget sätt, skulle detta innebära
reglering även av förvaltningsutskotts, direktions och styrelses handläggning
av upphandlings- och entreprenadärenden. Beslut i upphandlingsärenden
kan icke sekretessheläggas i högre grad än statliga myndigheters motsvarande
beslut. Den i landstingslagen stadgade besvärsrätten synes utgöra
garanti mot godtycke och obehörigt gynnande. En reglering lagstiftningsvägen
skulle innebära en inskränkning av den kommunala självbestämmanderätten.
Tillämpade arbetsformer torde i huvudsak vara tillfredsställande.
Stadsförbundets styrelse erinrar om sitt ställningstagande till 1956 års
motion, då styrelsen motsatte sig reglering lagstiftningsvägen av formerna
för upphandling, och säger sig nu intaga samma ställning. Genom en inom
Stadskamerala föreningen i samråd med förbundets kansli tillsatt rationaliseringskommitté
har framlagts förslag till enhetliga regler för handläggning
av upphandlingsärenden m. m. Förslaget har sänts ut till Stadskamerala
föreningens medlemmar och därigenom kommit till flertalet städers
kännedom. Spörsmålen kan visserligen ej anses lösta men styrelsen följer
4 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 19 år 1960
dem med uppmärksamhet. Under alla omständigheter bör försiktighet iakttagas
mot en alltför långt gående normalisering på området. Generella upphandlingsnormer
torde näppeligen vara möjliga att tillämpa. Styrelsen avstyrker
motionen.
Landskommunernas förbunds styrelse framhåller bl. a. att föreskrifterna
i nu gällande upphandlingskungörelse över huvud taget icke torde kunna
tillämpas i landskommunerna, där det oftast icke är tjänstemän utan förtroendemän
som handlägger upphandlingsärenden. Styrelsen ämnar emellertid
medverka till att normalförslag till upphandlingsreglementen upprättas.
Styrelsen avstyrker motionen.
Köpmannaförbundet anför bl. a. att ur den enskilda handelns synpunkt
enhetliga regler framstår som en viktig förutsättning för landstingens och
primärkommunernas upphandling, men den kommunala självbestämmanderätten
får givetvis inte beskäras. Det gäller ju dock endast formella regler
för verksamheten, varför förbundet tillstyrker motionen.
Svenska byggnadsentreprenörföreningen uttalar bl. a. att upphandlingen
nu icke alltid sker på ett riktigt sätt. Anbudsförfarandet är en tävlingsform.
Det är därför ett vitalt intresse, att anbuden blir korrekt behandlade genom
upphandlingar, som med oväld handlägges enligt de för tävlingsformen sakligt
riktiga linjerna. Det är särskilt viktigt om statsbidrag skall utgå, ty
annars riskerar man att statliga medel icke användes på bästa sätt. Föreningen
tillstyrker motionen.
Kooperativa förbundets styrelse anför bl. a. att förbundet i annat sammanhang
tagit ställning till frågan om att förebygga fall av bestickning och
mutor vid den statliga upphandlingen och givetvis anser att dylikt bör förhindras
även vid den kommunala upphandlingen.
En schematisk tillämpning av upphandlingskungörelsen på landstingens
och primärkommunernas upphandling skulle emellertid medföra vissa risker
för den ekonomiska effektiviteten. De friare former, som nu tillämpas
ger betydligt större utrymme för affärsmässigt effektiv organisation. De
större upphandlingscentraler, som organiserats på vissa områden, är organiserade
som ekonomiska föreningar, och denna organisation har förvärvat
förutsättningar för god kringsyn på olika leverantörsområden och en affärsmässigt
präglad orientering på marknaderna. Det skulle vara svårt att anpassa
deras verksamhet efter upphandlingskungörelsens strama föreskrifter.
Den viktigaste förutsättningen för en effektiv allmän upphandling är att
också på detta område den fria konkurrensen skänkes största möjliga spelrum.
Anbudskarteller är enligt gällande bestämmelser förbjudna och det
är ett allmänt intresse att överträdelser beivras. Lagen om inskränkningar i
rätten att utbekomma allmänna handlingar, till vilken hänvisas i upphandlingskungörelsen,
kan emellertid verksamt hindra insyn och det kan enligt
styrelsens mening knappast vara tjänligt för det allmännas intresse, att möj
-
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 19 år 1960
5
ligheterna för en mera utsträckt sekretessbeläggning ytterligare utvidgas
genom att upphandlingskungörelsen göres tillämplig även på kommunerna.
Styrelsen avstyrker motionen.
Utskottet
I sitt utlåtande nr 17 till 1956 års riksdag behandlade utskottet motioner,
vari yrkades utredning i syfte att åstadkomma enhetliga och från rättssynpunkt
tillfredsställande bestämmelser för kommunal anskaffning och upphandling.
Utskottet ansåg ett visst behov av större fasthet och enhetlighet
i formerna för upphandlingen föreligga men ansåg det starkt kunna ifrågasättas
om icke en reglering lagstiftningsvägen av den kommunala upphandlingen
skulle innebära intrång i den kommunala självbestämmanderätten.
En lagstiftning finge även genomföras i strid mot uppfattningen hos de
riksorganisationer som representerar kommunerna. Riksdagen avslog motionen.
I den föreliggande motionen yrkas, att riksdagen måtte besluta, att landsting
och kommuner skall vara underkastade upphandlingskungörelsens bestämmelser.
Utskottet är så till vida förstående för motionens syfte att utskottet finner
det vara av stor vikt att den kommunala upphandlingen sker på ett sätt som
ger utrymme för fri konkurrens och objektiv prövning av upphandlingsärendena.
Såvitt utskottet kunnat finna har dock icke i ärendet åberopats
några omständigheter av beskaffenhet att kunna föranleda utskottet att
ändra sin år 1956 intagna, principiella ståndpunkt. Det kan i detta sammanhang
erinras om att de i sjukhusstadgorna tidigare ingående föreskrifterna
om tillämpning av upphandlingskungörelsen uteslutits ur 1959 års
sjukhuslagstiftning. Det torde, som kommerskollegium framhållit, få antagas
att anledningen härtill är den att i och med att skyldigheten att ombesörja
sjukvård blivit en i stort sett kommunal angelägenhet, närmast för
landstingen, det ansetts ankomma på vederbörande landsting och primärkommuner
att besluta om upphandlingsförfarandena på samma sätt som i
fråga om kommunal upphandling i övrigt. Utskottet har också ansett sig
böra taga fasta på bl. a. att inom Stadskamerala föreningen i samråd med
Stadsförbundets kansli utarbetats förslag till enhetliga regler för städernas
upphandling och att förbundet säger sig följa frågan med uppmärksamhet.
Landskommunernas förbund synes ämna fullfölja sin avsikt att upprätta
normalförslag. De skäl Landstingsförbundet anfört mot att upphandlingskungörelsen
bör bli generellt tillämplig för landstingens del har utskottet
funnit övertygande.
Beträffande den i vissa remissyttranden berörda sekretessfrågan vill
6
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 19 år 1960
utskottet endast erinra om att regler om visst hemlighållande av handlingar
i upphandlingsärenden är givna i sekretesslagen och gäller upphandling för
statens räkning. Det är sålunda icke möjligt att på förhand avgöra om
insynen kan bli friare i fall då upphandlingskungörelsen är tillämplig än
då upphandlingen icke är på sådant sätt reglerad. Det må även erinras om
möjligheten att genom besvär få frågor om såväl hemlighållande av handlingar
som andra beslut i upphandlingsärenden under omprövning.
Utskottet vill slutligen framhålla att det synts synnerligen tveksamt om
riksdagen över huvud taget äger befogenhet att fatta ett sådant beslut, som
motionsyrkandet innebär. Sådan lagstiftning varom här är fråga regleras
genom 89 § regeringsformen och ankommer sålunda i första hand på Kungl.
Maj :t.
Under åberopande av vad ovan anförts får utskottet hemställa,
att motion II: 290 icke må föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 22 mars 1960 *
På allmänna beredningsutskottets vägnar:
NANCY ERIKSSON
Närvarande:
från första kammaren: herrar Persson, Johan, Möller, Jonasson, Sörlin,
Nestrup, Larsson, Lars*, Danmans, Andersson, Axel Emanuel*, Johansson,
Tage, Gustavsson, Bengt och Schött*;
från andra kammaren: fru Eriksson i Stockholm, herrar Johnsson i
Skoglösa, Königson, Ekström i Björkvik, Jacobsson i Sala, fru Jäderberg,
herr Nelander, fru Tliunvall*, fru Wallerius-Gunne, herrar Börjesson, Haglund
och Lothigius.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Svenska Tryckeriaktiebolaget, Stockholm 1960
600478